Nattens monster- Kapitel 18

Yelda

 Äntligen släppte Wolfram ner mig...eller Wolfy släppte ner mig...haha. Jag såg häpet på varulvarnas lya. Det var inte ens i närheten hur jag hade föreställt mig att det såg ut, och de var inte alls så många som vi hade trott. De var bara tolv stycken. Lyan var som en liten by, fast mitt i skogen. Det fanns små stugor som såg ut att bara bestå av ett rum. Varje hus hade en skorsten, så det fanns antagligen en eldstad i varje stuga. Husen stod i en cirkel runt en eld, och runt elden låg stockar som man kunde sitta på. Det var några som satt på dem och pratade med varandra.
- De kommer hitta oss, sa en och såg sig skräckslaget omkring som om det skulle komma en massa vampyrer instormande. Det var en pojke som såg ut att vara runt tretton år.
- Ingen fara Marcel, de hittar oss aldrig, sa en gammal man bredvid honom och lade en lugnande hand på hans axel. Marcel verkade lugna ner sig lite, men han skakade otåligt på benen som om han helst ville lämna lyan så snabbt som möjligt. Wolfram gick fram och satte sig på en av stockarna och tecknade till mig att sätta mig bredvid honom. Osäkert gick jag fram, men jag satte mig inte ner. Alla varulvarna runt elden såg på mig, vissa med hat i blicken och andra med medkänsla.
- Blodsugaren är visst här nu, muttrade en man som såg hatiskt på mig.
- Hon heter Yelda, snäste den gamla mannen som hade lugnat ner pojken. Jag stod kvar, vad skulle jag göra? Jag vände mig om och började gå därifrån. Jag hade inget att göra där bland varulvar. Vampyrer och varulvar var svurna fiender, de hade bara lyckats leva i fred med varandra, men det betydde inte att de tålde varandra. Visst Lillith och far gillade Wolfram, och det gjorde jag också, men alla andra vampyrer ville se dem döda, det här kriget var beviset på det.
- Yelda kom tillbaka, de dödar dig, ropade Wolfram bakom mig. Jag stannade och vände mig om så att jag kunde se dem. Deras ansikten lystes upp av elden framför dem, alla såg på mig, men det var bara Wolfram som försökte stoppa mig.
- Låt dem göra det! Familjen Frumoscu har ändå aldrig gjort något annat än att få alla andra att känna sig som underlägsna små kryp. Det skulle vara bättre om de gjorde slut på mig så att alla slipper oss Frumoscus, väste jag.
- För det första, du ska inte dö, och för det andra, Lillith lever fortfarande så om du dog så skulle inte det vara slutet för familjen Frumoscu, sa Ysold och gick snabbt fram till mig.
- Antagligen inte, jag såg henne släpas bort av några präster, sa jag, förvånande nog så lät jag lite sorgsen.
- Hon mår säkert b..., började hon men jag avbröt henne.
- Jag bryr mig inte hur hon mår, tack vare henne är vår far död, fräste jag irriterat. Ysold ryckte till.
- Förlåt, det var inte meningen att fräsa åt dig så där, mumlade jag ursäktande och vände ryggen åt henne.
- Snälla stanna Yelda, vi lovar att försöka skydda dig så bra vi kan, sa hon bedjande. Jag suckade och sa:
- Ni är bara tolv stycken, vampyrerna kommer utrota er på bara några sekunder.
- Va?, skrattade Ysold. Jag vände mig om och pekade på dem runt elden.
- Ni är tolv stycken, vampyrerna är mer än dubbelt så många som ni, sa jag menande. Hon flinade och såg på något bakom mig. Jag hörde en antydan av andningar bakom mig, och jag kunde känna lukten av blod i luften. Jag vände mig om och stelnade till. Där stod det ungefär femtio stora vargar som stod på två ben. Alla var svarta och hade guldgula ögon, och de såg roat på mitt skräckslagna ansiktsuttryck. Ysold ställde sig bredvid mig och sa roat:
- Varulvar hatar inte varandra som vampyrerna gör. Varulvsklaner hjälper varandra och står enade i krig. Det här är två andra klaner, vi är den minsta av alla klaner. Det kommer komma tre till klaner under den här veckan.
- Vampyrerna har inte en chans, sa jag chockat.


Lillith


   - Vi ger oss av imorgon till min hemstad. Ungen får stanna här, sa Stephan över axeln då vi var på väg mot hans vänners hem.
   Jag visste inte riktigt hur jag skulle protestera, såg ner på Beniamin bara för att möta hans panikslagna blick. Klart han inte hade några idéer, han var ju bara sju-åtta år.
   - Han kommer inte att klara sig på egen hand, sa jag långsamt.
   - Han är mitt minsta bekymmer just nu, Lillith.
   - Låt honom stanna då, om han nu är ett så litet bekymmer.
Stephan stannade och vände sig om, vilket fick Beniamin att gömma sig bakom mitt ben. Han såg på ungen, sedan på mig. Utan att riktigt se mig tror jag. Hans ögon verkade blinda av smärta och hat, likgiltiga för omvärlden.
   - Om du inte hittar hans mor imorgon får du ta med honom. Men se då till att hålla honom borta från mig.


Stephan lyckades övertala sina vänner att låta mig och Beniamin få stanna en natt (de hade hört om vampyrattacken men inte sett vampyren, och jag antog att jag såg mer mänsklig ut nu), så han behövde inte smuggla in oss.
   - Jag måste gå ett tag. Gå ingenstans, sa Stephan när vi hade kommit in i rummet.
Han vände oss ryggen innan han ens kommit in, när jag frågade var han skulle ignorerade han mig och försvann.
Jag tände några ljus i rummet och det verkade bara ta några sekunder för Beniamin att somna på bädden.
Nu behövde jag sömn. Jag kände mig inte trött än, men visste att det skulle komma snart. För jag var ju människa igen, eller hur?
   Hur hade det gått till? Det hade börjat ... När hade det börjat? Första gången jag inte var rädd för solen ...  Det var ju bara idag. Alla förvandlingar hade börjat idag. Hur hade det gått till?
   Kanske mor hade svar på det.
Jag försäkrade mig om att Beniamin sov och tog fram spegelskärvorna.
   - Mor, är du där? viskade jag.
Mammas ansikte formades i dimma i spegeln.
   - Jag var aldrig borta, Lillith, log hon. Du är vackrare som människa än som vampyr. 
Genast harklade hon sig och gav mig en ursäktande blick.
   - Du var förstås vacker innan, men nu ser du verkligen ut att ...
   - Leva?
   - Precis. 
   - Mor, hur gick det till? Jag förstår inte.
   - Det fanns en magi i spegeln som kunde förvandla stora grupper av vampyrer till människor. Men då du krossade spegeln tog din kropp upp hela magin. Ju större dos av magi desto längre tid tar det innan din kropp accepterar den. 
   - Menar du att spegeln kan förvand - ... men varför berättade du aldrig det, mor! Du kunde ha berättat för mig, för Yelda och för hela klanen!
Mamma suckade tungt. Jag visste att hon var från klanen som utövade svartmagi, men att förvandla en vampyr till en människa var något man trodde var omöjligt.
   - Du var för ung, och när jag skulle berätta för klanen hände detta ....

________________________________________________________________________________

Nu fick ni i alla fall en förklaring på varför det blev som det blev! :) Jag kommer att utveckla det lite sen antar jag, om det inte var helt förståeligt. Men då får ni skriva det ni inte förstår ("allt" kommer nog vara svårt att förklara) så gör jag (och Bokberoende antar jag :D) det bästa för att ni ska förstå :)
Förlåt för en tråkig del och för uppehållet
//Fjompen :)


Jag/vi hoppas att ni gillade det!!! :P
Nu börjar den här novellen gå mot sitt slut...och om ni vill ha en till novell efter den här så får ni gärna berätta vad ni vill läsa om. Kommentera gärna vad ni tycker!!! :)
Hare brae!!! XD
//Bokberoende ^vv^