Nattens monster- Kapitel 13

Yelda

Solen hade gått upp, men jag var vaken. Lillith hade säkert sökt skydd nu, eller så var hon död, men jag brydde mig inte om vilket. Allt jag brydde mig om var min hämnd. Dräparna var inte dumma, så de måste ha gett sig av till en stad långt härifrån, de visste att jag tänkte hämnas min fars död. Hur skulle jag kunna komma ikapp dem när jag omöjligt kunde röra mig i solljus. Jag suckade. Jag satt vid fars skrivbord med en penna i handen och stirrade på en bit papper. Jag hade tänkt skriva ett avskedsbrev där det skulle stå vem som skulle ta över ledarskapet tills jag kom tillbaka, men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte röra mig i solljus. Med en suck släppte jag pennan.
- Vem försöker jag lura? Jag kan omöjligt få tag på dem, sa jag och begravde ansiktet i händerna.
- Yelda? Jag ryckte till.
- Mor? frågade jag försiktigt.
- Yelda? Jag såg upp från mina händer och letade efter den som sa mitt namn.
- Mor? sa jag förtvivlat och ställde mig upp.
- Mor vart är du? frågade jag och såg mig förtvivlat om i rummet.
- Yelda? Jag stannade och stirrade på spegelskärvan.
- Mor? sa jag förvirrat och gick fram till spegelskärvan som låg på skrivbordet. Ett svagt dimmigt ljus verkade komma från den. Jag satte mig på stolen och tog upp spegeln. Min förvirrade spegelbild stirrade tillbaka på mig.
- Yelda din syster är i fara, sa rösten som lät precis som min mor.
- Mor? frågade jag igen, det här förvirrade mig.
- Du måste hjälpa din syster Yelda, hon kan inte rå för att hon är olyckligt kär, du måste hjälpa henne, Stephans far litar inte på henne, fortsatte rösten.
- Tack vare henne är far död, sa jag irriterat.
- Din far borde ha dött för länge sedan, jag är ledsen att ni tvingades växa upp med honom, sa mors röst från spegeln.
- Vad menar du? frågade jag förvirrat.
- Jag har inte mycket tid Yelda, lyft på plankan i din fars skåp, det ligger en flaska där, läs brevet det förklarar allt, sa mors röst stressat.
- Mor? sa jag förtvivlat när det svaga ljuset började försvinna, men mor var borta. Med darrande händer släppte jag spegeln igen och vände blicken till skåpet. Vilken flaska? Jag ställde mig nervöst upp och gick fram till skåpet. Jag öppnade skåpet och såg ner på plankorna i bottnen. Skåpet var byggt så att skåpets botten stod direkt på rummets stengolv. Jag satte mig på knä och kände försiktigt på plankorna. En planka satt lite löst. Jag grävde in mina långa naglar mellan plankorna och lyfte upp den lösa plankan. Under den fanns ett hål i golvet. Precis som min mors röst hade sagt så låg det en flaska som var ungefär lika lång som från min handled till mitt långfingers spets, och den var lika bred som mitt lillfinger var långt. Flaskan var genomskinlig och innehöll en svart vätska. Jag lyfte försiktigt upp den och synade den. Jag tog av träkorken och luktade försiktigt på vätskan. Liljor, den doftade liljor. Jag satte tillbaka korken och såg ner i hålet igen. Under flaskan hade det legat ett gult och gammalt kuvert. Jag tog upp det och borstade av lite dam. Jag rev upp en öppning med nageln och tog ut brevet och vecklade ut det.

Kära Yelda eller Lillith.
Om någon av er läser det här så betyder det att jag har kontaktat er med min spegel och att en ,eller båda, av er behöver hjälp. 
Flaskan som du nu håller i innehåller en vätska som du kan använda för att tåla solljus. Du måste smörja in din blottade hud med det var tredje timme, efter tre timmar slutar det verka och solen bränner ihjäl dig. Om det tar slut så måste du göra mer. Receptet finns i kuvertet.
Kom ihåg, berätta inte för någon om vare sig vätskan eller spegeln.
Vem av er som än läser det här så vill jag att ni båda ska veta att jag älskar er och saknar er.
Med vänliga hälsningar Aurora Frumoscu, er mor.

Jag stirrade på brevet och sedan på flaskan. Mina problem var lösta, jag kunde röra mig under dagen. Eftersom jag egentligen inte behövde någon sömn så skulle jag lätt komma ifatt dem. Jag flinade och kramade flaskan hårt. Jag skulle få min hämnd och inget skulle stoppa mig, inte ens solen. Andrei Rosescu skulle dö ändå.

Lillith  




   - Jag är ledsen att det blev så här, sa Stephan med en suck.
   - Det är okej, mumlade jag.
Jag ville säga något mer, men smärtan som kom tillbaka fick mig att tystna. Undrar hur mitt ansikte såg ut nu.
Vi hade rest i ett helt dygn, det började ljusna nu och Stephan skulle stanna för att vila. Hans far hade ridit i förväg, ville inte vara i närheten av mig.
Jag kände mig så onödig, som en börda där jag satt framför Stephan på hästen med hans armar på varsin sida om mig.
   - Stephan? frågade jag över axeln.
   - Mm? hördes det trött till svar.
   - Varför dödade du far? För att han var en vampyr?
Stephan var tyst ett tag. Underligt nog var hästen inte rädd för mig, vilket jag uppskattade. Den hade varit lite missnöjd med att ha mig i närheten, men efter några timmar försvann det och jag kunde till och med lägga handen på mulen.
   Stephan skulle stanna hos några vänner som bodde i närheten. En dag bara, för att få lite sömn, och sedan skulle vi fortsätta. Det kändes som om jag bara var i vägen, Stephan verkade så trött och lättretlig.
   - Han dödade min fästmö, suckade Stephan till slut och steg av hästen.
Jag visste inte vad jag skulle först reagera på, att han hoppade av hästen eller att han ... han hade haft en fästmö.
   - Jag är ledsen, sa jag stelt. Varför steg du - ..?
   - Han börjar bli trött, förklarade Stephan.
   - Då är det bäst att du hoppar upp, jag kan gå. Jag har inget behov av vila.
Innan han hann protestera steg jag ner och började gå själv.

Fästmö. Han hade haft en fästmö. Så det var därför som han ... Han var så stel mot mig för att han inte tyckte om mig på det viset. Stephans hjärta var redan taget. Av någon som var död. Undrar hur hon hade varit. Hur var kvinnan som Stephan älskade? Hade han förändrats till den han var nu efter att hon dött? Jag vågade inte fråga honom något av det.
   Medan han sov satt jag på golvet och studerade min brännskada i en spegelskärva. Halva mitt ansikte var bränt, högra halvan. Ögonfransarna var hela, läpparna också. Men kinden och örat ... Fruktansvärt. Hade far sett hade han sparkat ut mig ur den "vackra" klanen direkt. Jag platsade inte längre där.
   Jag lyfte blicken mot Stephan.
   - Jag platsar inte i ditt hjärta heller, eller hur? viskade jag.
I just den stunden kändes det verkligen som om jag skulle gråta.
_______________________________________________________________________________
 
Förlåt för min dåliga del, jag har fastnat något otrooooligt xD
//Fjompen :)


Mohahahahaaa Yelda är på krigsstigen!!! >:D
Kommentera gärna vad ni tycker, eller ställ frågor!!! ^vv^
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^