Nattens monster - Kapitel 10

Lillith


Marishka åkte någon timme innan soluppgången. De skulle ändå åka genom skogen, och deras droska var skyddad ifrån solljus. Jag hann alltså berätta hela den korta historien och vi hann även ha lite kul på balen.
Yelda försökte ta ögonkontakt med mig flera gånger, vilket jag besvarade genom att mima "vad är det". Då skakade hon bara på huvudet och såg bort.
   Far höll ett långt tal om hur stolt han var över att ha såna vänner och likar, att han var glad över att få vara värd det här året och tackade alla klaner för att de hade kommit. När jag och Yelda stod på varsin sida av far vid det tillfället kände jag mig väldigt obekväm av alla blickar. Kunde de inte bara sluta titta?
Jag tror att ganska många märkte all smuts på min klänning och kanske även mina kängor. Måste smita fort innan far märkte.
   - Hej då älskling! ropade Marishka dramatiskt och kastade armarna om min hals.
   - Hej då, Marish, log jag.
Hon släppte mig, nästan som om hon var på väg att gråta, men log sedan och vinkade hela vägen tills man inte längre kunde se dem på den långa vägen som gick från slottet till bergen.
 
Inne i sovsalen möttes jag direkt av trötta men beslutsamma röda ögon. Yelda ställde sig upp framför mig (hon hade redan bytt om till nattlinne) med armarna i kors.
   - Vi måste prata.
Jag nickadde och gick till mitt klädskåp. Eller jag kanske borde ge klänningen till pigorna, varför hänga upp en smutsig klänning?
   - Du får berätta först, sa jag medan jag krånglade av mig klänningen.
   - Lova att inte flippa ur ...
Flippa ur? Undrar vad hon hade för nyheter som skulle kunna slå mina?
Men vänta! Skulle jag verkligen berätta för henne om Stephan? Hon skulle bli galen. Men hon var ju min tvilling, om hon litade på mig så måste ju jag lita på henne? Fast jag visste ju att hon inte skulle gilla det. Hon skulle bli störtförbannad.
   - Jag tror jag är kär i Wolfram.
Jag stannade upp i en rörelse, stelnade helt. I chock förstås, men jag var inte arg på henne. Tvärtom.
   - Skojar du? skrattade jag och vände mig om med ett glatt leende. Vad kul!
   - Sch! väste Yelda genast. Far får inte veta!
   - Oj, förlåt. Jag kommer inte att berätta.
Yelda såg generat på golvet, som hon ofta gjorde då hon var liten och sa något (som hon tyckte) var fel inför mamma. Varför betedde hon så inför mig ibland, så som hon betedde sig inför mamma? Jag var hennes syster. Inte mor.
   - Tycker du att det är okej? frågade hon försiktigt.
   - Självklart, varför skulle jag inte?
Då log hon, och jag log tillbaka. Det var så skönt att vara vänner igen, inte för att vi hade bråkat, men glidit ifrån varann de senaste dagarna. Dagarna? Kändes som månader!
Glad över att jag accepterade hennes och Wolframs förhållande, satte hon sig i sin kista med benen dinglande och sa:
   - Din tur! Varför har du varit så hemlighetsfull?
Det var nu jag tystnade och vände mig åter bort. Jag måste tänka på hur jag säger det. Förutsäga vilka ord och vilken ton skulle få henne att tycka att det var okej.
Yelda småtjatade litegrann medan jag bytte om, och när jag var klar tog jag ett djupt andetag (för jag kände mig bättre när jag "andades") och gick och ställde mig vid min sovplats.
   - Jag träffade Stephan några gånger.
Tystnad.
   - Träffade ...? Va? Vadå "några gånger"?! morrade Yelda och hoppade ner framför mig.
Vi var precis lika långa, hon stirrade in i mina pupiller för att tvinga mig att förklara mig. Jag såg lugnt tillbaks på henne, visste om att det enda sättet att inte få hennes ilska att bli värre var att vara helt lugn.
   - Ja, några gånger.
   - Har du inte dödat honom?! Bara träffat honom? Flera gånger?! gastade Yelda.
Nej, hon skulle höras! Jag försökte lugna ner henne genom att lägga händerna på hennes axlar, men hon slet sig loss och gav mig en hård örfil.
   - Din jävla människoälskare! Gå och käka vitlök! röt hon.
Hon började gå mot dörren.
   - Yelda ...!
   - Vad?!
   - Berätta inte för far.
I en sekund såg det ut som om hon tänkte säga något, eller skulle börja gråta, men så fnös hon och lämnade rummet.
Skulle hon berätta för far?






Yelda

Jag var så förbannad på Lillith. Det där kräket hade dödat två av oss, och hon hade träffat honom, inte dödat honom. Hon var inte min syster mer, hon var en främling för mig. Jag stannade framför fars sovsals dörr med handen redo att knacka på, men en tanke slog mig. 'Borde jag verkligen berätta för far? Berättar jag hennes hemlighet så berättar hon kanske min'. Jag lät handen falla till min sida igen. Jag kunde inte tänka mig att hon skulle göra så mot mig, men jag vågade inte chansa. Far skulle döda mig om han fick veta att jag hade kysst Wolfram. Jag suckade och gick upp för trappan igen. Far hade sin sovsal nere i källaren, han brukade säga att han gillade att somna till skriken från de fångade människorna. Jag gick så samlad jag kunde ut i den stora salen. Jag fick syn på gänget borta vid sofforna, Eldin var självklart där. Jag försökte ta mig till...ja...vilket rum som helst men inte där, utan att märkas.
- Yelda, kom, ropade Eldin och jag stelnade till. Han var den sista personen jag ville parata med just nu. Jag vände blicken åt deras håll och mötte Eldins hånfulla blick. Jag gick nervöst fram till dem och satte mig ner på min vanliga plats bredvid Eldin.
- Yelda, är det något fel? frågade Laila oroligt. Min nervositet syntes visst.
- Nej, jag mår bra, bara bra, sa jag och försökte låta övertalande, men jag trodde att jag misslyckades.
- Är du säker? Är det något som har hänt? frågade Tea lika oroligt som Laila. Jag skakade på huvudet och svalde.
- Nej allt är bara bra, ljög jag igen och försökte le. Sen när då hade jag blivit en så dålig lögnare?
- Vi kan se att något är fel, och vi hör att du ljuger, vad har hänt? frågade Laila och såg strängt på mig. Eldin kunde visst inte låta bli att flina.
- Eldin, vet du något om det här? frågade Tea och såg allvarligt på honom.
- Ja, men jag lovade att inte berätta, sa han och började skratta.
- Jag måste gå, mumlade jag och sprang från de röda sofforna. 'Mitt liv är över' tänkte jag förtvivlat. Jag sprang så snabbt jag kunde upp till vår sovsal och smällde igen dörren efter mig. Lillih satt vid sitt skrivbord och såg förskräckt upp från sin bok när hon hörde smällen.
- Yleda låt mig fö..., började hon men hon tystnade när hon såg min ilskna blick. Jag ville inte prata med henne. Jag slängde mig ner i kistan och muttrade:
- Goddag, och min kista stängdes.

Jag valde att jaga själv nästa natt, jag ville verkligen inte vara i närheten av varken Lillith eller Eldin, båda gick mig på nerverna. Jag vandrade bara in i den lilla byn mitt på torget, och genast började alla försöka fly åt alla håll. Än en gång kom jag att tänka på ett hönshus fullt med skräckslagna höns. Mitt på torget stod tre stora kors, jag ville inte se på mina klanmedlemmar som hängde där, det var för......smärtsamt. Jag svalde och vände ryggen åt korsen. Jag sökte med blicken efter ett byte...där...en pojke som förtvivlat verkade leta efter sin mor. Jag flinade och började gå mot honom.
- Mor? Vart är du? skrek han och såg sig förtvivlat om. Han verkade vara mellan sju och nio år. Han fick syn på mig och hans ögon spärrades upp av fasa. Eftersom jag höll ögonkontakt med honom så förstod han nog att han var mitt nästa byte. Även om han ville så kunde han inte slita blicken från mig. Det var en slags kraft vi vampyrer hade, vi kunde få bytet att stå som paralyserad tills vi kom fram till det.
- Det är ingen fara, du kommer bara känna en enorm smärta ett tag, sedan kommer du vara död, sa jag hånfullt. Mina ord hade verkligen ingen lugnande verkan för han började skrika hysteriskt och backa undan. Tillslut slog han in i väggen bakom sig.
- Dumma lilla pojke, du kommer inte undan mig, sa jag och skrattade kallt. Jag stannade när det bara var några centimeter mellan oss. Han började skaka av rädsla och lyckades dra bort blicken från mina ögon.
- Snälla......snälla...låt...mig gå, sa han förtvivlat och en tår rann ner för hans kind.
- Jag är ledsen, men precis som du måste ha din mat, så måste jag ha min, och du står högst upp på min meny, viskade jag med ett flin. Fler tårar började rinna ner för hans kinder, han började gråta tyst. Något var bekant med honom, hans utseende fick mig att tänka på någon. Mitt flin blev bredare när jag kom på det.
- Din bror smakade väldigt bra nere i sin cell i vår källare, få se om du smakar lika bra, skrattade jag kallt och tog tag i hans arm. Han började gråta högt medan han knep ihop ögonen.
- Gråt du, men det kommer inte dämpa smärtan, sa jag hånfullt och spottade på hans handled. Han började skrika hysteriskt när han kände smärtan av mitt saliv. Jag begravde mina tänder och började suga i mig det varma blodet. Pojken skrek hysteriskt, men han stod helt stilla med hopknipna ögon och tårar forsande ner för kinderna. Tillslut så tystnade hans skrik och hans kropp blev slapp. Jag drog ut mina tänder och slickade mig om munnen.
- Du var till och med godare än din bror, sa jag med ett flin och släppte den döda kroppen. Den föll till marken med ett duns. En kvinna grät hysteriskt och jag antog att det var modern till pojken.
- Äh, du kan skaffa dig en ny son, sa jag hånfullt och såg på den gråtande kvinnan.
- Ditt monster, har du inget hjärta? skrek hon hysteriskt och såg på mig med en blick full av hat och avsmak.
- Nej, det har jag inte, sa jag med ett flin och lämnade byn.

Nöjd med min jakt gick jag tillbaka till borgen med ett leende på läpparna. Jag hade nästan glömt hur kul det var att leka med maten. Jag öppnade den stora porten och gick in i den stora salen. Till min förvåning så såg jag att alla i klanen stod samlade där, med...Wolfram...i mitten av gruppen. När jag stängde porten bakom mig vändes alla blickar mot mig.
- Vad är det som händer? frågade jag oroligt och såg frågande på Wolfram. 'Han hade väl inte tänkt berätta om kyssen?' tänkte jag förtvivlat, men den här gången lyckades jag gömma mina tankar och sätta på mig en orolig mask. Jag kände att Lillith försökte få ögonkontakt med mig, men jag undvek hennes blick och såg på varulven bland alla vampyrerna istället. Han verkade ta sats och öppnade munnen för att säga något.
- Din far är...död, sa han.
- Va? röt jag och min röst ekade mellan väggarna. Han kunde inte vara död, min far var inte död. Allt jag kände var smärta och sorg, jag ville så gärna att mina ögon kunde börja tåras, jag ville gråta, men jag kunde inte på grund av den här jävla förbannelsen.
- Vem?....Hur?, röt jag igen, men min röst darrade den här gången. Wolfram såg medlidsamt på mig.
- Jag såg honom gå genom skogen mot borgen och då dök...han...upp. Han sköt en pil i din fars ben och din far stannade och verkade få ont. Han gick genast fram och mumlade något innan han körde in en dolk i din fars hjärta, sa han och betonade ordet han istället för att ge mig ett namn.
- Vem? röt jag och tog ett steg mot honom. Mina ögon kokade av ilska, sorgen gömdes bakom ilskan någonstans, den syntes inte. Wolfram blev blek i ansiktet och tog sats innan han sade:
- Stephan Rosescu, dräparens son.

___________________________________________________________________________________

Döm döm dööööööm..... ^-^
Yepp nu är den fruktade vampyrfadern Aurel Frumoscu död, och Stephan dödade honom.
Kommer Lillith verkligen vilja se honom igen efter att han har dödat hennes far? Kommer Yelda söka hämnd? Vilka kommer dö härnsät? Deeeeeeeet får ni veta i nästa kapitel aaaaaaaav Nattens monster!!! ^vv^
Haha...Kommentera gärna!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^