Nattens monster - Kapitel 3

Yelda

Jag böjde mig ner för art dra ut pilen, men när jag nuddade vid den drog jag snabbt bort handen. Pilen hade bränt mig. Hela skaftet måste vara dränkt i vitlök. Jag började bli yr. Om vitlöken spred sig i hela kroppen så skulle jag kunna...dö. Nej, nej jag vill inte dö, inte nu, inte så här. Jag försökte ta ett steg, men benen kändes som sten. Jag kunde inte röra på mig. Synen började svartna. Jag såg något stort och lurvigt komma springande mot mig. 'Wolfram'. Allt blev svart, det kändes som om jag sögs in i en mörk dimension full av smärta, och plågor. 'Är det här helvetet? Är det här vi alla kommer hamna tillslut?'.
- Yelda? Yelda vakna, sa en röst och jag drogs tillbaka till nuet. Framför mig satt...
- Wolfram? Stönade jag och satte mig upp. Jag såg ner på mitt ben. Pilen var borta, allt som fanns kvar var...inget. Inget sår, bara mitt oskadda ben. Om vitlök kommer i kontakt med sår på en vampyr så brukar det i alla fall finnas ett ärr kvar.
- Jag lyckades suga ut all vitlök, sa Wolfram som om han kunde läsa mina tankar. Jag såg förvånat på honom. Visst han var min systers vän, men han och jag hade hatat varandra sedan födseln. Varför hade han räddat mig. Han såg oroligt på mig med sina guldgula ögon. Hans mörkbruna krulliga hår stod åt alla håll. Jag måste ha sett dum ut när jag bara satt där och stirrade på honom, men jag var som i en slags trans. Han hade räddat mitt liv.
- Yelda? Sa han oroligt och ruskade lätt på mig. Med ett ryck vaknade jag ur min trans.
- Varför räddade du mig? Sa jag förvirrat. Han log ett bländande leende.
- Varför skulle jag inte? Frågade han.
- Vi har hatat varandra sen födseln, sa jag. Hans leende försvann inte trots mitt svar. Han var väldigt vacker när han log. 'Vad är det jag tänker på egentligen?' tänkte jag frustrerat. Jag reste mig snabbt upp.
- Tack för hjälpen men jag måste verkligen gå, sa jag så samlat jag kunde och började gå mot borgen med snabba steg.
- Yelda? Vänta, sa Wolfram och tog tag i min axel, och vände mig om mot honom.
- Vad? Sa jag förtvivlat. Jag mådde verkligen inte bra. Han släppte mig förskräckt när han hörde min förtvivlade röst.
- Yelda hur mår du? Frågade han oroligt.
- Inte bra, jag måste hem, sa jag och började gå igen.
- Hälsa Lillith, ropade han bakom mig. Jag sa inget, utan fortsatte bara gå. Wolfram skrämde mig, min tanke skrämde mig mer. 'Jag ska glömma att det här nånsin har hänt' tänkte jag bestämt. Jag märkte att jag stod utanför porten. Jag öppnade den och försökte gå obemärkt genom den stora salen mot trappan som ledde upp till mitt rum.
- Yelda, tack och lov att du mår bra, sa Eldin och sprang fram till mig. Jag log mot honom.
- Vad hände? Frågade Tea som dök upp framför mig med Laila tätt efter.
- Nån människa sköt en pil dränkt i vitlök i mitt ben, Wolfram dök upp och räddade mig, sa jag snabbt och trängde mig förbi dem.
- Wolfram? Hatar inte ni varandra? Sa Eldin förvånat och de sprang ikapp mig igen. Jag stannade.
- Jag vill inte prata om det just nu, jag är trött och vill sova, sa jag bedjande. De suckade och lät mig gå upp för trappan själv.
När jag öppnade rummet stod Lillith precis innanför och såg oroligt och uppskakat på mig.
- Du anar inte vad som just hände, sa vi i mun på varandra.
- Du först, sa Lillith med ett leende. Jag nickade och vi satte oss i min kista. Jag berättade från början vad som hände. Från att vi stod i utkanten av byn till att jag kom tillbaka in i borgen.
- Och Wolfram hälsar förresten, lade jag till. Lillith stirrade på mig, men flinade sedan.
- Wolfram kanske har börjat gilla dig, sa hon och fnissade.
- Nej, han räddade mig bara för att jag är din syster, sa jag irriterat.
- Som du vill, sa Lillith men lyckades inte dölja ett flin.
- Så vad skulle du berätta? Frågade jag. Hennes flin försvann genast. Jag stirrade på henne när hon berättade om människan som hade fångat henne.
- Något konstigt händer i byn, mumlade jag.
- Ja, mannen som sköt dig och mannen som fångade mig är inga vanliga människor, sa Lillith oroligt.
- De kanske inte är vanliga, men de är fortfarande människor, de är mat, sa jag med ett flin. Lillith suckade och lade sig i sin kista igen. Jag himlade med ögonen. Hon hatade att jag kallade människorna för mat.
- Goddag, mumlade hon och hennes kista stängdes sakta. Jag lade mig ner med armarna i kors över bröstet.
- Goddag, sa jag med en suck och även min kista stängdes.



Lillith 


Jag kunde inte sova på hela dagen. Det gjorde inte så mycket egentligen, vampyrer behövde ingen sömn men vi hade inget bättre för oss under dagarna.
Jag hade bestämt mig. Det fanns enligt min mening inget annat att göra. För att få de där mörkt gråa ögonen ur huvudet måste jag helt enkelt se dem igen.
Någon timme innan alla vaknade klev jag upp. Solen var nog på väg ner, för att skydda mig ifrån de sista strålarna tog jag på mig en av pappas svarta mantlar och gav mig iväg. Nej, få solstrålar nådde över horisonten, det var redan ganska mörkt. Efter att ha sprungit de få kilometrarna till byn, smög jag hastigt mellan husen för att människorna inte skulle få syn på mig. Men snart stannade jag upp.
   Hur skulle jag hitta honom? Jag hade inget att gå på, hans lukt hade jag inte känt och kunde därför inte lukta mig till honom. Skulle jag kanske få syn på spåren i skogen igår? Ingen kunde ju bara försvinna spårlöst.
Men det skulle ta så lång tid. Det måste finnas ett annat sätt!
   - Hörde du att de nya dräparna lyckades skada Systrarna igår? hörde jag någon väsa vid byns brunn.
Jag lyssnade noga. Var den unge mannen alltså en dräpare?
En man fnös.
   - "Skada". Skada Systrarna räcker inte! Man måste döda dem! Far och son ... Hmf!
Jag fnös. Fast ångrade mig genast, mannen jag nu sökte efter hade kunnat köra en påle genom mitt hjärta om han hade velat. Även nu när han inte var här kunde jag minnas hur hans blick stal allt som jag var värd.
   - Och vilket dumt gömställe! Den där stugan mitt i skogen, de där monstren kommer att hitta dem snarare än önskat! fortsatte mannen missnöjt.
Stugan? Det fanns en stuga, i skogen mellan byn och slottet. Jag kände att jag blev uppspelt, även om min kropp inte kände det.
   - De vill väl inte riskera att fler människor utsätts för fara? sa kvinnorösten som först hade varit imponerad av dräparnas framgång.
   - Men hur lång tid kommer det att ta för dem att komma hit?! Vampyrerna kommer att vara här mycket snart, och dräparna saknas fortfarande!
Han hade rätt. Jag måste skynda mig.


Stugan stod lika gammal och ynklig som innan, jag önskade nästan att mitt hjärta hade börjat slå och andningen hade snabbats upp. Men nej, jag kände ingenting. Bara nyfikenhet.
Jag skyndade mig fram, ställde mig på tå och såg in genom fönstret.
Där var han. Tror jag. Håret var höfärgat och rufsigt, han låg med ryggen mot fönstret. Jag tittade länge på hans nacke, nästan lika fascinerad av den som av hans ögon jag hade sett igår.
   Plötsligt hörde jag dörren i stugan öppnas. Jag ryckte till och skyndade mig till baksidan av huset. Dörren stängdes tyst, det måste ha varit den andra dräparen. Fadern. Tunga steg gick allt längre och längre bort från stugan tills de till slut försvann helt. Då skyndade jag mig runt stugan, ställde mig framför dörren och lyckades låsa upp den med min nagel. Med ett andetag som jag kände att jag behövde öppnade jag försiktigt dörren.
   Åh, han var så ... så underbar. Jag smög mig närmare honom, satte mig på knä på golvet framför honom och såg bara på honom. Han hade bytt ställning litegrann, låg nu på rygg med halsen blottad. Kvällsljuset föll på hans halssena, fick den att framstå blekare men samtidigt mer lockande än annars. Jag torkade läpparna, ville inte att han skulle väckas av smärtan från mitt saliv.
   Ja, jag ville åt hans blod. Det verkade så gott, oemotståndligt. Jag svalde tyst då jag föreställde mig hur hans varma, tjocka blod fyllde min torra strupe. Varför verkade hans blod så mycket mer värdefullt än andra människors? För att han hade övermannat mig?
Jag såg länge på hans vackra ansikte, de ljusa ögonfransarna, läpparna och den fina ansiktsformen. Han kunde inte vara mänsklig. Inte helt mänsklig.
Nåja. Jag lutade mig fram mot hans hals. När jag tryckte läpparna mot den kände jag blodådern, pulsen var snabb. Snabbare än den takt som hans hjärta borde slå i om han sov ...
   - En vampyrs kalla läppar. Verkligen något man vill bli väckt utav ...


______________________________________________________________________________      

Sen del! =D Kommentera! =D Då blir vi bättre när vi får er kritik!

//Fjompen :)