Yelda
Jag stirrade på den krossade spegeln. I handen höll jag Lilliths avskedsbrev. Jag kände ingen sorg över att hon hade lämnat mig, den satmaran kunde lika gärna gå och dö, men jag förstod inte hur hon hade kunnat ta sönder mors spegel. Den spegeln var min viktigaste ägodel. Den hade funnits i mors släkt i generationer. Hur kunde hon? Jag trodde att den var lika viktig för henne som den var för mig. Jag böjde mig ner och tog upp den största biten jag kunde hitta. Brevet lade jag på mitt skrivbord innan jag lämnade rummet. Jag tänkte flytta in i fars sovsal, jag ville inte bo i den gamla. Den påminde mig bara om Lillith och hennes svek. Jag gick med snabba steg ner för spiraltrappan. Ingen sa något till mig när jag kom ut i den stora salen. 'Bra, de borde hålla tyst' tänkte jag bittert och gick ner för trappan till min nya sovsal. Wolfram hade gått hem till sin flock. Egentligen så hade jag ingen aning om vart de bodde, ingen visste nog det förutom de själva.
Jag lade spegelbiten på fars skrivbord och satte mig i kistan med en suck. Den luktade precis som far, blod och doften av liljor. Far älskade nämligen liljor. Far brukade plocka liljor varje natt och ställa vaser fulla av liljor lite här och var i slottet. Självklart dog de snabbt eftersom de aldrig fick något solljus. Därför fick han lov att plocka nya varje natt. Mor brukade alltid skratta åt honom när han kom hem med armarna fulla med liljor varje natt.
- Vilken överraskning, liljor, brukade hon säga med ett låtsats förvånat ansiktsuttryck. Jag och Lillith brukade alltid skratta åt henne när hon sa så, men nu var den tiden över. Far kom aldrig hem med liljor längre, mor skämtade aldrig om det mer och jag hade ingen syster att skratta med. Min familj var borta, alla hade lämnat mig. De flesta förstår inte vad de har förrän det tas ifrån dem, just så kände jag. Far brukade alltid bara sitta i sin sovsal ända sedan mor dog. När mor levde så hade vi varit en familj, vi hade jagat tillsammans, lekt tillsammans och...ja...gjort familjsaker. Mors död hade krossat vår familj helt. Jag och Lillith fortsatte jaga tillsammans, men vi gled mer och mer isär på grund av våra olikheter.
- Får vi komma in? frågade en röst från dörren. Jag nickade utan att se efter vem det var. Självklart var det gänget.
- Hur mår du? frågade Laila oroligt och satte sig bredvid mig i kistan.
- Bra, ljög jag och lyckades le.
- Eldin hittade Lilliths brev, har hon verkligen stuckit? frågade Tea och satte sig ner på min andra sida. Eldin stod framför kistan lutad mot väggen, bredvid min mors porträtt.
- Ja, hon är borta, sa jag och nickade.
- Jag fattar inte att byrackan inte hjälpte din far, han kunde ha räddat honom, sa Tea och uttalade byrackan med avsmak. Hennes ord fick Eldin att se nyfiket på mig. 'Vad tänker du svara på det?' tycktes hans blick säga.
- Han kunde inte göra något, båda skulle ha dött om han hade försökt, sa jag irriterat. Eldin flinade åt mitt svar. Jag var körd.
- Försvarar du honom? frågade Laila förvånat.
- Du hatar ju honom, hur kan du säga så? frågade Tea och for upp på fötter. Hon stod i kistan och såg förvånat ner på mig.
- Bäst att du berättar, sa Eldin med ett flin.
- Berätta vad? frågade Laila nyfiket men ändå misstänksamt.
- Ja berätta vad? frågade Tea, men hon lät mer misstänksam än nyfiken. Jag blundade och tog sats. 'Mitt liv är över' tänkte jag innan jag öppnade munnen och sa:
- Wolfram kysste mig. Tystnad. Jag öppnade ögonen och såg att Tea och Laila satt tysta och bara stirrade på mig. Jag vände blicken mot Eldin precis när han började skratta.
- Snälla säg att du puttade undan honom och gav honom en rejäl utskällning, sa Laila bedjande.
- Jag kysste honom tillbaka och...ja...vi är ett par nu, sa jag försiktigt.
- Han är en varulv, röt Tea menande.
- Kanske det, men det är något med han som bara...jag vet inte jag gillar honom bara, sa jag förtvivlat.
- Åh, vänta tills de andra får veta, sa Tea och började gå mot dörren.
- Som din nye ledare befaller jag er alla att hålla tyst om det här. Ni ska inte prata om det, skriva om det eller något sant nånsin, röt jag och hon stannade med handen på dörrhandtaget.
- Visst, muttrade hon och lämnade rummet.
- Kom Eldin vi går, muttrade Laila och drog med sig Eldin ut ur rummet och lämnade mig kvar. 'Toppen, min familj är borta och nu är även mina vänner borta'.
Lillith
Solen var på väg upp. Om jag inte hittade Stephan snart och tog skydd så skulle jag dö. Eller brinna upp, åtminstone.
Några bybor var ute redan och gjorde sina sysslor, de skrek och pekade på mig men blev lugnare och viskade förvånat då jag bara gick förbi dem utan att ens se på dem.
Alla dessa år som vi förstörd deras liv. Byn var för isolerad, omgiven av berg, för att de skulle kunna flytta. Många hade lyckats ta sig ut, men de flesta var fast här.
Jag tänkte efter lite. Stephan hade dödat far. Han var inte dum, visste att vampyrerna skulle söka hämnd. Så han var tvungen att ta sig härifrån, så fort som möjligt. Och det fanns en lång väg genom berg och skog från den här byn in till en stor stad. Flera veckors resa antagligen, beroende på hur ofta man stannade för att vila.
Det var där Stephan måste vara. Om han inte redan hade rest iväg.
- Stephan!
Mannen som jag var säker på var Stephan vände sig om.
- Lillith! ropade han oroligt och sprang fram till mig. Vad gör du, du kan dö!
Han lade sin mantel om mina axlar och satte på mig huvan. Som på given signal träffades hans ansikte av solljus och han kisade. Tur att jag stod med ryggen mot.
- Vad gör du här? frågade han.
Stephan verkade en aning bitter och samtidigt orolig. Han trodde nog att jag var arg på honom för fars död. Jag hade aldrig varit så nära far, alltid känt en sorts rädsla för honom. Så det störde mig inte så mycket att Stephan hade dödat far.
- Får jag följa med dig? mumlade jag försiktigt och såg på hästen som stod väntande på vägen.
- Följa med ...? Vad menar du? Lillith, du måste gå! sa Stephan stressat och skakade mig lite som för att få vett i mig.
Jag öppnade munnen för att fråga varför, men ett klickande ljud bakom mig förklarade mer än nödvändigt.
- Backa Stephan, jag vill inte ta några risker, sa en dov röst bakom mig.
- Far, nej. Hon är inget hot, sa Stephan allvarligt och gick och ställde sig bakom mig.
För att hindra hans far från att skjuta mig antar jag. En irriterad fnysning hörs.
- Hon är Lillith, klar hon utgör ett hot. Flytta på dig pojk, jag tänker inte skjuta dig också.
- Far, jag är allvarlig. Lillith har inte gjort mig illa och tänker inte göra det.
Det var sant. Självklart var det sant! Men hur visste han det? Litade han på mig, eller sa han det bara för att rädda mig? Men så han ville rädda mig?
Jag kände ett leende komma, men det försvann så fort jag hörde Stephan ropa i protest och kände att någon grep tag i min axel och kastade ner mig mot marken.
Luvan åkte av och mitt ansikte träffades av starka solstrålar.
Smärtan skulle ta död på mig.
_______________________________________________________________________________
Förlåt ännu en gång för att min del är så kort, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :P
//Fjompen :)
Förlåt för att jag skrev en så händelselös och kort del...jag vet inte riktigt vad som ska hända just nu!!! Jag lovar att försöka få till en längre del nästa gång!!! :P KOMMENTERA gärna, eller tryck på reaktionsknapparna!!! :P Och har ni några frågor när det gäller varulvar så kan ni gärna ställa dem genom att kommentera, så får ni svar i nästa Varulvsfakta!!! :P
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
No comments:
Post a Comment