Redan nästa dag dök det upp en till klan...eller flock rättare sagt. De flesta varulvarna använde ordet flock istället för klan. Nu var vi fyra flockar, två flockar återstod att vänta på. Medan vi väntade planerade vi hur vi skulle slå vampyrerna. Det kändes lite skumt att planera en attack mot mina egna...men de hade förrått mig...men jag kände mig ändå skyldig att skydda dem. Jag hade många gånger känt en stark längtan efter att försöka hindra varulvarna på alla sätt och vis, men jag hade lyckats tygla mig själv genom att tänka 'Det är antingen du eller dem, släpp det nu'.
Jag satt lutad mot ett träd i utkanten av lyan. Wolfram hade förbjudit mig att lämna lyan själv, så för att få lite egen tid fick jag lov att sitta helt synlig där jag kunde höra alla andra, så det blev egentligen ingen riktig egen tid. Jag suckade. Wolfram ville inte att jag skulle hjälpa till i kriget...men jag ville hjälpa till. Fast jag ville skydda varulvarna så kunde jag inte sluta grubbla över vad som skulle hända med mig om jag gav mig ut i kriget. Tänk om mina instinkter tog över och jag attackerade varulvarna istället.
- Hur mår du? frågade en röst och någon satte sig ner bredvid mig. Jag drogs ur mina tankar och såg på Wolfram och log.
- Jag mår bra, sa jag och han log tillbaka.
- Du ska inte bry dig om de som inte vill ha dig här. De är bara inte så...vana med sådana som dig, sa han och lade en tröstande hand på min axel.
- Jag vet, sa jag bara med en suck. Några varulvar kastade fortfarande hatiska blickar mot mig, men de flesta hade lärt sig att tycka om mig nu.
- Jag måste gå, det är min vaktrunda nu, sa han och kysste mig snabbt innan han reste sig upp och lämnade mig. Varulvar stod utplacerade lite här och var för att hålla utkik efter vampyrer...eller blodsugare som de kallade oss. Jag brydde mig inte om det, vi brukade ju kalla dem för byrackor...så varför skulle jag bli sur över att de kallade oss för blodsugare? Det skulle inte finnas någon logik i det. Jag tog fram den lilla glasskärvan ur fickan och såg på mina ögon i den. Det enda som syntes var mina ögon och en bit av min panna. Mina ögon var matta, jag antog att mitt hår också såg matt ut på grund av att jag inte hade fått i mig något blod på ett tag nu. Jag orkade helt enkelt inte ta mig till byn för att äta. Plötsligt kände jag smärta i mitt finger och jag såg förvånat på blodet som rann ut ur det. Jag hade skurit mig på skärvans vassa kant...men hur? Den kunde väl inte skada mig...men tydligen så kunde den det. Plötsligt blev allt suddigt och allt framför mig försvann. Jag satt i fars sovsal och såg upp på mina föräldrar. Mor satt på kistans kant och såg bedjande på min far som stod framför henne.
- Låt dem själva bestämma om de vill bli dödliga eller inte, sa mor.
- Nej, de ska inte bli dödliga, röt far.
- Men..., började mor men far avbröt henne.
- Du ska hålla tyst om den där spegeln...eller så dör du, väste han hotfullt. Mor såg förskräckt på honom.
- Hotar du mig? frågade hon och ställde sig upp och hennes ögon smalnade.
- Ingen ska få veta om den där spegeln, sa far lågt, men hotfullt.
- Du kan inte hindra mig från att berätta, de ska få veta, fräste mor ilsket och började gå mot dörren.
- Du ska ingenstans, röt far och hoppade på henne. Mor såg förskräckt på honom när han slet huvudet av henne. Hennes kropp föll till golvet och han släppte hennes huvud. Jag försökte skrika, men jag kunde inte, jag kunde inte ens röra på mig.
Allt blev suddigt igen och jag såg skogen och lyan framför mig. Tankarna virvlade runt i mitt huvud. Tillslut så förstod jag.............far dödade min mor.
Jag förstod nu. Fars mystiska sätt då han vägrade förklara vart mor hade försvunnit, och sedan hur han inte ville berätta hur hon hade dött.
Hoppas Yelda inte längre var stolt över att vara lik far.
- Men oroa dig inte. Hans ondska har inte smittat av sig på dig. Inte heller på Yelda, men hon behöver utvecklas lite mer och förstå att bara för att man behöver människornas blod betydde det inte att människor är mindre värda.
- Tvärtom. Eller hur?
Mor log mot mig.
- Men hur blir det nu? Är jag verkligen människa?
Det kunde jag förstå att jag var eftersom hjärtat slog. Även om vampyrer var starkare och snabbare, så kändes det bättre som människa än som ett vandrande lik. Mer fri och levande, ett med världen.
Stephan kom inte på hela natten, men när solen var på väg upp dök han upp och väckte mig och Beniamin.
- Jag har hittat hans mor, sa Stephan med en likgiltig nick mot Beniamin som gned sig i ögat.
- Har ni?! Tack snälla herrn! ropade pojken lyckligt och kramade Stephans ben.
Stephan klappade pojken på huvudet och ledde honom ut ur rummet, till modern antar jag.
Det var lite synd egentligen, jag skulle sakna ungen även om jag knappt kände honom. Antar att jag förknippade honom med min förvandling.
Just det, förvandlingen! Stephan såg inte ut att vara så glad, så jag väntade tills vi hade packat klart proviant och annat som vi hade och ridit ut ur staden.
- Stephan? mumlade jag då.
- Mm?
Nu då? Han skulle aldrig tro mig. Jag hade bevis, men det skulle låta underligt. Och jag tvivlade på att han ville röra vid mig just nu. Faktiskt verkade det som om han helst slapp mig.
- Du vet att det finns olika vampyrklaner va? frågade jag med ett litet leende, för hur kunde han inte veta?
- Mm?
- Min mor var från en klan där man utövade magi och ...
Han vände på huvudet nu, tittade länge på mig. Varför dra ut på det?
- Jag tror ... eller jag vet att jag har förvandlats till människa. Jag är inte vampyr längre.
Det uppstod en lång tystnad då Stephan rynkade pannan och tittade på mig som om jag hade gått och blivit galen. Jag förstod att det skulle vara svårt för honom att fatta, men solen dök precis upp till min räddning. Jag sträckte fram armen, lät solstrålarna falla på min bleka hud.
Och självklart. Det brände inte.
Stephan såg länge på min arm, sedan tillbaka upp på mitt ansikte.
- Ja, sa han långsamt, du ser annorlunda ut. Är du själv glad över det då?
Hans reaktion var underlig. Som om han verkligen inte brydde sig om vad som hände mig. Fast det kunde jag inte heller kräva att han skulle bry sig om. Han hade förlorat sin flickvän och nu sin far. Klart han inte orkade med mina problem. Det var otroligt att han ens tog med mig till sin hemstad, utan att misstänka att jag skulle döda hans mor eller någon annan som stod honom nära.
Förlåt mig Stephan. Jag ber dig om förlåtelse i både Yeldas och fars ställe, de som har tvingat dig att lida.
Kommer du någonsin att återhämta dig?
_________________________________________________________________________________
FÖRLÅT! :'( Jag grinar ögonen ur mig för att jag är en sådan hemsk människa! Stackars Bokberoende som delar blogg med mig, jag måste vara hemsk! :( Förlåt även för en dålig och händelselös del från min sida, men jag hoppas att Bokberoendes del gör er lite gladare :( Nästa gång LOVAR jag att det inte ska ta lika lång tid, om nu Bokberoende vill fortsätta samarbeta med en sådan dålig partner som jag.
//Fjompen :/
Sluta trycka ner på dig själv snälla Fjompen! Ni är båda underbara författare :D
ReplyDelete