Chris
Jag hatade den här känslan, känslan att bara vara ivägen utan att kunna hjälpa till, känslan att vara så svag.
Cricket hjälpte mig, och hon stack inte utan släpade mig hela vägen till ett runt rum som jag hade sagt. Jag antog att jag i alla fall var säker från bomberna där, men jag kunde inte låta bli att slänga en misstänksam blick på metallstaketet runt det stora hålet.
Jag undrade vad den där lilla svävande plattformen var för något, den påminde om något men jag kunde inte komma på vad.
Cricket hjälpte mig att sätta mig ner med ryggen mot väggen. Mina ben kunde inte alls bära mig längre, det kändes som att hela min kropp hade lagt av och att jag hade tappat ännu mer hälsa bara av att låta mig släpas hit.
- Hur mår du? frågade Cricket oroligt när hon såg min plågade blick.
- Skit är nog ett passande ord, sa jag och suckade irriterat åt spelskaparna, men det var ju mitt fel.
Bråka med oss och vi bråkar med dig!
- Bara tvillingarna kunde dyka upp...då skulle..., började Cricket men hon verkade inte kunna komma på en passande fortsättning.
- De kunna ta hand om mig så att du kan gå och leta efter Mac? avslutade jag och såg mot alla ingångar till rummet som om tvillingarna skulle dyka upp helt plötsligt. Ärligt talat ville jag att de skulle komma, jag tyckte inte om att ha dem ur sikte där jag inte kunde se om de var okej.
- Jag går och letar rätt på lite hälsa, ropa om någon kommer, sa Cricket frånvarande och gick mot en av utgångarna.
- Okej, sa jag men egentligen ville jag att hon skulle stanna. Tänk om någon kom, jag skulle omöjligt kunna försvara mig i det här läget och Cricket kanske inte skulle hinna fram i tid. Jag hade flera liv kvar, jag hade ju bara dött en gång så jag hade några liv, men ändå.
Så jag satt där och oroade mig över den falske Chris som var på fri fot, hon skulle säkert komma tillbaka. Crickets onda tvilling verkade ha dött i alla fall så hon behövde inte oroa sig. Hade tvillingarna också onda tvillingar? Hade de träffat dem än? Jag hoppades verkligen att de var okej.
Jag ville prata med Anthony, jag ville veta vad Andrew hade menat med det där han sa innan de skickade in oss i spelet.
- Jag hittade inget. Cricket kom tillbaka utan någon hälsa med sig.
- Det gör inget jag klarar mig, sa jag och jag hörde själv hur dumt det lät.
- Försök bara att hålla dig vid liv...vi kan sitta här och vänta på tvillingarna, de borde ju hitta oss tillslut och då kan jag riskera att gå längre bort, sa hon allvarligt och satte sig ner bredvid mig. Jag nickade bara och glodde på den lilla plattformen i mitten av hålet och den blåa röken.
- Vad är det där? Det påminner om något men jag kan inte komma på vad..., frågade jag och nickade mot plattformen.
- Jag tror att om man går upp på den skjuts man iväg till ett likadant rum längre bort, svarade hon och jag fick syn på ett hål i väggen nära taket. Hennes idé verakde trovärdig. Jag kom på varför de verkade bekanta, det fanns liknande saker i Halo.
- Har du varit inne på sidan? frågade jag bara för att få igång ett samtal, jag orkade inte sitta tyst och tänka på hur illa ute jag var.
- Ja, jag gick in på den för ett tag sedan, svarade hon och jag nickade.
- Vad tyckte du om den? fortsatte jag och hon ryckte på axlarna.
- Den var väl okej, sa hon frånvarande och stirrade på plattformen. Om hon hade rätt om den där skjut-idén...hur skulle man ta sig upp på dem? De svävade ju mitt i ett hål! Skulle man hoppa ut till dem?
Spelskaparna gjorde verkligen det här svårt för oss...
Cricket
Macs hand hade tappat lite av styrkan, men tryckte då och då till min egen för att låta mig veta att han var okej. Jag höll honom hårt om fingrarna, vilket verkade konstigt då jag själv såg att min hand i spelvärden var fullkomligt tom.
- Varför hjälper du mig och inte Mac? frågade Chris plötsligt och tittade allvarligt på mig.
Jag sänkte blicken och tryckte Macs hand i verkligheten, den tryckte tillbaka och fick mig att känna mig trygg om mitt beslut.
- Mac mår bra.
Chris tittade på mig en kort stund, men eftersom det inte fanns något hon kunde säga emot det nickade hon till slut.
Undrar hur Mac gjorde för att hacka spelet? Det skulle vara lämpligt nu, jag hade kunnat ge Chris hälsa och sedan stuckit för att leta efter Mac. Vart var de där två knäppskallarna när man behövde dem?
- Gillar du Marilyn Manson? frågade Chris med ett svagt leende.
Jag ryckte på axlarna.
- Han har väl några bra låtar.
- Några? sa Chris och höjde på ögonbrynet.
- Några, svarade jag kortfattat.
- Vad lyssnar du på då? Beethoven?
- Vivaldi och Tjajkovskij är mina favoriter.
Chris rynkade på pannan. Hennes fråga om Beethoven hade låtit lite som en förolämpning, men vad var det för fel att lyssna på vacker klassisk musik? Bättre det än Marilyn Mansons skrikiga och melodilösa låtar. Ungdomar idag hade tagit för givet att sång var nödvändigt för bra musik. Det var bara bullshit, så många melodier och verk lät bra utan någon som sjöng till dem.
- Jag tror jag måste hitta skjutvapen till oss båda. Så att du kan försvara dig ett tag i alla fall, sa jag och ställde mig upp.
Eller var det en så bra idé? Då skulle Chris kunna skada mig. Fast om hon försökte skulle jag bara skjuta henne en gång, det skulle räcka för att ta död på henne.
- Det känns som om min hälsa sjunker alltmer för varje hjärtslag, sa Chris med ansträngd röst och en smärtsam grimas.
Jag kunde inte komma på ett svar som var tillräckligt bra.
- Vi får vara tysta så ingen onödig hittar oss. Jag ska gå lite längre bort, men om någon kommer, ropa inte förrän de är för nära, okej?
Blicken Chris gav mig fick mig nästan att tappa balansen, den där otacksamma ...! Jag fattade väl att hon inte gillade att göra som jag föreslog, men hon kunde väl fan vara lite mer tacksam och inte ge mig mördarblickar!
Hon nickade motvilligt och jag lämnade åter rummet, nu funderande på att inte komma tillbaka den här gången.
________________________________________________________________________________
Mitt fel att det tog tid xD
Do you like it? ^^
Kommentera!
//Fjompen:)
Valde att hon skulle lyssna på Hårdrock för jag kan verkligen inte skriva om sånna som tycker om något annat...det skulle vara konstigt... :/ Om ni inte vet vem Marilyn manson är kan ni googla...min vän tycker att han är läskig men jag tycker han är cool!!! 'XD
Det hände inte så mycket den här gången...men ibland är det bra att ha lugna delar!!! :P
KOMMENTERA!!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende :)
Friday, September 21, 2012
Monday, September 17, 2012
Jag vill dö som en gamer - Kapitel 27
Cricket
- Vad i ...?
Chris backade långsamt och ställde sig bakom mig och Mac, men drog ändå fram sina knivar för att vara beredd.
Mac verkade vara mållös, medan jag glodde med minskande hopp. Framför oss stod ... vi. Exakta kopior av oss, samma längd och kroppshållningar.
- Visste inte att jag var såhär snygg, viskade Mac.
Den Mac som stod vid sidan av mig och inte framför mig, vill säga. Jag tog fram mitt svärd, samtidigt som den andra jag, min spegelbild eller skugga, gjorde detsamma.
- Det här är nog den mest genialiska bossfighten någonsin, fortsatte Mac som verkade mer imponerad än skrämd.
Idiot, hur kunde man vara lugn när det här hände?! Vi började långsamt backa, medan de andra tre kopiorna i precis samma takt gick emot oss för att behålla samma korta avstånd.
- Jag tycker vi försöker förhandla, sa Mac i skämtsam och lite ironisk ton som om han visste att det inte skulle fungera.
Då drog falska Mac fram något enormt silvrigt eldvapen och riktade det mot oss. Ett lågt ljud lät oss veta att vapnet laddades upp och en enorm stråle utav ljus avfyrades mot Mac i nästa sekund.
Jag skrek högt, rädd för att förlora Mac och vapnets stråle som var någon centimeter ifrån mig.
Bråkdelen av en sekund senare hade de andra två anfallit mig och Chris. Jag tittade skrämt på Macs livlösa kropp och skrek hans namn samtidigt som den andra jag kastade sig över mig och tryckte en metallstång mot min strupe. Det hårda trycket mot halsen blockerade min andning och fick huvudet att dunka, jag kände att syret tog slut.
- Cricket! skrek Chris till sidan om mig.
Jag såg i ögonvrån hur hon hoppade undan för den andra Chris' knivar.
Jag tittade in i den andra Crickets ögon, mina ögon. De var lugna, oberörda och munnen log svagt. Inte nog med att de inte hade fått till mig rätt, de hade gett mig världens knäppaste vapen. Skulle jag dö i ett spel, av en metallstav?! Aldrig, jag skulle dö som jag hade fötts: skrikande och täckt med blod.
Våldsamt stötte jag mig själv ifrån mig, tvingade henne ner på golvet där även Mac låg, fortfarande utan att röra sig. Varför försvann han inte? Eller hade han inte dött?
- Mac! ropade jag.
Den andra Mac blängde på mig och tog riktiga Mac i kragen, slängde honom upp på axeln som om han var en docka och började gå iväg.
- Nej!
Jag drog fram mitt svärd och skar av halsen på den andra Cricket, hon fick inte vara i vägen nu.
- Cricket! skrek Chris igen, som hade blivit tvingad in i ett hörn av sig själv och brottades nu för att inte bli huggen.
Hon behövde hjälp, det var knappt hon stod på benen. Men Mac försvann in bakom hörnet ... Och den andra jag hade inte dött. Hon reste långsamt på sig igen, blodet rann ner för halsen. Nej. Inte nu. Jag ville inte välja ...
- CRICKET! kastade Chris.
Precis då, i bråkdelen av en sekund, kände jag hur något varmt och strävt lades mot min hand och tryckte den hårt men samtidigt lugnande. Men det fanns ingen i den.
I alla fall inte i spelet ...
Mac. Han var okej.
Jag högg den falska och ännu lite svaga Cricket i ryggen igen, så att hon föll ner på knä. Den här gången hade jag siktet inställt på den falska Chris' rygg.
Chris
Jag...eller den...saken som skulle föreställa mig trängde in mig i ett hörn och jag kände plötsligt hur hälsan började lämna mig konstigt fort.
Mina ben kunde knappt bära mig vilket fick den andra jag att flina retsamt åt mig. Okej hon var inte precis som jag, tydligen såg hon bara ut som mig.
Hon höjde sina knivar för att skära av min hals men plötsligt tog någon tag i hennes hår och hon skrek när Cricket drog till så att hon föll till golvet. Jag märkte att Mac var borta men jag hann inte fråga om det eftersom den andra jag lyckades komma upp på fötter och blängde ilsket på Cricket.
- Som vanligt ska du gömma dig bakom andra, sa den andra jag hånfullt och såg på mig. Jag stod stum kvar och stirrade tillbaka på henne.
- När ska du lära dig att ta hand om dig själv? skrattade hon elakt och Cricket gjorde ett utfall med sitt svärd mot hennes huvud men Chris hoppade undan med ett retsamt flin. Med en sista blick på mig sprang hon iväg och försvann med ett skratt. Cricket tänkte springa efter men jag stoppade henne.
- Hon kommer tillbaka, sa jag och stirrade efter henne. Eftersom hon var jag...eller nåt...kunde hon mina svagheter och tänkte använda dem mot mig, men jag antog att hon inte hade de svagheterna så jag hade ingen aning om hur jag skulle slå henne.
- Är du okej? frågade Cricket och plötsligt gav benen vika och jag föll ner på knä. Mina ben hade gett upp...jag behövde verkligen hälsa. Bara den lilla dunsen när jag föll ner på knä fick mig att förlora en del hälsa till. Var det så här spelskaparna tänkte straffa mig? Genom att ta hälsa från mig för minsta lilla? Jag måste erskänna att de var ganska smarta, ingen skulle bli misstänksam över det här. Jag tappade hälsa, vad var det för konstigt med det?
- Shit hur mår du egentligen? Så mycket skadade hon dig väl inte? utbrast Cricket och drog upp mig på fötter. Jag fick lov att stödja mig mot henne för att inte falla igen.
- Det är spelskaparna, de tar hälsa från mig för minsta lilla duns och slag, sa jag med rädsla i rösten. Jag skulle dö, hur skulle jag klara mig?
- Kom igen vi måste få dig till ett säkert ställe, mumlade hon och började släpa iväg mig.
- Gå till ett sånt där runt rum, där är vi säkra från bomberna, sa jag och hängde med så gott jag kunde.
Hon nickade och såg sig om över axeln.
- Vart är Mac? frågade jag när jag plötsligt kom ihåg att han inte var här...vad hade hänt med honom?
- Hans klon släpade iväg honom, han kan inte ha varit död eftersom han inte försvann, sa hon och jag kunde ana oron i hennes röst. Jag förstod inte varför hon brydde sig om honom, han var en hackare...och elak.
- Borde vi inte gå efter honom? frågade jag trots mitt hat och hon skakade på huvudet.
- Då skulle du dö, han klarar sig säkert fint..., det hördes att hon tvivlade på sina egna ord men hon vände inte om för att springa efter honom.
Ärligt talat blev jag lättad över att hon inte tänkte lämna mig, jag tyckte att Mac kunde klara sig själv...varför skulle jag hjälpa honom?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det blev kort men jag hinner inte skriva mer och tänkte att det kunde vara bra om det publicerades... :/
Vad tycker ni om klonerna då??? :) (Fjompens idé) XD Jag gillar dem... :P
KOMMENTERA!!! XD (ni har plötsligt blivit lite dåliga på det...men tack för kommentaren vi fick på ett kapitel för ett tag sedan!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Hoppas det blev bra! ^^ Kommentera! :D
//Fjompen:)
- Vad i ...?
Chris backade långsamt och ställde sig bakom mig och Mac, men drog ändå fram sina knivar för att vara beredd.
Mac verkade vara mållös, medan jag glodde med minskande hopp. Framför oss stod ... vi. Exakta kopior av oss, samma längd och kroppshållningar.
- Visste inte att jag var såhär snygg, viskade Mac.
Den Mac som stod vid sidan av mig och inte framför mig, vill säga. Jag tog fram mitt svärd, samtidigt som den andra jag, min spegelbild eller skugga, gjorde detsamma.
- Det här är nog den mest genialiska bossfighten någonsin, fortsatte Mac som verkade mer imponerad än skrämd.
Idiot, hur kunde man vara lugn när det här hände?! Vi började långsamt backa, medan de andra tre kopiorna i precis samma takt gick emot oss för att behålla samma korta avstånd.
- Jag tycker vi försöker förhandla, sa Mac i skämtsam och lite ironisk ton som om han visste att det inte skulle fungera.
Då drog falska Mac fram något enormt silvrigt eldvapen och riktade det mot oss. Ett lågt ljud lät oss veta att vapnet laddades upp och en enorm stråle utav ljus avfyrades mot Mac i nästa sekund.
Jag skrek högt, rädd för att förlora Mac och vapnets stråle som var någon centimeter ifrån mig.
Bråkdelen av en sekund senare hade de andra två anfallit mig och Chris. Jag tittade skrämt på Macs livlösa kropp och skrek hans namn samtidigt som den andra jag kastade sig över mig och tryckte en metallstång mot min strupe. Det hårda trycket mot halsen blockerade min andning och fick huvudet att dunka, jag kände att syret tog slut.
- Cricket! skrek Chris till sidan om mig.
Jag såg i ögonvrån hur hon hoppade undan för den andra Chris' knivar.
Jag tittade in i den andra Crickets ögon, mina ögon. De var lugna, oberörda och munnen log svagt. Inte nog med att de inte hade fått till mig rätt, de hade gett mig världens knäppaste vapen. Skulle jag dö i ett spel, av en metallstav?! Aldrig, jag skulle dö som jag hade fötts: skrikande och täckt med blod.
Våldsamt stötte jag mig själv ifrån mig, tvingade henne ner på golvet där även Mac låg, fortfarande utan att röra sig. Varför försvann han inte? Eller hade han inte dött?
- Mac! ropade jag.
Den andra Mac blängde på mig och tog riktiga Mac i kragen, slängde honom upp på axeln som om han var en docka och började gå iväg.
- Nej!
Jag drog fram mitt svärd och skar av halsen på den andra Cricket, hon fick inte vara i vägen nu.
- Cricket! skrek Chris igen, som hade blivit tvingad in i ett hörn av sig själv och brottades nu för att inte bli huggen.
Hon behövde hjälp, det var knappt hon stod på benen. Men Mac försvann in bakom hörnet ... Och den andra jag hade inte dött. Hon reste långsamt på sig igen, blodet rann ner för halsen. Nej. Inte nu. Jag ville inte välja ...
- CRICKET! kastade Chris.
Precis då, i bråkdelen av en sekund, kände jag hur något varmt och strävt lades mot min hand och tryckte den hårt men samtidigt lugnande. Men det fanns ingen i den.
I alla fall inte i spelet ...
Mac. Han var okej.
Jag högg den falska och ännu lite svaga Cricket i ryggen igen, så att hon föll ner på knä. Den här gången hade jag siktet inställt på den falska Chris' rygg.
Chris
Jag...eller den...saken som skulle föreställa mig trängde in mig i ett hörn och jag kände plötsligt hur hälsan började lämna mig konstigt fort.
Mina ben kunde knappt bära mig vilket fick den andra jag att flina retsamt åt mig. Okej hon var inte precis som jag, tydligen såg hon bara ut som mig.
Hon höjde sina knivar för att skära av min hals men plötsligt tog någon tag i hennes hår och hon skrek när Cricket drog till så att hon föll till golvet. Jag märkte att Mac var borta men jag hann inte fråga om det eftersom den andra jag lyckades komma upp på fötter och blängde ilsket på Cricket.
- Som vanligt ska du gömma dig bakom andra, sa den andra jag hånfullt och såg på mig. Jag stod stum kvar och stirrade tillbaka på henne.
- När ska du lära dig att ta hand om dig själv? skrattade hon elakt och Cricket gjorde ett utfall med sitt svärd mot hennes huvud men Chris hoppade undan med ett retsamt flin. Med en sista blick på mig sprang hon iväg och försvann med ett skratt. Cricket tänkte springa efter men jag stoppade henne.
- Hon kommer tillbaka, sa jag och stirrade efter henne. Eftersom hon var jag...eller nåt...kunde hon mina svagheter och tänkte använda dem mot mig, men jag antog att hon inte hade de svagheterna så jag hade ingen aning om hur jag skulle slå henne.
- Är du okej? frågade Cricket och plötsligt gav benen vika och jag föll ner på knä. Mina ben hade gett upp...jag behövde verkligen hälsa. Bara den lilla dunsen när jag föll ner på knä fick mig att förlora en del hälsa till. Var det så här spelskaparna tänkte straffa mig? Genom att ta hälsa från mig för minsta lilla? Jag måste erskänna att de var ganska smarta, ingen skulle bli misstänksam över det här. Jag tappade hälsa, vad var det för konstigt med det?
- Shit hur mår du egentligen? Så mycket skadade hon dig väl inte? utbrast Cricket och drog upp mig på fötter. Jag fick lov att stödja mig mot henne för att inte falla igen.
- Det är spelskaparna, de tar hälsa från mig för minsta lilla duns och slag, sa jag med rädsla i rösten. Jag skulle dö, hur skulle jag klara mig?
- Kom igen vi måste få dig till ett säkert ställe, mumlade hon och började släpa iväg mig.
- Gå till ett sånt där runt rum, där är vi säkra från bomberna, sa jag och hängde med så gott jag kunde.
Hon nickade och såg sig om över axeln.
- Vart är Mac? frågade jag när jag plötsligt kom ihåg att han inte var här...vad hade hänt med honom?
- Hans klon släpade iväg honom, han kan inte ha varit död eftersom han inte försvann, sa hon och jag kunde ana oron i hennes röst. Jag förstod inte varför hon brydde sig om honom, han var en hackare...och elak.
- Borde vi inte gå efter honom? frågade jag trots mitt hat och hon skakade på huvudet.
- Då skulle du dö, han klarar sig säkert fint..., det hördes att hon tvivlade på sina egna ord men hon vände inte om för att springa efter honom.
Ärligt talat blev jag lättad över att hon inte tänkte lämna mig, jag tyckte att Mac kunde klara sig själv...varför skulle jag hjälpa honom?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det blev kort men jag hinner inte skriva mer och tänkte att det kunde vara bra om det publicerades... :/
Vad tycker ni om klonerna då??? :) (Fjompens idé) XD Jag gillar dem... :P
KOMMENTERA!!! XD (ni har plötsligt blivit lite dåliga på det...men tack för kommentaren vi fick på ett kapitel för ett tag sedan!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Hoppas det blev bra! ^^ Kommentera! :D
//Fjompen:)
Saturday, September 15, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 26
Chris
Jag hörde ett svagt pipande...vart kom det ifrån? Det kom från gången till höger om mig och pipandet blev bara högre och högre och ett blinkande rött ljus började förflytta sig mot mig. Jag såg hur gången kortades av del för del på grund av att öppningar sänktes ner i golvet. Jag stod som förstelnad, fast jag visste att jag borde springa. Det var som i labyrinten när jag hade råkat gå in i ett näste full av monster, men då hade Anthony varit där och släpat bort mig. Nu var jag ensam och allt jag gjorde var att stirra på ljuset som närmade sig mig mer och mer.
Plötsligt kände jag en lätt vibrerring i golvet under mig och gången framför mig började saktas stängas. Pipet var verkligen högt nu och jag lyckades vända mig om för att se om de andra utgångarna också skulle stängas, och det gjorde de. Jag skulle omöjligt hinna ut....men så märkte jag att det röda ljuset och pipandet stannade inne i de förseglade gångarna. Vad var det som hände egentligen?
Först hördes inget annat än det svaga pipande ljudet bakom väggarna, men plötsligt fick en rad av explosioner golvet att skaka så att jag tappade balansen och tog några steg bakåt. Plötsligt fanns det inget som jag kunde luta hälarna mot och jag märkte att jag stod i staketet och vinglade bakåt mot det stora tomrummet under mig. Varför stod jag i staketet? Borde inte staketet hindra mig från det här?
Jag försökte luta mig frammåt men allt jag lyckades göra var att vifta med armarna, men det hjälpte inte...det gör det aldrig. Jag föll bakåt rakt ner i tomrummet. Jag försökte förtvivlat hitta något att ta tag i och hindra fallet, men allt jag kände under mina fingrar var en slät vägg. Skulle jag dö nu?
Tydligen inte för jag landade plötsligt på ett hårt golv och smärtan blixtrade igenom hela kroppen på en gång. Jag kippade efter luft och kände hur hälsan lämnade mig, men lite hälsa fanns kvar, men nu räckte bara ett litet slag och jag skulle dö. Just ja, jag var fast i ett stort hål också!
Jag gick runt i hålet för att se om jag kunde hitta en väg upp, men det gick långsamt på grund av bristen på hälsa. Var staketet bara ett slags hologram? Varför hade jag fallit rakt igenom det? Det var antagligen spelskaparna som hämnades. De fick det att se ut som ett litet problem i systemet...inget misstänksamt alls. De hade säkert jätte kul nu där de satt och såg mig leta efter en väg upp som inte fanns. Jag var verkligen fast här....jag kunde inte ta mig upp. Om någon hittade mig var jag verkligen död!
Med en irriterad suck satte jag mig ner med ryggen mot väggen. Jag var så svag, jag orkade inte ens gå. Fast vart skulle jag gå?
Jag hoppades att tvillingarna skulle hitta mig först, eller kanske Cricket...jag hoppades att hon inte skulle döda mig om hon hittade mig...men ärligt talat var jag inte helt säker. Jag ville lita på henne, men jag visste inte om jag kunde det.
*
Det var inte deras steg som varnade mig, det var deras röster. Jag kunde höra att de var två stycken, en kille och en tjej, men jag kunde inte höra vilka de var eller vad de sa. Jag satt blickstilla för att inte ge ifrån mig något ljud för att inte bli upptäckt.
Deras steg var ljudlösa precis som mina och om de inte skulle ha pratat skulle jag inte ha vetat att de var där, men lite tur skulle man väl få ha?
Plötsligt kikade ett ansikte ner i hålet jag satt i. Till min förvåning märkte jag att det var Cricket!
Hon lutade sig mot staketet vilket fick mina misstankar att förstärkas. Spelskaparna hade placerat mig här med flit, det var mitt straff, eller ett av mina straff antagligen. Tur nog hade jag min mantel på mig som fick mig att smälta in i bakgrunden och bli osynlig.
Jag fick lust att ropa "här är jag" men så kikade ett annat ansikte ner i hålet....hackaren! Jag höll tyst och såg till att inte röra mig, en rörelse skulle avslöja mig.
- Vad gör du? Frågade hackaren lite irriterat. Jag kunde höra dem nu, deras röster studsade mot väggarna ner till mig.
- Jag tyckte....det såg ut som..., hon avbröt sig själv med blicken fäst på mig.
-Chris? "shit!"
Cricket
- Du är dum om du tror att jag gjorde det för kul skull, sa Mac irriterat åt min långa tystnad. Jag visste att det skulle få dig att koncentrera dig på spelet, det var därför jag gjorde det.
Hur många gånger hade han försökt skylla ifrån sig på de här fem minuterna? Mer än vad som var nödvändigt, definitivt. Jag kunde inte undgå att le för mig själv medan vi närmade oss ett djupt hål i mitten av ett vitt rum.
Det underliga nog var att jag fortfarande var medveten om min riktiga kropp i stolen. Det var som när man drömde, men var medveten om att allt var en dröm och kunde kontrollera allt som hände. Jag såg nu hur fejk och onaturligt Macs ansikte var, hur kantiga linjerna verkade jämfört med verkligheten trots att de var mjuka. Jag avgjorde att han såg mycket bättre ut i verkligheten och suddade genast bort leendet vid den tanken, så att han inte trodde jag hade kul åt det hela.
- Vi måste hitta några att eliminera, muttrade Mac för att byta samtalsämne.
Jag grep tag i metallräcket som skyddade en från att falla ner i det mörka gapet och lutade mig ner för att se om det fanns något där. Jodå.
- Vad gör du? sa Mac otåligt och lutade sig fram han med.
- Jag tyckte ...
Hon var otroligt skrämd och stirrade på mig med ögon som nästan såg ut att lysa i mörkret. Det måste ha varit Macs närvaro som skrämde henne, var hon en av dem som inte litade på hackare? Hon litade antagligen inte på någon utom de där två knäppskallarna som slogs om henne som katter om fisk.
- Chris? sa jag.
Hon svarade inte, fortsatte bara att stirra som om hon inbillade sig att hon var osynlig.
Jag vände huvudet mot Mac som stod nonchalant lutad mot räcket och såg ner på Chris som en uttråkad tonåring tittade ner på apor på zoo. Jag tänkte ännu en gång på hans kyla då han bara ville hjälpa en person och inte alla ... Varför gjorde han så?
- Vi måste hjälpa henne upp, sa jag och fick till en bestämd ton.
Mac reagerade inte först, men ställde sig sedan rak och gav mig en ironisk blick. "Nej, det måste vi inte. Men jag gör väl det om du vill."
- Stanna där du är! ropade Mac till Chris och jag kunde se ett svagt flin gömt på hans läppar.
Sedan blinkade han bort som en glitch.
- Hur kan du lita på honom egentligen? hörde jag Chris' lite försvagade röst nerifrån. Eller dejtar ni som de säger på nätet?
Hon var irriterad. Det kunde jag höra. Nu verkade hon försöka psyka mig för att jag var "vän" med Mac, men det var orättvist. Hon behövde inte rikta sin ilska mot mig då det var Mac som var elak mot henne.
- Chris, jag tänker inte gå in på varför jag litar på honom, för jag vet inte själv! ropade jag. Men jag tänker få dig upp hit och sedan måste vi hålla ihop för att klara oss till finalen!
- Men sen då?! ropade hon. Vad ska vi göra i finalen?! Tänker du döda mig och tvillingarna? För jag tänker inte döda dem!
- Chris, jag tänker inte döda någon mer, okej?!
- Nähä?! Ska Mac göra det åt dig eller?
Just då dök han upp igen precis där han hade stått innan och knöt fast änden av ett tjockt rep vid metallstången. Sedan slängde han ner repet till Chris.
- Jag kommer att dö om jag halkar av! ropade hon.
- Halka inte av då! beordrade Mac. Här!
Jag såg hur han slängde ner en metallisk behållare till Chris, som istället för att fånga den lät den slå i golvet och kröp sedan fram till den.
Hur låg hälsa hade hon egentligen? Vart var hon någonstans i verkligheten? Mittemot mig? Jag kunde inte se henne, dels för att jag inte fick öppna ögonen alldeles för mycket. Då skulle jag förlora kontrollen igen.
- Tack!
Tydligen hade hennes hälsa gått upp, för hon slängde den tomma behållaren över axeln och började klättra upp för repet.
- Vi måste prata sen, mumlade Mac i mitt öra, så nära att jag blev tvungen att ta några steg bort.
Vi behövde inte alls prata sedan. Inte om det gällde Chris eller dödandet av andra spelare. Jag tänkte inte ta livet av flera människor i spelet, speciellt inte när jag inte visste vad som hände med dem efteråt. Varför skickades de hem direkt efter att de dött? Vänta ... Nu skulle jag kunna se det. I verkligheten. Kanske, jag hade bara sett Mac till sidan om mig, ingen annan.
Chris var nu så nära att jag sträckte ut handen för att hjälpa henne upp den sista biten. Hennes ögon blixtrade mellan min hand och metallräcket, och underligt nog valde hon min hand. Hade jag varit hon hade jag lätt tagit metallräcket, även om det inte kunde dra upp mig så var det garanterat att det skulle finnas kvar och inte försvinna, som någons hand kunde göra.
Mac, som ännu en gång var lite hårdhänt, grep tag i hennes tröja på ryggen och hjälpte henne upp nästan som om han tog upp en väska.
- Aj! fräste hon då hon landade på golvet.
- Sorry.
- Den där äckliga drycken skulle inte skada just nu, min hälsa är under marknivå, muttrade hon medan hon borstade av sig.
- Vi är alla under marknivå, sa Mac cyniskt.
Jag skrattade till, men vi alla tystnade och stod fullkomligt stilla då steg började närma sig mot oss. Det här var inte tvillingarna, såvida de inte format en allians. Det var många fler fötter än fyra.
________________________________________________________________________________
Ännu ett kapitel! ^^ Vad ska hända? :P Vad tycker ni om Mac och Cricket? ^^ Tror Mac blir mer och mer otålig när det gäller allt det här ... o.O
Kommentera!
//Fjompen:)
Jag hörde ett svagt pipande...vart kom det ifrån? Det kom från gången till höger om mig och pipandet blev bara högre och högre och ett blinkande rött ljus började förflytta sig mot mig. Jag såg hur gången kortades av del för del på grund av att öppningar sänktes ner i golvet. Jag stod som förstelnad, fast jag visste att jag borde springa. Det var som i labyrinten när jag hade råkat gå in i ett näste full av monster, men då hade Anthony varit där och släpat bort mig. Nu var jag ensam och allt jag gjorde var att stirra på ljuset som närmade sig mig mer och mer.
Plötsligt kände jag en lätt vibrerring i golvet under mig och gången framför mig började saktas stängas. Pipet var verkligen högt nu och jag lyckades vända mig om för att se om de andra utgångarna också skulle stängas, och det gjorde de. Jag skulle omöjligt hinna ut....men så märkte jag att det röda ljuset och pipandet stannade inne i de förseglade gångarna. Vad var det som hände egentligen?
Först hördes inget annat än det svaga pipande ljudet bakom väggarna, men plötsligt fick en rad av explosioner golvet att skaka så att jag tappade balansen och tog några steg bakåt. Plötsligt fanns det inget som jag kunde luta hälarna mot och jag märkte att jag stod i staketet och vinglade bakåt mot det stora tomrummet under mig. Varför stod jag i staketet? Borde inte staketet hindra mig från det här?
Jag försökte luta mig frammåt men allt jag lyckades göra var att vifta med armarna, men det hjälpte inte...det gör det aldrig. Jag föll bakåt rakt ner i tomrummet. Jag försökte förtvivlat hitta något att ta tag i och hindra fallet, men allt jag kände under mina fingrar var en slät vägg. Skulle jag dö nu?
Tydligen inte för jag landade plötsligt på ett hårt golv och smärtan blixtrade igenom hela kroppen på en gång. Jag kippade efter luft och kände hur hälsan lämnade mig, men lite hälsa fanns kvar, men nu räckte bara ett litet slag och jag skulle dö. Just ja, jag var fast i ett stort hål också!
Jag gick runt i hålet för att se om jag kunde hitta en väg upp, men det gick långsamt på grund av bristen på hälsa. Var staketet bara ett slags hologram? Varför hade jag fallit rakt igenom det? Det var antagligen spelskaparna som hämnades. De fick det att se ut som ett litet problem i systemet...inget misstänksamt alls. De hade säkert jätte kul nu där de satt och såg mig leta efter en väg upp som inte fanns. Jag var verkligen fast här....jag kunde inte ta mig upp. Om någon hittade mig var jag verkligen död!
Med en irriterad suck satte jag mig ner med ryggen mot väggen. Jag var så svag, jag orkade inte ens gå. Fast vart skulle jag gå?
Jag hoppades att tvillingarna skulle hitta mig först, eller kanske Cricket...jag hoppades att hon inte skulle döda mig om hon hittade mig...men ärligt talat var jag inte helt säker. Jag ville lita på henne, men jag visste inte om jag kunde det.
*
Det var inte deras steg som varnade mig, det var deras röster. Jag kunde höra att de var två stycken, en kille och en tjej, men jag kunde inte höra vilka de var eller vad de sa. Jag satt blickstilla för att inte ge ifrån mig något ljud för att inte bli upptäckt.
Deras steg var ljudlösa precis som mina och om de inte skulle ha pratat skulle jag inte ha vetat att de var där, men lite tur skulle man väl få ha?
Plötsligt kikade ett ansikte ner i hålet jag satt i. Till min förvåning märkte jag att det var Cricket!
Hon lutade sig mot staketet vilket fick mina misstankar att förstärkas. Spelskaparna hade placerat mig här med flit, det var mitt straff, eller ett av mina straff antagligen. Tur nog hade jag min mantel på mig som fick mig att smälta in i bakgrunden och bli osynlig.
Jag fick lust att ropa "här är jag" men så kikade ett annat ansikte ner i hålet....hackaren! Jag höll tyst och såg till att inte röra mig, en rörelse skulle avslöja mig.
- Vad gör du? Frågade hackaren lite irriterat. Jag kunde höra dem nu, deras röster studsade mot väggarna ner till mig.
- Jag tyckte....det såg ut som..., hon avbröt sig själv med blicken fäst på mig.
-Chris? "shit!"
Cricket
- Du är dum om du tror att jag gjorde det för kul skull, sa Mac irriterat åt min långa tystnad. Jag visste att det skulle få dig att koncentrera dig på spelet, det var därför jag gjorde det.
Hur många gånger hade han försökt skylla ifrån sig på de här fem minuterna? Mer än vad som var nödvändigt, definitivt. Jag kunde inte undgå att le för mig själv medan vi närmade oss ett djupt hål i mitten av ett vitt rum.
Det underliga nog var att jag fortfarande var medveten om min riktiga kropp i stolen. Det var som när man drömde, men var medveten om att allt var en dröm och kunde kontrollera allt som hände. Jag såg nu hur fejk och onaturligt Macs ansikte var, hur kantiga linjerna verkade jämfört med verkligheten trots att de var mjuka. Jag avgjorde att han såg mycket bättre ut i verkligheten och suddade genast bort leendet vid den tanken, så att han inte trodde jag hade kul åt det hela.
- Vi måste hitta några att eliminera, muttrade Mac för att byta samtalsämne.
Jag grep tag i metallräcket som skyddade en från att falla ner i det mörka gapet och lutade mig ner för att se om det fanns något där. Jodå.
- Vad gör du? sa Mac otåligt och lutade sig fram han med.
- Jag tyckte ...
Hon var otroligt skrämd och stirrade på mig med ögon som nästan såg ut att lysa i mörkret. Det måste ha varit Macs närvaro som skrämde henne, var hon en av dem som inte litade på hackare? Hon litade antagligen inte på någon utom de där två knäppskallarna som slogs om henne som katter om fisk.
- Chris? sa jag.
Hon svarade inte, fortsatte bara att stirra som om hon inbillade sig att hon var osynlig.
Jag vände huvudet mot Mac som stod nonchalant lutad mot räcket och såg ner på Chris som en uttråkad tonåring tittade ner på apor på zoo. Jag tänkte ännu en gång på hans kyla då han bara ville hjälpa en person och inte alla ... Varför gjorde han så?
- Vi måste hjälpa henne upp, sa jag och fick till en bestämd ton.
Mac reagerade inte först, men ställde sig sedan rak och gav mig en ironisk blick. "Nej, det måste vi inte. Men jag gör väl det om du vill."
- Stanna där du är! ropade Mac till Chris och jag kunde se ett svagt flin gömt på hans läppar.
Sedan blinkade han bort som en glitch.
- Hur kan du lita på honom egentligen? hörde jag Chris' lite försvagade röst nerifrån. Eller dejtar ni som de säger på nätet?
Hon var irriterad. Det kunde jag höra. Nu verkade hon försöka psyka mig för att jag var "vän" med Mac, men det var orättvist. Hon behövde inte rikta sin ilska mot mig då det var Mac som var elak mot henne.
- Chris, jag tänker inte gå in på varför jag litar på honom, för jag vet inte själv! ropade jag. Men jag tänker få dig upp hit och sedan måste vi hålla ihop för att klara oss till finalen!
- Men sen då?! ropade hon. Vad ska vi göra i finalen?! Tänker du döda mig och tvillingarna? För jag tänker inte döda dem!
- Chris, jag tänker inte döda någon mer, okej?!
- Nähä?! Ska Mac göra det åt dig eller?
Just då dök han upp igen precis där han hade stått innan och knöt fast änden av ett tjockt rep vid metallstången. Sedan slängde han ner repet till Chris.
- Jag kommer att dö om jag halkar av! ropade hon.
- Halka inte av då! beordrade Mac. Här!
Jag såg hur han slängde ner en metallisk behållare till Chris, som istället för att fånga den lät den slå i golvet och kröp sedan fram till den.
Hur låg hälsa hade hon egentligen? Vart var hon någonstans i verkligheten? Mittemot mig? Jag kunde inte se henne, dels för att jag inte fick öppna ögonen alldeles för mycket. Då skulle jag förlora kontrollen igen.
- Tack!
Tydligen hade hennes hälsa gått upp, för hon slängde den tomma behållaren över axeln och började klättra upp för repet.
- Vi måste prata sen, mumlade Mac i mitt öra, så nära att jag blev tvungen att ta några steg bort.
Vi behövde inte alls prata sedan. Inte om det gällde Chris eller dödandet av andra spelare. Jag tänkte inte ta livet av flera människor i spelet, speciellt inte när jag inte visste vad som hände med dem efteråt. Varför skickades de hem direkt efter att de dött? Vänta ... Nu skulle jag kunna se det. I verkligheten. Kanske, jag hade bara sett Mac till sidan om mig, ingen annan.
Chris var nu så nära att jag sträckte ut handen för att hjälpa henne upp den sista biten. Hennes ögon blixtrade mellan min hand och metallräcket, och underligt nog valde hon min hand. Hade jag varit hon hade jag lätt tagit metallräcket, även om det inte kunde dra upp mig så var det garanterat att det skulle finnas kvar och inte försvinna, som någons hand kunde göra.
Mac, som ännu en gång var lite hårdhänt, grep tag i hennes tröja på ryggen och hjälpte henne upp nästan som om han tog upp en väska.
- Aj! fräste hon då hon landade på golvet.
- Sorry.
- Den där äckliga drycken skulle inte skada just nu, min hälsa är under marknivå, muttrade hon medan hon borstade av sig.
- Vi är alla under marknivå, sa Mac cyniskt.
Jag skrattade till, men vi alla tystnade och stod fullkomligt stilla då steg började närma sig mot oss. Det här var inte tvillingarna, såvida de inte format en allians. Det var många fler fötter än fyra.
________________________________________________________________________________
Ännu ett kapitel! ^^ Vad ska hända? :P Vad tycker ni om Mac och Cricket? ^^ Tror Mac blir mer och mer otålig när det gäller allt det här ... o.O
Kommentera!
//Fjompen:)
Wednesday, September 12, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 25
Chris
Vi pratade inte så mycket mer...vi alla var trötta...i alla fall jag....jag sov igenom resten av den lediga tiden fram tills nästa level skulle starta....jag lämnade bara mitt rum för att äta. Tvillingarna var plötsligt väldigt spända och hårda mot varandra...vad hade hänt egentligen? Nu när de inte var irrterande och dryga längre förstod jag att fast de hade varit så dryga hade jag gillat dem på grund av det...de var roliga...fast på ett drygt sätt. Jag saknade dem...
-Så hur tror du att leveln kommer se ut den här gången då? frågade Andrew när vi tre var på väg till spelrummet eller vad vi nu ska kalla det. Det var dags att skickas in i spelet igen...och jag var livrädd över vad som väntade mig. Vad skulle de göra med mig nu när jag hade slagit ner sju av dem? Jag var körd...jag var verkligen körd.
- Jag vet inte...vi har varit i en skog och i en labyrint...vem vet vad som väntar oss, sa jag och ryckte på axlarna.
-Jag vet vad som inte väntar oss i alla fall...en skog och en labyrint, sa Anthony med ett flin och Andrew suckade bredvid mig.
-Haha jätte kul, sa jag ironiskt.
- Tack så mycket unga dam, sa Anthony med en snobbig röst och kysste min hand, vilket fick mig att rodna så jag gömde mig snabbt bakom mitt hår igen. Fast jag inte riktigt såg honom visste jag att han flinade åt mig.
- Anthony kan du inte bara låta henne va? Man ska inte leka sådär med folk, sa Andrew plötsligt hårt och blängde på sin bror. Nej...snälla bråka inte nu!
- Tror du att jag leker med henne? sa Anthony irriterat.
- Du sa samma sak om den förra och vad hände då? Du tappade intresset och krossade hennes hjärta, sa Andrew allvarligt och jag kände mig ganska inklämd mellan dem...och förvirrad. Vad pratade de om.
- Åh se inte sådär på mig Anthony...det hjälper inte längre, fräste Andrew och jag såg frågande på honom.
- Chris du borde hålla dig borta från honom, sa han allvarligt och jag kände mig ännu mer förvirrad.
- Så lät det inte förut, utbrast jag fast jag förstod att jag borde hållit tyst så att samtalet skulle dö ut.
- Då trodde jag faktiskt att han menade allvar med det här, snäste han och tog några snabba steg så att han kom ifrån oss.
- Chris..., började Anthony men jag avbröt honom.
- Inte nu Anthony...jag behöver inte ännu mer att tänka på just nu, sa jag och gick in i spelrummet som vi tydligen hade kommit fram till.
Menade Andrew att Anthony bara lekte med mig? Hade jag haft rätt från början? Jag var så förvirrad...men jag orkade inte tänka på det nu...han fick förklara senare!
Den här gången fick vi ingen information...vi fick sätta oss i stolarna sedan skickades vi rakt in i spelet. Det kanske inte fanns någon information helt enkelt!
*
Det var verkligen vitt och blänkande. Rummet jag stod i var ganska stort och runt. I mitten av rummet fanns inget, om man inte räknar ett stort svart hål med metallstaket runt sig som en sak. I mitten av hålet svävade en liten rund plattform som gav ifrån sig blå rök. Det här var verkligen coolt!
Jag gillade den här banan...men jag insåg att jag verkligen syntes bra med min mörka mantel. Jag önskade att jag kunde ändra färg på den...till vit, det skulle smälta in i bakrunden i den här leveln.
Jag undrade vad det fanns för en twist i den här banan då....labyrinten hade monstren...men vad hade den här?
Jag tog några steg frammåt och märkte att mina steg var helt ljudlösa, det var verkligen ett fint golv...men det var farligt. Om mina steg inte lät något så lät säkert inte de andras steg heller och det betydde att någon till och med kunde vara på väg mot mig nu. För säkerhetsskull vände jag mig om men det var tomt bakom mig. Rummet verkade vara ett slags centrum-rum för det fanns fyra gångar som ledde ut ur det runda rummet och alla vägar pekade åt den lilla plattformen. Gångarna hade runda hörn både i taket och där väggarna övergick till golv var det också rundat. När jag höjde blicken till taket märkte jag att rummet var format som en kupol. Taket var vitt och blänkande. Allt såg verkligen verkligt ut och jag farcinerades av hur duktiga spelskaparna måste ha varit...men så mindes jag att de inte alls var så snälla som de verkade och slutade ge dem komplimanger i huvudet. Jag menar...man säger ju inte till ens mördare att han har en fin mössa!
Cricket
Jag befann mig i ett ljudlöst ljust rum, hade bara mitt svärd och Mac var inte i närheten. Tystnaden sved i öronen, jag stod helt stilla för att höra om någon var i närheten.
Två gångar ledde bort från det här lilla rummet jag stod i. Jag försökte se om det fanns några redskap eller ledtrådar som gav mig rätt eller fel håll, men insåg snart att rummet var tomt. Vitt tak, vita väggar, vitt golv.
Dåså. Jag började traska mot den vänstra gången. Mina steg var nästan ohörbara, det var som om jag svävade någon centimeter över marken. Skulle jag gå långsammare och lyssna efter andras steg, eller skynda mig som en galning att hitta offer?
Vart var Mac? Han hade ju lovat att hjälpa mig. Eller var det finalen han menade? Om jag nu skulle komma till final.
Jag höll svärdet i beredskap och använde det som en spegel för att se om det fanns någon bakom mig. Bättre att vara försiktig. Det fanns tio personer kvar. Vi säger att jag inte skulle röra fyra utav dem, alltså var det bara fem som fick dödas. Det skulle bli underligt att döda Annie om inte någon annan gjorde det.
Men vänta. Hur skulle jag kunna döda någon alls nu? När jag visste att det antagligen var mycket allvarligare än att dö i ett dataspel.
Svärdet slog i golvet då min hand föll. Jag kunde inte döda. Inte mer. Jag ville inte skada någon på riktigt, även om jag visste att jag redan hade gjort det. Gjorde mitt ovetande mig oskyldig? Eller var jag fortfarande en ... mördare? Dog man verkligen på riktigt om man dog i spelet.
Det fick inte vara möjligt.
Ett rött ljus lyste upp korridoren jag gick i, jag såg mig förvirrat omkring. Strax hördes ett lågt pipande som ökade i takt tillsammans med det röda blinkandet.
Jag förstod att något var fel och svängde runt för att se vad det var som försiggick.
Till min förskräckelse såg jag hur öppningen som jag just gått igenom långsamt minskades, det var som om den långsamt sänktes ner i marken för att snart försvinna. Genom den kunde jag se att rummet jag nyss varit i inte blinkade rött och började springa dit.
Det var som om spelet hade märkt att jag rörde mig, ljudet blev högre och snabbare, utgången minskades fortare än innan.
Jag skulle dö nu. Jag var alldeles säker på det. Adrenalinet gjorde mig snabb men också klumpig, jag snubblade över mina egna fötter och föll ihop, precis framför utgången.
Fan. Vad skulle spelskaparna göra med mig? Skulle jag verkligen dö nu? Varför kunde jag inte röra mitt vänstra ben?
Jag hävdade mig upp på armarna och försökte krypa fram, men det kändes som om hela stället snurrade runt och blinkade. Var det så här det kändes att dö i det här spelet? Eller att dö överhuvudtaget?
Jag kände något underligt mot mina händer, något mjukt som trycktes mot dem. Sedan insåg jag att jag satt i en av de där fåtöljerna, uppkopplad i spelet men väl medveten om verkligheten tack vare skräcken.
En hand blixtrade förbi mitt ansikte och någon drog mig framåt, men samtidigt inte. Personen lyckades dra mig ur gången, jag kände kanten på öppningen strykas mot ryggen. Men även om jag var utom fara nu lyfte personen upp mig och bar bort mig så lång som möjligt i rummet och lade mig sedan ner i sitt knä.
Jag var medveten om det här, men kunde inte kontrollera mig inom spelet. Jag kunde se Macs oroliga ansikte, men samtidigt såg jag det ljusa taket i det verkliga rummet jag egentligen befann mig i. Jag var medveten om de båda världarna, utan att kunna kontrollera mig i någon av dem.
Panik. Gör något! Rör på något. Avgör vart du vill vara! Nej, spelvärlden släppte inte taget om mig, och verkligheten var för närvarande för att tränga bort den.
Mac grep tag i mitt ansikte i spelet och stirrade mig rätt in i ögonen.
- Ta det lugnt. Blunda.
Jag kunde inte. Spelvärlden lät mig göra det men mina riktiga ögon glodde envist ut i verkligheten.
- Cricket. Slappna av, allt blir bra.
Macs röst var stadig, men jag tyckte mig höra lite oro i hans ton. Verkligheten talade om för mig att en hand låg på min egen, och jag lyckades få ögonen att röra sig åt sidan. Macs riktiga ansikte var fridfullt och uttryckslöst, som om han sov. Det här hjälpte mig inte. Jag kände honom med kroppen i spelvärlden, och även hans riktiga hand i verkligheten.
Det var som om mitt huvud befann sig i verkligheten och kroppen fanns i spelet.
- Cricket! Jag är här! Du förvirrar bara din skalle, koncentrera dig på spelet! ropade Mac och jag kände hur han skakade mig.
Samtidigt tryckte hans hand min hand. Han fattade inte vad han höll på med. Insåg inte att han bara gjorde det svårare för mig.
- Fan, du tvingar mig till det här.
Hans hand försvann från min i verkligheten, och hans mun förvirrade mig fullkomligt i spelvärlden. Fast det hjälpte. Underligt nog hjälpte hans kyss mig att återvända dit där jag borde vara för tillfället. Den var mycket intressantare för min hjärna att koncentrera mig på nu när det inte fanns något som höll mig kvar i verkligheten.
Den var inte romantisk. Motvillig och obesvarad. Men tillräcklig.
Jag slet mig loss och kröp baklänges ifrån Mac. Han såg på mig med bedjande min, men verkade även förbannad.
- Hey, det var inte mitt fel att du kopplade bort dig själv. Förresten så räddade jag dig från döda zonen.
Han pekade med tummen över axeln.
Jag kände att mitt svärd var borta. Nåja, det skulle komma tillbaka snart. Mac ställde sig upp och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp, när jag inte reagerade grep han tag i min arm och drog nästan hårdhänt upp mig på fötter.
- Den här zonen kommer att stängas av snart, sa han stelt. Vi måste dra annars steks vi båda.
- Är ... är det så det känns att hacka spelet? frågade jag med darrande röst och tog stöd mot hans arm då vi långsamt gick genom den andra gången.
- Ja.
_______________________________________________________________________________
Oooooh snap! xD Sådär, hoppas ni gillade det! ^^ Blev riktigt långt tycker jag :)
Kommentera!
//Fjompen:)
Så nu bråkar de.... :/
jag har inte så mycket att säga... ^^'
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!!! :D
//Bokberoende :)
Vi pratade inte så mycket mer...vi alla var trötta...i alla fall jag....jag sov igenom resten av den lediga tiden fram tills nästa level skulle starta....jag lämnade bara mitt rum för att äta. Tvillingarna var plötsligt väldigt spända och hårda mot varandra...vad hade hänt egentligen? Nu när de inte var irrterande och dryga längre förstod jag att fast de hade varit så dryga hade jag gillat dem på grund av det...de var roliga...fast på ett drygt sätt. Jag saknade dem...
-Så hur tror du att leveln kommer se ut den här gången då? frågade Andrew när vi tre var på väg till spelrummet eller vad vi nu ska kalla det. Det var dags att skickas in i spelet igen...och jag var livrädd över vad som väntade mig. Vad skulle de göra med mig nu när jag hade slagit ner sju av dem? Jag var körd...jag var verkligen körd.
- Jag vet inte...vi har varit i en skog och i en labyrint...vem vet vad som väntar oss, sa jag och ryckte på axlarna.
-Jag vet vad som inte väntar oss i alla fall...en skog och en labyrint, sa Anthony med ett flin och Andrew suckade bredvid mig.
-Haha jätte kul, sa jag ironiskt.
- Tack så mycket unga dam, sa Anthony med en snobbig röst och kysste min hand, vilket fick mig att rodna så jag gömde mig snabbt bakom mitt hår igen. Fast jag inte riktigt såg honom visste jag att han flinade åt mig.
- Anthony kan du inte bara låta henne va? Man ska inte leka sådär med folk, sa Andrew plötsligt hårt och blängde på sin bror. Nej...snälla bråka inte nu!
- Tror du att jag leker med henne? sa Anthony irriterat.
- Du sa samma sak om den förra och vad hände då? Du tappade intresset och krossade hennes hjärta, sa Andrew allvarligt och jag kände mig ganska inklämd mellan dem...och förvirrad. Vad pratade de om.
- Åh se inte sådär på mig Anthony...det hjälper inte längre, fräste Andrew och jag såg frågande på honom.
- Chris du borde hålla dig borta från honom, sa han allvarligt och jag kände mig ännu mer förvirrad.
- Så lät det inte förut, utbrast jag fast jag förstod att jag borde hållit tyst så att samtalet skulle dö ut.
- Då trodde jag faktiskt att han menade allvar med det här, snäste han och tog några snabba steg så att han kom ifrån oss.
- Chris..., började Anthony men jag avbröt honom.
- Inte nu Anthony...jag behöver inte ännu mer att tänka på just nu, sa jag och gick in i spelrummet som vi tydligen hade kommit fram till.
Menade Andrew att Anthony bara lekte med mig? Hade jag haft rätt från början? Jag var så förvirrad...men jag orkade inte tänka på det nu...han fick förklara senare!
Den här gången fick vi ingen information...vi fick sätta oss i stolarna sedan skickades vi rakt in i spelet. Det kanske inte fanns någon information helt enkelt!
*
Det var verkligen vitt och blänkande. Rummet jag stod i var ganska stort och runt. I mitten av rummet fanns inget, om man inte räknar ett stort svart hål med metallstaket runt sig som en sak. I mitten av hålet svävade en liten rund plattform som gav ifrån sig blå rök. Det här var verkligen coolt!
Jag gillade den här banan...men jag insåg att jag verkligen syntes bra med min mörka mantel. Jag önskade att jag kunde ändra färg på den...till vit, det skulle smälta in i bakrunden i den här leveln.
Jag undrade vad det fanns för en twist i den här banan då....labyrinten hade monstren...men vad hade den här?
Jag tog några steg frammåt och märkte att mina steg var helt ljudlösa, det var verkligen ett fint golv...men det var farligt. Om mina steg inte lät något så lät säkert inte de andras steg heller och det betydde att någon till och med kunde vara på väg mot mig nu. För säkerhetsskull vände jag mig om men det var tomt bakom mig. Rummet verkade vara ett slags centrum-rum för det fanns fyra gångar som ledde ut ur det runda rummet och alla vägar pekade åt den lilla plattformen. Gångarna hade runda hörn både i taket och där väggarna övergick till golv var det också rundat. När jag höjde blicken till taket märkte jag att rummet var format som en kupol. Taket var vitt och blänkande. Allt såg verkligen verkligt ut och jag farcinerades av hur duktiga spelskaparna måste ha varit...men så mindes jag att de inte alls var så snälla som de verkade och slutade ge dem komplimanger i huvudet. Jag menar...man säger ju inte till ens mördare att han har en fin mössa!
Cricket
Jag befann mig i ett ljudlöst ljust rum, hade bara mitt svärd och Mac var inte i närheten. Tystnaden sved i öronen, jag stod helt stilla för att höra om någon var i närheten.
Två gångar ledde bort från det här lilla rummet jag stod i. Jag försökte se om det fanns några redskap eller ledtrådar som gav mig rätt eller fel håll, men insåg snart att rummet var tomt. Vitt tak, vita väggar, vitt golv.
Dåså. Jag började traska mot den vänstra gången. Mina steg var nästan ohörbara, det var som om jag svävade någon centimeter över marken. Skulle jag gå långsammare och lyssna efter andras steg, eller skynda mig som en galning att hitta offer?
Vart var Mac? Han hade ju lovat att hjälpa mig. Eller var det finalen han menade? Om jag nu skulle komma till final.
Jag höll svärdet i beredskap och använde det som en spegel för att se om det fanns någon bakom mig. Bättre att vara försiktig. Det fanns tio personer kvar. Vi säger att jag inte skulle röra fyra utav dem, alltså var det bara fem som fick dödas. Det skulle bli underligt att döda Annie om inte någon annan gjorde det.
Men vänta. Hur skulle jag kunna döda någon alls nu? När jag visste att det antagligen var mycket allvarligare än att dö i ett dataspel.
Svärdet slog i golvet då min hand föll. Jag kunde inte döda. Inte mer. Jag ville inte skada någon på riktigt, även om jag visste att jag redan hade gjort det. Gjorde mitt ovetande mig oskyldig? Eller var jag fortfarande en ... mördare? Dog man verkligen på riktigt om man dog i spelet.
Det fick inte vara möjligt.
Ett rött ljus lyste upp korridoren jag gick i, jag såg mig förvirrat omkring. Strax hördes ett lågt pipande som ökade i takt tillsammans med det röda blinkandet.
Jag förstod att något var fel och svängde runt för att se vad det var som försiggick.
Till min förskräckelse såg jag hur öppningen som jag just gått igenom långsamt minskades, det var som om den långsamt sänktes ner i marken för att snart försvinna. Genom den kunde jag se att rummet jag nyss varit i inte blinkade rött och började springa dit.
Det var som om spelet hade märkt att jag rörde mig, ljudet blev högre och snabbare, utgången minskades fortare än innan.
Jag skulle dö nu. Jag var alldeles säker på det. Adrenalinet gjorde mig snabb men också klumpig, jag snubblade över mina egna fötter och föll ihop, precis framför utgången.
Fan. Vad skulle spelskaparna göra med mig? Skulle jag verkligen dö nu? Varför kunde jag inte röra mitt vänstra ben?
Jag hävdade mig upp på armarna och försökte krypa fram, men det kändes som om hela stället snurrade runt och blinkade. Var det så här det kändes att dö i det här spelet? Eller att dö överhuvudtaget?
Jag kände något underligt mot mina händer, något mjukt som trycktes mot dem. Sedan insåg jag att jag satt i en av de där fåtöljerna, uppkopplad i spelet men väl medveten om verkligheten tack vare skräcken.
En hand blixtrade förbi mitt ansikte och någon drog mig framåt, men samtidigt inte. Personen lyckades dra mig ur gången, jag kände kanten på öppningen strykas mot ryggen. Men även om jag var utom fara nu lyfte personen upp mig och bar bort mig så lång som möjligt i rummet och lade mig sedan ner i sitt knä.
Jag var medveten om det här, men kunde inte kontrollera mig inom spelet. Jag kunde se Macs oroliga ansikte, men samtidigt såg jag det ljusa taket i det verkliga rummet jag egentligen befann mig i. Jag var medveten om de båda världarna, utan att kunna kontrollera mig i någon av dem.
Panik. Gör något! Rör på något. Avgör vart du vill vara! Nej, spelvärlden släppte inte taget om mig, och verkligheten var för närvarande för att tränga bort den.
Mac grep tag i mitt ansikte i spelet och stirrade mig rätt in i ögonen.
- Ta det lugnt. Blunda.
Jag kunde inte. Spelvärlden lät mig göra det men mina riktiga ögon glodde envist ut i verkligheten.
- Cricket. Slappna av, allt blir bra.
Macs röst var stadig, men jag tyckte mig höra lite oro i hans ton. Verkligheten talade om för mig att en hand låg på min egen, och jag lyckades få ögonen att röra sig åt sidan. Macs riktiga ansikte var fridfullt och uttryckslöst, som om han sov. Det här hjälpte mig inte. Jag kände honom med kroppen i spelvärlden, och även hans riktiga hand i verkligheten.
Det var som om mitt huvud befann sig i verkligheten och kroppen fanns i spelet.
- Cricket! Jag är här! Du förvirrar bara din skalle, koncentrera dig på spelet! ropade Mac och jag kände hur han skakade mig.
Samtidigt tryckte hans hand min hand. Han fattade inte vad han höll på med. Insåg inte att han bara gjorde det svårare för mig.
- Fan, du tvingar mig till det här.
Hans hand försvann från min i verkligheten, och hans mun förvirrade mig fullkomligt i spelvärlden. Fast det hjälpte. Underligt nog hjälpte hans kyss mig att återvända dit där jag borde vara för tillfället. Den var mycket intressantare för min hjärna att koncentrera mig på nu när det inte fanns något som höll mig kvar i verkligheten.
Den var inte romantisk. Motvillig och obesvarad. Men tillräcklig.
Jag slet mig loss och kröp baklänges ifrån Mac. Han såg på mig med bedjande min, men verkade även förbannad.
- Hey, det var inte mitt fel att du kopplade bort dig själv. Förresten så räddade jag dig från döda zonen.
Han pekade med tummen över axeln.
Jag kände att mitt svärd var borta. Nåja, det skulle komma tillbaka snart. Mac ställde sig upp och sträckte fram handen för att hjälpa mig upp, när jag inte reagerade grep han tag i min arm och drog nästan hårdhänt upp mig på fötter.
- Den här zonen kommer att stängas av snart, sa han stelt. Vi måste dra annars steks vi båda.
- Är ... är det så det känns att hacka spelet? frågade jag med darrande röst och tog stöd mot hans arm då vi långsamt gick genom den andra gången.
- Ja.
_______________________________________________________________________________
Oooooh snap! xD Sådär, hoppas ni gillade det! ^^ Blev riktigt långt tycker jag :)
Kommentera!
//Fjompen:)
Så nu bråkar de.... :/
jag har inte så mycket att säga... ^^'
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!!! :D
//Bokberoende :)
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 24
Chris
Så jag fick panik och släpade bara in dem i rummet som de hade vaktat...men vad skulle jag gjort då? Det låg ju sju medvetslösa människor vid mina fötter som nästintill styrde mitt liv...jag fick helt enkelt lov att betala priset för mina handlingar. Jag antog att de inte skulle skada mig så att någon märkte det, men i spelet...där var jag säkert körd.
Anthony hade rätt, det fanns ett kontrollrum här, och det var just det rummet jag släpade in spelskaparna i. Rummet var ganska stort och väggarna kantades av bord fulla med knappar och spakar i alla färger. Eftersom jag inte fattade vad allt var till för bestämde jag mig för att helt enkelt sätta mig vid ett vandligt tagentbord och en mus som inte alls passade in bland allt annat, men de visste jag i alla fall hur de funkade.
Stolen var svart och såg ut som en helt vanlig datastol...men det fanns ett problem...jag kunde inte se någon dator. Varför hade man ett tagentbord och en mus när det inte fanns någon dator?
Efter att ha suttit och sett mig förtvivlat omkring bestämde jag mig för att testa röra på datormusen. Genast blinkade en stor ruta på väggen till framför mig och orden Game over lyste rött på den svarta rutan. Under orden blinkade ett annat ord fram och en mindre vit ruta. Password...jag hade inget lösenord...men jag kunde ju testa i alla fall. Jag tänkte efter men jag kunde inte komma på något som skulle passa.
Det verkar alltid svårare än vad det är.
Anthony hade sagt det i labyrinten när väggen hade skilt oss från gruppen. Jag had trott att man behövde översätta orden på tavlorna för att något skulle hända, men då hade Anthony bara tagit tag i dem och lyft bort dem. Tänk om det var samma sak nu...att det verkade svårare än var det var.
Efter några sekunder bestämde jag mig och skrev in orden Game over i rutan och väntade med hjärtat i halsgropen.
Till min lättnad blinkade skärmen till och flera olika mappar poppade upp på den svarta och blodiga skärmen. Wow spelskaparna var verkligen idioter...
Jag hittade en mapp som hette Map och klickade på den. Flera olika bilder kom upp som antagligen skulle föreställa kartor, men jag fattade ingenting. Orientering hade aldrig varit min grej...jag kunde helt enkelt inte tyda kartor.
Jaja Andrew fick lösa det där, jag var bara här för att hämta kartan, han fick tyda den. Så jag klickade på skriv ut och började leta efter skrivaren. Det var svårt att hitta bland alla knappar och bord. I mitten av rummet stod det ett till bord som såg ut att vara skapad för att man ska kunna lägga sig ner på det. Det var gropar i det och det stämde överenns med människokroppen....vad var den till för? Där gropen för huvudet verkade vara, satt det tre metallstänger som man kunde fästa runt huvudet och under dem satt det små blåa lampor. Själva bordet var grått och på platsen där handlederna och vristerna antagligen skulle vara verkade man kunna spänna fast en med hjälp av liknande metallstänger som satt vid huvudet, men de här var utan lampor....vad var det här för något egentligen?
Piiiiiip!
Ljudet väkte mig ur mina tankar och jag fick syn på en skrivare i andra sidan av rummet som blinkade och pep. Kartan var utskriven!
Jag ville undersöka apparaten lite mer, men så märkte jag att spelskaparna började röra på sig så jag stängde snabbt ner datorn och sprang ut ur rummet med kartorna i handen.
*
- Du lyckades! utbrast Andrew glatt när jag återvände till rummet och slängde kartorna på hans säng. Anthony hade inte kommit tillbaka ännu...men Andrew rapporterade att jag hade kommit tillbaka med kartorna så han skulle säkert komma snart.
- Så är ni typ...du vet..., sa han plötsligt allvarligt och såg frågande på mig.
- Vad menar du? frågade jag...helt ärligt så förstod jag inte alls vad han pratade om.
- Du och Anthony! sa han menande och jag anade ett svagt flin...ibland var de faktiskt skrämmande lika...speciellt när Andrew flinade, då liknade han verkligen sin bror.
Självklart rodnade jag som alltid...vart fanns mitt pokerface när jag behövde det?
- Ääääh, var allt jag kunde få fram och jag lät verkligen som en idiot. Andrews flin blev större men det var fortfarande svagt...som om han försökte dölja det. De var ganska olika egentligen han och hans bror, Anthony skulle aldrig gömma sitt flin, men Andrew skulle tydligen det.
- I'm back, sa plötsligt en välbekant röst bakom mig och jag hörde hur dörren stängdes.
- Så vad pratar ni om då? frågade Anthony och jag gömde mig bakom mitt hår för att dölja min rodnad.
- Inget speciellt, sa Andrew frånvarande och ryckte på axlarna. Det svaga flinet var borta och han såg allvarlig ut igen.
- Så hur lyckades du få tag i kartan? frågade Anthony och satte sig ner på sängen bredvid sin bror som var i full färd med att syna igenom kartorna.
- Jo jag...stötte på några vakter....så jag...slognerdemsläpadeindemikontrollrummetochskrevutkartanfråndatornsedansp...., rabblade jag men Anthony avbröt mig.
- Vänta va? Är du snäll och tar det där igen vi hörde inte ett skit av vad du just sa! sa han allvarligt och de båda höjde på ögonbrynet. Jag tog ett djupt andetag och berättade vad som hade hänt och vad jag hade sett i kontrollrummet. Långsammare den här gången så att de skulle höra, men ändå snabbt!
- Så du slog ner dem?...The lion is back! sa Anthony triumfierande och skrattade.
- Det här kommer betyda problem för dig men vi kan inte göra något åt det nu, sa Andrew allvarligt och slog till sin bror och sa att det här inte alls var något att skratta åt.
- Hon kanske blir skadad, bryr du dig inte om det eller? sa Andrew irriterat och Anthony slutade omedelbart att skratta.
- Självklart gör jag det, röt han ilsket.
- Men visa det då istället för att sitta där och skratta som om allt vore ett skämt! Det här är allvar Anthony, röt Andrew tillbaka och Anthony ställde sig ilsket upp och blängde på sin bror.
- Jag vet att det är allvar! röt han och Andrew ställde sig också upp.
- MEN VISA DET DÅ FÖR EN GÅNGS SKULL!, skrek han och jag stod som förstelnad på min plats. Bråkade de? Bråkade tvillingarna?
- VÄX UPP NÅN GÅNG! SLUTA BETE DIG SOM EN FEMÅRING, DET MÄRKS VERKLIGEN VEM AV OSS SOM ÄR ÄLDST! fortsatte Andrew och det var tydligen droppen för Anthony för han höjde näven för ett slag men då skrek jag så högt jag kunde bara för att få stopp på dem. Tydligen funkade det för Anthony sänkte förskräckt näven och de båda såg både förvånad och förskräckt på mig. Mitt skrik dog ut och jag lämnade rummet utan att besvara deras frågande blickar.
Om de skulle bråka ville jag i alla fall inte vara i samma rum!
Jag undrade om Cricket var okej...hon borde ha kommit tillbaka nu! Jag tyckte att hon borde få veta allt det här hon med...varför skulle jag inte varna henne?
Så jag gick helt enkelt till hennes rum och knackade på. Så mycket hade hänt på så kort tid, det var som om hon hade varit borta i flera dagar...så kändes det i alla fall.
Cricket
- VA?!
Jag glodde på Chris utan att kunna tro det hon sa till mig, ögonen kändes så spända att jag trodde att de skulle ramla ur skallen vilken sekund som helst.
- Ja, nickade hon med ett svagt flin.
- Sju vakter? Hur i helvete gjorde du det?
- Det var som om ... som om jag nästan var i spelet, du vet när någon där tänker attackera och man vet bara automatiskt hur man ska parera och slå tillbaka?
Jag nickade vagt eftersom jag inte hade slagits så mycket i spelet, mest skjutit folk. Vi pratade lite kort om superkraften, lite glada åt det här faktumet. Men så kom hon in på allvarligare ämnen, och jag mindes direkt vad det var som försiggick.
- Inne i det där rummet, det fanns något bord där, utformat så att man skulle ligga där. Med en sån där grej de har på stolarna, en blå, du vet?
- Ja, sa jag i en ton som bad om fortsättningen.
- Det fanns typ metallgrejer till för att hålla fast folk. Cricket - får jag kalla dig Cricket? - jag gillar verkligen inte det här. Fick du reda på något då? Jagade dom dig?
- Nej, men jag stötte på Mac. Han ... han sa att det inte fanns några vinnare i det här spelet. Bara förlorare.
Jag nämnde inte hans erbjudande till mig eftersom jag visste att det skulle sänka Chris' tillit. Återigen tänkte jag på Macs underliga löfte, att rädda en person. Varför just jag och varför skulle han rädda någon? Varför inte rädda alla på en gång? Varför inte berätta allt det här för polisen?
Plötsligt insåg jag att jag inte alls borde lita på Mac. Även om det han sa var sant, så var det inte riktigt normalt att en människa bara ville rädda en av 39 oskyldiga ungdomar.
- Makes sense, sa Chris, jag tvivlar på att det här är säkert längre. Jag är faktiskt hundra på att det här är allt annat än säkert.
Egentligen kunde vi väl bara ringa polisen? Men hade vi några bevis? Inte vad jag kunde komma på. Enligt Mac hade Mels död sett ut som en hjärtattack, inga misstankar var riktade mot Game Over.
- Jag är säker på en sak i alla fall, suckade jag uppgivet, säker på att allt hopp var borta.
- Vad?
- Vi får inte dö inom spelet. Något får mig att tro att det är mer verkligt än vad de får det att se ut som.
_______________________________________________________________________________
Min del sög folks, ni märker att jag är bättre på relationer mellan folk än actionscener och sci-fi. Men det får man leva med xD
Vad tycker ni nästa story ska bli? Vad vill ni läsa? :)
//Fjompen:)
Så...min del blev lite rörig...men det fick duga helt enkelt...jag kunde inte fixa något bättre just nu!!! :P
Vad vill ni läsa sen då??? :) Fantasy...något som liknar det här...vad vill ni ha??? :)
KOMMENTERA!!! XD
//Bokberoende :P
Så jag fick panik och släpade bara in dem i rummet som de hade vaktat...men vad skulle jag gjort då? Det låg ju sju medvetslösa människor vid mina fötter som nästintill styrde mitt liv...jag fick helt enkelt lov att betala priset för mina handlingar. Jag antog att de inte skulle skada mig så att någon märkte det, men i spelet...där var jag säkert körd.
Anthony hade rätt, det fanns ett kontrollrum här, och det var just det rummet jag släpade in spelskaparna i. Rummet var ganska stort och väggarna kantades av bord fulla med knappar och spakar i alla färger. Eftersom jag inte fattade vad allt var till för bestämde jag mig för att helt enkelt sätta mig vid ett vandligt tagentbord och en mus som inte alls passade in bland allt annat, men de visste jag i alla fall hur de funkade.
Stolen var svart och såg ut som en helt vanlig datastol...men det fanns ett problem...jag kunde inte se någon dator. Varför hade man ett tagentbord och en mus när det inte fanns någon dator?
Efter att ha suttit och sett mig förtvivlat omkring bestämde jag mig för att testa röra på datormusen. Genast blinkade en stor ruta på väggen till framför mig och orden Game over lyste rött på den svarta rutan. Under orden blinkade ett annat ord fram och en mindre vit ruta. Password...jag hade inget lösenord...men jag kunde ju testa i alla fall. Jag tänkte efter men jag kunde inte komma på något som skulle passa.
Det verkar alltid svårare än vad det är.
Anthony hade sagt det i labyrinten när väggen hade skilt oss från gruppen. Jag had trott att man behövde översätta orden på tavlorna för att något skulle hända, men då hade Anthony bara tagit tag i dem och lyft bort dem. Tänk om det var samma sak nu...att det verkade svårare än var det var.
Efter några sekunder bestämde jag mig och skrev in orden Game over i rutan och väntade med hjärtat i halsgropen.
Till min lättnad blinkade skärmen till och flera olika mappar poppade upp på den svarta och blodiga skärmen. Wow spelskaparna var verkligen idioter...
Jag hittade en mapp som hette Map och klickade på den. Flera olika bilder kom upp som antagligen skulle föreställa kartor, men jag fattade ingenting. Orientering hade aldrig varit min grej...jag kunde helt enkelt inte tyda kartor.
Jaja Andrew fick lösa det där, jag var bara här för att hämta kartan, han fick tyda den. Så jag klickade på skriv ut och började leta efter skrivaren. Det var svårt att hitta bland alla knappar och bord. I mitten av rummet stod det ett till bord som såg ut att vara skapad för att man ska kunna lägga sig ner på det. Det var gropar i det och det stämde överenns med människokroppen....vad var den till för? Där gropen för huvudet verkade vara, satt det tre metallstänger som man kunde fästa runt huvudet och under dem satt det små blåa lampor. Själva bordet var grått och på platsen där handlederna och vristerna antagligen skulle vara verkade man kunna spänna fast en med hjälp av liknande metallstänger som satt vid huvudet, men de här var utan lampor....vad var det här för något egentligen?
Piiiiiip!
Ljudet väkte mig ur mina tankar och jag fick syn på en skrivare i andra sidan av rummet som blinkade och pep. Kartan var utskriven!
Jag ville undersöka apparaten lite mer, men så märkte jag att spelskaparna började röra på sig så jag stängde snabbt ner datorn och sprang ut ur rummet med kartorna i handen.
*
- Du lyckades! utbrast Andrew glatt när jag återvände till rummet och slängde kartorna på hans säng. Anthony hade inte kommit tillbaka ännu...men Andrew rapporterade att jag hade kommit tillbaka med kartorna så han skulle säkert komma snart.
- Så är ni typ...du vet..., sa han plötsligt allvarligt och såg frågande på mig.
- Vad menar du? frågade jag...helt ärligt så förstod jag inte alls vad han pratade om.
- Du och Anthony! sa han menande och jag anade ett svagt flin...ibland var de faktiskt skrämmande lika...speciellt när Andrew flinade, då liknade han verkligen sin bror.
Självklart rodnade jag som alltid...vart fanns mitt pokerface när jag behövde det?
- Ääääh, var allt jag kunde få fram och jag lät verkligen som en idiot. Andrews flin blev större men det var fortfarande svagt...som om han försökte dölja det. De var ganska olika egentligen han och hans bror, Anthony skulle aldrig gömma sitt flin, men Andrew skulle tydligen det.
- I'm back, sa plötsligt en välbekant röst bakom mig och jag hörde hur dörren stängdes.
- Så vad pratar ni om då? frågade Anthony och jag gömde mig bakom mitt hår för att dölja min rodnad.
- Inget speciellt, sa Andrew frånvarande och ryckte på axlarna. Det svaga flinet var borta och han såg allvarlig ut igen.
- Så hur lyckades du få tag i kartan? frågade Anthony och satte sig ner på sängen bredvid sin bror som var i full färd med att syna igenom kartorna.
- Jo jag...stötte på några vakter....så jag...slognerdemsläpadeindemikontrollrummetochskrevutkartanfråndatornsedansp...., rabblade jag men Anthony avbröt mig.
- Vänta va? Är du snäll och tar det där igen vi hörde inte ett skit av vad du just sa! sa han allvarligt och de båda höjde på ögonbrynet. Jag tog ett djupt andetag och berättade vad som hade hänt och vad jag hade sett i kontrollrummet. Långsammare den här gången så att de skulle höra, men ändå snabbt!
- Så du slog ner dem?...The lion is back! sa Anthony triumfierande och skrattade.
- Det här kommer betyda problem för dig men vi kan inte göra något åt det nu, sa Andrew allvarligt och slog till sin bror och sa att det här inte alls var något att skratta åt.
- Hon kanske blir skadad, bryr du dig inte om det eller? sa Andrew irriterat och Anthony slutade omedelbart att skratta.
- Självklart gör jag det, röt han ilsket.
- Men visa det då istället för att sitta där och skratta som om allt vore ett skämt! Det här är allvar Anthony, röt Andrew tillbaka och Anthony ställde sig ilsket upp och blängde på sin bror.
- Jag vet att det är allvar! röt han och Andrew ställde sig också upp.
- MEN VISA DET DÅ FÖR EN GÅNGS SKULL!, skrek han och jag stod som förstelnad på min plats. Bråkade de? Bråkade tvillingarna?
- VÄX UPP NÅN GÅNG! SLUTA BETE DIG SOM EN FEMÅRING, DET MÄRKS VERKLIGEN VEM AV OSS SOM ÄR ÄLDST! fortsatte Andrew och det var tydligen droppen för Anthony för han höjde näven för ett slag men då skrek jag så högt jag kunde bara för att få stopp på dem. Tydligen funkade det för Anthony sänkte förskräckt näven och de båda såg både förvånad och förskräckt på mig. Mitt skrik dog ut och jag lämnade rummet utan att besvara deras frågande blickar.
Om de skulle bråka ville jag i alla fall inte vara i samma rum!
Jag undrade om Cricket var okej...hon borde ha kommit tillbaka nu! Jag tyckte att hon borde få veta allt det här hon med...varför skulle jag inte varna henne?
Så jag gick helt enkelt till hennes rum och knackade på. Så mycket hade hänt på så kort tid, det var som om hon hade varit borta i flera dagar...så kändes det i alla fall.
Cricket
- VA?!
Jag glodde på Chris utan att kunna tro det hon sa till mig, ögonen kändes så spända att jag trodde att de skulle ramla ur skallen vilken sekund som helst.
- Ja, nickade hon med ett svagt flin.
- Sju vakter? Hur i helvete gjorde du det?
- Det var som om ... som om jag nästan var i spelet, du vet när någon där tänker attackera och man vet bara automatiskt hur man ska parera och slå tillbaka?
Jag nickade vagt eftersom jag inte hade slagits så mycket i spelet, mest skjutit folk. Vi pratade lite kort om superkraften, lite glada åt det här faktumet. Men så kom hon in på allvarligare ämnen, och jag mindes direkt vad det var som försiggick.
- Inne i det där rummet, det fanns något bord där, utformat så att man skulle ligga där. Med en sån där grej de har på stolarna, en blå, du vet?
- Ja, sa jag i en ton som bad om fortsättningen.
- Det fanns typ metallgrejer till för att hålla fast folk. Cricket - får jag kalla dig Cricket? - jag gillar verkligen inte det här. Fick du reda på något då? Jagade dom dig?
- Nej, men jag stötte på Mac. Han ... han sa att det inte fanns några vinnare i det här spelet. Bara förlorare.
Jag nämnde inte hans erbjudande till mig eftersom jag visste att det skulle sänka Chris' tillit. Återigen tänkte jag på Macs underliga löfte, att rädda en person. Varför just jag och varför skulle han rädda någon? Varför inte rädda alla på en gång? Varför inte berätta allt det här för polisen?
Plötsligt insåg jag att jag inte alls borde lita på Mac. Även om det han sa var sant, så var det inte riktigt normalt att en människa bara ville rädda en av 39 oskyldiga ungdomar.
- Makes sense, sa Chris, jag tvivlar på att det här är säkert längre. Jag är faktiskt hundra på att det här är allt annat än säkert.
Egentligen kunde vi väl bara ringa polisen? Men hade vi några bevis? Inte vad jag kunde komma på. Enligt Mac hade Mels död sett ut som en hjärtattack, inga misstankar var riktade mot Game Over.
- Jag är säker på en sak i alla fall, suckade jag uppgivet, säker på att allt hopp var borta.
- Vad?
- Vi får inte dö inom spelet. Något får mig att tro att det är mer verkligt än vad de får det att se ut som.
_______________________________________________________________________________
Min del sög folks, ni märker att jag är bättre på relationer mellan folk än actionscener och sci-fi. Men det får man leva med xD
Vad tycker ni nästa story ska bli? Vad vill ni läsa? :)
//Fjompen:)
Så...min del blev lite rörig...men det fick duga helt enkelt...jag kunde inte fixa något bättre just nu!!! :P
Vad vill ni läsa sen då??? :) Fantasy...något som liknar det här...vad vill ni ha??? :)
KOMMENTERA!!! XD
//Bokberoende :P
Tuesday, September 11, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 23
Chris
Vi kunde inte prata om vad vi var ute efter, vi var tvungna att vänta tills Andrew rapporterade att vi var ute ur bild, först då kunde vi prata ostört.
Anthony flinade svagt utan anledning enligt mig....men vem kunde veta vad som rörde sig i hans huvud. Jag var inte säker men jag trodde att det hade något med mig att göra, varför vet jag inte...det var bara en känsla. Jag hade ingen lust att fråga honom heller, just nu njöt jag bara av tystnaden och gled iväg i min egna lilla värld bland alla mina misstankar och idéer.
Vad var det som hände här, och vad skulle Andrew med en karta till? Ibland kände jag mig lite trög, vi tar den där kartan i labyrinten som ett exempel. Alla fattade att det var en karta långt innan jag kom på det....och då fick de till och med lov att hjälpa mig på traven. Jag var inte så kvick av mig...jag tänkte mycket, men jag kunde inte lista ut saker särskillt snabbt. Som när jag spelade The legend of Zelda kunde jag stå hur länge som helst i alla pussel-rum utan att förstå vad jag skulle göra.
- Och vi är ute ur bild, sa Anthony lågt och jag stannade förvirrat och såg mig omkring. Det tog ett tag innan jag fattade vad han menade.
- Jaha...okej..., sa jag dumt och hans flin blev större.
-Förlåt väckte jag dig ur dina tankar? skrattade han lågt. Vi var kanske ute ur bild men de närmsta kamerorna kunde fortfarande fånga upp ljudet av oss om vi pratade för högt.
-Så vart ska vi? frågade jag och såg mig omkring efter en dörr som såg misstänksam ut. Det kanske inte ens fanns en karta över stället...vad skulle vi göra då?
- Andrew säger att det här området är helt utan kameror så jag antar att det borde finnas något slags kontrollrum här eller nåt, sa han och såg sig omkring som jag nyss hade gjort.
- Vi borde dela på oss, sa jag och han nickade och flinet försvann plötsligt.
- Vi möts hos Andrew sen, sa han och började gå mot en annan korridor men så ångrade han sig och gick fram till mig.
-Åk inte fast nu Dreamergirl, sa han allvarligt och kysste mig snabbt innan han försvann runt hörnet. "Ingen fara" tänkte jag...mest för att lugna ner mig själv.
*
Jag borde ha förstått att det skulle finnas vakter, men ändå var jag helt oförberedd när jag kom till nästa korridor. Där stod det två spelskapare i svarta kostymer på varsin sida av en dörr, och längre ner i korridoren stod det ytterligare två och pratade, och när jag vred på huvudet märkte jag att det stod tre stycker alldelles bredvid mig och såg misstänksamt på mig. "Shit shit shit shit" var det enda jag kunde tänka men jag höll masken. Mitt pokerface hade rubbats lite när Erik lyckades krossa det, men jag kunde fortfarande dölja vad jag tänkte på om jag försökte...det var en gåva som jag inte ville förlora.
-Är du vilse? frågade en av dem och jag märkte att det var Game over-snubben som hade mött min grupp på tågstationen. Han skrämde mig lite trots att han såg mer hjälpsamt på mig än misstänksamt.
- Nej, jag ville bara se mig omkring lite...får man inte vara här? frågade jag spelat förvånat.
-Jo självklart får man det, men det finns inte så mycket att se här, jag råder dig att gå tillaka till sovrummen, sa han med ett leende och jag nickade. "Vad ska jag göra nu?" tänkte jag och började gå genom korridoren. Jag ville in i rummet som de vaktade...men hur skulle det går till? Jag kunde inte slå mig in...eller? Jag var rätt duktig i spelet...men då hade de antagligen förbättrat mina kunskaper...men tänk om man behöll kunskaperna när man kom ut ur spelet?
Det fanns bara ett sätt att ta reda på det!
Jag hade kommit fram till spelskaparna i andra sidan av korridoren som stod och pratade. Flera idéer poppade upp i mitt huvud och jag valde en av dem. Jag tog snabbt tag i deras bakhuvudet och skallade dem med varandra så att de föll medvetslösa till golvet. Genast blev det fart i de andra spelskaparna och de sprang förskräckt fram till mig. Jag visste att jag skulle få lov att låsa in dem, annars skulle de avslöja att jag var något på spåren, och det ville jag verkligen inte.
En av dem försökte gripa tag i mig men jag tog tag i hans arm och rykte till så att han tappade balansen och föll till golvet. Innan han hann resa sig igen lyckades jag få in en spark på hans huvud så att han tuppade av. Jag hade aldrig kunnat slåss...det här var något nytt. Det var som om jag var kvar i spelet...man behöll visst kunskaperna när man togs ut ur spelet...och jag kunde slå vad om att det inte alls var meningen.
Ännu en spelskapare sprang fram mot mig och den här gången var det en kvinna. Hennes blonda hår var uppsatt i en snäv knut i nacken och hon såg väldigt...sträng ut...som om hon inte tyckte om hinder i sina planer....så hon tyckte säkert inte om mig!
-Barn lägg av med det där, sa hon strängt som om hon var en dagisfröken och jag var ett litet olydigt barn. Jag fnös bara och sparkade till henne i magen så att hon vek sig dubbel av smärta, men innan jag hann slå henne medvetslös slog någon till mig bakifrån och jag vacklade frammåt. Tur nog återfick jag balansen strax efter och kunde ducka undan från mannens nästa slag och slå till honom hårt på hakan så att han föll till golvet utan att resa sig igen. Nu när inget hindrade mig lyckades jag sparka till kvinnans ben så att hon föll till marken med ett stön. Hon tänkte säga något men min spark avbröt henne och hon förblev tyst och orörlig på golvet.
Fyra nere tre kvar!
Game over-snubben sprang fram och försökte ta tag i min arm men jag väjde undan och fick ett slag i magen av en annan spelskapare.
Bäst att den där kartan var viktig, annars skulle jag döda Andrew för att han hade satt mig i den här situationen.
Ilsket slog jag till mannen i ansiktet och han vaklade in i väggen bakom sig så att jag kunde koncentrera mig i en kort stund på de andra två. Game over-snubben fick tag i min arm när jag måttade ett nytt slag på spelskaparen som nyss hade anlänt till tumultet.
Jag försökte slita mig loss, men när det inte gick sparkade jag till honom i magen så att han tappade greppet om min arm och vek sig dubbel, sedan lyckades jag få in ett slag på hans haka så även han föll medvetslös till golvet.
Två kvar...kom igen Chris....du klarar det här!
Jag försökte peppa mig själv så gott jag kunde och duckade undan från ett slag från mannen som hade backat in i väggen. Den andra mannen bredvid mig försökte slå till mig samtidigt som jag duckade undan från slaget men jag hann ta tag i hans arm och rycka till innan han nådde mitt ansikte. Mannen föll till marken och den andra råkade kliva på hans hand så att han skrek till. Den stående mannen rykte till vid sin väns skrik men koncentrerade sig snabbt på mig igen. Han höjde näven för ett slag och jag tänkte just backa undan när jag kände hur någon greppade om min vrist och hindrade mig. Innan jag hann se vem det var blixtrade smärtan till i min näsa och jag kände hur blodet började rinna. Den stående mannen log triumfierande åt mig och måttade ännu ett slag, men den här gången väntade jag inte på att han skulle slå till. Innan han ens hann slå slog jag till honom i magen och sedan i ryggen när han vek sig dubbel så att han föll ner på sin vän på golvet. Handen släppte min vrist och jag var fri...men de var ännu vid medvetande. Jag sparkade till den ena på huvudet så att han tuppade av och gjorde samma sak med den som han låg på.
- Så...det var...ju..enkelt, andades jag och såg mig omkring efter en plats att gömma dem på. Om de berättade vad jag hade gjort var jag körd....men hur skulle jag hindra dem? Egentligen så kände jag mig ganska körd redan...
Cricket
Jag slog på min dator och öppnade Game Over-sidan. Hur många "fans" hade jag? 1,347,800 stycken.
Jag såg att bilden som de använde för mig var fejk, en otroligt skicklig datorskapelse. Men det var det man förväntade sig av människor som kunde lura din hjärna till att tro att du är en barbarisk krigare med flera års erfarenhet när du bara var en finnig tonåring i fåtölj.
Macs antal fans växte med flera hundra varje gång jag uppdaterade sidan, fast samtidigt så såg jag att många hade kommenterat hans "sida" och ett fanwar var fullt igång med de negativa kommentarerna om Mac markerade som spam.
Folk kallade honom fuskare, andra sa att han var snygg, tredje kategorin kallade honom kung och sa att spelet ändå var bullshit så det är bra att någon fuskade.
Jag kunde till och med läsa de som trodde att han bara spelade, att vi alla var skådespelare och att man gjorde allt det här för att tjäna mer pengar på rebellen.
Om det bara var så.
Jag började skumma igenom kommentarerna som jag fått på min sida, så egoistisk som jag var.
"She's so pretty. <3"
"Ugliest f*cking nerd."
"N00b".
"Shes awesome guys! Go kiss Macs ass or sumthin!"
Wow hörru! Försök inte få mig mot Mac, det är faktiskt tvärtom. Jag klickade vidare och fann en video där jag och Chris slog ner ett av de där vargmonstren. Videon hette "Dreamergirl and TheBeetle - best teamwork on Game Over". Nu blev jag genuint förundrad över hur vackert och verklighetstroget klippet var. Jag visste att det var datoranimerat, men det såg otroligt bra ut.
Folk hade kommenterat saker som "Gurrl Powwah" och skit, men jag fortsatte till en annan video, som var riktig den här gången.
Det var från korridoren, då jag och Mac precis kommit ur ur spelet och gick i korridoren. De hade klippt bort då han sa ungefär hur man hackade sig in i spelet, men kameran zoomade tydligt in på hans förföriska min då han sa:
"Följer du med in?"
Sedan klippte det till mitt ansikte från en annan vinkel (en annan kamera måste ha filmat det) och den otroligt korta videon slutade precis efter att mina ögonbryn ryckt till i förvirring.
"Omg, sooo cute!<3 I think they're going out in real life."
"This is just like Jersey Shore ..."
"They're acting guys, calm down."
Deprimerat stängde jag ner fönstret och slog av datorn. Jag lade mig på sängen och försökte tänka över det som hade hänt. Tänk om Mac var en av dem? Förhoppningsvis var han inte den typen som skämtade om sin brors död.
Någon knackade tre slag på dörren. Jag ställde mig upp och traskade fram, men innan jag ens hann säga något öppnades dörren och Chris kikade in. Hon såg skrämd och stressad ut, men ändå log hon som om hon inte hade haft så här kul på ett bra tag.
- Du, det är en sak jag är lite orolig för ... sa hon.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt om action-scenen var lite förvirrande...men jag skriver inte sådanna så ofta...hehe...
^-^'
Jag hoppas at ni fortfarande är kvar trots de långa uppehållet...förlåt för det men vi...eller jag i alla fall behövde en paus!!! :P
Och jag vet att det heter förskolelärare nu för tiden men jag använder fortfarande orden Dagis och Lekis så ni får stå ut med det!!! >:)
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!! :)
//Bokberoende :D
Ledsen för att det tog tid, mina vänner :( Och mitt inlägg var tvärtom tråkigt och ointressant, men jag hade inget att skriva om xD
Kommentera.
//Fjompen<3
Vi kunde inte prata om vad vi var ute efter, vi var tvungna att vänta tills Andrew rapporterade att vi var ute ur bild, först då kunde vi prata ostört.
Anthony flinade svagt utan anledning enligt mig....men vem kunde veta vad som rörde sig i hans huvud. Jag var inte säker men jag trodde att det hade något med mig att göra, varför vet jag inte...det var bara en känsla. Jag hade ingen lust att fråga honom heller, just nu njöt jag bara av tystnaden och gled iväg i min egna lilla värld bland alla mina misstankar och idéer.
Vad var det som hände här, och vad skulle Andrew med en karta till? Ibland kände jag mig lite trög, vi tar den där kartan i labyrinten som ett exempel. Alla fattade att det var en karta långt innan jag kom på det....och då fick de till och med lov att hjälpa mig på traven. Jag var inte så kvick av mig...jag tänkte mycket, men jag kunde inte lista ut saker särskillt snabbt. Som när jag spelade The legend of Zelda kunde jag stå hur länge som helst i alla pussel-rum utan att förstå vad jag skulle göra.
- Och vi är ute ur bild, sa Anthony lågt och jag stannade förvirrat och såg mig omkring. Det tog ett tag innan jag fattade vad han menade.
- Jaha...okej..., sa jag dumt och hans flin blev större.
-Förlåt väckte jag dig ur dina tankar? skrattade han lågt. Vi var kanske ute ur bild men de närmsta kamerorna kunde fortfarande fånga upp ljudet av oss om vi pratade för högt.
-Så vart ska vi? frågade jag och såg mig omkring efter en dörr som såg misstänksam ut. Det kanske inte ens fanns en karta över stället...vad skulle vi göra då?
- Andrew säger att det här området är helt utan kameror så jag antar att det borde finnas något slags kontrollrum här eller nåt, sa han och såg sig omkring som jag nyss hade gjort.
- Vi borde dela på oss, sa jag och han nickade och flinet försvann plötsligt.
- Vi möts hos Andrew sen, sa han och började gå mot en annan korridor men så ångrade han sig och gick fram till mig.
-Åk inte fast nu Dreamergirl, sa han allvarligt och kysste mig snabbt innan han försvann runt hörnet. "Ingen fara" tänkte jag...mest för att lugna ner mig själv.
*
Jag borde ha förstått att det skulle finnas vakter, men ändå var jag helt oförberedd när jag kom till nästa korridor. Där stod det två spelskapare i svarta kostymer på varsin sida av en dörr, och längre ner i korridoren stod det ytterligare två och pratade, och när jag vred på huvudet märkte jag att det stod tre stycker alldelles bredvid mig och såg misstänksamt på mig. "Shit shit shit shit" var det enda jag kunde tänka men jag höll masken. Mitt pokerface hade rubbats lite när Erik lyckades krossa det, men jag kunde fortfarande dölja vad jag tänkte på om jag försökte...det var en gåva som jag inte ville förlora.
-Är du vilse? frågade en av dem och jag märkte att det var Game over-snubben som hade mött min grupp på tågstationen. Han skrämde mig lite trots att han såg mer hjälpsamt på mig än misstänksamt.
- Nej, jag ville bara se mig omkring lite...får man inte vara här? frågade jag spelat förvånat.
-Jo självklart får man det, men det finns inte så mycket att se här, jag råder dig att gå tillaka till sovrummen, sa han med ett leende och jag nickade. "Vad ska jag göra nu?" tänkte jag och började gå genom korridoren. Jag ville in i rummet som de vaktade...men hur skulle det går till? Jag kunde inte slå mig in...eller? Jag var rätt duktig i spelet...men då hade de antagligen förbättrat mina kunskaper...men tänk om man behöll kunskaperna när man kom ut ur spelet?
Det fanns bara ett sätt att ta reda på det!
Jag hade kommit fram till spelskaparna i andra sidan av korridoren som stod och pratade. Flera idéer poppade upp i mitt huvud och jag valde en av dem. Jag tog snabbt tag i deras bakhuvudet och skallade dem med varandra så att de föll medvetslösa till golvet. Genast blev det fart i de andra spelskaparna och de sprang förskräckt fram till mig. Jag visste att jag skulle få lov att låsa in dem, annars skulle de avslöja att jag var något på spåren, och det ville jag verkligen inte.
En av dem försökte gripa tag i mig men jag tog tag i hans arm och rykte till så att han tappade balansen och föll till golvet. Innan han hann resa sig igen lyckades jag få in en spark på hans huvud så att han tuppade av. Jag hade aldrig kunnat slåss...det här var något nytt. Det var som om jag var kvar i spelet...man behöll visst kunskaperna när man togs ut ur spelet...och jag kunde slå vad om att det inte alls var meningen.
Ännu en spelskapare sprang fram mot mig och den här gången var det en kvinna. Hennes blonda hår var uppsatt i en snäv knut i nacken och hon såg väldigt...sträng ut...som om hon inte tyckte om hinder i sina planer....så hon tyckte säkert inte om mig!
-Barn lägg av med det där, sa hon strängt som om hon var en dagisfröken och jag var ett litet olydigt barn. Jag fnös bara och sparkade till henne i magen så att hon vek sig dubbel av smärta, men innan jag hann slå henne medvetslös slog någon till mig bakifrån och jag vacklade frammåt. Tur nog återfick jag balansen strax efter och kunde ducka undan från mannens nästa slag och slå till honom hårt på hakan så att han föll till golvet utan att resa sig igen. Nu när inget hindrade mig lyckades jag sparka till kvinnans ben så att hon föll till marken med ett stön. Hon tänkte säga något men min spark avbröt henne och hon förblev tyst och orörlig på golvet.
Fyra nere tre kvar!
Game over-snubben sprang fram och försökte ta tag i min arm men jag väjde undan och fick ett slag i magen av en annan spelskapare.
Bäst att den där kartan var viktig, annars skulle jag döda Andrew för att han hade satt mig i den här situationen.
Ilsket slog jag till mannen i ansiktet och han vaklade in i väggen bakom sig så att jag kunde koncentrera mig i en kort stund på de andra två. Game over-snubben fick tag i min arm när jag måttade ett nytt slag på spelskaparen som nyss hade anlänt till tumultet.
Jag försökte slita mig loss, men när det inte gick sparkade jag till honom i magen så att han tappade greppet om min arm och vek sig dubbel, sedan lyckades jag få in ett slag på hans haka så även han föll medvetslös till golvet.
Två kvar...kom igen Chris....du klarar det här!
Jag försökte peppa mig själv så gott jag kunde och duckade undan från ett slag från mannen som hade backat in i väggen. Den andra mannen bredvid mig försökte slå till mig samtidigt som jag duckade undan från slaget men jag hann ta tag i hans arm och rycka till innan han nådde mitt ansikte. Mannen föll till marken och den andra råkade kliva på hans hand så att han skrek till. Den stående mannen rykte till vid sin väns skrik men koncentrerade sig snabbt på mig igen. Han höjde näven för ett slag och jag tänkte just backa undan när jag kände hur någon greppade om min vrist och hindrade mig. Innan jag hann se vem det var blixtrade smärtan till i min näsa och jag kände hur blodet började rinna. Den stående mannen log triumfierande åt mig och måttade ännu ett slag, men den här gången väntade jag inte på att han skulle slå till. Innan han ens hann slå slog jag till honom i magen och sedan i ryggen när han vek sig dubbel så att han föll ner på sin vän på golvet. Handen släppte min vrist och jag var fri...men de var ännu vid medvetande. Jag sparkade till den ena på huvudet så att han tuppade av och gjorde samma sak med den som han låg på.
- Så...det var...ju..enkelt, andades jag och såg mig omkring efter en plats att gömma dem på. Om de berättade vad jag hade gjort var jag körd....men hur skulle jag hindra dem? Egentligen så kände jag mig ganska körd redan...
Cricket
Jag slog på min dator och öppnade Game Over-sidan. Hur många "fans" hade jag? 1,347,800 stycken.
Jag såg att bilden som de använde för mig var fejk, en otroligt skicklig datorskapelse. Men det var det man förväntade sig av människor som kunde lura din hjärna till att tro att du är en barbarisk krigare med flera års erfarenhet när du bara var en finnig tonåring i fåtölj.
Macs antal fans växte med flera hundra varje gång jag uppdaterade sidan, fast samtidigt så såg jag att många hade kommenterat hans "sida" och ett fanwar var fullt igång med de negativa kommentarerna om Mac markerade som spam.
Folk kallade honom fuskare, andra sa att han var snygg, tredje kategorin kallade honom kung och sa att spelet ändå var bullshit så det är bra att någon fuskade.
Jag kunde till och med läsa de som trodde att han bara spelade, att vi alla var skådespelare och att man gjorde allt det här för att tjäna mer pengar på rebellen.
Om det bara var så.
Jag började skumma igenom kommentarerna som jag fått på min sida, så egoistisk som jag var.
"She's so pretty. <3"
"Ugliest f*cking nerd."
"N00b".
"Shes awesome guys! Go kiss Macs ass or sumthin!"
Wow hörru! Försök inte få mig mot Mac, det är faktiskt tvärtom. Jag klickade vidare och fann en video där jag och Chris slog ner ett av de där vargmonstren. Videon hette "Dreamergirl and TheBeetle - best teamwork on Game Over". Nu blev jag genuint förundrad över hur vackert och verklighetstroget klippet var. Jag visste att det var datoranimerat, men det såg otroligt bra ut.
Folk hade kommenterat saker som "Gurrl Powwah" och skit, men jag fortsatte till en annan video, som var riktig den här gången.
Det var från korridoren, då jag och Mac precis kommit ur ur spelet och gick i korridoren. De hade klippt bort då han sa ungefär hur man hackade sig in i spelet, men kameran zoomade tydligt in på hans förföriska min då han sa:
"Följer du med in?"
Sedan klippte det till mitt ansikte från en annan vinkel (en annan kamera måste ha filmat det) och den otroligt korta videon slutade precis efter att mina ögonbryn ryckt till i förvirring.
"Omg, sooo cute!<3 I think they're going out in real life."
"This is just like Jersey Shore ..."
"They're acting guys, calm down."
Deprimerat stängde jag ner fönstret och slog av datorn. Jag lade mig på sängen och försökte tänka över det som hade hänt. Tänk om Mac var en av dem? Förhoppningsvis var han inte den typen som skämtade om sin brors död.
Någon knackade tre slag på dörren. Jag ställde mig upp och traskade fram, men innan jag ens hann säga något öppnades dörren och Chris kikade in. Hon såg skrämd och stressad ut, men ändå log hon som om hon inte hade haft så här kul på ett bra tag.
- Du, det är en sak jag är lite orolig för ... sa hon.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt om action-scenen var lite förvirrande...men jag skriver inte sådanna så ofta...hehe...
^-^'
Jag hoppas at ni fortfarande är kvar trots de långa uppehållet...förlåt för det men vi...eller jag i alla fall behövde en paus!!! :P
Och jag vet att det heter förskolelärare nu för tiden men jag använder fortfarande orden Dagis och Lekis så ni får stå ut med det!!! >:)
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!! :)
//Bokberoende :D
Ledsen för att det tog tid, mina vänner :( Och mitt inlägg var tvärtom tråkigt och ointressant, men jag hade inget att skriva om xD
Kommentera.
//Fjompen<3
Monday, September 10, 2012
Bonjour!!! :)
Bonjour...eller Salut läsare!!! :)
Jag ville bara berätta att vi tog en paus (om ni inte märkte det) men nu är vi tillbaka!!! :P
Om Fjompen kommer på vad hon ska skriva så kan nästa del komma ut imorgon!!! XD
Hare gött!!! :)
//Bokberoende :D
Jag ville bara berätta att vi tog en paus (om ni inte märkte det) men nu är vi tillbaka!!! :P
Om Fjompen kommer på vad hon ska skriva så kan nästa del komma ut imorgon!!! XD
Hare gött!!! :)
//Bokberoende :D
Subscribe to:
Posts (Atom)