Monday, December 31, 2012
Sunday, December 30, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 34
Chris
- Så...en hel veckas ledigt...vad kan man göra?, suckade jag och Anthonys grepp hårdnade om mina axlar. Jag såg förvirrat upp på honom men han flinade bara och sa:
- Tro inte att du slipper oss bara, ellerhur Andrew?
- Mmh, muttrade han bara och jag lyckades ta mig ur Anthonys grepp och stoppa Andrew mitt i korridoren.
- Varför så sur?, frågade jag allvarligt och han suckade.
- Det är inget, sa han bara och tog bort min hand från hans bröst som jag hade stoppat honom med.
- Kom igen Andrew, vi är i final, vad finns det att vara sur över, sa Anthony med ett flin och lade sin hand på sin brors axel.
- Visst...jag är trött, vi hörs imorgon, muttrade han igen och slet sig loss från sin brors grepp och försvann runt hörnet.
- Vet du vad det är med honom?, frågade jag och Anthony skakade på huvudet.
- Tyvärr inte, men han kan ju inte vara sur för alltid, han är säkert sitt vanliga jag imorgon, sa han lugnande och log ner mot mig.
- Kan du fatta det? Vi är i final, sa han sedan glatt, antagligen bara för att byta samtalsämne.
- Inte riktigt...när jag skickade in min ansökan förväntade jag mig inte alls att det skulle bli så här, sa jag med ett leende men jag slutade le när han flinade.
- Måste du flina hela tiden? Det är väldigt irriterande, sa jag allvarligt men han skrattade bara.
- Du säger det om precis allt jag gör, Chris! Du är så irriterande Anthony, sluta flina det är så irriterande, sluta med dina dåliga skämt det är så irriterande, sa han menande och jag suckade, men han hade ju rätt.
- Förlåt...men du är väldigt irriterande, sa jag ursäktande och han såg allvarligt på mig, men log.
- Finns det inget annat du kan säga om mig? Är jag bara irriterande?, frågade han och jag visste inte vad jag skulle säga. Irriterande var det första jag kunde tänka på när jag tänkte på honom.
- Jag är trött, kan vi ta det här imorgon? frågade jag ursäktande och han suckade men nickade.
- Godnatt, sa han och kysste mig. Jag lyckades komma loss ur hans grepp efter ett litet tag och han flinade åt mig.
- Låt mig gissa, det är irriterande när jag gör så? sa han men det lät nästan som att han faktiskt blev sårad över att jag inte hade något annat att säga om honom...eller var det bara inbillning?
- Godnatt, sa jag bara snabbt och gick fram till min dörr och låste upp den snabbt och klev in i mitt rum.
Det var skönt att veta att vi skulle slippa spelvärlden i en vecka nu. Det var ganska tröttsamt att springa omkring och döda spelare efter ett tag. Jag undrade vad vi skulle göra nu...spelskaparna hade ju något konstigt för sig...så...hur skulle vi lösa det här?
Jag lade mig ner på sängen. Det jag hade sagt till Anthony var ingen lögn, jag var verkligen trött!
Nästa dag vaknade jag av att någon knackade på dörren och jag gick för att öppna den, men när jag lade handen på dörrhandtaget föll något ner på golvet framför mig ur en springa på dörren.
Jag böjde mig ner och tog upp det svarta kuvertet. Som vanligt var texten röd...Dreamergirl stod det på det.
Jag tog med mig brevet bort till sängen och öppnade det när jag hade satt mig ner. Det var tydligen ett informationsbrev från spelskaparna.
Grattis Dreamergirl till finalplatsen.
Nu när du är en finalist kommer du få en veckas ledigt, från och med idag. Du får vistas i hela byggnaden under din lediga tid, förutom på den östra sidan, och du får ej lämna byggnaden.
Om tre dagar, vilket är på torsdag, kommer du tyvärr inte få ledigt. Prick klockan fem ska du infinna dig utanför rum 553. Du ska nämligen vara med i en tvintervju. Kom som du är, du kommer bara få en mick. Vi vill att du ska se ut som du brukar göra. Du kommer få några enkla frågor om dig själv som du ska svara på, det liknar testet du gjorde när du först kom hit, bara det att det är direktsänt tv.
Fram till dess får du i stort sett göra vad ni vill.
Använd din lediga tid väl!
Mvh Game over.
Jag stirrade på brevet i min hand. Skulle de göra en tvintervju med oss finalister? Genast blev jag nervös...jag kunde inte vara med i tv. Fast jag var med i tv när jag var i spelet, och filmades varje dag utanför spelet...men det var inte samma sak som att sitta framför en kamera och veta att hundratals människor såg på en i just det ögonblicket...eller kanske fler...
Det knackade på dörren igen och jag gick fram till den, fortfarande stirrande på brevet i min hand.
- Hej har du fått br...äh det var inget, sa Anthony när han fick syn på brevet i min hand. Jag gick åt sidan så att han kunde komma in och stängde sedan dörren.
- Vad tycker du då? Ska det inte bli kul?, sa han sedan med ett leende, men flinade sedan för att visa att han drev med mig.
- Jaa...jätte, sa jag ironiskt och satte mig ner på sängen med en suck.
- Det kommer gå bra Chris, sa Anthony allvarligt och satte sig ner bredvid mig.
- Jasså? Jag tror att jag kommer dö, eller ännu värre, göra bort mig på direktsänd tv, sa jag irriterat och begravde ansiktet i händerna.
-Lugna ner dig Chris, du oroar dig för mycket, sa Anthony och lade armen om mig, men jag ställde mig upp för att undvika honom.
- Förlåt men jag är tyvärr inte lika självsäker som dig, sa jag ännu mer irriterat och han ställde sig upp med ett sårat uttryck.
- Hörru, jag försöker bara hjälpa dig, du behöver inte bli så arg, sa han stött och lade armarna i kors. Eftersom han hade lurat mig förut när det gäller att bli sur eller sårad, trodde jag honom inte.
- Kan du sluta försöka lura mig och vara lite allvarlig för en gångs skull, sa jag och han såg surt på mig.
- Jag försöker inte lura dig, sa han argt och gick bort till dörren.
- Jag försöker inte alltid skämta med dig, jag kan vara allvarlig också, sa han och jag blängde på honom.
- Skämta med mig? Allt du gör är att håna mig och få mig att känna mig generad, sa jag ilsket tillbaka och han blängde tillbaka innan han öppnade dörren.
- Jag kan inte fatta att du verkligen tror så om mig, röt han och smällde igen dörren och lämnade mig ensam kvar. Vad hände nyss?
Var alla på dåligt humör helt plötsligt? Först Andrew, sedan...jag och nu Anthony?
Jag stirrade på den stängda dörren...trodde först att han skulle komma tillbaka in med ett av sina vanliga flin, men dörren förblev stängd. Varför hade jag gjort så där?
Allt jag kunde göra nu var att vänta och hoppas att allt skulle bli bra igen...men tänk om det inte löste sig!
Cricket
- Vad gör du? frågade jag osäkert med rynkad panna.
Mac suckade och sänkte blicken, men hans aningen trötta utseende fick mig inte att mjukna. Även om jag säkert var huvudet kortare ställde jag mig med armarna i kors och försökte stirra honom till förklaring.
- Mac?
- Jag har inte en flickvän. Jag skojade med dig bara.
Öh. Okej? Jag lät armarna falla till sidorna, inte för att nyheten var chockerande, utan för att jag bestämde att han inte var ett hot trots att han trängt sig på och låst dörren utan tillåtelse. Med den tanken satte jag mig på kanten av sängen slog på datorn.
- Jaha? sa jag högt för att få honom att fortsätta.
Han svarade inte. Tystnaden fylldes snart av datorns låga surr, jag väntade fortfarande på Macs svar medan jag skrev in mitt lösenord.
- Undrar om folk skriver fanfiction om oss, spekulerade han högt.
Jag förstod inte riktigt vad han ville säga med det. Fast dumma Mac hade väckt min nyfikenhet, så jag gick in på Google och sökte på "fanfics about Cri-", mer behövde jag inte skriva för Google fyllde i resten själv.
Mac var den som dök upp först och även mest, bara i andra formuleringar. Sedan var det Andrew, och ett par killar till. Andrew? tänkte jag med en fnysning. Måste ha varit för den där grottdelen, när Mac hackade spelet så ljuset försvann. Dumma tweens.
- Finns det?
Mac avbröt mina tankar och gick närmare sängens kortsida. Jag makade mig genast längre bort från honom.
- Verkar som det.
- Vill du läsa?
- Usch, fan heller. Ville du säga något mer eller? Annars kan du gå? sa jag ilsknare än jag hade planerat och stirrade stint på honom.
Mac rynkade pannan åt mig först, det såg ut som om han ville säga någon irriterande comeback, men ändrade sig i sista sekunden och ryckte på axlarna.
- Okej. Som du vill, Cricket.
Med de orden vände han mig ryggen och lämnade rummet.
Äntligen kunde jag slappna av lite! Vi skulle ändå bli tvungna att på något sätt luska ur vad hela game-over-grejen handlade om. Det kunde ju inte vara så farligt? Nej, jag ville inte tänka på sånt då jag var ensam. Ensamhet var något viktigt för mig, så jag ville ta vara på det.
Så jag hittade en av de mest populära fanfics om mig och Mac och började läsa.
Cricket Harper har alltid fått fallit offer för fördomar mot tjejer som älskade dataspel, och som resultat var hon en outsider i sin skola.
Jag hade aldrig upplevt den graden av fördomar, och jag hade frivilligt avlägsnat mig från alla människor i skolan.
Hon var en talangfull sångerska
Fullkomlig lögn, jag var tondöv.
och än mer talangfull gamer. Men trots sina talanger hade hon en väldigt liten vänskapskrets.
Jag förstår inte varför författaren måste betona denna Crickets ensamhet två gånger i samma stycke, och samtidigt säga emot sig själv då "outsiders" oftast inte ens hade små vänskapskretser. Idioti.
Men allt skulle förändras snart, då den nya bad boyen Mac Tennant börjar i hennes skola.
Mac var ingen bad boy. Han var en fuskare, men det gjorde honom inte till en bad boy. Efter den meningen skummade jag igenom resten av de 30 kapitlen och listade ut att Mac och Cricket i denna fanfic skulle ha en hel del sex, han skulle dumpa henne, hon skulle bli gravid, han skulle försöka komma tillbaka till henne och hon skulle svälja det hela med hull och hår.
Alltså helt emot det jag skulle göra i verkligheten, och då pratar jag om reaktionen på graviditeten och sveket, inte det faktum att jag tydligen var lättfotad som hoppade i säng med Mac efter tre veckors bekantskap.
Jag suckade tungt åt den dumma fanficen och stängde av datorn. Måste ta och sträcka på benen.
_______________________________________________________________________________
Unia sa att denna var en av hennes favoritnoveller, och jag kände mig otroligt skyldig för att jag alltid försenar kapitlen :( Förlåt ...
Kom inte på något att skriva, så jag hade med den här lilla knäppa delen om fanficen xD Hoppas det blev bra ändå :/ Vad vill ni ska hända mellan Mac och Cricket? För jag är faktiskt rätt osäker, de har ju känt varann så lite ....
//Fjompen:)
Ja Mac och Cricket har ju känt varandra så lite...lika lite som Chris och Anthony!!! ;) Insåg inte hur lite de har känt varandra...efter 34 kapitel har det ju fortfarande bara gått några veckor!!! O_O
Ville att något skulle hända så jag skapade ett bråk...av någon anledning tycker jag om att ge mina karaktärer problem...men då ger jag även mig själv problem eftersom det är jag som måste lösa dem...men det här problemet är så litet!!! ^^'
KOMMENTERA!!! :)
Hare gött!!! XD
//Bokberoende (>^.^)>
- Så...en hel veckas ledigt...vad kan man göra?, suckade jag och Anthonys grepp hårdnade om mina axlar. Jag såg förvirrat upp på honom men han flinade bara och sa:
- Tro inte att du slipper oss bara, ellerhur Andrew?
- Mmh, muttrade han bara och jag lyckades ta mig ur Anthonys grepp och stoppa Andrew mitt i korridoren.
- Varför så sur?, frågade jag allvarligt och han suckade.
- Det är inget, sa han bara och tog bort min hand från hans bröst som jag hade stoppat honom med.
- Kom igen Andrew, vi är i final, vad finns det att vara sur över, sa Anthony med ett flin och lade sin hand på sin brors axel.
- Visst...jag är trött, vi hörs imorgon, muttrade han igen och slet sig loss från sin brors grepp och försvann runt hörnet.
- Vet du vad det är med honom?, frågade jag och Anthony skakade på huvudet.
- Tyvärr inte, men han kan ju inte vara sur för alltid, han är säkert sitt vanliga jag imorgon, sa han lugnande och log ner mot mig.
- Kan du fatta det? Vi är i final, sa han sedan glatt, antagligen bara för att byta samtalsämne.
- Inte riktigt...när jag skickade in min ansökan förväntade jag mig inte alls att det skulle bli så här, sa jag med ett leende men jag slutade le när han flinade.
- Måste du flina hela tiden? Det är väldigt irriterande, sa jag allvarligt men han skrattade bara.
- Du säger det om precis allt jag gör, Chris! Du är så irriterande Anthony, sluta flina det är så irriterande, sluta med dina dåliga skämt det är så irriterande, sa han menande och jag suckade, men han hade ju rätt.
- Förlåt...men du är väldigt irriterande, sa jag ursäktande och han såg allvarligt på mig, men log.
- Finns det inget annat du kan säga om mig? Är jag bara irriterande?, frågade han och jag visste inte vad jag skulle säga. Irriterande var det första jag kunde tänka på när jag tänkte på honom.
- Jag är trött, kan vi ta det här imorgon? frågade jag ursäktande och han suckade men nickade.
- Godnatt, sa han och kysste mig. Jag lyckades komma loss ur hans grepp efter ett litet tag och han flinade åt mig.
- Låt mig gissa, det är irriterande när jag gör så? sa han men det lät nästan som att han faktiskt blev sårad över att jag inte hade något annat att säga om honom...eller var det bara inbillning?
- Godnatt, sa jag bara snabbt och gick fram till min dörr och låste upp den snabbt och klev in i mitt rum.
Det var skönt att veta att vi skulle slippa spelvärlden i en vecka nu. Det var ganska tröttsamt att springa omkring och döda spelare efter ett tag. Jag undrade vad vi skulle göra nu...spelskaparna hade ju något konstigt för sig...så...hur skulle vi lösa det här?
Jag lade mig ner på sängen. Det jag hade sagt till Anthony var ingen lögn, jag var verkligen trött!
Nästa dag vaknade jag av att någon knackade på dörren och jag gick för att öppna den, men när jag lade handen på dörrhandtaget föll något ner på golvet framför mig ur en springa på dörren.
Jag böjde mig ner och tog upp det svarta kuvertet. Som vanligt var texten röd...Dreamergirl stod det på det.
Jag tog med mig brevet bort till sängen och öppnade det när jag hade satt mig ner. Det var tydligen ett informationsbrev från spelskaparna.
Grattis Dreamergirl till finalplatsen.
Nu när du är en finalist kommer du få en veckas ledigt, från och med idag. Du får vistas i hela byggnaden under din lediga tid, förutom på den östra sidan, och du får ej lämna byggnaden.
Om tre dagar, vilket är på torsdag, kommer du tyvärr inte få ledigt. Prick klockan fem ska du infinna dig utanför rum 553. Du ska nämligen vara med i en tvintervju. Kom som du är, du kommer bara få en mick. Vi vill att du ska se ut som du brukar göra. Du kommer få några enkla frågor om dig själv som du ska svara på, det liknar testet du gjorde när du först kom hit, bara det att det är direktsänt tv.
Fram till dess får du i stort sett göra vad ni vill.
Använd din lediga tid väl!
Mvh Game over.
Jag stirrade på brevet i min hand. Skulle de göra en tvintervju med oss finalister? Genast blev jag nervös...jag kunde inte vara med i tv. Fast jag var med i tv när jag var i spelet, och filmades varje dag utanför spelet...men det var inte samma sak som att sitta framför en kamera och veta att hundratals människor såg på en i just det ögonblicket...eller kanske fler...
Det knackade på dörren igen och jag gick fram till den, fortfarande stirrande på brevet i min hand.
- Hej har du fått br...äh det var inget, sa Anthony när han fick syn på brevet i min hand. Jag gick åt sidan så att han kunde komma in och stängde sedan dörren.
- Vad tycker du då? Ska det inte bli kul?, sa han sedan med ett leende, men flinade sedan för att visa att han drev med mig.
- Jaa...jätte, sa jag ironiskt och satte mig ner på sängen med en suck.
- Det kommer gå bra Chris, sa Anthony allvarligt och satte sig ner bredvid mig.
- Jasså? Jag tror att jag kommer dö, eller ännu värre, göra bort mig på direktsänd tv, sa jag irriterat och begravde ansiktet i händerna.
-Lugna ner dig Chris, du oroar dig för mycket, sa Anthony och lade armen om mig, men jag ställde mig upp för att undvika honom.
- Förlåt men jag är tyvärr inte lika självsäker som dig, sa jag ännu mer irriterat och han ställde sig upp med ett sårat uttryck.
- Hörru, jag försöker bara hjälpa dig, du behöver inte bli så arg, sa han stött och lade armarna i kors. Eftersom han hade lurat mig förut när det gäller att bli sur eller sårad, trodde jag honom inte.
- Kan du sluta försöka lura mig och vara lite allvarlig för en gångs skull, sa jag och han såg surt på mig.
- Jag försöker inte lura dig, sa han argt och gick bort till dörren.
- Jag försöker inte alltid skämta med dig, jag kan vara allvarlig också, sa han och jag blängde på honom.
- Skämta med mig? Allt du gör är att håna mig och få mig att känna mig generad, sa jag ilsket tillbaka och han blängde tillbaka innan han öppnade dörren.
- Jag kan inte fatta att du verkligen tror så om mig, röt han och smällde igen dörren och lämnade mig ensam kvar. Vad hände nyss?
Var alla på dåligt humör helt plötsligt? Först Andrew, sedan...jag och nu Anthony?
Jag stirrade på den stängda dörren...trodde först att han skulle komma tillbaka in med ett av sina vanliga flin, men dörren förblev stängd. Varför hade jag gjort så där?
Allt jag kunde göra nu var att vänta och hoppas att allt skulle bli bra igen...men tänk om det inte löste sig!
Cricket
- Vad gör du? frågade jag osäkert med rynkad panna.
Mac suckade och sänkte blicken, men hans aningen trötta utseende fick mig inte att mjukna. Även om jag säkert var huvudet kortare ställde jag mig med armarna i kors och försökte stirra honom till förklaring.
- Mac?
- Jag har inte en flickvän. Jag skojade med dig bara.
Öh. Okej? Jag lät armarna falla till sidorna, inte för att nyheten var chockerande, utan för att jag bestämde att han inte var ett hot trots att han trängt sig på och låst dörren utan tillåtelse. Med den tanken satte jag mig på kanten av sängen slog på datorn.
- Jaha? sa jag högt för att få honom att fortsätta.
Han svarade inte. Tystnaden fylldes snart av datorns låga surr, jag väntade fortfarande på Macs svar medan jag skrev in mitt lösenord.
- Undrar om folk skriver fanfiction om oss, spekulerade han högt.
Jag förstod inte riktigt vad han ville säga med det. Fast dumma Mac hade väckt min nyfikenhet, så jag gick in på Google och sökte på "fanfics about Cri-", mer behövde jag inte skriva för Google fyllde i resten själv.
Mac var den som dök upp först och även mest, bara i andra formuleringar. Sedan var det Andrew, och ett par killar till. Andrew? tänkte jag med en fnysning. Måste ha varit för den där grottdelen, när Mac hackade spelet så ljuset försvann. Dumma tweens.
- Finns det?
Mac avbröt mina tankar och gick närmare sängens kortsida. Jag makade mig genast längre bort från honom.
- Verkar som det.
- Vill du läsa?
- Usch, fan heller. Ville du säga något mer eller? Annars kan du gå? sa jag ilsknare än jag hade planerat och stirrade stint på honom.
Mac rynkade pannan åt mig först, det såg ut som om han ville säga någon irriterande comeback, men ändrade sig i sista sekunden och ryckte på axlarna.
- Okej. Som du vill, Cricket.
Med de orden vände han mig ryggen och lämnade rummet.
Äntligen kunde jag slappna av lite! Vi skulle ändå bli tvungna att på något sätt luska ur vad hela game-over-grejen handlade om. Det kunde ju inte vara så farligt? Nej, jag ville inte tänka på sånt då jag var ensam. Ensamhet var något viktigt för mig, så jag ville ta vara på det.
Så jag hittade en av de mest populära fanfics om mig och Mac och började läsa.
Cricket Harper har alltid fått fallit offer för fördomar mot tjejer som älskade dataspel, och som resultat var hon en outsider i sin skola.
Jag hade aldrig upplevt den graden av fördomar, och jag hade frivilligt avlägsnat mig från alla människor i skolan.
Hon var en talangfull sångerska
Fullkomlig lögn, jag var tondöv.
och än mer talangfull gamer. Men trots sina talanger hade hon en väldigt liten vänskapskrets.
Jag förstår inte varför författaren måste betona denna Crickets ensamhet två gånger i samma stycke, och samtidigt säga emot sig själv då "outsiders" oftast inte ens hade små vänskapskretser. Idioti.
Men allt skulle förändras snart, då den nya bad boyen Mac Tennant börjar i hennes skola.
Mac var ingen bad boy. Han var en fuskare, men det gjorde honom inte till en bad boy. Efter den meningen skummade jag igenom resten av de 30 kapitlen och listade ut att Mac och Cricket i denna fanfic skulle ha en hel del sex, han skulle dumpa henne, hon skulle bli gravid, han skulle försöka komma tillbaka till henne och hon skulle svälja det hela med hull och hår.
Alltså helt emot det jag skulle göra i verkligheten, och då pratar jag om reaktionen på graviditeten och sveket, inte det faktum att jag tydligen var lättfotad som hoppade i säng med Mac efter tre veckors bekantskap.
Jag suckade tungt åt den dumma fanficen och stängde av datorn. Måste ta och sträcka på benen.
_______________________________________________________________________________
Unia sa att denna var en av hennes favoritnoveller, och jag kände mig otroligt skyldig för att jag alltid försenar kapitlen :( Förlåt ...
Kom inte på något att skriva, så jag hade med den här lilla knäppa delen om fanficen xD Hoppas det blev bra ändå :/ Vad vill ni ska hända mellan Mac och Cricket? För jag är faktiskt rätt osäker, de har ju känt varann så lite ....
//Fjompen:)
Ja Mac och Cricket har ju känt varandra så lite...lika lite som Chris och Anthony!!! ;) Insåg inte hur lite de har känt varandra...efter 34 kapitel har det ju fortfarande bara gått några veckor!!! O_O
Ville att något skulle hända så jag skapade ett bråk...av någon anledning tycker jag om att ge mina karaktärer problem...men då ger jag även mig själv problem eftersom det är jag som måste lösa dem...men det här problemet är så litet!!! ^^'
KOMMENTERA!!! :)
Hare gött!!! XD
//Bokberoende (>^.^)>
Monday, December 24, 2012
Tuesday, December 11, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 33
Chris
Mitt lejon?
Självklart tappade jag fokus helt och jag slängde en hastig blick på Anthony. Jag förväntade mig ett flin, men han var gravallvarlig. Han menade verkligen det han sa...överlev det här nu!
Jag slet blicken från honom och koncentrerade mig på nuet. Våra fiender närmade sig snabbt. Plötsligt flög något förbi ovanför våra huvuden och en tjej runt arton år landade på den lilla plattformen i mitten av hålet. Hon var rätt stor, men såg väldigt stark ut och i händerna höll hon två pistoler och i bältet hängde en kedja. Hon vände sig om och såg på oss. Hon var en, vilket betydde att det var tre till på väg!
Hon höjde sina pistoler mot oss och jag ryckte till....ibland kunde mina tankar vara farliga. Jag försvann ju trots att jag var mitt i ett slags krig.
Tur nog var de andra mer fokuserade och Mac avfyrade ett skott som tyvärr inte dödade henne, men hon tappade balansen och föll ner i hålet.
Jag försökte skjuta undan alla mina tankar och fokusera på spelarna som nu kom ut ur de tre andra tunnlarna jagade av sina kloner. Synen av två Erik gjorde mig illamående och jag var nära att försvinna i gamla minnen från skolan, men jag tvingade undan dem. Trots att jag försökte att inte tänka smög sig en tanke in i mitt huvud. Jag hade bara två knivar! De var inte skapta för den här typen av närkamp!
Något gnagde i bakhuvudet...det var något jag hade glömt men som skulle vara till stor hjälp nu...man kan uppgradera sina vapen och rustningar genom att samla poäng!
- Hörrni...hur får man tag på poäng? frågade jag medan våra fiender slog ner sina kloner.
- Jag vet inte! sa Andrew lite stressat när en kedja virade sig runt staketet runt hålet och den stora tjejen kikade fram.
- Man får ett poäng för varje person som gillar ens sida, fem poäng om man dödar någon och tio poäng om man slår ut någon från spelet! muttrade Mac och siktade på tjejens huvud igen.
Nu behövde jag bara komma på hur man faktiskt uppgraderade sina vapen...med tanken? Värt att prova.
Jag backade lite så att jag stod skyddad bakom de andra och stängde sedan ögonen.
Jag vill uppgradera mina knivar! tänkte jag och rösten som ropade upp de döda spelarna ekade i mitt huvud när den svarade.
Knivar uppgraderade!
När jag öppnade ögonen igen kollade jag ner på mina knivar. De lyste blått ett litet tag men så slocknade ljuset och jag höll två lite vassare knivar i mina händer...men jag såg inte någon annan förändring. Kul...det var ju inte alls slöseri med poäng!
Jag tog ett steg fram och ställde mig i halvcirkeln igen. Klonerna var borta...tror jag...det kanske bara var klonerna kvar...
De fick syn på oss och Erik siktade genast på mig med sin pistol.
Tjejen som hade ramlat ner i hålet klättrade upp på nytt medan hon respawnade och hoppade ner på golvet med framdragna pistoler. Hon siktade genast på tvillingarna och när jag vred på huvudet fick jag syn på en kille och en tjej som siktade med sina pistoler på Cricket och Mac.
Det var tydligen vi mot dem...fem mot fyra.
- Trodde ni att ni är de enda som kan samarbeta? skrattade Erik och jag hörde att tvillingarna svor lågt bredvid mig.
- Samarbete? Ni hjälpte inte ens varandra med era kloner! fräste jag tillbaka, men han flinade bara.
- Vi kom överens om att döda er så att vi sedan kan komma till finalen! sa han och jag suckade.
- Om du skjuter henne ska jag...., fräste Anthony men Erik flinade bara och avfyrade skottet. Det smällde till och en plötsligt smärta spred sig från mitt huvud. Jag höjde handen till huvudet och den blev genast dränkt i blod. Min hälsa var inte så bra så att jag skulle klara mig. Mina ben tappade sin styrka och jag föll till golvet.
Allt försvann och det blåa ljuset smög sig på mitt synfält igen. Nu hade jag bara tre liv kvar!
När jag slog upp ögonen igen stod jag på samma plats som innan, men allt var helt annorlunda. Mina vänner stod inte längre i en halvcirkel. Eriks skott måste ha startat ett slags krig för nu slogs alla i närkamp. Tvillingarna slogs mot Erik som förtvivlat försökte hålla dem tillbaka, men det verkade inte funka för han tog emot slag på slag och försvann sedan. Självklart kom han tillbaka och sprang genast bort från tvillingarna. De tänkte springa efter honom men jag stoppade dem.
- Hjälp Cricket och Mac, jag tar honom, ropade jag och de nickade. Mac och Cricket såg inte alls ut att behöva hjälp...men om någon skulle sparka ut Erik från det här spelet så var det jag. Trots att jag visste att något dåligt antagligen skulle hända honom så tänkte jag döda honom...hellre honom än mig!
- Du Erik, jag sa ju att jag skulle se till att det blev Game over för dig, ropade jag och han stannade framför mig.
- Visst...ett sista slag, flinade han och drog fram sitt svärd. Mitt grepp om knivarna hårdnade. Jag hade slagits mot honom och vunnit förut, jag kunde göra det igen.
Han höjde svärdet för ett slag men jag hoppade undan och hans svärd slog i golvet. Jag försökte hugga honom i ryggen, men han hann parera mitt slag och stöten från hans parering fick mig att tappa kniven. Hur skulle jag klara mig nu?
Jag gled undan från ännu ett av hans hugg och letade efter kniven på golvet med blicken...men jag kunde inte hitta den. Han högg mot mig igen, men jag lyckades precis glida undan, men han lyckades skära upp ett hål i min tröjärm...jag tappade ingen hälsa som tur var.
Jag sänkte blicken lite snabbt igen och då fick jag syn på den. Den hängde i ett rep som satt fast i ett armband runt min arm. Repet...eller tråden snarare var väldigt tunn men såg ändå stark ut. Jag ryckte till med armen och tråden åkte tillbaka in i armbandet när kniven landade i min hand. Det kanske var värt de där femtusen poängen ändå!
Jag släppte knivarna och lät dem hänga i trådarna. Jag gled undan och tog tag i tråden och snärtade till den i en båge så att kniven snärtade till honom på pannan. Det djupa såret började genast blöda...han måste ha förlorat en del hälsa på det där!
Irriterat högg han till på nytt, men jag gled undan och drog till mig kniven till handen igen och lyckades hugga honom i ryggen.
Han skrek till och rätade på ryggen och höjde svärdet för ännu ett hugg, men plötsligt vek sig hans ben under honom och han föll till golvet. Hans hälsa var slut!
Erik Fuller är ute ur spelet. 8 spelare kvar!
Han var borta! Nu måste jag bara hjälpa de andra!
Cricket
Mac verkade få nog av den här storväxta bruden, han gav ifrån sig ett högt och ilsket rop och drog i hennes krage bara för att en bråkdels sekund senare kasta henne i gropen mitt i golvet.
Att döma av hans ilskna blick hade hon inte börjat respawna.
Jag hade ingen motståndare utom den stora tjejen som jag och Mac hade samarbetat för att ta död på, men nu när jag svängde runt och såg på de två mindre motståndarna som tvillingarna kämpade emot fattade jag att jag måste välja att döda någon av dem. Antingen snubben jag inte kände ... eller Annie.
- Lite hjälp kanske?! ropade Anthony förbannat då han såg att vi bara stod där.
Jag ryckte till då Macs arm plötsligt sträcktes ut precis bredvid mig och han sköt en lång skur mot killen som Andrew kämpade mot.
Jag fattade att jag måste handla och rusade fram till Annie, hon såg mig inte och höll just på att sikta mot Anthony som hade fallit om kull och var för klumpig eller för stressad för att snabbt ta sig upp igen.
- Annie! ropade jag och vände henne runt.
Hon mötte min blick, och jag föll nästan omkull precis som Anthony gjort.
Det här var inte Annie längre. Gud vet vem det var, men nog ville seriemördaren som tagit över Annies kropp bli av med någon av oss, spela roll vem, så att det bara var fem finalister kvar.
Hon riktade sitt futuristiska vapen mot mitt bröst och stirrade mig rätt in i ögonen då hon lade fingret mot avtryckaren.
- Anni...
Blod sprutade mig rätt i ansiktet och fick mig att rycka våldsamt till, men till min förvåning kände jag ingen smärta. Öppnade ögonen som jag hade stängt då jag hörde skottet och såg det gapande hålet i Annies panna innan hon höll ihop.
- Vad fan håller du på med? fräste Anthony. Tror du du kan prata med henne tills hon låter dig vara?!
Jag öppnade munnen för att svara men han vände bort huvudet och började springa i den riktningen som Chris hade försvunnit.
- Chris! hörde vi honom ropa.
Jag letade reda på Mac med blicken och gick fram till honom.
- Är du okej?
Han hade en pappersnäsduk från ingenstans och torkade bort några bloddroppar från mitt ansikte.
Jag nickade kort.
Vi ryckte båda till då den dånande mansrösten plötsligt började tala.
- "Fem spelare har kämpat hårdast och förtjänat sin plats i finalen. Spelarna är följande: The Beetle, PacMac, Dreamergirl, TwinNr1 och sist men inte minst TwinNr2".
Chris levde fortfarande. Hon hade besegrat den där irriterande snubben.
Jag ryckte till då verkligheten åter blev verklig och upptäckte att Mac hade tagit min hand igen medan vi kämpade den där sista striden. Våra händer hade börjat svettas av varandras värme och han var den första att ta bort sin hand då vi "kopplades bort" från spelet, och vägrade möta min blick då jag såg på honom.
- Grattis, sa en kvinna då jag långsamt hasade ut efter de andra.
Hon log, och jag log inte tillbaka.
Ingen av oss sa något. Anthony gick bara med armen om Chris axlar, höll henne hårt tryckt mot sig, Andrew gick bakom dem med huvudet sänkt, Mac verkade ha tappat sina mänskliga känslor ... och jag?
Jag gick och tänkte på det den där mannen hade sagt då vi vann.
"Kämpat hårdast och förtjänat sin plats". Jag hade inte gjort något. Det kändes som att jag bara använde mig utav Macs hjälp hela tiden. Bara nyss hade Anthony räddat mig ifrån att tillfälligt dö.
Jag ville hem. Bort från det här skumma stället. Stod inte ut längre. Vart tog egentligen de andra spelarna vägen?
- En veckas vila!
Mac sträckte på sig. Jag såg mig osäkert omkring, de andra hade gått vidare mot sina rum. Macs rum var inte här ... Varför var han här?
- Vad vill du? frågade jag kraftlöst trots att jag hade försökt låta irriterad.
- Jag måste prata med dig i enrum.
Jag låste osäkert upp rummet och Mac följde efter mig in.
Och låste sedan dörren.
______________________________________________________________________________
"Inget kommer att hända, ta det lugnt" SHE LIED.
Förlåt folks för att jag har varit så himla seg :( Jag har dåligt samvete -.-
Kommentera lite i alla fall, för Bokberoendes skull? Hon har varit duktig i alla fall ^^
//Fjompen:)
Så...efter en lång väntan...här är ert kapitel!!! XD
Wow...33 kapitel O_O Det känns som att den här novellen kommer bli riktigt lång!!! ^^'
Vad tycker ni då??? XD
KOMMENTERA!!! :D
Hare gött!!! XD
//Bokberoende ^^
Mitt lejon?
Självklart tappade jag fokus helt och jag slängde en hastig blick på Anthony. Jag förväntade mig ett flin, men han var gravallvarlig. Han menade verkligen det han sa...överlev det här nu!
Jag slet blicken från honom och koncentrerade mig på nuet. Våra fiender närmade sig snabbt. Plötsligt flög något förbi ovanför våra huvuden och en tjej runt arton år landade på den lilla plattformen i mitten av hålet. Hon var rätt stor, men såg väldigt stark ut och i händerna höll hon två pistoler och i bältet hängde en kedja. Hon vände sig om och såg på oss. Hon var en, vilket betydde att det var tre till på väg!
Hon höjde sina pistoler mot oss och jag ryckte till....ibland kunde mina tankar vara farliga. Jag försvann ju trots att jag var mitt i ett slags krig.
Tur nog var de andra mer fokuserade och Mac avfyrade ett skott som tyvärr inte dödade henne, men hon tappade balansen och föll ner i hålet.
Jag försökte skjuta undan alla mina tankar och fokusera på spelarna som nu kom ut ur de tre andra tunnlarna jagade av sina kloner. Synen av två Erik gjorde mig illamående och jag var nära att försvinna i gamla minnen från skolan, men jag tvingade undan dem. Trots att jag försökte att inte tänka smög sig en tanke in i mitt huvud. Jag hade bara två knivar! De var inte skapta för den här typen av närkamp!
Något gnagde i bakhuvudet...det var något jag hade glömt men som skulle vara till stor hjälp nu...man kan uppgradera sina vapen och rustningar genom att samla poäng!
- Hörrni...hur får man tag på poäng? frågade jag medan våra fiender slog ner sina kloner.
- Jag vet inte! sa Andrew lite stressat när en kedja virade sig runt staketet runt hålet och den stora tjejen kikade fram.
- Man får ett poäng för varje person som gillar ens sida, fem poäng om man dödar någon och tio poäng om man slår ut någon från spelet! muttrade Mac och siktade på tjejens huvud igen.
Nu behövde jag bara komma på hur man faktiskt uppgraderade sina vapen...med tanken? Värt att prova.
Jag backade lite så att jag stod skyddad bakom de andra och stängde sedan ögonen.
Jag vill uppgradera mina knivar! tänkte jag och rösten som ropade upp de döda spelarna ekade i mitt huvud när den svarade.
Knivar uppgraderade!
När jag öppnade ögonen igen kollade jag ner på mina knivar. De lyste blått ett litet tag men så slocknade ljuset och jag höll två lite vassare knivar i mina händer...men jag såg inte någon annan förändring. Kul...det var ju inte alls slöseri med poäng!
Jag tog ett steg fram och ställde mig i halvcirkeln igen. Klonerna var borta...tror jag...det kanske bara var klonerna kvar...
De fick syn på oss och Erik siktade genast på mig med sin pistol.
Tjejen som hade ramlat ner i hålet klättrade upp på nytt medan hon respawnade och hoppade ner på golvet med framdragna pistoler. Hon siktade genast på tvillingarna och när jag vred på huvudet fick jag syn på en kille och en tjej som siktade med sina pistoler på Cricket och Mac.
Det var tydligen vi mot dem...fem mot fyra.
- Trodde ni att ni är de enda som kan samarbeta? skrattade Erik och jag hörde att tvillingarna svor lågt bredvid mig.
- Samarbete? Ni hjälpte inte ens varandra med era kloner! fräste jag tillbaka, men han flinade bara.
- Vi kom överens om att döda er så att vi sedan kan komma till finalen! sa han och jag suckade.
- Om du skjuter henne ska jag...., fräste Anthony men Erik flinade bara och avfyrade skottet. Det smällde till och en plötsligt smärta spred sig från mitt huvud. Jag höjde handen till huvudet och den blev genast dränkt i blod. Min hälsa var inte så bra så att jag skulle klara mig. Mina ben tappade sin styrka och jag föll till golvet.
Allt försvann och det blåa ljuset smög sig på mitt synfält igen. Nu hade jag bara tre liv kvar!
När jag slog upp ögonen igen stod jag på samma plats som innan, men allt var helt annorlunda. Mina vänner stod inte längre i en halvcirkel. Eriks skott måste ha startat ett slags krig för nu slogs alla i närkamp. Tvillingarna slogs mot Erik som förtvivlat försökte hålla dem tillbaka, men det verkade inte funka för han tog emot slag på slag och försvann sedan. Självklart kom han tillbaka och sprang genast bort från tvillingarna. De tänkte springa efter honom men jag stoppade dem.
- Hjälp Cricket och Mac, jag tar honom, ropade jag och de nickade. Mac och Cricket såg inte alls ut att behöva hjälp...men om någon skulle sparka ut Erik från det här spelet så var det jag. Trots att jag visste att något dåligt antagligen skulle hända honom så tänkte jag döda honom...hellre honom än mig!
- Du Erik, jag sa ju att jag skulle se till att det blev Game over för dig, ropade jag och han stannade framför mig.
- Visst...ett sista slag, flinade han och drog fram sitt svärd. Mitt grepp om knivarna hårdnade. Jag hade slagits mot honom och vunnit förut, jag kunde göra det igen.
Han höjde svärdet för ett slag men jag hoppade undan och hans svärd slog i golvet. Jag försökte hugga honom i ryggen, men han hann parera mitt slag och stöten från hans parering fick mig att tappa kniven. Hur skulle jag klara mig nu?
Jag gled undan från ännu ett av hans hugg och letade efter kniven på golvet med blicken...men jag kunde inte hitta den. Han högg mot mig igen, men jag lyckades precis glida undan, men han lyckades skära upp ett hål i min tröjärm...jag tappade ingen hälsa som tur var.
Jag sänkte blicken lite snabbt igen och då fick jag syn på den. Den hängde i ett rep som satt fast i ett armband runt min arm. Repet...eller tråden snarare var väldigt tunn men såg ändå stark ut. Jag ryckte till med armen och tråden åkte tillbaka in i armbandet när kniven landade i min hand. Det kanske var värt de där femtusen poängen ändå!
Jag släppte knivarna och lät dem hänga i trådarna. Jag gled undan och tog tag i tråden och snärtade till den i en båge så att kniven snärtade till honom på pannan. Det djupa såret började genast blöda...han måste ha förlorat en del hälsa på det där!
Irriterat högg han till på nytt, men jag gled undan och drog till mig kniven till handen igen och lyckades hugga honom i ryggen.
Han skrek till och rätade på ryggen och höjde svärdet för ännu ett hugg, men plötsligt vek sig hans ben under honom och han föll till golvet. Hans hälsa var slut!
Erik Fuller är ute ur spelet. 8 spelare kvar!
Han var borta! Nu måste jag bara hjälpa de andra!
Cricket
Mac verkade få nog av den här storväxta bruden, han gav ifrån sig ett högt och ilsket rop och drog i hennes krage bara för att en bråkdels sekund senare kasta henne i gropen mitt i golvet.
Att döma av hans ilskna blick hade hon inte börjat respawna.
Jag hade ingen motståndare utom den stora tjejen som jag och Mac hade samarbetat för att ta död på, men nu när jag svängde runt och såg på de två mindre motståndarna som tvillingarna kämpade emot fattade jag att jag måste välja att döda någon av dem. Antingen snubben jag inte kände ... eller Annie.
- Lite hjälp kanske?! ropade Anthony förbannat då han såg att vi bara stod där.
Jag ryckte till då Macs arm plötsligt sträcktes ut precis bredvid mig och han sköt en lång skur mot killen som Andrew kämpade mot.
Jag fattade att jag måste handla och rusade fram till Annie, hon såg mig inte och höll just på att sikta mot Anthony som hade fallit om kull och var för klumpig eller för stressad för att snabbt ta sig upp igen.
- Annie! ropade jag och vände henne runt.
Hon mötte min blick, och jag föll nästan omkull precis som Anthony gjort.
Det här var inte Annie längre. Gud vet vem det var, men nog ville seriemördaren som tagit över Annies kropp bli av med någon av oss, spela roll vem, så att det bara var fem finalister kvar.
Hon riktade sitt futuristiska vapen mot mitt bröst och stirrade mig rätt in i ögonen då hon lade fingret mot avtryckaren.
- Anni...
Blod sprutade mig rätt i ansiktet och fick mig att rycka våldsamt till, men till min förvåning kände jag ingen smärta. Öppnade ögonen som jag hade stängt då jag hörde skottet och såg det gapande hålet i Annies panna innan hon höll ihop.
- Vad fan håller du på med? fräste Anthony. Tror du du kan prata med henne tills hon låter dig vara?!
Jag öppnade munnen för att svara men han vände bort huvudet och började springa i den riktningen som Chris hade försvunnit.
- Chris! hörde vi honom ropa.
Jag letade reda på Mac med blicken och gick fram till honom.
- Är du okej?
Han hade en pappersnäsduk från ingenstans och torkade bort några bloddroppar från mitt ansikte.
Jag nickade kort.
Vi ryckte båda till då den dånande mansrösten plötsligt började tala.
- "Fem spelare har kämpat hårdast och förtjänat sin plats i finalen. Spelarna är följande: The Beetle, PacMac, Dreamergirl, TwinNr1 och sist men inte minst TwinNr2".
Chris levde fortfarande. Hon hade besegrat den där irriterande snubben.
Jag ryckte till då verkligheten åter blev verklig och upptäckte att Mac hade tagit min hand igen medan vi kämpade den där sista striden. Våra händer hade börjat svettas av varandras värme och han var den första att ta bort sin hand då vi "kopplades bort" från spelet, och vägrade möta min blick då jag såg på honom.
- Grattis, sa en kvinna då jag långsamt hasade ut efter de andra.
Hon log, och jag log inte tillbaka.
Ingen av oss sa något. Anthony gick bara med armen om Chris axlar, höll henne hårt tryckt mot sig, Andrew gick bakom dem med huvudet sänkt, Mac verkade ha tappat sina mänskliga känslor ... och jag?
Jag gick och tänkte på det den där mannen hade sagt då vi vann.
"Kämpat hårdast och förtjänat sin plats". Jag hade inte gjort något. Det kändes som att jag bara använde mig utav Macs hjälp hela tiden. Bara nyss hade Anthony räddat mig ifrån att tillfälligt dö.
Jag ville hem. Bort från det här skumma stället. Stod inte ut längre. Vart tog egentligen de andra spelarna vägen?
- En veckas vila!
Mac sträckte på sig. Jag såg mig osäkert omkring, de andra hade gått vidare mot sina rum. Macs rum var inte här ... Varför var han här?
- Vad vill du? frågade jag kraftlöst trots att jag hade försökt låta irriterad.
- Jag måste prata med dig i enrum.
Jag låste osäkert upp rummet och Mac följde efter mig in.
Och låste sedan dörren.
______________________________________________________________________________
"Inget kommer att hända, ta det lugnt" SHE LIED.
Förlåt folks för att jag har varit så himla seg :( Jag har dåligt samvete -.-
Kommentera lite i alla fall, för Bokberoendes skull? Hon har varit duktig i alla fall ^^
//Fjompen:)
Så...efter en lång väntan...här är ert kapitel!!! XD
Wow...33 kapitel O_O Det känns som att den här novellen kommer bli riktigt lång!!! ^^'
Vad tycker ni då??? XD
KOMMENTERA!!! :D
Hare gött!!! XD
//Bokberoende ^^
Sunday, December 9, 2012
Förlåt!!! :/
Förlåt för att det dröjer så...det är lite problem med skrivandet just nu!!! :P
Det kan ta ett tag...
Hare gött så länge i alla fall!!! XD
//Bokberoende :)
Det kan ta ett tag...
Hare gött så länge i alla fall!!! XD
//Bokberoende :)
Subscribe to:
Posts (Atom)