Chris
Efter ett tag började bussen stinka...tydligen hade någon idiot en rutten banan i sin väska och den strålande varma solen värmde upp den svarta bussen, och förvandlade den till en bastu. Värmen fick lukten från bananen att bli ännu värre.
- Åååå vad är det som luktar? sa en röst från några säten bakom mig. Det var den där Barclay.
- Det är säkert den där smutsiga tjejen, snäste en annan röst.
- Ja hon har säkert inte duschat på flera veckor, sa Jone Barclay hånfullt...eller var det June? Något på J i alla fall...jag var inte helt säker så hon fick heta Barclay! Den där andra tjejen skrattade högt och Barclay stämde in. Båda var elaka och såg ut som slampor...jag hatade dem! Den där smutsiga tjejen var jag, det visste jag. Jag försökte ignorera dem och tänka på att jag lätt kunde slå dem.
- Bry dig inte om dem, sa en röst bredvid mig och jag ryckte förskräckt till. Bredvid mig satt Andrew och blängde på de två skrattande tjejerna.
- Vi är ju typ fiender...vi skulle ju inte prata mer med varandra, sa jag förvirrat och han såg på mig istället.
- Glöm det, det är ju inte så att vi kommer döda varandra på riktigt. Vänner kan också tävla mot varandra, jag och min bror gör ju det, sa han och pekade på Anthony som satt i ett säte en bit bort med sin dator i knäet.
- Men ska inte ni dela på pengarna om en av er vinner? frågade jag och höjde på ena ögonbrynet.
- Nej...jag vill använda dem till att resa jorden runt...han vill spendera dem på utbildning, sa han och uttalade de sista orden som om hans bror var dum i huvudet.
- Utbildning är ju bra, sa jag och han himlade med ögonen.
- Kanske det...men min dröm har alltid varit att resa runt i världen, sa han med ett leende.
- Och vad är din dröm då drömmartjejen, sa han och jag suckade. Det var ju samma dröm som han hade...jag ville se mer än den mörka gatan jag bodde på.
- Samma som din, sa jag och han log större.
- Då har vi något gemensamt, sa han och jag log svagt tillbaka.
- Förresten vem av dem är du? Jag kan ha blandat ihop er, sa jag och pekade menande på han och sedan på hans bror. Jag var faktiskt inte helt säker på om det verkligen var Andrew som satt bredvid mig.
- Vem tror du att jag är? frågade han med ett flin och jag suckade.
- Sist hade Anthony en dator i knäet så jag antar att det är han som sitter med den nu också...så då borde du vara Andrew, sa jag frågande.
- Nej du har fel, jag är Anthony, jag lät bara min bror låna datorn, sa han med ett flin.
- Skit också...jag som trodde att jag hade rätt, suckade jag.
- Alla har svårt att se skillnad på oss i början. Var inte orolig, efter ett tag när du har kallat mig för Andrew och Andrew för Anthony några gånger så kommer du lära dig, sa han med ett leende.
- Vem av er är äldst? frågade jag nyfiket och med tanke på att han suckade så räknade jag ut svaret redan innan han hann säga något.
- Andrew är en minut äldre än mig..., suckade han och såg sedan frågande på mig.
- Vad? sa jag förvirrat.
- Hur gammal är du? frågade han som svar på min förvirrade blick.
- Jag är sexton...och du? sa jag frågande.
- Jag är arton, sa han...alltså ett år yngre än min bror. Fast han var yngre så verkade han mycket mer mogen än Gabriel.
- Min bror är nitton...men du verkar mycket äldre än honom, sa jag och han såg undrande på mig och flinade svagt.
- Varför verkar jag äldre? Är jag gråhårig?, frågade han med spelad oro och förde förskräckt handen till året.
- Jag menar att du verkar mer mogen...Gabriel sitter bara framför min tv hela dagarna och sover på soffan...och så beter han sig som om han vore tio, sa jag och han flinade.
- Många säger att jag beter mig som om jag vore nio...så jag tror inte att jag är mognare än din bror, sa han och jag suckade.
- Det är nog bara för att han är din bror som du tänker så, sa han allvarligt.
- Ibland känns det som om han inte bryr sig om mig, mumlade jag och ångrade genast att jag hade sagt det. Vad var det jag höll på med? "Snälla säg att han inte hörde vad jag sa" tänkte jag bedjande och stirrade ut genom fönstret.
- Varför? frågade han ,till min förskräckelse, oroligt. Jag suckade.
- Glöm att jag sa så, sa jag utan att se på honom. Han verkade förstå att det var för personligt för att prata om, för han började genast prata om det kommande testet. Testet var ett bra samtalsämne under resten av resan. Tydligen var han lika nyfiken som jag. Efter ett tag dök Andrew också upp och vi klämde ihop oss så att han okså kunde sätta sig. Vi pratade om testet ända tills jag märkte att bussen stannade.
- Vi ska ta tunnelbanan resten av vägen, sa en röst i högtalarna. Så vi tog våra väskor och klev av bussen ut i den stekande solen. Game over snubben tog oss ner under jord där vi gick in i en tom vagn. Jag satte mig först för mig själv men tvillingarna satte sig i sätena framför mig och vände sig om så att de kunde se mig. Vi hamnade i en diskussion om vilket pålägg till mackan som var godast...hur gick det till? (Salami vann förresten).
*
Efter ett tag blev plötsligt de gråa stenväggarna lysande vita och vi stannade i ett stort vitt rum, och då menade jag vitt. Taket var vitt, golvet var vitt, och väggarna var vita...till och med trapporna och dörrarna, och det var verkligen rent. Med förundrande blickar gick vi ur vargnen och samlades framför Game over snubben. Han ropade upp alla namn för att se om alla var med...Barclay hette Jane förresten!
Vi gick upp för en bred trappa som tog oss till ett enormt rum. Även här var allt vitt och väldigt rent. Rummet var en matsal...det stod runda vita bord lite här och var och det satt en hel del människor vid några av borden. Det stod ett långt stort bord med mat på rummets vänstra sida med mattanter bakom som lassade på mat på ungdomarnas brickor. Längst bort fanns det sju vita dörrar. Den ena öppnades och en man kom ut och ropade högt:
- Floyd, Vivian? En tjej som verkade vara i min ålder ställde sig nervöst upp och följde efter mannen in i rummet bakom dörren. Dörren stängdes och en kille kom ut och satte sig ner vid ett bord där några redan satt. Som svar på allas tankar sa Game over snubben:
- Ni kommer få göra era test där inne, sa han och pekade på dörrarna.
- Gå in i en av dörrarna när någon ropar upp ert namn, ni kan ta något att äta medan ni väntar...det kan ta ett tag för ni är fyrtio stycken som ska förhöras, fortsatte han och gick när ingen verkade ha några frågor.
- Kom, sa två röster bakom mig och tvillingarna föste mig fram till ett bord och tryckte ner mig på en vit stol. De satte sig ner på en varsin stol på vardera sida om mig. Jag såg på dem ett tag och försökte lista ut vem som var vem...men det var omöjligt.
- Jag är Andrew, sa den på min högra sida. Han förstod visst vad jag tänkte på. Jag log tacksamt och såg sedan nervöst på dörrarna.
- Är du hungrig? frågade Anthony och jag nickade.
- Stanna här och vakta bordet så hämtar vi mat, sa Andrew och de försvann bland alla pratande och skrattande människor. Jag satt tacksamt kvar. Mina ben skakade och jag trodde inte att de skulle klara av att bära mig. Jag såg hur tjejer och killar gick in och ut genom de vita dörrarna...och jag blev bara mer och mer nervös.
- Sluta skaka innan du startar en jordbävning, skrattade Anthony bakom mig och ställde ner en svart bricka framför mig. Jag log svagt åt hans dåliga skämt och såg på maten. Tallriken var full av potatis och fisk med någon vit sås. De hade tydligen hämtat ett glas mjölk åt mig också.
- Tack, sa jag med min spruckna röst och började äta av den goda maten. Den var klart mycket bättre än den äckliga skolmaten. Anthony och Andrew satte sig ner på sina stolar igen och såg roat på mig när jag åt. Deras blickar gjorde mig nervös så jag slutade omedelbart att äta. De hade inte ens rört sin mat än.
- Vad? frågade jag förvirrat och de flinade roat.
- Du äter som om du inte har ätit på flera veckor, sa Anthony och skrattade svagt. Jag insåg plötsligt att jag inte alls åt särskilt fint. Jag släppte gaffeln så att den med ett klirr landade på tallriken.
- Nej ät...vi blev bara så..., började Anthony men han verkade inte hitta rätt ord.
- Förvånade!, fyllde Andrew i och Anthony fick en irriterad skymt i ögonen...men den försvann så snabbt så att jag inte ricktigt kunde bestämma mig för om jag verkligen hade sett det eller inte. Jag tog tveksamt upp gaffeln igen och började äta, men den här gången var jag lite mer noga med hur jag åt.
- Smith, Chris, ropade en manlig röst och jag tappade förskräckt gaffeln. Jag såg nervöst på mannen som stod i dörröppningen.
- Smith, Chris, ropade han igen och tvillingarna suckade. De ställde sig upp och drog upp mig på fötter.
- Här är hon, ropade de och föste mig fram till mannen.
- Nervös? frågade han mig och jag nickade. Han log lugnande och sa:
- Ingen fara testet är inte alls svårt. Tvillingarna släppte mig och jag följde nervöst efter mannen in i rummet.
Cricket
Jag måste säga att placeringen av stället var rätt underligt. Förstå åkte vi hur länge som helst, till någon sorts gammal tunnelbana, och efter att ha åkt ett tag kom vi fram till något sterilt ställe som jag verkligen blev lite förundrad över att det fanns. Vi måste ha varit någonstans utanför London, under jord dessutom. Intressant ställe att bygga bostäder på, men jag antar att det inte fanns andra. Banorna allt skulle ske på var inte verkliga heller, så det här stället kunde inte vara speciellt stort.
Mannen som hade kört oss dit - den svartklädde - kontrollerade att vi alla var där. Vilket var knäppt eftersom vi bara var sju pers. När han var klar sa han att vi skulle följa honom.
- Jag har hört, började machokillen med överlägsen röst, att det här testet är det få som klarar! Man ska vara en äkta gamer för att vara med!
Jag suckade. Tjejen med asiatiskt utseende förklarade att det vore isåfall dumt av Game Over-snubbarna att välja ut helt slumpmässiga deltagare, vilket den svartklädde mannen höll med om.
- Vad går testet ut på? frågade Annie och slängde lite med håret som om mannens rygg kunde se henne.
- Det får ni reda på nu. Det kan inte vara många kvar, eftersom vi är lite sena.
Mannen ledde oss uppför en vit trappa (förstås) och in i ett stort vitt rum som jag tror var matsalen. Nej, säg inte att de hade gjort det som i skolan? Jobbigt. Förstod man ju att de inte hade andra rum att samlas på än matsalen. Åh, suck!
- Gå in och sätt er, ät mat om ni behöver och vänta på att ert namn ropas upp! sa mannen.
Jag började gå in med dem andra, men mamma drog mig åt sidan.
- Vad?! väste jag frustrerat.
- Rundturen då? Jag vill se stället! sa mamma anklagande till mannen i svart utan att släppa min arm.
- Självklart! Men jag tror att Cricket får stanna här, hon måste göra sitt test, sa mannen och såg på mig för att få min bekräftelse.
Jag nickade våldsamt. Mamma tittade på mig för att få försäkran om att det var okej att hon lämnade mig, men hann inte riktigt uppfatta min irriterade blick förrän Aida började gråta och sträcka sina knubbiga armar efter mig.
- Vart ska du! ropade hon.
Förvirrat såg jag på hennes huvud när hon sprang fram och kramade om mitt ben.
- Aida, jag är här! Ta det lugnt! sa jag.
Jag gav mamma en blick så att hon kunde dra bort Aida ifrån mig. Det gjorde hon snart, men ungen fortsatte att gråta. Till slut blev till och med mamma otålig.
- Okej, gå in och gör testet så går jag och Aida och kollar in stället! Vi ses, och lycka till!
Mamma satte en mamma-puss på min kind. Tur att det inte var mycket folk kvar i "mat-/förhörsalen".
Jag gick till bordet där mina "kamrater" satt. Machokillen (Steve, jag tror han hette Steve) hade börjat käka medan den asiatiska tjejen satt och sms:ade. Nördkillen spelade fortfarande spel (nu på en Gameboy) och Annie hade börjat flörta med Mac.
- Var kommer du ifrån? Jag är halvt fransk, men du har verkligen en superstark skotsk dialekt! Du måste komma ifrån en ganska isolerad plats va? Dom låter inte ens så som du gör i Edinburgh! pladdrade hon och blinkade i ultraspeed så att han verkligen lade märke till hennes ögonfransar.
Jag satte mig ungefär en meter ifrån Mac vid det runda bordet och såg på dem båda. Hans reaktion var riktigt rolig.
- Dina ögonbryn är asymmetriska.
Det fick nördkillen att börja asgarva. Åh gud, tysta varelsen! Wow, han lät som en åsna ... För att distrahera mig själv ifrån snubbens skratt och Annies sårade ansikte såg jag bort mot människorna som satt vid andra bord. Det var få kvar, kanske sex sju stycken förutom oss. En mörk figur mot all vit bakgrund stod ut mest. Det var en tjej (tror jag, det var svårt att veta säkert för allt hår) som satt med två identiska killar. Hennes hår var ovårdat och svart, jag förstod inte varför hon inte bara tog och kammade det. Nåja, här ska vi inte döma. Folk har sina dåliga dagar ...
- Smith, Chris! ropade en man som hade kommit ut ur en dörr som knappt syntes i allt det vita.
Chris? Ännu mer förvirrande. Tjej eller kille? Släkt med Mac kanske, med tanke på hur ovårdade båda verkade vara.
Mac vände på huvudet (ignorerade totalt Annie som höll på att predika om att ingen var perfekt) och såg också bort mot Chris Smith. Jag tror att Chris Smith hade lite svaga nerver, de två killarna fick hjälpa henne in genom dörren mannen hade kommit in igenom.
- Sa ju att testet var svårt! sa Steve överlägset igen.
- De frågar bara en. Saker. Om dig, sa Mac frånvarande.
Alla såg på honom för att få reda på mer av denna underliga information ur okända källor, men Mac var borta. Psykiskt. Hans fantasivärld måste vara enorm, undrar vad han gjorde på fritiden.
Jag kunde knappt återhålla ett leende då jag tänkte på att människor som Mac till och med skulle finna en vägg rolig. Fast det är väl bara tråkiga människor som blir uttråkade ...
- Harper, Cricket!
Folks huvuden vändes mot mig då jag ställde mig upp. Tur att jag inte var lika nervös som Chris, hade varit pinsamt att bli släpad dit ... Eller så kanske skulle jag få ett plötsligt nervsammanbrott och dö av hjärtattack, man visste ju aldrig!
Jag gick in i ett litet rum som kvinnan som hade ropat upp mitt namn hade kommit ut ifrån. Det fanns en till synes bekväm vit fåtölj och en vit (säger du det?) soffa. Inget mer. Aha, psykologi-snack.
- Hej Cricket, jag heter Helena, sa den långa och eleganta kvinnan.
- Hej, svarade jag och vi skakade hand.
- Sätt dig här är du snäll, så ska jag bara ställa några frågor lite snabbt!
Jag placerade baken på soffan och satt rak i ryggen. Helena tog fram en iPad och började peta på den med inlärd säkerhet.
- Då börjar vi ...:
Hon harklade sig lite. Eww ...
- Vem är du ... egentligen?
...
- Förlåt, det är knäppa frågor. Inte jag som skrev dem. Vad är det som gör dig till den du är? Eller nej: beskriv dig själv med ett ord. Nej, vet du vad ...!
Helena viftade lite med armarna över huvudet som om frågorna gjorde henne galen och log sedan brett mot mig.
- Tolka frågan hur du vill! Det är det jag är ute efter, få reda på vem just DU är! Du behöver inte berätta en massa personliga saker, utan ja ... var bara dig själv och svara så gott du kan på frågorna, okej?
Svara så gott du kan på frågor som du tolkar som du vill?
Det här var svårare än att hacka sig in på NASA.
________________________________________________________________________________
Förlåt för ännu en korkat kort del, folks -.- Hoppas ni gillar kapitlet ändå!
//Fjompen:)
Blev det bra??? Jag hoppas att mina delar inte blir för tråkiga...har märkt att Fjompen har fler tankar i sina delar...
Kommentera gärna!!!
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Tuesday, May 29, 2012
Wednesday, May 23, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 5
Chris
Jag kramade om mamma en sista gång innan jag klev ombord på tåget. Föräldrar fick följa med för att se hur vi skulle bo (om vi nu kom vidare), men mamma hade ganska mycket att göra. Gabriel var hemma och beslagtog säkert min tv vid det här laget. Han hade bara hälsat mig lycka till lite snabbt innan han försvann upp för trappan. Jag blev lite sårad över att han brydde sig mer om min tv än mig...men jaja sånt är livet...eller? Jag suckade och kikade på min biljett. "Plats 56" tänkte jag undrande och såg på alla nummer som jag passerade. Tillslut hittade jag min plats...en fönsterplats...YAY! Jag slängde upp min resväska och damp ner på min plats med min dataväska i knäet. Det skulle bli en lång tågresa och jag skulle säkert vilja använda den snart. Jag bar mina vanliga kläder igen och mitt hår var ovårdat på nytt, jag hade helt enkelt inte orkat borsta det i morse. Jag fällde ner det lilla bordet som satt fast på ryggstödet till sätet framför mig, och lade väskan där. Jag hade ingen lust att använda den just nu...jag ville bara sitta och se ut genom fönstret och fundera på vad testet skulle innebära. Det stod i brevet att det inte skulle bli något fysiskt...vad kunde det då vara? Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte att en kvinna stod vid mitt säte och upprepade samma fråga om och om igen.
- Ursäkta men kan jag få se din biljett tack? frågade hon vänligt, men det hördes att hon började bli irriterad. Jag såg först förvirrat på henne innan hennes ord sjönk in och jag tog upp min biljett ur fickan och gav den till henne. Hon tog emot den och gjorde ett hål i den med den där prylen som de använde...vad hette de? Jaja skit i det, det var ändå inte viktigt! Jag fick tillbaka biljetten och jag lade tillbaka den i fickan igen. Jag tänkte just återvända till mina funderingar när jag hörde skratt alldeles bredvid mig. Jag vred på huvudet och upptäckte två killar som satt och försökte kväva sina skratt. Den ena hade en dator i knäet och han höll hårt fast i den så att den inte skulle ramla ner. Båda var brunhåriga och hade blåa ögon...tvillingar! De såg båda ut att vara ganska långa...och de såg väl bra ut...vänta vad var det jag dillade om? De skrattade ju åt mig! De märkte att jag såg på dem och de slog sina händer för varandras munnar i en och samma rörelse. Varför slog de inte händerna för sina egna munnar? Var det en tvillinggrej eller bara någon knäpp grej de gjorde....Nu kom jag på fel spår igen. När jag just vaknade hur mina tankar var det väldigt lätt för mig att försvinna igen. Vi satt där och såg på varandra ett tag innan jag äntligen vaknade riktigt och bröt kontakten med dem genom att vända bort blicken.
- Hej drömmartjejen vi märkte att du är helt ensam, är du på väg till något särskilt? sa en röst från sätet bredvid mig. Jag ryckte till och märkte att tvillingarna hade förflyttat sig till min plats och den ena satt i sätet bredvid mig medan den andra stod bakom. De flinade när jag rykte till.
- Brukar ni smyga på främlingar sådär? frågade jag irriterat och de ryckte på axlarna.
- Ibland, sa den ena.
- Men inte alltid...bara ibland, sa den som satt bredvid mig menande och den andra nickade.
- Jag märker att ni också är ensamma, vart ska ni då? frågade jag och de himlade med ögonen.
- Vi frågade först, sa den som stod upp och jag suckade.
- Jag är på väg till London för att göra Game over testet, sa jag och de såg storögt på mig.
- Vi med!, sa den som satt ner och log men den andra fick en överdriven fundersam min och han kliade sig på hakan...varför var de så överdrivna?
- Det betyder att du är vår motståndare..., sa han och pekade menande på mig.
- I brevet stod det tydligt att man inte skulle skaffa vänner, sa den andra och rynkade pannan. Jag himlade bara med ögonen och såg ut genom fönstret igen.
- Får vi be om ditt namn kära motståndare? frågade den som stod upp och jag vände återigen blicken mot dem.
- Chris, sa jag kort.
- Mitt namn är Andrew, sa den som satt ner.
- Och mitt namn är Anthony, sa den andra och båda log.
- Vi borde nog inte lära känna varandra bättre med tanke på att vi ska tävla mot varandra, sa Andrew och jag nickade.
- Hejdå, sa de i mun på varandra och gick ända bort till platserna en meter från min och började glo på Anthonys dator som han hade i sitt knä igen. Om de var tvillingar så tänkte de säkert dela på pengarna...så de hade alltså dubbel chans att vinna! Jag packade upp min egna dator och börja glo runt på lite information om Game over. Det stod egentligen samma saker som jag redan hade läst typ hundra gånger...men vad annars skulle jag döda tiden med?
*
Efter flera timmars gloende stannade tåget äntligen i London och jag klev ut tillsammans med...jag vet inte hur många...människor.
- Någon aning om vart vi ska? frågade en bekant röst bakom mig och jag vände mig om för att möta tvillingarna.
- Nej har ni? frågade jag och de nickade och pekade på något bakom mig. Jag vände mig om igen och fick syn på en man med svart kostym som stod en bit från tåget. Han höll en svart skyllt i händerna där det stod Game over med röda bokstäver.
- Wow...de gillar verkligen de där färgerna!, sa Andrew bakom mig och jag blev lättat över att det inte bara var jag som märkte det. Vi gick fram till honom och han välkomnade oss med ett påklistrat (alltså fake) leende. Jag log stelt tillbaka men tvillingarna log stort och hälsade högt på honom. Han ryckte till lite när de se:
- Hej Game over snubbe, så högt så att flera personer vände sig om och såg konstigt på dem.
- Hej ni måste vara tvillingarna Dewey, sa han och såg på ett papper som satt fast på baksidan av skylten. De nickade medan de log stort och han verkade kryssa i att de hade kommit, sedan såg han frågande på mig.
- Chris Smith, sa jag och han kryssade även i mig.
- Jane Barclay, sa en röst bakom mig och jag vände mig om. Bakom mig stod en lång smal tjej med långt blont hår och väldigt sminkat ansikte. Hennes kläder var minimala...ett par minishorts, sandaler och ett linne som visade halva magen. Hon smaskade ljudligt på ett tuggummi och log stöddigt åt mig.
- Vad har hänt med ditt hår? frågade hon och såg menande på mitt hår som dolde halva mitt ansikte. Jag svarade inte, jag vände bara ryggen åt henne. Vi stod där...ett tag...tills alla som stod på den där snubbens lista hade kommit och anslutit sig till den lilla gruppen. Vi blev totalt elva personer. Alla var olika...eller egentligen inte alla. Vissa liknade varandra lite, det fanns några som var som den där Jane och några var totala nördar medan andra såg normala ut, men ingen var som mig. Jag suckade och följde efter grupen av människor ut till en stor buss. Det var en sån där dubbeldäckare, fast den här var svart och orden Game over var målade i rött som blod längst sidorna av bussen. Jag himlade med ögonen. "De måste ha ett allvarligt problem" tänkte jag och klev på bussen. Det här skulle bli intressant...vem skulle vinna? Den stöddiga Jane eller den konstiga Chris? "Jane verkar inte vara så duktig på det här med tvspel" tänkte jag och satte mig ner på ett tomt säte. Men vem vet...jag kanske hade fel om henne?
Cricket
Till min stora chock upptäckte jag Annie stå där och vinka till mig när jag klev av tåget med mamma och Aida. Hon hade lagt armen på en svartklädd mans axlar och såg ut som om hon ägde honom.
- Åh, är det din vän? frågade mamma glatt.
- Nej, bara någon idiot från skolan, suckade jag och släpade väskan efter mig.
Jag fick syn på uteliggarkillens rygg. Han var snabbare än oss eftersom vi hade Aida som hade börjat bli grinig och fyra tusen väskor. Okej, jag hade en och mamma hade sin gigantiska handväska och en till ryggsäck med saker för Aida.
Förvånat såg jag på då han gick fram till mannen i svart och sa något tystlåtet medan han utan att ens bry sig om etikett puttade bort Annie.
Ännu mer förvånad blev jag då mannen skrattade och sänkte skylten.
- Underlig ung man det där, sa mamma då hon märkte vad jag kollade på.
Jag svarade inte men höll med. Först läsa över min axel, sedan tilltala mig och ignorera mig! Oförskämt, mannen!
- Ska du till den där svartklädde? frågade mamma och försökte lugna den sura Aida som hatade stora folkmängder.
- Yep.
Jag tog på mig min mentala rustning och började gå dit. Mannen i svart höll upp en hand för att tysta uteliggarkillen och frågade mig när jag kom fram:
- Cricket Harper?
Jag nickade kort.
- Och Mac Tennant, lade uteliggarkillen till.
Mannen svarade med något dovt mummel som jag inte hörde. Mac? Gud, vilket överskotskt namn. Fast ganska gulligt. Som nördkycklingen ur "Flykten från hönsgården". Fast där tog likheterna slut.
Mac vände blicken mot mig. Det fanns något underligt och galet i hans ögon, det måste kanske ha berott på att hans iris knappt nuddade de övre ögonlocken.
- Jag tänkte ... att du ändå skulle få veta svaret, sa Mac med ett brett leende och såg på något ovanför mitt huvud, vilket gjorde det svårt för mig att förstå att det var mig han pratade med.
- Aha, svarade jag osäkert.
Han måste ha menat svaret på min fråga förut, den som han ignorerade.
- Vi ska vänta på några personer till, men om babyn inte orkar så kan ni sätta er i bilen, sa den svartklädde mannen till min mamma som hade kommit fram.
- Åh, tack så mycket!
Mannen erbjöd sig att visa dem till bilen och frågade om inte jag skulle hänga med. Men just när jag skulle svara så började Annie prata med mig, och de gick iväg innan jag hann hindra dem.
Denna dumma artighetsregel ...
- Är det inte spännande? Är inte du lite för gammal för att vara med i tävlingen? Var det inte från fjorton till arton?
Gud, ville ingen göra det tydligt och visa vem det var de pratade med idag?! Jag tror att första frågan kanske var riktad till både mig och Mac, medan den andra var riktad bara till honom och den sista var återigen riktad till oss båda.
- Jag är arton, sa Mac stelt och stirrade återigen på något i fjärran utan att ens vända sig om mot Annie.
Hans ansikte var symmetriskt och såg bra ut, men det oförutsägbara i hans ögon och underliga i hans beteende gjorde honom lite frånstötande ... Jag visste inte hur jag skulle reagera på honom, om jag säger så.
- Så, du heter Cricket?
Åhnej, han pratade med mig igen. Nu var ögonen i alla fall fästa på mig och han log återigen. Jag nickade.
- Okej.
Mac vände tvärt bort huvudet, som om han aldrig talat med mig. Jag tog tillfället i akt och undersökte hans kläder lite mer noggrant. Han såg inte ut att leva på gatan, det var han för ren för, men var mycket slarvigt klädd i säckiga plagg. Fast om han var arton hade han kanske flyttat hemifrån och ingen höll koll på honom längre.
Nåja, han luktade gott i alla fall.
Snart kom det tre personer till. En stor och biffig snubbe med underlig frisyr och macho-attityd, en överviktig sextonåring som skrek på en gammal Nintendo DS (en läskig stereotyp av nörd-killen) och en väldigt lång och gänglig tjej med glasögon (som jag, yey!) och japanskt utseende. Machokillen började genast flörta med henne, vilket var ganska intressant att se då Annie stod och försökte få allas uppmärksamhet genom att hela tiden säga hur varmt det var och slänga med håret.
När alla var där nickade den svartklädda mannen nöjt och vi började gå mot den svarta bilen.
________________________________________________________________________________
Sorry för att det tog sån tid :'( Mina datorer är inte sams ...
//Fjompen:)
Jag kramade om mamma en sista gång innan jag klev ombord på tåget. Föräldrar fick följa med för att se hur vi skulle bo (om vi nu kom vidare), men mamma hade ganska mycket att göra. Gabriel var hemma och beslagtog säkert min tv vid det här laget. Han hade bara hälsat mig lycka till lite snabbt innan han försvann upp för trappan. Jag blev lite sårad över att han brydde sig mer om min tv än mig...men jaja sånt är livet...eller? Jag suckade och kikade på min biljett. "Plats 56" tänkte jag undrande och såg på alla nummer som jag passerade. Tillslut hittade jag min plats...en fönsterplats...YAY! Jag slängde upp min resväska och damp ner på min plats med min dataväska i knäet. Det skulle bli en lång tågresa och jag skulle säkert vilja använda den snart. Jag bar mina vanliga kläder igen och mitt hår var ovårdat på nytt, jag hade helt enkelt inte orkat borsta det i morse. Jag fällde ner det lilla bordet som satt fast på ryggstödet till sätet framför mig, och lade väskan där. Jag hade ingen lust att använda den just nu...jag ville bara sitta och se ut genom fönstret och fundera på vad testet skulle innebära. Det stod i brevet att det inte skulle bli något fysiskt...vad kunde det då vara? Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte att en kvinna stod vid mitt säte och upprepade samma fråga om och om igen.
- Ursäkta men kan jag få se din biljett tack? frågade hon vänligt, men det hördes att hon började bli irriterad. Jag såg först förvirrat på henne innan hennes ord sjönk in och jag tog upp min biljett ur fickan och gav den till henne. Hon tog emot den och gjorde ett hål i den med den där prylen som de använde...vad hette de? Jaja skit i det, det var ändå inte viktigt! Jag fick tillbaka biljetten och jag lade tillbaka den i fickan igen. Jag tänkte just återvända till mina funderingar när jag hörde skratt alldeles bredvid mig. Jag vred på huvudet och upptäckte två killar som satt och försökte kväva sina skratt. Den ena hade en dator i knäet och han höll hårt fast i den så att den inte skulle ramla ner. Båda var brunhåriga och hade blåa ögon...tvillingar! De såg båda ut att vara ganska långa...och de såg väl bra ut...vänta vad var det jag dillade om? De skrattade ju åt mig! De märkte att jag såg på dem och de slog sina händer för varandras munnar i en och samma rörelse. Varför slog de inte händerna för sina egna munnar? Var det en tvillinggrej eller bara någon knäpp grej de gjorde....Nu kom jag på fel spår igen. När jag just vaknade hur mina tankar var det väldigt lätt för mig att försvinna igen. Vi satt där och såg på varandra ett tag innan jag äntligen vaknade riktigt och bröt kontakten med dem genom att vända bort blicken.
- Hej drömmartjejen vi märkte att du är helt ensam, är du på väg till något särskilt? sa en röst från sätet bredvid mig. Jag ryckte till och märkte att tvillingarna hade förflyttat sig till min plats och den ena satt i sätet bredvid mig medan den andra stod bakom. De flinade när jag rykte till.
- Brukar ni smyga på främlingar sådär? frågade jag irriterat och de ryckte på axlarna.
- Ibland, sa den ena.
- Men inte alltid...bara ibland, sa den som satt bredvid mig menande och den andra nickade.
- Jag märker att ni också är ensamma, vart ska ni då? frågade jag och de himlade med ögonen.
- Vi frågade först, sa den som stod upp och jag suckade.
- Jag är på väg till London för att göra Game over testet, sa jag och de såg storögt på mig.
- Vi med!, sa den som satt ner och log men den andra fick en överdriven fundersam min och han kliade sig på hakan...varför var de så överdrivna?
- Det betyder att du är vår motståndare..., sa han och pekade menande på mig.
- I brevet stod det tydligt att man inte skulle skaffa vänner, sa den andra och rynkade pannan. Jag himlade bara med ögonen och såg ut genom fönstret igen.
- Får vi be om ditt namn kära motståndare? frågade den som stod upp och jag vände återigen blicken mot dem.
- Chris, sa jag kort.
- Mitt namn är Andrew, sa den som satt ner.
- Och mitt namn är Anthony, sa den andra och båda log.
- Vi borde nog inte lära känna varandra bättre med tanke på att vi ska tävla mot varandra, sa Andrew och jag nickade.
- Hejdå, sa de i mun på varandra och gick ända bort till platserna en meter från min och började glo på Anthonys dator som han hade i sitt knä igen. Om de var tvillingar så tänkte de säkert dela på pengarna...så de hade alltså dubbel chans att vinna! Jag packade upp min egna dator och börja glo runt på lite information om Game over. Det stod egentligen samma saker som jag redan hade läst typ hundra gånger...men vad annars skulle jag döda tiden med?
*
Efter flera timmars gloende stannade tåget äntligen i London och jag klev ut tillsammans med...jag vet inte hur många...människor.
- Någon aning om vart vi ska? frågade en bekant röst bakom mig och jag vände mig om för att möta tvillingarna.
- Nej har ni? frågade jag och de nickade och pekade på något bakom mig. Jag vände mig om igen och fick syn på en man med svart kostym som stod en bit från tåget. Han höll en svart skyllt i händerna där det stod Game over med röda bokstäver.
- Wow...de gillar verkligen de där färgerna!, sa Andrew bakom mig och jag blev lättat över att det inte bara var jag som märkte det. Vi gick fram till honom och han välkomnade oss med ett påklistrat (alltså fake) leende. Jag log stelt tillbaka men tvillingarna log stort och hälsade högt på honom. Han ryckte till lite när de se:
- Hej Game over snubbe, så högt så att flera personer vände sig om och såg konstigt på dem.
- Hej ni måste vara tvillingarna Dewey, sa han och såg på ett papper som satt fast på baksidan av skylten. De nickade medan de log stort och han verkade kryssa i att de hade kommit, sedan såg han frågande på mig.
- Chris Smith, sa jag och han kryssade även i mig.
- Jane Barclay, sa en röst bakom mig och jag vände mig om. Bakom mig stod en lång smal tjej med långt blont hår och väldigt sminkat ansikte. Hennes kläder var minimala...ett par minishorts, sandaler och ett linne som visade halva magen. Hon smaskade ljudligt på ett tuggummi och log stöddigt åt mig.
- Vad har hänt med ditt hår? frågade hon och såg menande på mitt hår som dolde halva mitt ansikte. Jag svarade inte, jag vände bara ryggen åt henne. Vi stod där...ett tag...tills alla som stod på den där snubbens lista hade kommit och anslutit sig till den lilla gruppen. Vi blev totalt elva personer. Alla var olika...eller egentligen inte alla. Vissa liknade varandra lite, det fanns några som var som den där Jane och några var totala nördar medan andra såg normala ut, men ingen var som mig. Jag suckade och följde efter grupen av människor ut till en stor buss. Det var en sån där dubbeldäckare, fast den här var svart och orden Game over var målade i rött som blod längst sidorna av bussen. Jag himlade med ögonen. "De måste ha ett allvarligt problem" tänkte jag och klev på bussen. Det här skulle bli intressant...vem skulle vinna? Den stöddiga Jane eller den konstiga Chris? "Jane verkar inte vara så duktig på det här med tvspel" tänkte jag och satte mig ner på ett tomt säte. Men vem vet...jag kanske hade fel om henne?
Cricket
Till min stora chock upptäckte jag Annie stå där och vinka till mig när jag klev av tåget med mamma och Aida. Hon hade lagt armen på en svartklädd mans axlar och såg ut som om hon ägde honom.
- Åh, är det din vän? frågade mamma glatt.
- Nej, bara någon idiot från skolan, suckade jag och släpade väskan efter mig.
Jag fick syn på uteliggarkillens rygg. Han var snabbare än oss eftersom vi hade Aida som hade börjat bli grinig och fyra tusen väskor. Okej, jag hade en och mamma hade sin gigantiska handväska och en till ryggsäck med saker för Aida.
Förvånat såg jag på då han gick fram till mannen i svart och sa något tystlåtet medan han utan att ens bry sig om etikett puttade bort Annie.
Ännu mer förvånad blev jag då mannen skrattade och sänkte skylten.
- Underlig ung man det där, sa mamma då hon märkte vad jag kollade på.
Jag svarade inte men höll med. Först läsa över min axel, sedan tilltala mig och ignorera mig! Oförskämt, mannen!
- Ska du till den där svartklädde? frågade mamma och försökte lugna den sura Aida som hatade stora folkmängder.
- Yep.
Jag tog på mig min mentala rustning och började gå dit. Mannen i svart höll upp en hand för att tysta uteliggarkillen och frågade mig när jag kom fram:
- Cricket Harper?
Jag nickade kort.
- Och Mac Tennant, lade uteliggarkillen till.
Mannen svarade med något dovt mummel som jag inte hörde. Mac? Gud, vilket överskotskt namn. Fast ganska gulligt. Som nördkycklingen ur "Flykten från hönsgården". Fast där tog likheterna slut.
Mac vände blicken mot mig. Det fanns något underligt och galet i hans ögon, det måste kanske ha berott på att hans iris knappt nuddade de övre ögonlocken.
- Jag tänkte ... att du ändå skulle få veta svaret, sa Mac med ett brett leende och såg på något ovanför mitt huvud, vilket gjorde det svårt för mig att förstå att det var mig han pratade med.
- Aha, svarade jag osäkert.
Han måste ha menat svaret på min fråga förut, den som han ignorerade.
- Vi ska vänta på några personer till, men om babyn inte orkar så kan ni sätta er i bilen, sa den svartklädde mannen till min mamma som hade kommit fram.
- Åh, tack så mycket!
Mannen erbjöd sig att visa dem till bilen och frågade om inte jag skulle hänga med. Men just när jag skulle svara så började Annie prata med mig, och de gick iväg innan jag hann hindra dem.
Denna dumma artighetsregel ...
- Är det inte spännande? Är inte du lite för gammal för att vara med i tävlingen? Var det inte från fjorton till arton?
Gud, ville ingen göra det tydligt och visa vem det var de pratade med idag?! Jag tror att första frågan kanske var riktad till både mig och Mac, medan den andra var riktad bara till honom och den sista var återigen riktad till oss båda.
- Jag är arton, sa Mac stelt och stirrade återigen på något i fjärran utan att ens vända sig om mot Annie.
Hans ansikte var symmetriskt och såg bra ut, men det oförutsägbara i hans ögon och underliga i hans beteende gjorde honom lite frånstötande ... Jag visste inte hur jag skulle reagera på honom, om jag säger så.
- Så, du heter Cricket?
Åhnej, han pratade med mig igen. Nu var ögonen i alla fall fästa på mig och han log återigen. Jag nickade.
- Okej.
Mac vände tvärt bort huvudet, som om han aldrig talat med mig. Jag tog tillfället i akt och undersökte hans kläder lite mer noggrant. Han såg inte ut att leva på gatan, det var han för ren för, men var mycket slarvigt klädd i säckiga plagg. Fast om han var arton hade han kanske flyttat hemifrån och ingen höll koll på honom längre.
Nåja, han luktade gott i alla fall.
Snart kom det tre personer till. En stor och biffig snubbe med underlig frisyr och macho-attityd, en överviktig sextonåring som skrek på en gammal Nintendo DS (en läskig stereotyp av nörd-killen) och en väldigt lång och gänglig tjej med glasögon (som jag, yey!) och japanskt utseende. Machokillen började genast flörta med henne, vilket var ganska intressant att se då Annie stod och försökte få allas uppmärksamhet genom att hela tiden säga hur varmt det var och slänga med håret.
När alla var där nickade den svartklädda mannen nöjt och vi började gå mot den svarta bilen.
________________________________________________________________________________
Sorry för att det tog sån tid :'( Mina datorer är inte sams ...
//Fjompen:)
Tuesday, May 22, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 4
Chris
Nästa dag var ett rent helvette...eller egentligen så var det inte så rent, skolans städerska var sjuk! Jag hade hittat världens fulaste diadem längst ner i den bruna påsen, jag hade missat det dagen innan. Det var vitt- och blårandigt...jag ville kräkas. Jag satte motvilligt på mig de hemska kläderna och gick mot badrummet. Knack...knack...!Jag stannade och såg mig omkring efter det som kunde ha gett ifrån sig ljudet, men när jag inte såg något började jag gå igen. Knack...knack...! Jag stelnade till och såg hatiskt ner på mina skor...vilken idiot sätter små klackar på skor med kardborrband? Vem hade designat de här egentligen? En treåring som var blind? Jag ryckte upp den vita dörren och ställde mig framför spegeln ovanför handfatet. Mitt hår stod åt alla håll...som vanligt då. Jag suckade och såg tvekande på den svarta borsten som låg på handfatet. Skulle jag borsta håret? Jag brukade inte göra det så ofta längre...det var ju ändå lönlöst! Efter en stunds tänkande tog jag borsten och gick till anfall. Jag skulle få mitt hår att se vårdat ut...jag vet inte varför...kanske för att jag måste ha det där diademet och jag skulle omöjligt få på mig det med mitt ovårdade hår.
Det var en tuff kamp men efter ett tag lyckades jag få ut den sista tovan och jag stirrade på min spegelbild. Mitt hår var helt rakt och såg vårdat ut. Inga tovor syntes för huvudtaget! Jag log triumferande och lade ifrån mig borsten och satte på mig det hemska diademet. Jag hade vunnit striden och jag hade inte lämnat minsta spår efter fienden kvar. Jag lämnade rummet och sprang ner för trappan. Jag blev lite orolig när jag inte såg min väska innanför dörren, men så kom jag på att den låg i mitt skåp i skolan. Jag stannade framför den stora spegeln i hallen där man kunde se hela sig själv. Jag stirrade äcklat på personen framför mig. Jag såg ut som en dåligt klädd liten snorunge som försökte se äldre ut. Samma tanke som förut dök upp i mitt huvud. "Allvarligt...vem designade de här?". Jag blev lite gladare när jag kom på att jag skulle till London nästa dag för att försöka komma med i Game over. Jag undrade verkligen vad det skulle bli för test. Jag hade tagit ledigt från skolan de närmsta dagarna. Jag suckade och gick in i köket där Gabriel och mamma satt vid bordet. De stirrade på mig när de hörde knacket från mina nya skor.
- Vi har fått en ny skoluniform, muttrade jag för att besvara deras undrande blickar. Gabriel flinade, men tack och lov lät han mig vara. Jag öppnade kylskåpet och tog fram ett paket yoghurt. Jag hällde lite i ett glas och drack snabbt upp det.
- Ska du inte äta mer än så? frågade mamma oroligt. Jag skakade på huvudet.
- Jag är inte hungrig, sa jag och ställde tillbaka förpackningen i kylskåpet och ställde glaset i diskmaskinen.
- Jag går nu, muttrade jag och gick ut ur huset. Ännu en dag i helvettets skola!
Jag gick bort till den tomma busshållplatsen...jag var den enda från skolan som bodde i det här området. Efter ett tag stannade den rostiga skolbussen framför mig och dörrarna öppnades med ett svagt gnisslande. Varför slösade de pengar på skoluniformer som ingen ville ha istället för att skaffa en skolbuss som inte gnisslade?
- Snygga kläder, sa busschauffören skämtsamt och jag himlade med ögonen och klev på.
- Hur många gånger har du sagt det idag? frågade jag och satte mig på sätet närmast honom...det sätet som bara var byggt för en person.
- Jag vet inte...men väldigt många gånger i alla fall, sa han och skrattade smått. Han hette Henry och han var den enda som jag faktiskt tålde...och som tålde mig. Dörrarna stängdes och bussen började rulla mot skolan, och jag kunde inte låta bli att undra hur länge till den faktiskt skulle rulla.
- Henry, hur gammal är den här bussen egentligen? frågade jag osäkert när den skakade till så att jag fick lov att hålla i mig i en stång framför mig. Till min förskräckelse insåg jag att jag hade greppat om ett kletigt tuggummi och jag gav ifrån mig ett äcklat ljud.
- Jag vet inte...äldre än mig i alla fall, jag åkte också till skolan med den här bussen, sa han och skrattade när han såg tuggummit på min hand. Han grävde lite i sin ficka på sin blåa jacka och räckte en bit papper till mig. Jag tog tacksamt emot det och torkade av tuggummit.
- Tack, sa jag och slängde pappret i en liten soptunna framför mig. Han log och svängde in på skolans parkering. Jag såg ut genom fönstret på den stora fula skolan och suckade.
- Ha en bra dag, sa han med ett leende, men jag kunde höra den skämtsamma undertonen i hans röst. Han visste att jag hatade skolan, men skämtade alltid med mig genom att säga "Ha en bra dag".
- Visst, du med, muttrade jag men log snabbt åt honom innan jag lämnade bussen med resten av den hemskt klädda folkhopen. Det var skönt att jag skulle slippa se den här skolan nästa dag...och slippa ha de här hemska kläderna. Jag följde efter strömmen av elever in i skolan och fram till mitt skåp. När jag öppnade skåpet dinglade ännu ett rött papper ner vid mina fötter och jag tog upp det med en suck. Egentligen borde jag inte läsa lapparna, de gjorde mig bara nedstämd, men ändå vecklade jag ut pappret och läste texten som jag redan visste skulle vara hemsk.
Fast alla har likadana kläder står du ut med din fulhet. Skaffa ett liv Gamergirl...eller gå och dö! Jag hoppas att du klarar testet...så att du sedan kan misslyckas i direktsänd tv. >:P
Jag suckade och knycklade ihop pappret innan jag kastade ner det i papperskorgen. Varför läste jag de där jävla lapparna? Jag var redan på dåligt humör och det hade inte ens ringt in än! Allt skulle bli bättre när jag fyllde arton och flyttade hemifrån långt bort från den här hemska staden. Jag tänkte vinna Game over och använda pengarna till min flytt...jag brydde mig inte om hur bra mina motståndare var...jag skulle vinna om det så var det sista jag gjorde!
Cricket
- Okej, har du med allt?
Mamma tittade på det fulla bagageutrymmet och vände sedan blicken mot mig. Jag nickade kortfattat.
- Bra, då åker vi.
- Cicket! ropade Aida när jag satte mig i framsätet bredvid mamma. Cicket, titta!
Min lillasyster pekade frenetiskt mot en liten fågel som satt på vår brevlåda. Åh, småbarn. Fast jag antar att hon gjorde bättre i att intressera sig för levande varelser. Jag satt ju bara och nördade vid datorer. Datorer är faktiskt också intressanta! Undrar om jag skulle få uppleva tiden då datorerna gjorde uppror mot människan? Dumt egentligen, det var ju människan som var hjärnan. Även om människor var korkade ...
- Ja, den är jättefin Aida! sa mamma entusiastiskt när jag gled bort i min egen värld och glömde att svara.
Ett kort ljud av en vibration nära mitt ben hördes. Jag böjde mig ner och tog upp mobilen ur skon.
- Hallå?
- Hej Cricket! Är de inte såååå spännande!?
Jag ryckte bort mobilen från örat då jag hörde Annies gälla röst i den.
- Vad är det? sa jag efter att ha sänkt ljudet.
- Vill du ha skjuts? Vi ska åka bil hela vägen till London, tåg är bara för snuskigt och ohygieniskt!
Wow, någon är lite småknäpp. Jag suckade och förklarade för Annie att jag redan hade åkt till tågstationen.
Hon lät inte speciellt besviken, och jag hörde någon snubbe skratta i bakgrunden.
- Okej! Vi ses i London!
*
- Här är våra platser! Jag ska ha Aida i knät, du kan lägga väskan där ...
Vi satte oss ner och jag tog genast fram min dator. Nej, jag gick inte någonstans utan min dator! Okej, på toaletten kanske. Och duschen. Okej jag gick till ganska många ställen utan min dator.
- Det verkar ganska tomt, sa mamma efter att ha sett sig om. Hoppas det inte kommer mer folk, annars blir det trångt.
Det kom mer folk. Bra mycket mer folk. Mamma hade som tur var (inte för mig dock) reserverat tre platser så att Aida fick sitta själv då hon blev för otålig.
Snart kom det så mycket folk att till och med platsen bredvid mig blev tagen. För min egen lycka så var det an någon snubbe i min ålder som luktade gott.
- Ska vi byta plats, mimade mamma efter att snubben suttit där ett tag och tåget hade börjar röra på sig.
Jag skakade på huvudet. Visst, han var kanske onödigt oartig som stödde armbågen på mitt stöd, men jag behövde det ändå inte det så mycket. Killen såg en gnutta tilltufsad ut, jackan var säkert flera storlekar för stor och skosnörena var intrasslade i sig själva så att killen slapp knyta dem. Tja, mitt rum såg kanske ut som ett helvete men jag såg i alla fall inte ut som en uteliggare.
Jag öppnade Game Over's hemsida och kikade lite mer på informationen. Okej, vänta. Så det här testet skulle inte vara fysiskt. Nej, det behövdes väl inte, det var ju hjärnan som styrde allt.
Åh, man behövde vinna poäng för att skaffa sig starkare rustning, vapen och extra förmågor! Låter logiskt.
Ett underligt viskade till vänster om mig fick mig att avbryta läsningen. Jag vände huvudet och upptäckte att den där oförskämda uteliggaren satt och läste på min datorskärm! Gud, så barbarisk man kunde bli!
- Öh ... ursäkta? Skulle du kunna ...?
- Förlåt mig.
Den unge mannen vände genast bort huvudet och började att intresserat stirra på en halvnaken brud som just hade ställt sig upp. Jag blängde lite på hans profil för att försäkra mig om att han inte skulle kolla igen och såg sedan på mamma.
"Oförskämt!" sa vi till varann med ögonen.
- Så du ska vara med i Game Over? sa killen återigen till min förvåning.
Så högt att de flesta vände sig om och såg föraktfullt på oss som om jag pratade med honom!
Skam, skam ...
Killen hade en väldigt stark skotsk dialekt, mycket starkare än min egen.
- J-ja, svarade jag osäkert men tuffade snart till mig. Ska ni?
Då svarade han inte. Vände bort huvudet och tittade på den halvnakna tjejen igen. Jag väntade på svar som vanliga människor, men efter en hel minut så bestämde jag mig för att låta honom vara.
Jag kunde ju inte rå för om han var knäpp i skallen.
_______________________________________________________________________________
Hoppas ni gillade min del, folks! :D Gud, det lät egoistiskt ... Hoppas ni gillade DET HÄR kapitlet! ^^
Kommentera!
//Fjompen:)
Mina delar är verkligen tråkiga....men jag vill skriva om hennes liv lite innan allt spännande händer!!! Jag lovar att nästa del inte kommer bli lika händelselös!!! :P Hoppas ni gillade det!!! ^-^
Hare brae nue dåre!!!
//Bokberoende XD
Nästa dag var ett rent helvette...eller egentligen så var det inte så rent, skolans städerska var sjuk! Jag hade hittat världens fulaste diadem längst ner i den bruna påsen, jag hade missat det dagen innan. Det var vitt- och blårandigt...jag ville kräkas. Jag satte motvilligt på mig de hemska kläderna och gick mot badrummet. Knack...knack...!Jag stannade och såg mig omkring efter det som kunde ha gett ifrån sig ljudet, men när jag inte såg något började jag gå igen. Knack...knack...! Jag stelnade till och såg hatiskt ner på mina skor...vilken idiot sätter små klackar på skor med kardborrband? Vem hade designat de här egentligen? En treåring som var blind? Jag ryckte upp den vita dörren och ställde mig framför spegeln ovanför handfatet. Mitt hår stod åt alla håll...som vanligt då. Jag suckade och såg tvekande på den svarta borsten som låg på handfatet. Skulle jag borsta håret? Jag brukade inte göra det så ofta längre...det var ju ändå lönlöst! Efter en stunds tänkande tog jag borsten och gick till anfall. Jag skulle få mitt hår att se vårdat ut...jag vet inte varför...kanske för att jag måste ha det där diademet och jag skulle omöjligt få på mig det med mitt ovårdade hår.
Det var en tuff kamp men efter ett tag lyckades jag få ut den sista tovan och jag stirrade på min spegelbild. Mitt hår var helt rakt och såg vårdat ut. Inga tovor syntes för huvudtaget! Jag log triumferande och lade ifrån mig borsten och satte på mig det hemska diademet. Jag hade vunnit striden och jag hade inte lämnat minsta spår efter fienden kvar. Jag lämnade rummet och sprang ner för trappan. Jag blev lite orolig när jag inte såg min väska innanför dörren, men så kom jag på att den låg i mitt skåp i skolan. Jag stannade framför den stora spegeln i hallen där man kunde se hela sig själv. Jag stirrade äcklat på personen framför mig. Jag såg ut som en dåligt klädd liten snorunge som försökte se äldre ut. Samma tanke som förut dök upp i mitt huvud. "Allvarligt...vem designade de här?". Jag blev lite gladare när jag kom på att jag skulle till London nästa dag för att försöka komma med i Game over. Jag undrade verkligen vad det skulle bli för test. Jag hade tagit ledigt från skolan de närmsta dagarna. Jag suckade och gick in i köket där Gabriel och mamma satt vid bordet. De stirrade på mig när de hörde knacket från mina nya skor.
- Vi har fått en ny skoluniform, muttrade jag för att besvara deras undrande blickar. Gabriel flinade, men tack och lov lät han mig vara. Jag öppnade kylskåpet och tog fram ett paket yoghurt. Jag hällde lite i ett glas och drack snabbt upp det.
- Ska du inte äta mer än så? frågade mamma oroligt. Jag skakade på huvudet.
- Jag är inte hungrig, sa jag och ställde tillbaka förpackningen i kylskåpet och ställde glaset i diskmaskinen.
- Jag går nu, muttrade jag och gick ut ur huset. Ännu en dag i helvettets skola!
Jag gick bort till den tomma busshållplatsen...jag var den enda från skolan som bodde i det här området. Efter ett tag stannade den rostiga skolbussen framför mig och dörrarna öppnades med ett svagt gnisslande. Varför slösade de pengar på skoluniformer som ingen ville ha istället för att skaffa en skolbuss som inte gnisslade?
- Snygga kläder, sa busschauffören skämtsamt och jag himlade med ögonen och klev på.
- Hur många gånger har du sagt det idag? frågade jag och satte mig på sätet närmast honom...det sätet som bara var byggt för en person.
- Jag vet inte...men väldigt många gånger i alla fall, sa han och skrattade smått. Han hette Henry och han var den enda som jag faktiskt tålde...och som tålde mig. Dörrarna stängdes och bussen började rulla mot skolan, och jag kunde inte låta bli att undra hur länge till den faktiskt skulle rulla.
- Henry, hur gammal är den här bussen egentligen? frågade jag osäkert när den skakade till så att jag fick lov att hålla i mig i en stång framför mig. Till min förskräckelse insåg jag att jag hade greppat om ett kletigt tuggummi och jag gav ifrån mig ett äcklat ljud.
- Jag vet inte...äldre än mig i alla fall, jag åkte också till skolan med den här bussen, sa han och skrattade när han såg tuggummit på min hand. Han grävde lite i sin ficka på sin blåa jacka och räckte en bit papper till mig. Jag tog tacksamt emot det och torkade av tuggummit.
- Tack, sa jag och slängde pappret i en liten soptunna framför mig. Han log och svängde in på skolans parkering. Jag såg ut genom fönstret på den stora fula skolan och suckade.
- Ha en bra dag, sa han med ett leende, men jag kunde höra den skämtsamma undertonen i hans röst. Han visste att jag hatade skolan, men skämtade alltid med mig genom att säga "Ha en bra dag".
- Visst, du med, muttrade jag men log snabbt åt honom innan jag lämnade bussen med resten av den hemskt klädda folkhopen. Det var skönt att jag skulle slippa se den här skolan nästa dag...och slippa ha de här hemska kläderna. Jag följde efter strömmen av elever in i skolan och fram till mitt skåp. När jag öppnade skåpet dinglade ännu ett rött papper ner vid mina fötter och jag tog upp det med en suck. Egentligen borde jag inte läsa lapparna, de gjorde mig bara nedstämd, men ändå vecklade jag ut pappret och läste texten som jag redan visste skulle vara hemsk.
Fast alla har likadana kläder står du ut med din fulhet. Skaffa ett liv Gamergirl...eller gå och dö! Jag hoppas att du klarar testet...så att du sedan kan misslyckas i direktsänd tv. >:P
Jag suckade och knycklade ihop pappret innan jag kastade ner det i papperskorgen. Varför läste jag de där jävla lapparna? Jag var redan på dåligt humör och det hade inte ens ringt in än! Allt skulle bli bättre när jag fyllde arton och flyttade hemifrån långt bort från den här hemska staden. Jag tänkte vinna Game over och använda pengarna till min flytt...jag brydde mig inte om hur bra mina motståndare var...jag skulle vinna om det så var det sista jag gjorde!
Cricket
- Okej, har du med allt?
Mamma tittade på det fulla bagageutrymmet och vände sedan blicken mot mig. Jag nickade kortfattat.
- Bra, då åker vi.
- Cicket! ropade Aida när jag satte mig i framsätet bredvid mamma. Cicket, titta!
Min lillasyster pekade frenetiskt mot en liten fågel som satt på vår brevlåda. Åh, småbarn. Fast jag antar att hon gjorde bättre i att intressera sig för levande varelser. Jag satt ju bara och nördade vid datorer. Datorer är faktiskt också intressanta! Undrar om jag skulle få uppleva tiden då datorerna gjorde uppror mot människan? Dumt egentligen, det var ju människan som var hjärnan. Även om människor var korkade ...
- Ja, den är jättefin Aida! sa mamma entusiastiskt när jag gled bort i min egen värld och glömde att svara.
Ett kort ljud av en vibration nära mitt ben hördes. Jag böjde mig ner och tog upp mobilen ur skon.
- Hallå?
- Hej Cricket! Är de inte såååå spännande!?
Jag ryckte bort mobilen från örat då jag hörde Annies gälla röst i den.
- Vad är det? sa jag efter att ha sänkt ljudet.
- Vill du ha skjuts? Vi ska åka bil hela vägen till London, tåg är bara för snuskigt och ohygieniskt!
Wow, någon är lite småknäpp. Jag suckade och förklarade för Annie att jag redan hade åkt till tågstationen.
Hon lät inte speciellt besviken, och jag hörde någon snubbe skratta i bakgrunden.
- Okej! Vi ses i London!
*
- Här är våra platser! Jag ska ha Aida i knät, du kan lägga väskan där ...
Vi satte oss ner och jag tog genast fram min dator. Nej, jag gick inte någonstans utan min dator! Okej, på toaletten kanske. Och duschen. Okej jag gick till ganska många ställen utan min dator.
- Det verkar ganska tomt, sa mamma efter att ha sett sig om. Hoppas det inte kommer mer folk, annars blir det trångt.
Det kom mer folk. Bra mycket mer folk. Mamma hade som tur var (inte för mig dock) reserverat tre platser så att Aida fick sitta själv då hon blev för otålig.
Snart kom det så mycket folk att till och med platsen bredvid mig blev tagen. För min egen lycka så var det an någon snubbe i min ålder som luktade gott.
- Ska vi byta plats, mimade mamma efter att snubben suttit där ett tag och tåget hade börjar röra på sig.
Jag skakade på huvudet. Visst, han var kanske onödigt oartig som stödde armbågen på mitt stöd, men jag behövde det ändå inte det så mycket. Killen såg en gnutta tilltufsad ut, jackan var säkert flera storlekar för stor och skosnörena var intrasslade i sig själva så att killen slapp knyta dem. Tja, mitt rum såg kanske ut som ett helvete men jag såg i alla fall inte ut som en uteliggare.
Jag öppnade Game Over's hemsida och kikade lite mer på informationen. Okej, vänta. Så det här testet skulle inte vara fysiskt. Nej, det behövdes väl inte, det var ju hjärnan som styrde allt.
Åh, man behövde vinna poäng för att skaffa sig starkare rustning, vapen och extra förmågor! Låter logiskt.
Ett underligt viskade till vänster om mig fick mig att avbryta läsningen. Jag vände huvudet och upptäckte att den där oförskämda uteliggaren satt och läste på min datorskärm! Gud, så barbarisk man kunde bli!
- Öh ... ursäkta? Skulle du kunna ...?
- Förlåt mig.
Den unge mannen vände genast bort huvudet och började att intresserat stirra på en halvnaken brud som just hade ställt sig upp. Jag blängde lite på hans profil för att försäkra mig om att han inte skulle kolla igen och såg sedan på mamma.
"Oförskämt!" sa vi till varann med ögonen.
- Så du ska vara med i Game Over? sa killen återigen till min förvåning.
Så högt att de flesta vände sig om och såg föraktfullt på oss som om jag pratade med honom!
Skam, skam ...
Killen hade en väldigt stark skotsk dialekt, mycket starkare än min egen.
- J-ja, svarade jag osäkert men tuffade snart till mig. Ska ni?
Då svarade han inte. Vände bort huvudet och tittade på den halvnakna tjejen igen. Jag väntade på svar som vanliga människor, men efter en hel minut så bestämde jag mig för att låta honom vara.
Jag kunde ju inte rå för om han var knäpp i skallen.
_______________________________________________________________________________
Hoppas ni gillade min del, folks! :D Gud, det lät egoistiskt ... Hoppas ni gillade DET HÄR kapitlet! ^^
Kommentera!
//Fjompen:)
Mina delar är verkligen tråkiga....men jag vill skriva om hennes liv lite innan allt spännande händer!!! Jag lovar att nästa del inte kommer bli lika händelselös!!! :P Hoppas ni gillade det!!! ^-^
Hare brae nue dåre!!!
//Bokberoende XD
Monday, May 21, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 3
Chris
Jag visste inte om jag skulle skrika av lycka eller inte...jag stod bara och stirrade på de fyra orden framför mig. Jag hade blivit antagen! Jag skulle få vara med i Gam...vänta...det var ju det där testet också innan! Jag skummade igenom texten men det stod inget om vad testet skulle innebära...men det stod en tid och plats, på lördag klockan 13:00 i London...någon skulle möta mig på tågstationen (om tre dagar!). Jag märkte att det fanns ett till papper med all information på och det som jag höll i handen stod det att de behövde mammas underskrift på, så jag hoppade upp i sängen igen och över till soffan, innan jag sprang så snabbt jag kunde ner för trappan och in i köket.
- Mamma du måste skriva under det här, nästan skrek jag och slängde pappret till henne. Hon suckade och började läsa brevet...riktigt långsamt! Mamma kunde inte läsa så snabbt...och just nu irriterade det mig väldigt mycket. Jag stod och hoppade smått från ett ben till de andra medan jag förväntansfullt såg på mamma.
- När har du ansökt till det här? frågade hon med höjt ögonbryn och lade ner det svarta pappret framför sig på bordet.
- Igår...jag ansökte i sista sekunden antar jag, sa jag snabbt. Hon nickade sakta och studerade brevet.
- Är du säker på att du vill göra det här? frågade hon osäkert och såg på mig. Jag nickade ivrigt och hon suckade.
- Okej...men ring inte och säg att du har hemlängtan, sa hon med ett leende. Jag log stort och kramade henne.
- Tack så hemskt mycket, sa jag glatt och hon skrattade.
- Sist du var så här glad var när du fick din tv, skrattade hon och skrev sitt namn med en röd bläckpenna längst ner på papperet. Precis när hon hade skrivit den sista bokstaven slet jag pappret från bordet och sprang och tog på mig skorna innan jag sprang ut på den mörka gatan. Det var molnigt och blåsigt ute. Jag sprang fram till gatans postlåda och släppte ner brevet med det ifyllda papperet i den rostiga gula lådan. Lådan stod mittemot vårt hus på andra sidan av den tomma bilvägen. Jag bodde i en av de avlägsna småstäderna i Storbritannien...och skolan jag gick på var en av de få som inte hade skoluniformer...inte för att de tyckte att vi skulle få klä oss som vi ville, de hade bara inte råd att köpa uniformer till alla. Det dröjde nog inte länge innan de tvingade på oss de där tråkiga mörka uniformerna. Till min förskräckelse så besannades min farhågor nästa dag.
Rektorn hade samlat alla i aulan...han hade visst något att berätta.
- Det har blivit några ändringar, sa han uppe på scenen och alla lyssnade halvt på vad han hade att säga.
- Alla måste nu bära skoluniformer, ni får hämta dem på vägen ut, men den regeln kommer gälla från i morgon så idag får ni bära vad ni vill, sa han glatt och hela aulan stönade.
- Skojar du eller? sa någon kille högt från raden längst fram.
- Nej jag skojar inte, sa rektorn irriterat och blängde på killen.
- Varför måste vi bära de där jävla uniformerna för? sa en tjej högt (Vanessa) från någon rad bakom mig.
- Ni ska bära dem vare sig ni vill eller inte, sa rektorn strängt och med de orden lämnade han scenen och försvann genom en bakdörr. Alla elever samlades som i en stor klump och ställde sig i långa köer vid de fyra dörrarna som ledde ut ur den stora aulan. Jag ställde mig längst bak i den som såg kortast ut...och tom på robotgänget. Det gick väldigt långsamt men efter ett tag hade jag i alla fall kommit halvvägs till dörren. Jag förstod inte varför skoluniformer var så viktiga...varför kunde man inte bara få klä sig som man ville? Jag trivdes med min smutsiga långa svarta kappa...jag ville inte gå med samma kläder som alla andra!
- Ditt namn? sa någon och jag ryckte till. Utan att ha märkt det så hade jag kommit ända fram till dörren där det stod ett bord med...jag vet inte hur många...men många lådor.
- Ääää...Chris Smith, sa jag och försökte återvända helt till nuet. Mannen bakom bordet (min historielärare) nickade och bläddrade bland några papper innan han tog upp en låda från golvet bakom bordet.
- Här har du, sa han och gav mig kartongen.
- Visst, muttrade jag surt och tog emot den innan jag gick ut i korridoren igen. Jag hatade verkligen den här idéen med skoluniformer och det gjorde mig otrevlig. Gårdagens bra humör var som bortblåst.
- När jag viner Game over kommer jag köpa den här skolan och göra den bättre, sa en röst från korridoren bredvid mig. Jag snabbade på mina steg så att de inte skulle märka mig. Skulle Erik vara med i Game over? Ååå jag skulle verkligen döda honom så fort jag fick chansen...i spelet...inte i verkligheten...jag är inte galen!
- Du gamergirl, ropade han en bit bakom mig och jag stelnade till.
- Jag hörde att du ska vara med i Game over, sa han hånfullt. "Hur visste han det? Vem hade sagt det?" tänkte jag förvirrat och vände mig om. Jag glömde hålla masken den här gången och min förvirring syntes i hela ansiktet...vilket fick Erik och resten av robotarna att flina.
- Vem sa det? frågade jag lite för nyfiket.
- Kevin såg dig posta brevet, sa han...och det gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Kevin bodde flera kvarter från min gata...vad hade han gjort där.
- Hur då? Han bor ju flera kvarter bort, sa jag förvirrat. Jag glömde helt bort att hålla masken...ingen hade någonsin krossat min mask förut!
- Jag var ute och gick, sa Kevin irriterat.
- Du kommer nog inte ens klara testet, skrattade Erik hånfullt.
- Det kommer jag visst det och jag kommer se till att det blir Game over för dig, sa jag hotfullt och vände honom ryggen och gick mot utgången. Skoldagen slutade efter mötet i aulan så jag kunde gå hem nu om jag ville det. Jag orkade inte hämta min väska så jag tog bara med kartongen med den nya skoluniformen och marscherade ut ur skolbyggnaden och fram till den leriga stigen genom skogen som skulle leda mig hem. Jag orkade inte ta bussen...eller rättare sagt...jag orkade inte stöta på robotgänget igen. De var nog arga så det räckte ändå!
När jag kom hem gick jag upp på mitt rum, och inte förrän jag kom in på mitt stökiga rum märkte jag att jag lämnade leriga fotspår efter mig...jag hade glömt att ta av mig skorna! Jag suckade men tog inte av dem. Skadan var redan skedd. Jag slängde kartongen på sängen och klättrade över soffan för att sätta mig på stolen framför min dator. Så där satt jag...stirrande på den svarta dataskärmen utan att ha något att göra. Konstigt nog så kände jag inte för att spela tvspel...jag brukade alltid göra det...men nu orkade jag inte bara. Varför hade jag sagt så där till Erik? Det skulle bara bli ännu mer pinsamt när jag förlorade! Jag skulle säkert förlora mot honom...och alla andra. Jag suckade och slängde en blick på den oöppnade kartongen som låg på min obäddade säng med samma svarta kuddar som låg i den röda soffan. "Men herregud...jag är ju lika galen i rött och svart som de där Game over- personerna är!" tänkte jag förvånat när jag såg på mitt röda täcke bland alla svarta kuddar. Mina väggar syntes knappt bakom alla affischer på olika hårdrocksband och olika bilder ur tvspel. Golvet var vitt...trodde jag...det var så fullt av sladdar och kläder att det inte ens syntes. Jag vände blicken till lådan igen och såg tvekande på den ett tag. Jag suckade och satte mig på sängen och tog upp lådan och placerade den i knäet. Jag slet av den bruna tejpen och öppnade kartongen. Inuti låg det två bruna påsar. Jag tog upp den ena och lade kartongen bredvid mig innan jag öppnade påsen. I påsen låg de hemskaste kläderna jag någonsin hade sett. Jag hällde ut dem i mitt knä och stirrade på den ljusblåa kortärmade skjortan och den blå-och vitrandiga kjolen som verkade nå ner till en punkt lite ovanför knäna, och ett par höga knästrumpor i samma ljusblåa färg som skjortan. Jag lade dem bredvid mig på andra sidan och tog upp den andra påsen. Den innehöll samma saker som den andra påsen, och längst ner i lådan låg ett par fula svarta skor med kardborrband. Jag gick aldrig med kjol...och verkligen inte med skor med kardborrband! Jag mådde illa bara av att tänka på det!
Cricket
Oh my Sniper Rifle, ni skulle ha sett morsans min när jag kom hem med brevet i handen.
- Det låter olycksbådande, mumlade hon.
Jag gav henne en penna utan ett ord och pekade på stället där hon skulle skriva under. Hon läste genom brevet flera gånger innan hon till slut satte pennan mot pappret.
- Vi följer dig till London, Aida och jag. Jag vill ta en titt på hur det kommer att se ut där ni bor.
Jag svarade att det kunde hon lika gärna göra, för i det papper som var till föräldrarna stod det att de var varmt välkomna att inspektera och utforska våra boplatser och även lite av banorna (de skulle hållas hemliga innan programmets början).
- Är du verkligen säker på det här då? frågade mamma en sista gång och såg på mig med sina runda ögon.
- Jag har ändå inget bättre för mig, svarade jag och placerade rumpan på bordskanten.
Mamma gav mig en varnande blick och jag tog bort baken från matbordet. Men visst, hon hade nog rätt. Vem visste var min häck kunde ha varit?
- Då får du gå i sommarskola. Jag vill inte att du missar något! sa hon strängt, och pennan satt kvar på den punkt hon fört hade satt den på.
- Mamma, hela tävlingen kommer att pågå under typ sommarlovet. Om jag nu missar något tar jag igen det! Jag har mina böcker och allt, och jag tror inte att jag direkt ligger efter!
För att göra budskapet tydligare petade jag glasögonen högre upp på näsan och log brett.
- Okej. Jag får väl göra som du säger, för en gångs skull, skämtade mamma och skrev äntligen under.
Hon räckte mig sedan pappret med sin underskrift och jag skickade det så fort jag kunde.
Om två dagar skulle jag åka till London, och vara med i en tävling om 100 000£.
Hah, det skulle definitivt bli oförglömligt!
______________________________________________________________________________
Förlåt för en kort del, men jag kunde inte hitta på så mycket att skriva om innan de åkte iväg! xD
//Fjompen :)
Förlåt för en händelselös del!!! -.-' det händer inte speciellt mycket innan de åker!!! :P
KOMMENTERA!!!
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^-^
Jag visste inte om jag skulle skrika av lycka eller inte...jag stod bara och stirrade på de fyra orden framför mig. Jag hade blivit antagen! Jag skulle få vara med i Gam...vänta...det var ju det där testet också innan! Jag skummade igenom texten men det stod inget om vad testet skulle innebära...men det stod en tid och plats, på lördag klockan 13:00 i London...någon skulle möta mig på tågstationen (om tre dagar!). Jag märkte att det fanns ett till papper med all information på och det som jag höll i handen stod det att de behövde mammas underskrift på, så jag hoppade upp i sängen igen och över till soffan, innan jag sprang så snabbt jag kunde ner för trappan och in i köket.
- Mamma du måste skriva under det här, nästan skrek jag och slängde pappret till henne. Hon suckade och började läsa brevet...riktigt långsamt! Mamma kunde inte läsa så snabbt...och just nu irriterade det mig väldigt mycket. Jag stod och hoppade smått från ett ben till de andra medan jag förväntansfullt såg på mamma.
- När har du ansökt till det här? frågade hon med höjt ögonbryn och lade ner det svarta pappret framför sig på bordet.
- Igår...jag ansökte i sista sekunden antar jag, sa jag snabbt. Hon nickade sakta och studerade brevet.
- Är du säker på att du vill göra det här? frågade hon osäkert och såg på mig. Jag nickade ivrigt och hon suckade.
- Okej...men ring inte och säg att du har hemlängtan, sa hon med ett leende. Jag log stort och kramade henne.
- Tack så hemskt mycket, sa jag glatt och hon skrattade.
- Sist du var så här glad var när du fick din tv, skrattade hon och skrev sitt namn med en röd bläckpenna längst ner på papperet. Precis när hon hade skrivit den sista bokstaven slet jag pappret från bordet och sprang och tog på mig skorna innan jag sprang ut på den mörka gatan. Det var molnigt och blåsigt ute. Jag sprang fram till gatans postlåda och släppte ner brevet med det ifyllda papperet i den rostiga gula lådan. Lådan stod mittemot vårt hus på andra sidan av den tomma bilvägen. Jag bodde i en av de avlägsna småstäderna i Storbritannien...och skolan jag gick på var en av de få som inte hade skoluniformer...inte för att de tyckte att vi skulle få klä oss som vi ville, de hade bara inte råd att köpa uniformer till alla. Det dröjde nog inte länge innan de tvingade på oss de där tråkiga mörka uniformerna. Till min förskräckelse så besannades min farhågor nästa dag.
Rektorn hade samlat alla i aulan...han hade visst något att berätta.
- Det har blivit några ändringar, sa han uppe på scenen och alla lyssnade halvt på vad han hade att säga.
- Alla måste nu bära skoluniformer, ni får hämta dem på vägen ut, men den regeln kommer gälla från i morgon så idag får ni bära vad ni vill, sa han glatt och hela aulan stönade.
- Skojar du eller? sa någon kille högt från raden längst fram.
- Nej jag skojar inte, sa rektorn irriterat och blängde på killen.
- Varför måste vi bära de där jävla uniformerna för? sa en tjej högt (Vanessa) från någon rad bakom mig.
- Ni ska bära dem vare sig ni vill eller inte, sa rektorn strängt och med de orden lämnade han scenen och försvann genom en bakdörr. Alla elever samlades som i en stor klump och ställde sig i långa köer vid de fyra dörrarna som ledde ut ur den stora aulan. Jag ställde mig längst bak i den som såg kortast ut...och tom på robotgänget. Det gick väldigt långsamt men efter ett tag hade jag i alla fall kommit halvvägs till dörren. Jag förstod inte varför skoluniformer var så viktiga...varför kunde man inte bara få klä sig som man ville? Jag trivdes med min smutsiga långa svarta kappa...jag ville inte gå med samma kläder som alla andra!
- Ditt namn? sa någon och jag ryckte till. Utan att ha märkt det så hade jag kommit ända fram till dörren där det stod ett bord med...jag vet inte hur många...men många lådor.
- Ääää...Chris Smith, sa jag och försökte återvända helt till nuet. Mannen bakom bordet (min historielärare) nickade och bläddrade bland några papper innan han tog upp en låda från golvet bakom bordet.
- Här har du, sa han och gav mig kartongen.
- Visst, muttrade jag surt och tog emot den innan jag gick ut i korridoren igen. Jag hatade verkligen den här idéen med skoluniformer och det gjorde mig otrevlig. Gårdagens bra humör var som bortblåst.
- När jag viner Game over kommer jag köpa den här skolan och göra den bättre, sa en röst från korridoren bredvid mig. Jag snabbade på mina steg så att de inte skulle märka mig. Skulle Erik vara med i Game over? Ååå jag skulle verkligen döda honom så fort jag fick chansen...i spelet...inte i verkligheten...jag är inte galen!
- Du gamergirl, ropade han en bit bakom mig och jag stelnade till.
- Jag hörde att du ska vara med i Game over, sa han hånfullt. "Hur visste han det? Vem hade sagt det?" tänkte jag förvirrat och vände mig om. Jag glömde hålla masken den här gången och min förvirring syntes i hela ansiktet...vilket fick Erik och resten av robotarna att flina.
- Vem sa det? frågade jag lite för nyfiket.
- Kevin såg dig posta brevet, sa han...och det gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Kevin bodde flera kvarter från min gata...vad hade han gjort där.
- Hur då? Han bor ju flera kvarter bort, sa jag förvirrat. Jag glömde helt bort att hålla masken...ingen hade någonsin krossat min mask förut!
- Jag var ute och gick, sa Kevin irriterat.
- Du kommer nog inte ens klara testet, skrattade Erik hånfullt.
- Det kommer jag visst det och jag kommer se till att det blir Game over för dig, sa jag hotfullt och vände honom ryggen och gick mot utgången. Skoldagen slutade efter mötet i aulan så jag kunde gå hem nu om jag ville det. Jag orkade inte hämta min väska så jag tog bara med kartongen med den nya skoluniformen och marscherade ut ur skolbyggnaden och fram till den leriga stigen genom skogen som skulle leda mig hem. Jag orkade inte ta bussen...eller rättare sagt...jag orkade inte stöta på robotgänget igen. De var nog arga så det räckte ändå!
När jag kom hem gick jag upp på mitt rum, och inte förrän jag kom in på mitt stökiga rum märkte jag att jag lämnade leriga fotspår efter mig...jag hade glömt att ta av mig skorna! Jag suckade men tog inte av dem. Skadan var redan skedd. Jag slängde kartongen på sängen och klättrade över soffan för att sätta mig på stolen framför min dator. Så där satt jag...stirrande på den svarta dataskärmen utan att ha något att göra. Konstigt nog så kände jag inte för att spela tvspel...jag brukade alltid göra det...men nu orkade jag inte bara. Varför hade jag sagt så där till Erik? Det skulle bara bli ännu mer pinsamt när jag förlorade! Jag skulle säkert förlora mot honom...och alla andra. Jag suckade och slängde en blick på den oöppnade kartongen som låg på min obäddade säng med samma svarta kuddar som låg i den röda soffan. "Men herregud...jag är ju lika galen i rött och svart som de där Game over- personerna är!" tänkte jag förvånat när jag såg på mitt röda täcke bland alla svarta kuddar. Mina väggar syntes knappt bakom alla affischer på olika hårdrocksband och olika bilder ur tvspel. Golvet var vitt...trodde jag...det var så fullt av sladdar och kläder att det inte ens syntes. Jag vände blicken till lådan igen och såg tvekande på den ett tag. Jag suckade och satte mig på sängen och tog upp lådan och placerade den i knäet. Jag slet av den bruna tejpen och öppnade kartongen. Inuti låg det två bruna påsar. Jag tog upp den ena och lade kartongen bredvid mig innan jag öppnade påsen. I påsen låg de hemskaste kläderna jag någonsin hade sett. Jag hällde ut dem i mitt knä och stirrade på den ljusblåa kortärmade skjortan och den blå-och vitrandiga kjolen som verkade nå ner till en punkt lite ovanför knäna, och ett par höga knästrumpor i samma ljusblåa färg som skjortan. Jag lade dem bredvid mig på andra sidan och tog upp den andra påsen. Den innehöll samma saker som den andra påsen, och längst ner i lådan låg ett par fula svarta skor med kardborrband. Jag gick aldrig med kjol...och verkligen inte med skor med kardborrband! Jag mådde illa bara av att tänka på det!
Cricket
Oh my Sniper Rifle, ni skulle ha sett morsans min när jag kom hem med brevet i handen.
- Det låter olycksbådande, mumlade hon.
Jag gav henne en penna utan ett ord och pekade på stället där hon skulle skriva under. Hon läste genom brevet flera gånger innan hon till slut satte pennan mot pappret.
- Vi följer dig till London, Aida och jag. Jag vill ta en titt på hur det kommer att se ut där ni bor.
Jag svarade att det kunde hon lika gärna göra, för i det papper som var till föräldrarna stod det att de var varmt välkomna att inspektera och utforska våra boplatser och även lite av banorna (de skulle hållas hemliga innan programmets början).
- Är du verkligen säker på det här då? frågade mamma en sista gång och såg på mig med sina runda ögon.
- Jag har ändå inget bättre för mig, svarade jag och placerade rumpan på bordskanten.
Mamma gav mig en varnande blick och jag tog bort baken från matbordet. Men visst, hon hade nog rätt. Vem visste var min häck kunde ha varit?
- Då får du gå i sommarskola. Jag vill inte att du missar något! sa hon strängt, och pennan satt kvar på den punkt hon fört hade satt den på.
- Mamma, hela tävlingen kommer att pågå under typ sommarlovet. Om jag nu missar något tar jag igen det! Jag har mina böcker och allt, och jag tror inte att jag direkt ligger efter!
För att göra budskapet tydligare petade jag glasögonen högre upp på näsan och log brett.
- Okej. Jag får väl göra som du säger, för en gångs skull, skämtade mamma och skrev äntligen under.
Hon räckte mig sedan pappret med sin underskrift och jag skickade det så fort jag kunde.
Om två dagar skulle jag åka till London, och vara med i en tävling om 100 000£.
Hah, det skulle definitivt bli oförglömligt!
______________________________________________________________________________
Förlåt för en kort del, men jag kunde inte hitta på så mycket att skriva om innan de åkte iväg! xD
//Fjompen :)
Förlåt för en händelselös del!!! -.-' det händer inte speciellt mycket innan de åker!!! :P
KOMMENTERA!!!
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^-^
Sunday, May 20, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 2
Chris
Jag pressade min mattebok mot bröstet när jag osäkert passerade alla skåp, på väg mot mitt egna. Jag var rädd, mitt hjärta slog fort, men jag visade det inte, det hade jag aldrig gjort. Ja, jag var den där mobbade tjejen som gömde sin rädsla för att värka hård. Kul liv jag hade va? Jag kunde inte ens gå till mitt egna skåp utan att hjärtat nästan hoppade ur bröstet. Än så länge hade jag klarat mig med några hatfulla och sårande ord, jag visade såklart inte att jag blev sårad. Jag var nästan framme vid mitt skåp och än så länge hade ingen kommenterat mitt trassliga svarta, långa hår och smutsiga långa, svarta kappa. Jag borstade mitt hår varje dag...kanske inte så noga dock...men det var ändå konstigt trassligt och hade ett eget liv. Jag stannade framför mitt blåa skåp och vred in min kod i ett sånt där kodlås som är på kassaskåp. 134.....2...97. Det klickade till och jag öppnade skåpet och slängde in mina böcker. En lapp dinglade ner vid mina fötter och jag böjde mig ner och tog upp den. Papperet var rött...jag förstod genast vem den var från...eller egentligen inte, jag visste inte vem den var men jag visste vem den var ifrån...det där lät helt ologiskt. Jag visste inte vem det var men jag hade fått sådana röda lappar förut. Tro inte nu att det är ett sånt där hemligt kärleksbrev...det är ett hatbrev. Jag tvekade lite innan jag vecklade ut pappret och läste texten.
Haa, tror du verkligen att du kommer komma med i Game over? Du är en sån loser!!! Gå och dränk dig själv!!!
Jag knycklade ilsket ihop pappret och kastade iväg det. Det landade (precis som jag hade trott) i en papperskorg några meter från mig. Jag var en rätt duktig kastare. När jag var liten brukade jag kasta sten på dem jag inte gillade...och nu kastade folk elaka ord på mig...jag antog att det var det som kallades karma. Jag suckade och stängde skåpet igen. Dags för ännu en ensam lunch i ett toalettbås. Ja jag brukade äta i ett toalettbås...men skulle du vara jag så skulle du förstå! Jag gick med nerböjt huvud mot matsalen, livrädd för att stöta på någon av dem som brukade säga elaka saker till mig...och pressa upp mig mot en vägg och hota mig. Jag försökte gå snabbt, men inte så snabbt så att jag fick uppmärksamhet. Tydligen så funkade inte det för ena sekunden gick jag mot matsalen och den andra pressade någon upp mig mot en vägg.
- Hej på dig gamergirl, skrattade Erik och de andra i hans lilla grupp skrattade bakom honom. Hans grupp bestod av han själv, Kevin, Vanessa, Oscar och Joanie. Alla lika elaka och fulla av mörker som vägrade släppa in minsta lilla ljus i deras hjärtan.
- Hej Erik, morrade jag ilsket men han flinade bara och de andra bakom honom gjorde samma sak. Det var som om de var programmerade att härma allt som Erik gjorde...som robotar. Ja...robotar...deras nya smeknamn får bli robotarna! Jag log lite för mig själv.
- Vad ler du åt, sa Erik hånfullt och mitt leende försvann genast.
- Förlåt, för en kort härlig sekund försvann jag in i mina egna tankar, snäste jag irriterat...men egentligen var jag livrädd. "Dumma karma" tänkte jag irriterat. Han släppte mig och ställde sig med de andra i en halvcirkel för att hålla mig kvar vid väggen.
- Vad har du gjort med ditt hår? Det ser ut som om du har stått mitt i en orkan, skrattade Vanessa och jag blängde på hennes perfekta bruna långa hår.
- Skulle jag ha stått mitt i en orkan så skulle jag ha varit död nu, snäste jag och log triumferande lite kort. - Men synd nog så står du här och får oss andra att må illa av din fulhet, fräste Joanie och Vanessa flinade och såg tacksamt på henne lite kort, för att det inte skulle synas, men jag såg det.
- Kan ni inte bara låta mig va? Jag är hungrig och allt jag vill är att få gå till matsalen och äta, sa jag irriterat och pekade mot matsalen som bara låg några meter bort i den gråa korridoren.
- Awww är lilla gamergirl hungrig? frågade Kevin med tillgjord bebisröst.
- Ja...jag sa just att jag är hungrig...är du döv eller något? Du borde nog söka upp en öronläkare!, sa jag som om han vore dum i huvudet...eller han var dum i huvudet! Han blängde på mig men sa inget.
- Så kan jag få be om att få gå till lunchen? frågade jag med tillgjord vänlighet och ett påklistrat leende.
- Glöm det, du går ingenstans, sa Oscar med ett flin och de andra nickade instämmande. Jag fortsatte att le mitt påklistrade leende
- Okej jag försökte be snällt, sa jag och tog bort mitt leende.
- Flytta på er annars..., började jag säga ilsket men Oscar avbröt mig.
- Annars vadå? frågade han med ett flin. Jag blundade och tog ett djupt andetag för att lugna ner mig...jag ville inte låta min vrede styra.
- Har du testat att låta folk avsluta sina meningar? frågade jag irriterat och det fick tyst på honom. Tur nog så behövde jag aldrig avsluta meningen, jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna hota dem! Rektorn dök upp i korridoren och Robotgruppen skingrades genast och jag hade vägen fri. Jag log vänligt åt rektorn och gick mot matsalen igen.
När jag kom hem efter en lång hemsk skoldag, rusade jag fram till brevlådan för att se om det fanns något brev till mig. Jag öppnade den men den var tom. Jag suckade och rusade in i vårt lilla röda hus istället och sparkade av mina leriga svarta skor så att golvet innanför dörren stänktes ner av lera. Jag hade missat bussen och var tvungen att gå genom en skog på en lerig stig för att komma hem. Nästa buss skulle ha kommit först om en timme...och jag hade inte någon lust att vänta med tanke på vad som kanske väntade i brevlådan eller i köket. Jag släppte min axelremsväska på golvet och sprang in i köket. Mamma satt vid köksbordet och drack kaffe medan hon rökte en cigarett. Jag orkade inte tjata på henne att hon måste sluta längre...det var lönlöst ändå. Om hon nu ville dö av lungcancer så kunde hon väl få det då.
Jag rusade fram till köksbänken där posten låg i en utspridd hög. Jag rotade igenom alla brev (räkningar för det mesta), tidningar och reklam. Jag suckade uppgivet när jag inte hittade något brev med mitt namn på.
- Det har kommit ett brev till dig, det ligger på ditt rum, muttrade mamma och jag fick genast hopp igen. Jag rusade upp för den mörka trappan och rusade förbi toaletten och in i mitt stökiga rum. Ja...det var verkligen stökigt. Det låg spel, sladdar och kläder lite här och var på golvet. Jag hoppade upp i soffan och sedan över till sängen för att sedan hoppa ner på golvet bredvid mitt skrivbord. På bordet låg ett svart brev med mitt namn på med röda bokstäver. "Allvarligt? Har de inga andra färger än röd och svart?" tänkte jag med en suck och slet upp det. Jag drog upp ett svart papper med...självklart...röd test och skummade igenom texten...men jag stannade med blicken vid en mening i mitten av brevet. Jag stirrade på de fyra orden.
Du har blivit antagen.
Cricket
Det tog ett par dagar, men till slut låg ett svart kuvert i min brevlåda en dag. Wow, de hade en allvarlig fetisch för svart och rött ...
Jag öppnade faktiskt brevet på morgonen, när jag hade kommit ut ur huset för att gå till bushållsplatsen. Jag läste det på bussen.
Kära deltagare
Du har skickat en ansökan till oss och är en av de slumpmässigt valda vinnarna som kommer att vara en av de första att testa Game Over.
Vi kommer att behöva dina föräldrars underskrift samma dag som du får brevet innan du kan vara med och tävla om 100 000 £.
För övrigt är det följande saker du bör tänka på:
Du kommer att behöva ta med dig nödvändig packning som kläder och dylikt då du kommer hit. Se till att de är bekväma att vara i. Ingen av deltagarna kommer att släppas ut ur byggnaden under hela tävlingen, såvida de inte förlorar. Då skickas de hem omedelbart.
Försök att inte knyta band till människorna du kommer att tävla med. En summa på 100 000£ kan få folk att svika varann, och vi vill inte ha konflikter mellan våra deltagare.
När du har blivit antagen har du bara en dag på dig att dra dig ur. Vi jobbar snabbt och innan den 14 maj 2023 ska du ha skickat in en ansökan om att lämna detta projekt.
Efter den 14 maj så kommer du att vara med oavse...
- Cricket, ska inte du av här?
Jag såg upp på Annie. Hon hade stannat vid mitt säte och samlat ett helt tåg av människor bakom mig. En storvuxen kille stod precis bakom Annie och kikade intresserat på hennes rumpa.
- Jo, tack.
Jag gled förbi Annie och skyndade mig ut. Underligt hur Annie lyckades vara slampig trots att vi alla hade precis samma skoluniform. Nåja.
Annie sprang upp bredvid mig och vi gick tillsammans upp till skolentrén.
- Har du också kommit med?! tjöt Annie lyckligt och pekade på brevet jag höll i handen.
- Va? sa jag förvirrat.
- Game Over! Jag kom också med, fick brevet idag! Ansökte så fort jag såg reklamen, var det inte häftigt? Gud, det kommer att vara så awesome!
Jag körde ner brevet djupt ner i min väska och stängde av Annies upphetsade pladder och försökte ignorera de killar som dreglade över Annies streck mellan brösten. Ja, jag hade svårt att ignorera dem, trots att det inte var mig de kollade på!
Vänta, så Annie Stoned (Stone egentligen, men jag föredrog Stoned) skulle vara med på Game Over?! Shit, jag måste dra mig ur idag! IDAG! Men jag ville inte. Gud, jag var kanske inte fattig men vem sa nej till hundra tusen pund?! Och jag ändrade mig när jag tänkte på att jag kunde slå Annie. Jag kunde slå henne på spel och äntligen få min heder tillbaks!
(Hon hade slagit mig på ett spel för flera år sedan, och hela skolan fick reda på det eftersom hon var en sådan självisk liten unge och jag var en dålig förlorare.)
Yep, det var bestämt!
Jag skulle vara med på Game Over!
_______________________________________________________________________________
En kort del, men jag visste inte vad jag skulle skriva riktigt :P
Kommentera, folks! :D
//Fjompen:)
Jag hoppas att ni gillar den nya novellen!!! :P Kommentera gärna!!!! ^-^
Hare brae!!
//Bokberoende :P
Jag pressade min mattebok mot bröstet när jag osäkert passerade alla skåp, på väg mot mitt egna. Jag var rädd, mitt hjärta slog fort, men jag visade det inte, det hade jag aldrig gjort. Ja, jag var den där mobbade tjejen som gömde sin rädsla för att värka hård. Kul liv jag hade va? Jag kunde inte ens gå till mitt egna skåp utan att hjärtat nästan hoppade ur bröstet. Än så länge hade jag klarat mig med några hatfulla och sårande ord, jag visade såklart inte att jag blev sårad. Jag var nästan framme vid mitt skåp och än så länge hade ingen kommenterat mitt trassliga svarta, långa hår och smutsiga långa, svarta kappa. Jag borstade mitt hår varje dag...kanske inte så noga dock...men det var ändå konstigt trassligt och hade ett eget liv. Jag stannade framför mitt blåa skåp och vred in min kod i ett sånt där kodlås som är på kassaskåp. 134.....2...97. Det klickade till och jag öppnade skåpet och slängde in mina böcker. En lapp dinglade ner vid mina fötter och jag böjde mig ner och tog upp den. Papperet var rött...jag förstod genast vem den var från...eller egentligen inte, jag visste inte vem den var men jag visste vem den var ifrån...det där lät helt ologiskt. Jag visste inte vem det var men jag hade fått sådana röda lappar förut. Tro inte nu att det är ett sånt där hemligt kärleksbrev...det är ett hatbrev. Jag tvekade lite innan jag vecklade ut pappret och läste texten.
Haa, tror du verkligen att du kommer komma med i Game over? Du är en sån loser!!! Gå och dränk dig själv!!!
Jag knycklade ilsket ihop pappret och kastade iväg det. Det landade (precis som jag hade trott) i en papperskorg några meter från mig. Jag var en rätt duktig kastare. När jag var liten brukade jag kasta sten på dem jag inte gillade...och nu kastade folk elaka ord på mig...jag antog att det var det som kallades karma. Jag suckade och stängde skåpet igen. Dags för ännu en ensam lunch i ett toalettbås. Ja jag brukade äta i ett toalettbås...men skulle du vara jag så skulle du förstå! Jag gick med nerböjt huvud mot matsalen, livrädd för att stöta på någon av dem som brukade säga elaka saker till mig...och pressa upp mig mot en vägg och hota mig. Jag försökte gå snabbt, men inte så snabbt så att jag fick uppmärksamhet. Tydligen så funkade inte det för ena sekunden gick jag mot matsalen och den andra pressade någon upp mig mot en vägg.
- Hej på dig gamergirl, skrattade Erik och de andra i hans lilla grupp skrattade bakom honom. Hans grupp bestod av han själv, Kevin, Vanessa, Oscar och Joanie. Alla lika elaka och fulla av mörker som vägrade släppa in minsta lilla ljus i deras hjärtan.
- Hej Erik, morrade jag ilsket men han flinade bara och de andra bakom honom gjorde samma sak. Det var som om de var programmerade att härma allt som Erik gjorde...som robotar. Ja...robotar...deras nya smeknamn får bli robotarna! Jag log lite för mig själv.
- Vad ler du åt, sa Erik hånfullt och mitt leende försvann genast.
- Förlåt, för en kort härlig sekund försvann jag in i mina egna tankar, snäste jag irriterat...men egentligen var jag livrädd. "Dumma karma" tänkte jag irriterat. Han släppte mig och ställde sig med de andra i en halvcirkel för att hålla mig kvar vid väggen.
- Vad har du gjort med ditt hår? Det ser ut som om du har stått mitt i en orkan, skrattade Vanessa och jag blängde på hennes perfekta bruna långa hår.
- Skulle jag ha stått mitt i en orkan så skulle jag ha varit död nu, snäste jag och log triumferande lite kort. - Men synd nog så står du här och får oss andra att må illa av din fulhet, fräste Joanie och Vanessa flinade och såg tacksamt på henne lite kort, för att det inte skulle synas, men jag såg det.
- Kan ni inte bara låta mig va? Jag är hungrig och allt jag vill är att få gå till matsalen och äta, sa jag irriterat och pekade mot matsalen som bara låg några meter bort i den gråa korridoren.
- Awww är lilla gamergirl hungrig? frågade Kevin med tillgjord bebisröst.
- Ja...jag sa just att jag är hungrig...är du döv eller något? Du borde nog söka upp en öronläkare!, sa jag som om han vore dum i huvudet...eller han var dum i huvudet! Han blängde på mig men sa inget.
- Så kan jag få be om att få gå till lunchen? frågade jag med tillgjord vänlighet och ett påklistrat leende.
- Glöm det, du går ingenstans, sa Oscar med ett flin och de andra nickade instämmande. Jag fortsatte att le mitt påklistrade leende
- Okej jag försökte be snällt, sa jag och tog bort mitt leende.
- Flytta på er annars..., började jag säga ilsket men Oscar avbröt mig.
- Annars vadå? frågade han med ett flin. Jag blundade och tog ett djupt andetag för att lugna ner mig...jag ville inte låta min vrede styra.
- Har du testat att låta folk avsluta sina meningar? frågade jag irriterat och det fick tyst på honom. Tur nog så behövde jag aldrig avsluta meningen, jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna hota dem! Rektorn dök upp i korridoren och Robotgruppen skingrades genast och jag hade vägen fri. Jag log vänligt åt rektorn och gick mot matsalen igen.
När jag kom hem efter en lång hemsk skoldag, rusade jag fram till brevlådan för att se om det fanns något brev till mig. Jag öppnade den men den var tom. Jag suckade och rusade in i vårt lilla röda hus istället och sparkade av mina leriga svarta skor så att golvet innanför dörren stänktes ner av lera. Jag hade missat bussen och var tvungen att gå genom en skog på en lerig stig för att komma hem. Nästa buss skulle ha kommit först om en timme...och jag hade inte någon lust att vänta med tanke på vad som kanske väntade i brevlådan eller i köket. Jag släppte min axelremsväska på golvet och sprang in i köket. Mamma satt vid köksbordet och drack kaffe medan hon rökte en cigarett. Jag orkade inte tjata på henne att hon måste sluta längre...det var lönlöst ändå. Om hon nu ville dö av lungcancer så kunde hon väl få det då.
Jag rusade fram till köksbänken där posten låg i en utspridd hög. Jag rotade igenom alla brev (räkningar för det mesta), tidningar och reklam. Jag suckade uppgivet när jag inte hittade något brev med mitt namn på.
- Det har kommit ett brev till dig, det ligger på ditt rum, muttrade mamma och jag fick genast hopp igen. Jag rusade upp för den mörka trappan och rusade förbi toaletten och in i mitt stökiga rum. Ja...det var verkligen stökigt. Det låg spel, sladdar och kläder lite här och var på golvet. Jag hoppade upp i soffan och sedan över till sängen för att sedan hoppa ner på golvet bredvid mitt skrivbord. På bordet låg ett svart brev med mitt namn på med röda bokstäver. "Allvarligt? Har de inga andra färger än röd och svart?" tänkte jag med en suck och slet upp det. Jag drog upp ett svart papper med...självklart...röd test och skummade igenom texten...men jag stannade med blicken vid en mening i mitten av brevet. Jag stirrade på de fyra orden.
Du har blivit antagen.
Cricket
Det tog ett par dagar, men till slut låg ett svart kuvert i min brevlåda en dag. Wow, de hade en allvarlig fetisch för svart och rött ...
Jag öppnade faktiskt brevet på morgonen, när jag hade kommit ut ur huset för att gå till bushållsplatsen. Jag läste det på bussen.
Kära deltagare
Du har skickat en ansökan till oss och är en av de slumpmässigt valda vinnarna som kommer att vara en av de första att testa Game Over.
Vi kommer att behöva dina föräldrars underskrift samma dag som du får brevet innan du kan vara med och tävla om 100 000 £.
För övrigt är det följande saker du bör tänka på:
Du kommer att behöva ta med dig nödvändig packning som kläder och dylikt då du kommer hit. Se till att de är bekväma att vara i. Ingen av deltagarna kommer att släppas ut ur byggnaden under hela tävlingen, såvida de inte förlorar. Då skickas de hem omedelbart.
Försök att inte knyta band till människorna du kommer att tävla med. En summa på 100 000£ kan få folk att svika varann, och vi vill inte ha konflikter mellan våra deltagare.
När du har blivit antagen har du bara en dag på dig att dra dig ur. Vi jobbar snabbt och innan den 14 maj 2023 ska du ha skickat in en ansökan om att lämna detta projekt.
Efter den 14 maj så kommer du att vara med oavse...
- Cricket, ska inte du av här?
Jag såg upp på Annie. Hon hade stannat vid mitt säte och samlat ett helt tåg av människor bakom mig. En storvuxen kille stod precis bakom Annie och kikade intresserat på hennes rumpa.
- Jo, tack.
Jag gled förbi Annie och skyndade mig ut. Underligt hur Annie lyckades vara slampig trots att vi alla hade precis samma skoluniform. Nåja.
Annie sprang upp bredvid mig och vi gick tillsammans upp till skolentrén.
- Har du också kommit med?! tjöt Annie lyckligt och pekade på brevet jag höll i handen.
- Va? sa jag förvirrat.
- Game Over! Jag kom också med, fick brevet idag! Ansökte så fort jag såg reklamen, var det inte häftigt? Gud, det kommer att vara så awesome!
Jag körde ner brevet djupt ner i min väska och stängde av Annies upphetsade pladder och försökte ignorera de killar som dreglade över Annies streck mellan brösten. Ja, jag hade svårt att ignorera dem, trots att det inte var mig de kollade på!
Vänta, så Annie Stoned (Stone egentligen, men jag föredrog Stoned) skulle vara med på Game Over?! Shit, jag måste dra mig ur idag! IDAG! Men jag ville inte. Gud, jag var kanske inte fattig men vem sa nej till hundra tusen pund?! Och jag ändrade mig när jag tänkte på att jag kunde slå Annie. Jag kunde slå henne på spel och äntligen få min heder tillbaks!
(Hon hade slagit mig på ett spel för flera år sedan, och hela skolan fick reda på det eftersom hon var en sådan självisk liten unge och jag var en dålig förlorare.)
Yep, det var bestämt!
Jag skulle vara med på Game Over!
_______________________________________________________________________________
En kort del, men jag visste inte vad jag skulle skriva riktigt :P
Kommentera, folks! :D
//Fjompen:)
Jag hoppas att ni gillar den nya novellen!!! :P Kommentera gärna!!!! ^-^
Hare brae!!
//Bokberoende :P
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 1
Chris
De grönklädda soldaterna ropade ointressanta saker som "Go go go!" till varandra på den stora tvn på mitt rum, men trots att det var mitt rum, mitt spel och min tv så var det inte jag som spelade.
- FAN...JÄVLA SKITSPEL! Röt min bror ilsket och slängde iväg spelkontrollen, när skärmen svartnade och de två orden Game over dök upp som rinnande blod.
- Kan jag få spela nu? frågade jag irriterat när han gick och hämtade kontrollen igen.
- Spelet är från arton år så du får inte spela, sa han och klappade mig på huvudet. Jag blängde på honom.
- Har du ens tänkt på att...ja...skaffa ett liv? röt jag när han tryckte på "restart" knappen. Han sa ingen utan började bara skjuta på fienden igen. Min bror var nitton år, men han hade varken ett jobb eller ett eget boende, han sov på soffan därnere. Jag var sexton år och hade redan planer om att flytta hemifrån.
- MAMMA!!! GABRIEL LÅTER MIG INTE SPELA MITT SPEL, skrek jag och Gabriel pausade genast spelet och lade kontrollen på den röda soffan.
- Jag måste...äm...göra...något, sa han stressat och försvann ut ur mitt rum. Jag flinade och tog upp kontrollen och startade mitt egna spel istället. Jag var redan på sista nivån...och Gabriel var på tredje. Jag kände mig lite skadeglad över det. Det är inta alla tjejer som är bättre på tv-spel än sina äldre bröder. Mitt uppdrag var att ta mig till fiendens högkvarter och spränga det i småbitar. Det knepiga var bara att högkvarteret stod på toppen av en stor kulle och det fanns fiender på hela vägen upp, och mina vänner var inte till någon större hjälp. De sprang bara och sa "Go go go!" och skrek när de blev träffade. Jag suckade irriterat när ännu en av mina vänner skrek och föll till marken och försvann spårlöst. Jag tog mig sakta upp för kullen och in i det stora stenhuset. Jag fick syn på bomben och när jag hade tänt den så skulle jag klara hela spelet, men just när jag tänkte tända bomben försvann högkvarteret och South park dök upp på skärmen.
- Vad i, röt jag och såg irriterat på Gabriel som satt i soffan med tvdosan i handen.
- Jag spelade faktiskt, gå ner istället, röt jag ilsket och slängde en av mina svarta kuddar på honom.
- Glöm det, morsan ser på nyheterna där nere, sa han med ett flin men slet aldrig blicken från de konstigt ritade barnen på tvn. Han drog sin långa svarta lugg från sina bruna ögon och skrattade åt ett skämt från tvn. Trots att hans lugg var ganska lång så var resten av hans hår kort. Vi var ganska lika...till utseendet inte beteendet. Jag hade också bruna ögon och svart hår, fast mitt var så långt att det räckte ändå ner till midjan, och båda var längre än de flesta i vår ålder. Jag tänkte just skrika efter mamma när en intressant reklam dök upp på skärmen.
- Är du en Gamer? sa en man med svart kostym framför en vit bakgrund på skärmen. Jag nickade intresserat och lutade mig närmare tvn.
- Är du mellan 14 och 18 år? frågade han och jag nickade igen.
- Vad skulle du tycka om att sugas in i ett tvspel och leva i det? fortsatte mannen och slängde med ena armen. "Det skulle vara ascoolt" tänkte jag och väntade spänt på att han skulle fortsätta.
- Gå då in på Gameover.com för mer information idag, sa han och reklamen slutade med att skärmen blev svart och orden Game over dök upp som rinnande blod, precis som i mitt spel, fast nu hördes en mörk röst som sa:
- Gameover.com. Jag rusade upp ur soffan och bokstavligen slängde ner mig på min stol framför min dator och öppnade internet. Jag skrev snabbt in adressen och en svart sida dök upp. All text var i rött och högst upp stod det Game over i blod. "Wow vad populär den där texten är då" tänkte jag och tryckte på länken Information i menyn. En bild på några människor i annorlunda dräkter och gevär dök upp med en röd text under sig. Jag började genast läsa texten.
Game over är det nya ultimata tvspelet där spelarnas medvetande sugs in direkt i spelet för att få en känsla av att vara inuti spelet. Spelet går ut på att eliminera de andra spelarna för att sedan koras till en ensam vinnare och gå hem med 100 000 pund i handen. Allt kommer sändas live på tv. Det finns tre nivåer, den första går ut på att eliminera alla i motståndarlaget för att sedan gå vidare till nivå två, resten av nivåerna är hemliga. Varje tävlande kommer få designa en egen dräkt med hjälp av ett program som vi har skapat. De tävlande kommer också få bestämma ett eget spelnamn som de kommer ha under hela tävlingen. För att ansöka tryck på länken nedan och skriv in alla kontaktuppgifter. Om vi anser dig värdig kommer det komma ett brev till dig med all information om testet som kommer hållas innan du blir antagen till tävlingen.
Var det ett skämt? Jag läste om texten om och om igen innan jag tryckte på länken under för att skriva in mina kontaktuppgifter.
Namn: Chris Smith
Ålder: 16
...och så vidare. Jag läste igenom allt noggrant innan jag tryckte på skicka. Tack för din ansökan dök upp på skärmen som rinnande blod. "Allvarligt? Varför allt blod?" tänkte jag och stängde ner sidan.
- Tror du verkligen att du kommer bli antagen? fnös Gabriel från soffan. Jag blängde på hans bakhuvud men sa inget. Jag trodde inte att jag skulle bli antagen. Varför skulle jag bli det?
Cricket
Varför är alla snubbar såna idioter? Bara för att man är en flicka och spelar spel, då är man automatiskt en storbröstad slampa som använde kontroller som behå.
Fast vem kunde anklaga dem? Så klart porriga bilder på "gamergirls" spreds bättre än på riktiga gamer-tjejer. Min klasskamrat Annie var en sådan. Klädde sig i ingenting och lade ständigt upp bilder på sig där hon "spelade spel" och visade någon kroppsdel som inte alla ville se.
En sådan dålig bild av gamer-tjejer. Alltid när jag loggade in på något spel bombarderades jag av sexistiska och fördomsfulla kommentarer från killar som alltid skrek att jag borde återvända till köket och att jag var en noob. Det var förstås tills jag sköt dem alla i skrevet ...
Jag menar, seriöst!
Och så var det ju synd och skam att alla spelade så knäppa spel nu för tiden. Jag menar, varför kunde folk inte bara titta tillbaka på spel som Halo och CoD? Skyrim är väl bra det också.
Inte för att jag var ett så stort fan av spel där man kunde se varenda pixel, men förr var spelen bra. Nu är det bara en massa feta idioter som skriker som kastrerade mammutar.
Jag är Cricket Harper förresten. Hej du.
Som en ganska ensam tonåring i norra Storbritannien måste jag erkänna att jag kände mig rätt lyckad. Jag menar, visst, min pappa var bortrest i något krig och min mamma hann inte med varken mig eller min lillasyster, men jag var i alla fall inte som Annie och tog bilder på mig själv när jag körde upp kontroller i opassande ställen.
Min syster Aida blev tvättad av barnvakten när jag kom hem från ännu en uttröttande skoldag. Som vanligt hade hon tagit med sig hela sin kollektion av plastinsekter i badkaret. Aida älskade insekter. Ingen aning om varför.
- Hej Viccy, sa jag genom dörröppningen till badrummet där barnvakten satt.
- Hej Cricket.
Viccy var bara några få år äldre än mig. Okej, ett år bara faktiskt. Jag passerade badrummet och gick in i mitt eget rum. Det var alltid öppet, ingen kom ändå in i helvetet av sladdar och spelfodral.
Jag sparkade mig genom alla kläder fram till sängen. Vid sängen gick gränsen till "spelområdet", och det var där kläderna överkick till sladdar. Jag kröp fram och slog på min stora tv.
Medan den laddade (ja, tv:n laddade) så tänkte jag leta fram Halo 1 och återuppleva gamla minnen från min första tid som gamer-kvinna.
Men en underligt episk reklam blinkade fram på teven, och jag satt som förstelnad.
Jag kände inte igen spelet eller rustningen som reklamen visade, men kände på mig att oavsett vad för spel det här var så skulle jag få tag i det. Jag såg hur en person i röd dräkt kämpade emot flera andra i olika färgade dräkter. Den röda omringades av de andra och man kunde inte se honom/henne för någon sekund. Reklamen byggde upp spänningen, och plötsligt hoppade den röda upp ur folkhopen, varpå folkhopen exploderade.
Sedan visades det en massa andra fartfyllda scener, vilket fick mig att bli mer och mer sugen på att köpa spelet.
Men så blinkade den grymma reklamen bort och någon tråkig gubbe i kostym dök upp och frågade om jag var en gamer och hur gammal jag var. Sedan beordrade han mig med sin hjärntvättarröst att jag skulle gå in på någon sida med dumt namn.
Och blodiga bokstäver kom in i bilden.
- Vackert, sa jag ironiskt.
Jag letade fram en av mina snabbaste datorer och slog på den. Medan sidan laddades nynnade jag på Skyrim-sången.
- Dovahkiin, Dovahkiin, naal ok zin los vahriin, wah dein vokul mahfaeraak ahst vaal!
En knäppt röd-svart hemsida dök upp.
- Herregud, Aida skulle kunna designa en bättre sida, muttrade jag.
Fast pengarna gick väl åt hela reklamen ... De erbjöd en revolutionerande upplevelse, sa att vi kunde säga hejdå till det gamla spelsättet och faktiskt vara "inne" i spelet.
- Ja, varför inte bota cancer när ni ändå håller på? suckade jag men förde muspekaren till "Ansök".
Där skrev jag in mina uppgifter (efter att ha ringt och frågat morsan först, man kan aldrig vara för säker) och klickade på "Skicka".
Tack för din ansökan, bla bla bla ...
- Whatever.
Jag slog ihop datorn och satte mig in i rollen som Master Chief för resten av kvällen.
________________________________________________________________________________
Här är vår nästa story! :D Hoppas ni gillar den och kommentera gärna, folks! :) Gissa vem som skriver vem! ;)
//Fjompen :)
Det är nog inte så svårt att lista ut vem som skriver vad...Fjompen skriver den bra delen i alla fall!!! :P Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja min del... -.-'
Jag/vi hoppas att ni gillar det nya utseendet och den nya novellen!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^-^<----------No more vampire smileys!!! :P
De grönklädda soldaterna ropade ointressanta saker som "Go go go!" till varandra på den stora tvn på mitt rum, men trots att det var mitt rum, mitt spel och min tv så var det inte jag som spelade.
- FAN...JÄVLA SKITSPEL! Röt min bror ilsket och slängde iväg spelkontrollen, när skärmen svartnade och de två orden Game over dök upp som rinnande blod.
- Kan jag få spela nu? frågade jag irriterat när han gick och hämtade kontrollen igen.
- Spelet är från arton år så du får inte spela, sa han och klappade mig på huvudet. Jag blängde på honom.
- Har du ens tänkt på att...ja...skaffa ett liv? röt jag när han tryckte på "restart" knappen. Han sa ingen utan började bara skjuta på fienden igen. Min bror var nitton år, men han hade varken ett jobb eller ett eget boende, han sov på soffan därnere. Jag var sexton år och hade redan planer om att flytta hemifrån.
- MAMMA!!! GABRIEL LÅTER MIG INTE SPELA MITT SPEL, skrek jag och Gabriel pausade genast spelet och lade kontrollen på den röda soffan.
- Jag måste...äm...göra...något, sa han stressat och försvann ut ur mitt rum. Jag flinade och tog upp kontrollen och startade mitt egna spel istället. Jag var redan på sista nivån...och Gabriel var på tredje. Jag kände mig lite skadeglad över det. Det är inta alla tjejer som är bättre på tv-spel än sina äldre bröder. Mitt uppdrag var att ta mig till fiendens högkvarter och spränga det i småbitar. Det knepiga var bara att högkvarteret stod på toppen av en stor kulle och det fanns fiender på hela vägen upp, och mina vänner var inte till någon större hjälp. De sprang bara och sa "Go go go!" och skrek när de blev träffade. Jag suckade irriterat när ännu en av mina vänner skrek och föll till marken och försvann spårlöst. Jag tog mig sakta upp för kullen och in i det stora stenhuset. Jag fick syn på bomben och när jag hade tänt den så skulle jag klara hela spelet, men just när jag tänkte tända bomben försvann högkvarteret och South park dök upp på skärmen.
- Vad i, röt jag och såg irriterat på Gabriel som satt i soffan med tvdosan i handen.
- Jag spelade faktiskt, gå ner istället, röt jag ilsket och slängde en av mina svarta kuddar på honom.
- Glöm det, morsan ser på nyheterna där nere, sa han med ett flin men slet aldrig blicken från de konstigt ritade barnen på tvn. Han drog sin långa svarta lugg från sina bruna ögon och skrattade åt ett skämt från tvn. Trots att hans lugg var ganska lång så var resten av hans hår kort. Vi var ganska lika...till utseendet inte beteendet. Jag hade också bruna ögon och svart hår, fast mitt var så långt att det räckte ändå ner till midjan, och båda var längre än de flesta i vår ålder. Jag tänkte just skrika efter mamma när en intressant reklam dök upp på skärmen.
- Är du en Gamer? sa en man med svart kostym framför en vit bakgrund på skärmen. Jag nickade intresserat och lutade mig närmare tvn.
- Är du mellan 14 och 18 år? frågade han och jag nickade igen.
- Vad skulle du tycka om att sugas in i ett tvspel och leva i det? fortsatte mannen och slängde med ena armen. "Det skulle vara ascoolt" tänkte jag och väntade spänt på att han skulle fortsätta.
- Gå då in på Gameover.com för mer information idag, sa han och reklamen slutade med att skärmen blev svart och orden Game over dök upp som rinnande blod, precis som i mitt spel, fast nu hördes en mörk röst som sa:
- Gameover.com. Jag rusade upp ur soffan och bokstavligen slängde ner mig på min stol framför min dator och öppnade internet. Jag skrev snabbt in adressen och en svart sida dök upp. All text var i rött och högst upp stod det Game over i blod. "Wow vad populär den där texten är då" tänkte jag och tryckte på länken Information i menyn. En bild på några människor i annorlunda dräkter och gevär dök upp med en röd text under sig. Jag började genast läsa texten.
Game over är det nya ultimata tvspelet där spelarnas medvetande sugs in direkt i spelet för att få en känsla av att vara inuti spelet. Spelet går ut på att eliminera de andra spelarna för att sedan koras till en ensam vinnare och gå hem med 100 000 pund i handen. Allt kommer sändas live på tv. Det finns tre nivåer, den första går ut på att eliminera alla i motståndarlaget för att sedan gå vidare till nivå två, resten av nivåerna är hemliga. Varje tävlande kommer få designa en egen dräkt med hjälp av ett program som vi har skapat. De tävlande kommer också få bestämma ett eget spelnamn som de kommer ha under hela tävlingen. För att ansöka tryck på länken nedan och skriv in alla kontaktuppgifter. Om vi anser dig värdig kommer det komma ett brev till dig med all information om testet som kommer hållas innan du blir antagen till tävlingen.
Var det ett skämt? Jag läste om texten om och om igen innan jag tryckte på länken under för att skriva in mina kontaktuppgifter.
Namn: Chris Smith
Ålder: 16
...och så vidare. Jag läste igenom allt noggrant innan jag tryckte på skicka. Tack för din ansökan dök upp på skärmen som rinnande blod. "Allvarligt? Varför allt blod?" tänkte jag och stängde ner sidan.
- Tror du verkligen att du kommer bli antagen? fnös Gabriel från soffan. Jag blängde på hans bakhuvud men sa inget. Jag trodde inte att jag skulle bli antagen. Varför skulle jag bli det?
Cricket
Varför är alla snubbar såna idioter? Bara för att man är en flicka och spelar spel, då är man automatiskt en storbröstad slampa som använde kontroller som behå.
Fast vem kunde anklaga dem? Så klart porriga bilder på "gamergirls" spreds bättre än på riktiga gamer-tjejer. Min klasskamrat Annie var en sådan. Klädde sig i ingenting och lade ständigt upp bilder på sig där hon "spelade spel" och visade någon kroppsdel som inte alla ville se.
En sådan dålig bild av gamer-tjejer. Alltid när jag loggade in på något spel bombarderades jag av sexistiska och fördomsfulla kommentarer från killar som alltid skrek att jag borde återvända till köket och att jag var en noob. Det var förstås tills jag sköt dem alla i skrevet ...
Jag menar, seriöst!
Och så var det ju synd och skam att alla spelade så knäppa spel nu för tiden. Jag menar, varför kunde folk inte bara titta tillbaka på spel som Halo och CoD? Skyrim är väl bra det också.
Inte för att jag var ett så stort fan av spel där man kunde se varenda pixel, men förr var spelen bra. Nu är det bara en massa feta idioter som skriker som kastrerade mammutar.
Jag är Cricket Harper förresten. Hej du.
Som en ganska ensam tonåring i norra Storbritannien måste jag erkänna att jag kände mig rätt lyckad. Jag menar, visst, min pappa var bortrest i något krig och min mamma hann inte med varken mig eller min lillasyster, men jag var i alla fall inte som Annie och tog bilder på mig själv när jag körde upp kontroller i opassande ställen.
Min syster Aida blev tvättad av barnvakten när jag kom hem från ännu en uttröttande skoldag. Som vanligt hade hon tagit med sig hela sin kollektion av plastinsekter i badkaret. Aida älskade insekter. Ingen aning om varför.
- Hej Viccy, sa jag genom dörröppningen till badrummet där barnvakten satt.
- Hej Cricket.
Viccy var bara några få år äldre än mig. Okej, ett år bara faktiskt. Jag passerade badrummet och gick in i mitt eget rum. Det var alltid öppet, ingen kom ändå in i helvetet av sladdar och spelfodral.
Jag sparkade mig genom alla kläder fram till sängen. Vid sängen gick gränsen till "spelområdet", och det var där kläderna överkick till sladdar. Jag kröp fram och slog på min stora tv.
Medan den laddade (ja, tv:n laddade) så tänkte jag leta fram Halo 1 och återuppleva gamla minnen från min första tid som gamer-kvinna.
Men en underligt episk reklam blinkade fram på teven, och jag satt som förstelnad.
Jag kände inte igen spelet eller rustningen som reklamen visade, men kände på mig att oavsett vad för spel det här var så skulle jag få tag i det. Jag såg hur en person i röd dräkt kämpade emot flera andra i olika färgade dräkter. Den röda omringades av de andra och man kunde inte se honom/henne för någon sekund. Reklamen byggde upp spänningen, och plötsligt hoppade den röda upp ur folkhopen, varpå folkhopen exploderade.
Sedan visades det en massa andra fartfyllda scener, vilket fick mig att bli mer och mer sugen på att köpa spelet.
Men så blinkade den grymma reklamen bort och någon tråkig gubbe i kostym dök upp och frågade om jag var en gamer och hur gammal jag var. Sedan beordrade han mig med sin hjärntvättarröst att jag skulle gå in på någon sida med dumt namn.
Och blodiga bokstäver kom in i bilden.
- Vackert, sa jag ironiskt.
Jag letade fram en av mina snabbaste datorer och slog på den. Medan sidan laddades nynnade jag på Skyrim-sången.
- Dovahkiin, Dovahkiin, naal ok zin los vahriin, wah dein vokul mahfaeraak ahst vaal!
En knäppt röd-svart hemsida dök upp.
- Herregud, Aida skulle kunna designa en bättre sida, muttrade jag.
Fast pengarna gick väl åt hela reklamen ... De erbjöd en revolutionerande upplevelse, sa att vi kunde säga hejdå till det gamla spelsättet och faktiskt vara "inne" i spelet.
- Ja, varför inte bota cancer när ni ändå håller på? suckade jag men förde muspekaren till "Ansök".
Där skrev jag in mina uppgifter (efter att ha ringt och frågat morsan först, man kan aldrig vara för säker) och klickade på "Skicka".
Tack för din ansökan, bla bla bla ...
- Whatever.
Jag slog ihop datorn och satte mig in i rollen som Master Chief för resten av kvällen.
________________________________________________________________________________
Här är vår nästa story! :D Hoppas ni gillar den och kommentera gärna, folks! :) Gissa vem som skriver vem! ;)
//Fjompen :)
Det är nog inte så svårt att lista ut vem som skriver vad...Fjompen skriver den bra delen i alla fall!!! :P Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja min del... -.-'
Jag/vi hoppas att ni gillar det nya utseendet och den nya novellen!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^-^<----------No more vampire smileys!!! :P
Ny novell på G!!! XD
Yepp vi har redan börjat skapa en ny novell!!! :P Vi har inte riktigt fått ihop allt än så första kapitlet kommer nog i morgon så stanna kvar!!! ^-^
Sista kapitlet under!!! :P
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Sista kapitlet under!!! :P
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Nattens monster- Kapitel 25 - Sista kapitlet
Yelda
Jag sprang och sprang utan att varken veta vart eller riktigt varför. Jag hade inget att springa ifrån...ingen jagade mig...vad sprang jag egentligen ifrån? Grenar rev upp sår i min hud, men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara att springa fast mina ben stretade emot. Benen värkte och jag hade svårt att andas. Jag var trött! Irriterat stannade jag och lutade mig mot ett träd, medan jag drog efter andan. Att vara mänsklig hade sina för och nackdelar. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade sprungit. Ett svagt minne dök upp i mitt huvud. Jag hade stannat några gånger och sovit en del, men sedan hade jag sprungit igen. Det hade säkert gått flera dagar sedan Wolfram d...dog. Jag visste inte vart jag var! Min mage kurrade och jag förstod att jag behövde mat.
- Jag älskar dig också, den bekanta rösten fick mig att stelna till. Jag såg mig förskräckt omkring men såg ingen som kunde ha yttrat de orden. Jag började sakta gå mot platsen där det svaga ljudet hade kommit ifrån. När jag kom närmare såg jag till min förskräckelse dräparens son ligga över min syster.
- Säkert? sa han och hävde sig upp på armarna så att han skapade lite mellanrum mellan dem. Lillith nickade och jag kunde se att hon log. Jag stod bara och stirrade på dem när dräparen böjde sig ner och kysste henne. Lillith log men hennes blick flyttades åt mitt håll och hon spärrade förskräckt upp ögonen. Hon knuffade undan dräparen så att han landade på rygg bredvid henne, och hon ställde sig upp framför honom som för att skydda honom...från...mig! Han ställde sig förvirrat upp och fick syn på mig. Han tog tag i Lillith och drog henne bakom sig. Rollerna var ombytta, nu var det han som skyddade henne. Jag tog försiktigt ett steg fram med händerna halvt uppsträckta som för att säga att jag om i fred. Dräparen verkade inte tro på att jag kom i fred, för han sträckta bara ut händerna för att skydda Lillith ännu mer.
- Ni har ingen anledning att lita på mig, men jag har inga planer att skada er...jag kan inte ens det längre i alla fall, sa jag bedjande. De verkade fortfarande inte lita på mig, men de upptäckte min nya ögonfärg och hudfärg. De stirrade på mig ett tag innan dräparen öppnade munnen och sa:
- Vad vill du?
- Jag vill bara prata med min...jag vill prata med Lillith, sa jag försiktigt och backade ett steg. Jag var inte säker på om Lillith fortfarande räknade mig som sin syster, så jag ville inte säga syster till henne än. Lillith drog försiktigt undan dräparen och tog ett steg fram. Dräparen ställde sig lite bakom henne, men han verkade vara beredd på att hoppa framför henne om det behövdes. Det högg till i hjärtat när det påminde mig om Wolfram. Han hade sagt att han älskade mig...men jag hann aldrig säga att jag älskade honom tillbaka! Jag kände att mina ögon tårades men jag försökte ignorera det och visa mig stark. Jag lyckades till en viss del, men Lillith verkade märka mina tårade ögon.
- Vad har hänt? frågade hon oroligt, men hon såg hårt på mig.
- Wolfram är död...som hela Frumoscu-klanen förutom Eldin, sa jag med darrande röst. Lillith såg chockat på mig.
- Vad hände? frågade hon förskräckt och den hårda blicken var borta.
- När jag gav mig av lät jag Trarian ta över så länge, men när jag kom tillbaka hade han vänt hela klanen emot mig och jag tvingades fly till varulvarna. Det blev krig mellan varulvarna och vampyrerna och varulvarna utrotade alla vampyrer förutom Eldin, och när Wolfram försökte döda honom ensam trots att jag hade sagt att det var självmord att ge sig på en vampyr ensam..., sa jag men avbröt mig själv när jag hörde att min röst hade ändrats från sorgsen till ilsken. Jag hade blivit en människa...men mitt temperament fanns kvar. Jag blundade och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte med berättelsen:
- Eldin dödade Wolfram och jag sprang iväg...jag kunde säkert ha stannat hos varulvarna...men jag sprang iväg, sa jag och kände hur benen vek sig under mig. Jag föll ner på knä och såg hur allt svartnade framför mig. Jag lyckades ta stöd med ryggen mot ett träd bakom mig innan allt försvann. Min hörsel, min syn och mitt luktsinne. Jag drogs in i ett kvavt mörker där jag inte kunde känna något. Var jag död? Var det så här det kändes att vara död?
Lillith
Yelda (!) föll ihop vid ett träd efter att ha berättat de hemska nyheterna. Men jag kände att jag var mer orolig för henne än för resten av klanen. Var jag ond? Jag hade ju inte haft så nära kontakt med dem ...
- Yelda! ropade jag när jag såg henne ramla ihop.
Jag sprang fram och klappade henne på kinden för att väcka henne, men hon gav förstås inga livstecken. Jag kände med handen på hennes hals.
Underligt nog: puls. Svag men stadig.
Jag drog mig lättat tillbaka och såg på Yeldas ansikte. Det var mänskligare nu, en friskare färg på huden och innan hade jag även sett att hennes ögon inte längre var röda. Min syster hade nog också tagit spegelskärvorna och blivit människa. Synd att resten av klanen inte hade ...
- Det är min fars fel alltihop, mumlade jag.
Stephan svarade inte. Inte för att jag hade väntat mig det, men han hade stått tyst ett bra tag. Jag vände mig om och såg honom stå med blicken koncentrerad på Yelda, handen fundersamt för munnen och ögonbrynen rynkade.
- Hon behöver mat och vila, sa jag försiktigt. Jag tror ... Jag tror att hon har blivit människa också. Kan vi ta henne till något värdshus eller så, bara ett litet tag?
Stephan svarade fortfarande inte, jag såg att hans ögon hade börjat tåras litegrann eftersom han inte hade blinkat på så länge. Sedan vände han mig ryggen.
Med en suck ställde jag mig upp.
- Jag vet att du avskyr henne. Jag vet att hon har orsakat dig smärta. Men just nu är vi de enda som kan hjälpa henne. Snälla, för min skull? sa jag bedjande med låg röst och kramade om honom bakifrån.
Jag lade huvudet mot hans rygg och lyssnade till hans hjärta. Det slog fort, han var antagligen lite stressad.
- Jag gör det bara för att hon är din syster, sa han stelt till slut och tryckte min hand innan han trasslade sig loss ur mitt grepp och gick fram till Yelda.
- Vet du någonstans vi kan ta henne? frågade jag när jag plockat upp väskan och han hade tagit upp min syster.
- Jag vet ett värdshus i utkanten av stan. Det är närmast, och minst besökt.
*
Yelda vaknade mitt på dagen efter att ha sovit på en mjuk bädd i ett rum som Stephan hade hyrt. Jag tog med mat till henne, eftersom Stephan helst inte ville befinna sig i samma rum som hon. Jag tvingade honom inte, men till min förvåning frågade Yelda om han var okej.
- Han mår bra, svarade jag.
- Jag är glad för din skull Lillith, sa Yelda kraftlöst men jag visste att hon menade det. Tack för att ni inte lät mig ligga där.
- Det skulle jag aldrig kunnat tillåta! log jag. Du är ju min syster, eller hur?
Efter att jag sagt det blev det tyst. Jag vände bort blicken från Yelda, antog att hon inte riktigt ville vara min syster än, men när jag såg tillbaka upptäckte jag att hon hade så mycket tårar på sina nedre ögonfransar att det rann över när hon snyftade till.
- Förlåt mig, sa hon kvävt. Allt är mitt fel.
- Nej, dummer. Det är inte ditt fel. Inte något av det. Det är fars fel, och om han fortfarande hade levt så hade jag personligen kört en påle i honom.
- Om jag inte hade dödat Stephans far ... om jag inte hade lämnat klanen ...
Nu började Yelda gråta väldigt högt. Hon spillde allt te som jag hade kommit med på kudden och tappade muggen på golvet.
Jag förstod att hon inte bara grät över det. Hon grät över Wolfram. Jag kände att jag också ville gråta, men jade nog inte tillräckligt med vätska. Eller så var jag bara trött på att gråta. Visste att det inte skulle leda till något.
Jag sträckte ut armen och gav Yelda en systerkram. Hon klamrade sig fast vid mig och grät mot min axel. Så som hon brukade göra på både mig och mamma när hon var liten. Jag önskade att det fanns något jag kunde göra för att lindra hennes smärta, men antog att det var bortom mina förmågor.
- Tack för att du fortfarande finns, snyftade Yelda efter en lång stund av gråt och en väldigt blöt axel.
- Jag tror inte att jag någonsin var riktigt borta, svarade jag.
Hon släppte mig och ställde sig upp, testade sina ben om de var starka nog att bära henne igen. Just då kom Stephan in i rummet igen.
- Jag fick tag i ett par hästar. Vi kan rida till grannstaden när solen gått ner, sa han.
Informationen var främst riktad mot mig, vilket fick Yelda att förtvivlat se mellan oss båda. "Lämna mig inte" sa hennes blick.
- Yelda får väl följa med? frågade jag och såg på Stephan.
- Ja.
Han stängde dörren, lite högre än nödvändigt. Men han var ändå vänlig, även om det var emot hans vilja. Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort.
- Han hatar mig, eller hur? sa Yelda med en suck och satte sig på sängen igen.
Jag ville inte ljuga för henne, men inte heller såra henne, så jag förblev tyst.
*
- Okej, har ni allt? frågade Stephan.
- Yep.
Yelda hade fått rida med mig, eftersom hon fortfarande var ganska svag för att rida själv. Och samtidigt ville jag inte att hon skulle se mig och Stephan tillsammans,det skulle förmodligen väcka minnen hos henne som hon inte ville se. (Fast jag hade gett honom en kyss när vi för en stund blev ensamma, så att han inte skulle tro att jag hade glömt det som hände i skogen tidigare samma dag. Eller glömt honom överhuvudtaget.)
- Då tycker jag vi sätter fart innan det blir för mörkt. Rid i förväg.
Stephan gjorde en nick mot den breda stigen i skogen.
- Jag är glad att du ville följa med, sa jag till Yelda som satt en bit bakom mig.
- Jag har ju ingen annanstans att ta vägen.
Vi red tyst väldigt länge efter det, stannade inte på hela natten. Men även om det var mörkt och kallt, hopplöst och tomt, så skulle ju en till dag komma snart. Solen skulle gå upp igen. Lyckan skulle komma tillbaka.
Även för Yelda. Det visste jag. Hon skulle gå vidare, jag visste inte när men det skulle hända. Och hon skulle också bli lycklig. Vi behövde inte längre suga människors blod och döda dem. Vi behövde inte vara rädda för den vackra dagen.
Från och med nu, så tror jag att allting ska bli bättre. Mycket bättre.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Cheeeesy. xD Ett väldigt fjompigt slut, men det är ju passande för mig, eller hur? :D
Hoppas ni gillade denna novell, vi kommer att skriva en till tillsammans (är det tänkt) men vi vet inte riktigt vad. Vad vill ni läsa om? :)
Skriv gärna era kommentarer, lååånga härliga kommentarer om vad ni tyckte om den här novellen, alla karaktärer och handling och sånt. Det skulle göra oss överlyckliga, eller hur, Bokberoende? :D
Yepp det skulle göra oss ENORMT glada!!! ^-^ Kan ni inte kommentera en sammanfattning av vad ni har tyckt om hela novellen...och självklart vad ni vill läsa om nu!!! :P Jag hoppas att slutet blev bra!!! -.-'
Hare brae nue dåre!!! XD
//Bokberoende ^vv^
^vv^The end!!! ^vv^
Jag sprang och sprang utan att varken veta vart eller riktigt varför. Jag hade inget att springa ifrån...ingen jagade mig...vad sprang jag egentligen ifrån? Grenar rev upp sår i min hud, men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara att springa fast mina ben stretade emot. Benen värkte och jag hade svårt att andas. Jag var trött! Irriterat stannade jag och lutade mig mot ett träd, medan jag drog efter andan. Att vara mänsklig hade sina för och nackdelar. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade sprungit. Ett svagt minne dök upp i mitt huvud. Jag hade stannat några gånger och sovit en del, men sedan hade jag sprungit igen. Det hade säkert gått flera dagar sedan Wolfram d...dog. Jag visste inte vart jag var! Min mage kurrade och jag förstod att jag behövde mat.
- Jag älskar dig också, den bekanta rösten fick mig att stelna till. Jag såg mig förskräckt omkring men såg ingen som kunde ha yttrat de orden. Jag började sakta gå mot platsen där det svaga ljudet hade kommit ifrån. När jag kom närmare såg jag till min förskräckelse dräparens son ligga över min syster.
- Säkert? sa han och hävde sig upp på armarna så att han skapade lite mellanrum mellan dem. Lillith nickade och jag kunde se att hon log. Jag stod bara och stirrade på dem när dräparen böjde sig ner och kysste henne. Lillith log men hennes blick flyttades åt mitt håll och hon spärrade förskräckt upp ögonen. Hon knuffade undan dräparen så att han landade på rygg bredvid henne, och hon ställde sig upp framför honom som för att skydda honom...från...mig! Han ställde sig förvirrat upp och fick syn på mig. Han tog tag i Lillith och drog henne bakom sig. Rollerna var ombytta, nu var det han som skyddade henne. Jag tog försiktigt ett steg fram med händerna halvt uppsträckta som för att säga att jag om i fred. Dräparen verkade inte tro på att jag kom i fred, för han sträckta bara ut händerna för att skydda Lillith ännu mer.
- Ni har ingen anledning att lita på mig, men jag har inga planer att skada er...jag kan inte ens det längre i alla fall, sa jag bedjande. De verkade fortfarande inte lita på mig, men de upptäckte min nya ögonfärg och hudfärg. De stirrade på mig ett tag innan dräparen öppnade munnen och sa:
- Vad vill du?
- Jag vill bara prata med min...jag vill prata med Lillith, sa jag försiktigt och backade ett steg. Jag var inte säker på om Lillith fortfarande räknade mig som sin syster, så jag ville inte säga syster till henne än. Lillith drog försiktigt undan dräparen och tog ett steg fram. Dräparen ställde sig lite bakom henne, men han verkade vara beredd på att hoppa framför henne om det behövdes. Det högg till i hjärtat när det påminde mig om Wolfram. Han hade sagt att han älskade mig...men jag hann aldrig säga att jag älskade honom tillbaka! Jag kände att mina ögon tårades men jag försökte ignorera det och visa mig stark. Jag lyckades till en viss del, men Lillith verkade märka mina tårade ögon.
- Vad har hänt? frågade hon oroligt, men hon såg hårt på mig.
- Wolfram är död...som hela Frumoscu-klanen förutom Eldin, sa jag med darrande röst. Lillith såg chockat på mig.
- Vad hände? frågade hon förskräckt och den hårda blicken var borta.
- När jag gav mig av lät jag Trarian ta över så länge, men när jag kom tillbaka hade han vänt hela klanen emot mig och jag tvingades fly till varulvarna. Det blev krig mellan varulvarna och vampyrerna och varulvarna utrotade alla vampyrer förutom Eldin, och när Wolfram försökte döda honom ensam trots att jag hade sagt att det var självmord att ge sig på en vampyr ensam..., sa jag men avbröt mig själv när jag hörde att min röst hade ändrats från sorgsen till ilsken. Jag hade blivit en människa...men mitt temperament fanns kvar. Jag blundade och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte med berättelsen:
- Eldin dödade Wolfram och jag sprang iväg...jag kunde säkert ha stannat hos varulvarna...men jag sprang iväg, sa jag och kände hur benen vek sig under mig. Jag föll ner på knä och såg hur allt svartnade framför mig. Jag lyckades ta stöd med ryggen mot ett träd bakom mig innan allt försvann. Min hörsel, min syn och mitt luktsinne. Jag drogs in i ett kvavt mörker där jag inte kunde känna något. Var jag död? Var det så här det kändes att vara död?
Lillith
Yelda (!) föll ihop vid ett träd efter att ha berättat de hemska nyheterna. Men jag kände att jag var mer orolig för henne än för resten av klanen. Var jag ond? Jag hade ju inte haft så nära kontakt med dem ...
- Yelda! ropade jag när jag såg henne ramla ihop.
Jag sprang fram och klappade henne på kinden för att väcka henne, men hon gav förstås inga livstecken. Jag kände med handen på hennes hals.
Underligt nog: puls. Svag men stadig.
Jag drog mig lättat tillbaka och såg på Yeldas ansikte. Det var mänskligare nu, en friskare färg på huden och innan hade jag även sett att hennes ögon inte längre var röda. Min syster hade nog också tagit spegelskärvorna och blivit människa. Synd att resten av klanen inte hade ...
- Det är min fars fel alltihop, mumlade jag.
Stephan svarade inte. Inte för att jag hade väntat mig det, men han hade stått tyst ett bra tag. Jag vände mig om och såg honom stå med blicken koncentrerad på Yelda, handen fundersamt för munnen och ögonbrynen rynkade.
- Hon behöver mat och vila, sa jag försiktigt. Jag tror ... Jag tror att hon har blivit människa också. Kan vi ta henne till något värdshus eller så, bara ett litet tag?
Stephan svarade fortfarande inte, jag såg att hans ögon hade börjat tåras litegrann eftersom han inte hade blinkat på så länge. Sedan vände han mig ryggen.
Med en suck ställde jag mig upp.
- Jag vet att du avskyr henne. Jag vet att hon har orsakat dig smärta. Men just nu är vi de enda som kan hjälpa henne. Snälla, för min skull? sa jag bedjande med låg röst och kramade om honom bakifrån.
Jag lade huvudet mot hans rygg och lyssnade till hans hjärta. Det slog fort, han var antagligen lite stressad.
- Jag gör det bara för att hon är din syster, sa han stelt till slut och tryckte min hand innan han trasslade sig loss ur mitt grepp och gick fram till Yelda.
- Vet du någonstans vi kan ta henne? frågade jag när jag plockat upp väskan och han hade tagit upp min syster.
- Jag vet ett värdshus i utkanten av stan. Det är närmast, och minst besökt.
*
Yelda vaknade mitt på dagen efter att ha sovit på en mjuk bädd i ett rum som Stephan hade hyrt. Jag tog med mat till henne, eftersom Stephan helst inte ville befinna sig i samma rum som hon. Jag tvingade honom inte, men till min förvåning frågade Yelda om han var okej.
- Han mår bra, svarade jag.
- Jag är glad för din skull Lillith, sa Yelda kraftlöst men jag visste att hon menade det. Tack för att ni inte lät mig ligga där.
- Det skulle jag aldrig kunnat tillåta! log jag. Du är ju min syster, eller hur?
Efter att jag sagt det blev det tyst. Jag vände bort blicken från Yelda, antog att hon inte riktigt ville vara min syster än, men när jag såg tillbaka upptäckte jag att hon hade så mycket tårar på sina nedre ögonfransar att det rann över när hon snyftade till.
- Förlåt mig, sa hon kvävt. Allt är mitt fel.
- Nej, dummer. Det är inte ditt fel. Inte något av det. Det är fars fel, och om han fortfarande hade levt så hade jag personligen kört en påle i honom.
- Om jag inte hade dödat Stephans far ... om jag inte hade lämnat klanen ...
Nu började Yelda gråta väldigt högt. Hon spillde allt te som jag hade kommit med på kudden och tappade muggen på golvet.
Jag förstod att hon inte bara grät över det. Hon grät över Wolfram. Jag kände att jag också ville gråta, men jade nog inte tillräckligt med vätska. Eller så var jag bara trött på att gråta. Visste att det inte skulle leda till något.
Jag sträckte ut armen och gav Yelda en systerkram. Hon klamrade sig fast vid mig och grät mot min axel. Så som hon brukade göra på både mig och mamma när hon var liten. Jag önskade att det fanns något jag kunde göra för att lindra hennes smärta, men antog att det var bortom mina förmågor.
- Tack för att du fortfarande finns, snyftade Yelda efter en lång stund av gråt och en väldigt blöt axel.
- Jag tror inte att jag någonsin var riktigt borta, svarade jag.
Hon släppte mig och ställde sig upp, testade sina ben om de var starka nog att bära henne igen. Just då kom Stephan in i rummet igen.
- Jag fick tag i ett par hästar. Vi kan rida till grannstaden när solen gått ner, sa han.
Informationen var främst riktad mot mig, vilket fick Yelda att förtvivlat se mellan oss båda. "Lämna mig inte" sa hennes blick.
- Yelda får väl följa med? frågade jag och såg på Stephan.
- Ja.
Han stängde dörren, lite högre än nödvändigt. Men han var ändå vänlig, även om det var emot hans vilja. Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort.
- Han hatar mig, eller hur? sa Yelda med en suck och satte sig på sängen igen.
Jag ville inte ljuga för henne, men inte heller såra henne, så jag förblev tyst.
*
- Okej, har ni allt? frågade Stephan.
- Yep.
Yelda hade fått rida med mig, eftersom hon fortfarande var ganska svag för att rida själv. Och samtidigt ville jag inte att hon skulle se mig och Stephan tillsammans,det skulle förmodligen väcka minnen hos henne som hon inte ville se. (Fast jag hade gett honom en kyss när vi för en stund blev ensamma, så att han inte skulle tro att jag hade glömt det som hände i skogen tidigare samma dag. Eller glömt honom överhuvudtaget.)
- Då tycker jag vi sätter fart innan det blir för mörkt. Rid i förväg.
Stephan gjorde en nick mot den breda stigen i skogen.
- Jag är glad att du ville följa med, sa jag till Yelda som satt en bit bakom mig.
- Jag har ju ingen annanstans att ta vägen.
Vi red tyst väldigt länge efter det, stannade inte på hela natten. Men även om det var mörkt och kallt, hopplöst och tomt, så skulle ju en till dag komma snart. Solen skulle gå upp igen. Lyckan skulle komma tillbaka.
Även för Yelda. Det visste jag. Hon skulle gå vidare, jag visste inte när men det skulle hända. Och hon skulle också bli lycklig. Vi behövde inte längre suga människors blod och döda dem. Vi behövde inte vara rädda för den vackra dagen.
Från och med nu, så tror jag att allting ska bli bättre. Mycket bättre.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Cheeeesy. xD Ett väldigt fjompigt slut, men det är ju passande för mig, eller hur? :D
Hoppas ni gillade denna novell, vi kommer att skriva en till tillsammans (är det tänkt) men vi vet inte riktigt vad. Vad vill ni läsa om? :)
Skriv gärna era kommentarer, lååånga härliga kommentarer om vad ni tyckte om den här novellen, alla karaktärer och handling och sånt. Det skulle göra oss överlyckliga, eller hur, Bokberoende? :D
Yepp det skulle göra oss ENORMT glada!!! ^-^ Kan ni inte kommentera en sammanfattning av vad ni har tyckt om hela novellen...och självklart vad ni vill läsa om nu!!! :P Jag hoppas att slutet blev bra!!! -.-'
Hare brae nue dåre!!! XD
//Bokberoende ^vv^
^vv^The end!!! ^vv^
Wednesday, May 16, 2012
...I'm so sorry!!!
Shit va lång tid det har tagit nu...varför fastnar man egentligen??? Det är bara onödigt och drygt!!! -.-' Jag har fastnat och det är därför som det inte har kommit någon del...och det kommer inte komma någon från idag och till söndag i alla fall!!! Jag ska bort till min stuga igen...långt inne i en skog där det inte finns internet!!! När jag kommer hem så LOVAR JAG OCH SVÄR att jag ska skriva en eller fler delar om jag så måste tvinga ut idéer ur mitt huvud!!! Jag hoppas att ni inte har tröttnat och lämnat oss...och jag hoppas att Fjompen inte heller har tröttnat på mitt avbrott...Ni kan ju läsa fjompens egna blogg istället medan jag är borta...hennes novell är ASBRAAA och ni skulle säkert älska den!!! :P
LÄNK---> Fjompen!!! Annars kan ni gå in på min och läsa mina klara noveller där!!! -.-'
LÄNK---> Bokberoende!!! Jag har fastnat där också...men det finns en del klara noveller som ni kan läsa...och några oklara!!! -.-' Jag föreslår att ni väljer Fjompens blogg...hon uppdaterar VÄLDIGT ofta...typ två gånger om dan!!! ^-^
Jag/Vi hoppas att ni fortfarande kommer finnas kvar när avbrottet är över...
Hare brae så länge dåre!!!
//Bokberoende ^vv^
LÄNK---> Fjompen!!! Annars kan ni gå in på min och läsa mina klara noveller där!!! -.-'
LÄNK---> Bokberoende!!! Jag har fastnat där också...men det finns en del klara noveller som ni kan läsa...och några oklara!!! -.-' Jag föreslår att ni väljer Fjompens blogg...hon uppdaterar VÄLDIGT ofta...typ två gånger om dan!!! ^-^
Jag/Vi hoppas att ni fortfarande kommer finnas kvar när avbrottet är över...
Hare brae så länge dåre!!!
//Bokberoende ^vv^
Thursday, May 10, 2012
Nattens monster- Kapitel 24
Yelda
Tiden började sega sig fram, jag såg allt som genom en slags dimma och allt ljud försvann. Wolframs suddiga gestalt flög mot den rödhåriga vampyren. De andra varulvarna suddades bort och allt jag såg var Eldin och Wolfram. Eldin gled smidigt undan och Wolfram landade en meter från honom. Han morrade hotfullt och såg på honom med en blick som var full av hat och ilska. Eldin flinade roat åt honom och kastade en snabb blick åt mitt håll innan han vände uppmärksamheten till Wolfram igen. Eldin hoppade åt sidan när Wolfram försökte slita huvudet av honom med sina sylvassa tänder. Varför stod varulvarna bara där och såg på? Varför gjorde de inget? Eldin var visst trött på sin lilla lek, för han hoppade upp på Wolframs rygg och bet honom i nacken. Wolfram vrålade och lyckades kasta av vampyren från sin rygg. Eldin rullade en bit på marken innan han snabbt for upp på fötter igen. Han strök äcklat bort varulvens blod från sin mun och torkade av armen på sina kläder. Wolframs nacke blödde...mycket. Blodet forsade fram, men han verkade inte bry sig, eller så märkte han inget. Han morrade igen och började springa mot Eldin. Eldin stod lugnt kvar och bara såg på honom när han kom springande. Efter ett tag förstod jag varför. Blodförlusten fick Wolfram att falla ihop på marken. Pälsen drogs in i huden igen och hans hud och kläder blev synliga igen. Han var vit som snö och verkade ha svårt att andas. Jag sprang panikslaget fram och föll ner på knä bredvid honom. Eldin var borta, tydligen så var han nöjd. Wolfram såg på mig, men han var ändå inte riktigt närvarande. Hans blick var inte lika full som liv som den brukade vara, det var som om han var ett timglas och livet var sanden. Sanden skulle snart rinna ner, och han skulle dö. En tår rann ner för min kind och jag började gråta.
- Snälla gråt inte, sa han hest och tog tag i min hand. Han höll den löst, men jag förstod att han höll den så hårt han kunde. Jag kunde inte sluta gråta...Wolframs kulle dö...han skulle dö. Jag orkade inte ens bry mig om de fega varulvarna som bara stod och såg på. Hur kunde de? Varför hade de inte hjälpt honom? Hade de ens lyssnat på mig när jag sa att de inte skulle attackera en vampyr ensam?
- Yelda...lämna den här byn, viskade han och jag nickade kort. Min röst var borta, jag kunde inte få fram ett ord. Han tog ett sista rosslande andetag och livssanden rann ut. Hans hand blev slapp, som resten av hans kropp, och hans ögon såg tomt på mig. Han var borta...han var verkligen borta! Plötsligt flockades alla varulvar runt oss, vissa grät, och vissa såg bara tomt på Wolframs kropp, som om de inte kunde tro att han faktiskt var död.
- Yelda, sa Ysold bakom mig och lade en hand på min axel. Jag ställde mig upp och såg ilsket på varulvarna runt mig. Om jag hade varit vampyr nu, så skulle jag ha dödat varenda en av dem. Jag behövde inte säga något, min blick sa allt. "Ni kunde ha räddat honom". Jag trängde mig förbi alla och började springa mellan träden. Jag lät de mörka skogen sluka mig och stänga ute världen bakom mig. "Jag önskar att allt bara kunde bli som förut, när jag fortfarande hade Lillith vid min sida, när far fanns här, och mor, och när jag fortfarande hade en familj, när jag var vampyr" tänkte jag med tårar forsande ner för kinderna. Jag skulle göra som Wolfram hade sagt åt mig att göra. Jag skulle lämna den här hemska byn och skaffa mig ett liv, och jag skulle hitta min syster. Lillith var den enda jag hade kvar, och jag saknade henne så mycket att det värkte i bröstet. Vad jag än hade sagt så var hon fortfarande min syster...det var jag som hade gjort fel...inte hon. Jag var boven...det var jag som var monstret.
Lillith
Jag sprang. Allt jag orkade, visste inte vart men att komma bort från stigen var viktigast. Jag sprang tills lungorna värkte och musklerna skrek i protest. Sprang genom skogen och snubblade flera gånger. Till slut gav benen upp och jag föll ihop vid ett träd, fyllde lungorna om och om igen med stora mängder luft.
Vad höll jag på med? Vad höll jag egentligen på med? Jag lutade huvudet mot knäna och började gråta. Inte nog med att jag var trött och inte kunde få luft, jag hade börjat gråta också. Men det sved så mycket i hjärtat att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag måste ... jag måste gå. Ville inte tynga ner Stephan med att vara i närheten. Gjorde jag något korkat?
Innerst inne sved hela kroppen av tanken på att aldrig igen se Stephan.
Att aldrig se Yelda igen. Hon skulle ha sagt någon uppmuntrande kommentar nu. Jag log nästan vid tanken på vår knäppa barndom, när vi jagade smådjur i skogen.
Jag torkade tårarna med baksidan av handen och kikade in i väskan jag hade fått av Stephan. Jag upptäckte att han hade lagt ner mina kläder och även några andra. Hans kläder.
Förvånat drog jag fram manteln som han hade haft på sig första gången vi möttes. Jag stirrade länge på den. Förde den sedan sakta mot ansiktet och andades in Stephans lukt. Den påminde mig så mycket om honom. Ganska underligt att jag redan saknade honom. Fast nej det var inte underligt alls.
Jag begravde ansiktet i tyget och grät mera.
Men så mindes jag att han hade underligt nog lagt en massa saker i väskan som tillhörde honom. Varför då? Jag trodde att väskan skulle innehålla saker som skulle hjälpa mig på färden till ett annat ställe ... Jag förstod inte.
Men så slog det mig. Väskan skulle hjälpa oss på färden till ett annat ställe. Han hade tänkt följa med mig.
Eller hade han? Han skulle väl inte ha föreslagit att jag skulle bo ett tag hos hans vänner om han hade följt med?
Jag satt kvar under trädet tills det blev natt. Jag var alldeles för djupt inne i skogen för att någon skulle hitta mig, och förhoppningsvis för orörlig för att djur skulle lägga märke till mig. Men djur märkte alltid, det visste jag. Så länge jag visade att jag inte utgjorde ett hot, då skulle jag förmodligen lyckas hålla mig vid liv en natt.
Till slut somnade jag.
Jag hade en mardröm. Far och Yelda letade efter Stephan i fängelsehålorna i vårt gamla slott. Yelda försvann efter ett tag, men far var kvar och han kom allt närmare Stephans gömställe, där vi båda var.
Bilden av en svårt skadad och blodig Stephan i mina armar fick mig att rycka i sömnen, ovetande om vad som försiggick utanför min drömvärld.
- Gråt inte, Camelia, sa Stephan utmattat i drömmen och smekte mitt ansikte med händer indränkta i hans eget blod.
Han hade kallat mig Camelia, ilskan över det och lukten av hans blod gjorde mig aggressiv. Jag hade blivit vampyr igen. Jag hade ställt mig upp så att min döende Stephan fallit på golvet från mitt knä och skrikigt på far allt vad jag orkade. Från en annan synvinkel kunde jag se far, nu bara några meter ifrån vårt gömställe.
Men innan far hann komma fram till oss böjde jag mig ner mot Stephan och satte tänderna i hans strupe.
- NEJ!
- Åhfan! Lillith!
Jag trycktes hårt mot någon som hindrade mina förskräckta rörelser. Tystnad.
Någons hjärtslag mot axeln.
- Lillith, mår du bra?
Ett ansikte dök upp nära mitt, ägaren till armarna som hade hållit fast mig.
- Varför stack du igår? mumlade rösten och ögonen kollade djupt in i mina. Jag fick leta hela natten, och när jag kom fram låg du och frös på marken. Tycker du inte att du är mer värd än det?
Läpparna och ögonen log varmt.
- Varför är du här? frågade jag med darrande röst och trasslade mig ur Stephans grepp.
- Varför är du här? sa han lite argt. Du springer alltid iväg, men den här gången är det nog.
Han ställde sig upp och kastade ett tygbylte på marken framför mig.
- Spegeln du bad mig om, sa han.
Jag förstod att han var arg. Hade han verkligen gått i skogen under en hel natt för att hitta mig? Klart han var arg. Även om jag förstod det, hade jag svårt att dölja mitt lyckliga flin.
- Tack för att du kom, sa jag.
- Tack för att du stack, svarade han bittert. Vad var grejen med att springa iväg sådär?
Stephan satte sig på huk framför mig och såg nu med en mildare blick på mig. Han såg fortfarande lika bra ut som alltid, och hans ögon syntes tydligt trots att solen inte hade kommit fram än. Det var en tidig morgon.
- Jag trodde inte att du ville veta av mig, erkände jag.
Han fick återigen en bekymrad min, men sa inget, så jag fortsatte:
- Du sa att du hade vänner som kunde ta hand om mig. Så jag trodde att du ville säga farväl och ville helt enkelt inte ... vara i vägen mer.
Jag såg länge på honom, hoppades på att få en förklaring eller kanske en nick som sa att det var så det låg till och att jag hade tänkt rätt.
Vi såg på varandra väldigt länge, solen hade lyckats kämpa fram några strålar genom trädgrenarna. Och något väldigt underligt hände. Något som fick mig att tro att jag återigen hamnat i min drömvärld.
Fast nu var det något fantastiskt och inte hemskt som hände.
Stephan kysste mig.
En lång, underbar och lätt kyss på läpparna. Inget annat.
Jag kunde först inte tro att det var sant. Satt där som en staty, stirrade på Stephans ljusa ögonfransar.
Långsamt började jag sedan reagera, drog honom närmare mig. Så fort han förstod att jag inte hade något emot kyssen, lade han ner mig på marken och höjde sig över mig på armbågarna.
Hans ögon var allvarliga.
- Jag visste inte vad jag ville, sa han ängsligt som om han anklagade sig själv för något. Jag packade ner mina saker, utifall jag skulle ändra mig och följa med dig. Jag har min mor och syster här, de är min familj.
Jag tittade som hypnotiserad på honom. Solen lyste på honom, genom hans ljusa hår och fick honom att se ut nästan som en ängel.
- Men jag hade dåligt samvete, för du hade offrat så mycket för att vara med mig. Mycket mer än vad jag förtjänade. Jag hämnades bara, men du var oskyldig och hade inte gjort något.
- Jag dödade människor ...
- Du gjorde det motvilligt, för att överleva. Tack vare mig har du ingen utom mig nu, och jag blev tvungen att välja mellan dig och min familj.
"Blev"? Hade han gjort sitt beslut nu? Jag antog att han hade valt sin familj, och försökte njuta av varje sekund som jag låg under honom.
- Det är det, Stephan, jag ville inte att du skulle tvingas välj-...
Han tystade mig med ännu en kyss. Jag var verkligen i himlen nu. Visserligen stack en sten mig i ryggraden, men det var inget stort problem.
- När jag kom tillbaka och såg att du var borta förstod jag att jag behövde dig. Mor och syster har varandra, de är starka tillsammans och det har de alltid varit. Jag har ändå aldrig passat in med dem. Och nu när du inte längre har din syster och jag inte längre har far ... Vi behöver bara varandra nu.
Jag snyftade högt och slängde armarna om hans hals. Jag måste verkligen drömma! Det kunde inte vara sant!
Stephan slappnade av och lade hela sin vikt på mig, vilket blev tungt men inte alls obehagligt. Han stack in armarna under mig så att han kunde hålla om mig också, och vi låg där i skogen och höll om varann i evigheter.
- Förlåt om det är kort varsel men ... jag älskar dig.
Stephans röst var otydlig eftersom hans mun var tryckt mot min axel, men jag hade förstått precis. Nästan darrande av lycka mumlade jag:
- Jag älskar dig också.
_____________________________________________________________________________
Äh, komigen! Ta bort den där äcklade och missnöjda minen ur ditt ansikte! xD Vi alla visste att det skulle bli såhär, och jag måste erkänna att det är ÄR OFFICIELLT det mest smöriga och knäppaste kärleksscen som jag någonsin skrivit! Seriöst, det dryper fjollighet och idioti över den här scenen. Förlåt mig folks om min löjliga del blev för lång i jämförelse med Bokberoendes menings- och smärtfulla del, men jag ville knyta ihop säcken xD
Och Bokberoende:
Y U NO MAKE HAPPY ENDING? xD
//Fjompen :) P.S. Som sagt, förlåt för en småäcklig del -.- D.S.
Nu när du säger det så har jag nog inte skrivit så många lyckliga slut...-.-'
Jag hoppas att det inte blev dåligt bara för att det blev olyckligt!!! Men efter regn kommer det alltid solsken...något bra ska hända Yelda... XD (jag har ingen aning om vad) -.-'
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Tiden började sega sig fram, jag såg allt som genom en slags dimma och allt ljud försvann. Wolframs suddiga gestalt flög mot den rödhåriga vampyren. De andra varulvarna suddades bort och allt jag såg var Eldin och Wolfram. Eldin gled smidigt undan och Wolfram landade en meter från honom. Han morrade hotfullt och såg på honom med en blick som var full av hat och ilska. Eldin flinade roat åt honom och kastade en snabb blick åt mitt håll innan han vände uppmärksamheten till Wolfram igen. Eldin hoppade åt sidan när Wolfram försökte slita huvudet av honom med sina sylvassa tänder. Varför stod varulvarna bara där och såg på? Varför gjorde de inget? Eldin var visst trött på sin lilla lek, för han hoppade upp på Wolframs rygg och bet honom i nacken. Wolfram vrålade och lyckades kasta av vampyren från sin rygg. Eldin rullade en bit på marken innan han snabbt for upp på fötter igen. Han strök äcklat bort varulvens blod från sin mun och torkade av armen på sina kläder. Wolframs nacke blödde...mycket. Blodet forsade fram, men han verkade inte bry sig, eller så märkte han inget. Han morrade igen och började springa mot Eldin. Eldin stod lugnt kvar och bara såg på honom när han kom springande. Efter ett tag förstod jag varför. Blodförlusten fick Wolfram att falla ihop på marken. Pälsen drogs in i huden igen och hans hud och kläder blev synliga igen. Han var vit som snö och verkade ha svårt att andas. Jag sprang panikslaget fram och föll ner på knä bredvid honom. Eldin var borta, tydligen så var han nöjd. Wolfram såg på mig, men han var ändå inte riktigt närvarande. Hans blick var inte lika full som liv som den brukade vara, det var som om han var ett timglas och livet var sanden. Sanden skulle snart rinna ner, och han skulle dö. En tår rann ner för min kind och jag började gråta.
- Snälla gråt inte, sa han hest och tog tag i min hand. Han höll den löst, men jag förstod att han höll den så hårt han kunde. Jag kunde inte sluta gråta...Wolframs kulle dö...han skulle dö. Jag orkade inte ens bry mig om de fega varulvarna som bara stod och såg på. Hur kunde de? Varför hade de inte hjälpt honom? Hade de ens lyssnat på mig när jag sa att de inte skulle attackera en vampyr ensam?
- Yelda...lämna den här byn, viskade han och jag nickade kort. Min röst var borta, jag kunde inte få fram ett ord. Han tog ett sista rosslande andetag och livssanden rann ut. Hans hand blev slapp, som resten av hans kropp, och hans ögon såg tomt på mig. Han var borta...han var verkligen borta! Plötsligt flockades alla varulvar runt oss, vissa grät, och vissa såg bara tomt på Wolframs kropp, som om de inte kunde tro att han faktiskt var död.
- Yelda, sa Ysold bakom mig och lade en hand på min axel. Jag ställde mig upp och såg ilsket på varulvarna runt mig. Om jag hade varit vampyr nu, så skulle jag ha dödat varenda en av dem. Jag behövde inte säga något, min blick sa allt. "Ni kunde ha räddat honom". Jag trängde mig förbi alla och började springa mellan träden. Jag lät de mörka skogen sluka mig och stänga ute världen bakom mig. "Jag önskar att allt bara kunde bli som förut, när jag fortfarande hade Lillith vid min sida, när far fanns här, och mor, och när jag fortfarande hade en familj, när jag var vampyr" tänkte jag med tårar forsande ner för kinderna. Jag skulle göra som Wolfram hade sagt åt mig att göra. Jag skulle lämna den här hemska byn och skaffa mig ett liv, och jag skulle hitta min syster. Lillith var den enda jag hade kvar, och jag saknade henne så mycket att det värkte i bröstet. Vad jag än hade sagt så var hon fortfarande min syster...det var jag som hade gjort fel...inte hon. Jag var boven...det var jag som var monstret.
Lillith
Jag sprang. Allt jag orkade, visste inte vart men att komma bort från stigen var viktigast. Jag sprang tills lungorna värkte och musklerna skrek i protest. Sprang genom skogen och snubblade flera gånger. Till slut gav benen upp och jag föll ihop vid ett träd, fyllde lungorna om och om igen med stora mängder luft.
Vad höll jag på med? Vad höll jag egentligen på med? Jag lutade huvudet mot knäna och började gråta. Inte nog med att jag var trött och inte kunde få luft, jag hade börjat gråta också. Men det sved så mycket i hjärtat att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag måste ... jag måste gå. Ville inte tynga ner Stephan med att vara i närheten. Gjorde jag något korkat?
Innerst inne sved hela kroppen av tanken på att aldrig igen se Stephan.
Att aldrig se Yelda igen. Hon skulle ha sagt någon uppmuntrande kommentar nu. Jag log nästan vid tanken på vår knäppa barndom, när vi jagade smådjur i skogen.
Jag torkade tårarna med baksidan av handen och kikade in i väskan jag hade fått av Stephan. Jag upptäckte att han hade lagt ner mina kläder och även några andra. Hans kläder.
Förvånat drog jag fram manteln som han hade haft på sig första gången vi möttes. Jag stirrade länge på den. Förde den sedan sakta mot ansiktet och andades in Stephans lukt. Den påminde mig så mycket om honom. Ganska underligt att jag redan saknade honom. Fast nej det var inte underligt alls.
Jag begravde ansiktet i tyget och grät mera.
Men så mindes jag att han hade underligt nog lagt en massa saker i väskan som tillhörde honom. Varför då? Jag trodde att väskan skulle innehålla saker som skulle hjälpa mig på färden till ett annat ställe ... Jag förstod inte.
Men så slog det mig. Väskan skulle hjälpa oss på färden till ett annat ställe. Han hade tänkt följa med mig.
Eller hade han? Han skulle väl inte ha föreslagit att jag skulle bo ett tag hos hans vänner om han hade följt med?
Jag satt kvar under trädet tills det blev natt. Jag var alldeles för djupt inne i skogen för att någon skulle hitta mig, och förhoppningsvis för orörlig för att djur skulle lägga märke till mig. Men djur märkte alltid, det visste jag. Så länge jag visade att jag inte utgjorde ett hot, då skulle jag förmodligen lyckas hålla mig vid liv en natt.
Till slut somnade jag.
Jag hade en mardröm. Far och Yelda letade efter Stephan i fängelsehålorna i vårt gamla slott. Yelda försvann efter ett tag, men far var kvar och han kom allt närmare Stephans gömställe, där vi båda var.
Bilden av en svårt skadad och blodig Stephan i mina armar fick mig att rycka i sömnen, ovetande om vad som försiggick utanför min drömvärld.
- Gråt inte, Camelia, sa Stephan utmattat i drömmen och smekte mitt ansikte med händer indränkta i hans eget blod.
Han hade kallat mig Camelia, ilskan över det och lukten av hans blod gjorde mig aggressiv. Jag hade blivit vampyr igen. Jag hade ställt mig upp så att min döende Stephan fallit på golvet från mitt knä och skrikigt på far allt vad jag orkade. Från en annan synvinkel kunde jag se far, nu bara några meter ifrån vårt gömställe.
Men innan far hann komma fram till oss böjde jag mig ner mot Stephan och satte tänderna i hans strupe.
- NEJ!
- Åhfan! Lillith!
Jag trycktes hårt mot någon som hindrade mina förskräckta rörelser. Tystnad.
Någons hjärtslag mot axeln.
- Lillith, mår du bra?
Ett ansikte dök upp nära mitt, ägaren till armarna som hade hållit fast mig.
- Varför stack du igår? mumlade rösten och ögonen kollade djupt in i mina. Jag fick leta hela natten, och när jag kom fram låg du och frös på marken. Tycker du inte att du är mer värd än det?
Läpparna och ögonen log varmt.
- Varför är du här? frågade jag med darrande röst och trasslade mig ur Stephans grepp.
- Varför är du här? sa han lite argt. Du springer alltid iväg, men den här gången är det nog.
Han ställde sig upp och kastade ett tygbylte på marken framför mig.
- Spegeln du bad mig om, sa han.
Jag förstod att han var arg. Hade han verkligen gått i skogen under en hel natt för att hitta mig? Klart han var arg. Även om jag förstod det, hade jag svårt att dölja mitt lyckliga flin.
- Tack för att du kom, sa jag.
- Tack för att du stack, svarade han bittert. Vad var grejen med att springa iväg sådär?
Stephan satte sig på huk framför mig och såg nu med en mildare blick på mig. Han såg fortfarande lika bra ut som alltid, och hans ögon syntes tydligt trots att solen inte hade kommit fram än. Det var en tidig morgon.
- Jag trodde inte att du ville veta av mig, erkände jag.
Han fick återigen en bekymrad min, men sa inget, så jag fortsatte:
- Du sa att du hade vänner som kunde ta hand om mig. Så jag trodde att du ville säga farväl och ville helt enkelt inte ... vara i vägen mer.
Jag såg länge på honom, hoppades på att få en förklaring eller kanske en nick som sa att det var så det låg till och att jag hade tänkt rätt.
Vi såg på varandra väldigt länge, solen hade lyckats kämpa fram några strålar genom trädgrenarna. Och något väldigt underligt hände. Något som fick mig att tro att jag återigen hamnat i min drömvärld.
Fast nu var det något fantastiskt och inte hemskt som hände.
Stephan kysste mig.
En lång, underbar och lätt kyss på läpparna. Inget annat.
Jag kunde först inte tro att det var sant. Satt där som en staty, stirrade på Stephans ljusa ögonfransar.
Långsamt började jag sedan reagera, drog honom närmare mig. Så fort han förstod att jag inte hade något emot kyssen, lade han ner mig på marken och höjde sig över mig på armbågarna.
Hans ögon var allvarliga.
- Jag visste inte vad jag ville, sa han ängsligt som om han anklagade sig själv för något. Jag packade ner mina saker, utifall jag skulle ändra mig och följa med dig. Jag har min mor och syster här, de är min familj.
Jag tittade som hypnotiserad på honom. Solen lyste på honom, genom hans ljusa hår och fick honom att se ut nästan som en ängel.
- Men jag hade dåligt samvete, för du hade offrat så mycket för att vara med mig. Mycket mer än vad jag förtjänade. Jag hämnades bara, men du var oskyldig och hade inte gjort något.
- Jag dödade människor ...
- Du gjorde det motvilligt, för att överleva. Tack vare mig har du ingen utom mig nu, och jag blev tvungen att välja mellan dig och min familj.
"Blev"? Hade han gjort sitt beslut nu? Jag antog att han hade valt sin familj, och försökte njuta av varje sekund som jag låg under honom.
- Det är det, Stephan, jag ville inte att du skulle tvingas välj-...
Han tystade mig med ännu en kyss. Jag var verkligen i himlen nu. Visserligen stack en sten mig i ryggraden, men det var inget stort problem.
- När jag kom tillbaka och såg att du var borta förstod jag att jag behövde dig. Mor och syster har varandra, de är starka tillsammans och det har de alltid varit. Jag har ändå aldrig passat in med dem. Och nu när du inte längre har din syster och jag inte längre har far ... Vi behöver bara varandra nu.
Jag snyftade högt och slängde armarna om hans hals. Jag måste verkligen drömma! Det kunde inte vara sant!
Stephan slappnade av och lade hela sin vikt på mig, vilket blev tungt men inte alls obehagligt. Han stack in armarna under mig så att han kunde hålla om mig också, och vi låg där i skogen och höll om varann i evigheter.
- Förlåt om det är kort varsel men ... jag älskar dig.
Stephans röst var otydlig eftersom hans mun var tryckt mot min axel, men jag hade förstått precis. Nästan darrande av lycka mumlade jag:
- Jag älskar dig också.
_____________________________________________________________________________
Äh, komigen! Ta bort den där äcklade och missnöjda minen ur ditt ansikte! xD Vi alla visste att det skulle bli såhär, och jag måste erkänna att det är ÄR OFFICIELLT det mest smöriga och knäppaste kärleksscen som jag någonsin skrivit! Seriöst, det dryper fjollighet och idioti över den här scenen. Förlåt mig folks om min löjliga del blev för lång i jämförelse med Bokberoendes menings- och smärtfulla del, men jag ville knyta ihop säcken xD
Och Bokberoende:
Y U NO MAKE HAPPY ENDING? xD//Fjompen :) P.S. Som sagt, förlåt för en småäcklig del -.- D.S.
Nu när du säger det så har jag nog inte skrivit så många lyckliga slut...-.-'
Jag hoppas att det inte blev dåligt bara för att det blev olyckligt!!! Men efter regn kommer det alltid solsken...något bra ska hända Yelda... XD (jag har ingen aning om vad) -.-'
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Subscribe to:
Posts (Atom)