Chris
Jag samlade mod och gick till attack genom att försöka hugga henne i axeln, men hon gled smidigt undan och slog till mig i ryggen med handtaget på hennes kniv, medan hon skrattade hånfullt åt mitt patetiska lilla försök att hugga henne.
- Du är patetisk och det har du alltid varit, skrattade hon och jag vände mig ilsket om för att se på henne. Bakom henne kunde jag se hur tvillingarna kämpade med att komma loss ur sina kloners grepp. Hur skulle vi ta oss ur det här?
Jag höjde kniven på nytt för ett till anfall, men den här gången hann hon före. Hon tog några snabba steg fram och högg mot mitt ansikte. Tur nog hann jag rygga undan, men hon lyckades ändå skära upp ett litet sår i min kind. Det sved till...men värre än så var det inte. Självklart tappade jag lite hälsa...typ...5 tror jag.
Hon högg en gång till fast med den andra kniven och försökte träffa min midja med jag hann parera slaget med min kniv och ta tag i hennes handled när hon sedan försökte hugga mig i ansiktet igen.
- Men ser man på, Lejonet kan dansa, skrattade Chris och jag puttade irriterat undan henne.
- Det här är ingen dans, fräste jag och torkade bort blodet från min kind. Hon skrattade bara ännu mer. Jag tänkte just attackera på nytt men plötsligt stod Cricket och hackaren bakom tvillingarnas kloner och båda flinade åt klonerna som inte hade märkt att de var där. Några sekunder senare låg tvillingklonerna på golvet och Cricket och Mac stoppade tillbaka sina knivar i sina bälten...som var fulla av vapen...var Cricket också en hackare nu?
Tvillingarna vände sig förbryllat om och stirrade på Cricket och Mac, men så blev de påminda om mitt lilla problem och drog fram sina vapen.
- Hörru klon-Chris! ropade Anthony och höjde sin yxa, du borde vakta din rygg lite bättre!
Chris vände sig förvånat om och hann inte ens reagera innan Anthony begravde sin yxa i henne huvud. Klonerna löstes upp och försvann...så var det problemet borta!
Jag slet blicken från punkten där Chris just hade varit och vände mig om för att ta upp min andra kniv. Den låg alldeles i närheten nu och jag behövde bara ta två steg innan jag kunde böja mig ner och ta upp den.
- Tack för hjälpen, hörde jag Andrew säga och när jag vände mig om hann jag se hur Cricket log snabbt, men Mac verkade ignorera deras tack.
- Vart kom ni ifrån? frågade Andrew förbryllat och jag gick fram till dem, men jag lade inte tillbaka knivarna i skidorna. Jag litade inte på Mac trots att Cricket gjorde det.
- Jo vi...hittade en liten genväg, sa Cricket och såg sedan på mig.
- Jag ser att hälsan är tillbaka, sa hon lite lättat och jag nickade.
- Anthony fick spelskaparna att sluta försvaga mig, sa jag och insåg att jag borde ha formulerat svaret på ett annat sätt.
- Yepp, det gjorde jag. Jag..., började Anthony säga med ett flin men jag avbröt honom.
- Vi borde gå nu, spelskaparna försöker leda oss till något och jag vill se vad det är, sa jag allvarligt och vände på klacken och började gå åt samma håll som innan.
- Det är antagligen en fälla vet du, ropade Andrew efter mig och jag vände mig om för att kunna se på honom.
- Självklart vet jag det, men jag tror även att det här är den enda vägen vi kan ta, de försöker säkert få slut på det här, tittarna vill nog se lite mer action!
Cricket
Äntligen kunde jag slappna av litegrann. Mac var okej och jag behövde inte agera barnvakt åt Chris.
Jag stirrade stelt på Macs ryggtavla då vi alla följde efter Chris, vanligtvis skulle jag blivit skeptisk mot att följa henne men i det här fallet ville jag helst hålla ihop. Och om Chris bestämde sig för något, så följde tvillingarna med. Om Mac och jag valde att inge hänga på skulle de vara tre och vi bara vara två. Visserligen var vi bättre beväpnade men ...
Den ljusa korridoren verkade nästan genomskinlig, jag kunde fortfarande på långt håll se suddiga svarta ränder som var vapnen, "utanför" spelet. Det var intressant hur det fanns en vägg, som jag nästan kunde känna, men om jag tryckte till mer med handen skulle jag lätt kunna lämna korridoren. Lämna spelet.
Jag behövde inte koncentrera mig på att överleva i spelet längre, jag hade nog den största fördelen man kunde ha i det här spelet. Så jag "släppte" programmet utanför spelet och korridoren fick sitt normala ogenomskinliga utseende igen. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv då jag insåg hur lätt det var.
Chris ökade plötsligt takten och vi skyndade oss efter henne runt ett hörn. Korridoren ledde oss fram till ett stort rum, klart en av de större salarna eftersom ett tiotal andra korridorer ledde hit.
- Dom är på väg, muttrade Mac plötsligt för att avbryta vår tystnad.
- Vilka? frågade Anthony.
- Dom andra spelarna, svarade Chris, till min förvåning.
Jag hade tänkt svara eftersom även jag såg dem, långt borta genom de - för mig - genomskinliga väggarna. Men hon hade hunnit före mig. Såklart, jag fattade nu. Det var spelskaparnas plan, ett sista slag för att separera finalisterna ifrån förlorarna.
- Vi måste vinna, mumlade jag.
- Äh, oroa dig inte, fnös Mac överlägset bakom mig. We've got this shit.
De andra spelarna och några av deras kloner var nära nu. Utan att säga ett ord till varann ställde vi oss i en halvcirkel, det fanns ingen i korridoren vi nyss kommit ur och behövde inte försvara våra ryggar.
- Om jag dör, sa Anthony lite högt över de andra spelarnas och klonernas röster, lova att mitt lejon klarar sig.
Jag hade noll aning om vad han flummade om, men det fanns inget tid för det nu.
Det var dags att överleva.
_________________________________________________________________________________
Förlåt för att jag suger på sistone, har verkligen fastnat lite i allt jag skriver känns det som :(
//Fjompen:)
Så...det var ännu ett kapitel...
KOMMENTERA!!! XD
//Bokberoende!!! :)
