_________________________________________________________________________________
Lillith
Ännu en gång, Yelda log olycksbådande mot den stackars pojken som stod tryckt mot baksidan av en förfallen stuga.
Men det var inte hans fel att han var korkad och sprang in i skogen med två vampyrer efter sig, hans föräldrar borde ha lärt honom lite mer om sådant. Men nej, de var korkade nog att tro att de skyddade ungen genom att låta honom sitta ensam hemma medan de försökte hålla tillbaka vampyrerna i byn med eld och andra liknande föremål.
- Oroa dig inte, när vi är klara med dig så ...
Yelda avslutade inte meningen utan vände sig mot mig för den uppgiften. Jag suckade. När skulle hon förstå att bara för att man var tvillingar så behövde man inte avsluta varandras meningar!
- ... så är du död, deklarerade jag lugnt som om jag sa att vädret var underbart regnigt.
Pojken, tolv till fjorton år, skakade där han stod och en sekund senare kunde både jag och Yelda se att en stor fläck bildades mellan hans ben.
- Nej, inte han också! stönade Yelda. Jag blir så förbannad när ni pissar på er!
- Fegt blod är inte bra för vår hud, förklarade jag leende mot killen.
Som försökte säga något, tog ett stort andetag ... och svimmade.
Yelda fnissade och slängde med sitt hår som var mörkare än skogen runtom oss. Mitt var samma färg egentligen, hennes var bara lite längre.
- Vill du ha honom först? frågade hon över axeln.
- Han pissade just på sig, Yelda.
- Och? Hans piss är inte hans blod! Komigen! Sista chansen den här veckan!
Hon gick fram till killen, tog tag i hans tröja och drog honom lite längre in mellan oss. Så tog hon hans handled (grimaserade illa när hon såg på fläcken på hans byxor), spottade på den för att rengöra den, och satte tänderna i den.
- Inte halsen? frågade jag och gjorde samma sak på hans andra handled.
- Nee. Äckligt, dom svettas mycket vid halsen, sa Yelda och torkade bort lite blod i mungipan.
Pojkens blod smakade bra, men ju yngre människan var desto godare var blodet. Det dåliga var ju att jag var svag för småbarn. Oskyldiga små varelser som blev mördade ... Kunde inte göra dem illa för att jag fick skuldkänslor. Yelda brukade håna mig för det, men jag brydde mig inte speciellt.
- Tänker du dricka ur bröstet som pappa när du blir äldre? frågade jag med ett leende.
Yelda mötte min blick. Hennes röda ögon lyste starkt tack vare blodets näring. Som två facklor.
- Inte ur kvinnor, kvinnor smakar äckligt.
- I regel smakar kvinnor äckligt för honvampyrer. Jag tror att det är meningen eftersom honvampyrernas gift sprids mycket lättare i en mans kropp. En sorts mekanism för en lättare könlös reproduktion.
- Jaja, smartskalle, skrattade Yelda och jag skrattade med henne. Drick nu så drar vi.
Yelda
Vi lämnade den döda pojken i skogen. Jag ville gärna se föräldrarnas miner när de insåg att deras son var borta, men solen skulle gå upp om några minuter, och de minuterna behövde vi för att ta oss tillbaka till borgen.
- Varför ser du så bitter ut? frågade Lillith frågande.
- Jag vill bara så gärna se föräldrarnas miner när de inser att deras son är borta, sa jag med ett flin. Lillith skakade bara på huvudet. Hon hade aldrig riktigt gillat mina lekar med människorna, ibland hände det att hon hängde med, men jag tror inte att hon alltid gillade det.
- Tråkmåns, sa jag och hon log svagt. Vi fick syn på borgen som bara var en svart kontur mot den mörka himmelen.
- Snart är vi hemma, å vad jag längtar efter lite sömn, sa jag och gäspade. Egentligen gäspade inte vampyrer, jag brukade bara göra så på skämt. Jag älskar nämligen att driva med människor. Att låtsas gäspa var ett skämt från min sida. Tråkigt nog tyckte inte min tråkiga tvilling att det var roligt. Eller tråkig var hon väl inte, vi hade bara inte samma humor.
- Du är inte rolig, sa hon. Jag suckade.
- Det är bara du som tycker det, sa jag lite smått irriterat. Lillith skakade bara på huvudet, och vi gick tysta resten av vägen fram till borgen.
- Hittade ni någon mat? frågade far med ett flin när vi dök upp i den stora salen. Den stora salen låg mitt i borgen och det var där som alla brukade träffas och pratas, eller i mitt fall, skämta om människorna.
- Självklart hittade vi mat, sa jag med ett flin och gick bort till ett gäng vampyrer.
- Var det bara min människa som pissade på sig och svimmade eller?, frågade och skrattade kort.
- Min skrek så mycket att jag hade lust att slita av mig mina egna öron, sa Laila med ett flin.
- Jag hatar när de ska hålla på så. Varför måste de skrika och pissa på sig för? Det är bara drygt och irriterande, sa jag med ett stön.
- Jag håller med dig. Varför kan de inte bara hålla käft? sa Eldin med ett flin. Alla skrattade, livrädda människor kunde aldrig hålla käft.
- Vart är din syster? frågade Tea och såg sig omkring i den stora mörka salen. Golvet och väggarna var i svart tegel, men på mitten av golvet låg en svart matta med gråa mönster på. Salen var stor och rund, som mattan. Jag och mina vänner satt i blodröda soffor i salens 'hörn'.
- Jag har ingen aning, sa jag och sökte med blicken efter Lillith, men hon var borta. Jag suckade, varför försvann hon hela tiden?
Solen hade redan gått upp. Eftersom borgen saknade fönster så nådde inte det farliga ljuset oss. Jag gick upp för spiraltrappan som ledde till min och Lilliths sovsal. Jag öppnade den svartmålade trädörren och gick in. Lillith satt vid sitt skrivbord och läste en bok.
- Där är du ju tråkmåns, sa jag med ett flin och satte mig i min kista.
- Jag är ingen tråkmåns, sa hon med ett leende och satte sig i sin kista bredvid min. Hon såg roat på mig med sina giftgröna ögon. Jag log och lade mig ner med armarna i kors över bröstet i kistan.
- Goddag, sa jag med ett flin och kistan stängdes sakta.
- Goddag, hörde jag Lillith säga utanför kistan.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var första kapitlet det!!! Jag hoppas att det blev bra!!! Om ni undrar så är det jag som skriver delen om Yelda och Fjompen om Lillith. Jag är ledsen för att Fjompens del blev bättre än min...men jag kom inte på så mycket att skriva!!! Förlåt för att den blev kort...nästa del kommer bli längre...jag LOVAR!!! Kommentera gärna!!! Hare brae!!! ^-^//Bokberoende
- Varför ser du så bitter ut? frågade Lillith frågande.
- Jag vill bara så gärna se föräldrarnas miner när de inser att deras son är borta, sa jag med ett flin. Lillith skakade bara på huvudet. Hon hade aldrig riktigt gillat mina lekar med människorna, ibland hände det att hon hängde med, men jag tror inte att hon alltid gillade det.
- Tråkmåns, sa jag och hon log svagt. Vi fick syn på borgen som bara var en svart kontur mot den mörka himmelen.
- Snart är vi hemma, å vad jag längtar efter lite sömn, sa jag och gäspade. Egentligen gäspade inte vampyrer, jag brukade bara göra så på skämt. Jag älskar nämligen att driva med människor. Att låtsas gäspa var ett skämt från min sida. Tråkigt nog tyckte inte min tråkiga tvilling att det var roligt. Eller tråkig var hon väl inte, vi hade bara inte samma humor.
- Du är inte rolig, sa hon. Jag suckade.
- Det är bara du som tycker det, sa jag lite smått irriterat. Lillith skakade bara på huvudet, och vi gick tysta resten av vägen fram till borgen.
- Hittade ni någon mat? frågade far med ett flin när vi dök upp i den stora salen. Den stora salen låg mitt i borgen och det var där som alla brukade träffas och pratas, eller i mitt fall, skämta om människorna.
- Självklart hittade vi mat, sa jag med ett flin och gick bort till ett gäng vampyrer.
- Var det bara min människa som pissade på sig och svimmade eller?, frågade och skrattade kort.
- Min skrek så mycket att jag hade lust att slita av mig mina egna öron, sa Laila med ett flin.
- Jag hatar när de ska hålla på så. Varför måste de skrika och pissa på sig för? Det är bara drygt och irriterande, sa jag med ett stön.
- Jag håller med dig. Varför kan de inte bara hålla käft? sa Eldin med ett flin. Alla skrattade, livrädda människor kunde aldrig hålla käft.
- Vart är din syster? frågade Tea och såg sig omkring i den stora mörka salen. Golvet och väggarna var i svart tegel, men på mitten av golvet låg en svart matta med gråa mönster på. Salen var stor och rund, som mattan. Jag och mina vänner satt i blodröda soffor i salens 'hörn'.
- Jag har ingen aning, sa jag och sökte med blicken efter Lillith, men hon var borta. Jag suckade, varför försvann hon hela tiden?
Solen hade redan gått upp. Eftersom borgen saknade fönster så nådde inte det farliga ljuset oss. Jag gick upp för spiraltrappan som ledde till min och Lilliths sovsal. Jag öppnade den svartmålade trädörren och gick in. Lillith satt vid sitt skrivbord och läste en bok.
- Där är du ju tråkmåns, sa jag med ett flin och satte mig i min kista.
- Jag är ingen tråkmåns, sa hon med ett leende och satte sig i sin kista bredvid min. Hon såg roat på mig med sina giftgröna ögon. Jag log och lade mig ner med armarna i kors över bröstet i kistan.
- Goddag, sa jag med ett flin och kistan stängdes sakta.
- Goddag, hörde jag Lillith säga utanför kistan.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var första kapitlet det!!! Jag hoppas att det blev bra!!! Om ni undrar så är det jag som skriver delen om Yelda och Fjompen om Lillith. Jag är ledsen för att Fjompens del blev bättre än min...men jag kom inte på så mycket att skriva!!! Förlåt för att den blev kort...nästa del kommer bli längre...jag LOVAR!!! Kommentera gärna!!! Hare brae!!! ^-^//Bokberoende
No comments:
Post a Comment