Yelda
- Tänker du lämna oss? skrek Tea förskräckt. Jag hade bestämt mig för att prata med dem istället för att skriva ett avskedsbrev....ett stort misstag.
- Ja, jag kan inte låta det där kräket gå ostraffat, röt jag tillbaka. Det fick dem att hålla tyst.
- Jag kommer inte lämna er utan ledare, fortsatte jag lite lägre, men min röst ekade ändå i den stora salen. Alla såg förväntansfullt på mig.
- Jag överlämnar ledarrollen till....., plötsligt kände jag mig osäker, vem skulle klara av ledarrollen? Ingen av dem var födda till ledare, jag och Lillith var det, men jag skulle ge mig av och Lillith var redan borta. Alla såg förväntansfullt på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.
- Till....till..., Jag kunde inte komma på någon. Flera namn dök upp i mitt huvud, Eldin...glöm det, Tea...hon skulle inte klara av det, Laila...även hon skulle inte klara av det, Denise....hon var för ung, Marin...han skulle bara leda klanen i krig, han var väldigt krigslysten av sig, Livia....aldrig i detta liv, jag hatade henne, Trarian...inte så dåligt förslag, han klarade nog av det ganska bra i alla fall.
- Till Trarian, sa jag och alla såg chockat på mig.
- Jag? Varför jag? frågade Trarian förvirrat. Han var lika gammal som jag, alla hade nog trott att någon äldre skulle få ta över.
- Jag tror att du skulle klara av det ganska bra i alla fall, men kom ihåg, om någon dör så dör du, förstår du? frågade jag hotfullt och han nickade. Han var inte speciellt stor, men han hade en hjärna. Han hade rufsigt svart långt hår och silvriga ögon. Tack vare honom så kunde jag skämta med Lillith om att det fanns män som hade längre hår än henne.
- Jag tänker ge mig av så fort mörkret sänker sig, sa jag med samma ton som far brukade använda när han ville visa att han var klar. Jag började gå mot min nya sovsal igen. Jag hade väckt hela klanen för att hålla det där talet, jag ville få det överstökat. Klanen blev nog inte så glad, men jag brydde mig inte.
Jag lade mig ner i fars kista för att sova till kvällen.
- Goddag, muttrade jag och kistan stängdes.
Jag gav mig av när mörkret sänkte sig, precis som jag hade sagt. Jag gick genom skogen mot...ja...min hämnd. Jag hoppades att borgen skulle stå kvar när jag kom tillbaka. Jag flinade åt mitt hot till Trarian. Självklart skulle jag inte döda honom om någon i klanen dog, jag ville bara att han skulle tro det och ta det här på fullaste allvar.
- Hej, vart ska du? frågade Wolfram och sprang ikapp mig, i vargform. Jag stannade och såg på honom med en blick som sa 'är du dum eller?'.
- Å just ja, sa han. Jag himlade med ögonen.
- Vänta lite, sa han och försvann bakom ett träd. Jag hörde ett svagt stön och efter ett tag kom han tillbaka i människoform.
- Hur går det där till egentligen? frågade jag och pekade på honom.
- Jag vet inte riktigt, vårt skinn vänds liksom ut och in, så nu är pälsen under min hud, sa han och ryckte på axlarna, hur det riktigt går till vet vi inte.
Jag log och slog armarna om hans hals.
- Jag gillar dig mer i människoform, sa jag.
- Jag antog det, sa han och kysste mig. Jag log, men så kom jag på vad jag egentligen skulle göra.
- Du, jag måste verkligen gå, jag måste få lite blod i mig, sa jag och backade undan från honom.
- Självklart, jag ska inte hindra dig, sa han med en antydan av besvikelse i rösten.
- Vi ses, sa han och kysste mig snabbt. Jag nickade och lämnade honom. Jag skulle sakna honom, men jag skulle se honom igen. Jag gick till byn lite snabbt och drack mig mätt, och lite mer, vem vet det kanske var dåligt med mat på vägen. Direkt efter min måltid började jag följa efter dräparna. Jag bar en svart mantel på mig som extra skydd mot solen. Jag bar flaskan med vätskan i ett bälte runt midjan och receptet hade jag i min ficka. Jag gick på vägen och byn syntes fortfarande bakom mig. Jag hade luvan nedfälld än så länge. Jag kände på mig att kvällen strax var över och tog snabbt flaskan från mitt bälte och öppnade korken. Jag skulle smörja in min blottade hud med vätskan. Jag hällde ut lite i handen. Vätskan kändes som...inget. Jag såg att den svarta vätskan låg i min hand, men jag kände det inte. Jag förde handen till ansiktet och när vätskan rörde vid mitt ansikte började den röra på sig, bokstavligen. Den rörde sig över mitt ansikte och spred sig över hela min kropp tills den täckte all min hud, då sjönk den in i mig och jag kände att det blev lite kallare än vanligt.
- Wow, det där var...oväntat, sa jag chockat och satte på korken på flaskan igen och satte fast den i mitt svarta bälte. Jag vände mig om precis i tid för att se solen gå upp. Solstrålarna spred sig över den lilla byn och lös upp världen med sitt ljus. Jag bara stirrade på scenen framför mig.
- Det är så...vackert, sa jag förvånat och bara stirrade på min största fiende, solen.
- Lillith skulle ha älskat att se det här, sa jag och vände ryggen åt den vackra scenen. Jag fällde upp luvan för att skymma mitt ansikte, jag ville ju inte bli avslöjad som en vampyr i solsken.
- Andrei Rosescu, bäst du vaktar din rygg, sa jag med ett flin och började min vandring mot min hämnd.
Lillith
- Vad hette hon?
Natt igen. Stephan red och jag gick bredvid, han hade till slut gått med på det. Jag behövde ju trots allt inte vila och blev inte heller trött.
- Camelia. Hon var nitton, lite äldre än du är, svarade Stephan.
Jag kunde inte avgöra om det gjorde ont för honom att prata om henne eller inte, så jag fortsatte fråga.
- Hade hon varit din fästmö länge?
Han skakade på huvudet.
- Något år bara. Vi träffades tack vare våra föräldrar, far ville inte att jag skulle gifta mig med henne först ... antar att han fick som han ville.
Vi fortsatte tysta, jag vågade inte fråga med för jag hade hört smärtan i hans röst. Han älskade henne fortfarande, saknade henne och var inte tillfredsställd även om han hade hämnats mördaren. Hur kunde han förresten stå ut med mig? Mördarens dotter. Han borde hata mig. Kanske gjorde han det? Lät han mig stanna för att han tyckte synd om mig?
- Hon reste till din by för att hjälpa en gammal släkting. Jag sista gången jag såg henne var flera månader sedan. Det tog lång tid innan jag fick reda på vad som hände.
Hur stod han ut med mig egentligen? Borde jag fråga det? Eller var det en opassande fråga? Nej, jag fick låta den vara ett tag. Det enda jag egentligen ville var att han skulle bli lycklig, och jag tror inte att min närvaro hjälpte till i det fallet. Jag gjorde ingen nytta, och separerade dessutom två familjemedlemmar. Visserligen behövde jag ingen mat eller vila (jo, blod efter ett tag, men inte riktigt än), men jag fanns ju bara där. Onödig.
***
Staden var onödigt stor, byggd i sten och grå och otrevlig. Det var i alla fall mitt första intryck av den. När vi kom fram var det natt, och Stephans far mötte oss vid en sorts staty på en folktom gata.
- Bra att du blev av med hästen, men vampyren glömde du, sa fadern till Stephan.
- Sluta, muttrade Stephan utan att lägga till ett artigt "far".
Jag vände mig skamset bort och såg längs med den mörka gatan. Gud, jag ville ha mat!
Vänta ... Mat? "Gud"?!
- Lillith, kommer du? frågade Stephan och väckte mig ur mina chockade tankar.
- Nej, det gör hon inte.
- Far!
- Tror du de kommer att släppa in henne?! Han är en kristen, Stephan, vad är det du inte fattar?! röt fadern plötsligt och slängde ut med armarna.
- Då får hon komma in genom fönstret, jag tänker inte låta henne stanna kvar härute.
Jag stoppade ett brett leende som hade varit på väg att visa sig, inte rätt tid att le när en fullvuxen vampyrdräpare stirrade på en med galen blick.
- Hon är en vampyr! Hon själv är det farligaste som kan drabba den här staden!
Vad Andrei än sa så smugglade Stephan in mig i rummet han skulle sova i. Efter att ha tagit bort allt religiöst förstås. Hemmet var faktiskt kristet, jag kunde känna att det liksom var svårt att andas.
Nu när Stephan hade dräpt vampyren han hade varit ute efter kunde han vrida tillbaka sitt dygn igen. Han sov resten av natten, (det blev lite läskigt då en piga kikade in för att se om han sov, men hon märkte mig inte). Jag såg att han hade ett litet porträtt av en ung kvinna i handen. Det måste ha varit hans fästmö.
Det gjorde ont att se att han höll det så nära hjärtat. Men förstås, hur kunde jag tro att jag skulle vara den första flickan som han skulle falla för? Naivt.
Egentligen, han behövde inte mig. Jag gjorde ingen nytta för honom, var bara kanske som ett husdjur att ta hand om. Eller en vän, om jag vågade hoppas på så mycket. Men jag hade ingen rätt att kräva mer än vänskap av honom. Han hade förlorat den han älskade, jag kunde inte bara komma in och kräva hans kärlek. Det skulle vara hjärtlöst.
Och jag hade ett hjärta. Även om det inte fungerade, så fanns det där.
______________________________________________________________________________
Sentimentalt ... x3 Don't judge me! xD
//Fjompen :)
Wow...det hände ju INGENTING i min del o.O Jag måste verkligen få till en mer händelsefull del nästa gång!!!-.-' Jag hoppas att ni ändå gillade det!!! :P KOMMENTERA och vi blir glada!!! XD
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^vv^
No comments:
Post a Comment