Nattens monster - Kapitel 1

Första kapitlet! :)
__________________________________________________________________________________

Yelda

Jag vaknade tidigt på kvällen av att Lillith öppnade min kista.

- Vad vill du? Det är bara kväll, stönade jag och såg irriterat på henne. Hon flinade åt mig.

- Eldin frågar efter dig, sa hon och jag satte mig trött upp.

- Vad vill han? frågade jag hest och tog mig ur kistan. Lillith ryckte på axlarna och satte sig vid sitt skrivbord. Jag suckade och gick fram till en stor svart spegel som hängde på väggen. Mitt hår såg nästan perfekt ut, fast jag hade sovit alldeles nyss. Jag tog ändå upp en silverkam från mitt skrivbord och kammade håret lite snabbt.

- Ditt hår är redan så bra det kan bli, varför kammar du det? Frågade Lillith med en suck. Jag lade kammen på bordet igen.

- Jag vill bara vara säker att det ligger som det ska, sa jag och synade håret. Mitt

långa svarta hår var mörkare än nattens mörker och vågade sig i perfekta vågor längst ryggen, och glänste fint i månljus.

- Du borde spara ut ditt hår. Det skulle passa dig, sa jag och såg på Lilliths spegelbild.

- Jag trivs med mitt hår som det är, muttrade hon och förde handen mot huvudet. Hennes hår var betydligt kortare än mitt.

- Jaja, sa jag med en suck och började gå mot dörren.

- Vart är han? Frågade jag och stannade med handen på dörrhandtaget.

- Nere i den stora salen, mumlade hon. Jag suckade och gick ut genom dörren. Jag gick ner för den höga spiraltrappan av sten och kom ut i den stora salen. Jag fick syn på Eldin vid de röda sofforna som vi brukade sitta i. Han fick syn på mig och vinkade. Jag log och gick fram till honom.

- Vad vill du? Frågade jag nyfiket, men jag lät honom veta att jag ändå var sur på honom för att han hade tvingat upp mig så tidigt.

- Ledsen att jag fick din syster att väcka dig, men jag vet något som jag tror att du kommer älska, sa han och plötsligt kände jag mig inte så sur på honom längre. Han såg finurligt på mig, men sa inget.

- Vad? Sa jag irriterat, men det hördes att nyfikenheten höll på att knäcka mig.

- Jag fångade en människa igår, jag har honom nere i källaren, sa han och flinade. Jag blev förvånad, Eldin fångade ofta människor och stängde in dem i källaren, men det var alltid flickor, hade han fångat en pojke?

- Honom? Sa jag frågande. Han nickade.

- Varför? Frågade jag misstänksamt, men jag kunde inte låta bli att flina.

- Han är till dig, sa han med ett flin.

- Du skojar? Sa jag med ett flin. Han skakade på huvudet.

- Du är bäst, sa jag och kysste honom snabbt på kinden.

- Jo jag vet det, sa han med ett överlägset leende.

- Vad väntar vi på? Visa mig vägen, sa jag och ryckte i hans arm. Han ställde sig upp och visade mig vägen till en cell i källaren. Han låste upp dörren och släppte in mig. I cellen låg en pojke, han såg ut att vara runt tolv och tretton år. Han var smutsig och hans korta blonda hår såg nästan brunt ut. Han låg och stirrade upp i taket och såg helt lugn ut. Jag stängde dörren bakom mig, Eldin hade gått iväg.

- Varför så lugn? Frågade ja med min iskalla röst. Pojken låg kvar och stirrade upp i taket.

- Varför göra motstånd? Jag är dömd, suckade han. Jag skrattade kallt åt honom. Om han skulle ha varit som de flesta människor så skulle hans blod frysa till is, men han låg lugnt kvar.

- De flesta skulle pissa på sig nu, jag är glad att inte du gör det. Jag hatar när ni ska hålla på och pissa på er, svimma och skrika, sa jag och flinade åt honom.

- Ni skrämmer oss, vi rår inte för det, sa pojken irriterar. Jag satte mig på knä bredvid honom.

- Se på mig, befallde jag. Han såg ut att göra motstånd, men ingen kan låta bli att se på mig när jag säger åt dem att göra det. Han hade isblåa ögon som såg trotsigt på mig.

- Ducktig pojke, sa jag hånfullt.

- Ge mig din arm, befallde jag och han lydde mig blint. Jag tog armen och den pulserande ådern såg väldigt lockande ut.

- Du kommer känna en enorm smärta, sa jag med ett flin och spottade på hans handled. Vårt spott har en rengörade verkan, men den gör också förfärligt ont. Han pressade ihop ögonen och munnen. Han låg och ryckte, han ville visst inte skrika som de flesta gör.

- Jag vet att du vill skrika, sa jag roat. Han skakade på huvudet.

- Gör vad du vill, tyst smärta är roligare, sa jag hånfullt och begravde mina tänder i hans handled. Han började skrika hysteriskt. Jag flinade och sög i mig det saftiga blodet. Människor som skriker av smärta är roliga, människor som skriker av rädsla är irriterande. Sakta tystnade hans skrik och han förblev orörlig. Jag drog ur mina tänder ur honom och slickade mig om munnen. Det var tråkigt att han hade dött så snabbt, men han hade varit rolig att leka med. Jag älskar att leka med trotsiga människor.

Lillith

Yelda lämnade rummet efter att ha checkat att håret var perfekt.

Mitt hår var inte perfekt. Fast det spelade inte så stor roll. Det var inte håret som gjorde människan. Eller vampyren, för den delen.

Jag ställde mig upp från skrivbordet och sträckte på mig. Ett skrik hördes från källaren. Inget ovanligt, säkert någon stackars infångad människa igen.

Den största boken som låg uppslagen på mitt skrivbord var den om mänsklig anatomi. Pappa trodde att jag läste den för att håna människornas svaghet, men jag var tvärtom fascinerad. Allt hängde ihop med allt, samarbetade för att hålla personen vid liv. Och ändå dödade vi dem. Vi, nattens varelser som var dömda till att hamna i helvetet tack vare det att våra förfäder slöt en pakt med Djävulen. Nu fanns det inte heller någon återvändo för dem som ville bli människor. Hade man druckit blod en gång, så var det avgjort. Man hade tur om man dog som nyfödd eller nygjord.

Hade far vetat om att jag egentligen beundrade människorna och ville bli en av dem, hade han låtit någon köra en påle genom mitt onödiga hjärta. Yelda hade inte heller någon aning. Hon skulle nog håna mig hon också, hon var stolt över att vara blodsugare och tyckte att människorna var mat och endast det. Varelser som fanns för att hon och resten av oss skulle "överleva". Överleva vad? Vampyrer levde länge för att slippa hamna i helvetet, om vi blev dräpta skulle vi dit direkt.

Därför gjorde man allt för att stanna på jorden, även om det inte direkt innebar "liv". En gång hade jag velat ta en titt på bergen på dagen. När alla sov gick jag upp i slottets högsta torn och såg ut genom fönstret. Jorden var som vackrast i solsken, och straffet man fick som vampyr var att man alltid levde i mörker. Ett ögonblick efter att jag gjort en stor inandning åt det vackra landskapet jag såg genom fönstret, börjaded mina ögon svida och jag tvingades titta bort och återvända till kistan.

Att sova i kistor kunde vara det värsta, men pappa vägrade släppa traditionen. Jag skulle ge allt för en bekväm natt (inte en dag) av sömn i en vanlig människosäng. Även undrade jag över smaken av vitlök, lukten av vildrosor och värmen av solen.

Nej, sluta upp med tramset. Jag måste pysa innan Yelda, behöver nog lite frisk nattluft. Andas var det bästa som fanns, även om det inte behövdes. Min kropp fungerade av oren, säkert demonisk energi. Jag hade inget blod att försätta med syre, hjärtat behövde inte slå. Men jag älskade ändå att fylla lungorna med luft.

Jag drog undan den otroligt tjocka svarta gardinen som täckte det enda fönstret i rummet och öppnade det. Omrking femton meter ner. Gå eller hoppa? Gå eller hoppa?

Hoppa. Att gå på vertikala ytor var inte speciellt kul, så jag hoppade.

Landningen gick helt okej, förutom att jag nästan hoppade på min vän Wolfram.

Som råkade vara varulv.

- Jag visste väl att du skulle försöka döda mig någon gång! skrattade han då jag drog upp honom på fötter igen.

Tydligen hade jag landat så nära honom att han snubblat baklänges. Varulvar och deras dåliga balanssinne.

- Nej, det kan vi ta någon annan gång, log jag.

- Vart ska du? Var är Yelda?

- För många frågor på en gång.

Han skrattade och jag började gå genom skogen, ignorerade honom. Han hade nämligen stulit mitt byte någon natt sedan, jag förlät honom inte så lätt! Problemet var att det inte ens var hans område! Men pappa gillade Wolfram för mycket för att faktiskt döda honom.

- Vart ska du? Sluta vara så sur!

Nu i vargform, sprang Wolfram upp bredvid mig och kollade på mig med gula ögon.

- Jag ska till byn, äta lite blod.

____________________________________________________________________________________________

Hope you enjoyed! :D Kommentera tack! Vi blir superglada! :) Förlåt för att det inte händer så mycket i min del, men jag coh Bokberoende måste planera lite mer så att vi får ordning på handlingen! ;D

//Fjompen