Nattens monster- Kapitel 4

Yelda

-Vakna nu tråkmåns, sa jag med ett flin och öppnade Lilliths kista. Flinet försvann genast och jag stirrade ner i den tomma kistan. Hade hon gått utan mig? Igen? Jag suckade och smällde irriterat igen kistan. Varför försvann hon hela tiden, och utan att ens säga något? Det var inte bara de där konstiga människorna som var något nytt, hon var ny. Något skumt var på gång, men jag visste inte vad. Jag gick bort till den svarta spegeln och såg granskande på min spegelbild. Ja jag vet att vampyrer egentligen inte har någon spegelbild, och det har inte jag heller. Den här spegeln var ovanlig, magiskt på något vis. Innan mor dog så hade hon gett oss spegeln och hängt upp den i vårt rum.

- Den här spegeln har funnits i min släkt i generationer, sa hon med ett leende när spegeln hängde på sin nya plats på vår vägg. 
- Det där är ju jag, sa jag chockat och såg på min spegelbild.
- Det är en spegelbild dumbom, en sån som människorna har, sa Lillith och skrattade åt min dumhet. Jag blängde på henne.
- Jag vet vad en spegelbild är, men vampyrer har inte någon spegelbild, väste jag irriterat. Jag vände blicken till vår leende mor. Hennes svarta hår var långt och lade sig i perfekta vågor. Hennes ögon var giftgröna. Hon var väldigt vacker. 
- Hur kan vi ha en spegelbild helt plötsligt? frågade jag och såg på min spegelbild igen. Ser jag verkligen ut så? 
- Den här spegeln är speciell, en slags magi gömmer sig i mörkret och tack vare den kan vi se vår spegelbild i den, sa mor med ett leende. 
- Vilken slags magi? frågade Lillith nyfiket. Hennes hår var lite rufsigt, som vanligt. Hon hade väl varit ute och lekt med den där varulven Wolfram igen. 
- Det är ett mysterium sedan väldigt länge, sa mor och log mystiskt. 
- Du döljer något, sa jag anklagande. 
- Jag befaller dig att berätta vad du nu döljer, sa jag befallande. Mor skrattade.
- Du är ingen ledare än unga dam, skrattade hon.
- Men jag vill veta, gnällde jag och stampade otåligt i golvet. 
- Du kommer få veta tids nog, sa mor och log lite mystiskt. 
- Men jag vill veta nu, gnällde jag och Lillith skrattade bakom mig.
- Hon säger ju att vi kommer få veta tids nog, tiden är inte inne än, du får ha tålamod gnällspik, sa hon och såg på mor, som nickade. 
- Din syster har rätt, tiden är inte inne än, sa mor med ett leende. Jag suckade och såg på min spegelbild igen. Jag var vacker, men inte som min mor. Mor såg snäll och vänlig ut, jag såg hård och farlig ut, som far. Lillith däremot såg lika snäll och vänlig ut som mor, de var väldigt lika i allt. Utseendet och beteendet var lika. Den enda skillnaden var att mor var några hundra år äldre än Lillith och att Lilliths hår var kort
- Vad tänker du på? frågade mor. Jag ryckte på axlarna.
- Du och Lillith är så lika, ni är precis lika vackra. Jag vill också vara vacker som dig, sa jag och hon log åt mig.
- Du är vacker Yelda, på ditt egna lilla sätt, sa hon med ett leende. 
- Är jag? frågade jag glatt och hon nickade. 
- Du och Lillith är ju lika som bär, bara er ögonfärg och längden på håret skiljer er åt, sa hon. Jag såg på min och Lilliths spegelbild och märkte att det stämde. Ändå såg Lillith så mycket, ja, vänligare ut. Jag såg så, hård ut, precis som far. 

Jag log åt minnet. Vi hade bara varit tio år då. Några dagar senare dog mor av någon anledning. Far vägrade berätta för oss vad som hände, men det var det förflutna. Det var för sju år sedan, men ändå gnagde minnet i mig. Vad hände egentligen när mor dog? Hur dog hon? Vad var det jag och Lillith skulle få veta tids nog? Var det något mer spegeln kunde? Fanns det en till magisk funktion gömd i mörkret?
- Jag ställer så många frågor, men jag får inga svar, muttrade jag och började kamma mitt hår med min silverkam.
- Vart är du Lillith? Varför måste du alltid försvinna? sa jag med en suck och lade kammen på mitt skrivbord igen. 'Jag får väl jaga med gänget inatt igen då' tänkte jag och började gå mot dörren.
När jag kom ner i den stora salen dök Eldin genast upp vid min sida.
- Lillith har redan gått igen, sa han glatt. Tea och Laila dök upp vid min andra sida.
- Följer du med oss inatt också? frågade Tea.
- Snälla? Det var så kul förra gången, sa Laila bedjande.
- Ja bortsett från att en konstig människa dök upp och placerade en pil i ditt ben, sa Tea och pekade på platsen där pilen hade träffat. Jag suckade.
- Nej, jag vill jaga själv inatt, sa jag och började gå mot den stora porten. Jag orkade inte ha ett gäng efter mig inatt, jag ville vara själv. Till min lättnad ifrågasatte inte de andra mitt val, de stod chockade kvar på platsen där jag hade lämnat dem.  
Den friska nattluften slog mot mitt ansikte så fort jag öppnade porten. Jag gick ut och porten slog igen bakom mig. 'Nu förstår jag varför Lillith vill jaga själv ibland' tänkte jag och blundade. Det var så tyst och skönt.
Jag gick rakt in i byn, inatt hade jag ingen lust för lekar.
- Det är Yelda, spring för livet, skrek en kvinna och alla började springa skräckslagna mot sina hus. Det kändes som att kliva in i ett hönshus med hundratals skräckslagna höns. Jag suckade, hade ingen lust att skratta åt dem. Jag fick syn på samma pojke som jag hade tänkt äta natten innan. 'Inatt ska han inte få komma undan' tänkte jag bestämt och sprang snabbt fram till honom. Han tänkte springa iväg, men jag tog tag i hans arm.
- Du ska ingenstans, muttrade jag och spottade på hans handled. Jag orkade inte ens säga något mer, så jag struntade i hans skrik och begravde mina tänder i hans handled. Han skrek hysteriskt av smärta, men skriket dog ut efter ett tag. Jag släppte den tömda och livlösa kroppen på marken och började gå mot skogen.
När jag kom in bland de höga träden kände jag mig gladare. Skogen hade alltid varit en tillflyktsort för mig. Den var så...levande. Den var alltid i rörelse, även på natten. En uggla hoade i ett träd ovanför mig. Några möss sprang skräckslaget från mig. Jag flinade, även djuren var livrädda för mig.
- Den här gången kommer du inte undan ditt monster, sa en hotfull röst bakom mig. Jag vände mig blixtsnabbt om, och där stod han. Mannen med den svarta manteln och ett laddat armborst pekande mot mig.



Lillith

Jag kände mannens hand gripa tag i min hals. Innan jag hann tänka kastade han mig mot golvet av all kraft och satte sig återigen med knäna på varsin sida om mig.
Nu hade han en påle riktad mot mitt hjärta. Han verkade ha haft den vid sig hela tiden.
   - Du igen, flinade han och stridslågan i hans ögon försvann en aning. Vad vill du? Varför är du här?
Jag öppnade munnen för att svara, men inget ljud kom. Återigen fann jag mig själv paralyserad av hans blick. Visste han om sin egen förmåga? Det var något mystiskt men samtidigt underbart i hans ögon. Jag visste inte vad. Men ville på något sätt inte veta heller.
   - Jag ... kom det till slut, ... förlåt mig.
"Förlåt mig"? "Förlåt mig"?! Vad låg jag där och sa! Jag behövde inte be om ursäkt! Jag var en vampyr! Han var en värdelös människa ...! Nej, det var han inte. Han visste något, något som jag inte visste. Han hade en underlig kontroll över mig, och jag visste inte ens hans namn!
   - Heh, för vad? För att du är en vampyr? Nej, det är en synd du ska få betala länge för.
Hans röst lät hotfull, men han lade bort pålen och satte händerna på varsin sida om mitt huvud, lutade sig över mig.
   - Vad vill du mig, vampyren Lillith? Varför försvarar du dig inte? Varför suger du inte ut mitt blod?
Blod. Hans blod. Jag kände lukten av det genom den tunna huden på hans handleder som båda var så nära mitt huvud. Om bara jag kunde skära upp hans underarmar så som han hade skärt upp mina natten innan ...
   - Vad heter du? viskade jag.
Mannen såg undrande på mig, leendet hade försvunnit och nu verkade han förvånad.
   - Det har du inget med att göra, sköna Lillith. Du är visst döpt efter modern till alla monster?
   - Säg mig ditt namn! röt jag med min mer demoniska röst och gav honom rovdjursblicken som borde ha tvingat honom att lyda mig.
Men precis som jag hade misstänkt, den funkade inte och han skrattade bara. Verkade inte ens ha blivit rädd av mitt plötsliga utbrott.
   - Stephan. Stephan Rosescu, om du måste veta. Jag råkar vara sen till vampyrslaktet i byn, men eftersom jag har dig här så tror jag att far förlåter mig.
Stephan tog återigen tag i pålen och höjde den ovanför sitt huvud med båda händerna. Han siktade på mitt hjärta.
   - Vänta! Jag vill inte döda dig! utbrast jag.
   - Heh, jag vill däremot döda dig, log han vänligt.
Jag blundade. Helvetet, här kommer jag. Varför ville jag dö? Det ville jag inte, men jag levde inte heller. Och på något sätt fann jag mitt liv värdelöst om Stephan ville få ett slut på det. På något sätt, verkade det vara bäst att bli dödad av hans händer än av någon annans. För jag skulle ju dö någon gång, även om vampyrer levde för evigt. Till skillnad från vampyrer utvecklades människorna (om än långsamt) och deras underliga uppfinningar, snart skulle vi ändå bli övermannade. Och varför inte nu? Vackre Stephan kunde få döda mig. Hellre han än någon annan.
   Far skulle bli besviken. Yelda skulle bli förkrossad, men besviken hon med. Att jag bara låg där som ett stycke ruttet kött ... Det skulle inte göra dem stolta över mig.
   - Du är underlig.
Jag slog upp ögonen och tittade på Stephan som återigen hade lagt bort pålen. Nu ställde han sig även upp och började göra sig i ordning för slaget mot vampyrerna. Bara han och hans far mot vår klan. Byborna också förstås, men de var svaga och skulle nog inte göra så mycket nytta om de var var för sig. Tillsammans kanske, men människor var så egoistiska.
   - Varför dödade du mig inte? frågade jag efter att jag ställt mig upp.
   - Varför försvarade du dig inte? Varför dödade du inte mig? Vad vill du egentligen? sa Stephan plötsligt argt och ställde sig så nära att jag blev tvungen att backa.
   - Jag vet inte! Det är inte mitt fel, du tvingar mig! utbrast jag osäkert.
   - Tvingar dig? Vad snackar du om?! Jag har inte tvingat dig till nånting! Lämna mig ifred eller så dödar jag dig nästa gång vi ses! röt Stephan och pekade mot dörren.
Jag tittade skrämt in i hans ögon. Nej, snälla var inte arg på mig. Var inte arg på mig ...
   - Förlåt mig. Jag vet inte vad det är som händer, jag ... Det är bara något med dig som ...
I hopp om att han skulle förstå det som jag själv inte förstod, tittade jag först på honom och sedan ner på mina vita händer.
   - ...som?
   - ... som tvingar mig att återvända. Jag vet inte vad det är, det har aldrig hänt fö-...
   - Vänta, vänta: så du säger att jag gör något som får dig att vilja vara med mig? frågade Stephan nu i lugnare och lite medlidande ton.
Jag nickade. Hade jag varit en människa hade jag rodnat, men skammen som jag kände nu räckte faktiskt.
   - Och det är?
   - Jag vet inte, mumlade jag fortfarande utan att se på honom.
Han kunde nog knappt se mig, vad var jag rädd för? Det var ju för mörkt för att han skulle se något.
Men jag ville inte se hans ansiktsuttryck då jag sa det. Jag kunde ju se.
   Stephan började gå runt i rummet och samla på sig vapen. Jag såg inte på honom, stod bara mot väggen i mörkret ända tills dörren slog igen och jag var ensam i stugan.

_______________________________________________________________________________

Okej, vi vet att ni är där! :) Var snälla och kommentera! Det kommer att hjälpa oss, och faktiskt göra oss mer sugna på att skriva! Så att vi vet att ni är där liksom!
Gillar du det? Skriv det!
Ogillar du det? Skriv det (men var artig).
Finns det något vi kan ändra? Säg vad!

Minst tre kommentarer för nästa del!

//Fjompen :)


Ja, eftersom ni latmaskar inte kommenterar så har vi bestämt att ni nu måste ge oss 3 Kommentarer  för att få nästa del!!! Yepp...vi är lite elaka nu eller hur? Men egentligen borde ni orka lägga ner tid på att kommentera våra inlägg eftersom vi lägger ner tid för att skriva...det är inte alltid så lätt. Kan ni inte visa lite intresse och kommentera?
Jag hoppas att ni tycker om novellen!!! Nästa del borde nog komma i morgon...jag har i alla fall tänkt skriva en till del i morgon...men om ni nu inte ger oss 3 kommentarer så kommer det inte komma något mer kapitel!!! Vi kanske skriver flera kapitel men vi kommer inte publicera dem innan ni har kommenterat!!! :P 
Hare brae!!! ^-^

//Bokberoende