Jag vill dö som en gamer- Kapitel 38

Chris

Jag visste inte hur, men jag skulle hämnas på något sätt. Varför hade han gjort så? Ännu viktigare, varför hade jag låtit honom göra så?
 Jag var på väg mot mitt rum, jag hade ingen lust alls att gå till tvillingarna just nu...fast jag ville fråga Andrew om han hade varit med på det. Han hade ju försökt varna mig, men gjorde han det för att verka oskyldig? Nej, han måste i alla fall ha varit allvarlig...hoppades jag. Jag ville ha en vän i alla fall.
 Plötsligt slocknade allt och allt jag kunde se var mörker. Hade jag svimmat? Nej...jag var vid medvetande. Strömmen hade gått.
Jag gick försiktigt framåt med händerna utsträckta för att kunna känna om det var något i vägen. Det här påminde mig läskigt mycket om labyrinten i spelet. Jag hatade den fortfarande, så det här gjorde mig inte precis på bra humör.
 Plötsligt gick någon in i mig och jag föll omkull.
- Shit förlåt, sa en bekant röst och jag ställde mig upp med en suck.
- Det gör inget Andrew, sa jag och jag kände en hand mot min axel.
- Chris? Vet du vad som händer? frågade han oroligt och jag skakade på huvudet, men så kom jag på att han inte kunde se det och sa:
 - Nej, det enda jag vet är att det är strömavbrott.
- Vi borde leta rätt på de andra.
 - Varför?
- Jag förklarar sen, kom nu, sa han och drog med mig vidare genom korridoren. Jag följde så klart efter, han höll hårt i min arm så jag hade inget annat val.
 Vi stannade efter ett tag och jag hörde att han knackade på en dörr. Hur hittade han hit?
- Anthony, kom ut, jag hittade Chris, sa han och dörren öppnades.
- Bra, har nån av er någon aning om vart de andra kan vara? frågade Anthony och jag kände mig plötsligt arg och sårad på samma gång, men jag ville inte bråka nu. Andrew hade något i kikaren, så det kändes som ett dåligt tillfälle att ta upp hans svek nu.
- Jag vet vart Crickets rum är, sa jag och lyckades gömma min ilska.
- Okej, visa vägen, sa Andrew jäktat och jag drog med honom, och han drog antagligen med sig Anthony.
Det var verkligen svårt att hitta i mörkret, jag fick verkligen lov att tänka mycket. Jag behövde föreställa mig korridorerna framför mig och tänka ut vilket håll jag skulle gå åt.
 Efter ett tag trodde jag att jag stod framför rätt dörr, så jag knackade...men fick inget svar.
- Är du säker på att det är rätt dörr? frågade Andrew och knackade på dörren igen, fast hårdare än mig.
- Det borde vara den här, hon gick nog ut hon också, sa jag och såg mig omkring i mörkret. Jag önskade verkligen att jag hade en karta över stället, en sådan som jag hade haft i labyrinten.
 Vi fick helt enkelt lov att försöka hitta henne. Hon kunde vara vart som helst.

Cricket


Efter att ha fumlat runt i mörkret ett tag - jag kunde höra Chris' och tvillingarnas röster inte så långt bort - lyckades jag ta mig fram till det som jag trodde var Macs dörr. Om det inte var det så skulle jag i alla fall inte störa den som bodde där, för alla dörrar var tomma. Till min lycka öppnades dörren och blåaktigt ljus strömmade ut från rummet.
   - Nämen hej, sa Mac och hans svagt upplysta ansikte log. Kom in och gör mig sällskap, om du vill.
   - Nej tack, sa jag i slutgiltig ton. Har du någon ficklampa eller något?
   - Ja, det kanske jag har ...
   - Ja eller nej.
   - Jag har en, men vad ska du med den till? Sitt lugnt så kommer strömmen tillbaka.
Han var på väg att stänga dörren, men jag satte hastigt foten emellan och jag hörde Mac sucka.
   - Vi måste hitta dom andra. De irrar runt i mörkret också! utbrast jag.
   - Det är inte mitt problem, sa han surt men lät dörren stå öppen medan han sökte efter ficklampan.
Jag kikade försiktigt in i hans rum, som var precis likadant som mitt förutom att det var lite stökigare och datorn fungerade. Han var inne på den där fanfic-sidan.
   - Visst är det kul grejer som skriver om oss? frågade han över axeln som om han läste mina tankar, medan han rotade i en stor väska på golvet.
   - Vissa saker är rent av idiotiska, muttrade jag.
   - Man måste ge dem lite cred för att de har så ändlös fantasi. Här är den.
Mac slängde oväntat något avlångt mot mig och jag lyckades precis ta emot ficklampan innan den slog i golvet. Den var ganska stor och tung, jag förstod inte vad han skulle med en sådan till. Men jag ifrågasatte det inte och slog på den.
Den starka ljusstrålen lyste upp nästan hela Macs rum, och när jag riktade ljuset mot hans ansikte gav han ifrån sig ett fräsande ljud och skuggade ansiktet med handen.
   - Idiot, mumlade jag.
   - Jag älskar dig med.
   - Cricket?!
Jag backade två steg ut dörröppningen och riktade ljuset mot hållet där jag hade hört Chris' röst.
   - Aj, vad gör du! ropade Andrew.
   - Förlåt.
Jag sänkte ljusstrålen mot golvet och lät dem komma närmare. Andrew var den som började prata så fort de var tillräckligt nära.
   - Strömmen har gått, det här är vår chans.
   - Vår chans att vad? frågade jag förvirrat.
   - Att ta oss härifrån! Och jag tror jag vet vart de andra spelarna är! Vi borde skynda, tänk om de fixar elen!
   - Varför är mitt rum konferensrummet? muttrade Mac i bakgrunden.
   - Men är det inte för riskabelt? frågade jag. Strömmen kan ju vara tillbaka när som helst.
   - Precis, och därför får vi inte vänta mer! Komigen!
---------------------------------------------------------------------------------------------

Den här gången var det mitt fel att det dröjde xD
 Nu kommer det antagligen bara komma ett kapitel till, och en epilog...så det är snart över :/
Kommentera gärna vad ni tycker!!! :)
 Hare gött!!! xD
//Bokberoende ^^

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 37

Chris



Jag lämnade Crickets rum, jag orkade inte prata med henne just nu. Jag var fortfarande chockad, men ändå lättad över att jag och Anthony var vänner igen. Jag hoppades att han inte skulle återgå till alla flörtförsök som fick mig att rodna och bara vilja springa därifrån så snabbt som möjligt. Det var bara irriterande, och pinsamt. För, ärligt talat, så var jag inte säker på varför jag lät honom göra så med mig. Varför skällde jag inte ut honom? Han kanske skulle ha slutat då, och varför gjorde han så mot mig?
 Trots att det irriterade mig så mycket, så gillade jag att faktiskt få uppmärksamhet för en gångs skull. Jag orkade inte bry mig om ifall han bara drev med mig eller inte, han verkade bry sig om mig i alla fall. Ingen har gjort det förut. Min bror verkade mest bry sig om mina spel, min mor frågade väl lite då och då om min dag, men hon verkade bara göra det för att mammor ska göra så.
 Jag hade varit ett enkelt mål....
Jag kom plötsligt att tänka på den gången då Andrew för första gången visade sin ilska.
 - Anthony kan du inte bara låta henne va? Man ska inte leka sådär med folk.
- Tror du att jag leker med henne? 
- Du sa samma sak om den förra och vad hände då? Du tappade intresset och krossade hennes hjärta.
Jag stannade med ett ryck. Betydde det som jag trodde att det betydde? Hade jag haft rätt från början?
 Jag kände mig som en idiot. Jag borde ha fattat vad Andrew menade, var jag frånvarande då eller? Var jag verkligen så korkad och dum i huvudet?
 Jag vände mig genast om och började gå tillbaka mot Anthonys rum. Jag tänkte tvinga honom att berätta det som Andrew ville att jag skulle veta, jag ville veta om det var det som jag hade kommit på nu.
 Det som jag trodde verkade faktiskt väldigt troligt. Jag var ett enkelt mål. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, jag längtade efter någon som visade intresse nog att ens prata med mig utan att säga något elakt. Anthony gjorde det, han sa aldrig något elakt till mig. Det var inte så konstigt att han fick mig på fall så lätt...jag var ett vrak. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men nu förstod jag det. Jag var verkligen ett vrak. Jag hade ignorerat det tills nu.
 Jag stannade igen framför Anthonys dörr med handen höjd för en knackning, men jag lät den falla till sidan.
Jag tänkte inte göra det så lätt för honom, om hade hade lekt med mig så ville jag att han skulle betala för det. Chris Smith skulle hämnas, för första gången i sitt liv.
 Anthony hade skämt ut mig i direktsänt tv, så då tänkte jag göra samma sak mot honom.


Cricket

Jag hade ingenting att göra, ville inte prata med Mac och Chris verkade ha egna problem. Ibland önskade man faktiskt att man hade flera vänner här i livet, jag hade inte ens någon att ringa till.
Utom mamma och Aida förstås, men Aida var för liten för att få höra allt underligt skit som hade hänt här och mamma skulle nog bara bli orolig och försöka få mig ur det hela.
Men vänta. Egentligen så borde ju det fungera. Jag menar, de kunde inte hålla fast folk fullkomligt som de sa på deras hemsida, att man inte hade någon återvändo när man väl hade blivit utvald.
Det skulle bara bli misstänkt om man verkligen inte kunde dra sig ur oavsett vad, det borde visserligen vara svårt men inte omöjligt!
   Ja, jag borde nog ringa mamma och berätta hur det låg till. Kanske skulle hon kunna få ut oss alla härifrån?
Kalla mig feg, men jag ville inte riskera mitt liv för några tölpar jag inte ens kände. Jag hade absolut ingen skyldighet till det och hade full rätt att backa ur detta "heroiska" och något dumma uppdrag. Mamma jobbade nu, och brukade oftast sluta vid åtta eller nio. Jag fick vänta tills dess.

***

Jag loggade in på Skype och insåg lyckligt att min mamma var online, och jag ringde direkt. Underligt nog svarade hon inte först. Konstigt, man skulle väl tro att hon ville svara så fort som möjligt.
Men sedan kom jag på. Hon försökte väl få Aida att sova, något som hände ibland då Aida var extra sur på mamma för något som hon hade lovat Aida (som en ny leksak) och sedan inte hållit sitt löfte.
När mamma svarade till slut var hennes hår lite rufsigt och hon hade fortfarande på sig sin arbetsuniform.
   - Heej, älskling! sa hon glatt och log genom sin allmänt trötta uppsyn. Hur går det? Du kom med i finalen, grattis! Jag tvivlade aldrig på dig!
   - Tack, svarade jag och log tillbaka. Mamma, det är en sak du måste veta.
Hon märkte av den plötsligt vaksamma tonen i min röst och såg genast orolig ut. Precis när jag öppnade munnen började jag fundera på om jag verkligen borde berätta något.
Jag menar, hon såg så trött ut och jag skulle bara göra henne mer ängslig. Men å andra sidan så skulle det nog vara bättre att jag berättade och gjorde henne orolig nu än att sedan om jag råkade dö i spelet skulle försvinna helt och hållet.
   - Det händer jättekonstiga saker här. Du vet de andra deltagarna som har förlorat? Vi har inte sett dem mer, de bara förs- AH!
En explosion rätt framför mig fick mig att hoppa baklänges i sängen. De luktade plötsligt av bränt gummi och jag lutade mig fram mot den svarta datorskärmen som hade slocknat i samma sekund om explosionen hade skett. Vad i helvete?
   - Hallå? Mamma, hör du mig? ropade jag även fast jag var 95 procent säker på att datorn hade dött.
Jag såg mig omkring och upptäckte att lampan i rummet hade slocknat också. Var det någon sorts våldsam kortslutning?
Jag letade fram min mobil för att ringa mamma i min panik - för jag var säker på att det inte var en olyckshändelse - men mindes snart att det knappt fanns någon täckning här.
Jag svor högt för mig själv och gick ut för att kolla om det bara var mitt rum eller resten av byggnaden också.
Joda, den nästintill sterila vita korridoren var helt svart när jag kom ut.
Allas rum låg bort till höger, så jag lade handen mot väggen och begav mig mot de andras rum.
Den där mörkerseendes-monokeln hade nog varit lämplig just nu.

______________________________________________________________________

Förlåt mig ... Förlåt mig så mycket :'( Det har varit en massa skit-prov i skolan och annat strunt som har gjort att jag helt glömt bort denna novell. Plus att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva ...
Förlåt ...
//Fjompen:(

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 36

Chris


Jag satt och betraktade Crickets och Macs konstiga samtal...jag hade ingen aning om vad de sa...men de verkade oense om något. Plötsligt gick Mac och Cricket satte sig igen...jaha?
 Jag funderade på om jag skulle gå fram och prata med henne...men jag bestämde mig för att lämna matsalen istället. Jag orkade inte prata med någon just nu.
 Efter att jag hade lämnat brickan med disken i hyllan gick jag ut i korridoren och funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde ju gå till mitt rum...eller söka upp Anthony och försöka bli sams. Egentligen var det inte så konstigt att vi bråkade...allt hade gått väldigt snabbt. Tro det eller ej, men vi hade bara varit här i ungefär en vecka nu. Ärligt talat så kände jag inte Anthony...jag visste inte vad han tyckte om att göra (förutom att spela tvspel då) eller något annat om honom...inte så konstigt att jag inte kunde komma på något annat att kalla honom än irriterande...för den irriterande Anthony var den enda jag kände. Jag hade sett en vänlig sida av honom också som kunde dyka upp lite då och då...men...jag visste inte vem Anthony var.
 Jag vaknade plötsligt ur mina tankar och märkte att jag var i den östra delen av byggnaden...den förbjudna delen. Sist jag var här hade jag slagit ner en hel del spelskapare och skrivit ut en karta åt Andrew...jag visste inte riktigt vad han skulle använda den till.
 Jag stod kvar och funderade...skulle jag våga? Jag menar...jag låg ju faktiskt redan i trubbel, och jag ville verkligen veta vad de hade för sig.
  Jag skakade av mig rädslan och började försiktigt gå genom korridoren. Min nyfikenhet ledde mig till en korridor åt höger, men jag höll hela tiden utkik för spelskapare. Jag ville inte behöva slåss mot dem igen.
 Jag gick fram till en dörr som verkade intressant och försökte öppna den, men den var låst. De hade tydligen lärt sig av sina misstag och höjt säkerheten här.
 Jag suckade och försökte med nästa dörr, men den var också låst. Nästa med och den efter det och den efter det...alla var låsta!
 Jag såg irriterat på dörrarna. Det var bara dem som hindrade mig från att lösa det här...de hånade mig med sina lås och det faktum att om jag slog sönder dem skulle jag bli upptäckt.
 Jag gick tillbaka mot mitt rum. Jag kunde omöjligt hitta något här.
När jag kom runt hörnet kunde jag plötsligt höra snabba steg. Vem det än var så verkade den här personen ha väldigt bråttom. Jag backade genast in bakom hörnet för att inte synas och kikade försiktigt fram. Till min förvåning och förskräckelse såg jag att det var en tjej. Det var en från den förra leveln...den som Cricket hade försökt döda. Varför var hon här?
 Hon såg väldigt panikslagen ut och verkade inte veta vart hon skulle eller vart hon var. Hon...hon grät?
Fler snabba steg hördes bakom henne och två beväpnade spelskapare dök upp runt hörnet. Tjejen märkte dem och försökte panikslaget springa ifrån dem, men den ena spelskaparen höjde sin pistol och avfyrade ett skott. Tjejen sjönk gråtande ihop på golvet med ett blödande sår i benet.
 Plötsligt mötte hon min blick och jag ryckte till. Hon såg bedjande på mig, men jag stod bara kvar och bevittnade hur spelskaparna sprang fram till henne. Det fanns inget jag kunde göra...än.
 Det sista jag såg av henne var hur spelskaparna släpade iväg henne och försvann tillbaka runt hörnet.
Vad i helvette var det som hände? Den där förloraren verkade ha haft mycket mer känslor än den där konstiga Jane som jag hade stött på tidigare...nummer 27.

Jag sprang genast mot Anthonys rum, för jag kunde inte minnas vart Andrews rum låg. Det kanske var dumt av mig att springa till honom ...eller ens någon av dem, Anthony hatade mig och Andrew var ett åskmoln.
 Anthonys rum råkade ligga i närheten och jag kom snabbt fram. Tittarna skulle antagligen tro att jag plötsligt hade insett att jag måste säga förlåt till honom, och därför sprungit så snabbt jag kunde till hans rum och knackat på dörren.
 Jag hörde att han närmade sig dörren, men så försvann ljuden av hans steg ...varför hade han stannat? Ville han inte öppna? Visste han att det var jag?
 - Anthony öppna jag måste prata med dig, sa jag så stadigt jag kunde, och när han inte svarade eller öppnade knackade jag en gång till, men hårdare den här gången.
 - Jag är allvarlig Anthony, det är väldigt viktigt! sa jag högre men jag lät fortfarande skärrad. Jag hörde att han rörde på sig och dörren öppnades långsamt. Han mötte kallt min blick och jag ville se ner i golvet, men jag höll blicken stadig och glodde in i hans ögon.
 - Får jag komma in? frågade jag osäkert och han nickade kort och gick undan så att jag kunde kliva in i rummet.
Jag kände att jag inte kunde hålla blicken fäst vid honom längre och sänkte blicken till golvet.
 Jag stannade i mitten av rummet och vände mig om när jag hörde att han stängde dörren.
- Minns du den gången då jag kom och sa att jag hade sett en förlorare? frågade jag och han nickade.
 - Jag har sett en igen..., fortsatte jag och hans kalla blick försvann genast och ersattes av förvåning, men sedan oro.
 - Vartdå? frågade han och jag fick nästan lust att le när han äntligen pratade med mig.
- I den östra delen av byggnaden, hon kom springande genom korridoren med två spelskapare efter sig, hon...hon grät och ramlade när spelskaparna sköt henne i benet...de släpade iväg henne igen, Anthony, hon var inte alls som den där kalla Jane jag hade stött på. Jane var kall mot mig innan, men den riktiga Jane skulle i alla fall ha kommenterat mitt rufsiga hår eller min smutsiga kappa, sa jag och kände att paniken växte inom mig.
 - Sköt de henne? frågade han förvånat och jag nickade.
- De gör något med förlorarna...något hemskt! Annars skulle hon aldrig gråta så där!, sa jag allvarligt och kände mig så fruktansvärt skamsen för att jag inte hade hjälpt henne när hon hade sett på mig. Hon hade sett så skräckslagen ut...varför hjälpte jag henne inte?
 - Jag kunde ha hjälpt henne, sa jag tyst och fick lust att sätta mig ner på golvet och bara försvinna. Jag ville hem, hem till den mörka hålan, hem till den hemska skolan med robotarna och Erik. Det var bättre än det här. Jag saknade min irriterande, idiot till bror, min mor som inte märkte hur dåligt jag mådde, men alltid ändå försökte hjälpa oss så gott hon kunde, jag ville hem till min tv. Jag ville inte vara kvar här längre, spel där man satt utanför tvn med en kontroll i handen var bättre än det här!
  - Förlåt Anthony, sa jag skamset och såg ner på golvet igen. Han svarade inte, han stod bara där och såg på mig.
 - Men du kan inte bara skylla på mig. Jag vet inget om dig, jag känner dig knappt. Det ända jag vet är att du kan vara väldigt irriterande, du tycker om att retas och att spela tvspel...hur ska jag kunna kalla dig för något annat än det jag vet?, fortsatte jag sedan och tvingade mig själv att möta hans blick.
 - Du har nog rätt, sa han med en suck.
- Vänner? frågade jag och räckte fram handen. Han tvekade men tog sedan tag i den med ett litet leende.
 - Visst, vänner, bekräftade han och jag log tillbaka.
Då var det problemet löst, nu behövde jag bara ta reda på vad Andrew ville att Anthony skulle berätta för mig...


Cricket


Jag underhöll mig själv med att läsa ännu mer urkorkad fanfiction om mig och Mac, alltmer road då det dom skrev inte alls överstämde med verkligheten. Jag och Mac hade faktiskt känt varann i knappt en vecka, var fick de alla de här idéerna ifrån?
Å andra sidan verkade saker och ting gå rätt snabbt mellan Anthony och Chris, så det var inte förvånande att man trodde samma sak om mig och Mac.
Fast jag tänkte inte börja dejta någon jag knappt kände. Det var emot mina standard.
   Inte för att jag tyckte att Chris var en slampa eller något (som sagt, man kan inte veta eftersom jag bara känt henne i någon vecka) men det var inte min stil bara.
Jag fick ont i ryggen av att sitta lutad mot väggen med datorn i knäet så jag bestämde mig för att gå upp och ta en liten promenad. Kanske gå ut ur själva stället också, behövde lite frisk regnig London-luft.
Jag öppnade dörren och fick precis syn på Chris som gick förbi. Hon stannade genast och gav mig en orolig blick.
   - Vad? frågade jag.
   - Jag måste nog prata med dig. Det har hänt en grej.
Jag nickade och lät henne komma in i mitt lilla rum, satte mig på sängkanten medan hon stod med ryggen mot dörren.
Gud, hur gick hon runt med allt hår omkring sig, var det inte jobbigt? Jag skulle i alla fall aldrig stå ut med det.
   - Jag minns inte vad hon heter, men jag tror hon var typ din kompis? Ni går ... öh, gick i samma skola tror jag.
   - Annie? frågade jag.
Chris nickade.
   - Jag såg henne nyss. Hon såg skrämd ut, som om hon försökte rymma.
   - Är hon fortfarande här?! utbrast jag förvirrat men Chris hyssjade genast åt mig och jag sänkte ljudnivån.
   - De slog ner henne. Sköt henne ... i benet, avslutade Chris med bestämd blick även om hennes röst var en aning ostadig.
   - Bullshit, fick jag fram, även om jag inte fattade varför hon skulle skämta om något sånt.
Chris skakade på huvudet och sa att det hon sa var sant, att Annie (hon trodde det var hon i alla fall) som hade blivit skjuten och bortsläpad, att hon verkade ha försökt komma undan från något och att hon inte var som den där robotaktiga flickan hon sett innan.
   Fan. Det här var allvarligt. Jag satt tyst kvar på sängen, blicken sänkt mot mina händer. Chris lämnade rummet under tystnad och stängde dörren efter sig, lämnade mig ensam.
De sköt barn ... Varför? Vad fan ville de här sjuka människorna åstadkomma? Hur trodde de att de skulle komma undan med det här?
Och resten av dem som vi fem hade dödat ... Var de också döda nu?
Skulle vi fem också dö?
Det fanns ingen tid att grubbla mer. Vi måste göra något åt det här ...

_________________________________________________________________________
*inga kommentarer* *skäms i ett hörn*
//Fjompen:(
 
Så ett långt från mig och ett lite kortare från Fjompen!!! :P
 KOMMENTERA GÄRNA!!! xD
Hare gött!!! :)
 //Bokberoende xD

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 35

Chris




Nästa dag vaknade jag efter en lång natt med hemska drömmar. Jag och Anthony bråkade, Andrew var sur och jag sårade Anthony...vänta lite...det hände faktiskt. Det var ingen dröm! Jag stönade och begravde ansiktet i kudden. Varför fick det inte vara en dröm?
 Jag rullade över på rygg och satte mig upp i sängen. Vad skulle jag göra nu? Jag kanske kunde försöka prata med Andrew om det...han kanske visste vad jag kunde göra, han var ju den smarta av oss!
 Jag klev ur sängen och tog upp mina kläder från golvet. Jag insåg då att det kunde vara dags att byta...jag hade haft dem i flera dagar nu.
 Jag gick fram till min svarta resväska och öppnade den. Allt låg knöligt inkastat i den och jag fick gräva fram en svart T-shirt med Judas Priest på ryggen. Jag hade inte haft den på länge. Jag hittade även ett par mörka jeans som jag hade haft i nåt år nu...men de passade fortfarande. De var lite slitna...men de gick ändå att bära.
 Jag drog av mig pyjamasen och satte på mig de nya kläderna och gick in i det lilla badrummet. Borsten hade jag lämnat hemma...jag skulle ju ändå inte ha använt den.
 Efter att ha borstat tänderna och gått på toa tog jag på mig min vanliga svarta kappa och lämnade rummet.
Jag gick mot matsalen, det kunde vara bra att äta lite frukost först.
 Matsalen var tom när jag klev in i det stora vita rummet. Tvillingarna syntes inte till...bra då behövde jag inte tänka på om jag skulle sätta mig hos dem eller inte.
 Jag tog en bricka och en tallrik. Sedan gjorde jag två smörgåsar och tog ett glas mjölk innan jag satte mig ner vid ett av de runda borden och började äta.
 Jag såg upp mot ingången för att se om tvillingarna skulle dyka upp. Jag kom plötsligt ihåg att vi bara var fem nu! Det var bara jag, Tvillingarna, Cricket och Mac! Vad skulle vi göra nu? Något skumt var ju på gång här...hur skulle vi lösa det här? Det var så mycket vi behövde prata om. Vi kunde inte bråka nu! Inte nu när vi hade så många andra problem att fixa.
 Den första som dök upp i rummet var Mac. Han ignorerade mig, vilket jag blev glad över, och satte sig vid ett bord borta i hörnet.
 Den andra var Cricket som bestämde sig för att sätta sig hos Mac. Tillslut kom i alla fall en av tvillingarna...jag visste inte riktigt vem av dem det var på det här avståndet, men när han kom närmare såg jag att det var Andrew. Till min lycka satte han sig ner mittemot mig med sin bricka och tog en tugga av sin macka. Han verkade inte vara på så bra humör men han satte sig i alla fall här...vilket betydde att han i alla fall inte hatade mig.
 Fast när Anthony kom ignorerade han min blick och satte sig ensam vid ett bord så långt ifrån mig han kunde komma.
 - Har ni bråkat? frågade Andrew och såg förvirrat på Anthony och sedan mig. Jag nickade och tog en tugga av mackan. Min oro syntes antagligen igenom min mask.
 - Om vadå? frågade han och jag suckade.
- Han blev arg när jag kallade honom för irriterande, sa jag och såg upp från min tallrik och mötte hans blick.
 - Ja du gör det väldigt ofta, sa han menande och jag såg irriterat på honom.
- Jag visste inte att han verkligen tog så illa upp...jag ville inte att han skulle bli sårad...jag bara..., sa jag högt men jag märkte inte hur högt jag faktiskt hade pratat. Mac slängde en snabb blick på mig och Cricket såg frågande ut. Anthony hade visst också hört för han såg också på mig, men så fort jag mötte hans blick undvek han min och lämnade rummet.
 - Prata med honom! sa Andrew allvarligt och tog sin bricka och ställde sig upp. Jag suckade och han log snabbt.
 - Varför är du på så dåligt humör förresten? frågade jag snabbt innan han hann gå härifrån.
- Det är något Anthony borde berätta för dig...inte jag..., sa han allvarligt och jag såg förvirrat på honom, men han ignorerade min förvirrade blick och även han lämnade rummet. Hade det här något att göra med det lilla bråket han och Anthony hade innan vi skickades in i spelet? Vad var det Anthony borde berätta för mig?
 Det kanske var bäst att jag fixade det här problemet först innan jag försökte med nästa...jag ville inte vara osams med Anthony...


Cricket


Mac tittade konstigt på mig när jag satte mig ner vid hans bord.
   - Jag? sa han. Inte Chris?
Hans frågor var för outvecklade för att jag skulle ge honom ett svar, så jag tog bara loss sugröret från juice-förpackningen och stack det genom hålet för att komma åt päronjuicen.
   - Varför satte du dig inte med henne? envisades Mac och nickade mot Chris.
   - Varför satte inte du dig med henne? motfrågade jag.
Mac fnös som om det var uppenbart och drack en klunk mjölk. Han svarade bara efter att ha slickat bort mjölkmustaschen.
   - Varför skulle jag? Jag känner inte henne.
   - Inte jag heller.
   - Du känner ju inte mig heller.
Jag ignorerade hans underliga, nästan förföriska tonfall och åt bara kanelbullen som skulle föreställa frukost. Fasen också, hans knä nuddade mitt under bordet. Det gjorde det inte för några sekunder sedan. Jag satte mig irriterat rakare i stolen för att ta bort kontakten mellan våra ben, vilket han verkade märka för han drog undan sitt ben också.
   - Vad var det du försökte säga igår, när du låste in dig på mitt rum? fnös jag när jag mindes det.
   - Angående? sa han.
   - Det där om att du ...
Ojdå, jag kunde ju inte säga det när det fanns en massa kameror överallt. Det skulle ta död på vår "förbjudna kärlek".
Jag vickade lite på fingrarna åt honom att komma närmare och han lutade sig mot mig med örat förberett för min viskning.
   - ... är singel. Jag vet inte riktigt vad du ville få fram med det, väste jag och täckte för munnen som småbarn gjorde när de viskade.
   - Åh det-, började han nonchalant men Chris plötsliga rop avbröt honom och jag tittade frustrerat bort mot  hennes bord.
   - Jag visste inte att han verkligen tog så illa upp! Jag ville inte att han skulle bli sårad, jag bara ...
Hon avbröt sig när hon fattade att hon hade pratat för högt och sänkte blicken. Jag vände mig åter mot Mac, även när situationer var potentiellt livshotande hade vi tonåringar tid för relationsproblem. Jag hade aldrig trott jag skulle sjunka till denna nivå.
Fast jag hade en knäpp känsla i bröstet varje gång jag tittade på Mac, och jag förstod uppgivet att det var attraktion. Jag visste att du hade en ohälsosam besatthet av fuskare och knäppgökar, Cricket ...
   - Jag tänkte bara utifall ... dueeh ... typ ...
Han ryckte på axlarna flera gånger med ett misslyckat försök till en komiskt nonchalant min för att dölja sin osäkerhet, hans stammande tillsammans med en liten rodnad avslöjade honom alltför väl.
   - Asså, jag tänkte bara säga det. Så du inte skulle bli arg på mig om du fick reda på sanningen sen för du ... du verkar inte som någon som ... öh, gillar när man ljuger för dom. Elle' nåt.
   - Jasså? sa jag sarkastiskt. Ja, det har du ju rätt i, Casanova. Med dina raggninstekniker tvivlar jag på att du någonsin haft en flickvän ...
   - HEY. Försök inte dra för tidiga slutsatser! sa han och pekade varnande på mig.
Jag flinade bara elakt mot honom och fortsatte att reta honom.
   - Eller så är alla dina ex-flickvänner fiktiva, som Cortana eller Amy Pond ...
   - Stanna utanför mitt liv tills du är en del utav det okej? Och du är inte det!
Ett uppenbart och väldigt opassande "än" hängde i luften mellan oss och jag försökte att andas normalt. Vad var det som orsakade min snabba puls undrar du? Jo, jag blev alltid nervös när jag bråkade med folk och Mac satt alldeles för nära mig. Plus att konversationen höll på att göra mig galen.
   - Jag ska nog dra nu, mumlade jag och tänkte ställa mig upp, men Mac tog tag i min handled och såg på mig med bekymrad min.
   - Du har ju inte ätit. Ska du svälta dig själv bara för att jag sitter bredvid?
   - Allt handlar inte om dig macho, skrattade jag hånfullt. Jag måste säga att en väldigt liten del handlar om dig.
   - Det är en lögn och det vet du.
Jag glodde förvånat på hans vänliga men samtidigt hemlighetsfulla flin och slet åt mig handen.
   - Nej vänta! Stanna och ät, dumskalle, jag drar.
Han ställde sig upp och tog upp sin bricka. Jag vågade inte ens se honom i ansiktet för jag kände att det var rött av skam. Jag ville inte vara beroende av honom, fast jag kände att jag måste vara lite för mig själv nu. Och äta.
   - Jag är ändå så fet, jag kan hoppa över en frukost.
Jag såg på hans självklart platta mage och var nära att ge honom en ironisk blick. Men så stack han, utan några flera ord.

___________________________________________________________________________

Yep, Fjompen har fått slut på inspiration och skriver nu sappy romance xD Hoppas det är okej med dig som läser :3
//Fjompen<3



 Ja...ett kapitel till er...blev det bra??? Vet inte riktigt vad jag ska skriva här...hm...
Hare gött!?! XD
 //Bokberoende ^^