Nattens monster- Kapitel 16

Yelda


Kyrkan hade varit längre bort än vad jag hade trott, för jag kom inte fram till den förrän solen gick upp på nytt och min trygga känsla försvann. Jag smörjde in mig precis innan solen gick upp. När jag kom fram till kyrkan höll jag andan. Jag såg mig runt på gatan som var full av människor. Det som jag hade trott skulle vara en by, var en stad, och jag kunde slå vad om att dräparna var här. Jag hade luvan uppfälld så att ingen kunde känna igen mig som en vampyr. Jag stannade en meter bredvid kyrkan och betraktade min syster. Ja, Lillith stod bara några meter från mig och höll en liten pojke i handen. Pojken fick syn på prästen utanför kyrkan och ropade glatt:
- Vänta! Fader Sorin! Fader Sorin, jag har tappat bort mamma! Har du sett mamma?
Han släppte Lilliths hand och sprang fram till den gamla prästen som sa:
- Inte nu Beniamin, ser du inte att jag ...
- Men jag har tappat bort mamma! Mamma gick iväg och ...! sa pojken som visst hette Beniamin. Prästen såg äntligen på honom, men hans blick for till Lillith istället. Hans ögon spärrades upp av fasa.
- Vampyr, skrek han och pekade på min skräckslagna syster. Pojken blev blek i ansiktet och bara stirrade på Lillith. Jag flinade åt tankarna som säkert for runt i hans huvud, som 'Har jag hållit en vampyr i handen? Jag kunde ha dött'. Ett gäng män omringade henne genast. Hon stirrade skräckslaget på korsen som de bar runt sina halsar. En av dem tog tag i henne och började knuffa henne mot kyrkan. Hon gjorde motstånd och skrek skräckslaget. Jag struntade i henne och lämnade kyrkan bakom mig. Om hon var här, så måste Andrei Rosescu också vara det. Jag lämnade Lilliths skrik bakom mig, och de tystnade efter ett tag. De hade antagligen fått in henne i kyrkan. 'Stackars lilla korkade Lillith, hon gillar människorna, och de hatar henne' tänkte jag med ett flin.
Jag gick runt och letade efter Andrei. Jag vet inte hur länge jag letade, men jag hittade honom inte. Staden var verkligen stor, mycket större än den lilla byn utanför vår borg. Jag suckade och stannade mitt på torget bredvid en stor staty. 'Vad ska jag göra?' tänkte jag förtvivlat. Jag kände hur törsten blev starkare, jag visste att det inte var kyrkans lukt som brände i min hals för jag andades inte. Jag såg hungrigt på alla människ...all mat som fanns runtomkring mig. 'Men självklart, enda sättet att locka fram en dräpare är ju att visa något som han kan dräpa' tänkte jag med ett flin. Jag drog bak min luva och visade mitt kalla ansikte. Människorna här verkade inte vara vana med vampyrer, för de gick bara förbi mig. Jag flinade och såg hungrigt på ett gäng små pojkar som stod och lekte i närheten. Jag gick fram till dem och frågade:
- Vad leker ni då? De såg först leende upp på mig, men när de fick syn på mina röda ögon som såg hungrigt på dem så bleknade deras leenden och ersattes av skrik. Jag skrattade kallt och tog tag i en av pojkarnas arm, de andra sprang skräckslagna iväg. Jag såg hungrigt på den pulserande ådern i hans handled. Jag tänkte precis spotta på hans handled när en väntad röst fick mig att vända mig om med ett flin.
- Släpp pojken ditt odjur, sa Andrei hotfullt. Han hade sitt armborst i handen med en pil pekande mot mig. Jag släppte pojken som skräckslaget sprang iväg till sina vänner, eller till sin mor, vad visste jag? Jag hånlog åt dräparen framför mig. Han hade ingen aning om att han snart skulle dö.
- Har du verkligen kommit så här långt för att få din hämnd? frågade han chockat.
- Så, du kommer ihåg mig? sa jag med ett flin.
- Man kan nog omöjligt glömma den farligaste av de fruktade vampyrtvillingarna, sa han med avsky i rösten. Jag hoppade undan från pilen som han sköt mot mig, den slog in i väggen på huset bakom mig. Ett armborst tog ett tag att ladda så jag skulle lätt hinna fram till honom innan han avlossade en ny pil mot mig. Jag såg hånfullt på honom och han släppte irriterat armborstet så att det föll till marken.
- Du ska låta min son vara ifred, fräste han ilsket. Jag skrattade kallt. Han trodde att jag var ute efter Stephan, inte honom. Blixtsnabbt var jag framme en meter framför honom. Han höll en kniv i handen, som självklart luktade vitlök. Jag väste ilsket mot kniven. Andrei flinade och kastade kniven mot mig. Jag duckade undan, och innan han hann ta fram en ny kniv sprang jag fram och tog handen om hans hals och pressade upp honom mot en vägg.
- Ingen fara Andrei, jag kommer låta din son vara, det är dig själv som du borde oroa dig över, sa jag och skrattade kallt. Ett ljus verkade tändas i hans ögon, han verkade fatta hur jag tänkte hämnas nu. Jag flinade och grävde in mina tänder i hans hals och slet loss en stor bit av hans kött och spottade ut det på marken. Hans strupe bröts och han föll ner på knä. Blodet forsade ut ur såret. Jag slickade mig om munnen och skrattade kallt åt honom när hans livsglöd slocknade och han föll död till marken.
- FAAAAAR, skrek någon bakom mig. Jag for runt och flinade åt Stephan som förtvivlat såg på sin döde far.
- Nu vet du hur jag kände när du dödade min far, sa jag med ett flin och lämnade torget.
När jag kom fram till kyrkan kunde jag höra Lilliths skrik innanför väggarna. Jag suckade och började gå hemåt. Jag hade fått min hämnd, nu var det dags för mig att bege mig hem......innan Trarian raserade hela stället.



Lillith



Jag lyckades slita mig loss till slut. Prästen hade tryckt ett krucifix mot mitt bröst för att hålla mig tillbaka, men även om de var fem fullvuxna män var jag fortfarande en vampyr. Det heliga i korset hade manat fram min medfödda demon som jag hade trängt bort så mycket jag kunde under hela mitt liv, vilket ledde till att tre av männen nu låg med stora sår på halsen och förblödde, två hade lyckats fly och prästen hade försvunnit.
Fega jävel.

Jag återvände strax till staden, försökte dölja männens motbjudande blod som jag hade på mig med hjälp av manteln. Jag kunde se Yelda gå i staden, men hon märkte mig inte. Det hördes enstaka skrik, Yelda hade redan hunnit döda någon. Vänta.
  Den någon var Andrei.
En liten folkgrupp hade samlats i torget, och jag kunde höra Stephans bittra förbannelser över Yelda och vampyrer.
   - Stephan, återvänd hem. Vi tar hand om Andrei, hörde jag mannen som var Andreis vän och som hade gett dem sovplats.
Jag gick lite närmare, men den lilla folkhopen såg mig inte. Jag visste att Stephan skulle gå genom en gränd för att komma "hem", så jag skyndade mig dit och väntade på honom.
   Snart fick jag syn på honom. Han såg bitter ut, hållningen var stel och frustrerad. Jag blev lite rädd för att gå fram till honom, blodig och släkt med de två vampyrerna som dödat två av hans närmaste.
   - Stephan? viskade jag då han gick förbi utan att ens märka mig.
Utan förvarning slet han fram en påle och tryckte mig mot en stenvägg.
   - Vad vill du? väste han och höll ett hårt tag om min haka.
Pålens spets var hårt pressad mot mitt bröst, skulle när som helst göra ett hål i mitt hjärta.
   - Stephan, lyckades jag få fram. Slut-a ...
Hans mörka ögon smalnade.
   - Så att du kan döda min mor? Vad är det som gör dig mer värd än dem? Va?! skrek han i mitt ansikte.
   - Döda mig inte, kved jag.
   - Varför inte? Ge mig en anledning.
Jag såg på honom. Hans blick som var sårad, arg och helt tömd på hopp ... Han hatade mig. Det fanns ingen mening för mig att leva, eller hur? Min syster hatade mig, min mor var död och Stephan ville se mig död.
   Självömkan. Jag var alldeles för rädd för att dö och för att förlora det sista jag hade - solskenet - för att förvånas över att jag grät.
Tårar föll ner för kinderna, på Stephans hand.
   - Jag vill inte dö, viskade jag.
Stephan släppte mig och jag snubblade omkull. Tog emot mig med händerna mot marken, när jag vände blicken åter mot Stephan hade han redan vänt mig ryggen och börjat gå iväg.
   - Stephan! ropade jag men han ignorerade mig.

Det blev natt och jag var fortfarande hungrig. Jag ville inte ha blod, men jag hade inga pengar att köpa mat för. Så jag gick dit människor brukade gå när de sökte tröst.
   Kyrkan.
Men det visade sig vara ett stort misstag.

_________________________________________________________________________________

Jag vet verkligen inte vad som hände när jag publicerade det här :O Sorri för uppehållet i alla fall
//Fjompen :)