Nattens monster- Kapitel 20

Yelda


Så far hade dödat mor...jag visste inte riktigt hur jag skulle känna mig. Far var min förebild...han var stark och utstrålade en stor makt, som jag hade fått ärva av honom. Jag utstrålade också makt, men inte lika mycket som far. Mor var snäll och tog hand om alla. Ingen lydde henne egentligen. Hon var bara den där snälla personen som tog hand om de som behövde prata. Jag suckade och tog mig upp på fötter igen. Wolfram syntes inte till. Alla varulvar som inte patrullerade eller jagade stod eller satt lite här och där, och pratade med varandra. Känslan om att jag inte passade in eller hörde dit smög sig på mig som vanligt. Varulvarna och vampyrerna var så olika de bara kunde bli. Varulvarna var mer en...familj, de var fästa vid varandra på något konstigt sätt, som om de satt ihop med ett osynligt band. Vampyrerna var mer självständiga och mer egoistiska. Visst kunde de vara vänner, men när det gällde mat och andra saker blev det alltid bråk. Jag har till och med sett två varulvar som har delat på ett byte. Det skulle vampyrer aldrig ens drömma om. Vampyrer kunde inte ens drömma, men ni fattar nog.
- Yelda kom, ropade Ysold, som stod i andra sidan av lyan. Jag gick förvånat fram till henne. Hennes bror stod bredvid henne och såg på mig, jag kunde inte riktigt se om hans blick var full av hat eller inte.
- Vi hörde att du ville vara med i kriget, sa hon med ett leende. Hon verkade vara en sprallig tjej, lite lik Laila. Laila...wow vad jag saknade henne och Tea. De hade varit mina vänner sedan vi föddes, och med föddes menade jag när vi förvandlades till vampyrer.
- Hallå? Yelda? sa Ysold frågande och vinkade framför mitt ansikte. Jag drogs tillbaka ur mina tankar och blinkade förvirrat.
- V..va? stammade jag.
- Jag sa just att vi hörde att du ville hjälpa oss i kriget, sa hon frågande.
- Ja? sa jag misstänksamt.
- Kan du slåss? frågade Saer otåligt.
- Jag vet inte, sa jag och ryckte på axlarna.
- Toppen, sa Saer med en suck. Ysold blängde på sin bror som om hon ville säga "Skärp dig!".
- Har du något emot att göra ett test? frågade Ysold och såg vänligt på mig.
- Nej självklart inte, sa jag och skakade på huvudet. Ärligt talat så gjorde jag allt för att få varulvarna att gilla mig. Nu när jag hade spenderat en hel del tid med dem så märkte jag att de var helt okej, och jag hatade verkligen att vara hatad. Visst, jag var hatad av alla människor, men det var en helt annan sak.
- Vad ska jag göra? frågade jag och Saer flinade.
- Du ska slåss mot mig, sa han roat.
- Vi lottade och det blev Saer, sa Ysold med en suck.
- Jag fattar noll...varför ska jag slåss mot Saer? frågade jag förvirrat.
- Vi måste testa dig, vi måste ta reda på om du kan slåss mot annat än svaga små människobarn, sa Saer med ett flin.
- Men jag har aldrig slagit mot någon i hela mitt liv...och jag har levt länge, sa jag menande.
- Det skulle du ha tänkt på innan du sa att du ville vara med i kriget, sa Saer och drog med mig till mitten av lyan. Han släppte mig och gick några meter, och stannade sedan för att vända sig om och såg på mig med ett brett flin.
- Sudda bort det där flinet byracka, sa jag irriterat, men det fick honom bara att flina bredare.
- Korkade blodsugare, reta aldrig upp en varg, sa han och ställde sig i försvarsställning. Jag himlade med ögonen och intog min försvarsposition jag med. Allas blickar var plötsligt riktade åt vårt håll. Ysold ställde sig mellan oss och sa:
- När jag har räknat till tre börjar ni!
- Var beredd att förlora, sa Saer och såg roat på mig.
- Håll tyst byracka, fräste jag och väntade på att Ysold skulle börja räkna.
- Ett, två, tre, kör, sa hon högt och sprang snabbt undan. Saer reagerade blixtsnabbt och hoppade på mig. Jag märkte genast att jag inte borde ha varit så kaxig, jag hade inte en chans.
Efter några sekunder låg jag på marken. Saer behövde bara ställa sig på mina armar för att hålla mig nere. Jag märkte att jag inte alls var så stark som jag trodde.
- Jag har inte ätit på länge, fräste jag och försökte komma loss. Saer såg förvånat på mig.
- Varför inte? Har blodsugaren plötsligt fått känslor?, sa han som om han pratade med en tvååring.
- Nej, jag har bara...jag har inte..., började jag, men jag kunde inte komma på något vettigt svar. Varför hade jag inte ätit egentligen? Plötsligt kände jag ett hugg i magen. Jag kved till och Saer hoppade förvånat undan från mig. Jag vek mig dubbel och höll mig om magen. Smärtan var olidlig, jag hade aldrig känt en sån stark smärta förut, speciellt inte i magen.
- Vad är det som händer? frågade Wolfram oroligt (som tydligen precis hade kommit tillbaka från sin patrullering) och föll ner på knä bredvid mig.
- Vi gjorde testet och plötslig började hon bara kvida sådär, sa Saer förtvivlat.
- Yelda? Hur är det?, frågade Wolfram oroligt och lade en hand på min axel.
- Jag vet inte vad som händer...något är fel...vampyrer ska inte kunna känna sånt här, kved jag. Vad var det som hände med mig egentligen? Varför hände allt det här?


Lillith


Jag suckade. Inte av trötthet, men av irritation. Efter de många åren som vampyr, hade jag aldrig vetat att te kunde smaka så gott.
  Det var Stephans mor som hade hällt upp det åt mig, jag satt i deras underbara lilla hem och småpratade.
Modern var först förkrossad över Andreis död, grät i flera timmar. Men lugnade snart ner sig, var glad över att hon hade kvar sina båda barn och hade även en gäst att ta hand om.
  Stephan hade kommit på en lögn om mig, eftersom de (modern och Stephans lillasyster) inte visste mycket om vampyrer och jag nu var en människa, så gick de på den.
Jag skulle låtsas vara en prästdotter, som kunde mycket om vampyrer som skulle hjälpa honom att dräpa flera. Det var lätt för mig, jag visste ju mycket om vampyrer. Jag hade varit en för bara några dagar sedan.
   - Så Lillith, sa Stephans runda och vänliga mor och satte sig mittemot mig vid bordet, träffades ni i den där förskräckliga byn som Camelia ...?
Modern, som hette Clara, kunde inte avsluta meningen. Men jag förstod vad hon menade, och nickade.
   - Jag var på en resa, ville utforska klanen som fanns där närmare, sa jag med en ton som fick det att framstå som om jag ångrade det beslutet.
Clara trodde mig, nickade förstående. Dottern, Erzebeth, tittade intresserat på mig och väntade på att jag skulle fortsätta min historia.
Hon satt med en katt i knäna i ett hörn i rummet. Jag tror hon var några år yngre än mig, knubbig på samma moderliga sätt som sin mor. Enligt blicken hon hade gett Stephan då han kommit in tydde på att hon såg upp till honom. Antagligen på samma sätt som hon sett upp till sin far.
   - Har Stephan berättat för dig om att vi hade allting förberett då Camelia gick bort? Inbjudningar, en bröllopsklänning ... allt!
Claras ord skar hjärtat, men jag log medlidande och sa några tröstande ord. Hon hade börjat gråta igen.
   - Stackars Stephan! utbrast hon. Han älskade dem båda så mycket! De onda, förskräckliga varelserna! Vampyrerna! 
Clara sa det sista ordet med sådan avsky att jag stelnade till och försökte svälja. Varken hon eller Erzebeth märkte något dock, de hade båda ögonen fulla av tårar. Jag ville gråta jag med, men på något sätt ... Det skulle inte hjälpa med tårar. Och jag tror inte att någon av dem brydde sig om min smärta, de bar på sin egen. De som möjligtvis skulle bry sig om min smärta var Yelda och mor. Yelda avskydde mig, och mor ... Mor var död. Spegeln var inte alls samma sak, även om mors själ fanns i den. Jag var fortfarande ensam.
Smärtan skulle jag stå ut med, och hålla för mig själv.
***
På vinden hade de ett litet rum som jag fick sova i. Efter att ha ätit en middag som inte als bestod av blod, så sa jag god natt och gick upp till bädden.
Det var lite kyligt, men jag var varm och mätt och somnade snabbt. Stephan hade försvunnit så fort han hade presenterat mig för sin familj, och sedan försvunnit. När jag somnade var han fortfarande borta.
   Vart var han? Jag var så orolig. Men han gick nog omkring och bar på sin egen sorg han också. Precis som jag, ville inte dela den med andra. Det fanns dock en skillnad: jag hade ingen att dela sorgen med. Stephan hade sin familj och säkert vänner som skulle bry sig om honom.
   Jag brydde mig om honom. Och det visste han nog, annars hade jag inte följt med honom överallt som en trogen hund.
   Jag älskade honom.
Men det var inte mitt sällskap han ville ha. Han ville ha tillbaka Camelia, och jag kunde inte ersätta henne på något sätt.

________________________________________________________________________________

Ännu en sentimental del :3 Sorry, om ni inte gillade det :) Nåja, hoppas det blev lagom långt! :D
KOMMENTERA!!
//Fjompen :)

Ärligt talat så har jag ingen aning om vad som händer med Yelda...jag vet inte riktigt varför jag skrev så där, det bara for ut mig!!! -.-' Jag hoppas att ni gillar det!!! XD
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^