Chris
Den där TheBeetle tjejen tittade bort just innan Anthonys yxa skar halsen av den röda. Jag ville också titta bort...men jag var för långsam. Blodet forsade ut ur hans hals och han föll ner på knä medan han försökta dra in luft i lungorna. Det såg så verkligt ut...jag fick lust att spy...men jag svalde det och ställde mig bredvid Anthony. Den röda försvann och kom inte tillbaka...ännu en röd var utslagen.
- Oliver Fuller är ute ur spelet. 37 spelare kvar, sa en mansröst som ekade i den enorma skogen. Det betydde att vi bara skulle döda 17 till.
- Tack för hjälpen, sa TheBeetle tacksamt och Anthony log.
- Vi är ju i samma lag, sa han och ryckte på axlarna. Å nej..inte Jane! Jag suckade när jag såg att hon också var här. Jag såg på Anthony och märkte att han blängde på henne. Det berodde antagligen på att han hade hört vad de hade sagt om mig på bussen. Det var ju han som hade sagt att jag skulle ignorera dem.
- Vad har ni tänkt göra? frågade TheBeetle.
- Vi hade tänkt försöka hitta bättre vapen som skjutvapen och kastvapen, sa Anthony och satte fast sin yxa i sitt bälte igen. Han tänkte säga något mer men den höga mansrösten avbröt honom.
- Alice Bradshaw är ute ur spelet, Julian Cowen är ute ur spelet. 35 spelare kvar.
- De är från vårt lag, sa jag med en suck...men mansrösten återvände nästan på en gång.
- Mary Byng är ute ur spelet, Jennifer Church är ute ur spelet, Harry Huxley är ute ur spelet. 32 spelare kvar.
- De är också från vårt lag, sa jag förskräckt och de såg frågande på mig.
- Jag lärde mig alla namn så att jag skulle kunna skilja på vän och fiende, sa jag som svar på deras frågande blickar.
- Varför dör så många från vårt lag? sa Anthony frustrerat och såg sig omkring som om svaret skulle hoppa fram mellan träden.
- Edgar Herrick är ute ur spelet. 31 spelare kvar. De såg frågande på mig och jag nickade...ännu en från vårt lag.
- Vi måste hitta dem och hjälpa dem, sa jag och såg mig omkring. Jag fick syn på ett bra träd bakom mig och gick fram till det. Jag kände att de andra såg på mig, men jag försökte ignorera deras blickar och klättrade upp i trädet. Det var ganska svårt men jag hade klättrat mycket i träd när jag var yngre, så tillslut kom jag äntligen upp till de svagare grenarna och jag tvingades stanna. När jag såg ner på de andra såg de ut som myror...jag var riktigt högt upp och jag fick lov att blunda ett tag och ta några djupa andetag. Jag var lite höjdrädd men nu var jag tvungen att skjta det åt sidan. Jag öppnade försiktigt ögonen igen och började söka med blicken efter slaget som antagligen höll hus någonstans i skogen.
- Janet Goldsmith är ute ur spelet. 30 spelare kvar. Äntligen var det någon från det röda laget som åkte ur spelet. Plötsligt blänkte något till ungefär en kilometer från vår position. Ett svärd!
- Jag ser dem...de är en kilometer däråt, ropade jag ner till de andra och pekade mot slaget. Jag klättrade ner igen och började gå åt nordöst där slaget höll hus.
- Varför ska vi hjälpa dem? frågade Jane irriterat, men hon följde ändå efter oss. Hon ville antagligen inte vara ensam...fegis!
- De är i vårt lag, sa TheBeetle irriterat och Jane suckade. Vi ökade takten och började jogga mot slaget. Tillslut kunde vi höra skrik, skott och ljudet från stål som möter stål. Jag såg på Anthony, han tog loss sin yxa från bältet...redo för ett slag. Jag följde hans exempel och tog upp mina knivar ur skidorna samtidigt som The Beetle tog loss sitt svärd och Jane motvilligt tog fram sin dolk...allavarligt? Kunde hon inte hitta ett bättre vapen? Vi sprang rakt in bland alla blå och röda...de var verkligen många. De blåa måste ha samlat sig och sedan blivit attackerade av de röda. Jag kastade genast min kniv i en röding som tänkte skjuta en av oss...till min förvåning var det Andrew som hade varit bytet. Han log tacksamt åt mig och tog upp min kniv från marken när den röda försvann.
- John Swales är ute ur spelet. 29 spelare kvar. Han sprang fram till mig och gav mig min kniv.
- Tack...varför är alla här? frågade jag och duckade undan från en pil.
- Jag samlade ihop alla men de röda hittade oss, sa Andrew med en suck och skar halsen av en röd som hade tänkt hugga mig med sitt svärd.
- Nu är vi kvitt, sa han med ett leende. Plötsligt blixtrade allt till och allt jag kände var smärta. Något ryckte till i min mage och jag föll till marken. Jag hörde att Andrew skrek åt den som hade huggit mig i ryggen...men det lät som om han stod flera kilometer från mig. Allt blev svart och jag försvann från spelet. Allt pep och det blixtrade framför mina stängda ögon...men jag kunde ändå uppfatta ljuset. Det sista jag hörde var ett långt pip innan allt blev ljust och jag kom tillbaka till skogen igen.
Cricket
Jag såg hur Chris försvann för ett tag, jag hann inte se hur hon blinkade tillbaka till spelet eftersom en väldigt envis och irriterande rödis attackerade mig gång på gång.
- Jävla brud, vad gör du här? hånskrattade han och gjorde ett utfall med sitt svärd (som såg precis ut som mitt förresten). Återvänd till köket och gör mig en macka!
Sexistjäkel. Jag ville inte ens slåss med honom, så illa tyckte jag om honom. Så jag hoppade bara undan för hans klinga och försökte hålla mig borta.
Men han följde efter mig, hånade mig för att jag var feg.
- Lägg av med det där, det kommer inte att sluta bra för dig, morrade jag och stannade till slut.
- Vad ska du göra? Gråta mig till döds?
Något i trädet ovanför honom rörde sig. Människan i den blåa uniformen såg inte ut att vara särskilt bekväm med att sitta uppe i ett träd, men så viftade han med ett svart automatgevär. Jag visade det inte, men gjorde mig beredd att ta emot det.
- Vad sägs om att jag dödar dig här, och detjar dig i verkliga livet, sötnos?
Det svarta geväret slängdes i en svag båge mot mig, jag blev tvungen att ta ett steg mot snusket från det röda laget för att ta emot det.
Men det var det värt. Minen killen fick då han såg eldvapnet i mina händer var ovärderligt. Jag log brett mot honom och lade geväret bekvämare i händerna, och trots att killen började springa och skrika på hjälp så sköt jag en skur skott i hans rygg tills han föll ner till marken. Det var inte hans enda liv, så medan han respawnade så sköt jag några andra, men såg till att ha skott kvar tills han levde igen.
- Brendan Willoughby är ute ur spelet. 27 spelare kvar.
Bara sju kvar. Jag räknade snabbt de röda ... 13 personer. Det var färre. En person färre.
- Bra skjutet, du har en stadig hand! sa Mac som hoppade ner från trädet med en till kulspruta i sitt grepp.
- Tack, log jag.
- PacMac is in the house, bitches! ropade Mac plötsligt och började skjuta vilt mot folkmassan.
De blåa påverkades inte, men flera röda började blinka och vissa av två av dem kom inte tillbaka till spelet.
25 personer, 11 röda.
- Bra idé! ropade jag över skotten och följde snart hans exempel.
Det var tyvärr inte så effektivt på dem som hade fler än ett liv, eftersom kulorna gjorde lite skada när de sköts så vårdlöst och okoncentrerat.
- Fan, min ammunition är slut! fnös jag och slängde ifrån mig vapnet.
Jag drog mitt svärd, men när jag tänkte springa ner för den lilla upphöjningen i marken som gav mig och Mac bättre syn över slagfältet, så grep han tag i min arm och drog mig tillbaka.
- Här.
Han räckte mig sitt vapen och drog mig mot sig.
- Ju längre de flimrar när de respawnar desto mindre liv har de, väste han innan han släppte mig och började springa in mellan träden.
- Hur fan ska jag se skillnaden bland allt bråk då? röt jag till hans rygg.
- Du lär dig!
Whatever. Jag såg hur en från blåa laget försvann från spelet, svor högt och siktade på nacken av rödisen som hade dödat henne.
- Britney Cartwright är ute ur spelet. 24 personer kvar, sa mansrösten innan jag pepprade rödisens nacke och hon försvann.
- Abigail Daniel är ute ut spelet. 23 personer kvar.
10 röda. 13 blåa. Komigen, laget bara två till! Jag såg hur Chris och någon av tvillingarna högg ner en röd. Yes! Fantastiskt!
Men en ur mitt lag slogs ihjäl av en röd, det som verkligen förbannade mig var att den blåa hade varit en ung tjej och den röda var en robust kille som kastade huvudet bakåt och skrattade då hon försvann.
Så jag sköt honom i strupen.
Men det räckte inte. När han blinkade tillbaka till spelet (jag såg nu hur lång tid det tog, han hade nog bara ett liv kvar) fick han syn på mig och började gå mot mig med hat i blicken.
Jag tryckte på avtryckaren, men vapnet klickade. Helvete! Jag slängde det ifrån mig och började springa, in mellan träden. Killen var kanske stor, men han följde efter mig och var förvånansvärt snabb. Jag såg mig förtvivlat omkring medan jag sprang, ett vapen en bomb, något!
Nej. Jag hade bara mitt svärd. Dåså.
Killen stannade direkt då jag stannade. Han var inte som den där Brendan som var alldeles äcklig, utan han log bara hånfullt och verkade vara säker på att vinna. Långsamt drog jag fram mitt svärd, utan att släppa honom med blicken. Han hade själv ett vapen på ryggen, men verkade tro att han inte skulle behöva det.
Han kastade huvudet bakåt igen och skrattade ett skratt som tydde på att jag var dömd och bara löjlig för att jag ens försökte försvara mig.
Jag svalde hårt ner rädslan och ställde mig med benen bredare isär för att vara stadigare.
Men jag skulle inte behöva kämpa mot honom. Killens skratt avbröts tvärt, och han höll framlänges med ett knivhandtag i uppstickande ur hjässan.
Flera meter bakom honom stod Chris, lite förvånad över sin fullträff. Jag andades lättat ut.
- Thank you!
Hon var lite andfådd, höjde sedan blicken och log.
- You're welcome.
Plötsligt försvann tyngden från svärdet från min rygg och den andra kniven i Chris' hand.
- Spelet är över. Det blåa laget har vunnit, sa mansrösten likgiltigt och lyckliga rop hördes från gläntan jag och Chris just lämnat.
________________________________________________________________________________
Förlåt för den dåliga uppdateringen, det var mitt fel! :'( Jag hade världens skrivkramp :o Hoppas det blev bra i alla fall ^^ Kommentera!
//Fjompen:)
Wednesday, June 27, 2012
Wednesday, June 13, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 10
Chris
Tjejen framför mig släppte genast vapnet och drog sitt svärd. Jag stelnade bara till och stirrade på våra fiender som ett fån.
- Det var den planen det, suckade Anthony bredvid mig. Jag märkte att han höll en stor yxa i handen, och Andrew hade två stora, böjda knivar i händerna...båda hade visst satsat på närkamp. Det röda laget flinade stort och jag insåg att vi var omringade...vad skulle vi göra nu? Jag såg mig omkring och märkte att de flesta i vårt lag hade satsat på närkamp...de flesta hade svärd, yxor och andra närkampsvapen...bara några få hade kastvapen som jag...och det röda laget var redan väldigt nära oss. Allt detta for genom mitt huvud på några sekunder innan de röda gick till attack. Janes vän föll genast till marken med ett skrik...jag blev inte alls förvånad. Tjejen bakom mig stack och högg ner några rödingar med sitt svärd...fast de vaknade så klart igen efter att ha förlorat ett liv. Vi hade ingen chans...det röda laget hade mer kast och skjutvapen än oss. Jag duckade undan från ett svärd som försökte hugga huvudet av mig och tog fram mina knivar. Det var visst några rödingar som hade närkampsvapen i alla fall. Mina knivar funkade i alla fall ganska bra i närkamp...men jag hade ingen chans mot ett stort svärd. Killen som svingade svärdet flinade åt mig när jag tog fram mina knivar...det såg verkligen patetiskt ut. Jag hoppade undan från ett nytt hugg, men jag snubblade på en sten och ramlade baklänges ner i gräset. Jag stönade av smärta när jag kände hur en pinne borrade sig in i min rygg. Jag kände att jag förlorade lite hälsa...men väldigt lite. Killen flinade och höjde svärdet för att hugga mig, men plötsligt föll han ihop på marken med en yxa i ryggen. Blodet forsade fram ur såret och det såg så verkligt och äckligt, ut att jag kröp baklänges bort från det alldeles för verkliga liket tills jag kände ett träd mot min rygg. Anthony böjde sig ner och drog loss sin yxa ur den döda killen som sedan försvann. Han dök upp igen fast mer genomskinlig och sprang iväg. Anthony sprang fram till mig och hjälpte mig upp på fötter.
- Är du okej? frågade han oroligt.
- Ja...tack, stammade jag och nickade kort.
- Vi borde sticka...vi har ingen chans mot dem, sa han och jag nickade. Andrew dök också upp vid min sida och såg frågande på Anthony.
- Vi måste se till att alla kommer härifrån...vi klarar inte av ett anfall som vi själva inte har planerat, sa Anthony som svar på sin brors frågande blick och han nickade innan han försvann igen. Jag visste inte hur men på något vis lyckades Andrew övertala de flesta att fly. Anthony drog med mig bort från kriget. Vi sprang så snabbt vi kunde mellan träden.
- Du måste lära dig att slåss med de där, sa han medan han sprang med mig bredvid sig. Han syftade på mina knivar som jag fortfarande höll i händerna. Jag nickade bara och koncentrerade mig sedan på vad som just hade hänt. Den där tjejen hade råkat avslöja vår position och rödingarna hittade oss snabbt. Vi blev tvungna att fly...men vart?
- Anthony...vart är vi på väg? frågade jag och stannade för att hämta andan. Wow...det här spelet var verkligen läskigt verkligt...och irriterande verkligt.
- Jag har ingen aning...min och Andrews plan krossades helt, sa han och stannade framför mig. Jag insåg plötsligt att allt sändes live på tv...jag kände mig verkligen obekväm när jag tänkte på hur många tittare som såg oss nu. Fast de såg kanske på någon annan...det hände säkert något mycket mer spännande någon annanstans än mitt och Anthonys samtal.
- Är du verkligen okej? frågade han oroligt och väckte mig ur mina tankar.
- Jag...tänkte bara på något, mumlade jag och han flinade.
- Du valde verkligen ett passande namn, sa han och jag såg irriterat på honom. Jag hade undvikit att göra Erik skadeglad...men nu hade jag gjort Anthony skadeglad istället...fast det var lite bättre i alla fall.
- Tror du att någon kollar på oss nu? frågade jag dumt och Anthony skrattade och sa:
- Antagligen, det här sänds i hela landet och antagligen i flera andra länder också.
- Men tror du inte att det finns något mer spännande att filma just nu? sa jag menande men han fortsatte bara att skratta.
- Man kan själv bestämma vem man vill följa via internet...och vad är mer intressant än två tonåringar som är ensamma i skogen? sa han allvarligt och tog ett steg närmare mig. Jag tog ett förskräckt steg tillbaka och blängde på honom, men han flinade bara och ville säkert skratta högt.
- Tur för dig att man inte kan döda eller skada sina lagkamrater, sa jag irriterat och gick förbi honom. Han sprang ifatt mig och saktade ner bredvid mig.
- Kom igen...har du ingen humor eller?...Och din rodnad kommer verkligen hålla kvar tittarna, sa han hånfullt, men jag valde att ignorera honom.
- Vad gör vi nu? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Försöker hitta en plats där vi kan vara ifred och komma på en ny plan, svarade han med en svag betoning på ifred...och det fick bara min irritation att växa. Han ville verkligen irritera mig...eller bara hålla kvar tittarna. Jag ville helst bara att tittarna skulle försvinna.
- Okej, sa jag bara och jag såg att han flinade svagt. Jag gillade honom mer när hans bror var med...de var lättare att tåla då. Jag var helt medveten om att jag fortfarande var röd i ansiktet...fast nu var det mest på grund av ilska och irritation.
Cricket
- Du avslöjade oss! Bra jobbat! fräste den blonda tjejen som hade sprungit åt samma håll som mig då blåisarna spred sig för att undvika rödisarna.
- Det var inte meningen, svarade jag lugnt.
Jag brydde mig inte riktigt om det tjejen sa, höll utkik efter rödisar och vapen samtidigt. Tjejen fortsatte att mala på om hur oförsiktig jag var och att jag inte förtjänade en plats här i spelet. Kände jag henne eller? Den där brittiska dialekten ... Ugh ... Hon såg faktiskt lite underligt nog ut som en fågel, avlångt ansikte och lång spetsig näsa.
- Vad heter du egentligen?! Seriöst, du borde skärpa dig och vara med försiktig!
Precis när tjejen sa det så fick jag syn på något svart i en grop täckt med grenar. Bra camouflage. Jag gick snabbt fram till det svarta och tog tag i något som sedan visade sig vara en sniper rifle. Perfekt. Hoppas att jag skulle kunna hålla mig på fötter nu i alla fall.
- Gå och bygg ett bo eller något, sa jag ironiskt åt henne över axeln innan jag grep tag i en låg trädgren och hävde mig upp på den.
I verkligheten hade jag aldrig klarat av något sånt, så det var tur att spelet tillät oss att ha lite mer styrka i alla fall.
- Va?! Vart ska du?! Kom hit genast, din svikare! skrek tjejen.
Osis att man inte kunde skjuta egna lagmedlemmar. Hoppas någon skulle döda henne i röda laget, hon var verkligen jobbig.
Jag ignorerade hennes rop och hängde upp vapnet på ryggen tillsammans med svärdet. Nog blev det tungt, men jag fortsatte att klättra upp i trädet tills jag var nästan högst upp och stod sedan lite ostadigt på en gren och tittade fram genom lövverket.
Hoppas siktet skulle kunna nå dem ... Jag grep ett stadigt tag om siktvapnet jag nyss hittat och hittade en liten öppning mellan löven så att siktet och mynningen var fritt.
- Vad håller du på med, du kommer ju att falla igen! Låt mig skjuta!
Snälla någon, mosa henne med er skosula ... Jag suckade och funderade först på att svara, men skakade på huvudet åt mig själv och lade kinden mot geväret så att jag med ena ögat kunde se genom siktet.
Jodå, några rödisar hade följt efter oss och var på väg mot oss. En av dem var en som jag attackerat innan, hennes hälsa var lägre än de andras. Men jag siktade på den bredvid henne, om alla hade lägre hälsa skulle det väl bli enklare att få bort dem? Men om de var tre svaga istället för två starka ...
Ingen tid för såna tankar. Jag tryckte hårt på avtryckaren och ett skott hördes, inte alltför högt men ändå hörbart.
Det var min lyckodag! Killen jag hade skjutit mot föll ihop och försvann, hans två förvirrade vänner väntade på att han skulle respawna (tillsammans med mig), men efter flera sekunder så förstod de att han var ute ur spelet.
"Blåa laget leder. Tyler Griffiths är ute ur spelet." hördes en mansröst från ovan som antagligen slog alla som en knytnäve i huvudet.
- Yes, vi är bäst! skrek tjejen nedanför.
Big mistake. De två andra hörde henne, och drog sina vapen redo för strid. De rörde sig för snabbt, och förvann snart ur sikte.
- Iiiih! De kommer, vad ska jag göra?! ropade tjejen.
Jag klättrade ner flera grenar, barken skrapade illa mot låren, och när jag fick syn på var hon stod sträckte jag ut handen och slängde ner geväret till henne.
- Skjut dom!
Tjejen skrek till igen när vapnet landade vid hennes fötter, men tog snabbt upp det och sköt nästan i blindo. Genom lövverket kunde jag se att tjejen jag hade skadat innan staplade baklänges, innan hon föll ner helt och försvann.
"Bonnie Craft är ute ur spelet. 38 spelare kvar" hördes mansrösten återigen, men jag hörde den knappt eftersom jag var alldeles för glad vid åsynen av den sista killen som vände direkt på klacken och började springa hals över huvud.
- Inte så fort, fegis! ropade en röst och en blå uniform hoppade fram framför den blåa.
En av tvillingkillarna. Han svingade sin yxa och precis innan eggen träffade den rödes hals tittade jag bort.
Vi var visserligen blå, men de röda spillde mer blod.
_________________________________________________________________________________
Förlåt för en tråkig del folks, jag är inte så bra på att skriva stridsscener :P Hoppas jag utvecklas, eftersom jag vill skriva fantasy i framtiden xD
//Fjompen:)
Mina delar är verkligen inte spännande...jag ska försöka skriva om lite fler strider i framtiden!!! :P
Jag har en fråga till er...vem är er favorit karaktär i novellen??? :P Ni kan välja på alla som vi har nämnt!!! ;P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Tjejen framför mig släppte genast vapnet och drog sitt svärd. Jag stelnade bara till och stirrade på våra fiender som ett fån.
- Det var den planen det, suckade Anthony bredvid mig. Jag märkte att han höll en stor yxa i handen, och Andrew hade två stora, böjda knivar i händerna...båda hade visst satsat på närkamp. Det röda laget flinade stort och jag insåg att vi var omringade...vad skulle vi göra nu? Jag såg mig omkring och märkte att de flesta i vårt lag hade satsat på närkamp...de flesta hade svärd, yxor och andra närkampsvapen...bara några få hade kastvapen som jag...och det röda laget var redan väldigt nära oss. Allt detta for genom mitt huvud på några sekunder innan de röda gick till attack. Janes vän föll genast till marken med ett skrik...jag blev inte alls förvånad. Tjejen bakom mig stack och högg ner några rödingar med sitt svärd...fast de vaknade så klart igen efter att ha förlorat ett liv. Vi hade ingen chans...det röda laget hade mer kast och skjutvapen än oss. Jag duckade undan från ett svärd som försökte hugga huvudet av mig och tog fram mina knivar. Det var visst några rödingar som hade närkampsvapen i alla fall. Mina knivar funkade i alla fall ganska bra i närkamp...men jag hade ingen chans mot ett stort svärd. Killen som svingade svärdet flinade åt mig när jag tog fram mina knivar...det såg verkligen patetiskt ut. Jag hoppade undan från ett nytt hugg, men jag snubblade på en sten och ramlade baklänges ner i gräset. Jag stönade av smärta när jag kände hur en pinne borrade sig in i min rygg. Jag kände att jag förlorade lite hälsa...men väldigt lite. Killen flinade och höjde svärdet för att hugga mig, men plötsligt föll han ihop på marken med en yxa i ryggen. Blodet forsade fram ur såret och det såg så verkligt och äckligt, ut att jag kröp baklänges bort från det alldeles för verkliga liket tills jag kände ett träd mot min rygg. Anthony böjde sig ner och drog loss sin yxa ur den döda killen som sedan försvann. Han dök upp igen fast mer genomskinlig och sprang iväg. Anthony sprang fram till mig och hjälpte mig upp på fötter.
- Är du okej? frågade han oroligt.
- Ja...tack, stammade jag och nickade kort.
- Vi borde sticka...vi har ingen chans mot dem, sa han och jag nickade. Andrew dök också upp vid min sida och såg frågande på Anthony.
- Vi måste se till att alla kommer härifrån...vi klarar inte av ett anfall som vi själva inte har planerat, sa Anthony som svar på sin brors frågande blick och han nickade innan han försvann igen. Jag visste inte hur men på något vis lyckades Andrew övertala de flesta att fly. Anthony drog med mig bort från kriget. Vi sprang så snabbt vi kunde mellan träden.
- Du måste lära dig att slåss med de där, sa han medan han sprang med mig bredvid sig. Han syftade på mina knivar som jag fortfarande höll i händerna. Jag nickade bara och koncentrerade mig sedan på vad som just hade hänt. Den där tjejen hade råkat avslöja vår position och rödingarna hittade oss snabbt. Vi blev tvungna att fly...men vart?
- Anthony...vart är vi på väg? frågade jag och stannade för att hämta andan. Wow...det här spelet var verkligen läskigt verkligt...och irriterande verkligt.
- Jag har ingen aning...min och Andrews plan krossades helt, sa han och stannade framför mig. Jag insåg plötsligt att allt sändes live på tv...jag kände mig verkligen obekväm när jag tänkte på hur många tittare som såg oss nu. Fast de såg kanske på någon annan...det hände säkert något mycket mer spännande någon annanstans än mitt och Anthonys samtal.
- Är du verkligen okej? frågade han oroligt och väckte mig ur mina tankar.
- Jag...tänkte bara på något, mumlade jag och han flinade.
- Du valde verkligen ett passande namn, sa han och jag såg irriterat på honom. Jag hade undvikit att göra Erik skadeglad...men nu hade jag gjort Anthony skadeglad istället...fast det var lite bättre i alla fall.
- Tror du att någon kollar på oss nu? frågade jag dumt och Anthony skrattade och sa:
- Antagligen, det här sänds i hela landet och antagligen i flera andra länder också.
- Men tror du inte att det finns något mer spännande att filma just nu? sa jag menande men han fortsatte bara att skratta.
- Man kan själv bestämma vem man vill följa via internet...och vad är mer intressant än två tonåringar som är ensamma i skogen? sa han allvarligt och tog ett steg närmare mig. Jag tog ett förskräckt steg tillbaka och blängde på honom, men han flinade bara och ville säkert skratta högt.
- Tur för dig att man inte kan döda eller skada sina lagkamrater, sa jag irriterat och gick förbi honom. Han sprang ifatt mig och saktade ner bredvid mig.
- Kom igen...har du ingen humor eller?...Och din rodnad kommer verkligen hålla kvar tittarna, sa han hånfullt, men jag valde att ignorera honom.
- Vad gör vi nu? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Försöker hitta en plats där vi kan vara ifred och komma på en ny plan, svarade han med en svag betoning på ifred...och det fick bara min irritation att växa. Han ville verkligen irritera mig...eller bara hålla kvar tittarna. Jag ville helst bara att tittarna skulle försvinna.
- Okej, sa jag bara och jag såg att han flinade svagt. Jag gillade honom mer när hans bror var med...de var lättare att tåla då. Jag var helt medveten om att jag fortfarande var röd i ansiktet...fast nu var det mest på grund av ilska och irritation.
Cricket
- Du avslöjade oss! Bra jobbat! fräste den blonda tjejen som hade sprungit åt samma håll som mig då blåisarna spred sig för att undvika rödisarna.
- Det var inte meningen, svarade jag lugnt.
Jag brydde mig inte riktigt om det tjejen sa, höll utkik efter rödisar och vapen samtidigt. Tjejen fortsatte att mala på om hur oförsiktig jag var och att jag inte förtjänade en plats här i spelet. Kände jag henne eller? Den där brittiska dialekten ... Ugh ... Hon såg faktiskt lite underligt nog ut som en fågel, avlångt ansikte och lång spetsig näsa.
- Vad heter du egentligen?! Seriöst, du borde skärpa dig och vara med försiktig!
Precis när tjejen sa det så fick jag syn på något svart i en grop täckt med grenar. Bra camouflage. Jag gick snabbt fram till det svarta och tog tag i något som sedan visade sig vara en sniper rifle. Perfekt. Hoppas att jag skulle kunna hålla mig på fötter nu i alla fall.
- Gå och bygg ett bo eller något, sa jag ironiskt åt henne över axeln innan jag grep tag i en låg trädgren och hävde mig upp på den.
I verkligheten hade jag aldrig klarat av något sånt, så det var tur att spelet tillät oss att ha lite mer styrka i alla fall.
- Va?! Vart ska du?! Kom hit genast, din svikare! skrek tjejen.
Osis att man inte kunde skjuta egna lagmedlemmar. Hoppas någon skulle döda henne i röda laget, hon var verkligen jobbig.
Jag ignorerade hennes rop och hängde upp vapnet på ryggen tillsammans med svärdet. Nog blev det tungt, men jag fortsatte att klättra upp i trädet tills jag var nästan högst upp och stod sedan lite ostadigt på en gren och tittade fram genom lövverket.
Hoppas siktet skulle kunna nå dem ... Jag grep ett stadigt tag om siktvapnet jag nyss hittat och hittade en liten öppning mellan löven så att siktet och mynningen var fritt.
- Vad håller du på med, du kommer ju att falla igen! Låt mig skjuta!
Snälla någon, mosa henne med er skosula ... Jag suckade och funderade först på att svara, men skakade på huvudet åt mig själv och lade kinden mot geväret så att jag med ena ögat kunde se genom siktet.
Jodå, några rödisar hade följt efter oss och var på väg mot oss. En av dem var en som jag attackerat innan, hennes hälsa var lägre än de andras. Men jag siktade på den bredvid henne, om alla hade lägre hälsa skulle det väl bli enklare att få bort dem? Men om de var tre svaga istället för två starka ...
Ingen tid för såna tankar. Jag tryckte hårt på avtryckaren och ett skott hördes, inte alltför högt men ändå hörbart.
Det var min lyckodag! Killen jag hade skjutit mot föll ihop och försvann, hans två förvirrade vänner väntade på att han skulle respawna (tillsammans med mig), men efter flera sekunder så förstod de att han var ute ur spelet.
"Blåa laget leder. Tyler Griffiths är ute ur spelet." hördes en mansröst från ovan som antagligen slog alla som en knytnäve i huvudet.
- Yes, vi är bäst! skrek tjejen nedanför.
Big mistake. De två andra hörde henne, och drog sina vapen redo för strid. De rörde sig för snabbt, och förvann snart ur sikte.
- Iiiih! De kommer, vad ska jag göra?! ropade tjejen.
Jag klättrade ner flera grenar, barken skrapade illa mot låren, och när jag fick syn på var hon stod sträckte jag ut handen och slängde ner geväret till henne.
- Skjut dom!
Tjejen skrek till igen när vapnet landade vid hennes fötter, men tog snabbt upp det och sköt nästan i blindo. Genom lövverket kunde jag se att tjejen jag hade skadat innan staplade baklänges, innan hon föll ner helt och försvann.
"Bonnie Craft är ute ur spelet. 38 spelare kvar" hördes mansrösten återigen, men jag hörde den knappt eftersom jag var alldeles för glad vid åsynen av den sista killen som vände direkt på klacken och började springa hals över huvud.
- Inte så fort, fegis! ropade en röst och en blå uniform hoppade fram framför den blåa.
En av tvillingkillarna. Han svingade sin yxa och precis innan eggen träffade den rödes hals tittade jag bort.
Vi var visserligen blå, men de röda spillde mer blod.
_________________________________________________________________________________
Förlåt för en tråkig del folks, jag är inte så bra på att skriva stridsscener :P Hoppas jag utvecklas, eftersom jag vill skriva fantasy i framtiden xD
//Fjompen:)
Mina delar är verkligen inte spännande...jag ska försöka skriva om lite fler strider i framtiden!!! :P
Jag har en fråga till er...vem är er favorit karaktär i novellen??? :P Ni kan välja på alla som vi har nämnt!!! ;P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Monday, June 11, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 9
Chris
Det var...grönt...och enormt. Jag log stort och såg på alla höga träd som omringade mig. Det var underbart...det var inte alls som skogen där hemma. Den var mörk, lerig och döende...den här var vacker, ljus och levande. Solen sken starkt och vissa solstrålar lyckades hitta in mellan trädkronorna, men jag kunde inte känna dem när de träffade min hud...Jag som hade trott att spelet skulle vara som verkligheten...fast det kanske bara behövde ladda eller nåt?
- Är det så ditt ansikte ser ut? sa en röst fascinerat bredvid mig. Jag vred på huvudet och mötte...TwinNr1's blick. Det var i alla fall namnet som svävade ovanför hans huvud. Det försvann efter ett litet tag när jag hade läst det.
- Jag vill också se, sa en annan röst bredvid mig med en överdriven sur ton...som när en unge vill ha en leksak som den inte kommer få. TwinNr2...då kunde jag i alla fall hålla isär dem. Jag mötte hans blick och han studerade fascinerat mitt ansikte...vänta lite...vad var det de menade egentligen med "Är det så där ditt ansikte ser ut?". Min hand for till mitt bakhuvud och jag märkte att mitt hår var uppsatt i en lång fläta.
- Varför gömmer du ditt ansikte hela tiden? Det finns ju inget dåligt att gömma, sa TwinNr2...eller rättare sagt Anthony. Jag kände att en rodnad var på väg så jag vände dem ryggen till och studerade de andra lagmedlemmarna. Alla var väldigt olika fast alla hade likadana kläder...men alla hade olika vapen. Jag märkte att jag hade ett bälte runt midjan med två skidor i och att jag höll två knivar i händerna. Jag studerade dem...de var verkligen vackra och vassa. Jag satte dem i skidorna och fortsatte att studera mitt lag. Egentligen letade jag efter Erik. Jag fick syn på honom några meter bort mitt bland alla människor. Han fick syn på mig och mötte min blick med ett flin. Jag blängde på honom men märkte att jag omedvetet hade tagit ett steg tillbaka så att tvillingarna stod framför mig.
- Vad är det Dreamergirl? frågade Anthony oroligt och fick sedan syn på Erik. Han såg frågande på mig men jag log bara lugnande. Mina personliga problem hörde inte hit...vi måste koncentrera oss på uppdraget. Som på en given signal ställde sig en mörkhårig kille på en stubbe och alla blev tysta.
- Vi måste göra upp en plan innan skottet avfyras, sa han högt och alla såg på varandra.
- Några idéer? frågade han och en tjock tystnad lade sig över området. Alla såg på varandra...vissa visste nog inte vad de skulle göra och vissa var för rädda för att berätta sin idé. Tystnaden spräcktes av tvillingarna som ställde sig på en sten bakom mig och alla blickar fästes samtidigt på dem. Jag kände mig obekväm när alla såg åt mitt håll så jag ställde mig bredvid stenen istället och såg på dem.
- Frågan är inte vad vi ska göra, frågan är vilken taktik ska vi använda? sa Anthony och log åt deras förvirrade blickar. Ingen förstod hans kommentar...inte jag heller.
- Ska vi vara synliga eller osynliga? fortsatte Andrew för att förtydliga hans bors påstående. Jag visste genast vad jag ville...jag ville vara osynlig.
- Jag tycker att vi borde vara osynliga, då kan vi överraska dem och få ett stort övertag. Färgen blå är mer dämpad än röd så vi kommer ha det lättare att gömma oss om vi gömmer oss utspritt lite här och var i små grupper...annars kommer de få syn på oss på en gång, sa jag och blev förvånad när alla såg på mig...hade jag sagt det där? Det var meningen att jag bara skulle tänka det!
- Bra idé Dreamergirl, sa Anthony med ett leende, men jag log inte tillbaka. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt.
- Ska vi smyga oss på dem som lönnmördare? frågade en tjej som som stod bredvid den mörkhåriga killen. Namnet TheBeetle svävade ovanför henne ett litet tag innan det försvann.
- Ja...vi borde dela in oss i grupper på tre och fyra...ni borde nog vara med dem som ni litar på och tål, sa Anthony och pekade sedan på mig och sa:
- Fast Dreamergirl är redan upptagen i vår grupp...så håll er borta från henne. Några skrattade tyst åt hans överdrivna seriösa uttryck. Jag ville bara försvinna. De hoppade ner bredvid mig och såg på medan alla andra delade in sig i små grupper. Det var verkligen otroligt att alla lyssnade på dem på en gång...jag tyckte att det var svårt att ta dem på allvar, så jag kunde inte förstå hur de hade fått alla på sin sida. Jag fick syn på Jane och hennes vän stå bredvid Erik och prata om något...allvarligt? Hade hon ingen självkänsla överhuvudtaget? Av alla killar valde hon Erik? Jag himlade med ögonen och väntade sedan på att alla skulle bli klara.
*
Efter ett litet tag blev alla klara och tvillingarna ställde sig på stenen igen...och självklart drog de med mig upp. Jag försökte hoppa ner igen men Anthony tog tag i min arm och tvingade mig att stanna kvar där alla kunde se mig.
- Okej om någon hittar saker som kan vara till vår fördel...försök hitta en till grupp och sprid ryktet om den nya fördelen så att alla får veta om den...sprid ut er i skogen och döda alla rödingar som ni stöter på, sa Andrew allvarligt och alla nickade. Än en gång...helt otroligt att de lyssnade på dem!
- Okej då gå..., började Anthony men ett högt skott avbröt honom mitt i meningen. Det hade börjat!
Cricket
De två tvllingkillarna började gå igenom någon taktik. Jag lyssnade inte så noga. Visserligen ville jag vara med och slåss om 100 000 pund, men osynlighetsfunktionen varade inte länge. Jag gillade idéen med lönnmördare, men det skulle bli svårt då man inte kunde vara osynlig hur länge som helst.
Om jag hade fått bestämma, skulle vi alla hämta skjutvapen (vilka jag såg flera olika typer av runt omkring i skogen, och bara vänta tills de röda skulle komma. Kanske gömma oss i träden, vad vet jag. Men jag var inte en som ledde. Inte den som följde heller. Antar att det var rätt bra att vara mer eller mindre självständig i ett spel som det här. Hoppas att det inte skulle bli min undergång bara.
Medan tvillingarna och Chris jobbade med en taktik, tittade jag över på Mac.
Visst, han tittade mot deras håll. Men han var någon helt annanstans. Hans hår var mörkt, men till min förvåning upptäckte jag att det var mörkgrönt. Jag var hundra på att hans hår i verkligheten var mörkbrunt, men det här var lika grönt som mossa!
Hur fan gick det där till?
Som på given signal vände Mac på huvudet och log brett mot mig. Mot mig, inte mot luften framför mig medan han själv var i en annan värld.
- Hur gör du det där? viskade jag efter att ha gått närmare honom.
- Magi, flinade han.
- Okej, då gå- ...!
Startskottet avbröt tvillingarna.
Folk började skruva på sig då ingen egentligen visste vilket håll vi skulle åt. De hade delat in sig i grupper, mig och Mac också, utan att någon av oss riktigt hängde med. Efter startskottets ljud kände jag tyngden av svärdet på ryggen. Spelet var laddat nu.
- Hmm, de brydde sig inte ens om att göra någon lukt, fnös Mac.
- Det vill vi väl inte, log jag och kastade en menande blick mot några killar som garvade.
Mac armbågade mig lätt i sidan.
- Akta, det sänds live. Få inte dina fans att hata dig nu, Beetle.
Jag fick syn på en grov och rätt ful silvrig grej som stod vid ett träd. Gick fram till den. Det verkade vara ett vapen, klumpigt och verkligen "basic".
- Tro mig, den där gör dig långsammare. Den är inte speciellt effektiv heller, sa Mac innan jag ens hunnit sträcka fram händerna.
- Hur vet du det?
Mac ignorerade min fråga och fortsatte bara efter dem andra, som om han inte hört mig. Han hade allvarliga problem. Eller så var han bara udda.
När jag vände mig åter mot vapnet var det borta. Istället stod den där Chris där och höll det i händerna.
- Skulle du ha det? frågade hon.
- Nej, jag ska leta efter ett annat.
Tjejens (ja, det var en tjej) hår var uppsatt i en lång fläta. Mitt eget var en mycket kortare fläta, men däremot hängde min lugg fram. Tur att den inte var så lång att jag fick den i ögonen.
Vapnet i Chris' händer såg verkligen stort ut, alldeles för stort för henne. Med en rätt missnöjd min ställde hon ner det vid trädet igen.
- Det är jättetungt. Känns inte som att jag ens kan gå med det, sa hon.
- Vad gör det? undrade jag.
Jag tog upp det, och riktade det mot en trädkrona ovanför oss och pressade fingret mot avtryckaren. En brännhet våg utav luft slog mot mitt ansikte och jag föll baklänges då eld for med enorm kraft ut ur vapnets mynning.
- Shit! Vad gör du din idiot! ropade någon blond tjej högt medan Chris hjälpte mig upp på fötter. Du avslöjade vår position!
Hela vårt lag vände på huvudena mot henne, men flera gestalter i rött bland träden fick oss snart att tänka på annat.
_________________________________________________________________________________
Okej, nu tänker jag inte fråga om det blev bra eller inte! Blev det inte det, okej, skriv gärna varför! Blev det bra, yey! ^^
//Fjompen:)
Eftersom Fjompen inte frågade så tänker jag göra det...Blev det bra??? :P
Stackars det blåa laget...hela deras plan gick åt skogen...haha...de var ju redan i en skog...hahaha...!!! ;P Okej jag är trött...(det borde förklara min dåliga humor...men det gör det inte...om det skulle det så skulle jag vara trött hela dagarna!!!) -.-'
Jag/Vi hoppas att det blev bra!!! ^-^ KOMMENTERA GÄRNA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende XD
Det var...grönt...och enormt. Jag log stort och såg på alla höga träd som omringade mig. Det var underbart...det var inte alls som skogen där hemma. Den var mörk, lerig och döende...den här var vacker, ljus och levande. Solen sken starkt och vissa solstrålar lyckades hitta in mellan trädkronorna, men jag kunde inte känna dem när de träffade min hud...Jag som hade trott att spelet skulle vara som verkligheten...fast det kanske bara behövde ladda eller nåt?
- Är det så ditt ansikte ser ut? sa en röst fascinerat bredvid mig. Jag vred på huvudet och mötte...TwinNr1's blick. Det var i alla fall namnet som svävade ovanför hans huvud. Det försvann efter ett litet tag när jag hade läst det.
- Jag vill också se, sa en annan röst bredvid mig med en överdriven sur ton...som när en unge vill ha en leksak som den inte kommer få. TwinNr2...då kunde jag i alla fall hålla isär dem. Jag mötte hans blick och han studerade fascinerat mitt ansikte...vänta lite...vad var det de menade egentligen med "Är det så där ditt ansikte ser ut?". Min hand for till mitt bakhuvud och jag märkte att mitt hår var uppsatt i en lång fläta.
- Varför gömmer du ditt ansikte hela tiden? Det finns ju inget dåligt att gömma, sa TwinNr2...eller rättare sagt Anthony. Jag kände att en rodnad var på väg så jag vände dem ryggen till och studerade de andra lagmedlemmarna. Alla var väldigt olika fast alla hade likadana kläder...men alla hade olika vapen. Jag märkte att jag hade ett bälte runt midjan med två skidor i och att jag höll två knivar i händerna. Jag studerade dem...de var verkligen vackra och vassa. Jag satte dem i skidorna och fortsatte att studera mitt lag. Egentligen letade jag efter Erik. Jag fick syn på honom några meter bort mitt bland alla människor. Han fick syn på mig och mötte min blick med ett flin. Jag blängde på honom men märkte att jag omedvetet hade tagit ett steg tillbaka så att tvillingarna stod framför mig.
- Vad är det Dreamergirl? frågade Anthony oroligt och fick sedan syn på Erik. Han såg frågande på mig men jag log bara lugnande. Mina personliga problem hörde inte hit...vi måste koncentrera oss på uppdraget. Som på en given signal ställde sig en mörkhårig kille på en stubbe och alla blev tysta.
- Vi måste göra upp en plan innan skottet avfyras, sa han högt och alla såg på varandra.
- Några idéer? frågade han och en tjock tystnad lade sig över området. Alla såg på varandra...vissa visste nog inte vad de skulle göra och vissa var för rädda för att berätta sin idé. Tystnaden spräcktes av tvillingarna som ställde sig på en sten bakom mig och alla blickar fästes samtidigt på dem. Jag kände mig obekväm när alla såg åt mitt håll så jag ställde mig bredvid stenen istället och såg på dem.
- Frågan är inte vad vi ska göra, frågan är vilken taktik ska vi använda? sa Anthony och log åt deras förvirrade blickar. Ingen förstod hans kommentar...inte jag heller.
- Ska vi vara synliga eller osynliga? fortsatte Andrew för att förtydliga hans bors påstående. Jag visste genast vad jag ville...jag ville vara osynlig.
- Jag tycker att vi borde vara osynliga, då kan vi överraska dem och få ett stort övertag. Färgen blå är mer dämpad än röd så vi kommer ha det lättare att gömma oss om vi gömmer oss utspritt lite här och var i små grupper...annars kommer de få syn på oss på en gång, sa jag och blev förvånad när alla såg på mig...hade jag sagt det där? Det var meningen att jag bara skulle tänka det!
- Bra idé Dreamergirl, sa Anthony med ett leende, men jag log inte tillbaka. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt.
- Ska vi smyga oss på dem som lönnmördare? frågade en tjej som som stod bredvid den mörkhåriga killen. Namnet TheBeetle svävade ovanför henne ett litet tag innan det försvann.
- Ja...vi borde dela in oss i grupper på tre och fyra...ni borde nog vara med dem som ni litar på och tål, sa Anthony och pekade sedan på mig och sa:
- Fast Dreamergirl är redan upptagen i vår grupp...så håll er borta från henne. Några skrattade tyst åt hans överdrivna seriösa uttryck. Jag ville bara försvinna. De hoppade ner bredvid mig och såg på medan alla andra delade in sig i små grupper. Det var verkligen otroligt att alla lyssnade på dem på en gång...jag tyckte att det var svårt att ta dem på allvar, så jag kunde inte förstå hur de hade fått alla på sin sida. Jag fick syn på Jane och hennes vän stå bredvid Erik och prata om något...allvarligt? Hade hon ingen självkänsla överhuvudtaget? Av alla killar valde hon Erik? Jag himlade med ögonen och väntade sedan på att alla skulle bli klara.
*
Efter ett litet tag blev alla klara och tvillingarna ställde sig på stenen igen...och självklart drog de med mig upp. Jag försökte hoppa ner igen men Anthony tog tag i min arm och tvingade mig att stanna kvar där alla kunde se mig.
- Okej om någon hittar saker som kan vara till vår fördel...försök hitta en till grupp och sprid ryktet om den nya fördelen så att alla får veta om den...sprid ut er i skogen och döda alla rödingar som ni stöter på, sa Andrew allvarligt och alla nickade. Än en gång...helt otroligt att de lyssnade på dem!
- Okej då gå..., började Anthony men ett högt skott avbröt honom mitt i meningen. Det hade börjat!
Cricket
De två tvllingkillarna började gå igenom någon taktik. Jag lyssnade inte så noga. Visserligen ville jag vara med och slåss om 100 000 pund, men osynlighetsfunktionen varade inte länge. Jag gillade idéen med lönnmördare, men det skulle bli svårt då man inte kunde vara osynlig hur länge som helst.
Om jag hade fått bestämma, skulle vi alla hämta skjutvapen (vilka jag såg flera olika typer av runt omkring i skogen, och bara vänta tills de röda skulle komma. Kanske gömma oss i träden, vad vet jag. Men jag var inte en som ledde. Inte den som följde heller. Antar att det var rätt bra att vara mer eller mindre självständig i ett spel som det här. Hoppas att det inte skulle bli min undergång bara.
Medan tvillingarna och Chris jobbade med en taktik, tittade jag över på Mac.
Visst, han tittade mot deras håll. Men han var någon helt annanstans. Hans hår var mörkt, men till min förvåning upptäckte jag att det var mörkgrönt. Jag var hundra på att hans hår i verkligheten var mörkbrunt, men det här var lika grönt som mossa!
Hur fan gick det där till?
Som på given signal vände Mac på huvudet och log brett mot mig. Mot mig, inte mot luften framför mig medan han själv var i en annan värld.
- Hur gör du det där? viskade jag efter att ha gått närmare honom.
- Magi, flinade han.
- Okej, då gå- ...!
Startskottet avbröt tvillingarna.
Folk började skruva på sig då ingen egentligen visste vilket håll vi skulle åt. De hade delat in sig i grupper, mig och Mac också, utan att någon av oss riktigt hängde med. Efter startskottets ljud kände jag tyngden av svärdet på ryggen. Spelet var laddat nu.
- Hmm, de brydde sig inte ens om att göra någon lukt, fnös Mac.
- Det vill vi väl inte, log jag och kastade en menande blick mot några killar som garvade.
Mac armbågade mig lätt i sidan.
- Akta, det sänds live. Få inte dina fans att hata dig nu, Beetle.
Jag fick syn på en grov och rätt ful silvrig grej som stod vid ett träd. Gick fram till den. Det verkade vara ett vapen, klumpigt och verkligen "basic".
- Tro mig, den där gör dig långsammare. Den är inte speciellt effektiv heller, sa Mac innan jag ens hunnit sträcka fram händerna.
- Hur vet du det?
Mac ignorerade min fråga och fortsatte bara efter dem andra, som om han inte hört mig. Han hade allvarliga problem. Eller så var han bara udda.
När jag vände mig åter mot vapnet var det borta. Istället stod den där Chris där och höll det i händerna.
- Skulle du ha det? frågade hon.
- Nej, jag ska leta efter ett annat.
Tjejens (ja, det var en tjej) hår var uppsatt i en lång fläta. Mitt eget var en mycket kortare fläta, men däremot hängde min lugg fram. Tur att den inte var så lång att jag fick den i ögonen.
Vapnet i Chris' händer såg verkligen stort ut, alldeles för stort för henne. Med en rätt missnöjd min ställde hon ner det vid trädet igen.
- Det är jättetungt. Känns inte som att jag ens kan gå med det, sa hon.
- Vad gör det? undrade jag.
Jag tog upp det, och riktade det mot en trädkrona ovanför oss och pressade fingret mot avtryckaren. En brännhet våg utav luft slog mot mitt ansikte och jag föll baklänges då eld for med enorm kraft ut ur vapnets mynning.
- Shit! Vad gör du din idiot! ropade någon blond tjej högt medan Chris hjälpte mig upp på fötter. Du avslöjade vår position!
Hela vårt lag vände på huvudena mot henne, men flera gestalter i rött bland träden fick oss snart att tänka på annat.
_________________________________________________________________________________
Okej, nu tänker jag inte fråga om det blev bra eller inte! Blev det inte det, okej, skriv gärna varför! Blev det bra, yey! ^^
//Fjompen:)
Eftersom Fjompen inte frågade så tänker jag göra det...Blev det bra??? :P
Stackars det blåa laget...hela deras plan gick åt skogen...haha...de var ju redan i en skog...hahaha...!!! ;P Okej jag är trött...(det borde förklara min dåliga humor...men det gör det inte...om det skulle det så skulle jag vara trött hela dagarna!!!) -.-'
Jag/Vi hoppas att det blev bra!!! ^-^ KOMMENTERA GÄRNA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende XD
Sunday, June 10, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 8
Chris
Jag stirrade på rummet framför mig...men det gjorde så ont i ögonen så jag fick lov att blunda ett litet tag innan jag kunde öppna dem igen. Rummet framför mig var...hemskt i mina ögon. Det såg nästan precis ut som ett sjukhusrum. Allt var vitt och läskigt rent. Rummet var ganska litet och det stod en säng med ljusblått täcke och kudde i hörnet. Väggen framför mig var ett fönster...men jag förstod inte varför fönstret fanns där. Allt som syntes i det var ändå bara en mörk jordvägg. Jag suckade och stängde dörren bakom mig. Vilken tur att vi skulle spela nästan hela tiden här. Jag satte mig ner på sängen och fick syn på en till dörr. Det var antagligen ett badrum. Min resväska stod lutad mot det onödiga fönstret. Vi skulle få ett brev om ett tag där det stod mer information om Level 1. Vi hade inte fått någon information alls om vad som skulle hända. Jag lade mig ner på sängen och stängde ögonen. Jag var dödstrött. Gabriel satt säkert på mitt rum och gick igenom alla mina spel...men spelet jag snart skulle spela var mycket bättre än de som låg där hemma. Gabriel var säkert sjuk av avund just nu. Jag flinade åt tanken och slog upp ögonen igen. Jag möttes av fyra blåa, stirriga ögon. Jag skrek högt och satte mig förskräckt upp i sängen. Tvillingarna brast ut i skratt. Anthony...eller Andrew...en av dem fick lov att luta sig mot den andra för att få stöd. Den andra föll ihop och eftersom den ena lutade sig mot honom föll också han till golvet där de vred sig av skratt. Jag blängde ilsket på dem och lade armarna i kors. Tillslut ställde de sig upp igen och kvävde deras skratt. Jag såg plötsligt att de hade tre svarta kuvert i händerna.
- Vad gör ni här? frågade jag, fortfarande sur för att de nästan gav mig en hjärtattack.
- Vi tänkte se hur du har det och läsa breven tillsammans, sa en av dem med ett leende och räckte mig ett av kuverten. På kuvertet stod det mitt namn i rött...självklart! De satte sig ner på varsin sida om mig på sängen och öppnade sina kuvert. Jag såg på dem både ett tag...vem var vem? Jag hade ingen aning.
- Jag är Anthony, sa den på min högra sida med ett flin. Jag slet blicken från honom och öppnade mitt kuvert jag med. Pappret var självklart svart och texten i rött. Jag vecklade ut pappret och började läsa.
Level 1
I Level 1 kommer ni delas in i två olika lag, det blåa laget och det röda laget. Ni kommer inte få ha de dräkter som ni själva har designat förrän Level 2. Erat uppdrag kommer vara att eliminera så många som möjligt i det andra laget. När det bara finns tjugo spelare kvar avslutas spelet. Det laget som har flest spelare får ett extra liv i Level 2. Som ni märker är det här en Level där ni måste samarbeta med varandra. Ni kommer få se vilken terräng ni kommer få spela i när ni väl kommer in i spelet. Gå till salen i mitten av byggnaden i morgon klockan 09:00. Där kommer ni skickas in i spelet och när ni kommer in i spelet kommer lagen vara samlade på två olika platser, ganska långt från varandra. Ni får lite tid på er att prata med varandra, men när ni hör startskottet börjar spelet och ni får börja döda de i det andra laget. Vi har satt in en spärr som gör så att ni inte kan döda de som är i ert egna lag om ni skulle råka träffa dem. Om ni blir träffade förlorar ni lite hälsa beroende på vart slaget träffar och hur hårt det är. När er hälsa är slut förlorar ni ett liv. Varje spelare har tre liv var. När ni dör kommer ni genast återupplivas, men ni kommer få fem sekunder odödlighet så att ni får en chans att förbereda er.
Lycka till.
Det låg ett till papper i kuvertet med alla lagmedlemmars namn. Till min lättnad såg jag både mitt och tvillingarnas namn i det blåa laget, men jag såg även Eriks namn i mitt lag...typiskt. Jag som ville kasta en av mina knivar i hans huvud.
- Då ses vi i morgon, sa Andrew och jag nickade. Han försvann ut genom dörren och Anthony ställde sig upp.
- Godnatt, sa han med ett leende och jag log svagt tillbaka.
- Godnatt, sa jag innan även han lämnade rummet. Det var tråkigt att jag skulle få lov att döda dem båda till slut...men jag tänkte försöka skjuta fram det så mycket som möjligt...kanske till finalen!
Cricket
Jag vaknade nästa morgon av mobilen som ringde, det var en av de dåliga massproducerade låtarna som jag hade satt som väckarklocka, så att jag snabbare kunde stänga av den och därmed vakna.
Jag hade en och en halv timme på mig att göra mig redo inför "Level 1", enligt det som stod i brevet.
Hoppas jag hade bra folk i mitt lag. Den där Chris var med, och Mac. Undrar hur det skulle gå för vårt lag. Blått. Hade valt rött om jag fick välja själv. Inte för att saker berodde på färgen, men det är ju känt att lag som har röda uniformer rent psykologiskt påverkar det motsatta laget och gör dem lite osäkrare i det undermedvetna. Röd var en färg som irriterade.
Efter att ha borstat tänderna och satt på min rena och bekväma kläder, gick jag ut ur mitt pytterum och såg mig omkring i korridoren. Klockan var kvart i nio. Hoppades jag skulle hitta dit på den tiden. Fast det verkade inte bli en svår utmaning. Det fanns lysande vita pilar i golvet som pekade ut riktningen. Fem personer var redan på väg i den riktningen, försvann strax runt hörnet. De pratade glatt med varandra, tre av dem. Wow, där var man snabb att lära känna folk i alla fall.
Jag började gå i snabb takt i riktningen som pilarna pekade i. Hoppas att det inte skulle bli som i de stora IKEA-byggnaderna ... Annars skulle jag aldrig komma fram.
Snart, efter att ha svängt av flera gånger och träffat på fler människor, kom jag fram till ett stort rektangulärt rum. Tjugo vita stolar stod längs med ena långsidan av rummet, mittemot dem stod tjugo till.
Jag letade med ögonen efter sånadär stora hjälmar man hade på huvudet som skulle göra spelet realistiskt, men såg bara små lysande blå grejer högst upp på varje stolsrygg.
- Kom här, allihopa! ropade Helena och vinkade åt oss som just hade kommit.
Vi verkade vara de sista, för de flesta stod i en ojämn ring runt Helena för att höra informationen hon hade tänkt att ge oss. Jag gick fram och ställde mig mellan Mac och en av tvillingkillarna jag hade sett igår. När jag tänkte på dem mindes jag Chris, och upptäckte henne stå någonstans bakom några andra. Jag var nu rätt säker på att det var en tjej.
- Välkomna alla deltagare, log Helena.
Hennes röst var förvånansvärt hög. Aha, hon hade en mikrofon på sig.
- Det finns egentligen inte mycket att säga innan vi börjar, det mesta vet ni redan. Var och en har tre liv. Efter att det tredje livet är använt så är spelet slut och ni får tyvärr åka hem. Hälsa går dock att finna i små "pack" på olika platser i banan, så man kan hålla sig vid liv. Ni kommer att få era startvapen till att börja med, men det finns många olika typer av vapen på banan som går att finna. Det finns inget sätt att fuska i detta spel, så jag hoppas att ingen anklagar eller blir anklagad för det.
Någon räckte upp handen. Helena log mot personen och sa "ja?".
- Kan man köpa saker?
Det var den där stora killen. Han hade inget spel med sig den här gången.
- Om ni samlar poäng så kan ni uppdatera era vapen och rustningar, ja. Samt skicklighet och träffsäkerhet och andra såna grejer.
Helena viftade lite med handen som om hon inte ville gå in på allt som man kunde uppdatera.
- Fast ni kan inte köpa er liv, det är bara en fördel man får som pris eller om man hittar det på banan.
- Vad är det där för något? ropade någon tjej.
Alla vände på huvudena för att se vad det var hon pekade på. De där blåa grejerna på stolsryggarna.
- Åh, det är sensorer som kommer att kopplas upp till er hjärna för att få spelet att kännas mer verkligt. Jag kan demonstrera här. Någon frivillig?
Ingen räckte upp handen. Först. Sedan flög Macs hand upp i luften, som om han just uppfattat frågan.
- Bra! Kom fram hit.
Cirkeln av människor blev till en osäker halvcirkel runt det mjuka sätet som Mac satte sig i. En man i vit rock kom fram till Mac och Helena och satte två rektangulära saker som liknade den på varje stol över Macs huvud. Som ett par hörlurar, fast vid hans tinningar istället för öronen.
- De här utför samma uppgift. Allt för att det ska kännas verkligt, förklarade Helena. Luta dig bakåt.
Mac lutade ryggen mot ryggstödet, och Helena lade handen mot hans panna för att lägga hans huvud bakåt.
Jag kunde se från var jag stod att ett svagt blått ljus träffade Macs nacke. Genast slappnade han av och ögonen stängdes.
- Så.
Det såg visserligen fridfullt ut.
- Är han inne i spelet nu? undrade jag högt genom människors imponerade viskningar.
- Yes. Och jag tycker att ni ska följa hans exempel och placera er i en varsin stol och börja spela!
Små yes-rop hördes då folk spred sig till olika delar av rummet. Jag var den långsammaste, och fick därför platsen bredvid Mac. När jag gick runt honom tittade jag noggrant på hans ansikte. Det såg ut som om han sov, med munnen vidöppen. Usch, han skulle vara torr i halsen när han "vaknade".
Jag satte mig ner, och en kvinna i vit rock gav mig diadem-grejen. Okej, så jag satte bara dem som Macs satt och lutade mig sedan bakåt.
Något i min nacke tvingade mina ögon att stängas, men det blev inte mer än en blinkning. När jag öppnade ögonen igen, befann jag mig i en vacker grön skog, klädd i en formlös blå uniform och med ett svärd i handen.
_________________________________________________________________________________
Hoppas det blev bra, folks! ^^ Hade inte så mycket fantasi, tyvärr xD
//Fjompen :)
Blev det bra??? Nu händer det något i alla fall...fast det hände inte så mycket i min del...men jag hoppas att det blev bra ändå!!! :P KOMMENTERA!!!! XD
//Bokberoende :P
Jag stirrade på rummet framför mig...men det gjorde så ont i ögonen så jag fick lov att blunda ett litet tag innan jag kunde öppna dem igen. Rummet framför mig var...hemskt i mina ögon. Det såg nästan precis ut som ett sjukhusrum. Allt var vitt och läskigt rent. Rummet var ganska litet och det stod en säng med ljusblått täcke och kudde i hörnet. Väggen framför mig var ett fönster...men jag förstod inte varför fönstret fanns där. Allt som syntes i det var ändå bara en mörk jordvägg. Jag suckade och stängde dörren bakom mig. Vilken tur att vi skulle spela nästan hela tiden här. Jag satte mig ner på sängen och fick syn på en till dörr. Det var antagligen ett badrum. Min resväska stod lutad mot det onödiga fönstret. Vi skulle få ett brev om ett tag där det stod mer information om Level 1. Vi hade inte fått någon information alls om vad som skulle hända. Jag lade mig ner på sängen och stängde ögonen. Jag var dödstrött. Gabriel satt säkert på mitt rum och gick igenom alla mina spel...men spelet jag snart skulle spela var mycket bättre än de som låg där hemma. Gabriel var säkert sjuk av avund just nu. Jag flinade åt tanken och slog upp ögonen igen. Jag möttes av fyra blåa, stirriga ögon. Jag skrek högt och satte mig förskräckt upp i sängen. Tvillingarna brast ut i skratt. Anthony...eller Andrew...en av dem fick lov att luta sig mot den andra för att få stöd. Den andra föll ihop och eftersom den ena lutade sig mot honom föll också han till golvet där de vred sig av skratt. Jag blängde ilsket på dem och lade armarna i kors. Tillslut ställde de sig upp igen och kvävde deras skratt. Jag såg plötsligt att de hade tre svarta kuvert i händerna.
- Vad gör ni här? frågade jag, fortfarande sur för att de nästan gav mig en hjärtattack.
- Vi tänkte se hur du har det och läsa breven tillsammans, sa en av dem med ett leende och räckte mig ett av kuverten. På kuvertet stod det mitt namn i rött...självklart! De satte sig ner på varsin sida om mig på sängen och öppnade sina kuvert. Jag såg på dem både ett tag...vem var vem? Jag hade ingen aning.
- Jag är Anthony, sa den på min högra sida med ett flin. Jag slet blicken från honom och öppnade mitt kuvert jag med. Pappret var självklart svart och texten i rött. Jag vecklade ut pappret och började läsa.
Level 1
I Level 1 kommer ni delas in i två olika lag, det blåa laget och det röda laget. Ni kommer inte få ha de dräkter som ni själva har designat förrän Level 2. Erat uppdrag kommer vara att eliminera så många som möjligt i det andra laget. När det bara finns tjugo spelare kvar avslutas spelet. Det laget som har flest spelare får ett extra liv i Level 2. Som ni märker är det här en Level där ni måste samarbeta med varandra. Ni kommer få se vilken terräng ni kommer få spela i när ni väl kommer in i spelet. Gå till salen i mitten av byggnaden i morgon klockan 09:00. Där kommer ni skickas in i spelet och när ni kommer in i spelet kommer lagen vara samlade på två olika platser, ganska långt från varandra. Ni får lite tid på er att prata med varandra, men när ni hör startskottet börjar spelet och ni får börja döda de i det andra laget. Vi har satt in en spärr som gör så att ni inte kan döda de som är i ert egna lag om ni skulle råka träffa dem. Om ni blir träffade förlorar ni lite hälsa beroende på vart slaget träffar och hur hårt det är. När er hälsa är slut förlorar ni ett liv. Varje spelare har tre liv var. När ni dör kommer ni genast återupplivas, men ni kommer få fem sekunder odödlighet så att ni får en chans att förbereda er.
Lycka till.
Det låg ett till papper i kuvertet med alla lagmedlemmars namn. Till min lättnad såg jag både mitt och tvillingarnas namn i det blåa laget, men jag såg även Eriks namn i mitt lag...typiskt. Jag som ville kasta en av mina knivar i hans huvud.
- Då ses vi i morgon, sa Andrew och jag nickade. Han försvann ut genom dörren och Anthony ställde sig upp.
- Godnatt, sa han med ett leende och jag log svagt tillbaka.
- Godnatt, sa jag innan även han lämnade rummet. Det var tråkigt att jag skulle få lov att döda dem båda till slut...men jag tänkte försöka skjuta fram det så mycket som möjligt...kanske till finalen!
Cricket
Jag vaknade nästa morgon av mobilen som ringde, det var en av de dåliga massproducerade låtarna som jag hade satt som väckarklocka, så att jag snabbare kunde stänga av den och därmed vakna.
Jag hade en och en halv timme på mig att göra mig redo inför "Level 1", enligt det som stod i brevet.
Hoppas jag hade bra folk i mitt lag. Den där Chris var med, och Mac. Undrar hur det skulle gå för vårt lag. Blått. Hade valt rött om jag fick välja själv. Inte för att saker berodde på färgen, men det är ju känt att lag som har röda uniformer rent psykologiskt påverkar det motsatta laget och gör dem lite osäkrare i det undermedvetna. Röd var en färg som irriterade.
Efter att ha borstat tänderna och satt på min rena och bekväma kläder, gick jag ut ur mitt pytterum och såg mig omkring i korridoren. Klockan var kvart i nio. Hoppades jag skulle hitta dit på den tiden. Fast det verkade inte bli en svår utmaning. Det fanns lysande vita pilar i golvet som pekade ut riktningen. Fem personer var redan på väg i den riktningen, försvann strax runt hörnet. De pratade glatt med varandra, tre av dem. Wow, där var man snabb att lära känna folk i alla fall.
Jag började gå i snabb takt i riktningen som pilarna pekade i. Hoppas att det inte skulle bli som i de stora IKEA-byggnaderna ... Annars skulle jag aldrig komma fram.
Snart, efter att ha svängt av flera gånger och träffat på fler människor, kom jag fram till ett stort rektangulärt rum. Tjugo vita stolar stod längs med ena långsidan av rummet, mittemot dem stod tjugo till.
Jag letade med ögonen efter sånadär stora hjälmar man hade på huvudet som skulle göra spelet realistiskt, men såg bara små lysande blå grejer högst upp på varje stolsrygg.
- Kom här, allihopa! ropade Helena och vinkade åt oss som just hade kommit.
Vi verkade vara de sista, för de flesta stod i en ojämn ring runt Helena för att höra informationen hon hade tänkt att ge oss. Jag gick fram och ställde mig mellan Mac och en av tvillingkillarna jag hade sett igår. När jag tänkte på dem mindes jag Chris, och upptäckte henne stå någonstans bakom några andra. Jag var nu rätt säker på att det var en tjej.
- Välkomna alla deltagare, log Helena.
Hennes röst var förvånansvärt hög. Aha, hon hade en mikrofon på sig.
- Det finns egentligen inte mycket att säga innan vi börjar, det mesta vet ni redan. Var och en har tre liv. Efter att det tredje livet är använt så är spelet slut och ni får tyvärr åka hem. Hälsa går dock att finna i små "pack" på olika platser i banan, så man kan hålla sig vid liv. Ni kommer att få era startvapen till att börja med, men det finns många olika typer av vapen på banan som går att finna. Det finns inget sätt att fuska i detta spel, så jag hoppas att ingen anklagar eller blir anklagad för det.
Någon räckte upp handen. Helena log mot personen och sa "ja?".
- Kan man köpa saker?
Det var den där stora killen. Han hade inget spel med sig den här gången.
- Om ni samlar poäng så kan ni uppdatera era vapen och rustningar, ja. Samt skicklighet och träffsäkerhet och andra såna grejer.
Helena viftade lite med handen som om hon inte ville gå in på allt som man kunde uppdatera.
- Fast ni kan inte köpa er liv, det är bara en fördel man får som pris eller om man hittar det på banan.
- Vad är det där för något? ropade någon tjej.
Alla vände på huvudena för att se vad det var hon pekade på. De där blåa grejerna på stolsryggarna.
- Åh, det är sensorer som kommer att kopplas upp till er hjärna för att få spelet att kännas mer verkligt. Jag kan demonstrera här. Någon frivillig?
Ingen räckte upp handen. Först. Sedan flög Macs hand upp i luften, som om han just uppfattat frågan.
- Bra! Kom fram hit.
Cirkeln av människor blev till en osäker halvcirkel runt det mjuka sätet som Mac satte sig i. En man i vit rock kom fram till Mac och Helena och satte två rektangulära saker som liknade den på varje stol över Macs huvud. Som ett par hörlurar, fast vid hans tinningar istället för öronen.
- De här utför samma uppgift. Allt för att det ska kännas verkligt, förklarade Helena. Luta dig bakåt.
Mac lutade ryggen mot ryggstödet, och Helena lade handen mot hans panna för att lägga hans huvud bakåt.
Jag kunde se från var jag stod att ett svagt blått ljus träffade Macs nacke. Genast slappnade han av och ögonen stängdes.
- Så.
Det såg visserligen fridfullt ut.
- Är han inne i spelet nu? undrade jag högt genom människors imponerade viskningar.
- Yes. Och jag tycker att ni ska följa hans exempel och placera er i en varsin stol och börja spela!
Små yes-rop hördes då folk spred sig till olika delar av rummet. Jag var den långsammaste, och fick därför platsen bredvid Mac. När jag gick runt honom tittade jag noggrant på hans ansikte. Det såg ut som om han sov, med munnen vidöppen. Usch, han skulle vara torr i halsen när han "vaknade".
Jag satte mig ner, och en kvinna i vit rock gav mig diadem-grejen. Okej, så jag satte bara dem som Macs satt och lutade mig sedan bakåt.
Något i min nacke tvingade mina ögon att stängas, men det blev inte mer än en blinkning. När jag öppnade ögonen igen, befann jag mig i en vacker grön skog, klädd i en formlös blå uniform och med ett svärd i handen.
_________________________________________________________________________________
Hoppas det blev bra, folks! ^^ Hade inte så mycket fantasi, tyvärr xD
//Fjompen :)
Blev det bra??? Nu händer det något i alla fall...fast det hände inte så mycket i min del...men jag hoppas att det blev bra ändå!!! :P KOMMENTERA!!!! XD
//Bokberoende :P
Tuesday, June 5, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 7
Chris
Rummet var litet och vitt...det enda som faktiskt inte var vitt i rummet var jag! Jag insåg plötsligt att jag säkert syntes väl bland allt det vita, vilket jag inte tyckte om. De enda möblerna i rummet var en vit soffa och en vit fåtölj.
- Sätt dig, sa mannen vänligt och jag satte mig ner i den hårda soffan. Han satte sig i fåtöljen och först nu märkte jag att han hade en ipad i handen.
- Jag kommer bara ställa några enkla frågor så får du gå sen, sa han och log lugnande, men det fick inte mina ben att sluta darra. Han sänkte blicken till ipaden och verkade läsa något.
- Kan du beskriva dig själv med ett ord? frågade han och tankarna började genast snurra runt i mitt huvud.
- Ääääh..., sa jag dumt och sökte frustrerat efter ett passande ord.
- Ovårdad? sa jag tveksamt och han nickade och verkade skriva ner det på ipaden.
- Kan du berätta lite om din relation till din bror Gabriel? frågade han och jag stelnade till. Vad skulle jag svara på det?
- Den är väl bra...jag menar vi bråkar ibland men det gör ju alla syskon, sa jag och han skrev snabbt ner det.
- Har du några speciella vänner? Frågan fick det att hugga till i hjärtat.
- N..nej, stammade jag och han såg medlidande på mig. Jag kunde inte räkna tvillingarna som vänner än...vi hade ju just träffats.
- De där tvillingarna då? frågade han som om han hade läst mina tankar.
- Vi har just träffats, sa jag och skakade på huvudet.
- Favoritfärg?
- Svart!
- Favoritband?
- Bullet for my valentine.
- Vad vill du jobba med?
- Ääääh...jag vet inte! Och så fortsatte det. Han frågade enkla saker om vad jag brukade göra på fritiden och sånt. Det kändes inte som ett test...de ville säkert bara veta mer om oss så att de fick en bättre bild av oss...eller nåt liknande!
- Då var vi klara, sa han och jag blev lättad.
- Kan jag vänta där ute på att tvillingarna ska bli klara? frågade jag osäkert och han nickade med ett leende.Jag log svagt tillbaka och gick ut med mannen hack i häl. När jag kom ut hörde jag att mannen ropade ett nytt namn bakom mig. Jag såg bort mot bordet där jag och tvillingarna hade suttit. Det var bara Andrew som satt kvar...eller så var det Anthony...jag var inte säker.
- Hur gick det? frågade han när jag satte mig ner bredvid honom.
- Bra....förlåt men vem av dem är du? frågade jag och han skrattade.
- Du har visst inte lärt dig än..., sa han med ett flin.
- Anthony? sa jag frågande och han nickade, Vart är Andrew?
- Han är på förhöret nu...jag är redan klar, sa han och nickade mot en av de vita dörrarna.
- Vet du vart vi ska nu? frågade jag när jag kom på att jag hade glömt fråga den där mannen.
- Vi ska till ett annat rum där de ska hjälpa oss med vår dräkt till spelet...och hur vi ska se ut och vårt spelnamn, sa han och ryckte på axlarna. Å just ja...spelnamnet! Det hade jag helt glömt bort! Vad skulle jag heta? Hur skulle min dräkt se ut?
- Har du kommit på vad du ska heta än? frågade han och väckte mig ur mina tankar. Jag skakade på huvudet.
- Inte jag heller, suckade han och just då kom Andrew ut genom en dörr och gick fram till oss.
- Är ni klara? frågade han med ett leende och vi nickade.
- Vart ska vi? frågade jag igen och Anthony såg på mig som om jag var dum i huvudet.
- Du frågade ju det för bara några sekunder sedan, sa han och slog ut med armarna. Han råkade komma åt ett glas så att det föll ner till golvet och gick sönder med ett kras. Vi stirrade bara på det krossade glaset och kände att de fem personerna som fortfarande var kvar i rummet stirrade på oss.
- Spring, skrek Andrew plötsligt och tvillingarna sprang iväg som om de var skräckslagna. Jag beundrade dem för att de var så bra på teater...det var lite roligt egentligen. Jag kom på mig själv med att skratta åt dem och jag kvävde det genast och sprang efter dem in i en lång vit korridor. De stod lutade mot en varsin vägg och väntade på mig.
- Vad med spring är det du inte förstår? frågade Andrew...eller Anthony och båda såg arga ut. Ett litet tag var jag rädd att de var arga på riktigt...men så brast de ut i skratt och min oro byttes ut till ilska.
- Du skulle ha sett din min, skrattade den på min vänstra sida. Den på min högra sida kunde inte få fram ett ord genom sitt skratt. Efter ett tag tystnade de äntligen och jag blängde irriterat på dem.
- Och som svar på din nästa fråga, jag är Anthony, sa den på min vänstra sida och jag suckade.
- Ska vi gå eller? frågade jag irriterat och de flinade åt min irritation. De började gå medan de läste på alla dörrar som vi passerade. Alla dörrar hade ett eget nummer...123...432...132...109...och så vidare! Det konstiga var att numren inte alls var i ordning. Efter en dörr med numret 156 kunde det komma en dörr som det stod 885 på. Numrerna stod på små glänsande guldskyltar. Allt var så rent här!
- Vart ska vi? frågade jag och Anthony gav ifrån sig ett irriterat läte.
- Jag menar vilket rum ska vi till? sa jag och han flinade. Hans irritation hade inte varit verklig...allvarligt? Var de kända skådisar eller nåt? Hade jag missat det eller?
- Vi ska till rum 453...det borde ligga här i närheten, sa Andrew och pekade sedan på en dörr en bit bort i korridoren.
- Där är den!, sa han och vi gick fram till den. Anthony knackade på dörren och en kort kvinna med rött hår som var uppsatt i en snäv boll på bakhuvudet, och hade svarta glasögon och mörka ögon, hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern, öppnade dörren.
- Är ni här för dräkterna? frågade hon med en förvanande ljus röst. Vi nickade och jag var den enda som inte log...om man bortser från kvinnan förstås.
- Stå inte där som ett gäng idioter då och kom in! sa hon irriterat och vi gick in. Jag blev chockad när jag såg att tvillingarna fortfarande log...trots att kvinnan hade varit så otrevlig. Samma tanke om att de måste vara skådsar dök upp i mitt huvud som innan. Rummet vi kom in i var lika stort som matsalen...om inte större, men det här rummet hade som fyrtio små bås lite här och var. Båsen var ganska stora....så rummet var nog större än matsalen i alla fall. Kvinnan stannade bredvid ett bås och drog undan det vita draperiet och såg sedan på Anthony. Han verkade fatta vad hon ville att han skulle göra, för han gick in i båset och kvinnan drog för draperiet igen. När hon stannade vid nästa bås såg hon på mig och jag gick tacksamt in i båset. Jag hade inte klarat av en enda minut till med den där kvinnan! I båset stod en stor dataskärm på ett skrivbord och en vit läderstol. Jag satte mig förvirrat ner på den vita stolen och såg undrande på den stora dataskärmen. Jag kunde inte se någon mus så jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Plötsligt fick jag syn på ett par vita hörlurar som låg på skrivbordet av...glas! Jag hade inte sett att bordet var gjort av glas innan. Jag satte tveksamt på mig hörlurarna och ryckte till när jag hörde en kvinnas röst i dem.
- Var vänlig skriv in ditt namn i rutan! Rösten lät som en robot...men ändå mänskligt! Skärmen blev plötsligt blå och alfabetet dök upp mitt på skärmen. Jag gjorde som roboten sa åt mig och skrev in mitt namn. Dataskärmen var egentligen en gigantisk ipad!
- Var vänlig skriv in ditt hela namn! Jag suckade...jag hatade mina mellannamn, men jag skrev ändå in dem!
- Välkommen Chris Amber Celia Smith, var vänlig skriv in ditt spelnamn! Jag lutade mig tillbaka med en suck...vad skulle jag heta? Jag tänkte tillbaka till alla öknamn jag hade haft...det första som dök upp var gamergirl...men jag vägrade heta det! Erik skulle bli så skadeglad om han fick veta att jag valde det namnet....jag hade inte sett honom än men jag visste att han var någonstans i byggnaden. Ännu ett öknamn dök upp i huvudet och jag skrev genast in det.
- Välkommen Dreamergirl, var vänlig välj ditt startvapen! Jag log åt mitt namnval...det var det som tvillingarna hade kallat mig första gången de såg mig. Skärmen blev svart och olika vapen dök upp. Det fanns knivar, yxor, pilbåge, svärd, spjut och massa andra saker...det var tydligen ett slags fantasyspel...det gjorde mig inget, jag gillade fantasyspelen mer än de andra! Jag funderade på vad som kunde passa mig mest. Inget för stort och synligt eller tungt. Något lätt och litet skulle passa mig. Jag tryckte med fingret på knivarna och information dök upp under en bild av två fina knivar med mörka trähandtag. Jag behövde inte läsa texten för robotkvinnan läste upp det åt mig.
- De två knivarna är små och lätta. De kan användas i närkamp men de kan också kastas ljudlöst genom luften. Knivarna är bra vapen om man inte vill höras eller synas så mycket. De är lätta att bära med sig men är svåra att skydda sig med. Om du har tänkt slåss mycket i närkamp så borde nu välja ett annat vapen, men om du inte vill komma så nära offret så är det här ett bra vapen. Jag tänkte inte ens efter innan jag tryckte på den röda knappen som det stod ok på.
- Var vänlig skapa din dräkt! En människa utan ansikte dök upp på skärmen. Jag tryckte på knappen med det kvinnliga tecknet på och männsikan som nyss hade varit en man blev till en kvinna. En ruta med olika kläder i dök upp bredvid den tecknade människan. Det fanns rustningar, mantlar, långärmade tröjor i alla färger samt byxor och andra slags kläder. Jag tryckte på en grå tröja och ett par svarta byxor och de dök upp på människan bredvid. Jag ångrade mig och tog bort dem igen och tryckte på en mörkgrön tröja och ett par svarta byxor, fast de här byxorna var mer åt det gröna hållet. Jag bestämde mig för att behålla dem och tryckte sedan på en mörkgrön mantel med luva. Det såg inte så bra ut, men med de kläderna så skulle jag nog inte synas så mycket. Jag bläddrade lite bland skorna och valde ett par mörkbruna läderstövlar och lutade mig sedan tillbaka och betracktade min skapelse. Färgerna smälte ihop med varandra och skulle nog inte synas så bra i mörkret....och det var precis det som jag ville. Jag tryckte på ok knappen.
- Lycka till Dreamergirl, och kom ihåg, lita aldrig på någon! Med ett piiip försvann rösten och skärmen blev svart på nytt. Jag tog av mig hörlurarna och lade dem på bordet igen. Nu var jag helt klar för att börja! Jag blev nervös på nytt och mina ben började genast darra. "Varför måste jag bli så nervös hela tiden?"
Cricket
- Hur gick det gumman?
Mamma stod och väntade på mig utanför matsalen. Jag var typ den sista som hade kommit ut, hade det verkligen tagit så lång tid för mig att svara på deras dumma frågor? Jag såg inte ens en poäng med att ställa dessa frågor, men de ville väl ha sån information för programmet ... Så att det sålde bättre antar jag, folk gillar när det blir personligt i program.
- Bra.
- Är du verkligen säker på att du vill göra det här? Jag kan få ut dig ur det om du vill! sa mamma ängsligt.
- Jadå. Hejdå! sa jag otåligt och gav mamma en kram.
Aida vägrade att krama mig, men sa ändå hejdå, gömd bakom mammas ben. Jag förstod inte varför hon var så konstig. Småbarn ...
På tal om småbarn, mamma gav mig flera hårda kramar och lyckoönskningar innan hon äntligen följde med en svartklädd snubbe tillbaka till tunnelbanan. Eller vad det nu var ...
- Följer du med mig, fröken? undrade en annan svartklädd person.
En kvinna igen. Jag nickade och gick efter henne genom ljusa korridorer, äntligen in till ett stort rum där jag fick reda på att våra spelidentiteter skulle skapas. En grinig tant beordrade mig att följa efter henne och visade mig senare in i ett bås, men eftersom jag verkligen inte hade tålamod med griniga tanter just nu så ignorerade jag det båset och steg in i det bredvid.
En stor pekskärm stod på ett glasbord (okej, råd med enorma pekskärmar och glasbord och strunt, men hemsidan såg ut som den gjorde? Herregud ...) och satte mig ner framför den. Tog på mig ett par hörlurar som låg bredvid.
"Var vänlig skriv in ditt namn i rutan", sa en mansröst i mina öron. Jag petade in bokstäverna.
Sedan kom det svåra. Spelnamnet. Fast det tog egentligen inte så lång tid att komma på ett, det var bara beslutsångest som gjorde det svårt. Skulle jag verkligen våga heta "TheBeetle"? Äsch, vem skulle bry sig?
Jag bekräftade namnet, lite missnöjd över min egen fantasi. Beetle? Really?
Nåja. Efter namnet fick jag designa (sätta ihop snarare) en rustning och välja ut ett vapen. Jag försökte kombinera rustningsdelarna så att jag fick ihop en lätt men samtidigt skyddande dräkt. Snabbhet och säkerhet var viktigt om man ville komma långt. Precis som träffsäkerhet och taktik antar jag.
Mitt "startvapen" fick bli ett knäppt designat svärd. Enligt det som stod var det lätt och smidigt. Precis det jag behövde.
Hoppas att jag inte gjorde dåliga val på grund av att jag var trött. Men när jag lutade mig tillbaka och såg på det jag hade åstadkommit var jag nöjd.
En diskret, men ändå (i mina ögon) bra rustning. Silvrig, men förstås "fantasylortig". Och det svärd jag valt bredvid den lilla rustningsmänniskan, så att man fick en uppfattning hur stort det var i förhållande till ens längd.
Jag antog att svärdet var lite längre än en meter. Hoppas det inte blev för långt bara.
_____________________________________________________________________________
Sorry för en suddig del -_-
Det jag skrev innan (jag skrev hur hon kom in i rummet och det) raderades och jag orkar verkligen inte skriva om igen. Ledsen för det folks
//Fjompen ...
Det var tyvärr mitt fel att fjompens del raderades...jag har laddat ner bloggers app till min mobil och när jag skulle publicera delen var jag redan inne på delen då den bara var halvfärdig, och utan att tänka tryckte jag på publicera och då sparades självklart allt och fjompens del blev bara halvfärdig. Har fortfarande dåligt samvete för det...jag är en idiot...jag tänker inte efter så mycket när jag gör saker...förlåt!!!
Jag hoppas att min del blev bra...Chris och Cricket valde helt olika vapen och dräkter...undrar vem som valde den bästa!!! :P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Rummet var litet och vitt...det enda som faktiskt inte var vitt i rummet var jag! Jag insåg plötsligt att jag säkert syntes väl bland allt det vita, vilket jag inte tyckte om. De enda möblerna i rummet var en vit soffa och en vit fåtölj.
- Sätt dig, sa mannen vänligt och jag satte mig ner i den hårda soffan. Han satte sig i fåtöljen och först nu märkte jag att han hade en ipad i handen.
- Jag kommer bara ställa några enkla frågor så får du gå sen, sa han och log lugnande, men det fick inte mina ben att sluta darra. Han sänkte blicken till ipaden och verkade läsa något.
- Kan du beskriva dig själv med ett ord? frågade han och tankarna började genast snurra runt i mitt huvud.
- Ääääh..., sa jag dumt och sökte frustrerat efter ett passande ord.
- Ovårdad? sa jag tveksamt och han nickade och verkade skriva ner det på ipaden.
- Kan du berätta lite om din relation till din bror Gabriel? frågade han och jag stelnade till. Vad skulle jag svara på det?
- Den är väl bra...jag menar vi bråkar ibland men det gör ju alla syskon, sa jag och han skrev snabbt ner det.
- Har du några speciella vänner? Frågan fick det att hugga till i hjärtat.
- N..nej, stammade jag och han såg medlidande på mig. Jag kunde inte räkna tvillingarna som vänner än...vi hade ju just träffats.
- De där tvillingarna då? frågade han som om han hade läst mina tankar.
- Vi har just träffats, sa jag och skakade på huvudet.
- Favoritfärg?
- Svart!
- Favoritband?
- Bullet for my valentine.
- Vad vill du jobba med?
- Ääääh...jag vet inte! Och så fortsatte det. Han frågade enkla saker om vad jag brukade göra på fritiden och sånt. Det kändes inte som ett test...de ville säkert bara veta mer om oss så att de fick en bättre bild av oss...eller nåt liknande!
- Då var vi klara, sa han och jag blev lättad.
- Kan jag vänta där ute på att tvillingarna ska bli klara? frågade jag osäkert och han nickade med ett leende.Jag log svagt tillbaka och gick ut med mannen hack i häl. När jag kom ut hörde jag att mannen ropade ett nytt namn bakom mig. Jag såg bort mot bordet där jag och tvillingarna hade suttit. Det var bara Andrew som satt kvar...eller så var det Anthony...jag var inte säker.
- Hur gick det? frågade han när jag satte mig ner bredvid honom.
- Bra....förlåt men vem av dem är du? frågade jag och han skrattade.
- Du har visst inte lärt dig än..., sa han med ett flin.
- Anthony? sa jag frågande och han nickade, Vart är Andrew?
- Han är på förhöret nu...jag är redan klar, sa han och nickade mot en av de vita dörrarna.
- Vet du vart vi ska nu? frågade jag när jag kom på att jag hade glömt fråga den där mannen.
- Vi ska till ett annat rum där de ska hjälpa oss med vår dräkt till spelet...och hur vi ska se ut och vårt spelnamn, sa han och ryckte på axlarna. Å just ja...spelnamnet! Det hade jag helt glömt bort! Vad skulle jag heta? Hur skulle min dräkt se ut?
- Har du kommit på vad du ska heta än? frågade han och väckte mig ur mina tankar. Jag skakade på huvudet.
- Inte jag heller, suckade han och just då kom Andrew ut genom en dörr och gick fram till oss.
- Är ni klara? frågade han med ett leende och vi nickade.
- Vart ska vi? frågade jag igen och Anthony såg på mig som om jag var dum i huvudet.
- Du frågade ju det för bara några sekunder sedan, sa han och slog ut med armarna. Han råkade komma åt ett glas så att det föll ner till golvet och gick sönder med ett kras. Vi stirrade bara på det krossade glaset och kände att de fem personerna som fortfarande var kvar i rummet stirrade på oss.
- Spring, skrek Andrew plötsligt och tvillingarna sprang iväg som om de var skräckslagna. Jag beundrade dem för att de var så bra på teater...det var lite roligt egentligen. Jag kom på mig själv med att skratta åt dem och jag kvävde det genast och sprang efter dem in i en lång vit korridor. De stod lutade mot en varsin vägg och väntade på mig.
- Vad med spring är det du inte förstår? frågade Andrew...eller Anthony och båda såg arga ut. Ett litet tag var jag rädd att de var arga på riktigt...men så brast de ut i skratt och min oro byttes ut till ilska.
- Du skulle ha sett din min, skrattade den på min vänstra sida. Den på min högra sida kunde inte få fram ett ord genom sitt skratt. Efter ett tag tystnade de äntligen och jag blängde irriterat på dem.
- Och som svar på din nästa fråga, jag är Anthony, sa den på min vänstra sida och jag suckade.
- Ska vi gå eller? frågade jag irriterat och de flinade åt min irritation. De började gå medan de läste på alla dörrar som vi passerade. Alla dörrar hade ett eget nummer...123...432...132...109...och så vidare! Det konstiga var att numren inte alls var i ordning. Efter en dörr med numret 156 kunde det komma en dörr som det stod 885 på. Numrerna stod på små glänsande guldskyltar. Allt var så rent här!
- Vart ska vi? frågade jag och Anthony gav ifrån sig ett irriterat läte.
- Jag menar vilket rum ska vi till? sa jag och han flinade. Hans irritation hade inte varit verklig...allvarligt? Var de kända skådisar eller nåt? Hade jag missat det eller?
- Vi ska till rum 453...det borde ligga här i närheten, sa Andrew och pekade sedan på en dörr en bit bort i korridoren.
- Där är den!, sa han och vi gick fram till den. Anthony knackade på dörren och en kort kvinna med rött hår som var uppsatt i en snäv boll på bakhuvudet, och hade svarta glasögon och mörka ögon, hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern, öppnade dörren.
- Är ni här för dräkterna? frågade hon med en förvanande ljus röst. Vi nickade och jag var den enda som inte log...om man bortser från kvinnan förstås.
- Stå inte där som ett gäng idioter då och kom in! sa hon irriterat och vi gick in. Jag blev chockad när jag såg att tvillingarna fortfarande log...trots att kvinnan hade varit så otrevlig. Samma tanke om att de måste vara skådsar dök upp i mitt huvud som innan. Rummet vi kom in i var lika stort som matsalen...om inte större, men det här rummet hade som fyrtio små bås lite här och var. Båsen var ganska stora....så rummet var nog större än matsalen i alla fall. Kvinnan stannade bredvid ett bås och drog undan det vita draperiet och såg sedan på Anthony. Han verkade fatta vad hon ville att han skulle göra, för han gick in i båset och kvinnan drog för draperiet igen. När hon stannade vid nästa bås såg hon på mig och jag gick tacksamt in i båset. Jag hade inte klarat av en enda minut till med den där kvinnan! I båset stod en stor dataskärm på ett skrivbord och en vit läderstol. Jag satte mig förvirrat ner på den vita stolen och såg undrande på den stora dataskärmen. Jag kunde inte se någon mus så jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Plötsligt fick jag syn på ett par vita hörlurar som låg på skrivbordet av...glas! Jag hade inte sett att bordet var gjort av glas innan. Jag satte tveksamt på mig hörlurarna och ryckte till när jag hörde en kvinnas röst i dem.
- Var vänlig skriv in ditt namn i rutan! Rösten lät som en robot...men ändå mänskligt! Skärmen blev plötsligt blå och alfabetet dök upp mitt på skärmen. Jag gjorde som roboten sa åt mig och skrev in mitt namn. Dataskärmen var egentligen en gigantisk ipad!
- Var vänlig skriv in ditt hela namn! Jag suckade...jag hatade mina mellannamn, men jag skrev ändå in dem!
- Välkommen Chris Amber Celia Smith, var vänlig skriv in ditt spelnamn! Jag lutade mig tillbaka med en suck...vad skulle jag heta? Jag tänkte tillbaka till alla öknamn jag hade haft...det första som dök upp var gamergirl...men jag vägrade heta det! Erik skulle bli så skadeglad om han fick veta att jag valde det namnet....jag hade inte sett honom än men jag visste att han var någonstans i byggnaden. Ännu ett öknamn dök upp i huvudet och jag skrev genast in det.
- Välkommen Dreamergirl, var vänlig välj ditt startvapen! Jag log åt mitt namnval...det var det som tvillingarna hade kallat mig första gången de såg mig. Skärmen blev svart och olika vapen dök upp. Det fanns knivar, yxor, pilbåge, svärd, spjut och massa andra saker...det var tydligen ett slags fantasyspel...det gjorde mig inget, jag gillade fantasyspelen mer än de andra! Jag funderade på vad som kunde passa mig mest. Inget för stort och synligt eller tungt. Något lätt och litet skulle passa mig. Jag tryckte med fingret på knivarna och information dök upp under en bild av två fina knivar med mörka trähandtag. Jag behövde inte läsa texten för robotkvinnan läste upp det åt mig.
- De två knivarna är små och lätta. De kan användas i närkamp men de kan också kastas ljudlöst genom luften. Knivarna är bra vapen om man inte vill höras eller synas så mycket. De är lätta att bära med sig men är svåra att skydda sig med. Om du har tänkt slåss mycket i närkamp så borde nu välja ett annat vapen, men om du inte vill komma så nära offret så är det här ett bra vapen. Jag tänkte inte ens efter innan jag tryckte på den röda knappen som det stod ok på.
- Var vänlig skapa din dräkt! En människa utan ansikte dök upp på skärmen. Jag tryckte på knappen med det kvinnliga tecknet på och männsikan som nyss hade varit en man blev till en kvinna. En ruta med olika kläder i dök upp bredvid den tecknade människan. Det fanns rustningar, mantlar, långärmade tröjor i alla färger samt byxor och andra slags kläder. Jag tryckte på en grå tröja och ett par svarta byxor och de dök upp på människan bredvid. Jag ångrade mig och tog bort dem igen och tryckte på en mörkgrön tröja och ett par svarta byxor, fast de här byxorna var mer åt det gröna hållet. Jag bestämde mig för att behålla dem och tryckte sedan på en mörkgrön mantel med luva. Det såg inte så bra ut, men med de kläderna så skulle jag nog inte synas så mycket. Jag bläddrade lite bland skorna och valde ett par mörkbruna läderstövlar och lutade mig sedan tillbaka och betracktade min skapelse. Färgerna smälte ihop med varandra och skulle nog inte synas så bra i mörkret....och det var precis det som jag ville. Jag tryckte på ok knappen.
- Lycka till Dreamergirl, och kom ihåg, lita aldrig på någon! Med ett piiip försvann rösten och skärmen blev svart på nytt. Jag tog av mig hörlurarna och lade dem på bordet igen. Nu var jag helt klar för att börja! Jag blev nervös på nytt och mina ben började genast darra. "Varför måste jag bli så nervös hela tiden?"
Cricket
- Hur gick det gumman?
Mamma stod och väntade på mig utanför matsalen. Jag var typ den sista som hade kommit ut, hade det verkligen tagit så lång tid för mig att svara på deras dumma frågor? Jag såg inte ens en poäng med att ställa dessa frågor, men de ville väl ha sån information för programmet ... Så att det sålde bättre antar jag, folk gillar när det blir personligt i program.
- Bra.
- Är du verkligen säker på att du vill göra det här? Jag kan få ut dig ur det om du vill! sa mamma ängsligt.
- Jadå. Hejdå! sa jag otåligt och gav mamma en kram.
Aida vägrade att krama mig, men sa ändå hejdå, gömd bakom mammas ben. Jag förstod inte varför hon var så konstig. Småbarn ...
På tal om småbarn, mamma gav mig flera hårda kramar och lyckoönskningar innan hon äntligen följde med en svartklädd snubbe tillbaka till tunnelbanan. Eller vad det nu var ...
- Följer du med mig, fröken? undrade en annan svartklädd person.
En kvinna igen. Jag nickade och gick efter henne genom ljusa korridorer, äntligen in till ett stort rum där jag fick reda på att våra spelidentiteter skulle skapas. En grinig tant beordrade mig att följa efter henne och visade mig senare in i ett bås, men eftersom jag verkligen inte hade tålamod med griniga tanter just nu så ignorerade jag det båset och steg in i det bredvid.
En stor pekskärm stod på ett glasbord (okej, råd med enorma pekskärmar och glasbord och strunt, men hemsidan såg ut som den gjorde? Herregud ...) och satte mig ner framför den. Tog på mig ett par hörlurar som låg bredvid.
"Var vänlig skriv in ditt namn i rutan", sa en mansröst i mina öron. Jag petade in bokstäverna.
Sedan kom det svåra. Spelnamnet. Fast det tog egentligen inte så lång tid att komma på ett, det var bara beslutsångest som gjorde det svårt. Skulle jag verkligen våga heta "TheBeetle"? Äsch, vem skulle bry sig?
Jag bekräftade namnet, lite missnöjd över min egen fantasi. Beetle? Really?
Nåja. Efter namnet fick jag designa (sätta ihop snarare) en rustning och välja ut ett vapen. Jag försökte kombinera rustningsdelarna så att jag fick ihop en lätt men samtidigt skyddande dräkt. Snabbhet och säkerhet var viktigt om man ville komma långt. Precis som träffsäkerhet och taktik antar jag.
Mitt "startvapen" fick bli ett knäppt designat svärd. Enligt det som stod var det lätt och smidigt. Precis det jag behövde.
Hoppas att jag inte gjorde dåliga val på grund av att jag var trött. Men när jag lutade mig tillbaka och såg på det jag hade åstadkommit var jag nöjd.
En diskret, men ändå (i mina ögon) bra rustning. Silvrig, men förstås "fantasylortig". Och det svärd jag valt bredvid den lilla rustningsmänniskan, så att man fick en uppfattning hur stort det var i förhållande till ens längd.
Jag antog att svärdet var lite längre än en meter. Hoppas det inte blev för långt bara.
_____________________________________________________________________________
Sorry för en suddig del -_-
Det jag skrev innan (jag skrev hur hon kom in i rummet och det) raderades och jag orkar verkligen inte skriva om igen. Ledsen för det folks
//Fjompen ...
Det var tyvärr mitt fel att fjompens del raderades...jag har laddat ner bloggers app till min mobil och när jag skulle publicera delen var jag redan inne på delen då den bara var halvfärdig, och utan att tänka tryckte jag på publicera och då sparades självklart allt och fjompens del blev bara halvfärdig. Har fortfarande dåligt samvete för det...jag är en idiot...jag tänker inte efter så mycket när jag gör saker...förlåt!!!
Jag hoppas att min del blev bra...Chris och Cricket valde helt olika vapen och dräkter...undrar vem som valde den bästa!!! :P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Subscribe to:
Posts (Atom)