Yelda
Så far hade dödat mor...jag visste inte riktigt hur jag skulle känna mig. Far var min förebild...han var stark och utstrålade en stor makt, som jag hade fått ärva av honom. Jag utstrålade också makt, men inte lika mycket som far. Mor var snäll och tog hand om alla. Ingen lydde henne egentligen. Hon var bara den där snälla personen som tog hand om de som behövde prata. Jag suckade och tog mig upp på fötter igen. Wolfram syntes inte till. Alla varulvar som inte patrullerade eller jagade stod eller satt lite här och där, och pratade med varandra. Känslan om att jag inte passade in eller hörde dit smög sig på mig som vanligt. Varulvarna och vampyrerna var så olika de bara kunde bli. Varulvarna var mer en...familj, de var fästa vid varandra på något konstigt sätt, som om de satt ihop med ett osynligt band. Vampyrerna var mer självständiga och mer egoistiska. Visst kunde de vara vänner, men när det gällde mat och andra saker blev det alltid bråk. Jag har till och med sett två varulvar som har delat på ett byte. Det skulle vampyrer aldrig ens drömma om. Vampyrer kunde inte ens drömma, men ni fattar nog.
- Yelda kom, ropade Ysold, som stod i andra sidan av lyan. Jag gick förvånat fram till henne. Hennes bror stod bredvid henne och såg på mig, jag kunde inte riktigt se om hans blick var full av hat eller inte.
- Vi hörde att du ville vara med i kriget, sa hon med ett leende. Hon verkade vara en sprallig tjej, lite lik Laila. Laila...wow vad jag saknade henne och Tea. De hade varit mina vänner sedan vi föddes, och med föddes menade jag när vi förvandlades till vampyrer.
- Hallå? Yelda? sa Ysold frågande och vinkade framför mitt ansikte. Jag drogs tillbaka ur mina tankar och blinkade förvirrat.
- V..va? stammade jag.
- Jag sa just att vi hörde att du ville hjälpa oss i kriget, sa hon frågande.
- Ja? sa jag misstänksamt.
- Kan du slåss? frågade Saer otåligt.
- Jag vet inte, sa jag och ryckte på axlarna.
- Toppen, sa Saer med en suck. Ysold blängde på sin bror som om hon ville säga "Skärp dig!".
- Har du något emot att göra ett test? frågade Ysold och såg vänligt på mig.
- Nej självklart inte, sa jag och skakade på huvudet. Ärligt talat så gjorde jag allt för att få varulvarna att gilla mig. Nu när jag hade spenderat en hel del tid med dem så märkte jag att de var helt okej, och jag hatade verkligen att vara hatad. Visst, jag var hatad av alla människor, men det var en helt annan sak.
- Vad ska jag göra? frågade jag och Saer flinade.
- Du ska slåss mot mig, sa han roat.
- Vi lottade och det blev Saer, sa Ysold med en suck.
- Jag fattar noll...varför ska jag slåss mot Saer? frågade jag förvirrat.
- Vi måste testa dig, vi måste ta reda på om du kan slåss mot annat än svaga små människobarn, sa Saer med ett flin.
- Men jag har aldrig slagit mot någon i hela mitt liv...och jag har levt länge, sa jag menande.
- Det skulle du ha tänkt på innan du sa att du ville vara med i kriget, sa Saer och drog med mig till mitten av lyan. Han släppte mig och gick några meter, och stannade sedan för att vända sig om och såg på mig med ett brett flin.
- Sudda bort det där flinet byracka, sa jag irriterat, men det fick honom bara att flina bredare.
- Korkade blodsugare, reta aldrig upp en varg, sa han och ställde sig i försvarsställning. Jag himlade med ögonen och intog min försvarsposition jag med. Allas blickar var plötsligt riktade åt vårt håll. Ysold ställde sig mellan oss och sa:
- När jag har räknat till tre börjar ni!
- Var beredd att förlora, sa Saer och såg roat på mig.
- Håll tyst byracka, fräste jag och väntade på att Ysold skulle börja räkna.
- Ett, två, tre, kör, sa hon högt och sprang snabbt undan. Saer reagerade blixtsnabbt och hoppade på mig. Jag märkte genast att jag inte borde ha varit så kaxig, jag hade inte en chans.
Efter några sekunder låg jag på marken. Saer behövde bara ställa sig på mina armar för att hålla mig nere. Jag märkte att jag inte alls var så stark som jag trodde.
- Jag har inte ätit på länge, fräste jag och försökte komma loss. Saer såg förvånat på mig.
- Varför inte? Har blodsugaren plötsligt fått känslor?, sa han som om han pratade med en tvååring.
- Nej, jag har bara...jag har inte..., började jag, men jag kunde inte komma på något vettigt svar. Varför hade jag inte ätit egentligen? Plötsligt kände jag ett hugg i magen. Jag kved till och Saer hoppade förvånat undan från mig. Jag vek mig dubbel och höll mig om magen. Smärtan var olidlig, jag hade aldrig känt en sån stark smärta förut, speciellt inte i magen.
- Vad är det som händer? frågade Wolfram oroligt (som tydligen precis hade kommit tillbaka från sin patrullering) och föll ner på knä bredvid mig.
- Vi gjorde testet och plötslig började hon bara kvida sådär, sa Saer förtvivlat.
- Yelda? Hur är det?, frågade Wolfram oroligt och lade en hand på min axel.
- Jag vet inte vad som händer...något är fel...vampyrer ska inte kunna känna sånt här, kved jag. Vad var det som hände med mig egentligen? Varför hände allt det här?
Lillith
Jag suckade. Inte av trötthet, men av irritation. Efter de många åren som vampyr, hade jag aldrig vetat att te kunde smaka så gott.
Det var Stephans mor som hade hällt upp det åt mig, jag satt i deras underbara lilla hem och småpratade.
Modern var först förkrossad över Andreis död, grät i flera timmar. Men lugnade snart ner sig, var glad över att hon hade kvar sina båda barn och hade även en gäst att ta hand om.
Stephan hade kommit på en lögn om mig, eftersom de (modern och Stephans lillasyster) inte visste mycket om vampyrer och jag nu var en människa, så gick de på den.
Jag skulle låtsas vara en prästdotter, som kunde mycket om vampyrer som skulle hjälpa honom att dräpa flera. Det var lätt för mig, jag visste ju mycket om vampyrer. Jag hade varit en för bara några dagar sedan.
- Så Lillith, sa Stephans runda och vänliga mor och satte sig mittemot mig vid bordet, träffades ni i den där förskräckliga byn som Camelia ...?
Modern, som hette Clara, kunde inte avsluta meningen. Men jag förstod vad hon menade, och nickade.
- Jag var på en resa, ville utforska klanen som fanns där närmare, sa jag med en ton som fick det att framstå som om jag ångrade det beslutet.
Clara trodde mig, nickade förstående. Dottern, Erzebeth, tittade intresserat på mig och väntade på att jag skulle fortsätta min historia.
Hon satt med en katt i knäna i ett hörn i rummet. Jag tror hon var några år yngre än mig, knubbig på samma moderliga sätt som sin mor. Enligt blicken hon hade gett Stephan då han kommit in tydde på att hon såg upp till honom. Antagligen på samma sätt som hon sett upp till sin far.
- Har Stephan berättat för dig om att vi hade allting förberett då Camelia gick bort? Inbjudningar, en bröllopsklänning ... allt!
Claras ord skar hjärtat, men jag log medlidande och sa några tröstande ord. Hon hade börjat gråta igen.
- Stackars Stephan! utbrast hon. Han älskade dem båda så mycket! De onda, förskräckliga varelserna! Vampyrerna!
Clara sa det sista ordet med sådan avsky att jag stelnade till och försökte svälja. Varken hon eller Erzebeth märkte något dock, de hade båda ögonen fulla av tårar. Jag ville gråta jag med, men på något sätt ... Det skulle inte hjälpa med tårar. Och jag tror inte att någon av dem brydde sig om min smärta, de bar på sin egen. De som möjligtvis skulle bry sig om min smärta var Yelda och mor. Yelda avskydde mig, och mor ... Mor var död. Spegeln var inte alls samma sak, även om mors själ fanns i den. Jag var fortfarande ensam.
Smärtan skulle jag stå ut med, och hålla för mig själv.
***
På vinden hade de ett litet rum som jag fick sova i. Efter att ha ätit en middag som inte als bestod av blod, så sa jag god natt och gick upp till bädden.
Det var lite kyligt, men jag var varm och mätt och somnade snabbt. Stephan hade försvunnit så fort han hade presenterat mig för sin familj, och sedan försvunnit. När jag somnade var han fortfarande borta.
Vart var han? Jag var så orolig. Men han gick nog omkring och bar på sin egen sorg han också. Precis som jag, ville inte dela den med andra. Det fanns dock en skillnad: jag hade ingen att dela sorgen med. Stephan hade sin familj och säkert vänner som skulle bry sig om honom.
Jag brydde mig om honom. Och det visste han nog, annars hade jag inte följt med honom överallt som en trogen hund.
Jag älskade honom.
Men det var inte mitt sällskap han ville ha. Han ville ha tillbaka Camelia, och jag kunde inte ersätta henne på något sätt.
________________________________________________________________________________
Ännu en sentimental del :3 Sorry, om ni inte gillade det :) Nåja, hoppas det blev lagom långt! :D
KOMMENTERA!!
//Fjompen :)
Ärligt talat så har jag ingen aning om vad som händer med Yelda...jag vet inte riktigt varför jag skrev så där, det bara for ut mig!!! -.-' Jag hoppas att ni gillar det!!! XD
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Friday, April 27, 2012
Wednesday, April 25, 2012
Nattens monster- Kapitel 19
Yelda
Redan nästa dag dök det upp en till klan...eller flock rättare sagt. De flesta varulvarna använde ordet flock istället för klan. Nu var vi fyra flockar, två flockar återstod att vänta på. Medan vi väntade planerade vi hur vi skulle slå vampyrerna. Det kändes lite skumt att planera en attack mot mina egna...men de hade förrått mig...men jag kände mig ändå skyldig att skydda dem. Jag hade många gånger känt en stark längtan efter att försöka hindra varulvarna på alla sätt och vis, men jag hade lyckats tygla mig själv genom att tänka 'Det är antingen du eller dem, släpp det nu'.
Jag satt lutad mot ett träd i utkanten av lyan. Wolfram hade förbjudit mig att lämna lyan själv, så för att få lite egen tid fick jag lov att sitta helt synlig där jag kunde höra alla andra, så det blev egentligen ingen riktig egen tid. Jag suckade. Wolfram ville inte att jag skulle hjälpa till i kriget...men jag ville hjälpa till. Fast jag ville skydda varulvarna så kunde jag inte sluta grubbla över vad som skulle hända med mig om jag gav mig ut i kriget. Tänk om mina instinkter tog över och jag attackerade varulvarna istället.
- Hur mår du? frågade en röst och någon satte sig ner bredvid mig. Jag drogs ur mina tankar och såg på Wolfram och log.
- Jag mår bra, sa jag och han log tillbaka.
- Du ska inte bry dig om de som inte vill ha dig här. De är bara inte så...vana med sådana som dig, sa han och lade en tröstande hand på min axel.
- Jag vet, sa jag bara med en suck. Några varulvar kastade fortfarande hatiska blickar mot mig, men de flesta hade lärt sig att tycka om mig nu.
- Jag måste gå, det är min vaktrunda nu, sa han och kysste mig snabbt innan han reste sig upp och lämnade mig. Varulvar stod utplacerade lite här och var för att hålla utkik efter vampyrer...eller blodsugare som de kallade oss. Jag brydde mig inte om det, vi brukade ju kalla dem för byrackor...så varför skulle jag bli sur över att de kallade oss för blodsugare? Det skulle inte finnas någon logik i det. Jag tog fram den lilla glasskärvan ur fickan och såg på mina ögon i den. Det enda som syntes var mina ögon och en bit av min panna. Mina ögon var matta, jag antog att mitt hår också såg matt ut på grund av att jag inte hade fått i mig något blod på ett tag nu. Jag orkade helt enkelt inte ta mig till byn för att äta. Plötsligt kände jag smärta i mitt finger och jag såg förvånat på blodet som rann ut ur det. Jag hade skurit mig på skärvans vassa kant...men hur? Den kunde väl inte skada mig...men tydligen så kunde den det. Plötsligt blev allt suddigt och allt framför mig försvann. Jag satt i fars sovsal och såg upp på mina föräldrar. Mor satt på kistans kant och såg bedjande på min far som stod framför henne.
- Låt dem själva bestämma om de vill bli dödliga eller inte, sa mor.
- Nej, de ska inte bli dödliga, röt far.
- Men..., började mor men far avbröt henne.
- Du ska hålla tyst om den där spegeln...eller så dör du, väste han hotfullt. Mor såg förskräckt på honom.
- Hotar du mig? frågade hon och ställde sig upp och hennes ögon smalnade.
- Ingen ska få veta om den där spegeln, sa far lågt, men hotfullt.
- Du kan inte hindra mig från att berätta, de ska få veta, fräste mor ilsket och började gå mot dörren.
- Du ska ingenstans, röt far och hoppade på henne. Mor såg förskräckt på honom när han slet huvudet av henne. Hennes kropp föll till golvet och han släppte hennes huvud. Jag försökte skrika, men jag kunde inte, jag kunde inte ens röra på mig.
Allt blev suddigt igen och jag såg skogen och lyan framför mig. Tankarna virvlade runt i mitt huvud. Tillslut så förstod jag.............far dödade min mor.
Lillith
Jag förstod nu. Fars mystiska sätt då han vägrade förklara vart mor hade försvunnit, och sedan hur han inte ville berätta hur hon hade dött.
Hoppas Yelda inte längre var stolt över att vara lik far.
- Men oroa dig inte. Hans ondska har inte smittat av sig på dig. Inte heller på Yelda, men hon behöver utvecklas lite mer och förstå att bara för att man behöver människornas blod betydde det inte att människor är mindre värda.
- Tvärtom. Eller hur?
Mor log mot mig.
- Men hur blir det nu? Är jag verkligen människa?
Det kunde jag förstå att jag var eftersom hjärtat slog. Även om vampyrer var starkare och snabbare, så kändes det bättre som människa än som ett vandrande lik. Mer fri och levande, ett med världen.
Stephan kom inte på hela natten, men när solen var på väg upp dök han upp och väckte mig och Beniamin.
- Jag har hittat hans mor, sa Stephan med en likgiltig nick mot Beniamin som gned sig i ögat.
- Har ni?! Tack snälla herrn! ropade pojken lyckligt och kramade Stephans ben.
Stephan klappade pojken på huvudet och ledde honom ut ur rummet, till modern antar jag.
Det var lite synd egentligen, jag skulle sakna ungen även om jag knappt kände honom. Antar att jag förknippade honom med min förvandling.
Just det, förvandlingen! Stephan såg inte ut att vara så glad, så jag väntade tills vi hade packat klart proviant och annat som vi hade och ridit ut ur staden.
- Stephan? mumlade jag då.
- Mm?
Nu då? Han skulle aldrig tro mig. Jag hade bevis, men det skulle låta underligt. Och jag tvivlade på att han ville röra vid mig just nu. Faktiskt verkade det som om han helst slapp mig.
- Du vet att det finns olika vampyrklaner va? frågade jag med ett litet leende, för hur kunde han inte veta?
- Mm?
- Min mor var från en klan där man utövade magi och ...
Han vände på huvudet nu, tittade länge på mig. Varför dra ut på det?
- Jag tror ... eller jag vet att jag har förvandlats till människa. Jag är inte vampyr längre.
Det uppstod en lång tystnad då Stephan rynkade pannan och tittade på mig som om jag hade gått och blivit galen. Jag förstod att det skulle vara svårt för honom att fatta, men solen dök precis upp till min räddning. Jag sträckte fram armen, lät solstrålarna falla på min bleka hud.
Och självklart. Det brände inte.
Stephan såg länge på min arm, sedan tillbaka upp på mitt ansikte.
- Ja, sa han långsamt, du ser annorlunda ut. Är du själv glad över det då?
Hans reaktion var underlig. Som om han verkligen inte brydde sig om vad som hände mig. Fast det kunde jag inte heller kräva att han skulle bry sig om. Han hade förlorat sin flickvän och nu sin far. Klart han inte orkade med mina problem. Det var otroligt att han ens tog med mig till sin hemstad, utan att misstänka att jag skulle döda hans mor eller någon annan som stod honom nära.
Förlåt mig Stephan. Jag ber dig om förlåtelse i både Yeldas och fars ställe, de som har tvingat dig att lida.
Kommer du någonsin att återhämta dig?
_________________________________________________________________________________
FÖRLÅT! :'( Jag grinar ögonen ur mig för att jag är en sådan hemsk människa! Stackars Bokberoende som delar blogg med mig, jag måste vara hemsk! :( Förlåt även för en dålig och händelselös del från min sida, men jag hoppas att Bokberoendes del gör er lite gladare :( Nästa gång LOVAR jag att det inte ska ta lika lång tid, om nu Bokberoende vill fortsätta samarbeta med en sådan dålig partner som jag.
//Fjompen :/
Redan nästa dag dök det upp en till klan...eller flock rättare sagt. De flesta varulvarna använde ordet flock istället för klan. Nu var vi fyra flockar, två flockar återstod att vänta på. Medan vi väntade planerade vi hur vi skulle slå vampyrerna. Det kändes lite skumt att planera en attack mot mina egna...men de hade förrått mig...men jag kände mig ändå skyldig att skydda dem. Jag hade många gånger känt en stark längtan efter att försöka hindra varulvarna på alla sätt och vis, men jag hade lyckats tygla mig själv genom att tänka 'Det är antingen du eller dem, släpp det nu'.
Jag satt lutad mot ett träd i utkanten av lyan. Wolfram hade förbjudit mig att lämna lyan själv, så för att få lite egen tid fick jag lov att sitta helt synlig där jag kunde höra alla andra, så det blev egentligen ingen riktig egen tid. Jag suckade. Wolfram ville inte att jag skulle hjälpa till i kriget...men jag ville hjälpa till. Fast jag ville skydda varulvarna så kunde jag inte sluta grubbla över vad som skulle hända med mig om jag gav mig ut i kriget. Tänk om mina instinkter tog över och jag attackerade varulvarna istället.
- Hur mår du? frågade en röst och någon satte sig ner bredvid mig. Jag drogs ur mina tankar och såg på Wolfram och log.
- Jag mår bra, sa jag och han log tillbaka.
- Du ska inte bry dig om de som inte vill ha dig här. De är bara inte så...vana med sådana som dig, sa han och lade en tröstande hand på min axel.
- Jag vet, sa jag bara med en suck. Några varulvar kastade fortfarande hatiska blickar mot mig, men de flesta hade lärt sig att tycka om mig nu.
- Jag måste gå, det är min vaktrunda nu, sa han och kysste mig snabbt innan han reste sig upp och lämnade mig. Varulvar stod utplacerade lite här och var för att hålla utkik efter vampyrer...eller blodsugare som de kallade oss. Jag brydde mig inte om det, vi brukade ju kalla dem för byrackor...så varför skulle jag bli sur över att de kallade oss för blodsugare? Det skulle inte finnas någon logik i det. Jag tog fram den lilla glasskärvan ur fickan och såg på mina ögon i den. Det enda som syntes var mina ögon och en bit av min panna. Mina ögon var matta, jag antog att mitt hår också såg matt ut på grund av att jag inte hade fått i mig något blod på ett tag nu. Jag orkade helt enkelt inte ta mig till byn för att äta. Plötsligt kände jag smärta i mitt finger och jag såg förvånat på blodet som rann ut ur det. Jag hade skurit mig på skärvans vassa kant...men hur? Den kunde väl inte skada mig...men tydligen så kunde den det. Plötsligt blev allt suddigt och allt framför mig försvann. Jag satt i fars sovsal och såg upp på mina föräldrar. Mor satt på kistans kant och såg bedjande på min far som stod framför henne.
- Låt dem själva bestämma om de vill bli dödliga eller inte, sa mor.
- Nej, de ska inte bli dödliga, röt far.
- Men..., började mor men far avbröt henne.
- Du ska hålla tyst om den där spegeln...eller så dör du, väste han hotfullt. Mor såg förskräckt på honom.
- Hotar du mig? frågade hon och ställde sig upp och hennes ögon smalnade.
- Ingen ska få veta om den där spegeln, sa far lågt, men hotfullt.
- Du kan inte hindra mig från att berätta, de ska få veta, fräste mor ilsket och började gå mot dörren.
- Du ska ingenstans, röt far och hoppade på henne. Mor såg förskräckt på honom när han slet huvudet av henne. Hennes kropp föll till golvet och han släppte hennes huvud. Jag försökte skrika, men jag kunde inte, jag kunde inte ens röra på mig.
Allt blev suddigt igen och jag såg skogen och lyan framför mig. Tankarna virvlade runt i mitt huvud. Tillslut så förstod jag.............far dödade min mor.
Jag förstod nu. Fars mystiska sätt då han vägrade förklara vart mor hade försvunnit, och sedan hur han inte ville berätta hur hon hade dött.
Hoppas Yelda inte längre var stolt över att vara lik far.
- Men oroa dig inte. Hans ondska har inte smittat av sig på dig. Inte heller på Yelda, men hon behöver utvecklas lite mer och förstå att bara för att man behöver människornas blod betydde det inte att människor är mindre värda.
- Tvärtom. Eller hur?
Mor log mot mig.
- Men hur blir det nu? Är jag verkligen människa?
Det kunde jag förstå att jag var eftersom hjärtat slog. Även om vampyrer var starkare och snabbare, så kändes det bättre som människa än som ett vandrande lik. Mer fri och levande, ett med världen.
Stephan kom inte på hela natten, men när solen var på väg upp dök han upp och väckte mig och Beniamin.
- Jag har hittat hans mor, sa Stephan med en likgiltig nick mot Beniamin som gned sig i ögat.
- Har ni?! Tack snälla herrn! ropade pojken lyckligt och kramade Stephans ben.
Stephan klappade pojken på huvudet och ledde honom ut ur rummet, till modern antar jag.
Det var lite synd egentligen, jag skulle sakna ungen även om jag knappt kände honom. Antar att jag förknippade honom med min förvandling.
Just det, förvandlingen! Stephan såg inte ut att vara så glad, så jag väntade tills vi hade packat klart proviant och annat som vi hade och ridit ut ur staden.
- Stephan? mumlade jag då.
- Mm?
Nu då? Han skulle aldrig tro mig. Jag hade bevis, men det skulle låta underligt. Och jag tvivlade på att han ville röra vid mig just nu. Faktiskt verkade det som om han helst slapp mig.
- Du vet att det finns olika vampyrklaner va? frågade jag med ett litet leende, för hur kunde han inte veta?
- Mm?
- Min mor var från en klan där man utövade magi och ...
Han vände på huvudet nu, tittade länge på mig. Varför dra ut på det?
- Jag tror ... eller jag vet att jag har förvandlats till människa. Jag är inte vampyr längre.
Det uppstod en lång tystnad då Stephan rynkade pannan och tittade på mig som om jag hade gått och blivit galen. Jag förstod att det skulle vara svårt för honom att fatta, men solen dök precis upp till min räddning. Jag sträckte fram armen, lät solstrålarna falla på min bleka hud.
Och självklart. Det brände inte.
Stephan såg länge på min arm, sedan tillbaka upp på mitt ansikte.
- Ja, sa han långsamt, du ser annorlunda ut. Är du själv glad över det då?
Hans reaktion var underlig. Som om han verkligen inte brydde sig om vad som hände mig. Fast det kunde jag inte heller kräva att han skulle bry sig om. Han hade förlorat sin flickvän och nu sin far. Klart han inte orkade med mina problem. Det var otroligt att han ens tog med mig till sin hemstad, utan att misstänka att jag skulle döda hans mor eller någon annan som stod honom nära.
Förlåt mig Stephan. Jag ber dig om förlåtelse i både Yeldas och fars ställe, de som har tvingat dig att lida.
Kommer du någonsin att återhämta dig?
_________________________________________________________________________________
FÖRLÅT! :'( Jag grinar ögonen ur mig för att jag är en sådan hemsk människa! Stackars Bokberoende som delar blogg med mig, jag måste vara hemsk! :( Förlåt även för en dålig och händelselös del från min sida, men jag hoppas att Bokberoendes del gör er lite gladare :( Nästa gång LOVAR jag att det inte ska ta lika lång tid, om nu Bokberoende vill fortsätta samarbeta med en sådan dålig partner som jag.
//Fjompen :/
Sunday, April 22, 2012
Nattens monster- Kapitel 18
Yelda
Äntligen släppte Wolfram ner mig...eller Wolfy släppte ner mig...haha. Jag såg häpet på varulvarnas lya. Det var inte ens i närheten hur jag hade föreställt mig att det såg ut, och de var inte alls så många som vi hade trott. De var bara tolv stycken. Lyan var som en liten by, fast mitt i skogen. Det fanns små stugor som såg ut att bara bestå av ett rum. Varje hus hade en skorsten, så det fanns antagligen en eldstad i varje stuga. Husen stod i en cirkel runt en eld, och runt elden låg stockar som man kunde sitta på. Det var några som satt på dem och pratade med varandra.
- De kommer hitta oss, sa en och såg sig skräckslaget omkring som om det skulle komma en massa vampyrer instormande. Det var en pojke som såg ut att vara runt tretton år.
- Ingen fara Marcel, de hittar oss aldrig, sa en gammal man bredvid honom och lade en lugnande hand på hans axel. Marcel verkade lugna ner sig lite, men han skakade otåligt på benen som om han helst ville lämna lyan så snabbt som möjligt. Wolfram gick fram och satte sig på en av stockarna och tecknade till mig att sätta mig bredvid honom. Osäkert gick jag fram, men jag satte mig inte ner. Alla varulvarna runt elden såg på mig, vissa med hat i blicken och andra med medkänsla.
- Blodsugaren är visst här nu, muttrade en man som såg hatiskt på mig.
- Hon heter Yelda, snäste den gamla mannen som hade lugnat ner pojken. Jag stod kvar, vad skulle jag göra? Jag vände mig om och började gå därifrån. Jag hade inget att göra där bland varulvar. Vampyrer och varulvar var svurna fiender, de hade bara lyckats leva i fred med varandra, men det betydde inte att de tålde varandra. Visst Lillith och far gillade Wolfram, och det gjorde jag också, men alla andra vampyrer ville se dem döda, det här kriget var beviset på det.
- Yelda kom tillbaka, de dödar dig, ropade Wolfram bakom mig. Jag stannade och vände mig om så att jag kunde se dem. Deras ansikten lystes upp av elden framför dem, alla såg på mig, men det var bara Wolfram som försökte stoppa mig.
- Låt dem göra det! Familjen Frumoscu har ändå aldrig gjort något annat än att få alla andra att känna sig som underlägsna små kryp. Det skulle vara bättre om de gjorde slut på mig så att alla slipper oss Frumoscus, väste jag.
- För det första, du ska inte dö, och för det andra, Lillith lever fortfarande så om du dog så skulle inte det vara slutet för familjen Frumoscu, sa Ysold och gick snabbt fram till mig.
- Antagligen inte, jag såg henne släpas bort av några präster, sa jag, förvånande nog så lät jag lite sorgsen.
- Hon mår säkert b..., började hon men jag avbröt henne.
- Jag bryr mig inte hur hon mår, tack vare henne är vår far död, fräste jag irriterat. Ysold ryckte till.
- Förlåt, det var inte meningen att fräsa åt dig så där, mumlade jag ursäktande och vände ryggen åt henne.
- Snälla stanna Yelda, vi lovar att försöka skydda dig så bra vi kan, sa hon bedjande. Jag suckade och sa:
- Ni är bara tolv stycken, vampyrerna kommer utrota er på bara några sekunder.
- Va?, skrattade Ysold. Jag vände mig om och pekade på dem runt elden.
- Ni är tolv stycken, vampyrerna är mer än dubbelt så många som ni, sa jag menande. Hon flinade och såg på något bakom mig. Jag hörde en antydan av andningar bakom mig, och jag kunde känna lukten av blod i luften. Jag vände mig om och stelnade till. Där stod det ungefär femtio stora vargar som stod på två ben. Alla var svarta och hade guldgula ögon, och de såg roat på mitt skräckslagna ansiktsuttryck. Ysold ställde sig bredvid mig och sa roat:
- Varulvar hatar inte varandra som vampyrerna gör. Varulvsklaner hjälper varandra och står enade i krig. Det här är två andra klaner, vi är den minsta av alla klaner. Det kommer komma tre till klaner under den här veckan.
- Vampyrerna har inte en chans, sa jag chockat.
Lillith
- Vi ger oss av imorgon till min hemstad. Ungen får stanna här, sa Stephan över axeln då vi var på väg mot hans vänners hem.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle protestera, såg ner på Beniamin bara för att möta hans panikslagna blick. Klart han inte hade några idéer, han var ju bara sju-åtta år.
- Han kommer inte att klara sig på egen hand, sa jag långsamt.
- Han är mitt minsta bekymmer just nu, Lillith.
- Låt honom stanna då, om han nu är ett så litet bekymmer.
Stephan stannade och vände sig om, vilket fick Beniamin att gömma sig bakom mitt ben. Han såg på ungen, sedan på mig. Utan att riktigt se mig tror jag. Hans ögon verkade blinda av smärta och hat, likgiltiga för omvärlden.
- Om du inte hittar hans mor imorgon får du ta med honom. Men se då till att hålla honom borta från mig.
Stephan lyckades övertala sina vänner att låta mig och Beniamin få stanna en natt (de hade hört om vampyrattacken men inte sett vampyren, och jag antog att jag såg mer mänsklig ut nu), så han behövde inte smuggla in oss.
- Jag måste gå ett tag. Gå ingenstans, sa Stephan när vi hade kommit in i rummet.
Han vände oss ryggen innan han ens kommit in, när jag frågade var han skulle ignorerade han mig och försvann.
Jag tände några ljus i rummet och det verkade bara ta några sekunder för Beniamin att somna på bädden.
Nu behövde jag sömn. Jag kände mig inte trött än, men visste att det skulle komma snart. För jag var ju människa igen, eller hur?
Hur hade det gått till? Det hade börjat ... När hade det börjat? Första gången jag inte var rädd för solen ... Det var ju bara idag. Alla förvandlingar hade börjat idag. Hur hade det gått till?
Kanske mor hade svar på det.
Jag försäkrade mig om att Beniamin sov och tog fram spegelskärvorna.
- Mor, är du där? viskade jag.
Mammas ansikte formades i dimma i spegeln.
- Jag var aldrig borta, Lillith, log hon. Du är vackrare som människa än som vampyr.
Genast harklade hon sig och gav mig en ursäktande blick.
- Du var förstås vacker innan, men nu ser du verkligen ut att ...
- Leva?
- Precis.
- Mor, hur gick det till? Jag förstår inte.
- Det fanns en magi i spegeln som kunde förvandla stora grupper av vampyrer till människor. Men då du krossade spegeln tog din kropp upp hela magin. Ju större dos av magi desto längre tid tar det innan din kropp accepterar den.
- Menar du att spegeln kan förvand - ... men varför berättade du aldrig det, mor! Du kunde ha berättat för mig, för Yelda och för hela klanen!
Mamma suckade tungt. Jag visste att hon var från klanen som utövade svartmagi, men att förvandla en vampyr till en människa var något man trodde var omöjligt.
- Du var för ung, och när jag skulle berätta för klanen hände detta ....
________________________________________________________________________________
Nu fick ni i alla fall en förklaring på varför det blev som det blev! :) Jag kommer att utveckla det lite sen antar jag, om det inte var helt förståeligt. Men då får ni skriva det ni inte förstår ("allt" kommer nog vara svårt att förklara) så gör jag (och Bokberoende antar jag :D) det bästa för att ni ska förstå :)
Förlåt för en tråkig del och för uppehållet
//Fjompen :)
Jag/vi hoppas att ni gillade det!!! :P
Nu börjar den här novellen gå mot sitt slut...och om ni vill ha en till novell efter den här så får ni gärna berätta vad ni vill läsa om. Kommentera gärna vad ni tycker!!! :)
Hare brae!!! XD
//Bokberoende ^vv^
Äntligen släppte Wolfram ner mig...eller Wolfy släppte ner mig...haha. Jag såg häpet på varulvarnas lya. Det var inte ens i närheten hur jag hade föreställt mig att det såg ut, och de var inte alls så många som vi hade trott. De var bara tolv stycken. Lyan var som en liten by, fast mitt i skogen. Det fanns små stugor som såg ut att bara bestå av ett rum. Varje hus hade en skorsten, så det fanns antagligen en eldstad i varje stuga. Husen stod i en cirkel runt en eld, och runt elden låg stockar som man kunde sitta på. Det var några som satt på dem och pratade med varandra.
- De kommer hitta oss, sa en och såg sig skräckslaget omkring som om det skulle komma en massa vampyrer instormande. Det var en pojke som såg ut att vara runt tretton år.
- Ingen fara Marcel, de hittar oss aldrig, sa en gammal man bredvid honom och lade en lugnande hand på hans axel. Marcel verkade lugna ner sig lite, men han skakade otåligt på benen som om han helst ville lämna lyan så snabbt som möjligt. Wolfram gick fram och satte sig på en av stockarna och tecknade till mig att sätta mig bredvid honom. Osäkert gick jag fram, men jag satte mig inte ner. Alla varulvarna runt elden såg på mig, vissa med hat i blicken och andra med medkänsla.
- Blodsugaren är visst här nu, muttrade en man som såg hatiskt på mig.
- Hon heter Yelda, snäste den gamla mannen som hade lugnat ner pojken. Jag stod kvar, vad skulle jag göra? Jag vände mig om och började gå därifrån. Jag hade inget att göra där bland varulvar. Vampyrer och varulvar var svurna fiender, de hade bara lyckats leva i fred med varandra, men det betydde inte att de tålde varandra. Visst Lillith och far gillade Wolfram, och det gjorde jag också, men alla andra vampyrer ville se dem döda, det här kriget var beviset på det.
- Yelda kom tillbaka, de dödar dig, ropade Wolfram bakom mig. Jag stannade och vände mig om så att jag kunde se dem. Deras ansikten lystes upp av elden framför dem, alla såg på mig, men det var bara Wolfram som försökte stoppa mig.
- Låt dem göra det! Familjen Frumoscu har ändå aldrig gjort något annat än att få alla andra att känna sig som underlägsna små kryp. Det skulle vara bättre om de gjorde slut på mig så att alla slipper oss Frumoscus, väste jag.
- För det första, du ska inte dö, och för det andra, Lillith lever fortfarande så om du dog så skulle inte det vara slutet för familjen Frumoscu, sa Ysold och gick snabbt fram till mig.
- Antagligen inte, jag såg henne släpas bort av några präster, sa jag, förvånande nog så lät jag lite sorgsen.
- Hon mår säkert b..., började hon men jag avbröt henne.
- Jag bryr mig inte hur hon mår, tack vare henne är vår far död, fräste jag irriterat. Ysold ryckte till.
- Förlåt, det var inte meningen att fräsa åt dig så där, mumlade jag ursäktande och vände ryggen åt henne.
- Snälla stanna Yelda, vi lovar att försöka skydda dig så bra vi kan, sa hon bedjande. Jag suckade och sa:
- Ni är bara tolv stycken, vampyrerna kommer utrota er på bara några sekunder.
- Va?, skrattade Ysold. Jag vände mig om och pekade på dem runt elden.
- Ni är tolv stycken, vampyrerna är mer än dubbelt så många som ni, sa jag menande. Hon flinade och såg på något bakom mig. Jag hörde en antydan av andningar bakom mig, och jag kunde känna lukten av blod i luften. Jag vände mig om och stelnade till. Där stod det ungefär femtio stora vargar som stod på två ben. Alla var svarta och hade guldgula ögon, och de såg roat på mitt skräckslagna ansiktsuttryck. Ysold ställde sig bredvid mig och sa roat:
- Varulvar hatar inte varandra som vampyrerna gör. Varulvsklaner hjälper varandra och står enade i krig. Det här är två andra klaner, vi är den minsta av alla klaner. Det kommer komma tre till klaner under den här veckan.
- Vampyrerna har inte en chans, sa jag chockat.
Lillith
- Vi ger oss av imorgon till min hemstad. Ungen får stanna här, sa Stephan över axeln då vi var på väg mot hans vänners hem.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle protestera, såg ner på Beniamin bara för att möta hans panikslagna blick. Klart han inte hade några idéer, han var ju bara sju-åtta år.
- Han kommer inte att klara sig på egen hand, sa jag långsamt.
- Han är mitt minsta bekymmer just nu, Lillith.
- Låt honom stanna då, om han nu är ett så litet bekymmer.
Stephan stannade och vände sig om, vilket fick Beniamin att gömma sig bakom mitt ben. Han såg på ungen, sedan på mig. Utan att riktigt se mig tror jag. Hans ögon verkade blinda av smärta och hat, likgiltiga för omvärlden.
- Om du inte hittar hans mor imorgon får du ta med honom. Men se då till att hålla honom borta från mig.
Stephan lyckades övertala sina vänner att låta mig och Beniamin få stanna en natt (de hade hört om vampyrattacken men inte sett vampyren, och jag antog att jag såg mer mänsklig ut nu), så han behövde inte smuggla in oss.
- Jag måste gå ett tag. Gå ingenstans, sa Stephan när vi hade kommit in i rummet.
Han vände oss ryggen innan han ens kommit in, när jag frågade var han skulle ignorerade han mig och försvann.
Jag tände några ljus i rummet och det verkade bara ta några sekunder för Beniamin att somna på bädden.
Nu behövde jag sömn. Jag kände mig inte trött än, men visste att det skulle komma snart. För jag var ju människa igen, eller hur?
Hur hade det gått till? Det hade börjat ... När hade det börjat? Första gången jag inte var rädd för solen ... Det var ju bara idag. Alla förvandlingar hade börjat idag. Hur hade det gått till?
Kanske mor hade svar på det.
Jag försäkrade mig om att Beniamin sov och tog fram spegelskärvorna.
- Mor, är du där? viskade jag.
Mammas ansikte formades i dimma i spegeln.
- Jag var aldrig borta, Lillith, log hon. Du är vackrare som människa än som vampyr.
Genast harklade hon sig och gav mig en ursäktande blick.
- Du var förstås vacker innan, men nu ser du verkligen ut att ...
- Leva?
- Precis.
- Mor, hur gick det till? Jag förstår inte.
- Det fanns en magi i spegeln som kunde förvandla stora grupper av vampyrer till människor. Men då du krossade spegeln tog din kropp upp hela magin. Ju större dos av magi desto längre tid tar det innan din kropp accepterar den.
- Menar du att spegeln kan förvand - ... men varför berättade du aldrig det, mor! Du kunde ha berättat för mig, för Yelda och för hela klanen!
Mamma suckade tungt. Jag visste att hon var från klanen som utövade svartmagi, men att förvandla en vampyr till en människa var något man trodde var omöjligt.
- Du var för ung, och när jag skulle berätta för klanen hände detta ....
________________________________________________________________________________
Nu fick ni i alla fall en förklaring på varför det blev som det blev! :) Jag kommer att utveckla det lite sen antar jag, om det inte var helt förståeligt. Men då får ni skriva det ni inte förstår ("allt" kommer nog vara svårt att förklara) så gör jag (och Bokberoende antar jag :D) det bästa för att ni ska förstå :)
Förlåt för en tråkig del och för uppehållet
//Fjompen :)
Jag/vi hoppas att ni gillade det!!! :P
Nu börjar den här novellen gå mot sitt slut...och om ni vill ha en till novell efter den här så får ni gärna berätta vad ni vill läsa om. Kommentera gärna vad ni tycker!!! :)
Hare brae!!! XD
//Bokberoende ^vv^
Friday, April 20, 2012
Nattens monster- Kapitel 17
Yelda
Jag gick på vägen, mot mitt hem. Jag hade fått min hämnd...men varför kände jag mig så tom? Jag kände mig lika tom som innan jag hade dödat Andrei. Varför? Jag hade hämnats förut och jag hade alltid känt mig bättre efteråt...men nu kände jag ingen skillnad. Jag försökte glädja mig åt hur Stephan säkert kände nu...men det var omöjligt. Allt jag kunde känna var en oändlig tomhet, som om något saknades. Jag suckade och böjde ner huvudet. Det var natt, men jag hade ändå luvan uppfälld, jag visste inte varför, men jag ville inte ha den nedfälld. Jag brydde mig inte ens om att en människa gick förbi mig. Blodtörsten brände i halsen, men jag valde att ignorera den. 'Vad är det för fel på mig?' tänkte jag frustrerat och vände mig om. Människan var bara några meter från mig. Det var en ung man, och hans blod doftade verkligen gott. Jag suckade och sprang snabbt fram till honom. Jag tog tag i hans arm och han vände sig förvånat om. Han såg på mig ett tag, men när han fick syn på min ögonfärg fylldes hans ögon av skräck.
- Yelda, sa han skräckslaget. ' Om han vet vem jag är så är det inte långt kvar tills jag kommer hem' tänkte jag glatt.
- Min borg är inte långt borta va? frågade jag och han såg förundrat på mig.
- Nej, den är bara en kilometer bort, sa han och pekade mot borgen.
- Borde inte du försvara din klan? frågade han snabbt som om han var rädd att jag skulle döda honom på grund av att han frågade. Jag stirrade på honom.
- Vadå försvara min klan? frågade jag hotfullt.
- Det är krig mellan vampyrerna och varulvarna, visste du inte det? sa han förvånat. Jag skakade på huvudet.
- Hur gick det till? morrade jag och han ryggade skräckslaget undan.
- Jag vet inte, det har hållit på i någon dag nu, sa han och såg frågande på mig. Jag släppte honom och backade ett steg. Han såg undrande på mig och verkade tveka.
- Gå, jag hinner inte äta dig, muttrade jag och började springa mot borgen. Jag kunde känna mannens blick i ryggen hela vägen fram till byn.
Byn var...fridfull. Familjer satt inne i sina stugor och skrattade och pratade glatt med varandra. Ingen gömde sig, ingen vampyr fick dem att fly som skräckslagna höns. Jag såg mig förundrat omkring. Vad hade hänt? Jag sprang mot skogen.
När jag kom in bland träden såg jag mig förskräckt omkring. Allt var så...tyst. Inga djur syntes till och inga ljud hördes. Något var väldigt fel. Jag sprang längre in i skogen, det måste finnas djur någonstans.
- Det är ingen idé, de har flytt, sa en röst bakom mig. Jag stannade och vände mig förskräckt om.
- Eldin, vad är det som händer? frågade jag förtvivlat. Eldin flinade och gick fram till mig tills det bara var en centimeter mellan oss.
- Din pojkvän startade krig mot oss, sa han hånfullt.
- Nej, det skulle han aldrig göra, sa jag och skakade på huvudet.
- Nej du har rätt, det var Trarian som började, sa Eldin och ryckte på axlarna. Jag stirrade på honom.
- Så, det är krig mellan vampyrerna och varulvarna? frågade jag förtvivlat. Eldin flinade och nickade.
- Och det är en till sak du borde veta, sa han hånfullt.
- Vad? morrade jag. Jag ville bara ta mig till borgen och hugga huvudet av Trarian, jag hade inte tid att stå och lyssna på Eldins hånfulla och irriterande röst.
- Alla har fått i uppdrag att döda dig, sa han och tog tag i min hals och pressade mig mot ett träd.
- Jag är ledsen Yelda men Trarian har rätt. Varulvarna är ett gäng irriterande byrackor som borde ha utrotats för länge sedan, morrade han. Jag försökte förtvivlat komma loss, men han var mycket starkare än mig.
- Släpp henne, morrade någon och Eldin vände sig förskräckt om. När han fick syn på vem det var släppte han mig och sprang skräckslaget iväg.
- Wolfram, sa jag och log lättat. Wolfram log och gick fram till mig. Tre andra hade stått bakom honom. Utan att bry sig om att andra varulvar såg på så kysste han mig hårt. Förvånat slog jag armarna om honom. Någon hostade och vi särade på oss.
- Wolfram, den röda kommer säkert tillbaka med fler av hans sort, vi borde ge oss av till lyan, sa en blond man som såg ut att vara lika gammal som Wolfram. Bredvid honom stod en lite kortare och yngre man med långt brunt, spikrakt hår, och bredvid honom stod en kvinna med lika långt och rakt hår som mannen bredvid henne. De var antagligen syskon eller tvillingar för de liknade varandra hemskt mycket.
- Vad är det som har hänt? frågade jag men Wolfram svarade inte, han bar upp mig och slängde mig över axeln.
- Wolfram släpp ner mig, röt jag men han sprang iväg, med mig på axeln efter de andra.
- Wolfram släpp ner mig annars..., röt jag och han stannade äntligen och släppte ner mig. De andra stannade irriterat några meter framför oss.
- Förklara vad som händer, sa jag befallande. Wolfram suckade.
- Den där Trarian förklarade krig mot oss. Nu vill de döda dig så att han kan ta över som ledare permanent, sa han och jag såg förvirrat på honom.
- Vi kommer ta dig till vår lya och skydda dig eftersom Wolfy här verkar gilla dig, sa den långhåriga mannen.
- Wolfy? sa jag och såg roat på den irriterade Wolfram.
- Vårt lilla smeknamn på Wolfram, sa den blonda och flinade.
- Vilka är ni? frågade jag och såg på de tre varulvarna.
- Jag heter Ysold, min tvillingbror heter Saer och den blonda personen här heter Wimarc, sa kvinnan och pekade på de andra.
- Vi har inte tid för småprat, den röda kan vara tillbaka när som helst, sa Wolfram irriterat.
- Han heter Eldin, muttrade jag när han slängde upp mig på axeln igen.
- Och jag kan springa själv, snäste jag.
- Jag är snabbare än dig, sa han och började springa. Hur kunde jag ha litat på Trarian? Han hade förrått mig, och de hade alla de andra vampyrerna med. De var inte mina vänner längre. De skulle självklart få betala för det här.
Lillith
- Du lär dig visst aldrig.
Prästen hade lyckats få tag i flera troende som hade hjälpt honom att omringa mig med kors och vigvatten i högsta hugg. Underligt nog var jag inte rädd för något utav det. Det var bara själva prästen som skrämde mig en aning. Samma blodtörsiga blick hade jag bara sett hos far. Och Yelda på senare tider. Jag kunde inte längre attackera människorna, det fanns kvinnor och även barn som höll heliga saker emot mig.
Och jag kände att krafterna lämnade mig. På något sätt verkade min kropp slappna av, medan prästen talade till mig och predikade om att jag var Satans barn, kände jag att jag blev så mycket svagare.
Luft. Jag behövde luft.
När jag insåg att jag behövde andas blev jag så chockad att jag flämtade till.
- Ja! röt prästen då i mitt ansikte.
Han måste ha inbillat sig att jag förvånades över det han sa.
- Du är en oren varelse som mot Guds ord vandrar på jordens yta!
Jag vände blicken mot mina händer. Tryckte dem mot varandra.
Värme. Genom prästens skrik kunde jag nästan höra det. Ett svagt, rytmiskt dunkande i bröstet. Mitt hjärta. Hur hade det här gått till?
Det fanns ingen tid att undra över det. Prästen skulle snart kräva att människorna gjorde slut på mig, ville väl inte själv smutsa ner sig i blod, och jag hade inte längre mina krafter att förlita mig på.
Trots att prästens höga röst gjorde det svårt att höra något annat, märkte jag att en liten men envis röst kom allt närmare.
- Ni får inte döda Lillith! Ni får inte! skrek den lilla pojken som jag hade försökt hjälpa innan.
Han vars mamma hade försvunnit. Vad gjorde han här, ungen?
- Beniamin, försvinn! Du har inget med det här att göra! väste en gammal dam som försökte sparka bort barnet när han försökte nå fram till mig genom alla människor.
- Men ...! Nej, ni får inte döda Lillith! grät pojken.
Han lät väldigt arg och hysterisk, vilket fick mig att le lite. Tänka sig, en liten människa försvarade mig.
- Det är okej Beniamin, gå hem med dig, log jag lugnande mot pojken.
Beniamin såg på mig med gröna tårfyllda ögon, övervägde nog att springa iväg för att han var rädd, men knep sedan hårt ihop munnen och knuffade sig fram.
- Nej! Ni ska inte döda Lillith! Lillith är snäll! ropade han och ställde sig framför mig.
Utan ett ord steg prästen fram och höjde en dolk mot pojken.
- Då följer du med henne.
Folkhopen flämtade till, men ingen gjorde något. Beniamin försökte springa iväg men prästen tog tag i honom och höll fast honom om halsen. En präst som skulle döda ett oskyldigt barn! Det var inte rätt!
Jag var inte den enda som tyckte så då en pil ven genom luften och genomborrade prästens handled.
Han skrek, och folkhopen vände sig dit där pilen hade avlossats.
- Du är ingen präst, Sorin, men mördare passar nog bra.
Mitt nu levande hjärta tog ett skutt då Stephan hoppade ner från ett träd och började gå mot oss. Han var här! Han hade räddat Beniamin!
Utan att bry sig om den kvidande prästen som nu låg och grät över sin arm, delade folkhopen sig och skapade en öppning för att Stephan skulle kunna komma fram.
Beniamin tog min hand, hans hand var lite fuktig men kändes faktiskt kallare än min.
- Stephan, sa jag.
Han svarade inte, men gav mig en blick som sa att han var ledsen över det som hade hänt några timmar sedan.
Folket och prästen lät oss gå utan att anfalla eller ens säga något.
- Lillith, kan du hjälpa mig hitta mamma?
______________________________________________________________________________
Förlåt mig för mina korta delar, men jag har kört fast :'( Sorry igen om det var dåligt.
//Fjompen :/
Jag gick på vägen, mot mitt hem. Jag hade fått min hämnd...men varför kände jag mig så tom? Jag kände mig lika tom som innan jag hade dödat Andrei. Varför? Jag hade hämnats förut och jag hade alltid känt mig bättre efteråt...men nu kände jag ingen skillnad. Jag försökte glädja mig åt hur Stephan säkert kände nu...men det var omöjligt. Allt jag kunde känna var en oändlig tomhet, som om något saknades. Jag suckade och böjde ner huvudet. Det var natt, men jag hade ändå luvan uppfälld, jag visste inte varför, men jag ville inte ha den nedfälld. Jag brydde mig inte ens om att en människa gick förbi mig. Blodtörsten brände i halsen, men jag valde att ignorera den. 'Vad är det för fel på mig?' tänkte jag frustrerat och vände mig om. Människan var bara några meter från mig. Det var en ung man, och hans blod doftade verkligen gott. Jag suckade och sprang snabbt fram till honom. Jag tog tag i hans arm och han vände sig förvånat om. Han såg på mig ett tag, men när han fick syn på min ögonfärg fylldes hans ögon av skräck.
- Yelda, sa han skräckslaget. ' Om han vet vem jag är så är det inte långt kvar tills jag kommer hem' tänkte jag glatt.
- Min borg är inte långt borta va? frågade jag och han såg förundrat på mig.
- Nej, den är bara en kilometer bort, sa han och pekade mot borgen.
- Borde inte du försvara din klan? frågade han snabbt som om han var rädd att jag skulle döda honom på grund av att han frågade. Jag stirrade på honom.
- Vadå försvara min klan? frågade jag hotfullt.
- Det är krig mellan vampyrerna och varulvarna, visste du inte det? sa han förvånat. Jag skakade på huvudet.
- Hur gick det till? morrade jag och han ryggade skräckslaget undan.
- Jag vet inte, det har hållit på i någon dag nu, sa han och såg frågande på mig. Jag släppte honom och backade ett steg. Han såg undrande på mig och verkade tveka.
- Gå, jag hinner inte äta dig, muttrade jag och började springa mot borgen. Jag kunde känna mannens blick i ryggen hela vägen fram till byn.
Byn var...fridfull. Familjer satt inne i sina stugor och skrattade och pratade glatt med varandra. Ingen gömde sig, ingen vampyr fick dem att fly som skräckslagna höns. Jag såg mig förundrat omkring. Vad hade hänt? Jag sprang mot skogen.
När jag kom in bland träden såg jag mig förskräckt omkring. Allt var så...tyst. Inga djur syntes till och inga ljud hördes. Något var väldigt fel. Jag sprang längre in i skogen, det måste finnas djur någonstans.
- Det är ingen idé, de har flytt, sa en röst bakom mig. Jag stannade och vände mig förskräckt om.
- Eldin, vad är det som händer? frågade jag förtvivlat. Eldin flinade och gick fram till mig tills det bara var en centimeter mellan oss.
- Din pojkvän startade krig mot oss, sa han hånfullt.
- Nej, det skulle han aldrig göra, sa jag och skakade på huvudet.
- Nej du har rätt, det var Trarian som började, sa Eldin och ryckte på axlarna. Jag stirrade på honom.
- Så, det är krig mellan vampyrerna och varulvarna? frågade jag förtvivlat. Eldin flinade och nickade.
- Och det är en till sak du borde veta, sa han hånfullt.
- Vad? morrade jag. Jag ville bara ta mig till borgen och hugga huvudet av Trarian, jag hade inte tid att stå och lyssna på Eldins hånfulla och irriterande röst.
- Alla har fått i uppdrag att döda dig, sa han och tog tag i min hals och pressade mig mot ett träd.
- Jag är ledsen Yelda men Trarian har rätt. Varulvarna är ett gäng irriterande byrackor som borde ha utrotats för länge sedan, morrade han. Jag försökte förtvivlat komma loss, men han var mycket starkare än mig.
- Släpp henne, morrade någon och Eldin vände sig förskräckt om. När han fick syn på vem det var släppte han mig och sprang skräckslaget iväg.
- Wolfram, sa jag och log lättat. Wolfram log och gick fram till mig. Tre andra hade stått bakom honom. Utan att bry sig om att andra varulvar såg på så kysste han mig hårt. Förvånat slog jag armarna om honom. Någon hostade och vi särade på oss.
- Wolfram, den röda kommer säkert tillbaka med fler av hans sort, vi borde ge oss av till lyan, sa en blond man som såg ut att vara lika gammal som Wolfram. Bredvid honom stod en lite kortare och yngre man med långt brunt, spikrakt hår, och bredvid honom stod en kvinna med lika långt och rakt hår som mannen bredvid henne. De var antagligen syskon eller tvillingar för de liknade varandra hemskt mycket.
- Vad är det som har hänt? frågade jag men Wolfram svarade inte, han bar upp mig och slängde mig över axeln.
- Wolfram släpp ner mig, röt jag men han sprang iväg, med mig på axeln efter de andra.
- Wolfram släpp ner mig annars..., röt jag och han stannade äntligen och släppte ner mig. De andra stannade irriterat några meter framför oss.
- Förklara vad som händer, sa jag befallande. Wolfram suckade.
- Den där Trarian förklarade krig mot oss. Nu vill de döda dig så att han kan ta över som ledare permanent, sa han och jag såg förvirrat på honom.
- Vi kommer ta dig till vår lya och skydda dig eftersom Wolfy här verkar gilla dig, sa den långhåriga mannen.
- Wolfy? sa jag och såg roat på den irriterade Wolfram.
- Vårt lilla smeknamn på Wolfram, sa den blonda och flinade.
- Vilka är ni? frågade jag och såg på de tre varulvarna.
- Jag heter Ysold, min tvillingbror heter Saer och den blonda personen här heter Wimarc, sa kvinnan och pekade på de andra.
- Vi har inte tid för småprat, den röda kan vara tillbaka när som helst, sa Wolfram irriterat.
- Han heter Eldin, muttrade jag när han slängde upp mig på axeln igen.
- Och jag kan springa själv, snäste jag.
- Jag är snabbare än dig, sa han och började springa. Hur kunde jag ha litat på Trarian? Han hade förrått mig, och de hade alla de andra vampyrerna med. De var inte mina vänner längre. De skulle självklart få betala för det här.
Lillith
- Du lär dig visst aldrig.
Prästen hade lyckats få tag i flera troende som hade hjälpt honom att omringa mig med kors och vigvatten i högsta hugg. Underligt nog var jag inte rädd för något utav det. Det var bara själva prästen som skrämde mig en aning. Samma blodtörsiga blick hade jag bara sett hos far. Och Yelda på senare tider. Jag kunde inte längre attackera människorna, det fanns kvinnor och även barn som höll heliga saker emot mig.
Och jag kände att krafterna lämnade mig. På något sätt verkade min kropp slappna av, medan prästen talade till mig och predikade om att jag var Satans barn, kände jag att jag blev så mycket svagare.
Luft. Jag behövde luft.
När jag insåg att jag behövde andas blev jag så chockad att jag flämtade till.
- Ja! röt prästen då i mitt ansikte.
Han måste ha inbillat sig att jag förvånades över det han sa.
- Du är en oren varelse som mot Guds ord vandrar på jordens yta!
Jag vände blicken mot mina händer. Tryckte dem mot varandra.
Värme. Genom prästens skrik kunde jag nästan höra det. Ett svagt, rytmiskt dunkande i bröstet. Mitt hjärta. Hur hade det här gått till?
Det fanns ingen tid att undra över det. Prästen skulle snart kräva att människorna gjorde slut på mig, ville väl inte själv smutsa ner sig i blod, och jag hade inte längre mina krafter att förlita mig på.
Trots att prästens höga röst gjorde det svårt att höra något annat, märkte jag att en liten men envis röst kom allt närmare.
- Ni får inte döda Lillith! Ni får inte! skrek den lilla pojken som jag hade försökt hjälpa innan.
Han vars mamma hade försvunnit. Vad gjorde han här, ungen?
- Beniamin, försvinn! Du har inget med det här att göra! väste en gammal dam som försökte sparka bort barnet när han försökte nå fram till mig genom alla människor.
- Men ...! Nej, ni får inte döda Lillith! grät pojken.
Han lät väldigt arg och hysterisk, vilket fick mig att le lite. Tänka sig, en liten människa försvarade mig.
- Det är okej Beniamin, gå hem med dig, log jag lugnande mot pojken.
Beniamin såg på mig med gröna tårfyllda ögon, övervägde nog att springa iväg för att han var rädd, men knep sedan hårt ihop munnen och knuffade sig fram.
- Nej! Ni ska inte döda Lillith! Lillith är snäll! ropade han och ställde sig framför mig.
Utan ett ord steg prästen fram och höjde en dolk mot pojken.
- Då följer du med henne.
Folkhopen flämtade till, men ingen gjorde något. Beniamin försökte springa iväg men prästen tog tag i honom och höll fast honom om halsen. En präst som skulle döda ett oskyldigt barn! Det var inte rätt!
Jag var inte den enda som tyckte så då en pil ven genom luften och genomborrade prästens handled.
Han skrek, och folkhopen vände sig dit där pilen hade avlossats.
- Du är ingen präst, Sorin, men mördare passar nog bra.
Mitt nu levande hjärta tog ett skutt då Stephan hoppade ner från ett träd och började gå mot oss. Han var här! Han hade räddat Beniamin!
Utan att bry sig om den kvidande prästen som nu låg och grät över sin arm, delade folkhopen sig och skapade en öppning för att Stephan skulle kunna komma fram.
Beniamin tog min hand, hans hand var lite fuktig men kändes faktiskt kallare än min.
- Stephan, sa jag.
Han svarade inte, men gav mig en blick som sa att han var ledsen över det som hade hänt några timmar sedan.
Folket och prästen lät oss gå utan att anfalla eller ens säga något.
- Lillith, kan du hjälpa mig hitta mamma?
______________________________________________________________________________
Förlåt mig för mina korta delar, men jag har kört fast :'( Sorry igen om det var dåligt.
//Fjompen :/
Wednesday, April 18, 2012
Nattens monster- Kapitel 16
Yelda
Kyrkan hade varit längre bort än vad jag hade trott, för jag kom inte fram till den förrän solen gick upp på nytt och min trygga känsla försvann. Jag smörjde in mig precis innan solen gick upp. När jag kom fram till kyrkan höll jag andan. Jag såg mig runt på gatan som var full av människor. Det som jag hade trott skulle vara en by, var en stad, och jag kunde slå vad om att dräparna var här. Jag hade luvan uppfälld så att ingen kunde känna igen mig som en vampyr. Jag stannade en meter bredvid kyrkan och betraktade min syster. Ja, Lillith stod bara några meter från mig och höll en liten pojke i handen. Pojken fick syn på prästen utanför kyrkan och ropade glatt:
- Vänta! Fader Sorin! Fader Sorin, jag har tappat bort mamma! Har du sett mamma?
Han släppte Lilliths hand och sprang fram till den gamla prästen som sa:
- Inte nu Beniamin, ser du inte att jag ...
- Men jag har tappat bort mamma! Mamma gick iväg och ...! sa pojken som visst hette Beniamin. Prästen såg äntligen på honom, men hans blick for till Lillith istället. Hans ögon spärrades upp av fasa.
- Vampyr, skrek han och pekade på min skräckslagna syster. Pojken blev blek i ansiktet och bara stirrade på Lillith. Jag flinade åt tankarna som säkert for runt i hans huvud, som 'Har jag hållit en vampyr i handen? Jag kunde ha dött'. Ett gäng män omringade henne genast. Hon stirrade skräckslaget på korsen som de bar runt sina halsar. En av dem tog tag i henne och började knuffa henne mot kyrkan. Hon gjorde motstånd och skrek skräckslaget. Jag struntade i henne och lämnade kyrkan bakom mig. Om hon var här, så måste Andrei Rosescu också vara det. Jag lämnade Lilliths skrik bakom mig, och de tystnade efter ett tag. De hade antagligen fått in henne i kyrkan. 'Stackars lilla korkade Lillith, hon gillar människorna, och de hatar henne' tänkte jag med ett flin.
Jag gick runt och letade efter Andrei. Jag vet inte hur länge jag letade, men jag hittade honom inte. Staden var verkligen stor, mycket större än den lilla byn utanför vår borg. Jag suckade och stannade mitt på torget bredvid en stor staty. 'Vad ska jag göra?' tänkte jag förtvivlat. Jag kände hur törsten blev starkare, jag visste att det inte var kyrkans lukt som brände i min hals för jag andades inte. Jag såg hungrigt på alla människ...all mat som fanns runtomkring mig. 'Men självklart, enda sättet att locka fram en dräpare är ju att visa något som han kan dräpa' tänkte jag med ett flin. Jag drog bak min luva och visade mitt kalla ansikte. Människorna här verkade inte vara vana med vampyrer, för de gick bara förbi mig. Jag flinade och såg hungrigt på ett gäng små pojkar som stod och lekte i närheten. Jag gick fram till dem och frågade:
- Vad leker ni då? De såg först leende upp på mig, men när de fick syn på mina röda ögon som såg hungrigt på dem så bleknade deras leenden och ersattes av skrik. Jag skrattade kallt och tog tag i en av pojkarnas arm, de andra sprang skräckslagna iväg. Jag såg hungrigt på den pulserande ådern i hans handled. Jag tänkte precis spotta på hans handled när en väntad röst fick mig att vända mig om med ett flin.
- Släpp pojken ditt odjur, sa Andrei hotfullt. Han hade sitt armborst i handen med en pil pekande mot mig. Jag släppte pojken som skräckslaget sprang iväg till sina vänner, eller till sin mor, vad visste jag? Jag hånlog åt dräparen framför mig. Han hade ingen aning om att han snart skulle dö.
- Har du verkligen kommit så här långt för att få din hämnd? frågade han chockat.
- Så, du kommer ihåg mig? sa jag med ett flin.
- Man kan nog omöjligt glömma den farligaste av de fruktade vampyrtvillingarna, sa han med avsky i rösten. Jag hoppade undan från pilen som han sköt mot mig, den slog in i väggen på huset bakom mig. Ett armborst tog ett tag att ladda så jag skulle lätt hinna fram till honom innan han avlossade en ny pil mot mig. Jag såg hånfullt på honom och han släppte irriterat armborstet så att det föll till marken.
- Du ska låta min son vara ifred, fräste han ilsket. Jag skrattade kallt. Han trodde att jag var ute efter Stephan, inte honom. Blixtsnabbt var jag framme en meter framför honom. Han höll en kniv i handen, som självklart luktade vitlök. Jag väste ilsket mot kniven. Andrei flinade och kastade kniven mot mig. Jag duckade undan, och innan han hann ta fram en ny kniv sprang jag fram och tog handen om hans hals och pressade upp honom mot en vägg.
- Ingen fara Andrei, jag kommer låta din son vara, det är dig själv som du borde oroa dig över, sa jag och skrattade kallt. Ett ljus verkade tändas i hans ögon, han verkade fatta hur jag tänkte hämnas nu. Jag flinade och grävde in mina tänder i hans hals och slet loss en stor bit av hans kött och spottade ut det på marken. Hans strupe bröts och han föll ner på knä. Blodet forsade ut ur såret. Jag slickade mig om munnen och skrattade kallt åt honom när hans livsglöd slocknade och han föll död till marken.
- FAAAAAR, skrek någon bakom mig. Jag for runt och flinade åt Stephan som förtvivlat såg på sin döde far.
- Nu vet du hur jag kände när du dödade min far, sa jag med ett flin och lämnade torget.
När jag kom fram till kyrkan kunde jag höra Lilliths skrik innanför väggarna. Jag suckade och började gå hemåt. Jag hade fått min hämnd, nu var det dags för mig att bege mig hem......innan Trarian raserade hela stället.
Lillith
Jag lyckades slita mig loss till slut. Prästen hade tryckt ett krucifix mot mitt bröst för att hålla mig tillbaka, men även om de var fem fullvuxna män var jag fortfarande en vampyr. Det heliga i korset hade manat fram min medfödda demon som jag hade trängt bort så mycket jag kunde under hela mitt liv, vilket ledde till att tre av männen nu låg med stora sår på halsen och förblödde, två hade lyckats fly och prästen hade försvunnit.
Fega jävel.
Jag återvände strax till staden, försökte dölja männens motbjudande blod som jag hade på mig med hjälp av manteln. Jag kunde se Yelda gå i staden, men hon märkte mig inte. Det hördes enstaka skrik, Yelda hade redan hunnit döda någon. Vänta.
Den någon var Andrei.
En liten folkgrupp hade samlats i torget, och jag kunde höra Stephans bittra förbannelser över Yelda och vampyrer.
- Stephan, återvänd hem. Vi tar hand om Andrei, hörde jag mannen som var Andreis vän och som hade gett dem sovplats.
Jag gick lite närmare, men den lilla folkhopen såg mig inte. Jag visste att Stephan skulle gå genom en gränd för att komma "hem", så jag skyndade mig dit och väntade på honom.
Snart fick jag syn på honom. Han såg bitter ut, hållningen var stel och frustrerad. Jag blev lite rädd för att gå fram till honom, blodig och släkt med de två vampyrerna som dödat två av hans närmaste.
- Stephan? viskade jag då han gick förbi utan att ens märka mig.
Utan förvarning slet han fram en påle och tryckte mig mot en stenvägg.
- Vad vill du? väste han och höll ett hårt tag om min haka.
Pålens spets var hårt pressad mot mitt bröst, skulle när som helst göra ett hål i mitt hjärta.
- Stephan, lyckades jag få fram. Slut-a ...
Hans mörka ögon smalnade.
- Så att du kan döda min mor? Vad är det som gör dig mer värd än dem? Va?! skrek han i mitt ansikte.
- Döda mig inte, kved jag.
- Varför inte? Ge mig en anledning.
Jag såg på honom. Hans blick som var sårad, arg och helt tömd på hopp ... Han hatade mig. Det fanns ingen mening för mig att leva, eller hur? Min syster hatade mig, min mor var död och Stephan ville se mig död.
Självömkan. Jag var alldeles för rädd för att dö och för att förlora det sista jag hade - solskenet - för att förvånas över att jag grät.
Tårar föll ner för kinderna, på Stephans hand.
- Jag vill inte dö, viskade jag.
Stephan släppte mig och jag snubblade omkull. Tog emot mig med händerna mot marken, när jag vände blicken åter mot Stephan hade han redan vänt mig ryggen och börjat gå iväg.
- Stephan! ropade jag men han ignorerade mig.
Det blev natt och jag var fortfarande hungrig. Jag ville inte ha blod, men jag hade inga pengar att köpa mat för. Så jag gick dit människor brukade gå när de sökte tröst.
Kyrkan.
Men det visade sig vara ett stort misstag.
_________________________________________________________________________________
Jag vet verkligen inte vad som hände när jag publicerade det här :O Sorri för uppehållet i alla fall
//Fjompen :)
Kyrkan hade varit längre bort än vad jag hade trott, för jag kom inte fram till den förrän solen gick upp på nytt och min trygga känsla försvann. Jag smörjde in mig precis innan solen gick upp. När jag kom fram till kyrkan höll jag andan. Jag såg mig runt på gatan som var full av människor. Det som jag hade trott skulle vara en by, var en stad, och jag kunde slå vad om att dräparna var här. Jag hade luvan uppfälld så att ingen kunde känna igen mig som en vampyr. Jag stannade en meter bredvid kyrkan och betraktade min syster. Ja, Lillith stod bara några meter från mig och höll en liten pojke i handen. Pojken fick syn på prästen utanför kyrkan och ropade glatt:
- Vänta! Fader Sorin! Fader Sorin, jag har tappat bort mamma! Har du sett mamma?
Han släppte Lilliths hand och sprang fram till den gamla prästen som sa:
- Inte nu Beniamin, ser du inte att jag ...
- Men jag har tappat bort mamma! Mamma gick iväg och ...! sa pojken som visst hette Beniamin. Prästen såg äntligen på honom, men hans blick for till Lillith istället. Hans ögon spärrades upp av fasa.
- Vampyr, skrek han och pekade på min skräckslagna syster. Pojken blev blek i ansiktet och bara stirrade på Lillith. Jag flinade åt tankarna som säkert for runt i hans huvud, som 'Har jag hållit en vampyr i handen? Jag kunde ha dött'. Ett gäng män omringade henne genast. Hon stirrade skräckslaget på korsen som de bar runt sina halsar. En av dem tog tag i henne och började knuffa henne mot kyrkan. Hon gjorde motstånd och skrek skräckslaget. Jag struntade i henne och lämnade kyrkan bakom mig. Om hon var här, så måste Andrei Rosescu också vara det. Jag lämnade Lilliths skrik bakom mig, och de tystnade efter ett tag. De hade antagligen fått in henne i kyrkan. 'Stackars lilla korkade Lillith, hon gillar människorna, och de hatar henne' tänkte jag med ett flin.
Jag gick runt och letade efter Andrei. Jag vet inte hur länge jag letade, men jag hittade honom inte. Staden var verkligen stor, mycket större än den lilla byn utanför vår borg. Jag suckade och stannade mitt på torget bredvid en stor staty. 'Vad ska jag göra?' tänkte jag förtvivlat. Jag kände hur törsten blev starkare, jag visste att det inte var kyrkans lukt som brände i min hals för jag andades inte. Jag såg hungrigt på alla människ...all mat som fanns runtomkring mig. 'Men självklart, enda sättet att locka fram en dräpare är ju att visa något som han kan dräpa' tänkte jag med ett flin. Jag drog bak min luva och visade mitt kalla ansikte. Människorna här verkade inte vara vana med vampyrer, för de gick bara förbi mig. Jag flinade och såg hungrigt på ett gäng små pojkar som stod och lekte i närheten. Jag gick fram till dem och frågade:
- Vad leker ni då? De såg först leende upp på mig, men när de fick syn på mina röda ögon som såg hungrigt på dem så bleknade deras leenden och ersattes av skrik. Jag skrattade kallt och tog tag i en av pojkarnas arm, de andra sprang skräckslagna iväg. Jag såg hungrigt på den pulserande ådern i hans handled. Jag tänkte precis spotta på hans handled när en väntad röst fick mig att vända mig om med ett flin.
- Släpp pojken ditt odjur, sa Andrei hotfullt. Han hade sitt armborst i handen med en pil pekande mot mig. Jag släppte pojken som skräckslaget sprang iväg till sina vänner, eller till sin mor, vad visste jag? Jag hånlog åt dräparen framför mig. Han hade ingen aning om att han snart skulle dö.
- Har du verkligen kommit så här långt för att få din hämnd? frågade han chockat.
- Så, du kommer ihåg mig? sa jag med ett flin.
- Man kan nog omöjligt glömma den farligaste av de fruktade vampyrtvillingarna, sa han med avsky i rösten. Jag hoppade undan från pilen som han sköt mot mig, den slog in i väggen på huset bakom mig. Ett armborst tog ett tag att ladda så jag skulle lätt hinna fram till honom innan han avlossade en ny pil mot mig. Jag såg hånfullt på honom och han släppte irriterat armborstet så att det föll till marken.
- Du ska låta min son vara ifred, fräste han ilsket. Jag skrattade kallt. Han trodde att jag var ute efter Stephan, inte honom. Blixtsnabbt var jag framme en meter framför honom. Han höll en kniv i handen, som självklart luktade vitlök. Jag väste ilsket mot kniven. Andrei flinade och kastade kniven mot mig. Jag duckade undan, och innan han hann ta fram en ny kniv sprang jag fram och tog handen om hans hals och pressade upp honom mot en vägg.
- Ingen fara Andrei, jag kommer låta din son vara, det är dig själv som du borde oroa dig över, sa jag och skrattade kallt. Ett ljus verkade tändas i hans ögon, han verkade fatta hur jag tänkte hämnas nu. Jag flinade och grävde in mina tänder i hans hals och slet loss en stor bit av hans kött och spottade ut det på marken. Hans strupe bröts och han föll ner på knä. Blodet forsade ut ur såret. Jag slickade mig om munnen och skrattade kallt åt honom när hans livsglöd slocknade och han föll död till marken.
- FAAAAAR, skrek någon bakom mig. Jag for runt och flinade åt Stephan som förtvivlat såg på sin döde far.
- Nu vet du hur jag kände när du dödade min far, sa jag med ett flin och lämnade torget.
När jag kom fram till kyrkan kunde jag höra Lilliths skrik innanför väggarna. Jag suckade och började gå hemåt. Jag hade fått min hämnd, nu var det dags för mig att bege mig hem......innan Trarian raserade hela stället.
Lillith
Jag lyckades slita mig loss till slut. Prästen hade tryckt ett krucifix mot mitt bröst för att hålla mig tillbaka, men även om de var fem fullvuxna män var jag fortfarande en vampyr. Det heliga i korset hade manat fram min medfödda demon som jag hade trängt bort så mycket jag kunde under hela mitt liv, vilket ledde till att tre av männen nu låg med stora sår på halsen och förblödde, två hade lyckats fly och prästen hade försvunnit.
Fega jävel.
Jag återvände strax till staden, försökte dölja männens motbjudande blod som jag hade på mig med hjälp av manteln. Jag kunde se Yelda gå i staden, men hon märkte mig inte. Det hördes enstaka skrik, Yelda hade redan hunnit döda någon. Vänta.
Den någon var Andrei.
En liten folkgrupp hade samlats i torget, och jag kunde höra Stephans bittra förbannelser över Yelda och vampyrer.
- Stephan, återvänd hem. Vi tar hand om Andrei, hörde jag mannen som var Andreis vän och som hade gett dem sovplats.
Jag gick lite närmare, men den lilla folkhopen såg mig inte. Jag visste att Stephan skulle gå genom en gränd för att komma "hem", så jag skyndade mig dit och väntade på honom.
Snart fick jag syn på honom. Han såg bitter ut, hållningen var stel och frustrerad. Jag blev lite rädd för att gå fram till honom, blodig och släkt med de två vampyrerna som dödat två av hans närmaste.
- Stephan? viskade jag då han gick förbi utan att ens märka mig.
Utan förvarning slet han fram en påle och tryckte mig mot en stenvägg.
- Vad vill du? väste han och höll ett hårt tag om min haka.
Pålens spets var hårt pressad mot mitt bröst, skulle när som helst göra ett hål i mitt hjärta.
- Stephan, lyckades jag få fram. Slut-a ...
Hans mörka ögon smalnade.
- Så att du kan döda min mor? Vad är det som gör dig mer värd än dem? Va?! skrek han i mitt ansikte.
- Döda mig inte, kved jag.
- Varför inte? Ge mig en anledning.
Jag såg på honom. Hans blick som var sårad, arg och helt tömd på hopp ... Han hatade mig. Det fanns ingen mening för mig att leva, eller hur? Min syster hatade mig, min mor var död och Stephan ville se mig död.
Självömkan. Jag var alldeles för rädd för att dö och för att förlora det sista jag hade - solskenet - för att förvånas över att jag grät.
Tårar föll ner för kinderna, på Stephans hand.
- Jag vill inte dö, viskade jag.
Stephan släppte mig och jag snubblade omkull. Tog emot mig med händerna mot marken, när jag vände blicken åter mot Stephan hade han redan vänt mig ryggen och börjat gå iväg.
- Stephan! ropade jag men han ignorerade mig.
Det blev natt och jag var fortfarande hungrig. Jag ville inte ha blod, men jag hade inga pengar att köpa mat för. Så jag gick dit människor brukade gå när de sökte tröst.
Kyrkan.
Men det visade sig vara ett stort misstag.
_________________________________________________________________________________
Jag vet verkligen inte vad som hände när jag publicerade det här :O Sorri för uppehållet i alla fall
//Fjompen :)
Monday, April 16, 2012
Suck...-.-'
Hejhej alla läsare från Sverige, Norge, Finland och Ryssland!!! Yepp vi har fått sidvisningar från alla de länderna...jag har ingen aning hur vi lyckades få några därifrån att kolla in på vår blogg...så fråga mig inte hur vi gjorde -.-'
Men det var inte det som jag ville skriva om. Jag ville bara berätta för er som inte vet att vi har startat två omröstningar (egentligen startade jag en...jag var lite nyfiken på vem av Vampyrtvillingarna ni gillar mest) och i den andra kan ni rösta om "om Yelda och Lillith ska bli vänner igen". Vi skulle bli glada om ni kunde rösta...det skulle hjälpa oss en del!!! XD
En sak till:
Efter den här novellen så undrar jag/vi vad ni vill läsa om härnäst. Vi har inte riktigt pratat så mycket om det...så jag är mest bara nyfiken på vad ni vill läsa om. Kommentera gärna vad ni vill läsa så kanske er önskan uppfylls!!! ^vv^
Ännu en sak:
Jag vet inte om nästa kapitel kommer idag...jag har skrivit min del och just nu väntar jag på att Fjompen ska skriva sin!!! Hon kanske inte har tid eller så har hon fastnat!!! -.-' det är bara att vänta, och medan ni väntar så kan ni ju fråga mig om varulvar om ni kommer på några frågor!!! :P Jag kommer inte på några frågor själv så jag skulle bli glad om ni ställde några!!! -.-'
Och till sist:
Hare brae!!! XD
//Bokberoende ^vv^
Yepp...jag gillar att ha bilder i mina inlägg...synd nog hittar jag aldrig några passande bilder till min andra blogg så jag bombaderar den här bloggen med bilder istället!!! Jag hoppas att ni inte blir allt för irriterade av det -.-'
Saturday, April 14, 2012
Nattens monster- Kapitel 15
Yelda
Jag gick på vägen i...solskenet. Jag var fortfarande inte riktigt van vid allt ljus från solen. Världen var vacker på dagen, det måste jag erkänna, men jag kände mig inte trygg. Jag saknade nattens mörker, jag var nattens monster inte dagens monster. Jag suckade och såg mig omkring. Vägen kantades av stora ängar och jag skymtade skogen någon kilometer bort på min högra sida. Jag hade inte mött någon än så länge. Jag önskade att mina ögon hade en annan färg, om någon såg dem så skulle jag avslöjas som vampyr. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg, jag skulle bara följa vägen tills jag kom till en stad.
Jag märkte att alla smådjur undvek mig. Fåglarna flög aldrig över mig, spindlarna på marken sprang åt alla håll förutom mot mig, samma sak med alla myror och andra kryp. Jag suckade. Visst jag tyckte att det var lite roligt att allt och alla var så rädda för mig, att de fruktade mig så mycket, men det kunde bli lite ensamt ibland. Fast jag var glad att människorna höll sig på avstånd, dem hatade jag, men djuren tyckte jag om. Jag hade alltid tyckt om djur, speciellt rävar. Jag hade tillbringat så mycket tid i skogen nära borgen så att djuren där inte längre var rädda för mig, men nu var jag långt från skogen och här blev allt och alla skräckslagna när de fick syn på mig. Jag kände att solen snart skulle gå ner...skönt, då slapp jag den här otrygga känslan. Jag skulle antagligen bli utan mat den här natten, men jag klarade mig säkert.
Precis som jag hade trott så sänkte sig mörkret efter bara en timme. Jag kunde äntligen känna mig trygg igen och ta av mig luvan. Det hade gått en hel dag och jag hade kommit en bra bit. Det var nog inte så långt kvar till den där staden, kanske en natt och en halv dag eller något sånt.
Jag fortsatte gå på vägen, en vampyr blir aldrig trött, men de kunde bli törstiga...blodtörstiga. Maten jag hade fått innan jag hade gett mig av hade inte gett mig så mycket styrka, vilket var konstigt. Blodet jag hade druckit hade varit ungt, och ungt blod gav en mycket kraft, men ändå brände törsten i halsen på mig. Jag kunde knappt dra in luft utan att känna en smärta så stark att jag ville slita av mig själv halsen, bara för att slippa smärtan. Något var fel....väldigt fel. Min blodtörst hade aldrig varit så stark förut, jag hade ingen aning om varför den blev så stark helt plötsligt. Jag hade ju inte känt något innan. Jag stannade och höll mig om halsen, jag ville inte dra in någon mer luft, det gjorde så ont. Jag föll ner på knä med ett stön. Jag kände att kraften var nära på att lämna mig. Plötsligt så slog det mig, det kanske inte var blodtörst. När jag slutade andas så gjorde det inte lika ont längre, det måste ha varit något i luften som hade orsakat smärtan...men vad? Jag såg mig omkring efter orsaken till smärtan, men jag såg inget. Då kände jag doften, helig doft. Jag vände blicken framåt och fick syn på ett torn bakom en kulle. Jag spärrade upp ögonen av förfäran, en kyrka. Det var lukten av den som fick min hals att värka så. Jag ställde mig upp, när jag hade slutat andas hade smärtan lagt sig tillräckligt mycket för att jag skulle kunna resa mig. Om jag inte andades och om jag skyndade mig så skulle jag säkert kunna komma förbi kyrkan. En tanke slog mig, om det fanns en kyrka så fanns det säkert en stad eller en by i närheten. Jag flinade, jag var dem säkert hack i häl.
Lillith
Stephan väckte mig väldigt tidigt, faktisk hann jag knappt somna förrän han väckte mig.
- Jag vet inte hur jag ska få ut dig, solen är på väg upp, väste han med ansiktet inte långt ifrån mitt.
- Det är okej, jag kan ta på mig en mantel.
Han nickade och räckte mig sin egen. Sedan berättade han att var han skulle vänta på mig vid samma staty som vi hade sett igår.
Sedan gick jag. Klättrade ut genom fönstret och landade på ett hustak. Det fanns redan folk på gatorna, affärer var öppna och barn lekte på gatorna. Föräldralösa, förstås. Det här skulle Yelda gilla.
Borde jag ha berättat för Stephan att hans far skulle dö? Jag antog att Yelda var nära, så han hade nog inte länge kvar att leva. Jag måste berätta för Stephan, även om jag ogillade Andrei så var han ju fortfarande Stephans far. Och Stephan förtjänade bättre än att förlora en till person som betydde mycket för honom.
Folk tittade på mig, men inte lika hatfullt som de hade gjort i byn. Förståeligt, jag hade inte dödat någon av dem och de hade nog inga vampyrer här. Inte lika många i alla fall.
Ett barn som grät sprang in i mitt ben och föll omkull, jag återfick balansen och slapp falla på det.
- Har du sett min mamma? grät ungen och såg på mig med stora tårfyllda ögon.
Jag såg på pojken, sedan på de tre andra små pojkarna som hade retat honom. Alla var gatubarn, smutsiga och ovårdade.
- Nej, jag har inte det tyvärr, sa jag medlidande.
Hade Yelda varit här hade pojken varit död nu. Jag sträckte ut handen mot honom och hjälpte honom upp på fötter. Han snyftade och hickade, försökte torka bort smuts som blandats med hans tårar på kinden.
- Kan du hjälpa mig hitta min mamma? snyftade pojken och kramade om mitt ben igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, såg mig omkring efter andra som skulle kunna ta hand om honom men människorna gick bara förbi. Det här måste nog hända väldigt ofta.
- Självklart, log jag vänligt.
Jag hade inget annat att göra ändå, och det gjorde ont i hjärtat att se pojken så ledsen.
Han berättade var han senast hade sett sin mor, sa sedan att de alltid levt på gatan och att mamma var jättesnäll. Jag hummade bara till svar, frågade hur mamman såg ut.
Pojken berättade, och vi fortsatte leta där han senast hade sett henne. Hon hade gått iväg för att prata med en man, sa han, men när hon inte kom tillbaka på länge så gick han för att leta. Det var då som de andra pojkarna började reta honom. Så han kom bort rejält.
- Du har så kall hand, sa pojken till slut när han hade slutat gråta.
Jag höll hans pyttelilla varma hand löst och osäkert, förvånad över att jag inte alls ville ha hans blod.
Ännu mer förvånad blev jag då jag kände lukten av mat i närheten, och det vattnades i munnen på mig! Jag levde ju på blod, hade aldrig förr velat ha människornas mat!
Jag hade inga pengar, och ingen lust att stjäla dem heller.
Men en sak förvånade mig. Jag visade det inte, ville inte att ungen skulle misstänka något.
När solen gick upp, lyste solen upp mitt ansikte ...
Och inget hände. Ingen smärta. Ingenting. Mitt ansikte blev inte bränt, det hade konstigt nog läkt redan och såren var borta.
Jag kände värmen och ljuset från solen, men det påverkade mig inte mer än att jag kisade med ögonen. Otroligt. Vad var det som höll på att hända?! Jag var ju en vampyr, jag borde ha dött vid det här laget! Men nej, solen påverkade inte mig och jag var hungrig!
Något underligt höll på att hända. Jag var ju fortfarande kall, hjärtat slog inte och jag behövde inte andas.
- Vänta! Fader Sorin! Fader Sorin, jag har tappat bort mamma! Har du sett mamma?
Pojken hade slitit sig loss ur mitt svaga grepp och rusade fram till en äldre man som stod och pratade med två oroliga kvinnor.
- Inte nu Beniamin, ser du inte att jag ... sa mannen då pojken sprang fram till honom.
- Men jag har tappat bort mamma! Mamma gick iväg och ...!
En präst. Det där var en präst. Alltså finns det en kyrka i närheten. Men kyrkan var inte något jag oroade mig för just nu. Prästen hade fått syn på mig, spärrade upp ögonen och skrek:
- Vampyr!
________________________________________________________________________________
MOAHAHAHAHA! Aa, jag vet inte vad det där var till för x3
Kommentera i alla fall, hoppas det blev bra!
//Fjompen :)
Ledsen...ännu en händelselös tråkig del från mig...i nästa kommer det hända mer!!! Jag lovar...jag har till och med redan skrivit den så jag vet att det händer mer i den!!! :P
Kommentera och gör två människor på den här planeten glada!!! XD
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Jag gick på vägen i...solskenet. Jag var fortfarande inte riktigt van vid allt ljus från solen. Världen var vacker på dagen, det måste jag erkänna, men jag kände mig inte trygg. Jag saknade nattens mörker, jag var nattens monster inte dagens monster. Jag suckade och såg mig omkring. Vägen kantades av stora ängar och jag skymtade skogen någon kilometer bort på min högra sida. Jag hade inte mött någon än så länge. Jag önskade att mina ögon hade en annan färg, om någon såg dem så skulle jag avslöjas som vampyr. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg, jag skulle bara följa vägen tills jag kom till en stad.
Jag märkte att alla smådjur undvek mig. Fåglarna flög aldrig över mig, spindlarna på marken sprang åt alla håll förutom mot mig, samma sak med alla myror och andra kryp. Jag suckade. Visst jag tyckte att det var lite roligt att allt och alla var så rädda för mig, att de fruktade mig så mycket, men det kunde bli lite ensamt ibland. Fast jag var glad att människorna höll sig på avstånd, dem hatade jag, men djuren tyckte jag om. Jag hade alltid tyckt om djur, speciellt rävar. Jag hade tillbringat så mycket tid i skogen nära borgen så att djuren där inte längre var rädda för mig, men nu var jag långt från skogen och här blev allt och alla skräckslagna när de fick syn på mig. Jag kände att solen snart skulle gå ner...skönt, då slapp jag den här otrygga känslan. Jag skulle antagligen bli utan mat den här natten, men jag klarade mig säkert.
Precis som jag hade trott så sänkte sig mörkret efter bara en timme. Jag kunde äntligen känna mig trygg igen och ta av mig luvan. Det hade gått en hel dag och jag hade kommit en bra bit. Det var nog inte så långt kvar till den där staden, kanske en natt och en halv dag eller något sånt.
Jag fortsatte gå på vägen, en vampyr blir aldrig trött, men de kunde bli törstiga...blodtörstiga. Maten jag hade fått innan jag hade gett mig av hade inte gett mig så mycket styrka, vilket var konstigt. Blodet jag hade druckit hade varit ungt, och ungt blod gav en mycket kraft, men ändå brände törsten i halsen på mig. Jag kunde knappt dra in luft utan att känna en smärta så stark att jag ville slita av mig själv halsen, bara för att slippa smärtan. Något var fel....väldigt fel. Min blodtörst hade aldrig varit så stark förut, jag hade ingen aning om varför den blev så stark helt plötsligt. Jag hade ju inte känt något innan. Jag stannade och höll mig om halsen, jag ville inte dra in någon mer luft, det gjorde så ont. Jag föll ner på knä med ett stön. Jag kände att kraften var nära på att lämna mig. Plötsligt så slog det mig, det kanske inte var blodtörst. När jag slutade andas så gjorde det inte lika ont längre, det måste ha varit något i luften som hade orsakat smärtan...men vad? Jag såg mig omkring efter orsaken till smärtan, men jag såg inget. Då kände jag doften, helig doft. Jag vände blicken framåt och fick syn på ett torn bakom en kulle. Jag spärrade upp ögonen av förfäran, en kyrka. Det var lukten av den som fick min hals att värka så. Jag ställde mig upp, när jag hade slutat andas hade smärtan lagt sig tillräckligt mycket för att jag skulle kunna resa mig. Om jag inte andades och om jag skyndade mig så skulle jag säkert kunna komma förbi kyrkan. En tanke slog mig, om det fanns en kyrka så fanns det säkert en stad eller en by i närheten. Jag flinade, jag var dem säkert hack i häl.
Lillith
Stephan väckte mig väldigt tidigt, faktisk hann jag knappt somna förrän han väckte mig.
- Jag vet inte hur jag ska få ut dig, solen är på väg upp, väste han med ansiktet inte långt ifrån mitt.
- Det är okej, jag kan ta på mig en mantel.
Han nickade och räckte mig sin egen. Sedan berättade han att var han skulle vänta på mig vid samma staty som vi hade sett igår.
Sedan gick jag. Klättrade ut genom fönstret och landade på ett hustak. Det fanns redan folk på gatorna, affärer var öppna och barn lekte på gatorna. Föräldralösa, förstås. Det här skulle Yelda gilla.
Borde jag ha berättat för Stephan att hans far skulle dö? Jag antog att Yelda var nära, så han hade nog inte länge kvar att leva. Jag måste berätta för Stephan, även om jag ogillade Andrei så var han ju fortfarande Stephans far. Och Stephan förtjänade bättre än att förlora en till person som betydde mycket för honom.
Folk tittade på mig, men inte lika hatfullt som de hade gjort i byn. Förståeligt, jag hade inte dödat någon av dem och de hade nog inga vampyrer här. Inte lika många i alla fall.
Ett barn som grät sprang in i mitt ben och föll omkull, jag återfick balansen och slapp falla på det.
- Har du sett min mamma? grät ungen och såg på mig med stora tårfyllda ögon.
Jag såg på pojken, sedan på de tre andra små pojkarna som hade retat honom. Alla var gatubarn, smutsiga och ovårdade.
- Nej, jag har inte det tyvärr, sa jag medlidande.
Hade Yelda varit här hade pojken varit död nu. Jag sträckte ut handen mot honom och hjälpte honom upp på fötter. Han snyftade och hickade, försökte torka bort smuts som blandats med hans tårar på kinden.
- Kan du hjälpa mig hitta min mamma? snyftade pojken och kramade om mitt ben igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, såg mig omkring efter andra som skulle kunna ta hand om honom men människorna gick bara förbi. Det här måste nog hända väldigt ofta.
- Självklart, log jag vänligt.
Jag hade inget annat att göra ändå, och det gjorde ont i hjärtat att se pojken så ledsen.
Han berättade var han senast hade sett sin mor, sa sedan att de alltid levt på gatan och att mamma var jättesnäll. Jag hummade bara till svar, frågade hur mamman såg ut.
Pojken berättade, och vi fortsatte leta där han senast hade sett henne. Hon hade gått iväg för att prata med en man, sa han, men när hon inte kom tillbaka på länge så gick han för att leta. Det var då som de andra pojkarna började reta honom. Så han kom bort rejält.
- Du har så kall hand, sa pojken till slut när han hade slutat gråta.
Jag höll hans pyttelilla varma hand löst och osäkert, förvånad över att jag inte alls ville ha hans blod.
Ännu mer förvånad blev jag då jag kände lukten av mat i närheten, och det vattnades i munnen på mig! Jag levde ju på blod, hade aldrig förr velat ha människornas mat!
Jag hade inga pengar, och ingen lust att stjäla dem heller.
Men en sak förvånade mig. Jag visade det inte, ville inte att ungen skulle misstänka något.
När solen gick upp, lyste solen upp mitt ansikte ...
Och inget hände. Ingen smärta. Ingenting. Mitt ansikte blev inte bränt, det hade konstigt nog läkt redan och såren var borta.
Jag kände värmen och ljuset från solen, men det påverkade mig inte mer än att jag kisade med ögonen. Otroligt. Vad var det som höll på att hända?! Jag var ju en vampyr, jag borde ha dött vid det här laget! Men nej, solen påverkade inte mig och jag var hungrig!
Något underligt höll på att hända. Jag var ju fortfarande kall, hjärtat slog inte och jag behövde inte andas.
- Vänta! Fader Sorin! Fader Sorin, jag har tappat bort mamma! Har du sett mamma?
Pojken hade slitit sig loss ur mitt svaga grepp och rusade fram till en äldre man som stod och pratade med två oroliga kvinnor.
- Inte nu Beniamin, ser du inte att jag ... sa mannen då pojken sprang fram till honom.
- Men jag har tappat bort mamma! Mamma gick iväg och ...!
En präst. Det där var en präst. Alltså finns det en kyrka i närheten. Men kyrkan var inte något jag oroade mig för just nu. Prästen hade fått syn på mig, spärrade upp ögonen och skrek:
- Vampyr!
________________________________________________________________________________
MOAHAHAHAHA! Aa, jag vet inte vad det där var till för x3
Kommentera i alla fall, hoppas det blev bra!
//Fjompen :)
Ledsen...ännu en händelselös tråkig del från mig...i nästa kommer det hända mer!!! Jag lovar...jag har till och med redan skrivit den så jag vet att det händer mer i den!!! :P
Kommentera och gör två människor på den här planeten glada!!! XD
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Nattens monster- Kapitel 14
Yelda
- Tänker du lämna oss? skrek Tea förskräckt. Jag hade bestämt mig för att prata med dem istället för att skriva ett avskedsbrev....ett stort misstag.
- Ja, jag kan inte låta det där kräket gå ostraffat, röt jag tillbaka. Det fick dem att hålla tyst.
- Jag kommer inte lämna er utan ledare, fortsatte jag lite lägre, men min röst ekade ändå i den stora salen. Alla såg förväntansfullt på mig.
- Jag överlämnar ledarrollen till....., plötsligt kände jag mig osäker, vem skulle klara av ledarrollen? Ingen av dem var födda till ledare, jag och Lillith var det, men jag skulle ge mig av och Lillith var redan borta. Alla såg förväntansfullt på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.
- Till....till..., Jag kunde inte komma på någon. Flera namn dök upp i mitt huvud, Eldin...glöm det, Tea...hon skulle inte klara av det, Laila...även hon skulle inte klara av det, Denise....hon var för ung, Marin...han skulle bara leda klanen i krig, han var väldigt krigslysten av sig, Livia....aldrig i detta liv, jag hatade henne, Trarian...inte så dåligt förslag, han klarade nog av det ganska bra i alla fall.
- Till Trarian, sa jag och alla såg chockat på mig.
- Jag? Varför jag? frågade Trarian förvirrat. Han var lika gammal som jag, alla hade nog trott att någon äldre skulle få ta över.
- Jag tror att du skulle klara av det ganska bra i alla fall, men kom ihåg, om någon dör så dör du, förstår du? frågade jag hotfullt och han nickade. Han var inte speciellt stor, men han hade en hjärna. Han hade rufsigt svart långt hår och silvriga ögon. Tack vare honom så kunde jag skämta med Lillith om att det fanns män som hade längre hår än henne.
- Jag tänker ge mig av så fort mörkret sänker sig, sa jag med samma ton som far brukade använda när han ville visa att han var klar. Jag började gå mot min nya sovsal igen. Jag hade väckt hela klanen för att hålla det där talet, jag ville få det överstökat. Klanen blev nog inte så glad, men jag brydde mig inte.
Jag lade mig ner i fars kista för att sova till kvällen.
- Goddag, muttrade jag och kistan stängdes.
Jag gav mig av när mörkret sänkte sig, precis som jag hade sagt. Jag gick genom skogen mot...ja...min hämnd. Jag hoppades att borgen skulle stå kvar när jag kom tillbaka. Jag flinade åt mitt hot till Trarian. Självklart skulle jag inte döda honom om någon i klanen dog, jag ville bara att han skulle tro det och ta det här på fullaste allvar.
- Hej, vart ska du? frågade Wolfram och sprang ikapp mig, i vargform. Jag stannade och såg på honom med en blick som sa 'är du dum eller?'.
- Å just ja, sa han. Jag himlade med ögonen.
- Vänta lite, sa han och försvann bakom ett träd. Jag hörde ett svagt stön och efter ett tag kom han tillbaka i människoform.
- Hur går det där till egentligen? frågade jag och pekade på honom.
- Jag vet inte riktigt, vårt skinn vänds liksom ut och in, så nu är pälsen under min hud, sa han och ryckte på axlarna, hur det riktigt går till vet vi inte.
Jag log och slog armarna om hans hals.
- Jag gillar dig mer i människoform, sa jag.
- Jag antog det, sa han och kysste mig. Jag log, men så kom jag på vad jag egentligen skulle göra.
- Du, jag måste verkligen gå, jag måste få lite blod i mig, sa jag och backade undan från honom.
- Självklart, jag ska inte hindra dig, sa han med en antydan av besvikelse i rösten.
- Vi ses, sa han och kysste mig snabbt. Jag nickade och lämnade honom. Jag skulle sakna honom, men jag skulle se honom igen. Jag gick till byn lite snabbt och drack mig mätt, och lite mer, vem vet det kanske var dåligt med mat på vägen. Direkt efter min måltid började jag följa efter dräparna. Jag bar en svart mantel på mig som extra skydd mot solen. Jag bar flaskan med vätskan i ett bälte runt midjan och receptet hade jag i min ficka. Jag gick på vägen och byn syntes fortfarande bakom mig. Jag hade luvan nedfälld än så länge. Jag kände på mig att kvällen strax var över och tog snabbt flaskan från mitt bälte och öppnade korken. Jag skulle smörja in min blottade hud med vätskan. Jag hällde ut lite i handen. Vätskan kändes som...inget. Jag såg att den svarta vätskan låg i min hand, men jag kände det inte. Jag förde handen till ansiktet och när vätskan rörde vid mitt ansikte började den röra på sig, bokstavligen. Den rörde sig över mitt ansikte och spred sig över hela min kropp tills den täckte all min hud, då sjönk den in i mig och jag kände att det blev lite kallare än vanligt.
- Wow, det där var...oväntat, sa jag chockat och satte på korken på flaskan igen och satte fast den i mitt svarta bälte. Jag vände mig om precis i tid för att se solen gå upp. Solstrålarna spred sig över den lilla byn och lös upp världen med sitt ljus. Jag bara stirrade på scenen framför mig.
- Det är så...vackert, sa jag förvånat och bara stirrade på min största fiende, solen.
- Lillith skulle ha älskat att se det här, sa jag och vände ryggen åt den vackra scenen. Jag fällde upp luvan för att skymma mitt ansikte, jag ville ju inte bli avslöjad som en vampyr i solsken.
- Andrei Rosescu, bäst du vaktar din rygg, sa jag med ett flin och började min vandring mot min hämnd.
Lillith
- Vad hette hon?
Natt igen. Stephan red och jag gick bredvid, han hade till slut gått med på det. Jag behövde ju trots allt inte vila och blev inte heller trött.
- Camelia. Hon var nitton, lite äldre än du är, svarade Stephan.
Jag kunde inte avgöra om det gjorde ont för honom att prata om henne eller inte, så jag fortsatte fråga.
- Hade hon varit din fästmö länge?
Han skakade på huvudet.
- Något år bara. Vi träffades tack vare våra föräldrar, far ville inte att jag skulle gifta mig med henne först ... antar att han fick som han ville.
Vi fortsatte tysta, jag vågade inte fråga med för jag hade hört smärtan i hans röst. Han älskade henne fortfarande, saknade henne och var inte tillfredsställd även om han hade hämnats mördaren. Hur kunde han förresten stå ut med mig? Mördarens dotter. Han borde hata mig. Kanske gjorde han det? Lät han mig stanna för att han tyckte synd om mig?
- Hon reste till din by för att hjälpa en gammal släkting. Jag sista gången jag såg henne var flera månader sedan. Det tog lång tid innan jag fick reda på vad som hände.
Hur stod han ut med mig egentligen? Borde jag fråga det? Eller var det en opassande fråga? Nej, jag fick låta den vara ett tag. Det enda jag egentligen ville var att han skulle bli lycklig, och jag tror inte att min närvaro hjälpte till i det fallet. Jag gjorde ingen nytta, och separerade dessutom två familjemedlemmar. Visserligen behövde jag ingen mat eller vila (jo, blod efter ett tag, men inte riktigt än), men jag fanns ju bara där. Onödig.
***
Staden var onödigt stor, byggd i sten och grå och otrevlig. Det var i alla fall mitt första intryck av den. När vi kom fram var det natt, och Stephans far mötte oss vid en sorts staty på en folktom gata.
- Bra att du blev av med hästen, men vampyren glömde du, sa fadern till Stephan.
- Sluta, muttrade Stephan utan att lägga till ett artigt "far".
Jag vände mig skamset bort och såg längs med den mörka gatan. Gud, jag ville ha mat!
Vänta ... Mat? "Gud"?!
- Lillith, kommer du? frågade Stephan och väckte mig ur mina chockade tankar.
- Nej, det gör hon inte.
- Far!
- Tror du de kommer att släppa in henne?! Han är en kristen, Stephan, vad är det du inte fattar?! röt fadern plötsligt och slängde ut med armarna.
- Då får hon komma in genom fönstret, jag tänker inte låta henne stanna kvar härute.
Jag stoppade ett brett leende som hade varit på väg att visa sig, inte rätt tid att le när en fullvuxen vampyrdräpare stirrade på en med galen blick.
- Hon är en vampyr! Hon själv är det farligaste som kan drabba den här staden!
Vad Andrei än sa så smugglade Stephan in mig i rummet han skulle sova i. Efter att ha tagit bort allt religiöst förstås. Hemmet var faktiskt kristet, jag kunde känna att det liksom var svårt att andas.
Nu när Stephan hade dräpt vampyren han hade varit ute efter kunde han vrida tillbaka sitt dygn igen. Han sov resten av natten, (det blev lite läskigt då en piga kikade in för att se om han sov, men hon märkte mig inte). Jag såg att han hade ett litet porträtt av en ung kvinna i handen. Det måste ha varit hans fästmö.
Det gjorde ont att se att han höll det så nära hjärtat. Men förstås, hur kunde jag tro att jag skulle vara den första flickan som han skulle falla för? Naivt.
Egentligen, han behövde inte mig. Jag gjorde ingen nytta för honom, var bara kanske som ett husdjur att ta hand om. Eller en vän, om jag vågade hoppas på så mycket. Men jag hade ingen rätt att kräva mer än vänskap av honom. Han hade förlorat den han älskade, jag kunde inte bara komma in och kräva hans kärlek. Det skulle vara hjärtlöst.
Och jag hade ett hjärta. Även om det inte fungerade, så fanns det där.
______________________________________________________________________________
Sentimentalt ... x3 Don't judge me! xD
//Fjompen :)
Wow...det hände ju INGENTING i min del o.O Jag måste verkligen få till en mer händelsefull del nästa gång!!!-.-' Jag hoppas att ni ändå gillade det!!! :P KOMMENTERA och vi blir glada!!! XD
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^vv^
- Tänker du lämna oss? skrek Tea förskräckt. Jag hade bestämt mig för att prata med dem istället för att skriva ett avskedsbrev....ett stort misstag.
- Ja, jag kan inte låta det där kräket gå ostraffat, röt jag tillbaka. Det fick dem att hålla tyst.
- Jag kommer inte lämna er utan ledare, fortsatte jag lite lägre, men min röst ekade ändå i den stora salen. Alla såg förväntansfullt på mig.
- Jag överlämnar ledarrollen till....., plötsligt kände jag mig osäker, vem skulle klara av ledarrollen? Ingen av dem var födda till ledare, jag och Lillith var det, men jag skulle ge mig av och Lillith var redan borta. Alla såg förväntansfullt på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.
- Till....till..., Jag kunde inte komma på någon. Flera namn dök upp i mitt huvud, Eldin...glöm det, Tea...hon skulle inte klara av det, Laila...även hon skulle inte klara av det, Denise....hon var för ung, Marin...han skulle bara leda klanen i krig, han var väldigt krigslysten av sig, Livia....aldrig i detta liv, jag hatade henne, Trarian...inte så dåligt förslag, han klarade nog av det ganska bra i alla fall.
- Till Trarian, sa jag och alla såg chockat på mig.
- Jag? Varför jag? frågade Trarian förvirrat. Han var lika gammal som jag, alla hade nog trott att någon äldre skulle få ta över.
- Jag tror att du skulle klara av det ganska bra i alla fall, men kom ihåg, om någon dör så dör du, förstår du? frågade jag hotfullt och han nickade. Han var inte speciellt stor, men han hade en hjärna. Han hade rufsigt svart långt hår och silvriga ögon. Tack vare honom så kunde jag skämta med Lillith om att det fanns män som hade längre hår än henne.
- Jag tänker ge mig av så fort mörkret sänker sig, sa jag med samma ton som far brukade använda när han ville visa att han var klar. Jag började gå mot min nya sovsal igen. Jag hade väckt hela klanen för att hålla det där talet, jag ville få det överstökat. Klanen blev nog inte så glad, men jag brydde mig inte.
Jag lade mig ner i fars kista för att sova till kvällen.
- Goddag, muttrade jag och kistan stängdes.
Jag gav mig av när mörkret sänkte sig, precis som jag hade sagt. Jag gick genom skogen mot...ja...min hämnd. Jag hoppades att borgen skulle stå kvar när jag kom tillbaka. Jag flinade åt mitt hot till Trarian. Självklart skulle jag inte döda honom om någon i klanen dog, jag ville bara att han skulle tro det och ta det här på fullaste allvar.
- Hej, vart ska du? frågade Wolfram och sprang ikapp mig, i vargform. Jag stannade och såg på honom med en blick som sa 'är du dum eller?'.
- Å just ja, sa han. Jag himlade med ögonen.
- Vänta lite, sa han och försvann bakom ett träd. Jag hörde ett svagt stön och efter ett tag kom han tillbaka i människoform.
- Hur går det där till egentligen? frågade jag och pekade på honom.
- Jag vet inte riktigt, vårt skinn vänds liksom ut och in, så nu är pälsen under min hud, sa han och ryckte på axlarna, hur det riktigt går till vet vi inte.
Jag log och slog armarna om hans hals.
- Jag gillar dig mer i människoform, sa jag.
- Jag antog det, sa han och kysste mig. Jag log, men så kom jag på vad jag egentligen skulle göra.
- Du, jag måste verkligen gå, jag måste få lite blod i mig, sa jag och backade undan från honom.
- Självklart, jag ska inte hindra dig, sa han med en antydan av besvikelse i rösten.
- Vi ses, sa han och kysste mig snabbt. Jag nickade och lämnade honom. Jag skulle sakna honom, men jag skulle se honom igen. Jag gick till byn lite snabbt och drack mig mätt, och lite mer, vem vet det kanske var dåligt med mat på vägen. Direkt efter min måltid började jag följa efter dräparna. Jag bar en svart mantel på mig som extra skydd mot solen. Jag bar flaskan med vätskan i ett bälte runt midjan och receptet hade jag i min ficka. Jag gick på vägen och byn syntes fortfarande bakom mig. Jag hade luvan nedfälld än så länge. Jag kände på mig att kvällen strax var över och tog snabbt flaskan från mitt bälte och öppnade korken. Jag skulle smörja in min blottade hud med vätskan. Jag hällde ut lite i handen. Vätskan kändes som...inget. Jag såg att den svarta vätskan låg i min hand, men jag kände det inte. Jag förde handen till ansiktet och när vätskan rörde vid mitt ansikte började den röra på sig, bokstavligen. Den rörde sig över mitt ansikte och spred sig över hela min kropp tills den täckte all min hud, då sjönk den in i mig och jag kände att det blev lite kallare än vanligt.
- Wow, det där var...oväntat, sa jag chockat och satte på korken på flaskan igen och satte fast den i mitt svarta bälte. Jag vände mig om precis i tid för att se solen gå upp. Solstrålarna spred sig över den lilla byn och lös upp världen med sitt ljus. Jag bara stirrade på scenen framför mig.
- Det är så...vackert, sa jag förvånat och bara stirrade på min största fiende, solen.
- Lillith skulle ha älskat att se det här, sa jag och vände ryggen åt den vackra scenen. Jag fällde upp luvan för att skymma mitt ansikte, jag ville ju inte bli avslöjad som en vampyr i solsken.
- Andrei Rosescu, bäst du vaktar din rygg, sa jag med ett flin och började min vandring mot min hämnd.
Lillith
- Vad hette hon?
Natt igen. Stephan red och jag gick bredvid, han hade till slut gått med på det. Jag behövde ju trots allt inte vila och blev inte heller trött.
- Camelia. Hon var nitton, lite äldre än du är, svarade Stephan.
Jag kunde inte avgöra om det gjorde ont för honom att prata om henne eller inte, så jag fortsatte fråga.
- Hade hon varit din fästmö länge?
Han skakade på huvudet.
- Något år bara. Vi träffades tack vare våra föräldrar, far ville inte att jag skulle gifta mig med henne först ... antar att han fick som han ville.
Vi fortsatte tysta, jag vågade inte fråga med för jag hade hört smärtan i hans röst. Han älskade henne fortfarande, saknade henne och var inte tillfredsställd även om han hade hämnats mördaren. Hur kunde han förresten stå ut med mig? Mördarens dotter. Han borde hata mig. Kanske gjorde han det? Lät han mig stanna för att han tyckte synd om mig?
- Hon reste till din by för att hjälpa en gammal släkting. Jag sista gången jag såg henne var flera månader sedan. Det tog lång tid innan jag fick reda på vad som hände.
Hur stod han ut med mig egentligen? Borde jag fråga det? Eller var det en opassande fråga? Nej, jag fick låta den vara ett tag. Det enda jag egentligen ville var att han skulle bli lycklig, och jag tror inte att min närvaro hjälpte till i det fallet. Jag gjorde ingen nytta, och separerade dessutom två familjemedlemmar. Visserligen behövde jag ingen mat eller vila (jo, blod efter ett tag, men inte riktigt än), men jag fanns ju bara där. Onödig.
***
Staden var onödigt stor, byggd i sten och grå och otrevlig. Det var i alla fall mitt första intryck av den. När vi kom fram var det natt, och Stephans far mötte oss vid en sorts staty på en folktom gata.
- Bra att du blev av med hästen, men vampyren glömde du, sa fadern till Stephan.
- Sluta, muttrade Stephan utan att lägga till ett artigt "far".
Jag vände mig skamset bort och såg längs med den mörka gatan. Gud, jag ville ha mat!
Vänta ... Mat? "Gud"?!
- Lillith, kommer du? frågade Stephan och väckte mig ur mina chockade tankar.
- Nej, det gör hon inte.
- Far!
- Tror du de kommer att släppa in henne?! Han är en kristen, Stephan, vad är det du inte fattar?! röt fadern plötsligt och slängde ut med armarna.
- Då får hon komma in genom fönstret, jag tänker inte låta henne stanna kvar härute.
Jag stoppade ett brett leende som hade varit på väg att visa sig, inte rätt tid att le när en fullvuxen vampyrdräpare stirrade på en med galen blick.
- Hon är en vampyr! Hon själv är det farligaste som kan drabba den här staden!
Vad Andrei än sa så smugglade Stephan in mig i rummet han skulle sova i. Efter att ha tagit bort allt religiöst förstås. Hemmet var faktiskt kristet, jag kunde känna att det liksom var svårt att andas.
Nu när Stephan hade dräpt vampyren han hade varit ute efter kunde han vrida tillbaka sitt dygn igen. Han sov resten av natten, (det blev lite läskigt då en piga kikade in för att se om han sov, men hon märkte mig inte). Jag såg att han hade ett litet porträtt av en ung kvinna i handen. Det måste ha varit hans fästmö.
Det gjorde ont att se att han höll det så nära hjärtat. Men förstås, hur kunde jag tro att jag skulle vara den första flickan som han skulle falla för? Naivt.
Egentligen, han behövde inte mig. Jag gjorde ingen nytta för honom, var bara kanske som ett husdjur att ta hand om. Eller en vän, om jag vågade hoppas på så mycket. Men jag hade ingen rätt att kräva mer än vänskap av honom. Han hade förlorat den han älskade, jag kunde inte bara komma in och kräva hans kärlek. Det skulle vara hjärtlöst.
Och jag hade ett hjärta. Även om det inte fungerade, så fanns det där.
______________________________________________________________________________
Sentimentalt ... x3 Don't judge me! xD
//Fjompen :)
Wow...det hände ju INGENTING i min del o.O Jag måste verkligen få till en mer händelsefull del nästa gång!!!-.-' Jag hoppas att ni ändå gillade det!!! :P KOMMENTERA och vi blir glada!!! XD
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^vv^
Friday, April 13, 2012
Nattens monster- Kapitel 13
Yelda
Solen hade gått upp, men jag var vaken. Lillith hade säkert sökt skydd nu, eller så var hon död, men jag brydde mig inte om vilket. Allt jag brydde mig om var min hämnd. Dräparna var inte dumma, så de måste ha gett sig av till en stad långt härifrån, de visste att jag tänkte hämnas min fars död. Hur skulle jag kunna komma ikapp dem när jag omöjligt kunde röra mig i solljus. Jag suckade. Jag satt vid fars skrivbord med en penna i handen och stirrade på en bit papper. Jag hade tänkt skriva ett avskedsbrev där det skulle stå vem som skulle ta över ledarskapet tills jag kom tillbaka, men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte röra mig i solljus. Med en suck släppte jag pennan.
- Vem försöker jag lura? Jag kan omöjligt få tag på dem, sa jag och begravde ansiktet i händerna.
- Yelda? Jag ryckte till.
- Mor? frågade jag försiktigt.
- Yelda? Jag såg upp från mina händer och letade efter den som sa mitt namn.
- Mor? sa jag förtvivlat och ställde mig upp.
- Mor vart är du? frågade jag och såg mig förtvivlat om i rummet.
- Yelda? Jag stannade och stirrade på spegelskärvan.
- Mor? sa jag förvirrat och gick fram till spegelskärvan som låg på skrivbordet. Ett svagt dimmigt ljus verkade komma från den. Jag satte mig på stolen och tog upp spegeln. Min förvirrade spegelbild stirrade tillbaka på mig.
- Yelda din syster är i fara, sa rösten som lät precis som min mor.
- Mor? frågade jag igen, det här förvirrade mig.
- Du måste hjälpa din syster Yelda, hon kan inte rå för att hon är olyckligt kär, du måste hjälpa henne, Stephans far litar inte på henne, fortsatte rösten.
- Tack vare henne är far död, sa jag irriterat.
- Din far borde ha dött för länge sedan, jag är ledsen att ni tvingades växa upp med honom, sa mors röst från spegeln.
- Vad menar du? frågade jag förvirrat.
- Jag har inte mycket tid Yelda, lyft på plankan i din fars skåp, det ligger en flaska där, läs brevet det förklarar allt, sa mors röst stressat.
- Mor? sa jag förtvivlat när det svaga ljuset började försvinna, men mor var borta. Med darrande händer släppte jag spegeln igen och vände blicken till skåpet. Vilken flaska? Jag ställde mig nervöst upp och gick fram till skåpet. Jag öppnade skåpet och såg ner på plankorna i bottnen. Skåpet var byggt så att skåpets botten stod direkt på rummets stengolv. Jag satte mig på knä och kände försiktigt på plankorna. En planka satt lite löst. Jag grävde in mina långa naglar mellan plankorna och lyfte upp den lösa plankan. Under den fanns ett hål i golvet. Precis som min mors röst hade sagt så låg det en flaska som var ungefär lika lång som från min handled till mitt långfingers spets, och den var lika bred som mitt lillfinger var långt. Flaskan var genomskinlig och innehöll en svart vätska. Jag lyfte försiktigt upp den och synade den. Jag tog av träkorken och luktade försiktigt på vätskan. Liljor, den doftade liljor. Jag satte tillbaka korken och såg ner i hålet igen. Under flaskan hade det legat ett gult och gammalt kuvert. Jag tog upp det och borstade av lite dam. Jag rev upp en öppning med nageln och tog ut brevet och vecklade ut det.
Kära Yelda eller Lillith.
Om någon av er läser det här så betyder det att jag har kontaktat er med min spegel och att en ,eller båda, av er behöver hjälp.
Flaskan som du nu håller i innehåller en vätska som du kan använda för att tåla solljus. Du måste smörja in din blottade hud med det var tredje timme, efter tre timmar slutar det verka och solen bränner ihjäl dig. Om det tar slut så måste du göra mer. Receptet finns i kuvertet.
Kom ihåg, berätta inte för någon om vare sig vätskan eller spegeln.
Vem av er som än läser det här så vill jag att ni båda ska veta att jag älskar er och saknar er.
Med vänliga hälsningar Aurora Frumoscu, er mor.
Jag stirrade på brevet och sedan på flaskan. Mina problem var lösta, jag kunde röra mig under dagen. Eftersom jag egentligen inte behövde någon sömn så skulle jag lätt komma ifatt dem. Jag flinade och kramade flaskan hårt. Jag skulle få min hämnd och inget skulle stoppa mig, inte ens solen. Andrei Rosescu skulle dö ändå.
Lillith
- Jag är ledsen att det blev så här, sa Stephan med en suck.
- Det är okej, mumlade jag.
Jag ville säga något mer, men smärtan som kom tillbaka fick mig att tystna. Undrar hur mitt ansikte såg ut nu.
Vi hade rest i ett helt dygn, det började ljusna nu och Stephan skulle stanna för att vila. Hans far hade ridit i förväg, ville inte vara i närheten av mig.
Jag kände mig så onödig, som en börda där jag satt framför Stephan på hästen med hans armar på varsin sida om mig.
- Stephan? frågade jag över axeln.
- Mm? hördes det trött till svar.
- Varför dödade du far? För att han var en vampyr?
Stephan var tyst ett tag. Underligt nog var hästen inte rädd för mig, vilket jag uppskattade. Den hade varit lite missnöjd med att ha mig i närheten, men efter några timmar försvann det och jag kunde till och med lägga handen på mulen.
Stephan skulle stanna hos några vänner som bodde i närheten. En dag bara, för att få lite sömn, och sedan skulle vi fortsätta. Det kändes som om jag bara var i vägen, Stephan verkade så trött och lättretlig.
- Han dödade min fästmö, suckade Stephan till slut och steg av hästen.
Jag visste inte vad jag skulle först reagera på, att han hoppade av hästen eller att han ... han hade haft en fästmö.
- Jag är ledsen, sa jag stelt. Varför steg du - ..?
- Han börjar bli trött, förklarade Stephan.
- Då är det bäst att du hoppar upp, jag kan gå. Jag har inget behov av vila.
Innan han hann protestera steg jag ner och började gå själv.
Fästmö. Han hade haft en fästmö. Så det var därför som han ... Han var så stel mot mig för att han inte tyckte om mig på det viset. Stephans hjärta var redan taget. Av någon som var död. Undrar hur hon hade varit. Hur var kvinnan som Stephan älskade? Hade han förändrats till den han var nu efter att hon dött? Jag vågade inte fråga honom något av det.
Medan han sov satt jag på golvet och studerade min brännskada i en spegelskärva. Halva mitt ansikte var bränt, högra halvan. Ögonfransarna var hela, läpparna också. Men kinden och örat ... Fruktansvärt. Hade far sett hade han sparkat ut mig ur den "vackra" klanen direkt. Jag platsade inte längre där.
Jag lyfte blicken mot Stephan.
- Jag platsar inte i ditt hjärta heller, eller hur? viskade jag.
I just den stunden kändes det verkligen som om jag skulle gråta.
_______________________________________________________________________________
Förlåt för min dåliga del, jag har fastnat något otrooooligt xD
//Fjompen :)
Mohahahahaaa Yelda är på krigsstigen!!! >:D
Kommentera gärna vad ni tycker, eller ställ frågor!!! ^vv^
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Solen hade gått upp, men jag var vaken. Lillith hade säkert sökt skydd nu, eller så var hon död, men jag brydde mig inte om vilket. Allt jag brydde mig om var min hämnd. Dräparna var inte dumma, så de måste ha gett sig av till en stad långt härifrån, de visste att jag tänkte hämnas min fars död. Hur skulle jag kunna komma ikapp dem när jag omöjligt kunde röra mig i solljus. Jag suckade. Jag satt vid fars skrivbord med en penna i handen och stirrade på en bit papper. Jag hade tänkt skriva ett avskedsbrev där det skulle stå vem som skulle ta över ledarskapet tills jag kom tillbaka, men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte röra mig i solljus. Med en suck släppte jag pennan.
- Vem försöker jag lura? Jag kan omöjligt få tag på dem, sa jag och begravde ansiktet i händerna.
- Yelda? Jag ryckte till.
- Mor? frågade jag försiktigt.
- Yelda? Jag såg upp från mina händer och letade efter den som sa mitt namn.
- Mor? sa jag förtvivlat och ställde mig upp.
- Mor vart är du? frågade jag och såg mig förtvivlat om i rummet.
- Yelda? Jag stannade och stirrade på spegelskärvan.
- Mor? sa jag förvirrat och gick fram till spegelskärvan som låg på skrivbordet. Ett svagt dimmigt ljus verkade komma från den. Jag satte mig på stolen och tog upp spegeln. Min förvirrade spegelbild stirrade tillbaka på mig.
- Yelda din syster är i fara, sa rösten som lät precis som min mor.
- Mor? frågade jag igen, det här förvirrade mig.
- Du måste hjälpa din syster Yelda, hon kan inte rå för att hon är olyckligt kär, du måste hjälpa henne, Stephans far litar inte på henne, fortsatte rösten.
- Tack vare henne är far död, sa jag irriterat.
- Din far borde ha dött för länge sedan, jag är ledsen att ni tvingades växa upp med honom, sa mors röst från spegeln.
- Vad menar du? frågade jag förvirrat.
- Jag har inte mycket tid Yelda, lyft på plankan i din fars skåp, det ligger en flaska där, läs brevet det förklarar allt, sa mors röst stressat.
- Mor? sa jag förtvivlat när det svaga ljuset började försvinna, men mor var borta. Med darrande händer släppte jag spegeln igen och vände blicken till skåpet. Vilken flaska? Jag ställde mig nervöst upp och gick fram till skåpet. Jag öppnade skåpet och såg ner på plankorna i bottnen. Skåpet var byggt så att skåpets botten stod direkt på rummets stengolv. Jag satte mig på knä och kände försiktigt på plankorna. En planka satt lite löst. Jag grävde in mina långa naglar mellan plankorna och lyfte upp den lösa plankan. Under den fanns ett hål i golvet. Precis som min mors röst hade sagt så låg det en flaska som var ungefär lika lång som från min handled till mitt långfingers spets, och den var lika bred som mitt lillfinger var långt. Flaskan var genomskinlig och innehöll en svart vätska. Jag lyfte försiktigt upp den och synade den. Jag tog av träkorken och luktade försiktigt på vätskan. Liljor, den doftade liljor. Jag satte tillbaka korken och såg ner i hålet igen. Under flaskan hade det legat ett gult och gammalt kuvert. Jag tog upp det och borstade av lite dam. Jag rev upp en öppning med nageln och tog ut brevet och vecklade ut det.
Kära Yelda eller Lillith.
Om någon av er läser det här så betyder det att jag har kontaktat er med min spegel och att en ,eller båda, av er behöver hjälp.
Flaskan som du nu håller i innehåller en vätska som du kan använda för att tåla solljus. Du måste smörja in din blottade hud med det var tredje timme, efter tre timmar slutar det verka och solen bränner ihjäl dig. Om det tar slut så måste du göra mer. Receptet finns i kuvertet.
Kom ihåg, berätta inte för någon om vare sig vätskan eller spegeln.
Vem av er som än läser det här så vill jag att ni båda ska veta att jag älskar er och saknar er.
Med vänliga hälsningar Aurora Frumoscu, er mor.
Jag stirrade på brevet och sedan på flaskan. Mina problem var lösta, jag kunde röra mig under dagen. Eftersom jag egentligen inte behövde någon sömn så skulle jag lätt komma ifatt dem. Jag flinade och kramade flaskan hårt. Jag skulle få min hämnd och inget skulle stoppa mig, inte ens solen. Andrei Rosescu skulle dö ändå.
Lillith
- Jag är ledsen att det blev så här, sa Stephan med en suck.
- Det är okej, mumlade jag.
Jag ville säga något mer, men smärtan som kom tillbaka fick mig att tystna. Undrar hur mitt ansikte såg ut nu.
Vi hade rest i ett helt dygn, det började ljusna nu och Stephan skulle stanna för att vila. Hans far hade ridit i förväg, ville inte vara i närheten av mig.
Jag kände mig så onödig, som en börda där jag satt framför Stephan på hästen med hans armar på varsin sida om mig.
- Stephan? frågade jag över axeln.
- Mm? hördes det trött till svar.
- Varför dödade du far? För att han var en vampyr?
Stephan var tyst ett tag. Underligt nog var hästen inte rädd för mig, vilket jag uppskattade. Den hade varit lite missnöjd med att ha mig i närheten, men efter några timmar försvann det och jag kunde till och med lägga handen på mulen.
Stephan skulle stanna hos några vänner som bodde i närheten. En dag bara, för att få lite sömn, och sedan skulle vi fortsätta. Det kändes som om jag bara var i vägen, Stephan verkade så trött och lättretlig.
- Han dödade min fästmö, suckade Stephan till slut och steg av hästen.
Jag visste inte vad jag skulle först reagera på, att han hoppade av hästen eller att han ... han hade haft en fästmö.
- Jag är ledsen, sa jag stelt. Varför steg du - ..?
- Han börjar bli trött, förklarade Stephan.
- Då är det bäst att du hoppar upp, jag kan gå. Jag har inget behov av vila.
Innan han hann protestera steg jag ner och började gå själv.
Fästmö. Han hade haft en fästmö. Så det var därför som han ... Han var så stel mot mig för att han inte tyckte om mig på det viset. Stephans hjärta var redan taget. Av någon som var död. Undrar hur hon hade varit. Hur var kvinnan som Stephan älskade? Hade han förändrats till den han var nu efter att hon dött? Jag vågade inte fråga honom något av det.
Medan han sov satt jag på golvet och studerade min brännskada i en spegelskärva. Halva mitt ansikte var bränt, högra halvan. Ögonfransarna var hela, läpparna också. Men kinden och örat ... Fruktansvärt. Hade far sett hade han sparkat ut mig ur den "vackra" klanen direkt. Jag platsade inte längre där.
Jag lyfte blicken mot Stephan.
- Jag platsar inte i ditt hjärta heller, eller hur? viskade jag.
I just den stunden kändes det verkligen som om jag skulle gråta.
_______________________________________________________________________________
Förlåt för min dåliga del, jag har fastnat något otrooooligt xD
//Fjompen :)
Mohahahahaaa Yelda är på krigsstigen!!! >:D
Kommentera gärna vad ni tycker, eller ställ frågor!!! ^vv^
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Vampyrfakta Del 2 - "Hur du hittar en vampyr."
Hur ser vampyrer ut?
Bleka, eleganta och fantastiskt snygga, säger du? Nja, tror inte det.
Bleka är de nog, de har ju inget blod och är praktiskt taget vandrande lik, de har en hemsk rutten andedräkt (som sagt, de är ruttnande lik) och långa naglar.
Många källor säger även att vampyrer ha sammanvuxna ögonbryn, fåriga handflator och även vassa hörntänder. Men på senare tider har man ändrar dem lite, nu växer hörntänderna när vampyren är hungrig och de glittrar i solskenet. Vampyrer är kalla, luktar illa och tål inte heller vitlök eller stark mat.
Vanligtvis sägs det även att vampyrer inte kastar skuggor och har ingen spegelbild. Vad jag har läst så beror det på att spegeln visar själen, och vampyrer har ingen själ.
Om du misstänker att en vampyr stampar omkring i dina trakter och du är rätt säker på vilken grav det är vampyren finns i, så kan du göra/undersöka följande för att bli helt säker:
Bleka, eleganta och fantastiskt snygga, säger du? Nja, tror inte det.
Bleka är de nog, de har ju inget blod och är praktiskt taget vandrande lik, de har en hemsk rutten andedräkt (som sagt, de är ruttnande lik) och långa naglar.
Vanligtvis sägs det även att vampyrer inte kastar skuggor och har ingen spegelbild. Vad jag har läst så beror det på att spegeln visar själen, och vampyrer har ingen själ.
Om du misstänker att en vampyr stampar omkring i dina trakter och du är rätt säker på vilken grav det är vampyren finns i, så kan du göra/undersöka följande för att bli helt säker:
- Finns det hål i marken på den graven? Tillräckligt stora för att fingrarna ska få plats? Då är det en vampyrs grav.
- Låt en oskuld pojke rida en vit hingst över kyrkogården (vissa källor säger att pojken ska vara naken eller att det lika gärna kan vara en oskuld flicka). Om det finns en grav som hästen inte vill gå över, så ligger det en vampyr där.
- Du kan förstås även leta efter vampyrens skugga, om du råkar umgås med en. Leta efter spegelbilder och servera dem stark mat. Om de vägrar äta den, så är det antingen en allergisk människa eller en vampyr, vem vet?
När du väl har öppnat kistan kan du leta efter följande på kroppen (om kroppen inte är där så är det ett annat problem, men det får du läsa om i nästa Vampyrfakta.):
- Är ögonen öppna? Fuktiga? Yep, definitivt en vampyr!
- Känns kroppen mjuk och levande, inte alls ruttnande eller äcklig? En vampyr.
- Finns det blod i ådrorna? Det borde det inte göra, det är ju en vampyr. Du ser hur all "fakta" går emot varann.
- Kistan är fylld med blod! Fy fan vad äcklig, men ja, det är en vampyr.
- Klösmärken på kistlocket? Innan du får för dig att ta på kroppen, ring polisen och få den undersökt. Man kan inte vara säker, det kanske var ett mord?
- Och sist men inte minst: finns det två små hål i halsen? Då har personen blivit smittad då den levde och går nu igen som vampyr, eller blev biten av en orm, svimmade och blev levande begravd.
Det var allt för dagens Vampyrfakta, ställ frågor utifall ni vill veta mer! Eller sök på Google, det hjälper nog xD
//Fjompen :)
Nattens monster- Kapitel 12
Yelda
Jag stirrade på den krossade spegeln. I handen höll jag Lilliths avskedsbrev. Jag kände ingen sorg över att hon hade lämnat mig, den satmaran kunde lika gärna gå och dö, men jag förstod inte hur hon hade kunnat ta sönder mors spegel. Den spegeln var min viktigaste ägodel. Den hade funnits i mors släkt i generationer. Hur kunde hon? Jag trodde att den var lika viktig för henne som den var för mig. Jag böjde mig ner och tog upp den största biten jag kunde hitta. Brevet lade jag på mitt skrivbord innan jag lämnade rummet. Jag tänkte flytta in i fars sovsal, jag ville inte bo i den gamla. Den påminde mig bara om Lillith och hennes svek. Jag gick med snabba steg ner för spiraltrappan. Ingen sa något till mig när jag kom ut i den stora salen. 'Bra, de borde hålla tyst' tänkte jag bittert och gick ner för trappan till min nya sovsal. Wolfram hade gått hem till sin flock. Egentligen så hade jag ingen aning om vart de bodde, ingen visste nog det förutom de själva.
Jag lade spegelbiten på fars skrivbord och satte mig i kistan med en suck. Den luktade precis som far, blod och doften av liljor. Far älskade nämligen liljor. Far brukade plocka liljor varje natt och ställa vaser fulla av liljor lite här och var i slottet. Självklart dog de snabbt eftersom de aldrig fick något solljus. Därför fick han lov att plocka nya varje natt. Mor brukade alltid skratta åt honom när han kom hem med armarna fulla med liljor varje natt.
- Vilken överraskning, liljor, brukade hon säga med ett låtsats förvånat ansiktsuttryck. Jag och Lillith brukade alltid skratta åt henne när hon sa så, men nu var den tiden över. Far kom aldrig hem med liljor längre, mor skämtade aldrig om det mer och jag hade ingen syster att skratta med. Min familj var borta, alla hade lämnat mig. De flesta förstår inte vad de har förrän det tas ifrån dem, just så kände jag. Far brukade alltid bara sitta i sin sovsal ända sedan mor dog. När mor levde så hade vi varit en familj, vi hade jagat tillsammans, lekt tillsammans och...ja...gjort familjsaker. Mors död hade krossat vår familj helt. Jag och Lillith fortsatte jaga tillsammans, men vi gled mer och mer isär på grund av våra olikheter.
- Får vi komma in? frågade en röst från dörren. Jag nickade utan att se efter vem det var. Självklart var det gänget.
- Hur mår du? frågade Laila oroligt och satte sig bredvid mig i kistan.
- Bra, ljög jag och lyckades le.
- Eldin hittade Lilliths brev, har hon verkligen stuckit? frågade Tea och satte sig ner på min andra sida. Eldin stod framför kistan lutad mot väggen, bredvid min mors porträtt.
- Ja, hon är borta, sa jag och nickade.
- Jag fattar inte att byrackan inte hjälpte din far, han kunde ha räddat honom, sa Tea och uttalade byrackan med avsmak. Hennes ord fick Eldin att se nyfiket på mig. 'Vad tänker du svara på det?' tycktes hans blick säga.
- Han kunde inte göra något, båda skulle ha dött om han hade försökt, sa jag irriterat. Eldin flinade åt mitt svar. Jag var körd.
- Försvarar du honom? frågade Laila förvånat.
- Du hatar ju honom, hur kan du säga så? frågade Tea och for upp på fötter. Hon stod i kistan och såg förvånat ner på mig.
- Bäst att du berättar, sa Eldin med ett flin.
- Berätta vad? frågade Laila nyfiket men ändå misstänksamt.
- Ja berätta vad? frågade Tea, men hon lät mer misstänksam än nyfiken. Jag blundade och tog sats. 'Mitt liv är över' tänkte jag innan jag öppnade munnen och sa:
- Wolfram kysste mig. Tystnad. Jag öppnade ögonen och såg att Tea och Laila satt tysta och bara stirrade på mig. Jag vände blicken mot Eldin precis när han började skratta.
- Snälla säg att du puttade undan honom och gav honom en rejäl utskällning, sa Laila bedjande.
- Jag kysste honom tillbaka och...ja...vi är ett par nu, sa jag försiktigt.
- Han är en varulv, röt Tea menande.
- Kanske det, men det är något med han som bara...jag vet inte jag gillar honom bara, sa jag förtvivlat.
- Åh, vänta tills de andra får veta, sa Tea och började gå mot dörren.
- Som din nye ledare befaller jag er alla att hålla tyst om det här. Ni ska inte prata om det, skriva om det eller något sant nånsin, röt jag och hon stannade med handen på dörrhandtaget.
- Visst, muttrade hon och lämnade rummet.
- Kom Eldin vi går, muttrade Laila och drog med sig Eldin ut ur rummet och lämnade mig kvar. 'Toppen, min familj är borta och nu är även mina vänner borta'.
Lillith
Solen var på väg upp. Om jag inte hittade Stephan snart och tog skydd så skulle jag dö. Eller brinna upp, åtminstone.
Några bybor var ute redan och gjorde sina sysslor, de skrek och pekade på mig men blev lugnare och viskade förvånat då jag bara gick förbi dem utan att ens se på dem.
Alla dessa år som vi förstörd deras liv. Byn var för isolerad, omgiven av berg, för att de skulle kunna flytta. Många hade lyckats ta sig ut, men de flesta var fast här.
Jag tänkte efter lite. Stephan hade dödat far. Han var inte dum, visste att vampyrerna skulle söka hämnd. Så han var tvungen att ta sig härifrån, så fort som möjligt. Och det fanns en lång väg genom berg och skog från den här byn in till en stor stad. Flera veckors resa antagligen, beroende på hur ofta man stannade för att vila.
Det var där Stephan måste vara. Om han inte redan hade rest iväg.
- Stephan!
Mannen som jag var säker på var Stephan vände sig om.
- Lillith! ropade han oroligt och sprang fram till mig. Vad gör du, du kan dö!
Han lade sin mantel om mina axlar och satte på mig huvan. Som på given signal träffades hans ansikte av solljus och han kisade. Tur att jag stod med ryggen mot.
- Vad gör du här? frågade han.
Stephan verkade en aning bitter och samtidigt orolig. Han trodde nog att jag var arg på honom för fars död. Jag hade aldrig varit så nära far, alltid känt en sorts rädsla för honom. Så det störde mig inte så mycket att Stephan hade dödat far.
- Får jag följa med dig? mumlade jag försiktigt och såg på hästen som stod väntande på vägen.
- Följa med ...? Vad menar du? Lillith, du måste gå! sa Stephan stressat och skakade mig lite som för att få vett i mig.
Jag öppnade munnen för att fråga varför, men ett klickande ljud bakom mig förklarade mer än nödvändigt.
- Backa Stephan, jag vill inte ta några risker, sa en dov röst bakom mig.
- Far, nej. Hon är inget hot, sa Stephan allvarligt och gick och ställde sig bakom mig.
För att hindra hans far från att skjuta mig antar jag. En irriterad fnysning hörs.
- Hon är Lillith, klar hon utgör ett hot. Flytta på dig pojk, jag tänker inte skjuta dig också.
- Far, jag är allvarlig. Lillith har inte gjort mig illa och tänker inte göra det.
Det var sant. Självklart var det sant! Men hur visste han det? Litade han på mig, eller sa han det bara för att rädda mig? Men så han ville rädda mig?
Jag kände ett leende komma, men det försvann så fort jag hörde Stephan ropa i protest och kände att någon grep tag i min axel och kastade ner mig mot marken.
Luvan åkte av och mitt ansikte träffades av starka solstrålar.
Smärtan skulle ta död på mig.
_______________________________________________________________________________
Förlåt ännu en gång för att min del är så kort, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :P
//Fjompen :)
Förlåt för att jag skrev en så händelselös och kort del...jag vet inte riktigt vad som ska hända just nu!!! Jag lovar att försöka få till en längre del nästa gång!!! :P KOMMENTERA gärna, eller tryck på reaktionsknapparna!!! :P Och har ni några frågor när det gäller varulvar så kan ni gärna ställa dem genom att kommentera, så får ni svar i nästa Varulvsfakta!!! :P
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Jag stirrade på den krossade spegeln. I handen höll jag Lilliths avskedsbrev. Jag kände ingen sorg över att hon hade lämnat mig, den satmaran kunde lika gärna gå och dö, men jag förstod inte hur hon hade kunnat ta sönder mors spegel. Den spegeln var min viktigaste ägodel. Den hade funnits i mors släkt i generationer. Hur kunde hon? Jag trodde att den var lika viktig för henne som den var för mig. Jag böjde mig ner och tog upp den största biten jag kunde hitta. Brevet lade jag på mitt skrivbord innan jag lämnade rummet. Jag tänkte flytta in i fars sovsal, jag ville inte bo i den gamla. Den påminde mig bara om Lillith och hennes svek. Jag gick med snabba steg ner för spiraltrappan. Ingen sa något till mig när jag kom ut i den stora salen. 'Bra, de borde hålla tyst' tänkte jag bittert och gick ner för trappan till min nya sovsal. Wolfram hade gått hem till sin flock. Egentligen så hade jag ingen aning om vart de bodde, ingen visste nog det förutom de själva.
Jag lade spegelbiten på fars skrivbord och satte mig i kistan med en suck. Den luktade precis som far, blod och doften av liljor. Far älskade nämligen liljor. Far brukade plocka liljor varje natt och ställa vaser fulla av liljor lite här och var i slottet. Självklart dog de snabbt eftersom de aldrig fick något solljus. Därför fick han lov att plocka nya varje natt. Mor brukade alltid skratta åt honom när han kom hem med armarna fulla med liljor varje natt.
- Vilken överraskning, liljor, brukade hon säga med ett låtsats förvånat ansiktsuttryck. Jag och Lillith brukade alltid skratta åt henne när hon sa så, men nu var den tiden över. Far kom aldrig hem med liljor längre, mor skämtade aldrig om det mer och jag hade ingen syster att skratta med. Min familj var borta, alla hade lämnat mig. De flesta förstår inte vad de har förrän det tas ifrån dem, just så kände jag. Far brukade alltid bara sitta i sin sovsal ända sedan mor dog. När mor levde så hade vi varit en familj, vi hade jagat tillsammans, lekt tillsammans och...ja...gjort familjsaker. Mors död hade krossat vår familj helt. Jag och Lillith fortsatte jaga tillsammans, men vi gled mer och mer isär på grund av våra olikheter.
- Får vi komma in? frågade en röst från dörren. Jag nickade utan att se efter vem det var. Självklart var det gänget.
- Hur mår du? frågade Laila oroligt och satte sig bredvid mig i kistan.
- Bra, ljög jag och lyckades le.
- Eldin hittade Lilliths brev, har hon verkligen stuckit? frågade Tea och satte sig ner på min andra sida. Eldin stod framför kistan lutad mot väggen, bredvid min mors porträtt.
- Ja, hon är borta, sa jag och nickade.
- Jag fattar inte att byrackan inte hjälpte din far, han kunde ha räddat honom, sa Tea och uttalade byrackan med avsmak. Hennes ord fick Eldin att se nyfiket på mig. 'Vad tänker du svara på det?' tycktes hans blick säga.
- Han kunde inte göra något, båda skulle ha dött om han hade försökt, sa jag irriterat. Eldin flinade åt mitt svar. Jag var körd.
- Försvarar du honom? frågade Laila förvånat.
- Du hatar ju honom, hur kan du säga så? frågade Tea och for upp på fötter. Hon stod i kistan och såg förvånat ner på mig.
- Bäst att du berättar, sa Eldin med ett flin.
- Berätta vad? frågade Laila nyfiket men ändå misstänksamt.
- Ja berätta vad? frågade Tea, men hon lät mer misstänksam än nyfiken. Jag blundade och tog sats. 'Mitt liv är över' tänkte jag innan jag öppnade munnen och sa:
- Wolfram kysste mig. Tystnad. Jag öppnade ögonen och såg att Tea och Laila satt tysta och bara stirrade på mig. Jag vände blicken mot Eldin precis när han började skratta.
- Snälla säg att du puttade undan honom och gav honom en rejäl utskällning, sa Laila bedjande.
- Jag kysste honom tillbaka och...ja...vi är ett par nu, sa jag försiktigt.
- Han är en varulv, röt Tea menande.
- Kanske det, men det är något med han som bara...jag vet inte jag gillar honom bara, sa jag förtvivlat.
- Åh, vänta tills de andra får veta, sa Tea och började gå mot dörren.
- Som din nye ledare befaller jag er alla att hålla tyst om det här. Ni ska inte prata om det, skriva om det eller något sant nånsin, röt jag och hon stannade med handen på dörrhandtaget.
- Visst, muttrade hon och lämnade rummet.
- Kom Eldin vi går, muttrade Laila och drog med sig Eldin ut ur rummet och lämnade mig kvar. 'Toppen, min familj är borta och nu är även mina vänner borta'.
Lillith
Solen var på väg upp. Om jag inte hittade Stephan snart och tog skydd så skulle jag dö. Eller brinna upp, åtminstone.
Några bybor var ute redan och gjorde sina sysslor, de skrek och pekade på mig men blev lugnare och viskade förvånat då jag bara gick förbi dem utan att ens se på dem.
Alla dessa år som vi förstörd deras liv. Byn var för isolerad, omgiven av berg, för att de skulle kunna flytta. Många hade lyckats ta sig ut, men de flesta var fast här.
Jag tänkte efter lite. Stephan hade dödat far. Han var inte dum, visste att vampyrerna skulle söka hämnd. Så han var tvungen att ta sig härifrån, så fort som möjligt. Och det fanns en lång väg genom berg och skog från den här byn in till en stor stad. Flera veckors resa antagligen, beroende på hur ofta man stannade för att vila.
Det var där Stephan måste vara. Om han inte redan hade rest iväg.
- Stephan!
Mannen som jag var säker på var Stephan vände sig om.
- Lillith! ropade han oroligt och sprang fram till mig. Vad gör du, du kan dö!
Han lade sin mantel om mina axlar och satte på mig huvan. Som på given signal träffades hans ansikte av solljus och han kisade. Tur att jag stod med ryggen mot.
- Vad gör du här? frågade han.
Stephan verkade en aning bitter och samtidigt orolig. Han trodde nog att jag var arg på honom för fars död. Jag hade aldrig varit så nära far, alltid känt en sorts rädsla för honom. Så det störde mig inte så mycket att Stephan hade dödat far.
- Får jag följa med dig? mumlade jag försiktigt och såg på hästen som stod väntande på vägen.
- Följa med ...? Vad menar du? Lillith, du måste gå! sa Stephan stressat och skakade mig lite som för att få vett i mig.
Jag öppnade munnen för att fråga varför, men ett klickande ljud bakom mig förklarade mer än nödvändigt.
- Backa Stephan, jag vill inte ta några risker, sa en dov röst bakom mig.
- Far, nej. Hon är inget hot, sa Stephan allvarligt och gick och ställde sig bakom mig.
För att hindra hans far från att skjuta mig antar jag. En irriterad fnysning hörs.
- Hon är Lillith, klar hon utgör ett hot. Flytta på dig pojk, jag tänker inte skjuta dig också.
- Far, jag är allvarlig. Lillith har inte gjort mig illa och tänker inte göra det.
Det var sant. Självklart var det sant! Men hur visste han det? Litade han på mig, eller sa han det bara för att rädda mig? Men så han ville rädda mig?
Jag kände ett leende komma, men det försvann så fort jag hörde Stephan ropa i protest och kände att någon grep tag i min axel och kastade ner mig mot marken.
Luvan åkte av och mitt ansikte träffades av starka solstrålar.
Smärtan skulle ta död på mig.
_______________________________________________________________________________
Förlåt ännu en gång för att min del är så kort, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :P
//Fjompen :)
Förlåt för att jag skrev en så händelselös och kort del...jag vet inte riktigt vad som ska hända just nu!!! Jag lovar att försöka få till en längre del nästa gång!!! :P KOMMENTERA gärna, eller tryck på reaktionsknapparna!!! :P Och har ni några frågor när det gäller varulvar så kan ni gärna ställa dem genom att kommentera, så får ni svar i nästa Varulvsfakta!!! :P
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Thursday, April 12, 2012
Nattens montser- Kapitel 11
Yelda
- Det är ditt fel, röt jag ilsket och såg på Lillith.
- Va? Hur kan det vara mitt fel? frågade hon förvånat och såg frågande på mig.
- Du kunde ha dödat honom, du kunde ha förhindrat fars död, men det gjorde du inte din människoälskande satmara, röt jag, och jag trodde att jag skulle spricka av ilskan som växte inom mig. Det måste ha sett så ut för de andra var noga med att hålla ett visst avstånd från mig.
- Jag kunde inte veta vad som skulle hända, röt Lillith irriterat tillbaka.
- Kräket är en dräpare, vad förväntade du dig? Att han skulle falla för dig och låta dina vänner vara? sa jag och log glädjelöst. Lillith tystnade och blängde ilsket på mig.
- Du lovade att hålla tyst om det, sa hon ilsket.
- Nej det gjorde jag aldrig, trodde du verkligen att jag skulle hålla tyst om det? sa jag med samma glädjelösa leende.
- Du är min syster, jag trodde att jag kunde lita på dig, sa hon och hennes ögon kokade av vrede. Jag skakade på huvudet.
- Du är inte min syster, jag önskar det var dig kräket hade dödat och inte far, sa jag och det glädjelösa leendet försvann, istället blängde jag ilsket och hotfullt på henne. Hon såg chockat och förtvivlat på mig.
- Hur kan du säga något sånt? viskade hon förtvivlat. Jag skakade bara på huvudet och gick ner till fars sovsal. 'Aldrig att jag skulle förlåta henne för det här'. Jag öppnade fars dörr och klev in i det ganska stora rummet. Fars svarta kista stod i mitten av rummet på ett litet podium av sten. En trappa med tre steg gick runt den upp till den öppna kistan. Kistan var blodröd inuti. På väggarna hängde det porträtt av de döda ledarna med svarta ramar med guldkant. Mot väggen på min högra sida stod ett svart skåp med guldmönster på. Jag gick fram och öppnade de två dörrarna och såg på porträttet som låg därinne. Far såg tillbaka på mig med sin blodtörstiga blick. Med en ostadig hand tog jag upp porträttet och hängde upp den på en tom krok på väggen bredvid mor. Det var en tradition att hänga den avlidne ledaren bredvid sin fru eller man. Far var död och det betydde att jag och Lillith hade hand om klanen nu. Vi var de nya ledarna av klanen Frumoscu. Jag stod kvar och bara stirrade på porträtten av mina föräldrar. Mor såg tillbaka på mig med sin vänliga och förstående blick. Båda var döda, jag hade ingen kvar. Lillith var död för mig, hela min familj var borta, jag var ensam.
Jag vet inte hur länge jag stod där och bara stirrade på målningarna, jag vet bara att Wolfram kom in och väckte mig ur mina tankar.
- Hur mår du? frågade han oroligt och ställde sig bakom mig och såg på målningarna.
- Inte speciellt bra, sa jag hest och lutade mig mot honom. Han slog armarna om min midja och höll om mig.
- Förlåt, jag borde ha hjälpt honom, viskade han. Jag vände mig om mot honom.
- Du skulle ha dött du med, du kunde inte göra något, sa jag allvarligt.
- Jag vet, men samvetet gnager inom mig, sa han med en suck.
- Du har inte gjort något fel, sa jag och kysste honom snabbt på munnen.
- Lova mig att du inte tänker söka upp honom, sa han och såg strängt på mig.
- Jag kan inte lova det, sa jag och skakade på huvudet.
- Snälla? Jag vill inte att du skadas, snälla lova mig att inte göra något dumt, sa han förtvivlat. Jag suckade.
- Visst jag lovar att inte göra något dumt, sa jag och han log lättat. Tekniskt sett så ljög jag inte. Att hämnas sin fars död var väl inte en dum sak att göra? Jag skulle inte göra något dumt, Stephan Rosescu skulle få betala, men inte med sitt eget liv. Jag hade andra planer för honom. Han skulle få känna samma smärta som jag kände.
Lillith
Det fanns ingen mening för mig att stanna. Så fort Yelda lämnade stora salen gav jag mig upp till vår sovsal och började packa mina grejer i en väska.
Yelda skulle klara sig fint på egen hand. Med tanke på hur hon hade hanterat våra föräldrars död var hon nog nu van vid att vara ensam. Och förlusten av en främling? Hah, skulle nog bli en enkel match.
När jag var klar med packningen, drog jag ut stolen vid skrivbordet. Ett avskedsbrev hade hon ju rätt till.
Jag är säker på att du nu är tillräckligt vuxen för att ta hand om din klan själv. Och du vill nog inte dela makten över ett dussin vampyrer med en främling. Mina order skulle ändå ignoreras, med tanke på vilken kraft du utstrålar! Jag hoppas för din skull att du blir en lika bra ledare som far och leder klanen väl.
- Rakt ner i helvetet, mumlade jag.
Jag lade brevet i på hennes kista, tänkte att mor skulle ha varit arg på mig om hon visste vad jag gjorde. Jag borde inte lämna Yelda ensam, det var inte rätt.
- Hon behöver lära sig en läxa mor, viskade jag mot den svarta spegeln.
Mors vackra ansikte tog form i spegeln. Jag borde ha blivit överraskad, men på något sätt hade jag alltid vetat att mor var där. Det var helt naturligt.
- Ni behöver varandra, sa mor bekymrat.
- Du vet vad hon sa till mig. Jag är inte längre hennes syster.
- Är inte hon din syster, Lillith?
Jag svarade inte. Gick fram till spegeln och tog loss den från väggen.
- Stephans far kommer att dö, sa mor.
Jag nickade. Han skulle antagligen dö av Yeldas hand. Hon var en hämndlysten vampyr, ville att alla skulle känna hennes smärta, bestraffa människor för att hon själv var olycklig.
Far var likadan. Eller hade varit.
- Är du inte i helvetet mor?
Mor skrattade hjärtligt. Vilken dum fråga, klart hon inte var i helvetet. Mor var nog den enda vampyren som hade fått paradisets portar öppnade för sig.
Jag höll spegeln framför mig, såg länge på mors ansikte. Tills jag insåg att det inte var mors ansikte. Utan mitt.
Varför hade hon lämnat oss? Vad var det far inte hann berätta för oss? Och vad skulle jag och Yelda få reda på "tids nog"? När vi var "redo"?
Spegeln var värdelös. Nu hade ingen av våra föräldrar överlevt för att berätta dess hemligheter. Den behövdes inte längre.
Jag tog ett djupt andetag (hade inbillat mig för en sekund att mitt hjärta slog), och släppte spegeln på golvet.
Ett högt kras hördes då det svarta glaset gick i spillror. Jag böjde mig ner och tog upp spillrorna som var stora och vassa.
Jag tror jag behövde dem. Till vad vet jag inte. De vassa kanterna kunde inte skära i min hud om det inte tvingades till det med kraft. Alltså virade jag in dem i tjockt tyg och lade ner dem i min slarvigt packade väska.
Efter en sista titt i rummet, drog jag undan de tjocka gardinerna, öppnade fönstret och hoppade ner på marken.
- Farväl Yelda. Lycka till med din klan, sa jag över axeln och började sedan springa.
_________________________________________________________________________________
Jag vet inte vad som hände där, men kommentera ändå! =D
//Fjompen :)
Vad tycker ni om att Yelda hatar sin syster nu då??? Är det hemskt dåligt eller spännande??? :P
KOMMENTERA gärna!!!
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^vv^
- Det är ditt fel, röt jag ilsket och såg på Lillith.
- Va? Hur kan det vara mitt fel? frågade hon förvånat och såg frågande på mig.
- Du kunde ha dödat honom, du kunde ha förhindrat fars död, men det gjorde du inte din människoälskande satmara, röt jag, och jag trodde att jag skulle spricka av ilskan som växte inom mig. Det måste ha sett så ut för de andra var noga med att hålla ett visst avstånd från mig.
- Jag kunde inte veta vad som skulle hända, röt Lillith irriterat tillbaka.
- Kräket är en dräpare, vad förväntade du dig? Att han skulle falla för dig och låta dina vänner vara? sa jag och log glädjelöst. Lillith tystnade och blängde ilsket på mig.
- Du lovade att hålla tyst om det, sa hon ilsket.
- Nej det gjorde jag aldrig, trodde du verkligen att jag skulle hålla tyst om det? sa jag med samma glädjelösa leende.
- Du är min syster, jag trodde att jag kunde lita på dig, sa hon och hennes ögon kokade av vrede. Jag skakade på huvudet.
- Du är inte min syster, jag önskar det var dig kräket hade dödat och inte far, sa jag och det glädjelösa leendet försvann, istället blängde jag ilsket och hotfullt på henne. Hon såg chockat och förtvivlat på mig.
- Hur kan du säga något sånt? viskade hon förtvivlat. Jag skakade bara på huvudet och gick ner till fars sovsal. 'Aldrig att jag skulle förlåta henne för det här'. Jag öppnade fars dörr och klev in i det ganska stora rummet. Fars svarta kista stod i mitten av rummet på ett litet podium av sten. En trappa med tre steg gick runt den upp till den öppna kistan. Kistan var blodröd inuti. På väggarna hängde det porträtt av de döda ledarna med svarta ramar med guldkant. Mot väggen på min högra sida stod ett svart skåp med guldmönster på. Jag gick fram och öppnade de två dörrarna och såg på porträttet som låg därinne. Far såg tillbaka på mig med sin blodtörstiga blick. Med en ostadig hand tog jag upp porträttet och hängde upp den på en tom krok på väggen bredvid mor. Det var en tradition att hänga den avlidne ledaren bredvid sin fru eller man. Far var död och det betydde att jag och Lillith hade hand om klanen nu. Vi var de nya ledarna av klanen Frumoscu. Jag stod kvar och bara stirrade på porträtten av mina föräldrar. Mor såg tillbaka på mig med sin vänliga och förstående blick. Båda var döda, jag hade ingen kvar. Lillith var död för mig, hela min familj var borta, jag var ensam.
Jag vet inte hur länge jag stod där och bara stirrade på målningarna, jag vet bara att Wolfram kom in och väckte mig ur mina tankar.
- Hur mår du? frågade han oroligt och ställde sig bakom mig och såg på målningarna.
- Inte speciellt bra, sa jag hest och lutade mig mot honom. Han slog armarna om min midja och höll om mig.
- Förlåt, jag borde ha hjälpt honom, viskade han. Jag vände mig om mot honom.
- Du skulle ha dött du med, du kunde inte göra något, sa jag allvarligt.
- Jag vet, men samvetet gnager inom mig, sa han med en suck.
- Du har inte gjort något fel, sa jag och kysste honom snabbt på munnen.
- Lova mig att du inte tänker söka upp honom, sa han och såg strängt på mig.
- Jag kan inte lova det, sa jag och skakade på huvudet.
- Snälla? Jag vill inte att du skadas, snälla lova mig att inte göra något dumt, sa han förtvivlat. Jag suckade.
- Visst jag lovar att inte göra något dumt, sa jag och han log lättat. Tekniskt sett så ljög jag inte. Att hämnas sin fars död var väl inte en dum sak att göra? Jag skulle inte göra något dumt, Stephan Rosescu skulle få betala, men inte med sitt eget liv. Jag hade andra planer för honom. Han skulle få känna samma smärta som jag kände.
Lillith
Det fanns ingen mening för mig att stanna. Så fort Yelda lämnade stora salen gav jag mig upp till vår sovsal och började packa mina grejer i en väska.
Yelda skulle klara sig fint på egen hand. Med tanke på hur hon hade hanterat våra föräldrars död var hon nog nu van vid att vara ensam. Och förlusten av en främling? Hah, skulle nog bli en enkel match.
När jag var klar med packningen, drog jag ut stolen vid skrivbordet. Ett avskedsbrev hade hon ju rätt till.
Jag är säker på att du nu är tillräckligt vuxen för att ta hand om din klan själv. Och du vill nog inte dela makten över ett dussin vampyrer med en främling. Mina order skulle ändå ignoreras, med tanke på vilken kraft du utstrålar! Jag hoppas för din skull att du blir en lika bra ledare som far och leder klanen väl.
- Rakt ner i helvetet, mumlade jag.
Jag lade brevet i på hennes kista, tänkte att mor skulle ha varit arg på mig om hon visste vad jag gjorde. Jag borde inte lämna Yelda ensam, det var inte rätt.
- Hon behöver lära sig en läxa mor, viskade jag mot den svarta spegeln.
Mors vackra ansikte tog form i spegeln. Jag borde ha blivit överraskad, men på något sätt hade jag alltid vetat att mor var där. Det var helt naturligt.
- Ni behöver varandra, sa mor bekymrat.
- Du vet vad hon sa till mig. Jag är inte längre hennes syster.
- Är inte hon din syster, Lillith?
Jag svarade inte. Gick fram till spegeln och tog loss den från väggen.
- Stephans far kommer att dö, sa mor.
Jag nickade. Han skulle antagligen dö av Yeldas hand. Hon var en hämndlysten vampyr, ville att alla skulle känna hennes smärta, bestraffa människor för att hon själv var olycklig.
Far var likadan. Eller hade varit.
- Är du inte i helvetet mor?
Mor skrattade hjärtligt. Vilken dum fråga, klart hon inte var i helvetet. Mor var nog den enda vampyren som hade fått paradisets portar öppnade för sig.
Jag höll spegeln framför mig, såg länge på mors ansikte. Tills jag insåg att det inte var mors ansikte. Utan mitt.
Varför hade hon lämnat oss? Vad var det far inte hann berätta för oss? Och vad skulle jag och Yelda få reda på "tids nog"? När vi var "redo"?
Spegeln var värdelös. Nu hade ingen av våra föräldrar överlevt för att berätta dess hemligheter. Den behövdes inte längre.
Jag tog ett djupt andetag (hade inbillat mig för en sekund att mitt hjärta slog), och släppte spegeln på golvet.
Ett högt kras hördes då det svarta glaset gick i spillror. Jag böjde mig ner och tog upp spillrorna som var stora och vassa.
Jag tror jag behövde dem. Till vad vet jag inte. De vassa kanterna kunde inte skära i min hud om det inte tvingades till det med kraft. Alltså virade jag in dem i tjockt tyg och lade ner dem i min slarvigt packade väska.
Efter en sista titt i rummet, drog jag undan de tjocka gardinerna, öppnade fönstret och hoppade ner på marken.
- Farväl Yelda. Lycka till med din klan, sa jag över axeln och började sedan springa.
_________________________________________________________________________________
Jag vet inte vad som hände där, men kommentera ändå! =D
//Fjompen :)
Vad tycker ni om att Yelda hatar sin syster nu då??? Är det hemskt dåligt eller spännande??? :P
KOMMENTERA gärna!!!
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^vv^
Nattens monster - Kapitel 10
Lillith
Marishka åkte någon timme innan soluppgången. De skulle ändå åka genom skogen, och deras droska var skyddad ifrån solljus. Jag hann alltså berätta hela den korta historien och vi hann även ha lite kul på balen.
Yelda försökte ta ögonkontakt med mig flera gånger, vilket jag besvarade genom att mima "vad är det". Då skakade hon bara på huvudet och såg bort.
Far höll ett långt tal om hur stolt han var över att ha såna vänner och likar, att han var glad över att få vara värd det här året och tackade alla klaner för att de hade kommit. När jag och Yelda stod på varsin sida av far vid det tillfället kände jag mig väldigt obekväm av alla blickar. Kunde de inte bara sluta titta?
Jag tror att ganska många märkte all smuts på min klänning och kanske även mina kängor. Måste smita fort innan far märkte.
- Hej då älskling! ropade Marishka dramatiskt och kastade armarna om min hals.
- Hej då, Marish, log jag.
Hon släppte mig, nästan som om hon var på väg att gråta, men log sedan och vinkade hela vägen tills man inte längre kunde se dem på den långa vägen som gick från slottet till bergen.
Inne i sovsalen möttes jag direkt av trötta men beslutsamma röda ögon. Yelda ställde sig upp framför mig (hon hade redan bytt om till nattlinne) med armarna i kors.
- Vi måste prata.
Jag nickadde och gick till mitt klädskåp. Eller jag kanske borde ge klänningen till pigorna, varför hänga upp en smutsig klänning?
- Du får berätta först, sa jag medan jag krånglade av mig klänningen.
- Lova att inte flippa ur ...
Flippa ur? Undrar vad hon hade för nyheter som skulle kunna slå mina?
Men vänta! Skulle jag verkligen berätta för henne om Stephan? Hon skulle bli galen. Men hon var ju min tvilling, om hon litade på mig så måste ju jag lita på henne? Fast jag visste ju att hon inte skulle gilla det. Hon skulle bli störtförbannad.
- Jag tror jag är kär i Wolfram.
Jag stannade upp i en rörelse, stelnade helt. I chock förstås, men jag var inte arg på henne. Tvärtom.
- Skojar du? skrattade jag och vände mig om med ett glatt leende. Vad kul!
- Sch! väste Yelda genast. Far får inte veta!
- Oj, förlåt. Jag kommer inte att berätta.
Yelda såg generat på golvet, som hon ofta gjorde då hon var liten och sa något (som hon tyckte) var fel inför mamma. Varför betedde hon så inför mig ibland, så som hon betedde sig inför mamma? Jag var hennes syster. Inte mor.
- Tycker du att det är okej? frågade hon försiktigt.
- Självklart, varför skulle jag inte?
Då log hon, och jag log tillbaka. Det var så skönt att vara vänner igen, inte för att vi hade bråkat, men glidit ifrån varann de senaste dagarna. Dagarna? Kändes som månader!
Glad över att jag accepterade hennes och Wolframs förhållande, satte hon sig i sin kista med benen dinglande och sa:
- Din tur! Varför har du varit så hemlighetsfull?
Det var nu jag tystnade och vände mig åter bort. Jag måste tänka på hur jag säger det. Förutsäga vilka ord och vilken ton skulle få henne att tycka att det var okej.
Yelda småtjatade litegrann medan jag bytte om, och när jag var klar tog jag ett djupt andetag (för jag kände mig bättre när jag "andades") och gick och ställde mig vid min sovplats.
- Jag träffade Stephan några gånger.
Tystnad.
- Träffade ...? Va? Vadå "några gånger"?! morrade Yelda och hoppade ner framför mig.
Vi var precis lika långa, hon stirrade in i mina pupiller för att tvinga mig att förklara mig. Jag såg lugnt tillbaks på henne, visste om att det enda sättet att inte få hennes ilska att bli värre var att vara helt lugn.
- Ja, några gånger.
- Har du inte dödat honom?! Bara träffat honom? Flera gånger?! gastade Yelda.
Nej, hon skulle höras! Jag försökte lugna ner henne genom att lägga händerna på hennes axlar, men hon slet sig loss och gav mig en hård örfil.
- Din jävla människoälskare! Gå och käka vitlök! röt hon.
Hon började gå mot dörren.
- Yelda ...!
- Vad?!
- Berätta inte för far.
I en sekund såg det ut som om hon tänkte säga något, eller skulle börja gråta, men så fnös hon och lämnade rummet.
Skulle hon berätta för far?
Yelda
Jag var så förbannad på Lillith. Det där kräket hade dödat två av oss, och hon hade träffat honom, inte dödat honom. Hon var inte min syster mer, hon var en främling för mig. Jag stannade framför fars sovsals dörr med handen redo att knacka på, men en tanke slog mig. 'Borde jag verkligen berätta för far? Berättar jag hennes hemlighet så berättar hon kanske min'. Jag lät handen falla till min sida igen. Jag kunde inte tänka mig att hon skulle göra så mot mig, men jag vågade inte chansa. Far skulle döda mig om han fick veta att jag hade kysst Wolfram. Jag suckade och gick upp för trappan igen. Far hade sin sovsal nere i källaren, han brukade säga att han gillade att somna till skriken från de fångade människorna. Jag gick så samlad jag kunde ut i den stora salen. Jag fick syn på gänget borta vid sofforna, Eldin var självklart där. Jag försökte ta mig till...ja...vilket rum som helst men inte där, utan att märkas.
- Yelda, kom, ropade Eldin och jag stelnade till. Han var den sista personen jag ville parata med just nu. Jag vände blicken åt deras håll och mötte Eldins hånfulla blick. Jag gick nervöst fram till dem och satte mig ner på min vanliga plats bredvid Eldin.
- Yelda, är det något fel? frågade Laila oroligt. Min nervositet syntes visst.
- Nej, jag mår bra, bara bra, sa jag och försökte låta övertalande, men jag trodde att jag misslyckades.
- Är du säker? Är det något som har hänt? frågade Tea lika oroligt som Laila. Jag skakade på huvudet och svalde.
- Nej allt är bara bra, ljög jag igen och försökte le. Sen när då hade jag blivit en så dålig lögnare?
- Vi kan se att något är fel, och vi hör att du ljuger, vad har hänt? frågade Laila och såg strängt på mig. Eldin kunde visst inte låta bli att flina.
- Eldin, vet du något om det här? frågade Tea och såg allvarligt på honom.
- Ja, men jag lovade att inte berätta, sa han och började skratta.
- Jag måste gå, mumlade jag och sprang från de röda sofforna. 'Mitt liv är över' tänkte jag förtvivlat. Jag sprang så snabbt jag kunde upp till vår sovsal och smällde igen dörren efter mig. Lillih satt vid sitt skrivbord och såg förskräckt upp från sin bok när hon hörde smällen.
- Yleda låt mig fö..., började hon men hon tystnade när hon såg min ilskna blick. Jag ville inte prata med henne. Jag slängde mig ner i kistan och muttrade:
- Goddag, och min kista stängdes.
Jag valde att jaga själv nästa natt, jag ville verkligen inte vara i närheten av varken Lillith eller Eldin, båda gick mig på nerverna. Jag vandrade bara in i den lilla byn mitt på torget, och genast började alla försöka fly åt alla håll. Än en gång kom jag att tänka på ett hönshus fullt med skräckslagna höns. Mitt på torget stod tre stora kors, jag ville inte se på mina klanmedlemmar som hängde där, det var för......smärtsamt. Jag svalde och vände ryggen åt korsen. Jag sökte med blicken efter ett byte...där...en pojke som förtvivlat verkade leta efter sin mor. Jag flinade och började gå mot honom.
- Mor? Vart är du? skrek han och såg sig förtvivlat om. Han verkade vara mellan sju och nio år. Han fick syn på mig och hans ögon spärrades upp av fasa. Eftersom jag höll ögonkontakt med honom så förstod han nog att han var mitt nästa byte. Även om han ville så kunde han inte slita blicken från mig. Det var en slags kraft vi vampyrer hade, vi kunde få bytet att stå som paralyserad tills vi kom fram till det.
- Det är ingen fara, du kommer bara känna en enorm smärta ett tag, sedan kommer du vara död, sa jag hånfullt. Mina ord hade verkligen ingen lugnande verkan för han började skrika hysteriskt och backa undan. Tillslut slog han in i väggen bakom sig.
- Dumma lilla pojke, du kommer inte undan mig, sa jag och skrattade kallt. Jag stannade när det bara var några centimeter mellan oss. Han började skaka av rädsla och lyckades dra bort blicken från mina ögon.
- Snälla......snälla...låt...mig gå, sa han förtvivlat och en tår rann ner för hans kind.
- Jag är ledsen, men precis som du måste ha din mat, så måste jag ha min, och du står högst upp på min meny, viskade jag med ett flin. Fler tårar började rinna ner för hans kinder, han började gråta tyst. Något var bekant med honom, hans utseende fick mig att tänka på någon. Mitt flin blev bredare när jag kom på det.
- Din bror smakade väldigt bra nere i sin cell i vår källare, få se om du smakar lika bra, skrattade jag kallt och tog tag i hans arm. Han började gråta högt medan han knep ihop ögonen.
- Gråt du, men det kommer inte dämpa smärtan, sa jag hånfullt och spottade på hans handled. Han började skrika hysteriskt när han kände smärtan av mitt saliv. Jag begravde mina tänder och började suga i mig det varma blodet. Pojken skrek hysteriskt, men han stod helt stilla med hopknipna ögon och tårar forsande ner för kinderna. Tillslut så tystnade hans skrik och hans kropp blev slapp. Jag drog ut mina tänder och slickade mig om munnen.
- Du var till och med godare än din bror, sa jag med ett flin och släppte den döda kroppen. Den föll till marken med ett duns. En kvinna grät hysteriskt och jag antog att det var modern till pojken.
- Äh, du kan skaffa dig en ny son, sa jag hånfullt och såg på den gråtande kvinnan.
- Ditt monster, har du inget hjärta? skrek hon hysteriskt och såg på mig med en blick full av hat och avsmak.
- Nej, det har jag inte, sa jag med ett flin och lämnade byn.
Nöjd med min jakt gick jag tillbaka till borgen med ett leende på läpparna. Jag hade nästan glömt hur kul det var att leka med maten. Jag öppnade den stora porten och gick in i den stora salen. Till min förvåning så såg jag att alla i klanen stod samlade där, med...Wolfram...i mitten av gruppen. När jag stängde porten bakom mig vändes alla blickar mot mig.
- Vad är det som händer? frågade jag oroligt och såg frågande på Wolfram. 'Han hade väl inte tänkt berätta om kyssen?' tänkte jag förtvivlat, men den här gången lyckades jag gömma mina tankar och sätta på mig en orolig mask. Jag kände att Lillith försökte få ögonkontakt med mig, men jag undvek hennes blick och såg på varulven bland alla vampyrerna istället. Han verkade ta sats och öppnade munnen för att säga något.
- Din far är...död, sa han.
- Va? röt jag och min röst ekade mellan väggarna. Han kunde inte vara död, min far var inte död. Allt jag kände var smärta och sorg, jag ville så gärna att mina ögon kunde börja tåras, jag ville gråta, men jag kunde inte på grund av den här jävla förbannelsen.
- Vem?....Hur?, röt jag igen, men min röst darrade den här gången. Wolfram såg medlidsamt på mig.
- Jag såg honom gå genom skogen mot borgen och då dök...han...upp. Han sköt en pil i din fars ben och din far stannade och verkade få ont. Han gick genast fram och mumlade något innan han körde in en dolk i din fars hjärta, sa han och betonade ordet han istället för att ge mig ett namn.
- Vem? röt jag och tog ett steg mot honom. Mina ögon kokade av ilska, sorgen gömdes bakom ilskan någonstans, den syntes inte. Wolfram blev blek i ansiktet och tog sats innan han sade:
- Stephan Rosescu, dräparens son.
___________________________________________________________________________________
Döm döm dööööööm..... ^-^
Yepp nu är den fruktade vampyrfadern Aurel Frumoscu död, och Stephan dödade honom.
Kommer Lillith verkligen vilja se honom igen efter att han har dödat hennes far? Kommer Yelda söka hämnd? Vilka kommer dö härnsät? Deeeeeeeet får ni veta i nästa kapitel aaaaaaaav Nattens monster!!! ^vv^
Haha...Kommentera gärna!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Marishka åkte någon timme innan soluppgången. De skulle ändå åka genom skogen, och deras droska var skyddad ifrån solljus. Jag hann alltså berätta hela den korta historien och vi hann även ha lite kul på balen.
Yelda försökte ta ögonkontakt med mig flera gånger, vilket jag besvarade genom att mima "vad är det". Då skakade hon bara på huvudet och såg bort.
Far höll ett långt tal om hur stolt han var över att ha såna vänner och likar, att han var glad över att få vara värd det här året och tackade alla klaner för att de hade kommit. När jag och Yelda stod på varsin sida av far vid det tillfället kände jag mig väldigt obekväm av alla blickar. Kunde de inte bara sluta titta?
Jag tror att ganska många märkte all smuts på min klänning och kanske även mina kängor. Måste smita fort innan far märkte.
- Hej då älskling! ropade Marishka dramatiskt och kastade armarna om min hals.
- Hej då, Marish, log jag.
Hon släppte mig, nästan som om hon var på väg att gråta, men log sedan och vinkade hela vägen tills man inte längre kunde se dem på den långa vägen som gick från slottet till bergen.
Inne i sovsalen möttes jag direkt av trötta men beslutsamma röda ögon. Yelda ställde sig upp framför mig (hon hade redan bytt om till nattlinne) med armarna i kors.
- Vi måste prata.
Jag nickadde och gick till mitt klädskåp. Eller jag kanske borde ge klänningen till pigorna, varför hänga upp en smutsig klänning?
- Du får berätta först, sa jag medan jag krånglade av mig klänningen.
- Lova att inte flippa ur ...
Flippa ur? Undrar vad hon hade för nyheter som skulle kunna slå mina?
Men vänta! Skulle jag verkligen berätta för henne om Stephan? Hon skulle bli galen. Men hon var ju min tvilling, om hon litade på mig så måste ju jag lita på henne? Fast jag visste ju att hon inte skulle gilla det. Hon skulle bli störtförbannad.
- Jag tror jag är kär i Wolfram.
Jag stannade upp i en rörelse, stelnade helt. I chock förstås, men jag var inte arg på henne. Tvärtom.
- Skojar du? skrattade jag och vände mig om med ett glatt leende. Vad kul!
- Sch! väste Yelda genast. Far får inte veta!
- Oj, förlåt. Jag kommer inte att berätta.
Yelda såg generat på golvet, som hon ofta gjorde då hon var liten och sa något (som hon tyckte) var fel inför mamma. Varför betedde hon så inför mig ibland, så som hon betedde sig inför mamma? Jag var hennes syster. Inte mor.
- Tycker du att det är okej? frågade hon försiktigt.
- Självklart, varför skulle jag inte?
Då log hon, och jag log tillbaka. Det var så skönt att vara vänner igen, inte för att vi hade bråkat, men glidit ifrån varann de senaste dagarna. Dagarna? Kändes som månader!
Glad över att jag accepterade hennes och Wolframs förhållande, satte hon sig i sin kista med benen dinglande och sa:
- Din tur! Varför har du varit så hemlighetsfull?
Det var nu jag tystnade och vände mig åter bort. Jag måste tänka på hur jag säger det. Förutsäga vilka ord och vilken ton skulle få henne att tycka att det var okej.
Yelda småtjatade litegrann medan jag bytte om, och när jag var klar tog jag ett djupt andetag (för jag kände mig bättre när jag "andades") och gick och ställde mig vid min sovplats.
- Jag träffade Stephan några gånger.
Tystnad.
- Träffade ...? Va? Vadå "några gånger"?! morrade Yelda och hoppade ner framför mig.
Vi var precis lika långa, hon stirrade in i mina pupiller för att tvinga mig att förklara mig. Jag såg lugnt tillbaks på henne, visste om att det enda sättet att inte få hennes ilska att bli värre var att vara helt lugn.
- Ja, några gånger.
- Har du inte dödat honom?! Bara träffat honom? Flera gånger?! gastade Yelda.
Nej, hon skulle höras! Jag försökte lugna ner henne genom att lägga händerna på hennes axlar, men hon slet sig loss och gav mig en hård örfil.
- Din jävla människoälskare! Gå och käka vitlök! röt hon.
Hon började gå mot dörren.
- Yelda ...!
- Vad?!
- Berätta inte för far.
I en sekund såg det ut som om hon tänkte säga något, eller skulle börja gråta, men så fnös hon och lämnade rummet.
Skulle hon berätta för far?
Yelda
Jag var så förbannad på Lillith. Det där kräket hade dödat två av oss, och hon hade träffat honom, inte dödat honom. Hon var inte min syster mer, hon var en främling för mig. Jag stannade framför fars sovsals dörr med handen redo att knacka på, men en tanke slog mig. 'Borde jag verkligen berätta för far? Berättar jag hennes hemlighet så berättar hon kanske min'. Jag lät handen falla till min sida igen. Jag kunde inte tänka mig att hon skulle göra så mot mig, men jag vågade inte chansa. Far skulle döda mig om han fick veta att jag hade kysst Wolfram. Jag suckade och gick upp för trappan igen. Far hade sin sovsal nere i källaren, han brukade säga att han gillade att somna till skriken från de fångade människorna. Jag gick så samlad jag kunde ut i den stora salen. Jag fick syn på gänget borta vid sofforna, Eldin var självklart där. Jag försökte ta mig till...ja...vilket rum som helst men inte där, utan att märkas.
- Yelda, kom, ropade Eldin och jag stelnade till. Han var den sista personen jag ville parata med just nu. Jag vände blicken åt deras håll och mötte Eldins hånfulla blick. Jag gick nervöst fram till dem och satte mig ner på min vanliga plats bredvid Eldin.
- Yelda, är det något fel? frågade Laila oroligt. Min nervositet syntes visst.
- Nej, jag mår bra, bara bra, sa jag och försökte låta övertalande, men jag trodde att jag misslyckades.
- Är du säker? Är det något som har hänt? frågade Tea lika oroligt som Laila. Jag skakade på huvudet och svalde.
- Nej allt är bara bra, ljög jag igen och försökte le. Sen när då hade jag blivit en så dålig lögnare?
- Vi kan se att något är fel, och vi hör att du ljuger, vad har hänt? frågade Laila och såg strängt på mig. Eldin kunde visst inte låta bli att flina.
- Eldin, vet du något om det här? frågade Tea och såg allvarligt på honom.
- Ja, men jag lovade att inte berätta, sa han och började skratta.
- Jag måste gå, mumlade jag och sprang från de röda sofforna. 'Mitt liv är över' tänkte jag förtvivlat. Jag sprang så snabbt jag kunde upp till vår sovsal och smällde igen dörren efter mig. Lillih satt vid sitt skrivbord och såg förskräckt upp från sin bok när hon hörde smällen.
- Yleda låt mig fö..., började hon men hon tystnade när hon såg min ilskna blick. Jag ville inte prata med henne. Jag slängde mig ner i kistan och muttrade:
- Goddag, och min kista stängdes.
Jag valde att jaga själv nästa natt, jag ville verkligen inte vara i närheten av varken Lillith eller Eldin, båda gick mig på nerverna. Jag vandrade bara in i den lilla byn mitt på torget, och genast började alla försöka fly åt alla håll. Än en gång kom jag att tänka på ett hönshus fullt med skräckslagna höns. Mitt på torget stod tre stora kors, jag ville inte se på mina klanmedlemmar som hängde där, det var för......smärtsamt. Jag svalde och vände ryggen åt korsen. Jag sökte med blicken efter ett byte...där...en pojke som förtvivlat verkade leta efter sin mor. Jag flinade och började gå mot honom.
- Mor? Vart är du? skrek han och såg sig förtvivlat om. Han verkade vara mellan sju och nio år. Han fick syn på mig och hans ögon spärrades upp av fasa. Eftersom jag höll ögonkontakt med honom så förstod han nog att han var mitt nästa byte. Även om han ville så kunde han inte slita blicken från mig. Det var en slags kraft vi vampyrer hade, vi kunde få bytet att stå som paralyserad tills vi kom fram till det.
- Det är ingen fara, du kommer bara känna en enorm smärta ett tag, sedan kommer du vara död, sa jag hånfullt. Mina ord hade verkligen ingen lugnande verkan för han började skrika hysteriskt och backa undan. Tillslut slog han in i väggen bakom sig.
- Dumma lilla pojke, du kommer inte undan mig, sa jag och skrattade kallt. Jag stannade när det bara var några centimeter mellan oss. Han började skaka av rädsla och lyckades dra bort blicken från mina ögon.
- Snälla......snälla...låt...mig gå, sa han förtvivlat och en tår rann ner för hans kind.
- Jag är ledsen, men precis som du måste ha din mat, så måste jag ha min, och du står högst upp på min meny, viskade jag med ett flin. Fler tårar började rinna ner för hans kinder, han började gråta tyst. Något var bekant med honom, hans utseende fick mig att tänka på någon. Mitt flin blev bredare när jag kom på det.
- Din bror smakade väldigt bra nere i sin cell i vår källare, få se om du smakar lika bra, skrattade jag kallt och tog tag i hans arm. Han började gråta högt medan han knep ihop ögonen.
- Gråt du, men det kommer inte dämpa smärtan, sa jag hånfullt och spottade på hans handled. Han började skrika hysteriskt när han kände smärtan av mitt saliv. Jag begravde mina tänder och började suga i mig det varma blodet. Pojken skrek hysteriskt, men han stod helt stilla med hopknipna ögon och tårar forsande ner för kinderna. Tillslut så tystnade hans skrik och hans kropp blev slapp. Jag drog ut mina tänder och slickade mig om munnen.
- Du var till och med godare än din bror, sa jag med ett flin och släppte den döda kroppen. Den föll till marken med ett duns. En kvinna grät hysteriskt och jag antog att det var modern till pojken.
- Äh, du kan skaffa dig en ny son, sa jag hånfullt och såg på den gråtande kvinnan.
- Ditt monster, har du inget hjärta? skrek hon hysteriskt och såg på mig med en blick full av hat och avsmak.
- Nej, det har jag inte, sa jag med ett flin och lämnade byn.
Nöjd med min jakt gick jag tillbaka till borgen med ett leende på läpparna. Jag hade nästan glömt hur kul det var att leka med maten. Jag öppnade den stora porten och gick in i den stora salen. Till min förvåning så såg jag att alla i klanen stod samlade där, med...Wolfram...i mitten av gruppen. När jag stängde porten bakom mig vändes alla blickar mot mig.
- Vad är det som händer? frågade jag oroligt och såg frågande på Wolfram. 'Han hade väl inte tänkt berätta om kyssen?' tänkte jag förtvivlat, men den här gången lyckades jag gömma mina tankar och sätta på mig en orolig mask. Jag kände att Lillith försökte få ögonkontakt med mig, men jag undvek hennes blick och såg på varulven bland alla vampyrerna istället. Han verkade ta sats och öppnade munnen för att säga något.
- Din far är...död, sa han.
- Va? röt jag och min röst ekade mellan väggarna. Han kunde inte vara död, min far var inte död. Allt jag kände var smärta och sorg, jag ville så gärna att mina ögon kunde börja tåras, jag ville gråta, men jag kunde inte på grund av den här jävla förbannelsen.
- Vem?....Hur?, röt jag igen, men min röst darrade den här gången. Wolfram såg medlidsamt på mig.
- Jag såg honom gå genom skogen mot borgen och då dök...han...upp. Han sköt en pil i din fars ben och din far stannade och verkade få ont. Han gick genast fram och mumlade något innan han körde in en dolk i din fars hjärta, sa han och betonade ordet han istället för att ge mig ett namn.
- Vem? röt jag och tog ett steg mot honom. Mina ögon kokade av ilska, sorgen gömdes bakom ilskan någonstans, den syntes inte. Wolfram blev blek i ansiktet och tog sats innan han sade:
- Stephan Rosescu, dräparens son.
___________________________________________________________________________________
Döm döm dööööööm..... ^-^
Yepp nu är den fruktade vampyrfadern Aurel Frumoscu död, och Stephan dödade honom.
Kommer Lillith verkligen vilja se honom igen efter att han har dödat hennes far? Kommer Yelda söka hämnd? Vilka kommer dö härnsät? Deeeeeeeet får ni veta i nästa kapitel aaaaaaaav Nattens monster!!! ^vv^
Haha...Kommentera gärna!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^
Subscribe to:
Posts (Atom)