Chris
Jag visste inte hur, men jag skulle hämnas på något sätt. Varför hade han gjort så? Ännu viktigare, varför hade jag låtit honom göra så?
Jag var på väg mot mitt rum, jag hade ingen lust alls att gå till tvillingarna just nu...fast jag ville fråga Andrew om han hade varit med på det. Han hade ju försökt varna mig, men gjorde han det för att verka oskyldig? Nej, han måste i alla fall ha varit allvarlig...hoppades jag. Jag ville ha en vän i alla fall.
Plötsligt slocknade allt och allt jag kunde se var mörker. Hade jag svimmat? Nej...jag var vid medvetande. Strömmen hade gått.
Jag gick försiktigt framåt med händerna utsträckta för att kunna känna om det var något i vägen. Det här påminde mig läskigt mycket om labyrinten i spelet. Jag hatade den fortfarande, så det här gjorde mig inte precis på bra humör.
Plötsligt gick någon in i mig och jag föll omkull.
- Shit förlåt, sa en bekant röst och jag ställde mig upp med en suck.
- Det gör inget Andrew, sa jag och jag kände en hand mot min axel.
- Chris? Vet du vad som händer? frågade han oroligt och jag skakade på huvudet, men så kom jag på att han inte kunde se det och sa:
- Nej, det enda jag vet är att det är strömavbrott.
- Vi borde leta rätt på de andra.
- Varför?
- Jag förklarar sen, kom nu, sa han och drog med mig vidare genom korridoren. Jag följde så klart efter, han höll hårt i min arm så jag hade inget annat val.
Vi stannade efter ett tag och jag hörde att han knackade på en dörr. Hur hittade han hit?
- Anthony, kom ut, jag hittade Chris, sa han och dörren öppnades.
- Bra, har nån av er någon aning om vart de andra kan vara? frågade Anthony och jag kände mig plötsligt arg och sårad på samma gång, men jag ville inte bråka nu. Andrew hade något i kikaren, så det kändes som ett dåligt tillfälle att ta upp hans svek nu.
- Jag vet vart Crickets rum är, sa jag och lyckades gömma min ilska.
- Okej, visa vägen, sa Andrew jäktat och jag drog med honom, och han drog antagligen med sig Anthony.
Det var verkligen svårt att hitta i mörkret, jag fick verkligen lov att tänka mycket. Jag behövde föreställa mig korridorerna framför mig och tänka ut vilket håll jag skulle gå åt.
Efter ett tag trodde jag att jag stod framför rätt dörr, så jag knackade...men fick inget svar.
- Är du säker på att det är rätt dörr? frågade Andrew och knackade på dörren igen, fast hårdare än mig.
- Det borde vara den här, hon gick nog ut hon också, sa jag och såg mig omkring i mörkret. Jag önskade verkligen att jag hade en karta över stället, en sådan som jag hade haft i labyrinten.
Vi fick helt enkelt lov att försöka hitta henne. Hon kunde vara vart som helst.
Cricket
Efter att ha fumlat runt i mörkret ett tag - jag kunde höra Chris' och tvillingarnas röster inte så långt bort - lyckades jag ta mig fram till det som jag trodde var Macs dörr. Om det inte var det så skulle jag i alla fall inte störa den som bodde där, för alla dörrar var tomma. Till min lycka öppnades dörren och blåaktigt ljus strömmade ut från rummet.
- Nämen hej, sa Mac och hans svagt upplysta ansikte log. Kom in och gör mig sällskap, om du vill.
- Nej tack, sa jag i slutgiltig ton. Har du någon ficklampa eller något?
- Ja, det kanske jag har ...
- Ja eller nej.
- Jag har en, men vad ska du med den till? Sitt lugnt så kommer strömmen tillbaka.
Han var på väg att stänga dörren, men jag satte hastigt foten emellan och jag hörde Mac sucka.
- Vi måste hitta dom andra. De irrar runt i mörkret också! utbrast jag.
- Det är inte mitt problem, sa han surt men lät dörren stå öppen medan han sökte efter ficklampan.
Jag kikade försiktigt in i hans rum, som var precis likadant som mitt förutom att det var lite stökigare och datorn fungerade. Han var inne på den där fanfic-sidan.
- Visst är det kul grejer som skriver om oss? frågade han över axeln som om han läste mina tankar, medan han rotade i en stor väska på golvet.
- Vissa saker är rent av idiotiska, muttrade jag.
- Man måste ge dem lite cred för att de har så ändlös fantasi. Här är den.
Mac slängde oväntat något avlångt mot mig och jag lyckades precis ta emot ficklampan innan den slog i golvet. Den var ganska stor och tung, jag förstod inte vad han skulle med en sådan till. Men jag ifrågasatte det inte och slog på den.
Den starka ljusstrålen lyste upp nästan hela Macs rum, och när jag riktade ljuset mot hans ansikte gav han ifrån sig ett fräsande ljud och skuggade ansiktet med handen.
- Idiot, mumlade jag.
- Jag älskar dig med.
- Cricket?!
Jag backade två steg ut dörröppningen och riktade ljuset mot hållet där jag hade hört Chris' röst.
- Aj, vad gör du! ropade Andrew.
- Förlåt.
Jag sänkte ljusstrålen mot golvet och lät dem komma närmare. Andrew var den som började prata så fort de var tillräckligt nära.
- Strömmen har gått, det här är vår chans.
- Vår chans att vad? frågade jag förvirrat.
- Att ta oss härifrån! Och jag tror jag vet vart de andra spelarna är! Vi borde skynda, tänk om de fixar elen!
- Varför är mitt rum konferensrummet? muttrade Mac i bakgrunden.
- Men är det inte för riskabelt? frågade jag. Strömmen kan ju vara tillbaka när som helst.
- Precis, och därför får vi inte vänta mer! Komigen!
---------------------------------------------------------------------------------------------
Den här gången var det mitt fel att det dröjde xD
Nu kommer det antagligen bara komma ett kapitel till, och en epilog...så det är snart över :/
Kommentera gärna vad ni tycker!!! :)
Hare gött!!! xD
//Bokberoende ^^
