Nattens monster- Kapitel 8

Yelda


Jag vaknade ganska tidigt nästa kväll. Jag öppnade kistan och det första jag fick syn på var min balklänning som hängde på min skrivbordsstol. Jag suckade och tog mig ur den obekväma kistan och tog upp klänningen. Jag satte på mig den och gick sedan fram till spegeln. Klänningen var nästan lika svart som mitt hår. Urringningen var djup och kantades av ett genomskinligt vågigt svart tyg. Ärmarna slutade vid armbågarna och var av ett svart spetstyg, som slutade med samma vågiga tyg som kantade urringningen. Överdelen var tajt och avslöjade alla mina former, som min smala midja. Under överdelen satt kjolen fastsydd som också var svart. Den var lite veckad och från midjan gick en fransad kant ända ner till kjolens slut. Kjolen var lång och ganska smal, den var inte jätte tajt men den var inte vid heller. Under tyget som kantades med fransarna fanns samma vågiga tyg som kantade urringningen och ärmarna. Hela klänningen gnistrade lite svagt på något mystiskt sätt. Den var väldigt vacker och passade mig bra. Allt det svarta fick mina blodröda ögon att lysa. Jag hittade ett par skor under stolen och satte på mig dem. Det var enkla svarta, spetsiga träskor som glänste fint. Jag tog upp min kam och började kamma igenom håret. Det knackade på dörren och, en ännu spralligare än vanligt, Laila kom inrusande. Hon stannade och såg med stora ögon på min klänning.
- Den är underbar, sa hon tyst och betraktade den från topp till tå.
- Din är också väldigt vacker, sa jag med ett leende och såg på henne klänning. Hon bar en beige klänning med en lång veckad kjol. Överdelen och kjolen möttes lite ovanför midjan. Överdelen hade en ganska djup urringning och ärmarna var väldigt vida i slutet. Hela klänningen hade samma färg, fast överdelen glittrade svagt, som hela min klänning gjorde. Kjolen var ganska vid och hela klänningen var lite, ja, pösig av sig. Hennes skor syntes inte på grund av den långa kjolen. Hennes ljusa hår låg enkelt längst ryggen. Jag, Laila och Tea hade bestämt att vi skulle göra varandras frisyrer. Lillith skulle också vara med, men jag tyckte att hon kunde få sova lite till, tills Tea kom.
- Din är vackrare,  sa Laila och såg avundsjukt på min klänning.
- Far vill visa upp oss, visa de andra att han har vackrast döttrar och att de omöjligt kan få någon av oss, sa jag och ryckte på axlarna. Balen var egentligen inget tillfälle bara för att träffas, det var ett tillfälle för att visa att man var bättre än de andra. Far visade att han hade mycket vackrare döttrar än dem, och de andra visade annat som de var bättre på. Tea kom in genom dörren. Även hon stannade upp och såg avundsjukt på min klänning.
- Du och Lillith får alltid finare klänningar än oss, sa hon med en suck.
- De är ju döttrar till vår ledare, det är de som alla ska se på, inte oss, sa Laila.
- Jo jag vet, men jag vill bara också ha klänningar som de har, sa Tea och suckade igen. Det var far och några andra inom den ledande kretsen som valde klänningar åt alla. De sydde dem själva nere i källaren.
- Men Tea, din klänning är ju jätte vacker, sa jag med ett leende. Jag ljög inte, hennes klänning klädde henne väl. Den hade en kopparfärgad kjol som började högt ovanför midjan. Över det kopparfärgade tyget hängde ett lite mer lösare svart genomskinligt tyg med en kopparfärgad kant längst ner. Även hennes kjol var lång och skymde hennes skor. Överdelen var svart och hade ett fint mönster av orangea band. Ärmarna var korta och slutade lite nedanför axlarna. Ärmarna slutade med samma orangea band som mönstret var i. Urringningen var inte så djup. Hon log åt mig.
- Tack, sa hon, och hon lät som om hon var på mycket bättre humör.
- Ska vi väcka Lillith nu eller, så att vi kan börja? frågade Laila och såg på min systers stängda kista. Jag nickade och gick fram till den.
- Vakna ni tråkmåns, fnissade jag och öppnade hennes kista. Hon suckade åt mig och satte sig upp.
- Är det redan dags? frågade hon trött.
- Ja, visst ska det bli kul? frågade Tea och fick den där drömmande blicken igen.
- Ja, det ska verkligen bli intressant att träffa de andra, sa Lillith och tog sig ur sin kista. Hon fick syn på sin klänning som hängde på hennes skrivbordsstol. Hon drog den över huvudet och synade den i spegeln. Den var helt utan urringning med två blodröda rosetter under halsen. Överdelen var blodröd med vitt veckat tyg i slutet av de långa ärmarna. Runt midjan satt ett vitt spetstyg med stora blodröda korsstygn som höll fast tyget. Kjolen var blodröd som överdelen, men under fanns ett vitt tyg. Det blodröda tyget delade sig i mitten och visade det vita veckade tyget under, från midjan och ner till kjolens kant. Kjolen var ganska vid och var lika lång som alla andras. Den var lika vacker som min, och den passade henne perfekt.
- Wow, sa vi alla tre i kör och stirrade på klänningen.
- Den är underbar, sa jag med ett leende. Hon log tillbaka åt mig.
- Din är också underbar, sa hon.
- Nu ska vi fixa frisyrerna, befallde Tea och tryckte ner Lillith på en stol.
- Så unga dam, hur vill du ha ditt hår? frågade hon med tillgjord röst. Lillith skrattade och sa:
- Överraska mig. Tea började kamma hennes korta hår medan hon nynnade för sig själv. Laila tryckte ner mig på en annan stol.
- Så vad vill du ha för frisyr då unga dam? frågade hon med samma tillgjorda röst som Tea. Jag skrattade och valde samma svar som Lillith.
- Överraksa mig, sa jag med ett leende. Laila började nynna på samma melodi som Tea och det hela slutade med att vi alla fyra sjöng högt.
- Klar, sa Tea och alla tystnade. Lillith ställde sig upp och såg på sig själv i spegeln. Tea hade samlat in hennes hår i en liten boll på sidan av huvudet och knutit ett blodrött band runt.
- Tack Tea, det blev perfekt, sa Lillith och kramade om den stolta Tea.
- Jag vet, jag är bäst, sa hon med sin tillgjorda röst och alla började skratta åt henne.
- Min tur, skrek hon och damp ner på stolen. Lillith skrattade och började pilla med hennes hår.
- Och vad vill du ha då fröken? frågade hon och härmade Teas och Lailas tillgjorda röster.
- Överraska mig, svarade hon med ett leende.
Det hela rullade på, och tillslut var vi alla klara. Laila hade flätat en fläta så att det blev som ett diadem runt mitt huvud och samlat ihop resten av mitt hår i en svans, som låg på min högra sida över bröstet. Lillith gjorde inte så mycket med Teas hår, hon flätade bara en likadan fläta som jag fick, runt hennes huvud och lät resten vara. Jag satte upp Lailas hår i en boll bak på huvudet och lät en slinga av hennes lång lugg hänga kvar vid hennes ansikte.
- Vänta jag ska bara göra en sista sak, sa när de började gå mot dörren. Jag tog upp ett litet skrin ur min skrivbordslåda och öppnade den. I den låg ett silverhalsband med en liten svart rubin. Jag gick fram till spegeln och satte på mig det.
- Pricken över iet, skrattade Lillith.
 Vi gick ner till den stora salen och intog våra platser. Jag ställde mig på fars vänstra sida och Lillith på hans högra. De andra stod bakom oss i en halvmåne. Den stora porten öppnades och vampyrerna strömmade in. De samlades framför oss i grupper.
- Välkomna till vår borg, må denna natt bli oförglömlig, sa far med sin höga mörka röst. Han gjorde ett slags tecken och instrumenten började spela en melodi. Genast löstes alla upp åt olika håll. De flesta började prata, men efter ett tag började vissa dansa ute på dansgolvet som var den stora blodröda mattan. Jag ställde mig lite utanför och betraktade alla vampyrerna. Jag ville bara gå därifrån.
- Så har du roligt eller? frågade Eldin som hade ställt sig bredvid mig. Laila och Tea stod på min andra sida. Jag fnös.
- Jag vill bara bort härifrån, muttrade jag.
- Jaja tråkmåns, sa Tea med ett flin.
- Laila, vill du dansa? frågade Eldin och höll ut handen mot Laila.
- Ja gärna, svarade hon och de försvann ut på dansgolvet. Lillith kunde jag inte se någonstans. 'Hon är väl försvunnen igen' tänkte jag bittert. En ung man från någon annan klan kom fram till Tea och frågade om hon ville dansa. Hon såg frågande men bedjande på mig. Jag log och sa:
- Gå du. Hon log stort och tackade ja till mannen, även de försvann ut på dansgolvet. Jag stod kvar och betraktade alla par som dansade.
- Får jag lov? frågade någon bredvid mig. Jag vred på huvudet för att se vem det var som hade frågat. Det var en man från en klan som jag inte kunde gissa.
- Ja visst, sa jag med ett leende och lät honom föra ut mig på dansgolvet. Egentligen ville jag bara stå kvar i mitt hörn och tjura, men jag hade lovat mig själv att i alla fall försöka uppföra mig, och han var ju ganska söt ändå. Jag lade min hand på hans axel och han lade sin på min midja. Vi började dansa en långsam vals som gick i takt med musiken.
- Du är Yelda va? Den blodtörstige, men vackra tvillingen? frågade han med ett leende.
- Ja det är jag, svarade jag och log tillbaka.
- Vem är du? frågade jag honom.
- Jag heter Flavius och är från klanen Putereascu, svarade han med ett överlägset leende. 'Ånej inte en sån där snobbig jävel' tänkte jag irriterat, men visade det inte. Jag log bara tillbaka.
Vi småpratade lite medan vi dansade, men alla låtar har ett slut. När musiken tystnade för att sedan börja på en ny låt bugade han djupt för mig och jag neg tillbaka. Med ett sista leende skildes vi åt. 'Så, nu har jag dansat, nu ger jag mig av' tänkte jag och började smyga mot porten. Tur nog hann ingen se mig innan jag äntligen stod ute i den friska nattluften. Jag tog ett djupt andetag och började gå mot skogen.
När jag äntligen kom in mellan träden kände jag mig fri igen. Jag gick ett tag men stannade sedan i samma glänta som jag hade jagat in pojken i förra natten. Jag snurrade runt ett tag, jag och Lillith brukade alltid göra så när vi var små och hade långa klänningar på oss. Jag hade bara lust att göra så igen, det väckte glada minnen. Plötsligt kände jag på mig att någon betraktade mig och stannade tvärt. Jag såg mig omkring och fick syn på en gestalt som stod lutad mot ett träd.
- Vad gör du här? frågade jag chockat.
- Jag brukar vara ute på natten, men frågan är, vad gör du här? Har inte du en bal att vara på? frågade Wolfram och såg menande på min klänning.
- Jag orkade inte med alla vampyrer, muttrade jag.
- Varför sa du inte att du stod där för? frågade jag irriterat.
- Skulle jag ha gjort det så skulle du ha slutat snurra, sa han med ett leende.
- Vad menar du? frågade jag och höjde på ena ögonbrynet.
- Du såg så vacker ut när du snurrade, jag ville inte att du skulle sluta, sa han och jag såg chockat på honom. Sa han just att jag var vacker? Om jag skulle ha varit en människa så skulle jag säkert ha rodnat nu, men min hud förblev vit.
- V....va? frågade jag med skakig röst.
- Förlåt, glöm det, sa han och vände sig om för att gå. Genast sprang jag fram och tog tag i hans arm.
- Sa du just att jag var vacker? frågade jag med en ton som krävde ett svar. Han stannade och såg på mig.
- Ja, säger inte alla det? frågade han.
- Ja men, stammade jag. Jag kunde inte komma på något mer att säga.
- Ja men vadå? frågade han efter ett tag, han måste ha stått och väntat på att jag skulle fortsätta. Jag öppnade munnen men kunde inte få fram några ord så jag stängde den igen. Jag släppte hans arm och vände mig om för att gå. Jag var en idiot som faktiskt hade trott att han gillade mig. Plötsligt kände jag en hand på min axel som tvingade mig att vända mig om igen. Jag mötte Wolframs blick och såg frågande på honom. Han böjde sig osäkert ner och kysste mig. En röst inom mig skrek att jag skulle springa därifrån, men jag ignorerade den och grävde in mina fingrar i hans hår och kysste honom tillbaka. Natten som jag trodde skulle bli den värsta natten i mitt liv, blev den bästa.



Lillith          


Årets klänning var vacker, inte alls avslöjande, men skulle bli jobbig att springa i. Efter att ha dansat en dans med någon stor, klumpig ung man så letade jag rätt på Marishka.
   - Hej! sa jag glatt när hon fick syn på mig och vi kramade varann.
   - Hej Lillith älskling! Jag har saknat dig så mycket! log hon.
Hennes klänning var nästan lika röd som hennes hår, men bara nästan. Hon hade samma förföriska och intressanta kroppsspråk och ansiktsuttryck som hon hade utvecklat i flera år. Många manliga vampyrer hade ögonen på henne. De som inte hade ögonen på Yelda vill säga.
   - Gud, du måste berätta om det här blodet var taget på ett fredligt sätt eller inte!
Marishka höll upp ett vinglas med blod i. Det var orört, och luktade färskt.
   - Inte. Vi är inte som ni, det vet du, suckade jag och tog glaset ur hennes hand för att ställa undan det.
Marishka suckade och såg besviket bort mot fars håll. Jag gjorde samma sak, men såg sedan tillbaka på henne och berättade om dräparna som hade dödat tre av våra vampyrer.
   - Du skojar! utbrast Marishka.
   - Nej inte alls.
   - Ja, du ser vad som händer när man blir ovän med människorna! Vi har aldrig blivit dräpta!
   - Säg det till min far och inte till mig, suckade jag.
Far skulle inte lyssna på mig. Och han skulle knappast lyssna på Marishka. Det enda han gillade med hennes klan var Marishkas mamma, en vacker kvinna som far ofta dansade med på balerna.
Typiskt far. Ända sedan mamma dog hade han betett sig som en tyrann. Jag tror att han saknade henne innerst inne, han kunde ju inte vara så ... så ... ond?
   - Du, jag måste gå.
   - Nu?
Jag nickade. Marishka fick en besviken min. Hon sa att hon tyckte att det var elakt av mig att lämna henne ensam när det var ett år tills vi skulle ses igen. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle vara tillbaka innan hon skulle hinna gå.
   - Okej, men skynda.

Det stod lite folk utanför entréporten, några unga män som försökte prata med mig och gav mig komplimanger, men de frågade även efter Yelda. Jag var van vid att bli frågad efter Yelda, dels för att vi alltid brukade vara tillsammans när vi var små, dels för att hon var vackrare och folk hellre pratade med henne.
Jag ursäktade mig hastigt och lämnade de unga männen. Utanför grinden blev jag tvungen att lyfta lite på alla kjolar för att kunna springa snabbare. Ju närmare stugan jag kom, desto mer nervös blev jag. Tur att vampyrer inte visade tecken på utmattning, flera meter framför stugan stannade jag och såg antagligen helt normal ut.
Jag ställde mig framför dörren, rättade till klänningen och håret lite och knackade på.
Bara nu slog det mig att det här kunde ha varit en fälla. Någon av dräparna hade kunnat hitta teckningarna och fått mig att gå hit bara för att döda mig. Eller en vampyr. En vampyr som tänkte använda teckningarna emot mig för att få som den ville.
   - Hallå?
Eftersom ingen öppnade satte jag handen mot dörren och puttade till den. Den öppnades med ett gnissel, och därinne i skenet från ljusen kunde jag se Stephan.
   Med ett armborst riktad mot mitt bröst.
   - Du kom ändå, sa han hånfullt.
I hans ögon såg jag något som liknade hat. Jag kände mig dum. Skämdes över det som hade hänt och blundade för att inte se hur pilen genomborrade mig.
   - Du ... äh för fan. Vad vill du mig egentligen? Vad är det här?! morrade Stephan.
Jag öppnade ögonen. Han hade sänkt vapnet och höll nu den mest välgjorda teckningen av honom i andra handen.
   - En teckning, mumlade jag.
   - En teckning av mig! Varför ritar du mig? Jag är en dräpare, jag dödar såna som dig! Jävla blodsugare ...
Han fnös och slängde armborstet på bädden. Satte sig sedan ner.
Osäker på vad jag skulle göra, stod jag kvar i dörröppningen och tittade på honom.
   - Kom in eller dra, suckade han till slut utan att se på mig.
Skulle jag vara glad eller rädd? Jag skulle vara rädd antar jag, men jag var glad. Alltså hatade han mig inte helt.
   - Jag vet att du dödar såna som mig, sa jag långsamt och satte mig osäkert ner på en stol i ett hörn, men du dödade inte mig.
   - Varför dödar inte du mig för? Jag dräpte två av din sort. Flera egentligen, men två ur din klan. Du borde vara förbannad, förklarade Stephan otåligt men samtidigt trött.
   - Jag är inte förbannad, sa jag försiktigt. Jag vet själv inte varför, och jag vet inte heller vad jag vill dig eller varför jag ritade dig. Jag trodde att du skulle kunna förklara ...
"... varför jag dras till dig" var slutet på meningen. Men jag höll den för mig själv, ville inte erkänna sanningen.
Jag drogs till honom. Varför? Det hade aldrig hänt förr, jag hade träffat (ätit) en massa mänskliga män i hans ålder, ingen av dem hade fascinerat mig lika mycket som Stephan gjorde. Han vägrade fortfarande möta min blick, även om jag ville att han skulle se på mig så kunde jag nu titta på honom lite noggrannare.
   Jag lät blicken glida längs med hans armar, titta på hans stora ärrade händer. Såg sedan på hans profil, hans hals och axlar.
Självklart ville jag åt hans blod. Men samtidigt ville jag bara ha honom nära mig. Jag ville inte att han skulle hata mig, tvärtom.
   - Förlåt mig, sa jag igen innan min röst bröts.
Stephan såg på mig, hatet i hans ögon var tack och lov borta och återigen tittade han medlidande på mig.
   - Jag är ledsen om jag ... störde dig. Vi ska inte ses igen, farväl.
Jag ställde mig upp och gick fram mot dörren. Om han inte ville ha mig här, då skulle jag låta honom vara. Bara han var lycklig.
   - Nej vänta!
Han grep tag i min arm, inte hårt men stadigt och jag vände mig hoppfullt om.
Stephan släppte mig, öppnade munnen för att säga något men kom inte på en vettig fråga. Vi stod där i något pinsamt ögonblick.
   - Varför har du klätt dig sådär? frågade han till slut.
   - Jag var på bal.
   - Aha. Saknar dom dig inte?
Jag skakade på huvudet. Nej, vem skulle sakna tråkiga lilla Lillith?
   - Varför tog du mitt blod den där gången i skogen? frågade jag då jag plötsligt mindes det.
   - Vi skickade det till forskarna i Rom så att de ska uppfinna ett botemedel.
   - Botemedel mot vampyrism? Det är en förbannelse, inte en sjukdom.
Min röst lät underligt sträng. Stephan log som om han visste något jag inte visste, vilket fick mig att bli så mycket gladare och nästan le tillbaka. Men jag lyckades låta bli att göra det, ville inte se ut som en idiot mer än vad jag redan gjorde.
   - Om oskyldiga spädbarn blir till vampyrer för att deras föräldrar är det, så måste det vara en sjukdom. Barn är inte förbannade ända från början.
   - Hur vet du det? Alla vi kanske hamnar i helvetet till slut? Djävulen straffar föräldrarna för deras synder genom att förbanna barnen.
   - Var inte så ... mörk mot allt, log Stephan och gick bort till en väska som låg på golvet.
   - Borde jag gå? frågade jag försiktigt och stirrade på ett ljus som stod i fönstret bakom Stephan.
   - Gör som du vill.
Då gjorde jag som jag ville.
Jag stannade.

_______________________________________________________________________________

Åh, gud! Dom pratar så mycket i min del, jag är en dialog-missbrukare! Förlåt mig :'(
 
//Fjompen :)


Här är en bild på Yeldas balklänning om ni inte riktigt förstod min beskrivning.

Det är den svarta som är hennes!!! ^vv^
Cool va??? XD


















 Jag hoppas att ni gillade kapitlet!!! :D KOMMENTERA!!! :P
Hare brae!!! XD
//Bokberoende ^vv^