Nattens monster- Kapitel 15

Yelda

Jag gick på vägen i...solskenet. Jag var fortfarande inte riktigt van vid allt ljus från solen. Världen var vacker på dagen, det måste jag erkänna, men jag kände mig inte trygg. Jag saknade nattens mörker, jag var nattens monster inte dagens monster. Jag suckade och såg mig omkring. Vägen kantades av stora ängar och jag skymtade skogen någon kilometer bort på min högra sida. Jag hade inte mött någon än så länge. Jag önskade att mina ögon hade en annan färg, om någon såg dem så skulle jag avslöjas som vampyr. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg, jag skulle bara följa vägen tills jag kom till en stad.
Jag märkte att alla smådjur undvek mig. Fåglarna flög aldrig över mig, spindlarna på marken sprang åt alla håll förutom mot mig, samma sak med alla myror och andra kryp. Jag suckade. Visst jag tyckte att det var lite roligt att allt och alla var så rädda för mig, att de fruktade mig så mycket, men det kunde bli lite ensamt ibland. Fast jag var glad att människorna höll sig på avstånd, dem hatade jag, men djuren tyckte jag om. Jag hade alltid tyckt om djur, speciellt rävar. Jag hade tillbringat så mycket tid i skogen nära borgen så att djuren där inte längre var rädda för mig, men nu var jag långt från skogen och här blev allt och alla skräckslagna när de fick syn på mig. Jag kände att solen snart skulle gå ner...skönt, då slapp jag den här otrygga känslan. Jag skulle antagligen bli utan mat den här natten, men jag klarade mig säkert.

Precis som jag hade trott så sänkte sig mörkret efter bara en timme. Jag kunde äntligen känna mig trygg igen och ta av mig luvan. Det hade gått en hel dag och jag hade kommit en bra bit. Det var nog inte så långt kvar till den där staden, kanske en natt och en halv dag eller något sånt.
Jag fortsatte gå på vägen, en vampyr blir aldrig trött, men de kunde bli törstiga...blodtörstiga. Maten jag hade fått innan jag hade gett mig av hade inte gett mig så mycket styrka, vilket var konstigt. Blodet jag hade druckit hade varit ungt, och ungt blod gav en mycket kraft, men ändå brände törsten i halsen på mig. Jag kunde knappt dra in luft utan att känna en smärta så stark att jag ville slita av mig själv halsen, bara för att slippa smärtan. Något var fel....väldigt fel. Min blodtörst hade aldrig varit så stark förut, jag hade ingen aning om varför den blev så stark helt plötsligt. Jag hade ju inte känt något innan. Jag stannade och höll mig om halsen, jag ville inte dra in någon mer luft, det gjorde så ont. Jag föll ner på knä med ett stön. Jag kände att kraften var nära på att lämna mig. Plötsligt så slog det mig, det kanske inte var blodtörst. När jag slutade andas så gjorde det inte lika ont längre, det måste ha varit något i luften som hade orsakat smärtan...men vad? Jag såg mig omkring efter orsaken till smärtan, men jag såg inget. Då kände jag doften, helig doft. Jag vände blicken framåt och fick syn på ett torn bakom en kulle. Jag spärrade upp ögonen av förfäran, en kyrka. Det var lukten av den som fick min hals att värka så. Jag ställde mig upp, när jag hade slutat andas hade smärtan lagt sig tillräckligt mycket för att jag skulle kunna resa mig. Om jag inte andades och om jag skyndade mig så skulle jag säkert kunna komma förbi kyrkan. En tanke slog mig, om det fanns en kyrka så fanns det säkert en stad eller en by i närheten. Jag flinade, jag var dem säkert hack i häl.

Lillith




Stephan väckte mig väldigt tidigt, faktisk hann jag knappt somna förrän han väckte mig.
   - Jag vet inte hur jag ska få ut dig, solen är på väg upp, väste han med ansiktet inte långt ifrån mitt.
   - Det är okej, jag kan ta på mig en mantel.
Han nickade och räckte mig sin egen. Sedan berättade han att var han skulle vänta på mig vid samma staty som vi hade sett igår.
   Sedan gick jag. Klättrade ut genom fönstret och landade på ett hustak. Det fanns redan folk på gatorna, affärer var öppna och barn lekte på gatorna. Föräldralösa, förstås. Det här skulle Yelda gilla.
Borde jag ha berättat för Stephan att hans far skulle dö? Jag antog att Yelda var nära, så han hade nog inte länge kvar att leva. Jag måste berätta för Stephan, även om jag ogillade Andrei så var han ju fortfarande Stephans far. Och Stephan förtjänade bättre än att förlora en till person som betydde mycket för honom.
   Folk tittade på mig, men inte lika hatfullt som de hade gjort i byn. Förståeligt, jag hade inte dödat någon av dem och de hade nog inga vampyrer här. Inte lika många i alla fall.
   Ett barn som grät sprang in i mitt ben och föll omkull, jag återfick balansen och slapp falla på det.
   - Har du sett min mamma? grät ungen och såg på mig med stora tårfyllda ögon.
Jag såg på pojken, sedan på de tre andra små pojkarna som hade retat honom. Alla var gatubarn, smutsiga och ovårdade.
   - Nej, jag har inte det tyvärr, sa jag medlidande.
Hade Yelda varit här hade pojken varit död nu. Jag sträckte ut handen mot honom och hjälpte honom upp på fötter. Han snyftade och hickade, försökte torka bort smuts som blandats med hans tårar på kinden.
   - Kan du hjälpa mig hitta min mamma? snyftade pojken och kramade om mitt ben igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, såg mig omkring efter andra som skulle kunna ta hand om honom men människorna gick bara förbi. Det här måste nog hända väldigt ofta.
   - Självklart, log jag vänligt.
Jag hade inget annat att göra ändå, och det gjorde ont i hjärtat att se pojken så ledsen.
Han berättade var han senast hade sett sin mor, sa sedan att de alltid levt på gatan och att mamma var jättesnäll. Jag hummade bara till svar, frågade hur mamman såg ut.
   Pojken berättade, och vi fortsatte leta där han senast hade sett henne. Hon hade gått iväg för att prata med en man, sa han, men när hon inte kom tillbaka på länge så gick han för att leta. Det var då som de andra pojkarna började reta honom. Så han kom bort rejält.
   - Du har så kall hand, sa pojken till slut när han hade slutat gråta.
Jag höll hans pyttelilla varma hand löst och osäkert, förvånad över att jag inte alls ville ha hans blod.
Ännu mer förvånad blev jag då jag kände lukten av mat i närheten, och det vattnades i munnen på mig! Jag levde ju på blod, hade aldrig förr velat ha människornas mat!
   Jag hade inga pengar, och ingen lust att stjäla dem heller.
Men en sak förvånade mig. Jag visade det inte, ville inte att ungen skulle misstänka något.
När solen gick upp, lyste solen upp mitt ansikte ...
Och inget hände. Ingen smärta. Ingenting. Mitt ansikte blev inte bränt, det hade konstigt nog läkt redan och såren var borta.
Jag kände värmen och ljuset från solen, men det påverkade mig inte mer än att jag kisade med ögonen. Otroligt. Vad var det som höll på att hända?! Jag var ju en vampyr, jag borde ha dött vid det här laget! Men nej, solen påverkade inte mig och jag var hungrig!
   Något underligt höll på att hända. Jag var ju fortfarande kall, hjärtat slog inte och jag behövde inte andas.
   - Vänta! Fader Sorin! Fader Sorin, jag har tappat bort mamma! Har du sett mamma?
Pojken hade slitit sig loss ur mitt svaga grepp och rusade fram till en äldre man som stod och pratade med två oroliga kvinnor.
   - Inte nu Beniamin, ser du inte att jag ... sa mannen då pojken sprang fram till honom.
   - Men jag har tappat bort mamma! Mamma gick iväg och ...!
En präst. Det där var en präst. Alltså finns det en kyrka i närheten. Men kyrkan var inte något jag oroade mig för just nu. Prästen hade fått syn på mig, spärrade upp ögonen och skrek:
   - Vampyr!

________________________________________________________________________________

MOAHAHAHAHA! Aa, jag vet inte vad det där var till för x3
Kommentera i alla fall, hoppas det blev bra!
//Fjompen :)


Ledsen...ännu en händelselös tråkig del från mig...i nästa kommer det hända mer!!! Jag lovar...jag har till och med redan skrivit den så jag vet att det händer mer i den!!! :P
Kommentera och gör två människor på den här planeten glada!!! XD
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^