Nattens monster - Kapitel 2

Yelda


- Ska du med ut och jaga? Frågade en sprallig Laila när jag dök upp i den stora salen igen. Hennes långa blonda hår såg matt ut, som de flesta vampyrers hår såg ut när de inte hade druckit på ett tag. Laila var en av få vampyrer som hade ljust hår. Hennes ögon var också isblåa, hon kunde till och med vandra in i byn utan att pekas ut som vampyr. Det gjorde henne extra farlig. 
- Nej jag tänkte jaga med Lillith, sa jag och sökte med blicken efter min syster. 
- Hon har redan gett sig av, sa Laila. Jag såg förvånat på henne. Jag och Lillith brukade alltid jaga tillsammans.
- Jaha, då följer jag med dig då, sa jag och försökte låta oberörd. Jag misslyckades visst för Laila såg medlidsamt på mig.
- Vad glor du på? Kom så går vi, sa jag irriterat och gick mot den stora porten.  Jag hörde att hon suckade och följde efter mig. Det var inte första gången som Lillith hade gått för att jaga själv, men hon brukade alltid säga det till mig innan hon hav sig av. 'Hon ville väl ha lite tid för sig själv' tänkte jag och plötsligt så kände jag mig inte så nere längre. 
Eldin dök upp på min högra sida.
- Så hänger du med gänget och jagar idag? Frågade han, och han verkade inte bry sig om att gömma sin lycka. Jag log och nickade. Eldin hade eldrött hår, och han skulle också kunna misstas som en väldigt blek människa, om det inte vore för hans eldröda ögon. Tea sprang ikapp oss just när jag hade tänkt öppna den enorma porten. Hennes koppar-färgade  hår virade sig i fina spiraler längst hennes rygg. Hennes orangea ögon gnistrade svagt, när hon hade fått näringen som hon behövde så skulle hennes ögon gnistra som två stjärnor i mörkret. 
- Är alla här nu? Frågade jag och när alla nickade öppnade jag porten, och gick ut i den friska natten. Fast jag hade ätit alldeles nyss, så vattnades det i munnen på mig när jag drog in lukten av blod, som kom svävande i vinden från byn. 
- Du åt alldeles nyss och ändå ser du galen ut av hunger, skrattade Eldin när han fick syn på min hungriga blick. 
- En vampyr blir aldrig mätt, sa jag och flinade. 
- Du är en ovanligt blodtörstig vampyr du, sa Tea och fnissade svagt. 
- Det ligger i släkten, sa jag och rykte på axlarna. 
- Din syster få? Frågade Laila med ett flin.
- Blodtörsten räckte inte åt henne också, jag fick allt, sa jag och började gå mot byn. De andra följde efter. Jag tvärstannade i utkanten av byn, och de andra stannade en meter framför mig och såg frågande ut.
- Vad sägs om att leka lite? Frågade med ett flin. De andra såg gillande på mig. Jag tog sats och hoppade upp på ett hustak. De andra förstod vinken och hoppade upp på varsna hustak. Vi spred ut oss och omringade det lilla torget mitt i byn. Jag såg på de andra och de nickade för att visa att de var redo. 
- Var hälsad människor, er mardröm har precis börjat, skrattade jag med mitt isande skratt. De få människorna på torget såg först skräckslaget på mig, innan de började skrika och springa mot trygghet.
- Det finns ingen trygg plats i denna by, skrattade jag precis när Tea hoppade ner från ett tak och hindrade en ung man från att fly. Jag sökte med blicken efter ett bra byte och fick syn på en liten pojke. Han såg ut att vara runt tio år. Han stod och letade skräckslaget efter en flyktväg. Jag flinade och hoppade ner precis framför honom. Han ryckte till och stirrade skräckslaget på mig. 
- Var inte orolig, smärtan kommer inte vara för evigt, sa jag med ett flin och tog tag i hans arm. Han försökte slita sig loss, men ingen människa kunde slita dig loss från en vampyrs grepp. Jag skrattade kallt åt hans skräckslagna blick. 
- Yelda, se upp, skrek Eldin från andra sidan av torget. Jag vände blicken åt hans håll. Han stod och höll en ung kvinna i famnen. Ett stort blödande sår gapade hennes hals. 'Vad ska jag se upp för?' tänkte jag. Plötsligt kände jag en stark smärta i mitt vänstra ben. Jag tappade greppet om pojken som skräckslaget sprang iväg. En pil stack ut ur mitt ben. 'En pil? Hur kunde en pil skada mig?' tänkte jag förbryllat. Jag vände upp blicken, och mitt i allt kaos såg jag en man med svart mantel. Han höll ett oladdat armborst pekande mot mig. Jag kände en stickande lukt som verkade komma från mitt ben. Jag spärrade upp ögonen av fasa. 'Vitlök'.








Lillith 


Stojet i byn hade förklarat för mig att vampyrerna hade gått till attack. Men jag kunde ana att det inte bara var byborna som var oroade ... 
   - Vad är det som händer? andades Wolfram mer uppspelt än skrämt. 
Hans klan jagade inte lika ofta och sällan i grupp, och han gillade inte vampyrer egentligen. Vet inte varför han blev vän med mig egentligen. Kanske för att jag räddat hans liv då han var nära att dö av varulvsbettet? Vet inte, kan vara så. 
   - Vi går och kollar, sa jag. 
Vi började småspringa mot alla byggnader, jag hoppade upp på ett hustak vilket även Wolfram gjorde, nu i sin alldeles för klumpiga och högljudda varulvsform. Han var huvudet längre än byns starkaste man (han som hade lyckats döda en vampyr) och två gånger bredare än en vanlig man. Omkring tio gånger starkare. 
   Mitt i allt kaos fick jag syn på Yelda. Först trodde jag att hon var full eller något, men när jag fick syn på pilen i hennes ben förstod jag varför hon stod så konstigt. 
   - Yel-!
En brännhet hand trycktes mot min mun, täckte den helt och ryckte mig bakåt. Jag försökte protestera och knuffa personen ifrån mig, men kände snart hur min mun började bränna och en stark motbjudande lukt fick mig nästan att svimma. 
   Personen lyckades dra ner mig på marken bakom huset jag hade stått på, Wolfram var borta. Jag kunde inte göra mycket, lukten och det som brände min mun så illa gjorde mig kraftlös.
Personen slängde ner mig på marken. Jag andades bokstavligen ut då smärtan släppte, men lukten gjorde mig fortfarande illamående. Vitlök. 
   Jag kved till och försökte kura ihop mig så att personen inte kunde göra mig illa, men det hjälpte förstås inte. Samma stinkande, vitlöksindränkta hand grep hårt tag i min arm och vände mig så att jag låg på rygg. 
Jag glodde upp i ett ... faktiskt vackert mansansikte. Människor var sällan vackra i mina ögon, jag hade svårt att se skönhet i det som jag snart skulle äta. Men den här unge mannen skulle jag inte äta. Han såg bra ut, hade ljust hår, och väldigt mörka, gråa ögon. 
   - Du var yngre än jag trodde, log han. 
Det var ett skrämmande leende. Inte alls farligt, inte alls lika uppenbart livshotande som Yeldas, utan ett kallt men nästan vänligt leende. 
Förutom att han hade smort in händerna och ansiktet i vitlök, hade han dränkt sin dolk (som han höll riktad mot mitt ansikte) i vigvatten och bar ett synligt krucifix på bröstet. Manteln gjorde det svårt för mig att se vilka andra vapen han hade, men då han satte sig med knäna på varsin sida om mig och lutade sig fram hörde jag en hel del skrammel. 
   - Jag är ledsen om jag gör dig illa. 
Jag kunde ana att han ljög. Hans leende blev bredare, han tog tag i min handled och såg på den. 
   - Du måste vara Lillith? Den mindre galna av De Fruktade Tvillingarna. 
   - Låt mig ...!
   - Vad? Bita av mig huvudet? Suga blodet ur mig? Nej tack. 
Mannen log och skar upp ett stort jack i min underarm. Jag kved. Ville egentligen skrika på hjälp men ... 
Något i den unge mannens ögon hypnotiserade mig. Något omänskligt. Var han en dhampir kanske? Det borde vara jag som hypnotiserade honom, men när jag såg in i hans ögon försvann all min vampyrförmåga. Jag låg bara där under honom och såg på medan mitt föra bytes blod rann ut ur min arm. 
   - Vem ... är du? lyckades jag till slut få ur mig. 
Mannen svarade inte, tog fram en sorts liten glasflaska och samlade upp blodet. 
   - Jag är den som du bör frukta mer än någon annan. 
Så log mannen vänligt, blinkade med ena ögat och försvann lika plötsligt som han hade kommit.   




__________________________________________________________________________________________________________________________________




Snälla kommentera! Jag vet att ni är där, det kostar inget och tar några sekunder! :( 


//Fjompen :)