Nattens monster- Kapitel 6

Yelda


Jag bara stirrade på Laila. Hade de verkligen dödat tre av oss?
- Va? var allt jag lyckades få fram. Jag såg på Lillith, hennes ögon var uppspärrade i fasa. Dräparna hade dödat tre av oss. 'Jag underskattade dem visst' tänkte jag.
- Vilka? frågade jag oroligt. Tänk om det var Eldin, eller Tea, eller till och med far.
- Flavia, Dorin och Adrian, svarade hon med en suck. Jag kände en viss lättnad, inga av mina nära vänner hade dött, men ändå, några ur min klan hade dött.
- Vem dödade vem av dem? frågade Lillith hest. Varför brydde hon sig om det?
- Sonen dödade Dorin och Flavia, fadern dödade Adrian, sa Laila och såg frågande på Lillith.
- Varför undrar du? frågade hon misstänksamt. Lillith ryckte på axlarna och sa:
- Jag ville bara veta vem som klassas som den farligaste av dem.
Jag såg på henne med en blick som talade om att jag inte trodde henne. Något var fel, jag såg det på henne.
- Vart är kropparna? frågade jag och vände blicken till Laila. Laila svalde ljudligt.
- Byborna, de...de korsfäs..de korsfäste dem i mitten av torget för att påminna oss om att tiden då vi var de oslagbara är över. Nu har de beskydd, och vi kommer snart utrotas. sa hon med skakig röst.
- Hur vet du det? frågade jag chockat. Först nu märkte jag att Laila hade ett hoprullat papper i handen. Hon höll fram det mot mig och jag tog emot det. Lillith satte sig nära mig så att hon kunde läsa samtidigt. Jag rullade upp papperet och läste texten på det.

Kära nattens monster.
Vi har nu dödat tre av er sort och korsfäst dem i mitten av torget så att ni ska kunna se dem varje natt. Det är ingen idé att försöka få hem dem igen. Deras munnar är fyllda med vitlök och de har en påle genom hjärtat för att förhindra deras återuppståndelse.Vi vill bara att ni ska veta att ni inte är oslagbara längre. Om ni inte ger er av så kommer ni sakta dö ut. Kanske inte inatt, kanske inte nästa natt, men någon gång kommer ni alla vara döda. Jag och min son har tränat hela våra liv till det här, ni kan inte slå oss. 
Se detta som en varning.

Med kära hälsningar Andrei och Stephan Rosescu.

Jag bara stirrade på orden. Se detta som en varning. Vi kunde alltså inte få hem dem igen. Jag rullade sakta ihop papperet igen och gav det till Laila.
- Vad säger far att vi ska göra? frågade jag henne när hon tog emot papperet.
- Inget, vis ska glömma det här, sa hon och lämnade rummet. Inget? Skulle vi bara sitta här och rulla tummarna? De hade dödat tre av oss.
- När jag blir ledare så ska jag se till att dräparna får den mest plågsammaste och mest skräckinjagande död, väste jag mellan tänderna.
- Du menar när vi blir ledare? Båda måste vara överens om den saken, sa Lillith strängt. Jag stirrade på henne.
- Vill du inte att de ska straffas för det de har gjort? väste jag. Hon skakade på huvudet.
- De har dödat tre av oss, vi har dödat miljontals av dem i flera tusen år, sa hon och ställde sig upp. Jag stirrade på henne. Var det bara jag som hade lite vett eller? Hon lämnade rummet. Jag satt kvar och stirrade tomt ner i golvet. 'Ni kommer få betala för det här' tänkte jag ilsket.





Lillith


Jag visste inte vad jag skulle tro. Återigen dök en längtan efter att få träffa Stephan upp, men han hade dräpt två av oss. Skulle han göra sig av med mig också? Den här gången måste jag vara försiktig.
Kanske skulle jag inte ens behöva prata med honom? Jag måste se honom någon gång då han sover. Men han hade anpassat sitt dygn efter vampyrernas, han sov på dagen för att kunna dräpa på natten.
   Då måste jag ge mig av nu. Det började ljusna, men skulle ta en bra stund innan solstrålarna kom.
Som väntat sa jag inget till någon, tog på mig en extra skyddande mantel och lämnade slottet. Inte från huvudentrén förstås, jag gick ner till källaren, genom fängelsehålorna och var snart ute på baksidan av slottet.
   När jag kom fram till stugan fann jag till min chock att den var tom. Inga saker var där, ingen människa.
Var kunde han vara? Solen var på väg upp och jag hade inte mycket tid kvar innan jag blev tvungen att återvända.
   - Vad gör du här?
Jag hoppade ryckte till och svängde runt. Wolfram stod och tittade nyfiket på mig med sin hundblick.
   - Vad gör du här?
   - Min fråga är intressantare att svara på för du är en vampyr och tål inte sol. Du ska inte vara ute på morgonen.
Wolfram log brett åt min lilla förlust. Jag suckade. Kunde jag berätta sanningen för honom? Antagligen. Inte.
   - Jag ville gå ut och döda dräparna på egen hand, ljög jag och såg Wolfram i ögonen.
Han nickade, ifrågasatte inte ens det jag sa.
   - Fadern är halvvampyr, har jag hört. Det kanske förklarar varför de var så skickliga.
   - Är han? Men sonen dräpte två, och han är bara en fjärdedels vampyr! utbrast jag.
Wolfram kunde inte förklara det, så han ryckte bara på axlarna. Jag såg mot himlen igen, solens första strålar var snart här. Jag skulle inte hinna se honom nu. Fick vänta till kvällen.
   - Du, hur är det med Yelda? Har hon sagt något om mig?
Men! Inte han också! Vad hade det tagit åt dem? Jag skakade på huvudet och ryckte lite på axlarna. Yelda skulle nog inte bli glad om jag berättade att hon hade pratat lite om honom, så jag bytte snabbt samtalsämne och sa att jag måste gå innan solen var uppe.
   - Men du skulle ju någonstans! ropade Wolfram efter mig.
   - Det får vänta, jag vill inte riskera livet för det!
Om jag nu hade ett liv. Jag var ju död.


   - Var har du varit, jag har varit jätteorolig! skällde Yelda när jag kom in i vår sovsal.
   - Jag pratade bara lite med Wolfram, sa jag och hon tystnade genast.
   - Okej. Vandra inte ut mitt på morgonen bara.
Yelda hade börjat tro att hon var den som tog hand om mig. Att hon hade ansvaret över mig. Jag förstod att hon var orolig, men jag kunde ta hand om mig själv! Litade hon inte på mig? Och vi skulle nog inte tillbringa våra liv sida vid sida, ingen visste om att jag planerade att gå med klanen som jobbade för människorna för att få deras blod i gengälld. De vampyrerna levde fredligt tillsammans med människorna, tog hänsyn till varann.
   Det var det enda bra med balen. Jag skulle få träffa min kära vän Marishka, som var dottern till den klanens ledare. Egentligen var klanen väldigt hatad av resten av klanerna som vi kände till, vampyrer ansåg sig vara mer värdefulla än människorna. Men när vampyren var så beroende av människan, hur kunde de klassas som mer värdefulla? Löjligt.
   - Goddag, sa Yelda och hennes kista stängdes.
Kistor. Usch. Jag stod kvar på golvet ett tag till, men gick sedan bort till skrivbordet och satte mig. Det var mörkt i rummet, jag blev tvungen att tända några ljus, vilket fick mig att föreställa mig det vackra landskapet som jag hade sett för några år sedan. Sol. Något jag borde hata men ändå något jag längtade så mycket efter. Dagsljus. Hur såg världen ut när det var ljust?
   Det skulle jag nog aldrig få reda på.

________________________________________________________________________________

Ja vi har kastat bort idén att kräva kommentarer från er...men snälla KOMMENTERA!!! Vi blir sjukt glada om ni kommenterar vad ni tycker...ni kan i alla fall trycka på reaktionsknapparna under inlägget, det går snabbt och vi får enkelt reda på vad ni tycker!!! XD Fast vi vill helst ha en kommentar där ni förklarar varför ni valde just den reaktionsknappen!!! Jaja jag ska sluta tjata på er nu!!! Vi hoppas att ni gillade det!!! 
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^

Ps: ^vv^..It's a vampire!!! ^vv^