Yelda
- Det är ditt fel, röt jag ilsket och såg på Lillith.
- Va? Hur kan det vara mitt fel? frågade hon förvånat och såg frågande på mig.
- Du kunde ha dödat honom, du kunde ha förhindrat fars död, men det gjorde du inte din människoälskande satmara, röt jag, och jag trodde att jag skulle spricka av ilskan som växte inom mig. Det måste ha sett så ut för de andra var noga med att hålla ett visst avstånd från mig.
- Jag kunde inte veta vad som skulle hända, röt Lillith irriterat tillbaka.
- Kräket är en dräpare, vad förväntade du dig? Att han skulle falla för dig och låta dina vänner vara? sa jag och log glädjelöst. Lillith tystnade och blängde ilsket på mig.
- Du lovade att hålla tyst om det, sa hon ilsket.
- Nej det gjorde jag aldrig, trodde du verkligen att jag skulle hålla tyst om det? sa jag med samma glädjelösa leende.
- Du är min syster, jag trodde att jag kunde lita på dig, sa hon och hennes ögon kokade av vrede. Jag skakade på huvudet.
- Du är inte min syster, jag önskar det var dig kräket hade dödat och inte far, sa jag och det glädjelösa leendet försvann, istället blängde jag ilsket och hotfullt på henne. Hon såg chockat och förtvivlat på mig.
- Hur kan du säga något sånt? viskade hon förtvivlat. Jag skakade bara på huvudet och gick ner till fars sovsal. 'Aldrig att jag skulle förlåta henne för det här'. Jag öppnade fars dörr och klev in i det ganska stora rummet. Fars svarta kista stod i mitten av rummet på ett litet podium av sten. En trappa med tre steg gick runt den upp till den öppna kistan. Kistan var blodröd inuti. På väggarna hängde det porträtt av de döda ledarna med svarta ramar med guldkant. Mot väggen på min högra sida stod ett svart skåp med guldmönster på. Jag gick fram och öppnade de två dörrarna och såg på porträttet som låg därinne. Far såg tillbaka på mig med sin blodtörstiga blick. Med en ostadig hand tog jag upp porträttet och hängde upp den på en tom krok på väggen bredvid mor. Det var en tradition att hänga den avlidne ledaren bredvid sin fru eller man. Far var död och det betydde att jag och Lillith hade hand om klanen nu. Vi var de nya ledarna av klanen Frumoscu. Jag stod kvar och bara stirrade på porträtten av mina föräldrar. Mor såg tillbaka på mig med sin vänliga och förstående blick. Båda var döda, jag hade ingen kvar. Lillith var död för mig, hela min familj var borta, jag var ensam.
Jag vet inte hur länge jag stod där och bara stirrade på målningarna, jag vet bara att Wolfram kom in och väckte mig ur mina tankar.
- Hur mår du? frågade han oroligt och ställde sig bakom mig och såg på målningarna.
- Inte speciellt bra, sa jag hest och lutade mig mot honom. Han slog armarna om min midja och höll om mig.
- Förlåt, jag borde ha hjälpt honom, viskade han. Jag vände mig om mot honom.
- Du skulle ha dött du med, du kunde inte göra något, sa jag allvarligt.
- Jag vet, men samvetet gnager inom mig, sa han med en suck.
- Du har inte gjort något fel, sa jag och kysste honom snabbt på munnen.
- Lova mig att du inte tänker söka upp honom, sa han och såg strängt på mig.
- Jag kan inte lova det, sa jag och skakade på huvudet.
- Snälla? Jag vill inte att du skadas, snälla lova mig att inte göra något dumt, sa han förtvivlat. Jag suckade.
- Visst jag lovar att inte göra något dumt, sa jag och han log lättat. Tekniskt sett så ljög jag inte. Att hämnas sin fars död var väl inte en dum sak att göra? Jag skulle inte göra något dumt, Stephan Rosescu skulle få betala, men inte med sitt eget liv. Jag hade andra planer för honom. Han skulle få känna samma smärta som jag kände.
Lillith
Det fanns ingen mening för mig att stanna. Så fort Yelda lämnade stora salen gav jag mig upp till vår sovsal och började packa mina grejer i en väska.
Yelda skulle klara sig fint på egen hand. Med tanke på hur hon hade hanterat våra föräldrars död var hon nog nu van vid att vara ensam. Och förlusten av en främling? Hah, skulle nog bli en enkel match.
När jag var klar med packningen, drog jag ut stolen vid skrivbordet. Ett avskedsbrev hade hon ju rätt till.
Jag är säker på att du nu är tillräckligt vuxen för att ta hand om din klan själv. Och du vill nog inte dela makten över ett dussin vampyrer med en främling. Mina order skulle ändå ignoreras, med tanke på vilken kraft du utstrålar! Jag hoppas för din skull att du blir en lika bra ledare som far och leder klanen väl.
- Rakt ner i helvetet, mumlade jag.
Jag lade brevet i på hennes kista, tänkte att mor skulle ha varit arg på mig om hon visste vad jag gjorde. Jag borde inte lämna Yelda ensam, det var inte rätt.
- Hon behöver lära sig en läxa mor, viskade jag mot den svarta spegeln.
Mors vackra ansikte tog form i spegeln. Jag borde ha blivit överraskad, men på något sätt hade jag alltid vetat att mor var där. Det var helt naturligt.
- Ni behöver varandra, sa mor bekymrat.
- Du vet vad hon sa till mig. Jag är inte längre hennes syster.
- Är inte hon din syster, Lillith?
Jag svarade inte. Gick fram till spegeln och tog loss den från väggen.
- Stephans far kommer att dö, sa mor.
Jag nickade. Han skulle antagligen dö av Yeldas hand. Hon var en hämndlysten vampyr, ville att alla skulle känna hennes smärta, bestraffa människor för att hon själv var olycklig.
Far var likadan. Eller hade varit.
- Är du inte i helvetet mor?
Mor skrattade hjärtligt. Vilken dum fråga, klart hon inte var i helvetet. Mor var nog den enda vampyren som hade fått paradisets portar öppnade för sig.
Jag höll spegeln framför mig, såg länge på mors ansikte. Tills jag insåg att det inte var mors ansikte. Utan mitt.
Varför hade hon lämnat oss? Vad var det far inte hann berätta för oss? Och vad skulle jag och Yelda få reda på "tids nog"? När vi var "redo"?
Spegeln var värdelös. Nu hade ingen av våra föräldrar överlevt för att berätta dess hemligheter. Den behövdes inte längre.
Jag tog ett djupt andetag (hade inbillat mig för en sekund att mitt hjärta slog), och släppte spegeln på golvet.
Ett högt kras hördes då det svarta glaset gick i spillror. Jag böjde mig ner och tog upp spillrorna som var stora och vassa.
Jag tror jag behövde dem. Till vad vet jag inte. De vassa kanterna kunde inte skära i min hud om det inte tvingades till det med kraft. Alltså virade jag in dem i tjockt tyg och lade ner dem i min slarvigt packade väska.
Efter en sista titt i rummet, drog jag undan de tjocka gardinerna, öppnade fönstret och hoppade ner på marken.
- Farväl Yelda. Lycka till med din klan, sa jag över axeln och började sedan springa.
_________________________________________________________________________________
Jag vet inte vad som hände där, men kommentera ändå! =D
//Fjompen :)
Vad tycker ni om att Yelda hatar sin syster nu då??? Är det hemskt dåligt eller spännande??? :P
KOMMENTERA gärna!!!
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^vv^
No comments:
Post a Comment