Tuesday, May 1, 2012

Nattens monster- Kapitel 21

Yelda


Jag hade ingen aning om vad som hände med mig, hur kunde jag känna den här olidliga smärtan? Wolfram bar in mig i en stuga och lade mig i en mjuk säng. Den första tanken som slog mig var att den var mycket bekvämare än de där hårda kistorna jag var van vid.
- Lämna mig inte, kved jag och kurade ihop mig i sängen.
- Aldrig, sa Wolfram och satte sig på en stol bredvid sängen.
- Jag lämnar dig aldrig, sa han och tog min hand.
- Var det länge sen du åt? frågade han oroligt. Min röst var oanvändbar så jag nickade bara.
- Jag ber Saer att hämta något att äta till dig, sa han och började gå mot dörren.
- Nej Wolfram, lyckades jag få fram. Wolfram stannade och såg förvånat på mig.
- Jag vill inte...jag kan inte, viskade jag hest.
- Varför? frågade han förvirrat.
- Jag kan bara inte, viskade jag och kved till. Det högg till för varje andetag jag tog, men jag kunde inte sluta andas. När jag försökte kände jag ett behov av att dra in luft i mina döda lungor igen. Något konstigt höll verkligen på att hända, eller något konstigt hände redan. Jag kunde inte äta, jag kunde bara inte. Jag ville inte erkänna det för mig själv, men Andreis blod hade smakat hemskt. När jag drack det kände jag inte njutningen som jag brukade känna, jag hade känt mig äcklad. När det där blodet nuddade min tunga, ville jag bara spotta ut det, men jag bet ihop och svalde.
- Wolfram, något händer med mig, och jag vet inte vad. Jag vet bara en sak...jag hatar det, viskade jag, men de sista orden kved jag fram.
- Är det inte bara din hunger? frågade han och såg oroligt på mig. Jag skakade på huvudet.
- När vi blir hungriga känner vi det i halsen, inte i magen!, kved jag. Han suckade och sa:
- Okej, vi väntar och ser om det går över. Jag nickade och han satte sig på stolen igen och tog min hand på nytt.

Wolfram fick lov att gå när det var hans tur att patrullera igen. Smärtan vägrade försvinna, den höll sig kvar och släppte inte. Jag låg kvar i sängen, och jag hatade det verkligen. Jag kände mig så sårbar. Solen hade gått upp men stugan skyddade mig från de dödande strålarna. Jag hade kvar den där flaskan med elixiret i, men jag ville spara det till nödsituationer.
Jag kände mig plötsligt våt och förde handen till pannan, den var våt. Jag kallsvettades. Vampyrer kallsvettades inte, de svettades inte för huvudtaget. Jag stirrade på den blöta handen.
- Vad händer med mig? viskade jag hest.
- Du förändras, jag tog spegeln ur min ficka och såg på spegeln där min mors röst kom från.
- Vad menar du mor? frågade jag hest.
- Du håller på att bli en människa, men din kropp stöter bort botemedlet, därför känner du smärtan, sa hon medlidsamt.
- Hur?, var det enda jag fick fram. Jag hade miljoner frågor i mitt huvud, men jag lyckades inte ställa alla.
- Spegeln som ni fick av mig var full av en speciell magi som kunde bota vampyrer, när Lillith krossade den fick hon med sig det mesta av botemedlet, men en liten del stannade kvar och har nu tagit sig in i dig. Din kropp vill inte förvandlas så den stöter bort det. Du måste låta botemedlet förvandla dig, Yelda. Annars kommer smärtan aldrig försvinna. Lillith har redan förvandlats, nu är det din tur, sa hon och hennes röst försvann. Jag stirrade på spegeln. Höll jag på att förvandlas till en människa? Ville jag verkligen det? Jag menar, jag har alltid hatat människorna, men nu var jag inte säker längre. Skulle mitt hjärta börja slå igen? Höll jag på att bli dödlig? Smärtan försvann lika plötsligt som den hade dykt upp. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag skulle få leva igen!


Lillith




   - Lillith?
Jag tvingade upp ögonen och blev nästan bländad av den starka solen. Stephans mor stod böjd över mig, log ett vänligt leende.
   - God morgon, Lillith, sa hon och backade lite så att jag kunde sätta mig upp och sträcka på mig.
   - God morgon.
Hade Stephan kommit hem? Jag frågade det genast.
   - Ja, han är hemma och sover. Det är bäst att du inte stör honom, han var väldigt trött när han kom, sa Clara, fortfarande med ett leende.
   - Självklart inte. Men mådde han bra när han kom hem?
Clara nickade. Det var något konstigt i hennes leende. Jag kunde inte riktigt avgöra vad, men det verkade ansträngt. Falskt. Jag ställde mig ner på trägolvet och lutade mig fram mot fönstret. Blev tvungen att lyfta på handen framför ansiktet för att inte bli blind.
   - Visst är det en fin morgon, Clara? log jag lyckligt.
Med eller utan Stephan, jag levde ju, eller hur? Jag kunde andas, hjärtat slog och blodet pumpades i kroppen. Vad mer kunde man önska? Med ett brett leende vände jag mig om mot Clara för att dela min lycka.
   - Öh ... Är det något som är fel? undrade jag halvt skrämt och halvt förvånat då jag såg Claras hatfulla blick.
Hennes moderliga leende hade försvunnit, och bara nu märkte jag att hon hade händerna bakom ryggen. Som om hon dolde något.
   - Clara, vad har hänt? försökte jag igen och tog ett osäkert steg fram mot henne.
Och då brast det. Clara skrek mot mig, ett sorts stridsrop och kastade sig mot mig med en påle i högsta hugg.
   - Dö, din blodsugande djävul! skrek hon.
Jag hann snubbla åt sidan, hon stötte i väggen och höll ner på knä.
Nej. Hur hade hon fått reda på det?! Hur visste hon att jag var vampyr?! Eller, hade varit vampyr. Jag var ju människa nu! Förstod hon inte?
   Clara började resa sig upp, och jag backade förskräckt bort mot dörren. Hon var antagligen starkare än mig, nu när jag inte hade mina styrkor. Jag måste springa. Hon var större än mig, skulle ta längre tid på sig.
   Men jag ville inte! De hade ju varit så underbart snälla igår! Nästan som en familj, trots att jag bara känt dem i några timmar! Visste Erzebeth också? Den stackars flickan måste ha varit helt chockad ...
   - Du ska inte tro att min son vill ha dig! Ett monster som du, som har förstört hans chanser till lycka ... Du ska dö, om det så är det sista jag gör! morrade Clara och beredde sig med pålen igen.
   - Snälla, jag vill inget ont ... kved jag med tårar i ögonen. Jag är inte som de andra.
   - Stephan har berättat vilken släkt du kommer ifrån, jag tänker fanimej inte låta dig leva. Du ska få betala för din familjs synder ... Vampyr.
Hon sa ordet med samma avsky som innan. Men nu sved det så mycket att det kändes som om bröstet skulle slitas sönder.
   Hade Stephan berättat? Han visste ju vad hans familj kände för vampyrer. Varför hade han berättat?
Hade han kanske ... planerat allt det här? Tagit med mig hit för att sedan hans mor skulle få hämnas för allt som hänt dem? Nej, Stephan kunde inte vara så hjärtlös ... Han kunde inte!
   Eller?
Det fanns ingen tid att fundera på det nu. Hans mor var nära, hon tog ett hårdare grepp om pålen och försökte gripa tag i mig.
Om jag ville leva så skulle jag springa. Och det var det jag gjorde.
   Jag sprang. Allt jag orkade, bort från Stephans hem och bort från honom.
Nu hade jag ingenstans att ta vägen.
   Jag var ensam och hatad av alla som betydde något för mig.

________________________________________________________________________________

Förlåt för att det tog sådan tid :( Jag tvingade fram det här för att ni inte skulle lämna oss :( Hoppas det blev bra :) Och inte för löjligt -.-'
//Fjompen :)
P.S. Tack för alla kommentarer folks! Rösta gärna i omröstningarna! xD

2 comments:

  1. Åh vad roligt att Yelda nu är glad för att bli människa! :D
    Och jag hoppas fortfarande att det blir bättre mellan Stephan och Lillith... Det förtjänar Lillith :)
    Jättebra skrivet! :D

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tackar! :D Kul att du gillar det och att du tycker så om Lillith! :)
      //Fjompen :)

      Delete