Yelda
När jag och Wolfram tillslut särade på varandra, kunde jag inte göra något annat än att stirra på honom. Han verkade inte heller veta vad han skulle göra för han stirrade på mig med. Jag vet inte hur länge vi bara stod där med armarna om varandra och bara, stirrade.
- Far kommer döda mig, sa jag tillslut. Då började Wolfram skratta. Jag backade förskräckt undan från honom och blängde irriterat på honom.
- Vad? röt jag och han tystnade äntligen.
- Är det det enda du tänker på? Att din far skulle döda dig om han fick veta? frågade han, och jag kunde höra att han hade svårt för att inte börja skratta igen.
- Ja, far skulle faktiskt döda mig om han visste, röt jag irriterat.
- Kan du inte sluta tänka på din far för en gångs skull, frågade han och gick fram till mig så att det bara var någon centimeter mellan oss.
- Saknar de inte dig där inne? frågade han.
- Självklart, jag är förvånad att ingen märkte att jag stack, muttrade jag. Wolfram skrattade svagt och kysste mig igen, inte lika länge den här gången.
- Yepp, jag är död, sa jag när vi särade på oss igen.
- Lägg av. Du kan få vem du vill och du väljer byrackan, skrattade någon bakom mig. Jag vände mig blixtsnabbt om och blängde på Eldin. Han vek sig dubbel av skratt.
- Vem är den röda? frågade Wolfram bakom mig.
- Eldin, väste jag mellan tänderna.
- Du kan inte mena allvar Yelda, skrattade Eldin och rätade på sig.
- Vänta bara tills de andra får veta, sa han och slutade skratta, men han flinade fortfarande.
- Du skulle bara våga, väste jag, men hans flin blev bara större.
- Ja jag vågar, jag är inte rädd för dig, sa han hånfullt. Blixtsnabbt tog jag tag i hans hals och pressade honom mot ett träd.
- Om du berättar för någon så mosar jag ditt huvud mot borgens hårda vägg, röt jag ilsket.
- Lycka till med det, flinade han bara och puttade undan mig.
- Du kanske är stark Yelda, men du är inte starkare än mig, sa han och började gå mot borgen. Då sprang Wolfram fram och tog tag i hans arm.
- Hon kanske inte är starkare än dig, men jag är. Det är inte bara Yelda som är dödens om någon får veta, varulvarna skulle sparka ut mig ur flocken, morrade han hotfullt.
- Visst, jag säger inget, lugna ner dig vovven, sa Eldin och tog upp armarna som om han sa "skjut mig inte". Wolfram flinade och Eldin försvann in bland träden.
- Skulle de verkligen sparka ut dig ur flocken om de fick veta? frågade jag oroligt. Wolfram ryckte på axlarna och sa:
- Nej det tror jag inte.
- Men varför sa du det då? frågade jag irriterat.
- För att du skulle hamna i trubbel om han berättade för någon och det är det sista jag vill, svarade han med ett leende. Jag log tacksamt tillbaka.
- Du borde nog gå tillbaka innan de skickar ut några för att leta efter dig, sa han med ett leende.
- Du har rätt, sa jag och nickade. När jag gick förbi honom kysste jag honom snabbt på munnen innan jag fortsatte mot borgen. 'Eldin har rätt, jag kan få vem jag vill och jag väljer byrackan' tänkte jag förvånat innan jag öppnade den stora porten. 'Hej igen helvettet här är jag igen' tänkte jag bittert innan jag stängde den stora porten bakom mig.
Lillith
- Du är sen! Du lovade mig att komma tillbaka innan jag åkte! gnällde Marishka när hon fick syn på mig i balsalen.
Vampyrerna skulle inte åka förrän om en bra stund, och Marishka glömde ändå genast bort det hon var missnöjd med så fort hon fick syn på min klänning.
- Har du brottats med björnar? andades hon.
- Nej, jag ...
Min klänning var inte förstörd, bara lite smutsig. Jag hade snarare brottats med grisar. Vi smög upp till sovkammaren utan att far lyckades märka något (han skulle tvinga mig att äta vitlök om han visste att jag hade smutsat ner klänningen) för att göra något åt klänningen, men upptäckte att Yelda redan var där.
- Hej, sa hon likgiltigt till Marishka som besvarade hälsningen entusiastiskt.
- Var har du varit? Jag har en viktig sak att prata med dig om! berättade Yelda otåligt med armarna i kors.
- Kan det vänta en stund? Marishka är här, det är enda gången jag får se henne i år, undrade jag lugnt men samtidigt bekymrat för Yeldas skull.
Hon verkade arg och stressad. Jag hade mina gissningar om varför, men det verkade något annat än mitt beteende som oroade henne. Kanske kunde det inte vänta ändå?
Yelda suckade och sa att det gick bra. Sedan lämnade hon rummet. Nu var Marishka alltför nyfiken på allt som hände för att komma ihåg klänningen.
- Okej, nu lägger du fram allt! Vad är det som händer?
- Inget! Fråga Yelda själv, sa jag som om jag inte förstod vad hon pratade om och satte mig vid mitt skrivbord.
Marishka skrattade hånfullt åt mitt dåliga agerande. Hon var alltid kapabel att avgöra om jag ljög eller inte, vilket irriterade mig ibland. Vilket irriterade mig rätt ofta faktiskt.
- Jag vill inte vara otrevlig, men jag är faktiskt mer orolig över det som händer dig och inte din syster, erkände Marishka allvarligt och placerade sin rumpa på kanten av skrivbordet.
Hon gav mig en bestämd blick och jag suckade.
- Jag tror jag har gått och kärat ner mig i en dräpare.
_______________________________________________________________________________
Kort del från mig som vanligt -.- Jag börjar bli dålig på det här ...
//Fjompen :p
Jag hoppas att ni gillade min del...det hände inte så mycket...och den blev kort...både jag och Fjompen verkar ha lite problem med det -.-'
KOMMENTERA!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
No comments:
Post a Comment