Jag vill bara berätta att det är mitt fel att den här bloggen har varit död så länge...men vi lever än så oroa er inte!!! :)
Skolan har börjat igen, samt mina innebandy träningar...så jag har inte ens rört min dator på väldigt länge...
Inte ens nu...jag sitter på köksbordet med mobilen i handen och väntar på att far ska skjutsa mig till dagens träning!!! -.-' (jag vet inte varför jag sitter på köksbordet...jag vill bara inte sitta på en stol just nu!!!)
Jag ska skriva så fort jag får tid!!! :)
Hare gött!!! XD
//Bokberoende ^-^
Wednesday, August 22, 2012
Friday, August 3, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 22
Chris
Han avslutade kyssen med ett leende, men han tog aldrig bort armarna från min midja och han stod fortfarande lika nära. Leendet blev till ett belåtet flin och den nervösa Anthony ersattes av den vanliga och irriterande Anthony som jag var van vid. Jag slet blicken från hans ögon och såg på hans hår. Till skillnad från mitt så var det ganska vårdat. Jag fick plötsligt lust att känna på det så jag höjde handen och drog försiktigt handen genom det.
- Ditt hår är mjukt, utbrast jag och han skrattade och lutade pannan mot min. Jag suckade och lät handen falla till hans axel.
- Ditt hår är fint, sa han med ett leende och den här gången var det min tur att skratta.
- Det var det mest korkade och idiotiska jag någonsin har hört, skrattade jag och han suckade.
- Mitt hår har inte varit fint sedan jag var fem och hittade spelvärlden, skrattade jag och försökte backa undan från honom men han höll mig kvar.
- Utan ditt rufsiga hår skulle du inte vara du, och det är dig jag gillar, sa han allvarligt och jag slutade skratta och en rodnad spred sig över mitt ansikte.
- Jag fattar inte varför vi står här och pratar om hår, sa jag roat och han flinade som vanligt.
- Det var du som började, sa han och jag suckade.
- Ska vi gå och se om Andrew har hittat något? frågade jag allvarligt och han nickade och släppte mig motvilligt, och följde efter mig ut i korridoren. Jag visste inte vart Andrews rum låg så Anthony fick visa vägen. Jag undrade vad Cricket hade för sig, jag hoppades att spelskaparen inte var alldeles för arg på henne. Jag ville i alla fall inte reta upp dem, de skrämde mig, speciellt nu när jag visste att de höll på med något skumt. Jag hoppades verkligen att Andrew hade hittat något. Jag ville reda ut det här, snabbt.
- Hittat något kära broder? frågade Anthony när han nonchalant klev in i rummet utan att varken knacka eller ens fråga om han fick gå in. Jag följde efter honom och stängde dörren. Andrew satt i sängen med sin dator i knäet och glodde på skärmen med ett roat leende.
- Det här är häftigt. Bilderna på oss är ascoola, jag fattar inte ens vart de har fått de här bilderna ifrån, sa han och jag blev orolig. Vilka bilder? Vad var det för bild de hade på mig? Anthony satte ner bredvid sin bror och såg på skärmen. Jag följde hans exempel och satte mig ner på sängen bredvid Andrew. Fyrtio små bilder syntes på skärmen i rader. På trettio bilder stod det Game over på med rinnande blod, resten var lite ljusare och lättare att se. Jag fick syn på Eriks hånfulla blick på en av bilderna. Han stod bara med armarna i kors med svärdet på ryggen och flinade hånfullt som om han kunde alla ens svagheter och rädslor och att han inte skulle tveka en sekund för att använda dem mot en. Jag blängde på bilden och letade vidare. Jag fick syn på Anthonys bild. Han stod med yxan mot nacken och armarna hängande på dess skaft på varsin sida. Han flinade roat som om allt var lugnt och bara en rolig lek. Jag fick syn på Andrews bild bredvid honom. Han hade sina böjda svärd framme med en sökande blick som om han just hade hört något. Jag sökte vidare och fick syn på en tjej med en mörk mantel och huvan uppfälld. Ögonen syntes knappt men man kunde se den irriterade blicken genom skuggan. Hon stod böjd över en kropp med en av sina knivar tryckta mot kroppens hals medan hon höll upp kroppens huvud. Jag visste att det var jag, men jag kände inte igen mig själv. Var det så jag hade sett ut när jag hade slagits mot Erik? Det var inte Eriks hals som jag höll kniven mot, det var en främmande killes. De måste ha bytt ut kroppen.
- Där är lejonet som jag pratade om, sa Anthony med ett leende när han såg att jag stirrade på min bild. Nu förstod jag verkligen vad han menade med lejon och kanin. Under bilden stod mitt spelnamn och under namnet stod det fullt av siffror.
- Vad är det för siffror? frågade jag förvirrat och Andrew log.
- Om man trycker på en bild kommer man till den personens sida med videoklipp, man kan även gilla sidorna. Enligt siffrorna gillar 1,347802 stycken din sida, sa han och jag tappade hakan. Jag såg på Anthonys bild och såg att 1,347787 stycken gillade hans sida och att 1,345032 stycken gillade Andrews sida. Haha jag hade fler fans än Anthony.....skadeglad! Jag flinade roat och letade rätt på Crickets bild. Hon stod med svärdet höjt för ett slag med mord i blicken. Jag sänkte blicken till numret under namnet. 1,347763...jag hade fler fans men hon hade också väldigt många om man jämförde med Eriks 1,12300 fans. Jag fick syn på hackarens bild. Han stod med pistoler i händerna och stirrade mordiskt rakt fram. Blicken skrämde mig fast det bara var en bild. Namnet PacMac stod skrivet i rött under bilden och han hade 2,988706 stycken fans. Wow, värst vad han var populär!
- Har du hittat något? frågade jag och slet blicken från bilderna och såg frågande på Andrew. Han nickade och klickade på min bild. Bilden flyttades upp till hörnet och en ny sida dök upp på skärmen. En stor svart ruta dök upp i mitten på skärmen med orden Dreamergirl Live skrivet i rött på. Under rutan syntes många små rutor med olika datum på. Var det så här man kunde förfölja mig? En gillaknapp syntes uppe i hörnet under min bild.
- Videon där du träffade Jane är inte med, det finns inga kameror i den korridoren, sa Andrew och skrollade bland alla videor.
- Finns det kameror i sovrummen? frågade jag och han ryckte på axlarna och tryckte på den stora rutan. En bild på Andrews dörr dök upp och orden Dreamergirl är ur bild gled förbi om och om igen på skärmen. Jag pustade lättat ut.
- Jag ska se om det finns andra korridorer som är kamerafria, allt jag behöver är en karta över byggnaden, sa Andrew och såg på oss.
- Det fixar vi, sa Anthony med ett flin och ställde sig upp. Han drog upp mig på fötter men jag tvekade. Vart skulle vi få tag i en karta?
- Andrew minns du de där ör-grejerna som vi köpte för att kunna nå varandra på avstånd? frågade Anthony och såg frågande på sin bror som nickade.
- Jag har dem med mig, jag tänkte att de kunde vara bra att ha om vi ville prata med varandra, men jag glömde ge den ena till dig, sa han och gick fram till sin resväska och började rota i den. Jag såg frågande på Anthony men han ignorerade min blick och väntade på Andrew.
- Här är de! utbrast Andrew glatt och gick fram till Anthony som tog en av de små svarta sakerna och satte in den i örat, och Andrew gjorde samma sak.
- Vi kan höra varandra nu, som mobiler, fast man stoppar in dem i öronen. Fast vi har bara två så jag får upprepa allt han säger till dig, sa Anthony och gick fram till dörren.
- Kommer du? frågade han och höll upp dörren. Jag var förvirrad...allt som hände just nu var för mycket. Varför hade allt konstigt hänt på en och samma dag? Med tankarna snurrande i huvudet följde jag efter Anthony ut. Allt gick så fort. Jag ville hem, jag ville hem till den idiotiska skolan och till min dryga bror. Jag saknade mitt gamla liv.
Cricket
Det hade börjat regna. Mac hade hittat ett trapphus som vi ställde oss i så att jag inte blev fullkomligt genomblöt, han satte sig på ett trappsteg och sträckte ut sina långa ben med en suck.
Jag satte mig några steg ovanför.
- Men hur gör man? För att hacka sig in?
- Koder. Precis som vanligt, svarade Mac nonchalant.
- Men det finns ju inget tangentbord. Tänker man koderna i stället?
- Jag har bra visuellt minne. Jag minns bara koden, även om jag inte kan den utantill. Det gäller att så fort de kopplar in dig ta tag i det där stället som varken är spelet eller verkligheten. Det är där allt är. Alla vapen som kommer att finnas med i spelet, alla andra saker. Medan de kopplar in oss laddar den virtuella världen, och stället mellan verkligheten och spelet är lättast att komma åt.
Mac tittade på mig för att få respons, tillbakalutad med armbågen på trappsteget som jag satt på. Jag lyckades förstås inte säga något eftersom jag inte förstod något.
- Det dom har gjort fel är att spelet är inaktivt tills det kommer folk dit. Banan är laddad men allt står stil och det finns inga vapen.
- Så jag kommer antagligen inte kunna komma dit?
Mac ryckte på axlarna.
- Det behöver du inte, de vapen du får av mig är inte samma vapen som finns i spelet. De fungerar likadant men "registreras" inte som riktiga, så du kan ha hur många som helst.
- Otroligt, flinade jag.
Han nickade med samma entusiasm. Vi var tysta en stund och lyssnade på regnet utanför.
Sedan tog min nyfikenhet över.
- Brukar du spela mycket annars?
Mac vände blicken mot mig igen och tittade sedan upp i taket. Skakade på huvudet.
- Jag pluggar till spelprogramist. Det är inte själva spelet jag gillar utan allt som är inuti det.
- Matte?
Han nickade och log när han såg min småäcklade min. Matte usch. Plötsligt kom jag på en sak.
- Mac, alla vet att du fuskar ... sa jag med en ton som förklarade att jag bara hade börjat.
- Ja?
- Men varför tar dom inte bort dig ur spelet?
- Har du sett hur många fans jag har? skrattade han lömskt. Människor älskar dem som bryter mot regler! Plus att det inte gör dem någon skillnad heller, som sagt även om jag vinner så gör jag det inte.
Han kastade en blick ut genom glasdörren. Regnet hade lugnat ner sig lite, tillräckligt för att vi skulle kunna återvända. Mac ställde sig upp och tog av sig jackan.
- Du kan låna den. Jag tror det är dags för oss att gå tillbaka.
_______________________________________________________________________________
Sorry för alla korta delar folks :'( Hoppas det blev okej i alla fall!
//Fjompen:)
Han avslutade kyssen med ett leende, men han tog aldrig bort armarna från min midja och han stod fortfarande lika nära. Leendet blev till ett belåtet flin och den nervösa Anthony ersattes av den vanliga och irriterande Anthony som jag var van vid. Jag slet blicken från hans ögon och såg på hans hår. Till skillnad från mitt så var det ganska vårdat. Jag fick plötsligt lust att känna på det så jag höjde handen och drog försiktigt handen genom det.
- Ditt hår är mjukt, utbrast jag och han skrattade och lutade pannan mot min. Jag suckade och lät handen falla till hans axel.
- Ditt hår är fint, sa han med ett leende och den här gången var det min tur att skratta.
- Det var det mest korkade och idiotiska jag någonsin har hört, skrattade jag och han suckade.
- Mitt hår har inte varit fint sedan jag var fem och hittade spelvärlden, skrattade jag och försökte backa undan från honom men han höll mig kvar.
- Utan ditt rufsiga hår skulle du inte vara du, och det är dig jag gillar, sa han allvarligt och jag slutade skratta och en rodnad spred sig över mitt ansikte.
- Jag fattar inte varför vi står här och pratar om hår, sa jag roat och han flinade som vanligt.
- Det var du som började, sa han och jag suckade.
- Ska vi gå och se om Andrew har hittat något? frågade jag allvarligt och han nickade och släppte mig motvilligt, och följde efter mig ut i korridoren. Jag visste inte vart Andrews rum låg så Anthony fick visa vägen. Jag undrade vad Cricket hade för sig, jag hoppades att spelskaparen inte var alldeles för arg på henne. Jag ville i alla fall inte reta upp dem, de skrämde mig, speciellt nu när jag visste att de höll på med något skumt. Jag hoppades verkligen att Andrew hade hittat något. Jag ville reda ut det här, snabbt.
- Hittat något kära broder? frågade Anthony när han nonchalant klev in i rummet utan att varken knacka eller ens fråga om han fick gå in. Jag följde efter honom och stängde dörren. Andrew satt i sängen med sin dator i knäet och glodde på skärmen med ett roat leende.
- Det här är häftigt. Bilderna på oss är ascoola, jag fattar inte ens vart de har fått de här bilderna ifrån, sa han och jag blev orolig. Vilka bilder? Vad var det för bild de hade på mig? Anthony satte ner bredvid sin bror och såg på skärmen. Jag följde hans exempel och satte mig ner på sängen bredvid Andrew. Fyrtio små bilder syntes på skärmen i rader. På trettio bilder stod det Game over på med rinnande blod, resten var lite ljusare och lättare att se. Jag fick syn på Eriks hånfulla blick på en av bilderna. Han stod bara med armarna i kors med svärdet på ryggen och flinade hånfullt som om han kunde alla ens svagheter och rädslor och att han inte skulle tveka en sekund för att använda dem mot en. Jag blängde på bilden och letade vidare. Jag fick syn på Anthonys bild. Han stod med yxan mot nacken och armarna hängande på dess skaft på varsin sida. Han flinade roat som om allt var lugnt och bara en rolig lek. Jag fick syn på Andrews bild bredvid honom. Han hade sina böjda svärd framme med en sökande blick som om han just hade hört något. Jag sökte vidare och fick syn på en tjej med en mörk mantel och huvan uppfälld. Ögonen syntes knappt men man kunde se den irriterade blicken genom skuggan. Hon stod böjd över en kropp med en av sina knivar tryckta mot kroppens hals medan hon höll upp kroppens huvud. Jag visste att det var jag, men jag kände inte igen mig själv. Var det så jag hade sett ut när jag hade slagits mot Erik? Det var inte Eriks hals som jag höll kniven mot, det var en främmande killes. De måste ha bytt ut kroppen.
- Där är lejonet som jag pratade om, sa Anthony med ett leende när han såg att jag stirrade på min bild. Nu förstod jag verkligen vad han menade med lejon och kanin. Under bilden stod mitt spelnamn och under namnet stod det fullt av siffror.
- Vad är det för siffror? frågade jag förvirrat och Andrew log.
- Om man trycker på en bild kommer man till den personens sida med videoklipp, man kan även gilla sidorna. Enligt siffrorna gillar 1,347802 stycken din sida, sa han och jag tappade hakan. Jag såg på Anthonys bild och såg att 1,347787 stycken gillade hans sida och att 1,345032 stycken gillade Andrews sida. Haha jag hade fler fans än Anthony.....skadeglad! Jag flinade roat och letade rätt på Crickets bild. Hon stod med svärdet höjt för ett slag med mord i blicken. Jag sänkte blicken till numret under namnet. 1,347763...jag hade fler fans men hon hade också väldigt många om man jämförde med Eriks 1,12300 fans. Jag fick syn på hackarens bild. Han stod med pistoler i händerna och stirrade mordiskt rakt fram. Blicken skrämde mig fast det bara var en bild. Namnet PacMac stod skrivet i rött under bilden och han hade 2,988706 stycken fans. Wow, värst vad han var populär!
- Har du hittat något? frågade jag och slet blicken från bilderna och såg frågande på Andrew. Han nickade och klickade på min bild. Bilden flyttades upp till hörnet och en ny sida dök upp på skärmen. En stor svart ruta dök upp i mitten på skärmen med orden Dreamergirl Live skrivet i rött på. Under rutan syntes många små rutor med olika datum på. Var det så här man kunde förfölja mig? En gillaknapp syntes uppe i hörnet under min bild.
- Videon där du träffade Jane är inte med, det finns inga kameror i den korridoren, sa Andrew och skrollade bland alla videor.
- Finns det kameror i sovrummen? frågade jag och han ryckte på axlarna och tryckte på den stora rutan. En bild på Andrews dörr dök upp och orden Dreamergirl är ur bild gled förbi om och om igen på skärmen. Jag pustade lättat ut.
- Jag ska se om det finns andra korridorer som är kamerafria, allt jag behöver är en karta över byggnaden, sa Andrew och såg på oss.
- Det fixar vi, sa Anthony med ett flin och ställde sig upp. Han drog upp mig på fötter men jag tvekade. Vart skulle vi få tag i en karta?
- Andrew minns du de där ör-grejerna som vi köpte för att kunna nå varandra på avstånd? frågade Anthony och såg frågande på sin bror som nickade.
- Jag har dem med mig, jag tänkte att de kunde vara bra att ha om vi ville prata med varandra, men jag glömde ge den ena till dig, sa han och gick fram till sin resväska och började rota i den. Jag såg frågande på Anthony men han ignorerade min blick och väntade på Andrew.
- Här är de! utbrast Andrew glatt och gick fram till Anthony som tog en av de små svarta sakerna och satte in den i örat, och Andrew gjorde samma sak.
- Vi kan höra varandra nu, som mobiler, fast man stoppar in dem i öronen. Fast vi har bara två så jag får upprepa allt han säger till dig, sa Anthony och gick fram till dörren.
- Kommer du? frågade han och höll upp dörren. Jag var förvirrad...allt som hände just nu var för mycket. Varför hade allt konstigt hänt på en och samma dag? Med tankarna snurrande i huvudet följde jag efter Anthony ut. Allt gick så fort. Jag ville hem, jag ville hem till den idiotiska skolan och till min dryga bror. Jag saknade mitt gamla liv.
Cricket
Det hade börjat regna. Mac hade hittat ett trapphus som vi ställde oss i så att jag inte blev fullkomligt genomblöt, han satte sig på ett trappsteg och sträckte ut sina långa ben med en suck.
Jag satte mig några steg ovanför.
- Men hur gör man? För att hacka sig in?
- Koder. Precis som vanligt, svarade Mac nonchalant.
- Men det finns ju inget tangentbord. Tänker man koderna i stället?
- Jag har bra visuellt minne. Jag minns bara koden, även om jag inte kan den utantill. Det gäller att så fort de kopplar in dig ta tag i det där stället som varken är spelet eller verkligheten. Det är där allt är. Alla vapen som kommer att finnas med i spelet, alla andra saker. Medan de kopplar in oss laddar den virtuella världen, och stället mellan verkligheten och spelet är lättast att komma åt.
Mac tittade på mig för att få respons, tillbakalutad med armbågen på trappsteget som jag satt på. Jag lyckades förstås inte säga något eftersom jag inte förstod något.
- Det dom har gjort fel är att spelet är inaktivt tills det kommer folk dit. Banan är laddad men allt står stil och det finns inga vapen.
- Så jag kommer antagligen inte kunna komma dit?
Mac ryckte på axlarna.
- Det behöver du inte, de vapen du får av mig är inte samma vapen som finns i spelet. De fungerar likadant men "registreras" inte som riktiga, så du kan ha hur många som helst.
- Otroligt, flinade jag.
Han nickade med samma entusiasm. Vi var tysta en stund och lyssnade på regnet utanför.
Sedan tog min nyfikenhet över.
- Brukar du spela mycket annars?
Mac vände blicken mot mig igen och tittade sedan upp i taket. Skakade på huvudet.
- Jag pluggar till spelprogramist. Det är inte själva spelet jag gillar utan allt som är inuti det.
- Matte?
Han nickade och log när han såg min småäcklade min. Matte usch. Plötsligt kom jag på en sak.
- Mac, alla vet att du fuskar ... sa jag med en ton som förklarade att jag bara hade börjat.
- Ja?
- Men varför tar dom inte bort dig ur spelet?
- Har du sett hur många fans jag har? skrattade han lömskt. Människor älskar dem som bryter mot regler! Plus att det inte gör dem någon skillnad heller, som sagt även om jag vinner så gör jag det inte.
Han kastade en blick ut genom glasdörren. Regnet hade lugnat ner sig lite, tillräckligt för att vi skulle kunna återvända. Mac ställde sig upp och tog av sig jackan.
- Du kan låna den. Jag tror det är dags för oss att gå tillbaka.
_______________________________________________________________________________
Sorry för alla korta delar folks :'( Hoppas det blev okej i alla fall!
//Fjompen:)
Thursday, August 2, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 21
Chris
Jag låg i min säng och bara stirrade upp i taket. Bilden av Anthony som lutade sig fram mot mina läppar satt inpräglad i min hjärna, och hur mycket jag än försökte bli av med den så stannade den kvar. Den satt fast som om någon hade limmat fast den på min hjärna på en plats som jag inte kunde nå. Jag skulle inte våga vara i närheten av Anthony, den saken var klar. Jag hade fått tre vänner, om jag räknade med Cricket, jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla henne, men poff så var en av dem borta. Min vänskap med Anthony var förstörd. Varför hade jag inte slitit mig loss och lämnat rummet? Varför hade jag stannat kvar? För att du inte ville slita dig loss. Rösten var bara en viskning i mitt huvud, den var främmande men jag insåg att den hade rätt. Jag var faktiskt ganska sur över att Andrew hade stormat in just då. Plötsligt kände jag mig väldigt irriterad, inte på Andrew eller Anthony, jag var irriterad på mig själv. Fega lilla Chris som aldrig hade haft vänner förut och nu tänkte hon släppa en av sina nyfunna vänner som hon tyckte så mycket om, och allt bara för att han nästan hade kysst henne. Ilsket klev jag ur sängen och gick fram till min dörr. Det jag hade hört var viktigt och jag måste berätta allt för dem. Jag skulle prata med Anthony senare, men nu var det viktigt att Andrew också fick veta att något var konstigt med det här stället.
Jag gick med raska steg mot Anthonys rum där de antagligen fortfarande var. Jag var noga med ett stänga inne min ilska så att de inte skulle tro att jag var arg på dem, för det var jag inte. Jag borde ha frågat efter Andrews rum, men det gjorde jag inte. Jag hade inte tänkt på det men mitt undermedvetna hade valt att fråga efter Anthonys rum för att det visste att det var det jag egentligen ville, fast jag inte vågade erkänna det. Jag stannade framför Anthonys dörr och lyssnade efter röster. Jag kunde höra att de bråkade, men jag kunde inte urskilja ord. Det enda ord jag hörde var mitt namn lite då och då, och det gjorde mig rädd. Var de arga på mig av någon anledning? Var det mitt fel att de bråkade? Jag suckade och knackade på dörren. Först blev allt tyst...inget hände, men sedan öppnades dörren och Anthony såg förvånat på mig.
- Chris! utbrast han lättat. Jag såg ur ögonvrån att något svart kikade ner på mig ovanför hans dörr, jag måste va försiktig med vad jag sa, spelskaparna kunde se mig utanför rummet.
- Har du glömt varför jag kom hit första gången? frågade jag allvarligt och han skakade på huvudet.
- Bra, jag hann aldrig prata klart sist och Andrew måste också få veta, sa jag och han flyttade på sig för att släppa in mig. Jag gick in och han stängde dörren bakom mig. Andrew stod i mitten av rummet och såg lättat på mig.
- Vi trodde att du skulle ignorera oss, sa han och log.
- Jag tänkte det först men så blev jag irriterad och det jag har hört är för viktigt, sa jag allvarligt och han höjde frågande på ögonbrynet. Jag insåg att min mening inte var så lätt att förstå, men jag orkade inte förklara bättre så jag började berätta allt som jag hade sagt till Anthony och vad jag och Cricket hade bestämt.
- Jag tyckte väl att det här stället verkade konstigt, sa han fundersamt när jag avslutade min berättelse. Anthony hade förflyttat sig till sängen och satt nu och såg ut att vara någon annanstans. Som jag brukade vara.
- Så du vill att vi ska snoka omkring lite? frågade Andrew och jag nickade.
- Det kan vi göra. Jag kan använda min dator för att gå in på Game over sidan, där kan man ju se alla korridorer och jag kan hålla kolla på konstiga händelser där, sa han fundersamt. Just ja, hemsidan! Den hade jag glömt bort. Om vi gick in på den så skulle vi ha samma koll som spelskaparna, varför hade jag inte tänkt på det förut?
- Bra idé, sa jag och log svagt.
- Jag går och kollar på en gång, jag ska se om platsen där du hörde allt det där är kameraövervakat, sa han och gick bort till dörren, men så stannade han och såg på oss.
- Och dessutom borde ni nog prata, sa han med ett flin och lämnade rummet. När dörren stängdes ryckte Anthony plötsligt till och vaknade till liv igen.
- Hörde du vad han skulle göra? frågade jag, när jag försvann sådär brukade jag inte höra vad som hände omkring mig, men Anthony var visst annorlunda för han nickade.
- Han skulle gå in på hemsidan, sa han med ett leende och ställde sig upp. Det blev tyst, ingen av oss kunde komma på något vettigt att säga. Efter ett tag krossade han äntligen den pinsamma tystnaden och sa:
- Du Chris, förlåt för vad jag gjorde....Jag gick för fort fram, jag..., han verkade inte veta vad han skulle säga för han tystnade i slutet av meningen. Han suckade och drog nervöst handen genom håret. Nervöst? Var Anthony Dewey nervös? Jag stod osäkert kvar, min beslutsamhet hade försvunnit och jag var samma gamla rädda Chris igen. Lejonet var borta! Jag såg tvekande på dörren. Den var så nära, jag kunde lätt lämna rummet innan jag skämde ut mig totalt och avsluta den här pinsamma konversationen, men jag valde att stanna kvar. Om jag gick skulle vi bara få lov att prata om det här senare. Det var bättre att få det överstökat.
- Du är förvirrande, utbrast jag plötsligt och han log.
- Jasså är jag? frågade han roat och jag nickade.
- Ja, jag förstår mig inte på dig. Du är...bara förvirrande, sa jag och han skrattade svagt.
- Jag har blivit kallad många saker, men aldrig förvirrande!
- Som irriterande, barnslig, dryg, konstig..., började jag men han avbröt mig.
- Ja faktiskt, sa han och lade armarna i kors. Försiktigt tog han några steg närmare mig som för att se om jag skulle backa eller inte. När han såg att jag inte backade stannade han en meter från mig.
- Om det är någon som är förvirrande så är det du, sa han allvarligt och jag såg frågande på honom.
- Ena stunden är du bestämd och hård, och nästa är du rädd och blyg, fortsatte han och jag suckade.
- Det är för att jag inte riktigt vet vem jag ska vara. Det kanske låter konstigt men det är den enda förklaringen jag har, sa jag och ryckte på axlarna. Han log förstående och tog ett till steg mot mig och mötte avvaktande min blick.
- Stannar du kvar för att du är för rädd för att gå, eller vill du stanna kvar? frågade han och log när jag rodnade. Jag ville stanna kvar! Jag insåg det samtidigt som han gjorde det. Han drog mig tätt intill sig och lutade sig fram tills våra läppar möttes. Jag trodde att jag skulle stelna till, men till min förvåning slappnade jag av. För första gången på länge var jag inte rädd för vilka konsekvenser som skulle dyka upp på grund av det här. Just nu ville jag det här, konsekvenserna fick jag ta hand om när de väl dök upp.
Cricket
- ELLER!
Mac höll upp ett finger framför mig då han kom på ett till alternativ till vad vi kunde göra.
- Så lämnar vi alla värdelösa där och rymmer nu. Jag har inte sätt någon kostym här, verkar inte som att de letar efter oss.
Den korta tystnaden tydde på att vi båda visste att vi snart skulle bli jagade.
- Tror du? Tja, det vore ju bra å ena sidan, funderade jag.
De tre knäppskallarna som jag hade tillbringat alldeles för mycket tid med betydde inget för mig, och eftersom spelet helt uppenbart var farligt så skulle nog det fungera.
- Jag har inga pengar på mig, suckade jag.
- Jag har.
Mac tog fram en bunt med sedlar ur sin innerficka. Det började närma sig kvällen och himlen var grå. Varför hade jag inte tagit på mig en bättre jacka?
- Komigen, det blir mycket säkrare såhär än att riskera i ett spel till. Eller vill du rädda de två clownerna och emobruden?
Mitt samvete skrek att det var det rätta. Även om jag verkligen inte ville riskera livet för dem så skulle jag anklaga mig själv för resten av livet om jag visste att de skulle dö. De kanske kunde klara sig själva? De var inte dumma eller så.
- Ja, helst. Mac, hur vet du hur man fuskar egentligen? Vem är du?
Vi gick nu i långsammare takt på en trottoar som på ena sidan hade en asfalterad väg och på den andra en gräsklädd nedförsbacke. Han stoppade undan pengarna medan han tänkte över hur mycket han ville berätta.
- Min bror var en av dom som gjorde spelet. Hjärndelen, om vi säger så. Han berättade för mig hur man gjorde för att hacka sig in ...
Hans bror var en av spelskaparna?! Herregud! Han var ju nästan en av dem!
- Jag vet vad du tänker, sa han när han såg min min, men dom dödade honom.
- VA?! Varför då? utbrast jag förskräckt.
- Han fick reda på vad de egentligen höll på att bygga. Och när han skulle gå till polisen ...
Mac gjorde en stel rörelse med tumnageln över halsen. Jag hade förlorat talförmågan i chock. Det här var allvar. Det här var på blodigt, äckligt allvar.
- Jag bryr mig inte om vilka ungar som dör, mumlade Mac med mord i blicken, bara jag förstör systemet och skjuter skallarna av de som tog Mel.
- Mel var din bror?
- Ja.
Jag svalde ner lite av rädslan och chocken och tvingade fram ett "jag beklagar". Om han inte brydde sig om vilka ungar som dog, varför hjälpte han mig isåfall?
- Jag lovade mig själv att åtminstone rädda en person. Du fick turen att vara den personen. Men om du vill rädda flera så spelar det ingen roll för mig, efter den här omgången kommer jag ändå att nå de jävlarna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Allvarligt talat så är jag inte nöjd med min del den här gången...jag visste inte riktigt hur det skulle gå och jag var trött på att dra ut på det ännu mer. Novellen måste få ett slut, att dra ut på deras lilla romans ännu mer skulle bara förlänga novellen. Den kan ju inte bli hur lång som helst!!! :P
KOMMENTERA!!!! XD
Hare gött!!! ^^
//Bokberoende :P
Förlåt för min dåliga och korta del, men jag tänkte också att jag inte borde dra ut på hemligheten -.-
//Fjompen:)
Jag låg i min säng och bara stirrade upp i taket. Bilden av Anthony som lutade sig fram mot mina läppar satt inpräglad i min hjärna, och hur mycket jag än försökte bli av med den så stannade den kvar. Den satt fast som om någon hade limmat fast den på min hjärna på en plats som jag inte kunde nå. Jag skulle inte våga vara i närheten av Anthony, den saken var klar. Jag hade fått tre vänner, om jag räknade med Cricket, jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla henne, men poff så var en av dem borta. Min vänskap med Anthony var förstörd. Varför hade jag inte slitit mig loss och lämnat rummet? Varför hade jag stannat kvar? För att du inte ville slita dig loss. Rösten var bara en viskning i mitt huvud, den var främmande men jag insåg att den hade rätt. Jag var faktiskt ganska sur över att Andrew hade stormat in just då. Plötsligt kände jag mig väldigt irriterad, inte på Andrew eller Anthony, jag var irriterad på mig själv. Fega lilla Chris som aldrig hade haft vänner förut och nu tänkte hon släppa en av sina nyfunna vänner som hon tyckte så mycket om, och allt bara för att han nästan hade kysst henne. Ilsket klev jag ur sängen och gick fram till min dörr. Det jag hade hört var viktigt och jag måste berätta allt för dem. Jag skulle prata med Anthony senare, men nu var det viktigt att Andrew också fick veta att något var konstigt med det här stället.
Jag gick med raska steg mot Anthonys rum där de antagligen fortfarande var. Jag var noga med ett stänga inne min ilska så att de inte skulle tro att jag var arg på dem, för det var jag inte. Jag borde ha frågat efter Andrews rum, men det gjorde jag inte. Jag hade inte tänkt på det men mitt undermedvetna hade valt att fråga efter Anthonys rum för att det visste att det var det jag egentligen ville, fast jag inte vågade erkänna det. Jag stannade framför Anthonys dörr och lyssnade efter röster. Jag kunde höra att de bråkade, men jag kunde inte urskilja ord. Det enda ord jag hörde var mitt namn lite då och då, och det gjorde mig rädd. Var de arga på mig av någon anledning? Var det mitt fel att de bråkade? Jag suckade och knackade på dörren. Först blev allt tyst...inget hände, men sedan öppnades dörren och Anthony såg förvånat på mig.
- Chris! utbrast han lättat. Jag såg ur ögonvrån att något svart kikade ner på mig ovanför hans dörr, jag måste va försiktig med vad jag sa, spelskaparna kunde se mig utanför rummet.
- Har du glömt varför jag kom hit första gången? frågade jag allvarligt och han skakade på huvudet.
- Bra, jag hann aldrig prata klart sist och Andrew måste också få veta, sa jag och han flyttade på sig för att släppa in mig. Jag gick in och han stängde dörren bakom mig. Andrew stod i mitten av rummet och såg lättat på mig.
- Vi trodde att du skulle ignorera oss, sa han och log.
- Jag tänkte det först men så blev jag irriterad och det jag har hört är för viktigt, sa jag allvarligt och han höjde frågande på ögonbrynet. Jag insåg att min mening inte var så lätt att förstå, men jag orkade inte förklara bättre så jag började berätta allt som jag hade sagt till Anthony och vad jag och Cricket hade bestämt.
- Jag tyckte väl att det här stället verkade konstigt, sa han fundersamt när jag avslutade min berättelse. Anthony hade förflyttat sig till sängen och satt nu och såg ut att vara någon annanstans. Som jag brukade vara.
- Så du vill att vi ska snoka omkring lite? frågade Andrew och jag nickade.
- Det kan vi göra. Jag kan använda min dator för att gå in på Game over sidan, där kan man ju se alla korridorer och jag kan hålla kolla på konstiga händelser där, sa han fundersamt. Just ja, hemsidan! Den hade jag glömt bort. Om vi gick in på den så skulle vi ha samma koll som spelskaparna, varför hade jag inte tänkt på det förut?
- Bra idé, sa jag och log svagt.
- Jag går och kollar på en gång, jag ska se om platsen där du hörde allt det där är kameraövervakat, sa han och gick bort till dörren, men så stannade han och såg på oss.
- Och dessutom borde ni nog prata, sa han med ett flin och lämnade rummet. När dörren stängdes ryckte Anthony plötsligt till och vaknade till liv igen.
- Hörde du vad han skulle göra? frågade jag, när jag försvann sådär brukade jag inte höra vad som hände omkring mig, men Anthony var visst annorlunda för han nickade.
- Han skulle gå in på hemsidan, sa han med ett leende och ställde sig upp. Det blev tyst, ingen av oss kunde komma på något vettigt att säga. Efter ett tag krossade han äntligen den pinsamma tystnaden och sa:
- Du Chris, förlåt för vad jag gjorde....Jag gick för fort fram, jag..., han verkade inte veta vad han skulle säga för han tystnade i slutet av meningen. Han suckade och drog nervöst handen genom håret. Nervöst? Var Anthony Dewey nervös? Jag stod osäkert kvar, min beslutsamhet hade försvunnit och jag var samma gamla rädda Chris igen. Lejonet var borta! Jag såg tvekande på dörren. Den var så nära, jag kunde lätt lämna rummet innan jag skämde ut mig totalt och avsluta den här pinsamma konversationen, men jag valde att stanna kvar. Om jag gick skulle vi bara få lov att prata om det här senare. Det var bättre att få det överstökat.
- Du är förvirrande, utbrast jag plötsligt och han log.
- Jasså är jag? frågade han roat och jag nickade.
- Ja, jag förstår mig inte på dig. Du är...bara förvirrande, sa jag och han skrattade svagt.
- Jag har blivit kallad många saker, men aldrig förvirrande!
- Som irriterande, barnslig, dryg, konstig..., började jag men han avbröt mig.
- Ja faktiskt, sa han och lade armarna i kors. Försiktigt tog han några steg närmare mig som för att se om jag skulle backa eller inte. När han såg att jag inte backade stannade han en meter från mig.
- Om det är någon som är förvirrande så är det du, sa han allvarligt och jag såg frågande på honom.
- Ena stunden är du bestämd och hård, och nästa är du rädd och blyg, fortsatte han och jag suckade.
- Det är för att jag inte riktigt vet vem jag ska vara. Det kanske låter konstigt men det är den enda förklaringen jag har, sa jag och ryckte på axlarna. Han log förstående och tog ett till steg mot mig och mötte avvaktande min blick.
- Stannar du kvar för att du är för rädd för att gå, eller vill du stanna kvar? frågade han och log när jag rodnade. Jag ville stanna kvar! Jag insåg det samtidigt som han gjorde det. Han drog mig tätt intill sig och lutade sig fram tills våra läppar möttes. Jag trodde att jag skulle stelna till, men till min förvåning slappnade jag av. För första gången på länge var jag inte rädd för vilka konsekvenser som skulle dyka upp på grund av det här. Just nu ville jag det här, konsekvenserna fick jag ta hand om när de väl dök upp.
Cricket
- ELLER!
Mac höll upp ett finger framför mig då han kom på ett till alternativ till vad vi kunde göra.
- Så lämnar vi alla värdelösa där och rymmer nu. Jag har inte sätt någon kostym här, verkar inte som att de letar efter oss.
Den korta tystnaden tydde på att vi båda visste att vi snart skulle bli jagade.
- Tror du? Tja, det vore ju bra å ena sidan, funderade jag.
De tre knäppskallarna som jag hade tillbringat alldeles för mycket tid med betydde inget för mig, och eftersom spelet helt uppenbart var farligt så skulle nog det fungera.
- Jag har inga pengar på mig, suckade jag.
- Jag har.
Mac tog fram en bunt med sedlar ur sin innerficka. Det började närma sig kvällen och himlen var grå. Varför hade jag inte tagit på mig en bättre jacka?
- Komigen, det blir mycket säkrare såhär än att riskera i ett spel till. Eller vill du rädda de två clownerna och emobruden?
Mitt samvete skrek att det var det rätta. Även om jag verkligen inte ville riskera livet för dem så skulle jag anklaga mig själv för resten av livet om jag visste att de skulle dö. De kanske kunde klara sig själva? De var inte dumma eller så.
- Ja, helst. Mac, hur vet du hur man fuskar egentligen? Vem är du?
Vi gick nu i långsammare takt på en trottoar som på ena sidan hade en asfalterad väg och på den andra en gräsklädd nedförsbacke. Han stoppade undan pengarna medan han tänkte över hur mycket han ville berätta.
- Min bror var en av dom som gjorde spelet. Hjärndelen, om vi säger så. Han berättade för mig hur man gjorde för att hacka sig in ...
Hans bror var en av spelskaparna?! Herregud! Han var ju nästan en av dem!
- Jag vet vad du tänker, sa han när han såg min min, men dom dödade honom.
- VA?! Varför då? utbrast jag förskräckt.
- Han fick reda på vad de egentligen höll på att bygga. Och när han skulle gå till polisen ...
Mac gjorde en stel rörelse med tumnageln över halsen. Jag hade förlorat talförmågan i chock. Det här var allvar. Det här var på blodigt, äckligt allvar.
- Jag bryr mig inte om vilka ungar som dör, mumlade Mac med mord i blicken, bara jag förstör systemet och skjuter skallarna av de som tog Mel.
- Mel var din bror?
- Ja.
Jag svalde ner lite av rädslan och chocken och tvingade fram ett "jag beklagar". Om han inte brydde sig om vilka ungar som dog, varför hjälpte han mig isåfall?
- Jag lovade mig själv att åtminstone rädda en person. Du fick turen att vara den personen. Men om du vill rädda flera så spelar det ingen roll för mig, efter den här omgången kommer jag ändå att nå de jävlarna.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Allvarligt talat så är jag inte nöjd med min del den här gången...jag visste inte riktigt hur det skulle gå och jag var trött på att dra ut på det ännu mer. Novellen måste få ett slut, att dra ut på deras lilla romans ännu mer skulle bara förlänga novellen. Den kan ju inte bli hur lång som helst!!! :P
KOMMENTERA!!!! XD
Hare gött!!! ^^
//Bokberoende :P
Förlåt för min dåliga och korta del, men jag tänkte också att jag inte borde dra ut på hemligheten -.-
//Fjompen:)
Subscribe to:
Posts (Atom)