Nattens monster- Kapitel 17

Yelda


Jag gick på vägen, mot mitt hem. Jag hade fått min hämnd...men varför kände jag mig så tom? Jag kände mig lika tom som innan jag hade dödat Andrei. Varför? Jag hade hämnats förut och jag hade alltid känt mig bättre efteråt...men nu kände jag ingen skillnad. Jag försökte glädja mig åt hur Stephan säkert kände nu...men det var omöjligt. Allt jag kunde känna var en oändlig tomhet, som om något saknades. Jag suckade och böjde ner huvudet. Det var natt, men jag hade ändå luvan uppfälld, jag visste inte varför, men jag ville inte ha den nedfälld. Jag brydde mig inte ens om att en människa gick förbi mig. Blodtörsten brände i halsen, men jag valde att ignorera den. 'Vad är det för fel på mig?' tänkte jag frustrerat och vände mig om. Människan var bara några meter från mig. Det var en ung man, och hans blod doftade verkligen gott. Jag suckade och sprang snabbt fram till honom. Jag tog tag i hans arm och han vände sig förvånat om. Han såg på mig ett tag, men när han fick syn på min ögonfärg fylldes hans ögon av skräck.
- Yelda, sa han skräckslaget. ' Om han vet vem jag är så är det inte långt kvar tills jag kommer hem' tänkte jag glatt.
- Min borg är inte långt borta va? frågade jag och han såg förundrat på mig.
- Nej, den är bara en kilometer bort, sa han och pekade mot borgen.
- Borde inte du försvara din klan? frågade han snabbt som om han var rädd att jag skulle döda honom på grund av att han frågade. Jag stirrade på honom.
- Vadå försvara min klan? frågade jag hotfullt.
- Det är krig mellan vampyrerna och varulvarna, visste du inte det? sa han förvånat. Jag skakade på huvudet.
- Hur gick det till? morrade jag och han ryggade skräckslaget undan.
- Jag vet inte, det har hållit på i någon dag nu, sa han och såg frågande på mig. Jag släppte honom och backade ett steg. Han såg undrande på mig och verkade tveka.
- Gå, jag hinner inte äta dig, muttrade jag och började springa mot borgen. Jag kunde känna mannens blick i ryggen hela vägen fram till byn.
Byn var...fridfull. Familjer satt inne i sina stugor och skrattade och pratade glatt med varandra. Ingen gömde sig, ingen vampyr fick dem att fly som skräckslagna höns. Jag såg mig förundrat omkring. Vad hade hänt? Jag sprang mot skogen.
När jag kom in bland träden såg jag mig förskräckt omkring. Allt var så...tyst. Inga djur syntes till och inga ljud hördes. Något var väldigt fel. Jag sprang längre in i skogen, det måste finnas djur någonstans.
- Det är ingen idé, de har flytt, sa en röst bakom mig. Jag stannade och vände mig förskräckt om.
- Eldin, vad är det som händer? frågade jag förtvivlat. Eldin flinade och gick fram till mig tills det bara var en centimeter mellan oss.
- Din pojkvän startade krig mot oss, sa han hånfullt.
- Nej, det skulle han aldrig göra, sa jag och skakade på huvudet.
- Nej du har rätt, det var Trarian som började, sa Eldin och ryckte på axlarna. Jag stirrade på honom.
- Så, det är krig mellan vampyrerna och varulvarna? frågade jag förtvivlat. Eldin flinade och nickade.
- Och det är en till sak du borde veta, sa han hånfullt.
- Vad? morrade jag. Jag ville bara ta mig till borgen och hugga huvudet av Trarian, jag hade inte tid att stå och lyssna på Eldins hånfulla och irriterande röst.
- Alla har fått i uppdrag att döda dig, sa han och tog tag i min hals och pressade mig mot ett träd.
- Jag är ledsen Yelda men Trarian har rätt. Varulvarna är ett gäng irriterande byrackor som borde ha utrotats för länge sedan, morrade han. Jag försökte förtvivlat komma loss, men han var mycket starkare än mig.
- Släpp henne, morrade någon och Eldin vände sig förskräckt om. När han fick syn på vem det var släppte han mig och sprang skräckslaget iväg.
- Wolfram, sa jag och log lättat. Wolfram log och gick fram till mig. Tre andra hade stått bakom honom. Utan att bry sig om att andra varulvar såg på så kysste han mig hårt. Förvånat slog jag armarna om honom. Någon hostade och vi särade på oss.
- Wolfram, den röda kommer säkert tillbaka med fler av hans sort, vi borde ge oss av till lyan, sa en blond man som såg ut att vara lika gammal som Wolfram. Bredvid honom stod en lite kortare och yngre man med långt brunt, spikrakt hår, och bredvid honom stod en kvinna med lika långt och rakt hår som mannen bredvid henne. De var antagligen syskon eller tvillingar för de liknade varandra hemskt mycket.
- Vad är det som har hänt? frågade jag men Wolfram svarade inte, han bar upp mig och slängde mig över axeln.
- Wolfram släpp ner mig, röt jag men han sprang iväg, med mig på axeln efter de andra.
- Wolfram släpp ner mig annars..., röt jag och han stannade äntligen och släppte ner mig. De andra stannade irriterat några meter framför oss.
- Förklara vad som händer, sa jag befallande. Wolfram suckade.
- Den där Trarian förklarade krig mot oss. Nu vill de döda dig så att han kan ta över som ledare permanent, sa han och jag såg förvirrat på honom.
- Vi kommer ta dig till vår lya och skydda dig eftersom Wolfy här verkar gilla dig, sa den långhåriga mannen.
- Wolfy? sa jag och såg roat på den irriterade Wolfram.
- Vårt lilla smeknamn på Wolfram, sa den blonda och flinade.
- Vilka är ni? frågade jag och såg på de tre varulvarna.
- Jag heter Ysold, min tvillingbror heter Saer och den blonda personen här heter Wimarc, sa kvinnan och pekade på de andra.
- Vi har inte tid för småprat, den röda kan vara tillbaka när som helst, sa Wolfram irriterat.
- Han heter Eldin, muttrade jag när han slängde upp mig på axeln igen.
- Och jag kan springa själv, snäste jag.
- Jag är snabbare än dig, sa han och började springa. Hur kunde jag ha litat på Trarian? Han hade förrått mig, och de hade alla de andra vampyrerna med. De var inte mina vänner längre. De skulle självklart få betala för det här.



Lillith

   - Du lär dig visst aldrig.
Prästen hade lyckats få tag i flera troende som hade hjälpt honom att omringa mig med kors och vigvatten i högsta hugg. Underligt nog var jag inte rädd för något utav det. Det var bara själva prästen som skrämde mig en aning. Samma blodtörsiga blick hade jag bara sett hos far. Och Yelda på senare tider. Jag kunde inte längre attackera människorna, det fanns kvinnor och även barn som höll heliga saker emot mig.
   Och jag kände att krafterna lämnade mig. På något sätt verkade min kropp slappna av, medan prästen talade till mig och predikade om att jag var Satans barn, kände jag att jag blev så mycket svagare.
Luft. Jag behövde luft.
   När jag insåg att jag behövde andas blev jag så chockad att jag flämtade till.
   - Ja! röt prästen då i mitt ansikte.
Han måste ha inbillat sig att jag förvånades över det han sa.
   - Du är en oren varelse som mot Guds ord vandrar på jordens yta!
Jag vände blicken mot mina händer. Tryckte dem mot varandra.
   Värme. Genom prästens skrik kunde jag nästan höra det. Ett svagt, rytmiskt dunkande i bröstet. Mitt hjärta. Hur hade det här gått till?
Det fanns ingen tid att undra över det. Prästen skulle snart kräva att människorna gjorde slut på mig, ville väl inte själv smutsa ner sig i blod, och jag hade inte längre mina krafter att förlita mig på.
   Trots att prästens höga röst gjorde det svårt att höra något annat, märkte jag att en liten men envis röst kom allt närmare.
   - Ni får inte döda Lillith! Ni får inte! skrek den lilla pojken som jag hade försökt hjälpa innan.
Han vars mamma hade försvunnit. Vad gjorde han här, ungen?
   - Beniamin, försvinn! Du har inget med det här att göra! väste en gammal dam som försökte sparka bort barnet när han försökte nå fram till mig genom alla människor.
   - Men ...! Nej, ni får inte döda Lillith! grät pojken.
Han lät väldigt arg och hysterisk, vilket fick mig att le lite. Tänka sig, en liten människa försvarade mig.
   - Det är okej Beniamin, gå hem med dig, log jag lugnande mot pojken.
Beniamin såg på mig med gröna tårfyllda ögon, övervägde nog att springa iväg för att han var rädd, men knep sedan hårt ihop munnen och knuffade sig fram.
   - Nej! Ni ska inte döda Lillith! Lillith är snäll! ropade han och ställde sig framför mig.
Utan ett ord steg prästen fram och höjde en dolk mot pojken.
   - Då följer du med henne.
Folkhopen flämtade till, men ingen gjorde något. Beniamin försökte springa iväg men prästen tog tag i honom och höll fast honom om halsen. En präst som skulle döda ett oskyldigt barn! Det var inte rätt!
Jag var inte den enda som tyckte så då en pil ven genom luften och genomborrade prästens handled.
Han skrek, och folkhopen vände sig dit där pilen hade avlossats.
   - Du är ingen präst, Sorin, men mördare passar nog bra.
Mitt nu levande hjärta tog ett skutt då Stephan hoppade ner från ett träd och började gå mot oss. Han var här! Han hade räddat Beniamin!
   Utan att bry sig om den kvidande prästen som nu låg och grät över sin arm, delade folkhopen sig och skapade en öppning för att Stephan skulle kunna komma fram.
   Beniamin tog min hand, hans hand var lite fuktig men kändes faktiskt kallare än min.
   - Stephan, sa jag.
Han svarade inte, men gav mig en blick som sa att han var ledsen över det som hade hänt några timmar sedan.
Folket och prästen lät oss gå utan att anfalla eller ens säga något.
   - Lillith, kan du hjälpa mig hitta mamma?

______________________________________________________________________________

Förlåt mig för mina korta delar, men jag har kört fast :'( Sorry igen om det var dåligt.
//Fjompen :/