Chris
- Vi får inte väcka uppmärksamhet, sa Cricket fundersamt medan jag satt i mina egna tankar. Allt vi gjorde spelades in och lades ut på deras hemsida...alla kunde se allt som jag gjorde live!
- Chris? Lyssnar du eller? Crickets irriterade röst drog mig ur mina tankar och jag såg förvirrat på henne.
- Du är ju hopplös, muttrade hon och jag sänkte skamset blicken...varför måste jag dagdrömma hela tiden? Jag hade väl något fel i huvudet som gjorde så att jag inte kunde koncentrera mig.
- Förlåt Chris men kan du försöka koncentrera dig? Suckade hon när hon såg min reaktion. Jag nickade och hon upprepade vad hon hade sagt.
- Vi får inte väcka uppmärksamhet, så vi måste vara väldigt diskreta när vi snokar. Vi måste låtsas som att vi inte alls spionerar, sa hon och jag nickade.
- Det kan vi nog fixa, sa jag med ett självsäkert leende.
- Kan du prata med tvillingarna om det här och be dem att hålla ögonen öppna? Åtta ögon och öron är ju bättre än fyra, sa hon allvarligt och jag nickade. Jag hade faktiskt redan tänkt prata med dem, men hur skulle jag kunna prata med dem när vi var övervakade? Det måste ju funnits någon plats där kamerorna inte kunde se oss...kanske i sovrummen! Jag skulle nog kunna knacka på hos Anthony när vi kom tillbaka, Andrew var säker också där, annars så skulle de nog vara i Andrews rum. Jag visste inte vart deras rum var men jag kunde ju fråga en spelskapare!
Vi satt kvar och pratade lite om annat. Vi pratade lite om random things som vart vi kom ifrån och våra familjer...vi lärde känna varandra lite mer helt enkelt. Tydligen var Cricket helt okej att prata med. Om jag skulle ha sett henne i skolan till exempel så skulle jag aldrig ha pratat med henne, hon var så annorlunda jämfört med mig, men tydligen var hon inte alls så dum. Det var skönt att kunna prata med någon som inte överdrev precis allt. Tillslut lämnade vi kafét och gick ut i den varma luften igen. Alla som passerade oss kastade nyfikna blickar på oss och jag blev väldigt obekväm. Om alla skulle stirra på oss såhär så ville jag tillbaka till Game over centret igen.
- Jag går tillbaka...jag orkar inte med alla blickar längre, sa jag och undvek ögonkontakt med främlingarna.
- Okej, jag stannar kvar ett tag, sa Cricket och log åt några små flickor som stirrade på oss...vilka föräldrar lät sjuåringar se på ett program som gick ut på att döda alla fiender? Jag sa hejdå till Cricket och gick mot tunnelbanan som skulle ta mig tillbaka till centret igen.
När jag kom fram stod spelskaparen där och väntade på mig...och han såg inte särskilt glad ut över att se mig ensam. Jag ljög och sa att vi inte hade märkt att han hade försvunnit och att Cricket ville vara kvar lite längre medan jag ville åka tillbaka, och så frågade jag om han visste vart Anthonys rum låg. Han godtog förklaringen och besvarade min fråga, sedan lät han mig stiga på vagnen medan han försvann för att leta reda på Cricket.
*
Jag gick förbi många dörrar, även min egna, på jakt efter dörr nr 768. Det var verkligen förvirrande när man bara hade satt numren slumpvis på dörrarna och inte i ordning. Tillslut hittade jag iallafall rätt dörr och jag stannade. Jag visste redan hur Anthony skulle reagera när han såg mig här, han skulle säkert flina och säga en irriterande kommentar. Jag suckade och knackade på dörren. Inget hände...han var väl inte där då...men smarta lilla jag hade ju självklart glömt att fråga vart Andrews rum låg. Jag skulle kunna stanna och vänta på honom, eller komma tillbaka senare! Jag suckade och vände mig om och möttes av ett par blåa ögon. Jag ryckte ofrivilligt till och Anthony skrattade.
- Så vad gör du utanför mitt rum då? Frågade han med ett flin och jag suckade. Varför flinade han hela tiden?
- Det är en sak du och din bror måste få veta angående spelet, sa jag allvarligt och han såg besviken ut på sitt egna överdrivna vis. Han sträckte fram handen förbi mig och öppnade dörren.
- Välkommen in då, sa han med ett förföriskt leende och jag klev in i rummet som var identiskt med mitt, fast ändå inte. Anthony hade saker som jag inte hade som låg lite här och var på golvet, jag hade inte ens öppnat min väska och tagit fram mina ägodelar än. Jag hörde att han stängde dörren efter oss och jag sökte med blicken efter kameror, men jag hittade ingen. Så vi hade lite privatliv iallafall. Jag vände mig om för att se på honom.
- Jag och Cricket tror att spelskaparna har något fuffens för sig och vi tycker att vi borde hålla ihop i nästa Level också, för att hålla oss vid liv. Vi tror att de som dör inte bara skickas hem, något händer med dem som dör, sa jag allvarligt och han höjde förvirrat på ögonbrynet.
- Vadå för fuffens? Frågade han och jag suckade.
- Vi vet inte, det är det som vi vill ta reda på, sa jag och han nickade fundersamt.
- Så vad hade ni tänkt er? Frågade han och jag berättade allt om våra planer och om vad jag hade hört om nr 27 och om Janes konstiga beteende. När jag var klar såg han fundersamt på mig.
- Det låter som ett uppdrag för The Twins, sa han dramatiskt och jag himlade med ögonen. Något som jag hade märkt hos tvillingarna var att trots att de var så högljudda så var de riktigt skickliga på att smyga.
- Det skulle låta bättre om Andrew vore här, suckade Anthony uppgivet.
- Ibland tror jag att ni är yngre än vad ni ser ut, suckade jag och tänkte tillbaka på vårt samtal på bussen. Jag hade tyckt att han verkade mognare än min bror...så fel jag hade. Han såg sårat på mig och jag skämdes. Varför hade jag sagt det där?
- Förlåt! Sa jag ursäktande och hans sårade uttryck försvann och ersattes av ett roat flin...men självklart hade han fejkat. Jag slog irriterat till honom på armen och han började skratta.
- Förlåt men du är så lättlurad, skrattade han och jag blängde irriterar på honom.
- Du är inte rolig, fräste jag och han flinade.
- Inte? Du tyckte det i labyrinten, sa han roat och jag kände att jag rodnade...varför måste jag rodna över allt han säger?
- Du är söt när du rodnar, sa han plötsligt vänligt och flinet försvann. Kinderna brände och jag ville lämna rummet fort som attan innan jag skämde ut mig ännu mer, men han stod i vägen för dörren...jag var fast! Dömd till skam. Plötsligt tog han tag i min arm och drog mig närmare. Jag hann inte ens reagera innan det bara var en centimeter mellan oss. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag slita mig loss och fly till mitt rum, skulle jag luta mig fram den lilla biten mellanrum mellan våra läppar, eller skulle jag bara stå stilla och vänta på att han skulle göra något. Det blev automatiskt det sista alternativet för jag var som förstelnad och kunde inte slita blicken från hans ögon. Jag borde slita mig loss...om vi fullföljde det här skulle vår vänskap krossas och jag skulle inte våga vara i närheten av honom längre. Han höjde händerna och drog undan håret från mitt ansikte innan han lade händerna om mina kinder och lutade sig fram mot mig. Plötsligt for dörren upp och jag backade undan från honom knallröd i ansiktet.
- Ääääh...förlåt, stammade Andrew förskräckt och Anthony blängde irriterat på honom.
- Jag....vi ses, stammade jag och flydde ut genom dörren förbi den förskräckta Andrew. Jag hörde att de bråkade bakom mig, och Anthony ropade på mig, men jag ignorerade honom. Jag sprang, knallröd i ansiktet, mot mitt rum med samma tanke ekande i huvudet. "Jag kysste nästan Anthony, jag kysste nästan Anthony, varför kysste jag nästan Anthony?".
Cricket
Så fort Chris hade gått började jag springa. Jag var osäker på vart jag var på väg, men det spelade inte en så viktig roll i det här fallet. Jag hade ett rätt bra lokalsinne och kunde ju alltid fråga folk hur man tog sig tillbaka.
Om jag hade förstått det rätt var vi någonstans utanför London, det var inte mycket folk på gatorna
Jag sprang in på bakgator och vägar för att vara säker på att ingen följde mig. Egentligen var det ju meningen att någon skulle följa mig. Hur allvarliga var de egentligen när de sa att man inte kunde dra sig ur det hela? Skulle de leta efter mig och stoppa tävlingen om pingvinen inte hittade mig nu?
Jag stannade andfått när jag var säker på att jag var minst två kilometer ifrån där jag sist såg honom i kostym. Precis vid ett pyttelitet café som mer såg ut som en krog, men dörren var öppen och jag såg en ung kvinna med ett barn sitta därinne, så det var nog ingen krog ändå.
En person med bekant nacke satt med ryggen mot glaset och jag gick in för att försäkra mig om att det verkligen var:
- Mac? Vad gör du här?
Han vände på huvudet och log brett mot mig.
- Cricket! Kom och sätt dig, så kan vi prata!
Jag satte mig på stolen mittemot honom. Det såg ut som om han drack te eller något. Grönt också. Äckligt.
- Du ser andfådd ut. Blev du jagad av en mördare?
Det var något knäppt i Macs min och röst när han sa det och han undvek min blick, som om det var något skämt bara han visste om. Jag skruvade lite på mig.
- Jag och Chris misstänker att det är något skumt med spelet. Vet du någonting?
Han satte teet i halsen och började hosta högt så de andra människorna blängde lite. Klart han visste något, den här jäkeln kunde hacka ett spel som styrdes av hjärnan. För första gången insåg jag hur verkligt uppblåst det var att fuska till sig vinsten.
Medan han hostade klart satt jag stilla med händerna i knät och väntade.
- Jag vet en sak ... sa han och vickade med pekfingret åt mig att komma närmare.
Jag lutade mig osäkert fram samtidigt som han gjorde det. Hans ögon såg åt sidorna som för att försäkra sig om att ingen hörde. Sedan väste han:
- Det finns ingen vinnare.
Han lutade sig tillbaka med lömsk min som om han just hade delat med sig av en hemlighet och hånade de andra i cafét för att de inte visste vad det var. Jag satte mig förvirrat normalt i stolen.
- Vad menar du?
- Inte. En. Enda. Men en hel del förlorare. Trettionio, för att vara exakt. Och nog förlorar de något de verkligen vill behålla.
- Vad?! Vad pratar du om? utbrast jag samtidigt som en servitris kom fram och frågade om jag ville ha något.
- Nej tack, det är bra.
- Hämta milkshake, det lär hon behöva, sa Mac men jag avbröt.
- Nej!
Servitrisen gick iväg med en skrämd blick på mig och Mac satt bara där med nöjd min.
- Vad är det du pratar om? fräste jag.
Han suckade frustrerat och ställde sig upp.
- Följ med ut. Jag ska berätta.
Vi gick ut på gatan och han tittade noggrant efter något som jag antog var pingvinerna. Han sträckte fram handen.
- Tappa inte bort mig, tjejen.
Eww, ta på hans hand ... Men han verkade vara bestämd om saken, och informationen han skulle ge mig var förhoppningsvis värd det.
Jag lade osäkert min hand i hans. Det verkade inte vara en gamerhand, såvida han inte hade spel som lämnade ärr på handryggarna och gjorde handflatorna alldeles sträva. Den här killen spelade inte spel som hobby. I alla fall inte bara.
- Vart kom du ifrån?
Jag pekade med min lediga hand och vi vände oss med ryggen dit och började gå i snabb takt i motsatt riktning.
- Det finns inga vinnare, eftersom det inte finns något att vinna. Pengarna är bara ett lockbete för oss. Tycker du inte att det är underligt hur mycket pengar man kan vinna på att bara spela spel?
Mac tittade på mig med bestämd blick. Jag hade svårt att hänga med i hans gång men gjorde ändå mitt bästa, höll fast i hans hand eftersom jag var mer än sjuttio procent säker på att om jag släppte skulle han bara rusa iväg.
- Jo, men vad är det dom gör då? Varför kan man inte vinna?
- Dom får det att se ut som att man vinner. I verkligheten får man inte ett skvatt. Fast vid det laget är tvivlar jag på ett man ens bryr sig om pengarna ...
- Vad menar du?
- Inget. Dom har kameror för att göra det mer troget, som att dom inte gör oss illa. Något de kan köra upp i polisens ansikte om något händer. Men det händer off screen, och utseendet ändras inte ...
- Mac vad är det du pratar om?! Jag fattar inte, kan du inte bara förklara?! utbrast jag och slet irriterat bort min hand från hans.
Han stannade till min förvåning och ställde sig lite närmare än han borde inse var tillåtet.
- Jag sa att det bara var 39 förlorare. Men om du vill, så kan det bli 38.
_______________________________________________________________________________
Förlåt för att det tog sån tid :'( Gillar ni Mac, en av mina mest kryptiska karaktärer xD
Kommentera! :D
Ledsen för att det tog tid, som sagt, men jag fastnade och visste INTE vad jag skulle skriva. Såg att Bokberoende hade skrivit ett inlägg som bad om hjälp så jag tänkte: "DET HÄR SKA FÅ ETT SLUT!".
//Fjompen:)
...- -'......................
Jag hoppas att det blev bra...kommentera? :P
//Bokberoende ^^
Sunday, July 29, 2012
Can you help us???? - - Please!!! ^^
Vi (Eller jag... - -' Jag vet inte vad Fjompen vill!!! - -') skulle vilja veta vad ni vill ha mer av i novellen!!! :P Fjompen har fastnat så det är därför som nästa kapitel dröjer lite, och även jag har fastnat lite nu!!! - -' Vad vill ni ha? Är det någon fråga som vi har glömt att svara på? Vill ni veta mer om något? KOMMENTERA VAD NI VILL!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Här har ni en cool bild som matchar headern!!! - - (bara för att jag har tråkigt och inte orkar gå ner för att äta frukost!!! - -')
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Här har ni en cool bild som matchar headern!!! - - (bara för att jag har tråkigt och inte orkar gå ner för att äta frukost!!! - -')
Wednesday, July 18, 2012
Ska bort!!! :P
Jag ska till stugan idag och kommer antagligen hem igen runt nästa helg, så det kommer nog stå still här ett tag, om inte Fjompen kommer på något annat att skriva om här!!! ^^
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Saturday, July 14, 2012
Jag vill dö som en gamer - Kapitel 19
Cricket
Undrar om två dagars vila var lite för länge? Det var visserligen skönt att inte göra något och bara gå runt, men samtidigt ville man bara få det överstökat.
Jag och Chris pratade lite mer om det som hon hade hört, även om hon kunde ljuga så såg jag inte riktigt hur det skulle påverka mig i spelet och jag hade ju själv misstankar. Hon sa att det var bäst att vi faktiskt höll ihop nästa level, så att vi vann den och kunde snoka runt i en hel vecka efteråt. Jag gick med på det, men ville på något sätt inte längre döda folk. Det kändes inte bra, jag hade inte sett en enda som blivit dödad i spelet igen.
- Och det är så underligt att man inte kan dra sig ur heller, sa Chris fundersamt.
Jag tänkte svara då jag lade märke till en liten svart sak i hörnet där väggarna och taket möttes. Det såg ut som en lins.
- Öh, Chris? Ska vi fråga om vi kanske kan gå ut och gå lite på London? Jag tror inte de har något emot att vi tar en nypa frisk luft.
Chris verkade inte fatta vad jag hade sett (vilket egentligen var bra för tillfället), men hon förstod att något var fel och vi bestämde oss för att leta efter "personalen".
Det visade sig vara helt okej för oss att besöka huvudstaden, men vi behövde ha med oss minst en av de tystlåtna pingvinerna. Varför vet jag inte, men en av männen vi pratade med i korridoren gick med på att följa med oss ut.
Chris och jag gick till våra rum för att byta till lite snyggare kläder (vilket var svårt eftersom alla kläder vi hade med oss var "bekväma" och mindre "snygga") medan pingvinen fick vänta.
Varför skulle de sätta upp kameror i korridorerna? Det var inte direkt någon reality show. Jag trodde bara att det som hände i spelet sändes på TV, inte vårt verkliga liv också. Vi hade inte heller fått någon sorts information om att allt vi gjorde spelades in. Jag upptäckte inga kameror i mitt rum, men trots det kände jag mig inte längre säker. Varför fick vi inte se de som dog i spelet? Deras säten var alltid tomma när vi dök upp igen, hur kunde man bara ta bort tjugo pers ur en byggnad och inte låta de som "överlevt" säga hej då ens.
Underligt, det här var verkligen underligt ...
- Klar? frågade Chris när jag kom ut ur mitt rum.
- Yup.
Vi började gå dit där pingvinen hade sagt att han skulle möta oss, vid den vita trappan.
- Jag gillar inte honom. Vi borde försöka gå framför honom eller kanske bakom. Eller typ ...
- Tappa bort honom? föreslog jag.
Chris nickade.
- Yup. Det tycker jag. Jag har förresten en sak att säga dig ... sa jag och kastade en snabb blick på en till lins i väggen.
Chris
Jag märkte att hon såg på något lite snabbt och jag följde hennes blick. En lins! Allvarligt? Hade vi inte ens något privatliv efter spelet? Det här var bara för mycket...allt vi gjorde spelades in. Jag bestämde mig för att söka igenom mitt sovrum efter fler kameror, om jag hittade en så skulle jag förstöra den på en gång, eller kanske inte, vem visste vad de skulle göra om jag förstörde dem. Jag suckade och slet blicken från linsen, det skulle bli skönt att slippa allt ett tag och få komma ut i den riktiga solen igen. Jag var ingen utomhusmänniska, men den här platsen började kännas som ett fängelse...eller som ett gladiatorhus i det gamla rom, där de höll gladiatorerna som fångar och tränade upp dem för att sedan skicka dem till arenor där de fick slåss för sitt liv. Det var skrämmande likt ett sånt hus. Jag rös vid tanken...tänk om vi faktiskt dog på riktigt om vi dog i spelet! "Var inte dum Chris, du såg ju Jane och hon hade ju dött, hon kände nog igen dig men hon ville nog inte visa det...det är ju Jane, hon gillar inte att synas med sådana som dig" tänkte jag irriterat och gick ombord på tunnelbanan med de andra. Vi satte oss ner och jag såg ut genom fönstret. De blänkande vita väggarna byttes ut mot mörk sten och vi lämnade byggnaden.
- Vad tänker du på? frågade Cricket plötsligt och jag ryckte till.
- Va? sa jag förvirrat.
- Du ser bekymrad ut...vad tänker du på? frågade hon igen och jag tänkte efter.
- Inget...jag bara, det var bara en dum tanke...inget att bry sig om, sa jag bara och vände blicken mot stenväggen utanför igen. Jag ville inte berätta vad jag hade tänkt på framför en spelskapare...det kunde vara samma sak som att gräva ens egna grav...eller så skulle jag bara förolämpa dem, och jag gillade inte att förolämpa folk. Tanken gnagde i mig men jag sköt undan den idiotiska tanken. Varför skulle de skapa ett spel där man dog på riktigt?
*
Efter ett tag saktade vagnen äntligen in och vi fick kliva av och gå ut i den friska luften. Den starka solen värmde min hud och jag drog in den friska utomhusluften. Jag hade verkligen saknat det här, mer än vad jag hade anat. Jag såg på Cricket och märkte att hon njöt lika mycket som jag. Spelvärlden kanske kändes läskigt verklig men den var inget i jämförelse med verkligheten. Spelskaparen, eller som tvillingarna skulle ha kallat honom, gameoversnubben stod en liten bit bakom oss och höll ögonen på våra ryggar. Hur skulle vi bli av med honom? Jag hade ingen lust att ha hans stickande blick i ryggen hela dagen, och jag ville kunna prata ostört om nummer 27 med Cricket, vem visste vad spelskaparna skulle göra om de fick reda på att jag hade hört något som jag definitivt inte borde ha hört. Jag mötte Crickets blick och hon nickade svagt åt en folksamling vid en stor fontän, där skulle vi lätt kunna tappa bort spelskaparen. Jag nickade svagt och vi började gå. När vi kom fram fick vi reda på varför alla hade samlats på just den platsen. Två små flickor som verkade vara runt sju år stod och sjöng på en vacker melodi mitt i samlingen. Brunetten såg ut att vara lite äldre än den rödhåriga bredvid henne. De bar likadana blommiga klänningar och framför dem låg det en uppochnedvänd svart hatt. Några slängde småmynt i hatten och jag antog att de samlade pengar till godis eller nåt. Jag hade stor lust att stå kvar och lyssna på deras klingande röster men Cricket drog med mig mellan människorna som stod och lyssnade. Hon drog med mig bort till ett litet café och hon öppnade dörren som plingade till. Jag såg mig om över axeln och fick syn på spelmakaren borta vid folksamlingen, utan att veta vart vi hade tagit vägen. Jag log lättat och följde efter Cricket in. Rummet vi trädde in i var ganska litet och mysigt. Väggarna var varken målade eller tapetserade, träet var ljust men pelarna i hörnen var mörkare. Det stod bord uppradade längst väggarna med trästolar med ljusgröna sitsar. På varje bord låg det en grön duk med en vas med blommor i. Jag kunde se många läckra bakelser borta vid disken och jag blev genast sugen på att smaka en. Jag kände i min ficka och hittade några hopknölade sedlar. Jag hade helt glömt att jag hade dem där. Mor hade gett mig dem dagen innan jag hade åkt hit. Cricket gick och satte sig vid ett bord i rummets hörn, men jag gick fram till disken och köpte en chokladbakelse innan jag satte mig mittemot henne med ryggen åt dörren. Jag tyckte inte om att inte kunna se rummet, men det fanns bara två stolar och Cricket hade ju redan tagit den andra.
- Så vad gör vi? frågade Cricket och lutade sig tillbaka med blicken fäst på dörren.
- Va? sa jag med munnen full av bakelse och slog handen för munnen för att hindra smulorna som hotade att hoppa ut. Cricket suckade men log när hon såg på mig.
- Vad gör vi? Vi ska väl gå till botten med det här? sa hon och jag nickade dumt.
- Men vi måste varna tvillingarna! sa jag allvarligt.
- Är du säker? Skulle det inte vara skönt att slippa de där clownerna? frågade hon med en suck och jag stirrade på henne.
- Nej! sa jag ilsket och hon såg roat på mig.
- Tar du allt på allvar eller? frågade hon och jag insåg att hon hade skämtat. Jag såg skamset ner på den halva bakelsen som stod på bordet.
- Förlåt, det var inte meningen att låta så arg, sa jag ursäktande och hon suckade igen.
- Ingen fara Chris, du måste bara slappna av lite, sa hon allvarligt och jag såg på henne igen.
- Jag är avslappnad, snäste jag irriterat.
- Ja och grisar kan flyga, sa hon ironiskt och jag blängde på henne, men kom igen Chris, du är inte mer avslappnad än en granitsten. Jag tänkte säga något till mitt försvar men en stickande känsla avbröt mig.
- Någon stirrar på oss, sa jag lågt utan att vända mig om. Jag kände väl igen den stickande känslan, jag hade lärt mig att identifiera den för att veta om någon såg på mig i skolan, det var som en varningssignal för mig. Cricket såg mot dörren igen och log roat.
- Du menar några? sa hon och jag vände förvirrat på mig. Alla inne i caféet såg på oss, de var inte så många dock...men det var ändå konstigt. Jag vände dem ryggen och såg frågande på Cricket.
- De känner visst igen oss från Game over, sa hon och ryckte på axlarna. Jag hade helt glömt bort att jag hade varit med på tv...man glömde det ganska lätt när man var helt fokuserad på att döda motståndare och hålla sig vid liv. Jag tyckte inte alls om all uppmärksamhet. Jag levde i skuggan och rampljuset var inget för mig.
- Ursäkta mig men är inte du TheBeetle från Game over? sa en liten röst bredvid oss och jag ryckte till. Bredvid oss stod en tjej på tolv år med långt rött hår och skinande blåa ögon. Hon såg storögt på Cricket som nickade.
- Ja det är jag, sa hon med ett leende, Tjejens blick förflyttades till mig och jag såg ner på bordet.
- Vem är du? frågade hon nyfiket men jag svarade inte.
- Det är Dreamergirl...hon pratar inte så mycket med främlingar, sa Cricket och jag såg ur ögonvrån att tjejen log. Varför kunde hon inte bara gå iväg?
- Jag följer er varje dag, sa hon glatt och jag såg frågande på henne.
- Varje dag? Programmet sänds ju bara vissa dagar, sa jag och hon skakade på huvudet.
- Det sänds varje dag via internet, det är billigare att se programmet medan ni inte är i spelet och jag brukar gå in och kolla varje kväll på både livesändningen och de sparade klippen, sa hon med ett stort leende och jag såg förskräckt på henne.
- Det förklarar varför de har satt upp kameror över hela stället, sa Cricket och ett ljus tändes i hennes ögon.
- Så vem som helst kan bara gå in och kolla på oss när som helst, sa jag förskräckt och hon nickade glatt.
- Det var kul att se er i verkligheten men jag måste gå nu, lycka till, sa hon och försvann leende ut genom dörren. Jag mötte förskräckt Crickets blick, men hon verkade vara helt lugn.
- Varför är du så lugn? Allt vi gör syns ju över hela landet, frågade jag menande och hon log.
- Jag har inget att dölja, sa hon och ryckte på axlarna, så hur gör vi med snokandet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sugit slut...men jag har haft lite skrivtorka och ingen så stor skrivlust!!! - -' Förlåt för att det tog så lång tid, det var mitt fel, men jag visste inte hur jag skulle fortsätta!!! :P
Jag hoppas att det blev okej i alla fall!!! ^^
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Hope yah liked it! :D
And if yah didunt, tell uz why! :)
//Fjompen:)
Undrar om två dagars vila var lite för länge? Det var visserligen skönt att inte göra något och bara gå runt, men samtidigt ville man bara få det överstökat.
Jag och Chris pratade lite mer om det som hon hade hört, även om hon kunde ljuga så såg jag inte riktigt hur det skulle påverka mig i spelet och jag hade ju själv misstankar. Hon sa att det var bäst att vi faktiskt höll ihop nästa level, så att vi vann den och kunde snoka runt i en hel vecka efteråt. Jag gick med på det, men ville på något sätt inte längre döda folk. Det kändes inte bra, jag hade inte sett en enda som blivit dödad i spelet igen.
- Och det är så underligt att man inte kan dra sig ur heller, sa Chris fundersamt.
Jag tänkte svara då jag lade märke till en liten svart sak i hörnet där väggarna och taket möttes. Det såg ut som en lins.
- Öh, Chris? Ska vi fråga om vi kanske kan gå ut och gå lite på London? Jag tror inte de har något emot att vi tar en nypa frisk luft.
Chris verkade inte fatta vad jag hade sett (vilket egentligen var bra för tillfället), men hon förstod att något var fel och vi bestämde oss för att leta efter "personalen".
Det visade sig vara helt okej för oss att besöka huvudstaden, men vi behövde ha med oss minst en av de tystlåtna pingvinerna. Varför vet jag inte, men en av männen vi pratade med i korridoren gick med på att följa med oss ut.
Chris och jag gick till våra rum för att byta till lite snyggare kläder (vilket var svårt eftersom alla kläder vi hade med oss var "bekväma" och mindre "snygga") medan pingvinen fick vänta.
Varför skulle de sätta upp kameror i korridorerna? Det var inte direkt någon reality show. Jag trodde bara att det som hände i spelet sändes på TV, inte vårt verkliga liv också. Vi hade inte heller fått någon sorts information om att allt vi gjorde spelades in. Jag upptäckte inga kameror i mitt rum, men trots det kände jag mig inte längre säker. Varför fick vi inte se de som dog i spelet? Deras säten var alltid tomma när vi dök upp igen, hur kunde man bara ta bort tjugo pers ur en byggnad och inte låta de som "överlevt" säga hej då ens.
Underligt, det här var verkligen underligt ...
- Klar? frågade Chris när jag kom ut ur mitt rum.
- Yup.
Vi började gå dit där pingvinen hade sagt att han skulle möta oss, vid den vita trappan.
- Jag gillar inte honom. Vi borde försöka gå framför honom eller kanske bakom. Eller typ ...
- Tappa bort honom? föreslog jag.
Chris nickade.
- Yup. Det tycker jag. Jag har förresten en sak att säga dig ... sa jag och kastade en snabb blick på en till lins i väggen.
Chris
Jag märkte att hon såg på något lite snabbt och jag följde hennes blick. En lins! Allvarligt? Hade vi inte ens något privatliv efter spelet? Det här var bara för mycket...allt vi gjorde spelades in. Jag bestämde mig för att söka igenom mitt sovrum efter fler kameror, om jag hittade en så skulle jag förstöra den på en gång, eller kanske inte, vem visste vad de skulle göra om jag förstörde dem. Jag suckade och slet blicken från linsen, det skulle bli skönt att slippa allt ett tag och få komma ut i den riktiga solen igen. Jag var ingen utomhusmänniska, men den här platsen började kännas som ett fängelse...eller som ett gladiatorhus i det gamla rom, där de höll gladiatorerna som fångar och tränade upp dem för att sedan skicka dem till arenor där de fick slåss för sitt liv. Det var skrämmande likt ett sånt hus. Jag rös vid tanken...tänk om vi faktiskt dog på riktigt om vi dog i spelet! "Var inte dum Chris, du såg ju Jane och hon hade ju dött, hon kände nog igen dig men hon ville nog inte visa det...det är ju Jane, hon gillar inte att synas med sådana som dig" tänkte jag irriterat och gick ombord på tunnelbanan med de andra. Vi satte oss ner och jag såg ut genom fönstret. De blänkande vita väggarna byttes ut mot mörk sten och vi lämnade byggnaden.
- Vad tänker du på? frågade Cricket plötsligt och jag ryckte till.
- Va? sa jag förvirrat.
- Du ser bekymrad ut...vad tänker du på? frågade hon igen och jag tänkte efter.
- Inget...jag bara, det var bara en dum tanke...inget att bry sig om, sa jag bara och vände blicken mot stenväggen utanför igen. Jag ville inte berätta vad jag hade tänkt på framför en spelskapare...det kunde vara samma sak som att gräva ens egna grav...eller så skulle jag bara förolämpa dem, och jag gillade inte att förolämpa folk. Tanken gnagde i mig men jag sköt undan den idiotiska tanken. Varför skulle de skapa ett spel där man dog på riktigt?
*
Efter ett tag saktade vagnen äntligen in och vi fick kliva av och gå ut i den friska luften. Den starka solen värmde min hud och jag drog in den friska utomhusluften. Jag hade verkligen saknat det här, mer än vad jag hade anat. Jag såg på Cricket och märkte att hon njöt lika mycket som jag. Spelvärlden kanske kändes läskigt verklig men den var inget i jämförelse med verkligheten. Spelskaparen, eller som tvillingarna skulle ha kallat honom, gameoversnubben stod en liten bit bakom oss och höll ögonen på våra ryggar. Hur skulle vi bli av med honom? Jag hade ingen lust att ha hans stickande blick i ryggen hela dagen, och jag ville kunna prata ostört om nummer 27 med Cricket, vem visste vad spelskaparna skulle göra om de fick reda på att jag hade hört något som jag definitivt inte borde ha hört. Jag mötte Crickets blick och hon nickade svagt åt en folksamling vid en stor fontän, där skulle vi lätt kunna tappa bort spelskaparen. Jag nickade svagt och vi började gå. När vi kom fram fick vi reda på varför alla hade samlats på just den platsen. Två små flickor som verkade vara runt sju år stod och sjöng på en vacker melodi mitt i samlingen. Brunetten såg ut att vara lite äldre än den rödhåriga bredvid henne. De bar likadana blommiga klänningar och framför dem låg det en uppochnedvänd svart hatt. Några slängde småmynt i hatten och jag antog att de samlade pengar till godis eller nåt. Jag hade stor lust att stå kvar och lyssna på deras klingande röster men Cricket drog med mig mellan människorna som stod och lyssnade. Hon drog med mig bort till ett litet café och hon öppnade dörren som plingade till. Jag såg mig om över axeln och fick syn på spelmakaren borta vid folksamlingen, utan att veta vart vi hade tagit vägen. Jag log lättat och följde efter Cricket in. Rummet vi trädde in i var ganska litet och mysigt. Väggarna var varken målade eller tapetserade, träet var ljust men pelarna i hörnen var mörkare. Det stod bord uppradade längst väggarna med trästolar med ljusgröna sitsar. På varje bord låg det en grön duk med en vas med blommor i. Jag kunde se många läckra bakelser borta vid disken och jag blev genast sugen på att smaka en. Jag kände i min ficka och hittade några hopknölade sedlar. Jag hade helt glömt att jag hade dem där. Mor hade gett mig dem dagen innan jag hade åkt hit. Cricket gick och satte sig vid ett bord i rummets hörn, men jag gick fram till disken och köpte en chokladbakelse innan jag satte mig mittemot henne med ryggen åt dörren. Jag tyckte inte om att inte kunna se rummet, men det fanns bara två stolar och Cricket hade ju redan tagit den andra.
- Så vad gör vi? frågade Cricket och lutade sig tillbaka med blicken fäst på dörren.
- Va? sa jag med munnen full av bakelse och slog handen för munnen för att hindra smulorna som hotade att hoppa ut. Cricket suckade men log när hon såg på mig.
- Vad gör vi? Vi ska väl gå till botten med det här? sa hon och jag nickade dumt.
- Men vi måste varna tvillingarna! sa jag allvarligt.
- Är du säker? Skulle det inte vara skönt att slippa de där clownerna? frågade hon med en suck och jag stirrade på henne.
- Nej! sa jag ilsket och hon såg roat på mig.
- Tar du allt på allvar eller? frågade hon och jag insåg att hon hade skämtat. Jag såg skamset ner på den halva bakelsen som stod på bordet.
- Förlåt, det var inte meningen att låta så arg, sa jag ursäktande och hon suckade igen.
- Ingen fara Chris, du måste bara slappna av lite, sa hon allvarligt och jag såg på henne igen.
- Jag är avslappnad, snäste jag irriterat.
- Ja och grisar kan flyga, sa hon ironiskt och jag blängde på henne, men kom igen Chris, du är inte mer avslappnad än en granitsten. Jag tänkte säga något till mitt försvar men en stickande känsla avbröt mig.
- Någon stirrar på oss, sa jag lågt utan att vända mig om. Jag kände väl igen den stickande känslan, jag hade lärt mig att identifiera den för att veta om någon såg på mig i skolan, det var som en varningssignal för mig. Cricket såg mot dörren igen och log roat.
- Du menar några? sa hon och jag vände förvirrat på mig. Alla inne i caféet såg på oss, de var inte så många dock...men det var ändå konstigt. Jag vände dem ryggen och såg frågande på Cricket.
- De känner visst igen oss från Game over, sa hon och ryckte på axlarna. Jag hade helt glömt bort att jag hade varit med på tv...man glömde det ganska lätt när man var helt fokuserad på att döda motståndare och hålla sig vid liv. Jag tyckte inte alls om all uppmärksamhet. Jag levde i skuggan och rampljuset var inget för mig.
- Ursäkta mig men är inte du TheBeetle från Game over? sa en liten röst bredvid oss och jag ryckte till. Bredvid oss stod en tjej på tolv år med långt rött hår och skinande blåa ögon. Hon såg storögt på Cricket som nickade.
- Ja det är jag, sa hon med ett leende, Tjejens blick förflyttades till mig och jag såg ner på bordet.
- Vem är du? frågade hon nyfiket men jag svarade inte.
- Det är Dreamergirl...hon pratar inte så mycket med främlingar, sa Cricket och jag såg ur ögonvrån att tjejen log. Varför kunde hon inte bara gå iväg?
- Jag följer er varje dag, sa hon glatt och jag såg frågande på henne.
- Varje dag? Programmet sänds ju bara vissa dagar, sa jag och hon skakade på huvudet.
- Det sänds varje dag via internet, det är billigare att se programmet medan ni inte är i spelet och jag brukar gå in och kolla varje kväll på både livesändningen och de sparade klippen, sa hon med ett stort leende och jag såg förskräckt på henne.
- Det förklarar varför de har satt upp kameror över hela stället, sa Cricket och ett ljus tändes i hennes ögon.
- Så vem som helst kan bara gå in och kolla på oss när som helst, sa jag förskräckt och hon nickade glatt.
- Det var kul att se er i verkligheten men jag måste gå nu, lycka till, sa hon och försvann leende ut genom dörren. Jag mötte förskräckt Crickets blick, men hon verkade vara helt lugn.
- Varför är du så lugn? Allt vi gör syns ju över hela landet, frågade jag menande och hon log.
- Jag har inget att dölja, sa hon och ryckte på axlarna, så hur gör vi med snokandet?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sugit slut...men jag har haft lite skrivtorka och ingen så stor skrivlust!!! - -' Förlåt för att det tog så lång tid, det var mitt fel, men jag visste inte hur jag skulle fortsätta!!! :P
Jag hoppas att det blev okej i alla fall!!! ^^
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Hope yah liked it! :D
And if yah didunt, tell uz why! :)
//Fjompen:)
Monday, July 9, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 18
Chris
Jag visste att det kunde vara farligt att lita för mycket på Cricket, men än så länge hade hon skonat oss. Hon verkade okej så varför inte lära känna henne bättre?
- Ja tack för att du inte sprängde min flickvän i småbitar, sa Anthony med ett flin när de tillslut tystnade. Irriterat tog jag upp en köttbulle från min tallrik och kastade den på hans öga.
- Aaaj, skrek han och höll sig för ögat. Alla vid de närmsta borden såg på honom och Andrew skrattade.
- Förlåt, jag råkade tappa min köttbulle, sa jag med ett flin och han höjde på ögonbrynet.
- Så du tappade en köttbulle på mitt öga? frågade han.
- Yepp, sa jag och kastade en till på honom.
- Aaaj, skrek han igen och blängde på mig.
- Sluta tappa köttbullar på mina ögon, sa han irriterat och jag skrattade.
- Sluta ha dina ögon där jag tappar mina köttbullar, sa jag och han suckade. Jag ställde mig upp och de såg frågande på mig.
- Vart ska du? frågade Cricket.
- Jag ska se mig omkring, sa jag och såg sedan på tvillingarna, ta inte kål på henne nu!
- Vad tror du om oss egentligen? sa de i kör med överdrivna upprörda miner.
- Vi skulle aldrig ens tänka på att göra något sånt, sa Andrew sårat och jag suckade och lämnade dem med brickan i händerna. Jag orkade inte med dem längre...jag behövde lite egentid. Jag lämnade brickan på hyllan och gick ut i korridoren. Det var bara tio spelare kvar och alla var och åt nu så korridorerna var nästan tomma. De enda som jag stötte på var några spelskapare. Vi skulle få vara lediga idag och imorgon...vad skönt med en liten paus från allt dödande.
Jag passerade många dörrar och insåg hur många som faktiskt hade åkt ut, vi hade ju varit fyrtio spelare från början och nu var vi bara tio kvar. Om jag överlevde den här leveln så skulle jag koma till final. När jag först anmälde mig trodde jag verkligen inte att jag skulle ta mig så här långt! Jag var nästan i final...Chris Smith var nästan i final.
- 27 är klar att skickas hem nu. Jag stelnade till när jag hörde den främmande mörka rösten innanför dörren. Vad då 27 är klar att skickas hem? Jag närmade mig försiktigt dörren för att höra bättre.
- Bra starta den och skicka den till tunnelbanan, sa en annan mansröst. Plötsligt öppnades dörren och jag pressade mig mot väggen bakom den. Jag skymtade en blond kalufs innan dörren stängdes igen. Jane! Jag gick fram till henne och tog tag i hennes axel.
- Borde inte du redan vara hemma vid det här laget? frågade jag och hon fnös.
- Vem är du och varför pratar du ens med mig? Stick emo, sa hon irriterat och vände mig ryggen till och försvann runt hörnet. Vad hände just? Kände hon inte igen mig? Vänta lite...hon sa säkert bara så för att hon inte ville visa att hon visste vem jag var, men varför hade hon varit i det där rummet? Och vad vad var det för nummer 27 som de hade pratat om? Något konstigt var på gång och jag tänkte gå till botten med det!
Cricket
Tvillingarna (Anthony) försökte gå mig på nerverna samtidigt som de åt, vilket resulterade i lite matdusch. Jag lyssnade mest på det som Andrew hade att säga eftersom han åtminstone kunde säga något vettigt ibland.
Fast jag skyndade mig att äta (åt bara tillräckligt så att hungern försvann, jag blev inte övermätt) så fort Chris gick därifrån eftersom jag inte ville vara ensam med de här två knäppskallarna.
Till min förvåning dök Mac upp i matsalen precis när jag hade lämnat brickan. Han gick bara och tog ett äpple, blinkade åt mig med ena ögat och skyndade sig ut igen. Någon av tvillingarna ropade åt honom att han var en fuskare, men det verkade han inte bry sig om. Jag följde ut efter honom, även om jag gick flera meter bakom honom kunde jag höra hur han bet i äpplet.
Hur gjorde han när han fuskade? Kunde han inte berätta? Han kunde säkert, men ville inte, tänkte jag dumt åt mig själv.
Med en suck svängde jag av till en mindre gång medan Mac fortsatte rakt fram. Jag gick fram till min dörr och fick syn på Chris. Hon stod lutad mot väggen i slutet av gången och stirrade förvirrat framför sig.
- Är det bra med dig eller? frågade jag högt och rättade till glasögonen på näsan.
Hon tittade upp med bestämd blick.
- Dom håller på dem nånting, sa hon och tog några snabba steg mot mig.
- Vilka? undrade jag.
Jag öppnade dörren till mitt rum och körde in foten innanför dörren. Chris verkade lite galen just nu, jag skulle på det här sättet hinna in i säkerhet om hon fick någon attack i hjärnan. Skojar bara, men man visste ju aldrig.
- Jag vet inte, sa hon, jag hörde några gubbar prata om någon "27" som var klar att skickas hem, och sedan kom Jane ut!
Jane? Vem är Jane?
- Du vet, den där fega tjejen som hängde efter oss första leveln? förklarade Chris när jag såg förvirrad ut.
- Aha okej. Men vadå, vad sa dom? undrade jag.
Jag visste det. Det var något lurt med det här, klart ett gäng vuxna inte bara tog kontroll över barns hjärnor för kul skull! Och för att sedan ge bort 100 000 £. Klart något var på gång.
- "27 är klar att skickas hem", "bra skicka den till tunnelbanan".
Chris imiterade två djupa röster.
- Och sen kom Jane ut och verkade inte känna igen mig.
Varken jag eller Chris sa något på en stund och tänkte efter. Sedan öppnade jag munnen.
- Är det inte konstigt att de som förlorar försvinner direkt? Man får inte ens se dem när man kommer tillbaka ...
- Jo, det tänkte jag också på, svarade Chris fundersamt.
- Nu är jag säker på att jag inte tänker dö i alla fall.
- Inte jag heller. Det här är läskigt. Vi måste få reda på mer. Och vi får verkligen inte dö nästa gång vi spelar!
______________________________________________________________________________
OMG efter 18 kapitel så händer något äntligen! xD Kommentera!
//Fjompen:)
Nu händer det något!!! :P Men vad är det som händer??? Det är bara jag och fjompen som vet det!!! ^^
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Jag visste att det kunde vara farligt att lita för mycket på Cricket, men än så länge hade hon skonat oss. Hon verkade okej så varför inte lära känna henne bättre?
- Ja tack för att du inte sprängde min flickvän i småbitar, sa Anthony med ett flin när de tillslut tystnade. Irriterat tog jag upp en köttbulle från min tallrik och kastade den på hans öga.
- Aaaj, skrek han och höll sig för ögat. Alla vid de närmsta borden såg på honom och Andrew skrattade.
- Förlåt, jag råkade tappa min köttbulle, sa jag med ett flin och han höjde på ögonbrynet.
- Så du tappade en köttbulle på mitt öga? frågade han.
- Yepp, sa jag och kastade en till på honom.
- Aaaj, skrek han igen och blängde på mig.
- Sluta tappa köttbullar på mina ögon, sa han irriterat och jag skrattade.
- Sluta ha dina ögon där jag tappar mina köttbullar, sa jag och han suckade. Jag ställde mig upp och de såg frågande på mig.
- Vart ska du? frågade Cricket.
- Jag ska se mig omkring, sa jag och såg sedan på tvillingarna, ta inte kål på henne nu!
- Vad tror du om oss egentligen? sa de i kör med överdrivna upprörda miner.
- Vi skulle aldrig ens tänka på att göra något sånt, sa Andrew sårat och jag suckade och lämnade dem med brickan i händerna. Jag orkade inte med dem längre...jag behövde lite egentid. Jag lämnade brickan på hyllan och gick ut i korridoren. Det var bara tio spelare kvar och alla var och åt nu så korridorerna var nästan tomma. De enda som jag stötte på var några spelskapare. Vi skulle få vara lediga idag och imorgon...vad skönt med en liten paus från allt dödande.
Jag passerade många dörrar och insåg hur många som faktiskt hade åkt ut, vi hade ju varit fyrtio spelare från början och nu var vi bara tio kvar. Om jag överlevde den här leveln så skulle jag koma till final. När jag först anmälde mig trodde jag verkligen inte att jag skulle ta mig så här långt! Jag var nästan i final...Chris Smith var nästan i final.
- 27 är klar att skickas hem nu. Jag stelnade till när jag hörde den främmande mörka rösten innanför dörren. Vad då 27 är klar att skickas hem? Jag närmade mig försiktigt dörren för att höra bättre.
- Bra starta den och skicka den till tunnelbanan, sa en annan mansröst. Plötsligt öppnades dörren och jag pressade mig mot väggen bakom den. Jag skymtade en blond kalufs innan dörren stängdes igen. Jane! Jag gick fram till henne och tog tag i hennes axel.
- Borde inte du redan vara hemma vid det här laget? frågade jag och hon fnös.
- Vem är du och varför pratar du ens med mig? Stick emo, sa hon irriterat och vände mig ryggen till och försvann runt hörnet. Vad hände just? Kände hon inte igen mig? Vänta lite...hon sa säkert bara så för att hon inte ville visa att hon visste vem jag var, men varför hade hon varit i det där rummet? Och vad vad var det för nummer 27 som de hade pratat om? Något konstigt var på gång och jag tänkte gå till botten med det!
Cricket
Tvillingarna (Anthony) försökte gå mig på nerverna samtidigt som de åt, vilket resulterade i lite matdusch. Jag lyssnade mest på det som Andrew hade att säga eftersom han åtminstone kunde säga något vettigt ibland.
Fast jag skyndade mig att äta (åt bara tillräckligt så att hungern försvann, jag blev inte övermätt) så fort Chris gick därifrån eftersom jag inte ville vara ensam med de här två knäppskallarna.
Till min förvåning dök Mac upp i matsalen precis när jag hade lämnat brickan. Han gick bara och tog ett äpple, blinkade åt mig med ena ögat och skyndade sig ut igen. Någon av tvillingarna ropade åt honom att han var en fuskare, men det verkade han inte bry sig om. Jag följde ut efter honom, även om jag gick flera meter bakom honom kunde jag höra hur han bet i äpplet.
Hur gjorde han när han fuskade? Kunde han inte berätta? Han kunde säkert, men ville inte, tänkte jag dumt åt mig själv.
Med en suck svängde jag av till en mindre gång medan Mac fortsatte rakt fram. Jag gick fram till min dörr och fick syn på Chris. Hon stod lutad mot väggen i slutet av gången och stirrade förvirrat framför sig.
- Är det bra med dig eller? frågade jag högt och rättade till glasögonen på näsan.
Hon tittade upp med bestämd blick.
- Dom håller på dem nånting, sa hon och tog några snabba steg mot mig.
- Vilka? undrade jag.
Jag öppnade dörren till mitt rum och körde in foten innanför dörren. Chris verkade lite galen just nu, jag skulle på det här sättet hinna in i säkerhet om hon fick någon attack i hjärnan. Skojar bara, men man visste ju aldrig.
- Jag vet inte, sa hon, jag hörde några gubbar prata om någon "27" som var klar att skickas hem, och sedan kom Jane ut!
Jane? Vem är Jane?
- Du vet, den där fega tjejen som hängde efter oss första leveln? förklarade Chris när jag såg förvirrad ut.
- Aha okej. Men vadå, vad sa dom? undrade jag.
Jag visste det. Det var något lurt med det här, klart ett gäng vuxna inte bara tog kontroll över barns hjärnor för kul skull! Och för att sedan ge bort 100 000 £. Klart något var på gång.
- "27 är klar att skickas hem", "bra skicka den till tunnelbanan".
Chris imiterade två djupa röster.
- Och sen kom Jane ut och verkade inte känna igen mig.
Varken jag eller Chris sa något på en stund och tänkte efter. Sedan öppnade jag munnen.
- Är det inte konstigt att de som förlorar försvinner direkt? Man får inte ens se dem när man kommer tillbaka ...
- Jo, det tänkte jag också på, svarade Chris fundersamt.
- Nu är jag säker på att jag inte tänker dö i alla fall.
- Inte jag heller. Det här är läskigt. Vi måste få reda på mer. Och vi får verkligen inte dö nästa gång vi spelar!
______________________________________________________________________________
OMG efter 18 kapitel så händer något äntligen! xD Kommentera!
//Fjompen:)
Nu händer det något!!! :P Men vad är det som händer??? Det är bara jag och fjompen som vet det!!! ^^
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Sunday, July 8, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 17
Chris
Vi hittade dem och nu var vi bara fjorton spelare kvar! Fyra till och...
- Alexis Mather är ute ur spelet. 13 spelare kvar! sa en hög mansröst...så tre till och leveln skulle vara avklarad.
- Ni inser väl att om en av oss skulle döda alla de andra i vår lilla grupp så skulle den personen komma vidare, sa Anthony och såg överdrivet misstänksamt på oss.
- Lugna dig ingen av oss kommer döda någon i den här gruppen, sa Andrew allvarligt och vi andra nickade.
- En av er har ju redan hotat mig, så döda står väl på tur antar jag, sa Anthony och ryckte på axlarna. Alla såg frågande på honom, förutom jag, jag visste ju vem han pratade om.
- Hon här sa att hon skulle skära ut min tunga, sa han och pekade anklagande på mig och allas blickar följde hans blick.
- Varför då? frågade Andrew nyfiket och jag suckade.
- Jo du förstår att..., började Anthony men jag avbröt honom.
- Jag menade faktiskt allvar så det är bäst att du håller tyst, sa jag hotfullt och han suckade.
- Förlåt mig kära broder men jag vill gärna ha kvar min tunga där den ska vara, sa han ursäktande, men det fick bara Andrews nyfikenhet att växa.
- Kom igen Chris, kan du inte skona honom? frågade Andrew bedjande men jag skakade på huvudet.
- Glöm det. Nu ser vi till att få slut på den här fördömda leveln, sa jag allvarligt och tog fram till kartan.
- Något säger mig att hon inte alls är särskilt förtjust i den här leveln, sa Anthony med ett flin och Andrew nickade...men han verkade inte förstå skämtet. Skulle han ha varit med mig och Anthony för ett litet tag sedan så skulle han det. Jag ville inte bort från labyrinten, jag ville bara bort från Anthony och hans hånfulla flin.
- Janet Davies är ute ur spelet. 12 spelare kvar! Så nu behövde vi bara döda två personer helt plötsligt. Jag hoppades att Eriks namn inte skulle ropas upp...än. Jag ville vara den som sparkade honom ur spelet. Jag var förvånad över att Janes namn inte hade ropats upp än, hon satt väl säkert i något hörn och väntade på att de andra skulle göra jobbet åt henne. "Fegis!".
- Varför inte bara vänta in två till? frågade Cricket och ryckte på axlarna.
- Ja vi har ju inte dödat någon hittills så varför börja nu? sa Andrew och jag suckade. Två vita prickar möttes på kartan i en av gångarna och en försvann.
- Jane Barclay är ute ur spelet. 11 spelare kvar!
- Nu är det ju bara en kvar, sa Andrew och jag stängde kartan igen. Skulle man inte ens få döda en enda i den här leveln eller?
- Daniel Church är ute ur spelet. Level 2 avklarad!
*
Jag slog upp ögonen och jag var tillbaka i den verkliga världen. Äntligen! Jag bokstavligen flög ur stolen när de kopplade loss mig och började jäktat gå mot mitt rum. Hallen var tom...jag var nog först ut så det var inte så konstigt. Jag hoppades att tvillingarna var sega ut för jag hade ingen lust att se Anthonys belåtna flin igen. Jag tänkte undvika dem så mycket som möjligt nu!
- Chris! Vänta!, sa två röster bakom mig och jag svor lågt, men jag stannade och vände mig om för att vänta in tvillingarna.
- Erkänn, du undviker oss nu ellerhur? sa Andrew anklagande och jag skakade på huvudet.
- Anthony vad har du nu gjort? sa Andrew irriterat innan jag ens hunnit säga ett ord till mitt försvar och såg på sin bror.
- Va? Ing..., Anthony avbröt sig själv när han kom på att han visst hade gjort något.
- Jag är trött, vi får prata i morgon, sa jag med en suck och började gå mot mitt rum och lämnade de bråkande tvillingarna bakom mig. Jag orkade inte med bråk idag...vi fick lösa det i morgon!
Cricket
Jag drogs upp ur spelet och satte mig genast upp. Mac stod bredvid och väntade. I det svarta stället mellan verkligheten och spelet hade jag sett honom. Inte direkt sett honom, men jag var medveten om att han var där. Nästan som om han var i min skalle ...
- Vad är det du håller på med? väste jag så fort vi lämnat rummet och gick genom korridoren.
- Inget. Spelar ett spel på mitt sätt.
Han log. Jag mindes hur han hade varit första gången jag sett honom, två dagar innan. Konstig och oförskämd, men charmig på ett barnsligt sätt. Nu var han bara läskig.
- Hur gör du det? frågade jag med motvillig beundran. Du är ju här, med oss. Inte hemma vid någon dator.
- De kopplar upp saker till hjärnan. Men vilken maskin är smartare än en människas hjärna? Det var trots allt vi som skapade dem, eller hur?
- Men hur?
Han stannade plötsligt i den ljusa korridoren och såg över mitt huvud. Jag vände mig undrande om.
Macs rumsdörr.
- Följer du med in? frågade han förföriskt men suddade genast ut ansiktsuttrycket och tittade surt på mig.
- Alla system har hål i dem. Hur verkligt eller välgjort det än är.
Med de orden gick han förbi mig, öppnade sitt rum och slog igen dörren.
Oförskämda idiot ...
***
Eftersom vi hade avklarat spelet på morgonen så tog det inte lång tid förrän det var lunch. Jag steg tveksamt in i matsalen och kollade efter folk jag kunde sitta vid. Mac var inte där (inte för att jag ville sitta vid honom) men eftersom jag bara hade åtta personer att välja mellan så ja. Chris och tvillingarna var de enda som satt tillsammans, de skrattade och verkade ha kul. De andra fyra tittade misstänksamt på mig. Utom ...
- Annie?
- Hej, Harper.
Hon log halvhjärtat. Okej, weird.
- Hur gick det för dig då? frågade hon när jag satte mig ner mittemot henne.
- Helt okej.
- Jag dödade tre stycken. Du då?
- Typ samma.
- Hur många liv har du kvar? Man tar med sig de liven man hade från leveln innan.
Jag kände mig inte speciellt bekväm med vart samtalet var på väg, så jag tittade bort mot bordet där Chris och tvillingarna satt. De verkade inte ha kommit alltför länge sedan, jag kunde sätta mig vid deras bord i stället. Den här nya Annie skrämde mig en aning.
- Fem stycken tror jag. Du, det verkar som att du är klar med din mat så jag går och sätter mig vid dem, okej?
Annies ansikte fylldes av ilska och hon såg nästan ut som om hon ville gripa tag i min arm och tvinga ner mig igen, men så tvingade hon fram ett leende och jag lämnade bordet.
Folk blev ju fan läskiga efter det här spelet.
- Tro inte att vi är dina vänner eller något, sa Anthony när jag satte mig vid deras bord.
- Ja, för ni kommer ju att hålla ihop ända tills finalen där en enda kan vinna, svarade jag nonchalant.
- Det kanske vi kommer. Och du är tyvärr inte välkommen i vår lilla grupp.
Jag tittade lugnt upp på hans envisa ögon.
- Förlåt mig för att jag var fullkomligt snäll mot dig och inte tog bort din bror från spelet då jag helt klart hade övertaget i mörkret. Ledsen för att jag valde att hålla ihop med din flickvän istället för att spränga henne i bitar. Och jag ångrar mig djupt över att jag inte satte en kula i pannan på dig då du bara hade något liv kvar.
- Du var ju jävla trevlig! började Andrew men Chris avbröt.
Hon log på något sätt som fick mig att tro att hon ville döda mig, men jag kan ha misstolkat leendet eftersom hon sa:
- Jag är inte hans flickvän. Och om jag var du hade jag nog dödat dem båda direkt, jag står knappt ut med dom själv.
Vi skrattade lite medan tvillingarna protesterade, men jag visste att jag ändå måste akta mig för Chris i nästa omgång. Hon var bra, och skulle inte tveka inför att kasta en av sina knivar i pannan på mig vid bästa tillfället.
______________________________________________________________________________
Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog ...
Aja xD
Tycker ni Chris och Cricket borde bli vänner? :) Kommentera! :)
//Fjompen:)
Vad tycker ni??? :P Vi fick en kommentar om att vi borde byta *bloggsida* som till bloggplatsen eller blogg.se för att det är så krångligt att kommentera på blogspot...är det fler som tycker det??? - -
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Vi hittade dem och nu var vi bara fjorton spelare kvar! Fyra till och...
- Alexis Mather är ute ur spelet. 13 spelare kvar! sa en hög mansröst...så tre till och leveln skulle vara avklarad.
- Ni inser väl att om en av oss skulle döda alla de andra i vår lilla grupp så skulle den personen komma vidare, sa Anthony och såg överdrivet misstänksamt på oss.
- Lugna dig ingen av oss kommer döda någon i den här gruppen, sa Andrew allvarligt och vi andra nickade.
- En av er har ju redan hotat mig, så döda står väl på tur antar jag, sa Anthony och ryckte på axlarna. Alla såg frågande på honom, förutom jag, jag visste ju vem han pratade om.
- Hon här sa att hon skulle skära ut min tunga, sa han och pekade anklagande på mig och allas blickar följde hans blick.
- Varför då? frågade Andrew nyfiket och jag suckade.
- Jo du förstår att..., började Anthony men jag avbröt honom.
- Jag menade faktiskt allvar så det är bäst att du håller tyst, sa jag hotfullt och han suckade.
- Förlåt mig kära broder men jag vill gärna ha kvar min tunga där den ska vara, sa han ursäktande, men det fick bara Andrews nyfikenhet att växa.
- Kom igen Chris, kan du inte skona honom? frågade Andrew bedjande men jag skakade på huvudet.
- Glöm det. Nu ser vi till att få slut på den här fördömda leveln, sa jag allvarligt och tog fram till kartan.
- Något säger mig att hon inte alls är särskilt förtjust i den här leveln, sa Anthony med ett flin och Andrew nickade...men han verkade inte förstå skämtet. Skulle han ha varit med mig och Anthony för ett litet tag sedan så skulle han det. Jag ville inte bort från labyrinten, jag ville bara bort från Anthony och hans hånfulla flin.
- Janet Davies är ute ur spelet. 12 spelare kvar! Så nu behövde vi bara döda två personer helt plötsligt. Jag hoppades att Eriks namn inte skulle ropas upp...än. Jag ville vara den som sparkade honom ur spelet. Jag var förvånad över att Janes namn inte hade ropats upp än, hon satt väl säkert i något hörn och väntade på att de andra skulle göra jobbet åt henne. "Fegis!".
- Varför inte bara vänta in två till? frågade Cricket och ryckte på axlarna.
- Ja vi har ju inte dödat någon hittills så varför börja nu? sa Andrew och jag suckade. Två vita prickar möttes på kartan i en av gångarna och en försvann.
- Jane Barclay är ute ur spelet. 11 spelare kvar!
- Nu är det ju bara en kvar, sa Andrew och jag stängde kartan igen. Skulle man inte ens få döda en enda i den här leveln eller?
- Daniel Church är ute ur spelet. Level 2 avklarad!
*
Jag slog upp ögonen och jag var tillbaka i den verkliga världen. Äntligen! Jag bokstavligen flög ur stolen när de kopplade loss mig och började jäktat gå mot mitt rum. Hallen var tom...jag var nog först ut så det var inte så konstigt. Jag hoppades att tvillingarna var sega ut för jag hade ingen lust att se Anthonys belåtna flin igen. Jag tänkte undvika dem så mycket som möjligt nu!
- Chris! Vänta!, sa två röster bakom mig och jag svor lågt, men jag stannade och vände mig om för att vänta in tvillingarna.
- Erkänn, du undviker oss nu ellerhur? sa Andrew anklagande och jag skakade på huvudet.
- Anthony vad har du nu gjort? sa Andrew irriterat innan jag ens hunnit säga ett ord till mitt försvar och såg på sin bror.
- Va? Ing..., Anthony avbröt sig själv när han kom på att han visst hade gjort något.
- Jag är trött, vi får prata i morgon, sa jag med en suck och började gå mot mitt rum och lämnade de bråkande tvillingarna bakom mig. Jag orkade inte med bråk idag...vi fick lösa det i morgon!
Cricket
Jag drogs upp ur spelet och satte mig genast upp. Mac stod bredvid och väntade. I det svarta stället mellan verkligheten och spelet hade jag sett honom. Inte direkt sett honom, men jag var medveten om att han var där. Nästan som om han var i min skalle ...
- Vad är det du håller på med? väste jag så fort vi lämnat rummet och gick genom korridoren.
- Inget. Spelar ett spel på mitt sätt.
Han log. Jag mindes hur han hade varit första gången jag sett honom, två dagar innan. Konstig och oförskämd, men charmig på ett barnsligt sätt. Nu var han bara läskig.
- Hur gör du det? frågade jag med motvillig beundran. Du är ju här, med oss. Inte hemma vid någon dator.
- De kopplar upp saker till hjärnan. Men vilken maskin är smartare än en människas hjärna? Det var trots allt vi som skapade dem, eller hur?
- Men hur?
Han stannade plötsligt i den ljusa korridoren och såg över mitt huvud. Jag vände mig undrande om.
Macs rumsdörr.
- Följer du med in? frågade han förföriskt men suddade genast ut ansiktsuttrycket och tittade surt på mig.
- Alla system har hål i dem. Hur verkligt eller välgjort det än är.
Med de orden gick han förbi mig, öppnade sitt rum och slog igen dörren.
Oförskämda idiot ...
***
Eftersom vi hade avklarat spelet på morgonen så tog det inte lång tid förrän det var lunch. Jag steg tveksamt in i matsalen och kollade efter folk jag kunde sitta vid. Mac var inte där (inte för att jag ville sitta vid honom) men eftersom jag bara hade åtta personer att välja mellan så ja. Chris och tvillingarna var de enda som satt tillsammans, de skrattade och verkade ha kul. De andra fyra tittade misstänksamt på mig. Utom ...
- Annie?
- Hej, Harper.
Hon log halvhjärtat. Okej, weird.
- Hur gick det för dig då? frågade hon när jag satte mig ner mittemot henne.
- Helt okej.
- Jag dödade tre stycken. Du då?
- Typ samma.
- Hur många liv har du kvar? Man tar med sig de liven man hade från leveln innan.
Jag kände mig inte speciellt bekväm med vart samtalet var på väg, så jag tittade bort mot bordet där Chris och tvillingarna satt. De verkade inte ha kommit alltför länge sedan, jag kunde sätta mig vid deras bord i stället. Den här nya Annie skrämde mig en aning.
- Fem stycken tror jag. Du, det verkar som att du är klar med din mat så jag går och sätter mig vid dem, okej?
Annies ansikte fylldes av ilska och hon såg nästan ut som om hon ville gripa tag i min arm och tvinga ner mig igen, men så tvingade hon fram ett leende och jag lämnade bordet.
Folk blev ju fan läskiga efter det här spelet.
- Tro inte att vi är dina vänner eller något, sa Anthony när jag satte mig vid deras bord.
- Ja, för ni kommer ju att hålla ihop ända tills finalen där en enda kan vinna, svarade jag nonchalant.
- Det kanske vi kommer. Och du är tyvärr inte välkommen i vår lilla grupp.
Jag tittade lugnt upp på hans envisa ögon.
- Förlåt mig för att jag var fullkomligt snäll mot dig och inte tog bort din bror från spelet då jag helt klart hade övertaget i mörkret. Ledsen för att jag valde att hålla ihop med din flickvän istället för att spränga henne i bitar. Och jag ångrar mig djupt över att jag inte satte en kula i pannan på dig då du bara hade något liv kvar.
- Du var ju jävla trevlig! började Andrew men Chris avbröt.
Hon log på något sätt som fick mig att tro att hon ville döda mig, men jag kan ha misstolkat leendet eftersom hon sa:
- Jag är inte hans flickvän. Och om jag var du hade jag nog dödat dem båda direkt, jag står knappt ut med dom själv.
Vi skrattade lite medan tvillingarna protesterade, men jag visste att jag ändå måste akta mig för Chris i nästa omgång. Hon var bra, och skulle inte tveka inför att kasta en av sina knivar i pannan på mig vid bästa tillfället.
______________________________________________________________________________
Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog ...
Aja xD
Tycker ni Chris och Cricket borde bli vänner? :) Kommentera! :)
//Fjompen:)
Vad tycker ni??? :P Vi fick en kommentar om att vi borde byta *bloggsida* som till bloggplatsen eller blogg.se för att det är så krångligt att kommentera på blogspot...är det fler som tycker det??? - -
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 16
Chris
Bara femton kvar...fem till och vi skulle få komma ut igen! Ut ur den här jävl...
- Chris? Vart är du? sa Anthony och väckte mig ur mina tankar. Jag tog fram kartan och öppnade den för att han skulle få syn på mig sittande med ryggen mot väggen. Jag var trött...inte sovtrött...jag var bara trött på det här mörkret. Jag ville kunna se, jag skulle aldrig ha klarat mig som blind. Jag skulle säkert bara ta kål på mig själv med alla klagande tankar. Han fick syn på mig och satte sig ner bredvid mig. Vi hade hittat hälsa bakom en av tavlorna och jag lät Anthony ta det, han hade visst lägre hälsa än jag och nu hade vi lika mycket.
- Vad tänker du på? frågade han och jag log glädjelöst.
- Att jag vill bort härifrån. Jag älskar att få testa det här otroliga spelet men jag är trött på att vara blind, sa jag och han skrattade.
- Vad är roligt nu då? frågade jag och han slutade skratta.
- Ena stunden är du ett lejon och nästa en kanin, sa han roat och jag såg förvirrat på honom.
- När du slogs mot Erik var du först en skraj kanin, men några sekunder senare blev du mer som ett lejon som jagade en gasell. Nu är du en instängd kanin som vill ut, sa han och jag höjde på ögonbrynet.
- Vad jag vet så är jag mer som en skraj råtta, suckade jag och såg ner på kartan. Andrew och Cricket var fortfarande kvar på sin plats.
- Nej det är du inte. Allt du behöver göra är att stärka självförtroendet och så kommer du vara ett lejon på heltid, log Anthony och jag mötte hans blick med ett leende.
- Tack, sa jag och han såg frågande på mig.
- För vadå? frågade han och såg överdrivet nyfiken ut och uppspelt ut.
- För att du uppmuntrar mig...men sluta va så överdriven hela tiden, det är inte roligt, sa jag och brast ut i skratt. Jag kunde inte hålla mig längre.
- Inte roligt? Du skrattar ju nu! sa han med ett roat flin när jag försökte kväva mitt skratt, men det gick inte. Plötsligt började han också skratta...åt mig antagligen. "Sluta skratta! Sluta! Håll tyst!" tänkte jag irriterad på mig själv och jag lyckades äntligen kväva mitt skratt. Han tystnade strax efter mig.
- Vad skrattade du åt? frågade jag när han tystnade och han log.
- Ditt skratt är så sött att de är smittsamt, sa han och jag kännde plötsligt att rodnaden var på väg så jag stängde kartan för att hindra honom från att se det.
- Jag kan se dig med värmeglasögonen vet du...och du har väldigt mycket värme i ansiktet just nu, sahan roat och jag svor lågt och öppnade kartan igen, men när jag kunde se honom igen hade han inga glasögon på mig.
- Du lurade mig, sa jag irriterat och han flinade.
- Jag ville bara se ditt ansikte igen, sa han och böjde sig sakta fram mot mig. När det bara var några centimeter mellan våra ansikten tändes ljuset igen och ett plötsligt skott ekade i gångarna. Anthony skrek till och försvann mitt framför mig.
- Ledsen att jag avbröt er turturduvor med det är faktiskt en tävling, sa en röst och jag for upp på fötter med mina knivar i händerna. Framför mig stod en tjej som verkade vara i min ålder. Hon hade kort rött hår och gråa ögon som var så ljusa att de nästan var vita. Hon var kortare än mig och hon höll en pistol i handen riktat mot mig. Anthony dök upp bredvid mig igen och han tog fram sin yxa redan innan han ens hade respawnat klart. Tjejen flinade och tänkte just avfyra nästa skott när jag kastade min kniv mot henne och hon föll ihop med en kniv genom hjärtat. Med ett plågat skrik försvann hon och jag sprang fram och tog upp min kniv igen. Jag hade tappat kartan när jag hade ställt mig upp så jag gick och tog upp den med.
- Så, vart var vi? sa Anthony med ett flin och tog ett steg mot mig, men jag lade handen på hans mage för att hålla honom på avstånd.
- Vi går och letar upp Andrew och Cricket innan det kommer fler som vill döda oss, sa jag allvarligt trots min rodnad och började gå mot en av gångarna som skulle ta oss runt raset och till stället där Andrew och Cricket var på vid tillfället.
- Erkänn Chris! Du gillar mig, sa Anthony med ett belåtet flin när han kom ikapp mig.
- Håll tyst annars skär jag tungan av dig, sa jag irriterat och han skrattade.
- Lejonet är tillbaka!
Cricket
Bara femton kvar...fem till och vi skulle få komma ut igen! Ut ur den här jävl...
- Chris? Vart är du? sa Anthony och väckte mig ur mina tankar. Jag tog fram kartan och öppnade den för att han skulle få syn på mig sittande med ryggen mot väggen. Jag var trött...inte sovtrött...jag var bara trött på det här mörkret. Jag ville kunna se, jag skulle aldrig ha klarat mig som blind. Jag skulle säkert bara ta kål på mig själv med alla klagande tankar. Han fick syn på mig och satte sig ner bredvid mig. Vi hade hittat hälsa bakom en av tavlorna och jag lät Anthony ta det, han hade visst lägre hälsa än jag och nu hade vi lika mycket.
- Vad tänker du på? frågade han och jag log glädjelöst.
- Att jag vill bort härifrån. Jag älskar att få testa det här otroliga spelet men jag är trött på att vara blind, sa jag och han skrattade.
- Vad är roligt nu då? frågade jag och han slutade skratta.
- Ena stunden är du ett lejon och nästa en kanin, sa han roat och jag såg förvirrat på honom.
- När du slogs mot Erik var du först en skraj kanin, men några sekunder senare blev du mer som ett lejon som jagade en gasell. Nu är du en instängd kanin som vill ut, sa han och jag höjde på ögonbrynet.
- Vad jag vet så är jag mer som en skraj råtta, suckade jag och såg ner på kartan. Andrew och Cricket var fortfarande kvar på sin plats.
- Nej det är du inte. Allt du behöver göra är att stärka självförtroendet och så kommer du vara ett lejon på heltid, log Anthony och jag mötte hans blick med ett leende.
- Tack, sa jag och han såg frågande på mig.
- För vadå? frågade han och såg överdrivet nyfiken ut och uppspelt ut.
- För att du uppmuntrar mig...men sluta va så överdriven hela tiden, det är inte roligt, sa jag och brast ut i skratt. Jag kunde inte hålla mig längre.
- Inte roligt? Du skrattar ju nu! sa han med ett roat flin när jag försökte kväva mitt skratt, men det gick inte. Plötsligt började han också skratta...åt mig antagligen. "Sluta skratta! Sluta! Håll tyst!" tänkte jag irriterad på mig själv och jag lyckades äntligen kväva mitt skratt. Han tystnade strax efter mig.
- Vad skrattade du åt? frågade jag när han tystnade och han log.
- Ditt skratt är så sött att de är smittsamt, sa han och jag kännde plötsligt att rodnaden var på väg så jag stängde kartan för att hindra honom från att se det.
- Jag kan se dig med värmeglasögonen vet du...och du har väldigt mycket värme i ansiktet just nu, sahan roat och jag svor lågt och öppnade kartan igen, men när jag kunde se honom igen hade han inga glasögon på mig.
- Du lurade mig, sa jag irriterat och han flinade.
- Jag ville bara se ditt ansikte igen, sa han och böjde sig sakta fram mot mig. När det bara var några centimeter mellan våra ansikten tändes ljuset igen och ett plötsligt skott ekade i gångarna. Anthony skrek till och försvann mitt framför mig.
- Ledsen att jag avbröt er turturduvor med det är faktiskt en tävling, sa en röst och jag for upp på fötter med mina knivar i händerna. Framför mig stod en tjej som verkade vara i min ålder. Hon hade kort rött hår och gråa ögon som var så ljusa att de nästan var vita. Hon var kortare än mig och hon höll en pistol i handen riktat mot mig. Anthony dök upp bredvid mig igen och han tog fram sin yxa redan innan han ens hade respawnat klart. Tjejen flinade och tänkte just avfyra nästa skott när jag kastade min kniv mot henne och hon föll ihop med en kniv genom hjärtat. Med ett plågat skrik försvann hon och jag sprang fram och tog upp min kniv igen. Jag hade tappat kartan när jag hade ställt mig upp så jag gick och tog upp den med.
- Så, vart var vi? sa Anthony med ett flin och tog ett steg mot mig, men jag lade handen på hans mage för att hålla honom på avstånd.
- Vi går och letar upp Andrew och Cricket innan det kommer fler som vill döda oss, sa jag allvarligt trots min rodnad och började gå mot en av gångarna som skulle ta oss runt raset och till stället där Andrew och Cricket var på vid tillfället.
- Erkänn Chris! Du gillar mig, sa Anthony med ett belåtet flin när han kom ikapp mig.
- Håll tyst annars skär jag tungan av dig, sa jag irriterat och han skrattade.
- Lejonet är tillbaka!
Cricket
Mina ögon bländades av det starka ljuset. Andrew flög upp
på fötter och drog fram sina svärd, jag var lite segare eftersom ljuset och
stegen var relativt långsamma.
- Ni igen!
Macs röst var road. Ljuset från den enorma ficklampan han
höll vid ansiktet vandrade från mitt till Andrews ansikte.
- Ledsen för
ljuset. Buggade när jag skulle söva monstren.
- Var det du?!
röt Andrew. Ta tillbaka ljuset din jävel!
- Du, akta grabben,
hotade Macs röst och använde ljuset som ett pekfinger på Andrews ansikte, jag
vet att det jag gjorde var meningslöst, men visst är det lite småkul ändå?
Ljuset vandrade till mig. Jag kunde inte se något
eftersom monokeln inte kunde se något av allt ljus.
- Min sköna
Cricket. Fortfarande här ser jag.
- Varför tar du
inte och kör upp komplimangerna i ett ställe och tar tillbaka ljuset.
Då skrattade Mac lite och ljusstrålen for upp till hans
ansikte. Skuggorna av det onda leendet fick mig att rysa.
- Ska bli, min
dam.
Han blinkade till och försvann, som om han hade förlorat
ett liv. Andrew svor en lång rad, när de engelska svordomarna tog slut så
började han svära på latin. Facklorna som flammade upp fick mig att le brett.
Äntligen!
Ljudet av ett skott suddade genast ut mitt leende. Andrew
gav mig en orolig blick.
- Anthony …
Jag visste att tvillingar hade en sån där sorts telepati,
fast jag visste ju förstås inte om det var han som hade blivit skjuten eller
inte.
Andrew började gå mot det håll som ljudet hade kommit
ifrån. Jag stod tvekande kvar.
- Kommer du eller? frågade Andrew över axeln utan att stanna.
- Jag ... okej.
Jag började långsamt att gå efter honom, flera meter fanns mellan oss. Hur gjorde Mac det där?
Han måste vara en av spelutvecklarna, jävlades bara med oss. För det första så misstänkte jag att han var äldre än arton. Han såg inte mycket äldre ut, men han var längre än tvillingarna och något i magen sa mig att han var äldre. Jag ville bara trycka upp honom mot väggen och tvinga honom att berätta allt. Och vad var det med allt flörtande? Han gjorde nog bara narr av mig, den saten.
Röster. De var inte långt runt hörnet, fick mig att stanna och dra fram mitt gevär, men Andrews hjärna var snabbare och kände igen de bekanta stämmorna fortare.
- Anthony! Jag trodde du dog, din jäkel! röt Andrew men jag kunde höra att han hade varit orolig.
Jag såg en lite rödkindad Chris bakom Anthony, hon gav mig en vaksam blick och log sedan när hon såg på tvillingarna.
Roligt nu var gänget samlat igen.
- Rose Atkinson är ute ur spelet. 14 spelare kvar.
_______________________________________________________________________________
Förlåt för min korta del, men klockan är ett på natten och jag är lite trött xD
//Fjompen:)
I'm not proud of my chapter!!! - -
Och jag är inte bra på engelska!!! XD
Jag hoppas att ni gillade det!!! :P
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Han måste vara en av spelutvecklarna, jävlades bara med oss. För det första så misstänkte jag att han var äldre än arton. Han såg inte mycket äldre ut, men han var längre än tvillingarna och något i magen sa mig att han var äldre. Jag ville bara trycka upp honom mot väggen och tvinga honom att berätta allt. Och vad var det med allt flörtande? Han gjorde nog bara narr av mig, den saten.
Röster. De var inte långt runt hörnet, fick mig att stanna och dra fram mitt gevär, men Andrews hjärna var snabbare och kände igen de bekanta stämmorna fortare.
- Anthony! Jag trodde du dog, din jäkel! röt Andrew men jag kunde höra att han hade varit orolig.
Jag såg en lite rödkindad Chris bakom Anthony, hon gav mig en vaksam blick och log sedan när hon såg på tvillingarna.
Roligt nu var gänget samlat igen.
- Rose Atkinson är ute ur spelet. 14 spelare kvar.
_______________________________________________________________________________
Förlåt för min korta del, men klockan är ett på natten och jag är lite trött xD
//Fjompen:)
I'm not proud of my chapter!!! - -
Och jag är inte bra på engelska!!! XD
Jag hoppas att ni gillade det!!! :P
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Saturday, July 7, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 15
Chris
Vi hörde men såg inte hur stenarna blockerade vägen bakom oss. Jag kunde höra hur Andrew ropade på oss från andra sidan av stenarna och Anthony ropade tillbaka.
- Vi kommer hitta er, ropade jag högt för att överrösta tvillingarnas röster.
- Okej...vi får väl helt enkelt...vi ses, ropade Andrew tillbaka och jag blev plötsligt orolig.
- Är det bara vi här? frågade jag och jag insåg genast mitt misstag, men då var det för sent.
- Ja, hurså? sa Anthont roat och jag kunde slå vad om att han flinade.
- Då är Cricket med Andrew! sa jag oroligt.
- Avundsjuk? sa Anthony och jag suckade.
- Nej jag litar bara inte på Cricket...jag tror att hon lätt skulle lämna Andrew eller döda honom, sa jag oroligt och han började plocka bland stenarna...jag hörde att han gjorde det. Plötsligt började gången skaka och vi förstod vad som skulle hända, så vi vände os om och sprang så snabbt det gick bort från stenarna som rasade ner bakom oss. Jag höll hårt i Anthonys hand, rädd för att tappa bort honom.
- Vänta, det har slutat, sa Anthony lättat och vi stannade. Han hade rätt, allt var tyst.
- När tror du att ljuset kommer tillbaka? frågade jag och såg mig omkring.
- Jag vet inte, vi får väl vänta och hålla oss borta från de röda prickarna på din karta, svarade han och jag märkte att han stod ganska nära och jag släppte hans hand, men han tog tag i den igen.
- Vi får inte tappa bort varandra, sa han allvarligt och släpade med mig. Vi båda höll händerna mot väggarna för att känna vart vi var på väg. Plötsligt försvann väggen under min hand och jag stannade.
- Vad är det? frågade Anthony oroligt bredvid mig.
- Jag tror att det är en gång här, sa jag och viftade med handen i tomrummet. Jag tog ett prövande steg in i gången.
- Ta fram kartan och se om det är några monster i närheten, sa han och jag sökte i bältet efter kartan och hittade den tillslut, men precis när jag tänkte ta fram den hördes en svag snarkning inne i gången och jag stelnade till.
- Chris, vi borde nog inte ta den vägen, viskade Anthony och försökte dra mig från gången, men jag stod som förstelnad för jag kände något varmt mot mitt ansikte.
- Chris kom igen! väste han och slet i min hand men jag stod kvar. Andedräkten som jag kände mot mitt ansikte stank av blod och död. Vad det än var, var de många och de sov för nya snarkningar hördes från olika platser i det som antagligen var en grotta.
- Vi...går, sa Anthony allvarligt bakom mig och jag backade försiktigt ut ur grottan igen. Jag förstod att om ljuset tändes i labyrinten igen så skulle monstren vakna. "Snälla låt det förbli mörkt ett litet tag till" bad jag och följde med Anthony bort från den hemska grottan. Vi gick tysta ett bra tag och jag tog fram kartan lite då och då för att hålla koll på alla spelare. Det var synd att man inte kunde se vilken prick som var vem...vi skulle nog aldrig hitta Andrew...och Cricket förstås. Vi använde kartan ibland för att lysa upp vägen, men vi lade undan den för i det här mörkret skulle ett ljus kunna synas på flera meters avstånd och vi ville inte visa för plötsligt uppdykande spelare att vi var här. Vi hörde hur två spelare utropades döda och att det bara var fjorton spelare kvar. Fyra till och vi skulle få komma ut. Väggarna försvann under våra händer och vi stannade. Inga snarkningar eller andra ljud...det här rummet var tomt. Jag tog upp kartan för att se vart vi var. Vi stod i ett rum i mitten av kartan.
- Du Chris! sa Anthony allvarligt och jag såg upp på honom. Kartan lyste upp hans ansikte, men det var ett ganska svagt ljus så vi kunde inte se mer än den andres ansikte.
- Jag tror att de där är Cricket och Andrew, sa han och pekade på två vita prickar på kartan. De hade stannat i ett av rummen i det vänstra hörnet på kartan. Tur nog syntes inga röda prickar i närheten av dem. De var de enda prickarna som var nära varandra så det borde varit dem.
- De verkar ha stannat, sa jag undrande och Anthony nickade.
- Det skulle nog vara bra att stanna tills ljuset kommer tillbaka, sa han allvarligt och jag nickade. Det var bara onödigt att famla blint i mörkret såhär.
Vi kan ju leta efter tavlor här i rummet och plocka på oss saker, föreslog jag och han nickade. Vi gick bort till väggen och letade efter tavlor. Vi hittade en, men vi hade ju inte Andrew med oss. Vem skulle då översätta orden? Till min förvåning tog Anthony tag i tavlan och slet bort den.
- Allvarligt? Behövde man bara slita av den?, sa jag irriterat och han skrattade.
- Det verkar alltid svårare än vad det är, sa han roat och stack in handen i hålet. Han drog ut ett par konstiga glasögon med rött glas. Han satte på sig dem och flinade.
- Vad är det för något? frågade jag och han såg sig omkring.
- Det är värmeglasögon, sa han glatt och tog av sig dem. Bra då kunde vi se lite genom mörkret i alla fall.
Cricket
Andrew svor högt. Hans röst darrade litegrann och han höll sina vapen beredda. Det var lite skrämmande att se hur enorma en människas pupiller kunde bli i mörker. Han såg skrämmande ut med enorma svarta ögon.
- Hörru, sa jag med hård röst och grep tag i hans handled.
Han höll ett av sina böjda svärd mot mitt håll, försökte blint avgöra vart han skulle attackera.
- Ta det lugnt. Jag kommer inte att döda dig, du är inget vidare hot.
- Hey! protesterade han stött men sänkte vapnen en aning.
- Kom. Jag tror jag hörde något från det här hållet.
Egentligen så hade jag inte hört nånting, men eftersom det inte fanns någon poäng att stå kvar vid den nybyggda återvändsgränden och jag behövde få bort honom därifrån, så fanns det inte mycket mer att säga.
- Hur vet du vart vi ska? undrade han när jag började dra honom mot korsningen.
- Jag fick tag i något mörkerseendes- ... glasöga?
Jag himlade med ögonen åt hur dum min förklaring lät, men han verkade nöja sig med den.
- Får jag testa?
Jag tvekade. Ibland var jag för trevlig och kunde hjälpa folk även om jag inte behövde det, men jag litade inte på dem bara för det. Eller snarare, jag borde inte lita på dem. Jag tog tag i Andrews hand för att veta var den var från början, tog av mig monokeln och tryckte den i Andrews hand.
Mörkret var fullkomligt, mina ögon sved nästan av allt det svarta. Gud, de här spelutvecklarna var inte snälla med oss inte.
- Wow! Får jag behålla den eller?
Jag sträckte fram handen mot hans röst och väntade med handflatan uppvänd. Andrew kunde hugga av mig armen. Hugga mig i ryggen. Hugga av mig huvudet. Skära av mig halsen. Bara gå därifrån.
Men dumskallen lade bara tillbaka monokel-grejen och jag satte på mig den.
- Du hittade den, så du får den, log han.
Jag svarade inte och tog tag i hans hand igen. Vi traskade genom flera gångar, våra steg ekade i den fullkomliga tystnaden. Underligt.
- Känner du den där hacker-killen eller? frågade han med avsky i rösten till slut.
Våra händer började svettas mot varandra så jag grep tag om hans handled i stället.
- Nej, vi åkte bara hit tillsammans.
- Vad heter han?
- PacMac eller något väl?
- Nej alltså. På riktigt.
Mac Tennant.
- Ingen aning.
Äh, var inte så sur! Jag ville inte att han skulle söka upp Mac eller något, en datanörd kunde söka upp någon hur som helst bara med hjälp av ett namn! Nu misstänkte jag inte att Andrew skulle söka upp och göra onda saker mot Mac bara för att han fuskade, men man visste ju aldrig.
Vi gick i tystnad ett tag till. Stannade några gånger för att lyssna efter ljud. Men icke.
- Det är alldeles för tyst, funderade Andrew.
- Yep.
Efter en suck frågade han:
- Vad är ditt favoritspel?
- Halo, svarade jag utan eftertanke. Allihopa. Ditt då?
- Minecraft. Varför anmälde du dig? fortsatte han med utfrågningen.
Jag suckade lite och såg mig omkring efter tavlor med hjälpmedel. Inga förstås, aldrig där när man inser vad de är till för och behöver dem.
- Av samma anledning som du: jag älskar spel.
- Haha, förstås! Vad sa dina föräldrar om det?
- Inget speciellt. Mamma ville inte riktigt låta mig, men jag är envisare än vad hon är så ...
- Mina föräldrar brydde sig knappt. Vi bor inte hemma längre, Anthony och jag, så vi behövde inte deras tillåtelse.
- Taylor Savage är ute ur spelet. 15 spelare kvar.
Mansrösten fick mig att rycka till, och Andrew svor av överraskning.
- Hörru, jag tror det blir bäst att vi väntar, sa han när ekot dog ut.
- Det verkar inte vara någon här, och det är bara fem spelare kvar. Om vi väntar tills fem till har dött så är vi automatiskt med i nästa nivå, förklarade han. Jag tycker vi väntar.
Jag nickade, men mindes igen att han inte såg och sa att ja, det lät som en bra idé.
Så vi stannade i gången, satte oss mot en vägg precis mellan de två hörnen som ledde till andra gångar, och väntade.
____________________________________________________________________________
Jäääättetråkig del ... Blabla bla ... Kommentera! ^^ Det hjälper oss jättemycket om ni ger oss feedback! :D
//Fjompen:)
Jaha...ännu en del...
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Vi hörde men såg inte hur stenarna blockerade vägen bakom oss. Jag kunde höra hur Andrew ropade på oss från andra sidan av stenarna och Anthony ropade tillbaka.
- Vi kommer hitta er, ropade jag högt för att överrösta tvillingarnas röster.
- Okej...vi får väl helt enkelt...vi ses, ropade Andrew tillbaka och jag blev plötsligt orolig.
- Är det bara vi här? frågade jag och jag insåg genast mitt misstag, men då var det för sent.
- Ja, hurså? sa Anthont roat och jag kunde slå vad om att han flinade.
- Då är Cricket med Andrew! sa jag oroligt.
- Avundsjuk? sa Anthony och jag suckade.
- Nej jag litar bara inte på Cricket...jag tror att hon lätt skulle lämna Andrew eller döda honom, sa jag oroligt och han började plocka bland stenarna...jag hörde att han gjorde det. Plötsligt började gången skaka och vi förstod vad som skulle hända, så vi vände os om och sprang så snabbt det gick bort från stenarna som rasade ner bakom oss. Jag höll hårt i Anthonys hand, rädd för att tappa bort honom.
- Vänta, det har slutat, sa Anthony lättat och vi stannade. Han hade rätt, allt var tyst.
- När tror du att ljuset kommer tillbaka? frågade jag och såg mig omkring.
- Jag vet inte, vi får väl vänta och hålla oss borta från de röda prickarna på din karta, svarade han och jag märkte att han stod ganska nära och jag släppte hans hand, men han tog tag i den igen.
- Vi får inte tappa bort varandra, sa han allvarligt och släpade med mig. Vi båda höll händerna mot väggarna för att känna vart vi var på väg. Plötsligt försvann väggen under min hand och jag stannade.
- Vad är det? frågade Anthony oroligt bredvid mig.
- Jag tror att det är en gång här, sa jag och viftade med handen i tomrummet. Jag tog ett prövande steg in i gången.
- Ta fram kartan och se om det är några monster i närheten, sa han och jag sökte i bältet efter kartan och hittade den tillslut, men precis när jag tänkte ta fram den hördes en svag snarkning inne i gången och jag stelnade till.
- Chris, vi borde nog inte ta den vägen, viskade Anthony och försökte dra mig från gången, men jag stod som förstelnad för jag kände något varmt mot mitt ansikte.
- Chris kom igen! väste han och slet i min hand men jag stod kvar. Andedräkten som jag kände mot mitt ansikte stank av blod och död. Vad det än var, var de många och de sov för nya snarkningar hördes från olika platser i det som antagligen var en grotta.
- Vi...går, sa Anthony allvarligt bakom mig och jag backade försiktigt ut ur grottan igen. Jag förstod att om ljuset tändes i labyrinten igen så skulle monstren vakna. "Snälla låt det förbli mörkt ett litet tag till" bad jag och följde med Anthony bort från den hemska grottan. Vi gick tysta ett bra tag och jag tog fram kartan lite då och då för att hålla koll på alla spelare. Det var synd att man inte kunde se vilken prick som var vem...vi skulle nog aldrig hitta Andrew...och Cricket förstås. Vi använde kartan ibland för att lysa upp vägen, men vi lade undan den för i det här mörkret skulle ett ljus kunna synas på flera meters avstånd och vi ville inte visa för plötsligt uppdykande spelare att vi var här. Vi hörde hur två spelare utropades döda och att det bara var fjorton spelare kvar. Fyra till och vi skulle få komma ut. Väggarna försvann under våra händer och vi stannade. Inga snarkningar eller andra ljud...det här rummet var tomt. Jag tog upp kartan för att se vart vi var. Vi stod i ett rum i mitten av kartan.
- Du Chris! sa Anthony allvarligt och jag såg upp på honom. Kartan lyste upp hans ansikte, men det var ett ganska svagt ljus så vi kunde inte se mer än den andres ansikte.
- Jag tror att de där är Cricket och Andrew, sa han och pekade på två vita prickar på kartan. De hade stannat i ett av rummen i det vänstra hörnet på kartan. Tur nog syntes inga röda prickar i närheten av dem. De var de enda prickarna som var nära varandra så det borde varit dem.
- De verkar ha stannat, sa jag undrande och Anthony nickade.
- Det skulle nog vara bra att stanna tills ljuset kommer tillbaka, sa han allvarligt och jag nickade. Det var bara onödigt att famla blint i mörkret såhär.
Vi kan ju leta efter tavlor här i rummet och plocka på oss saker, föreslog jag och han nickade. Vi gick bort till väggen och letade efter tavlor. Vi hittade en, men vi hade ju inte Andrew med oss. Vem skulle då översätta orden? Till min förvåning tog Anthony tag i tavlan och slet bort den.
- Allvarligt? Behövde man bara slita av den?, sa jag irriterat och han skrattade.
- Det verkar alltid svårare än vad det är, sa han roat och stack in handen i hålet. Han drog ut ett par konstiga glasögon med rött glas. Han satte på sig dem och flinade.
- Vad är det för något? frågade jag och han såg sig omkring.
- Det är värmeglasögon, sa han glatt och tog av sig dem. Bra då kunde vi se lite genom mörkret i alla fall.
Cricket
Andrew svor högt. Hans röst darrade litegrann och han höll sina vapen beredda. Det var lite skrämmande att se hur enorma en människas pupiller kunde bli i mörker. Han såg skrämmande ut med enorma svarta ögon.
- Hörru, sa jag med hård röst och grep tag i hans handled.
Han höll ett av sina böjda svärd mot mitt håll, försökte blint avgöra vart han skulle attackera.
- Ta det lugnt. Jag kommer inte att döda dig, du är inget vidare hot.
- Hey! protesterade han stött men sänkte vapnen en aning.
- Kom. Jag tror jag hörde något från det här hållet.
Egentligen så hade jag inte hört nånting, men eftersom det inte fanns någon poäng att stå kvar vid den nybyggda återvändsgränden och jag behövde få bort honom därifrån, så fanns det inte mycket mer att säga.
- Hur vet du vart vi ska? undrade han när jag började dra honom mot korsningen.
- Jag fick tag i något mörkerseendes- ... glasöga?
Jag himlade med ögonen åt hur dum min förklaring lät, men han verkade nöja sig med den.
- Får jag testa?
Jag tvekade. Ibland var jag för trevlig och kunde hjälpa folk även om jag inte behövde det, men jag litade inte på dem bara för det. Eller snarare, jag borde inte lita på dem. Jag tog tag i Andrews hand för att veta var den var från början, tog av mig monokeln och tryckte den i Andrews hand.
Mörkret var fullkomligt, mina ögon sved nästan av allt det svarta. Gud, de här spelutvecklarna var inte snälla med oss inte.
- Wow! Får jag behålla den eller?
Jag sträckte fram handen mot hans röst och väntade med handflatan uppvänd. Andrew kunde hugga av mig armen. Hugga mig i ryggen. Hugga av mig huvudet. Skära av mig halsen. Bara gå därifrån.
Men dumskallen lade bara tillbaka monokel-grejen och jag satte på mig den.
- Du hittade den, så du får den, log han.
Jag svarade inte och tog tag i hans hand igen. Vi traskade genom flera gångar, våra steg ekade i den fullkomliga tystnaden. Underligt.
- Känner du den där hacker-killen eller? frågade han med avsky i rösten till slut.
Våra händer började svettas mot varandra så jag grep tag om hans handled i stället.
- Nej, vi åkte bara hit tillsammans.
- Vad heter han?
- PacMac eller något väl?
- Nej alltså. På riktigt.
Mac Tennant.
- Ingen aning.
Äh, var inte så sur! Jag ville inte att han skulle söka upp Mac eller något, en datanörd kunde söka upp någon hur som helst bara med hjälp av ett namn! Nu misstänkte jag inte att Andrew skulle söka upp och göra onda saker mot Mac bara för att han fuskade, men man visste ju aldrig.
Vi gick i tystnad ett tag till. Stannade några gånger för att lyssna efter ljud. Men icke.
- Det är alldeles för tyst, funderade Andrew.
- Yep.
Efter en suck frågade han:
- Vad är ditt favoritspel?
- Halo, svarade jag utan eftertanke. Allihopa. Ditt då?
- Minecraft. Varför anmälde du dig? fortsatte han med utfrågningen.
Jag suckade lite och såg mig omkring efter tavlor med hjälpmedel. Inga förstås, aldrig där när man inser vad de är till för och behöver dem.
- Av samma anledning som du: jag älskar spel.
- Haha, förstås! Vad sa dina föräldrar om det?
- Inget speciellt. Mamma ville inte riktigt låta mig, men jag är envisare än vad hon är så ...
- Mina föräldrar brydde sig knappt. Vi bor inte hemma längre, Anthony och jag, så vi behövde inte deras tillåtelse.
- Taylor Savage är ute ur spelet. 15 spelare kvar.
Mansrösten fick mig att rycka till, och Andrew svor av överraskning.
- Hörru, jag tror det blir bäst att vi väntar, sa han när ekot dog ut.
- Det verkar inte vara någon här, och det är bara fem spelare kvar. Om vi väntar tills fem till har dött så är vi automatiskt med i nästa nivå, förklarade han. Jag tycker vi väntar.
Jag nickade, men mindes igen att han inte såg och sa att ja, det lät som en bra idé.
Så vi stannade i gången, satte oss mot en vägg precis mellan de två hörnen som ledde till andra gångar, och väntade.
____________________________________________________________________________
Jäääättetråkig del ... Blabla bla ... Kommentera! ^^ Det hjälper oss jättemycket om ni ger oss feedback! :D
//Fjompen:)
Jaha...ännu en del...
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Thursday, July 5, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 14
Chris
Killen försvann och vi stod chockat kvar. Jag trodde att det var omöjligt att hacka det här spelet...men jag hade visst fel. Han måste ha varit ett geni! Hemsk som fuskade, men ett geni! Jag gick fram till min kniv som hade studsat av honom.
- Jag hatar hackare, muttrade Andrew surt och Anthony nickade. TheBeetle, eller Cricket, stod bara där och såg ut att tänka på annat. Var det ungefär så jag såg ut när jag dagdrömde?
- Har vi tur så slipper vi se honom igen, muttrade jag surt och rätade på mig med kniven i handen. Då märkte jag att jag stod framför en av de där stentavlorna. Ego perdidit...? Vad betydde det?
- Är det någon som vet vad det står här? frågade jag och tänkte så det knakade. Man brukade ju kalla dem som bara brydde sig om sig själv för ego...tänk om ordet ego kom från latinet! Ett ego brydde sig ju bara om sig själv...kunde det betyda...jag? Jag, vadå? Andrew kom fram och ställde sig bredvid mig.
- Ego perdidit...Jag är vilse! sa han undrande och plötsligt ryckte tavlan till och föll till golvet. Bakom tavlan dolde sig ett litet hål med något som såg ut som två metallpinnar som satt ihop. Jag hade rätt, tavlorna var mer än en utsmyckning! Förundrat stack jag in handen och tog ut dem. Jag kände att de andra såg på mig och jag kände mig såklart obekväm som vanligt.
- Vad är det för något? frågade Anthony och han och Cricket kom fram och ställde sig bredvid mig, för att se bättre.
- Jag vet inte, sa jag förundrat och särade på pinnarna. Till min förvåning bredde ett slags digitalt nät ut sig mellan de särade pinnarna och jag kunde inte dra dem längre ifrån varandra. Runt tjugo vita prickar blinkade lite här och var och nästan lika många röda prickar blinkade också bland alla streck och fyrkanter.
- Sexton vita och femton röda. Där står det ju tre vita prickar tätt intill varandra med en blå prick bland dem, och en fyrkant här borta, sa Andrew fundersamt när han såg på...vad det nu var för något.
- Låter det bekant, sa Anthony med ett flin och Cricket och Andrew nickade. Vad var det som de förstod som inte jag gjorde? När de inte sa något såg jag irriterat på dem.
- Skulle ni smarton kunna berätta för mig vad det är ni har fattat? sa jag irriterat och Anthony skrattade.
- Vad tror du att prickarna och fyrkanterna ska föreställa? frågade Andrew med ett roat flin och jag suckade.
- Jag vet inte, det var därför som jag frågade er, sa jag irriterat och Anthonys skratt blev högre. Jag blängde på honom men såg sedan ner på föremålet igen. Prickarna rörde på sig! Två prickar möttes i en fyrkant och plötsligt försvann en av dem.
- Mark Ridgway är ute ur spelet. 16 spelare kvar, sa en hög mansröst som ekade i gångarna.
- Det är en karta, utbrast jag plötsligt och alla såg på mig som om jag vore en idiot.
- Nähä är det? sa Anthony ironiskt och började skratta igen. Jag hade stor lust att slå till honom men jag lät bli...jag hade ingen lust att börja bråka nu. Så de röda prickarna var antagligen monster och de vita våra var spelare...men vad var den blåa pricken? Det var ju tre vita prickar i en liten grupp runt den blåa...kunde den blåa pricken vara jag? Fyrkanterna var säkert rummen som låg bland alla gångar i den här labyrinten.
- Den som håller i kartan borde vara den blåa pricken, sa Andrew och jag nickade. Plötsligt fick jag syn på en vit prick som närmade sig oss. När jag väl märkte den var det för sent.
- Men är det inte lilla Gamergirl? sa en hånfull röst och jag stelnade till. Jag såg ur ögonvrån hur de andra tog fram sina vapen med ett ryck.
- Nej, stopp, sa jag allvarligt och slog ihop pinnarna igen och satte fast kartan i bältet.
- Jag tar honom, sa jag och tog fram mina knivar. De såg förvirrat på mig men sänkte i alla fall sina vapen och jag tog några steg mot gestalten framför oss. Erik höll ett gevär i handen men han släppte det och tog fram ett stort svärd som hängde på hans rygg. Avsikten var uppenbar, han ville leka med mig och inte döda mig snabbt med geväret.
- Tror du verkligen att du kan slå mig? skrattade Erik roat när han såg på mina små knivar. Jag kände hur han trampade ner mitt självförtroende och dåliga tankar dök upp i mitt huvud. "Jag klarar inte det här! Vad håller jag på med?". Han skrattade när han såg hur mitt självförtroende sjönk. Det var så han jobbade. Han trampade på sin motståndares självförtroende för att göra henne eller honom svagare.
- Du är svag Chris, det har du alltid varit, sa han med ett flin och jag tog omedvetet ett steg tillbaka.
- Håll käften din..., sa Anthony ilsket och tog ett steg mot Erik men Andrew tog tag i honom och höll honom tillbaka.
- Det är Chris kamp...något säger mig att de känner varandra, väste han och Anthony slutade kämpa emot.
- Chris! Mosa den idioten, sa Anthony och log uppmuntrande. Jag nickade och tog några steg mot Erik igen. Han flinade och tog några snabba steg mot mig med höjt svärd. Jag vek undan från honom och han blängde ilsket på mig. Han attackerade igen men jag vek undan på nytt. Jag började flina och såg roat på honom. Det här var ju enklare än vad jag hade trott. Han attackerade på nytt och istället för att vika undan tog jag emot hans slag med mina knivar korsade över varandra, och sparkade honom i magen så att han ramlade flera steg bakåt, men han lyckades hålla sig på fötter.
- Go Chris! sa tvillingarna högt i kör bakom mig och jag log. Erik blängde på mig och attackerade på nytt. Den här gången tog jag ett steg åt sidan så att hans svärd slog i backen. Innan han hann räta på sig högg jag kniven i hans rygg och hans skrek. Han tappade svärdet och föll ihop på marken med min kniv i ryggen. Jag drog ut kniven ur hans rygg och tog tag i hans hår.
- Vem kallade du svag? sa jag hånfullt och skar halsen av honom. Han låg och blödde ett litet tag innan han försvann tillsammans med sitt svärd. Några sekunder senare dök han upp igen med svärdet på ryggen, men han var genomskinlig. Innan han hann respawna klart blängde han han på mig lite snabbt och sprang sedan iväg med benen på ryggen. Hans gevär låg kvar på marken där han hade släppt det och Cricket gick fram och tog upp det. Tvillingarna började skratta och jag stämde in i skrattet, och stoppade tillbaka mina knivar i skidorna. Jag skulle aldrig glömma det här...det här minnet skulle jag leva på länge!
Cricket
Vi hade inte tid med det här. Jag förstod att Chris ville hämnas på sin mobbare, men att vi andra bara stod där och hejade kändes knäppt.
De där tavlorna ... En karta var otroligt användbart, om det fanns andra såna saker ... Det var bättre att jag stack för en sekund medan Chris slogs mot sin mobbare. Jag backade lite så att jag hamnade i en korsning. Jag kunde se tre olika tavlor utplacerade i en varsin korridor. Chris hade fått en karta, så vad kunde de andra sakerna vara? Jag joggade till den ena tavlan. Den latinska inskriften började också med "ego", så jag slet av tavlan och i det lilla uttrycket i väggen bakom den låg en underlig, metallisk sak.
Det såg ut som en monokel, men hade flera små knappar på sidorna av metallramen som glaset fanns i. En finslipad metallbåge satt fast i den, och jag antog att man satte den bakom örat.
Seems legit.
Jag tog på mig den konstiga saken. Mitt vänstra öga såg plötsligt allt i ljusgrönt. Whut? Whatever.
Den fick väl vara där, tänk om den var användbar. Det såg ut som att Chris ägde killen, tvillingarna hejade för fullt.
Knäppskallar.
Jag skyndade mig till den andra tavlan och ryckte bort den också.
200 hälsa, tack ska du ha! 400 i hälsa. Jag var så gott som oövervinnlig. Jag hade tänkt att gå till den tredje tavlan då killen rusade förbi mig. Nämen! Chris hade vunnit! Kul, och där låg hans vapen.
Medan de andra tre roade sig åt Chris seger gick jag fram till vapnet och tog upp det. Ingen av dem verkade bry sig i vilket fall, så varför inte.
- Chris, jag har alltid misstänkt det här, men nu är jag säker: du är bäst! sa Anthony vänligt med armen om Chris axlar.
Jag kunde inte höra vad hon svarade, om hon ens gjorde det. Varför fick jag det här sällskapet när jag kunde vara med Mac? Visst, han var ohövlig och tillät sig alldeles för mycket, men han fuskade som en kung och var allmänt bäst på det här spelet.
Jag hann precis sucka innan allt blev svart. Tvillingarna svor förvirrat och Chris drog fram knivarna.
Hur kunde jag se det? Mitt vänstra öga såg allt i tydlig, grönaktig färg. Självklart!
- Vad fan?! röt Andrew.
- Vem släkte lyset? log Anthony.
Åh gud. Inte tid för skämt killar.
- Cricket?
Chris röst var osäker, hon trodde nog att jag låg bakom det där. Eller att jag skulle använda mig utav mörkret för att döda dem eller något. Underligt egentligen, hon kunde ju inte veta att jag såg dem så tydligt.
Hon tog fram den lilla stavkartan och drog isär pinnarna för att få lite ljus (även om ljuset var så svagt att man bara kunde se hennes händer), men Anthony lade genast handen över kartan och väste:
- Vi måste vänja ögonen vid mörkret så vi ser något. Ta bort den.
Jag fnös lite tyst. Det var kolsvart, för att se i mörker behövde man åtminstone en gnutta ljus. Men jag sa inget. Å ena sidan ville jag inte svika dem, å andra ville jag gärna bli av med dem.
Jag började långsamt backa ifrån dem, tyst så att de inte hörde. Anthony grep tag i Chris hand och sa åt henne att följa efter honom. Om de gav ifrån sig ljud, sa han, skulle ljudet studsa och ge dem en ungefärlig bild av var vägen var. Jag visste däremot att man måste ha varit blind ett jäkla bra tag för att utveckla ett sådant sinne, människor med bra syn kunde högst omöjligt använda sig utav det.
- Hörni, vart ska ni! ropade Andrew och började fumla med armarna framför sig.
Han lade handen mot väggen och gick längs med den, men Anthony och Chris var redan vid slutet av korridoren.
Jag suckade. Fast jag hade nog varit rätt hjälplös utan min mörkerseendes-monokel jag med.
Ett högt ljud ovanför fick oss alla att stelna till. Jag kunde se en enorm spricka sprida sig i stentaket, den fortsatte ända fram till änden av korridoren där Anthony och Chris var.
- Akta! ropade jag.
När enorma bitar av stenblock började falla ner på vägen mellan Andrew och de två andra kände jag mig plötsligt snäll och sprang fram för att dra bort Andrew därifrån så att hans kropp inte krossades under stenarna.
- Anthony, Chris! ropade Andrew.
Jag kunde höra den andra brodern svara, och såg en sista skymt av de två andra innan ojämna stenblock blockerade vägen totalt.
______________________________________________________________________________
Yup, now they are ... alone together, I guess? Shit, det låter så dumt när en svensktalande skriver på engelska xD
Kommentera i alla fall ^^
//Fjompen:)
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Killen försvann och vi stod chockat kvar. Jag trodde att det var omöjligt att hacka det här spelet...men jag hade visst fel. Han måste ha varit ett geni! Hemsk som fuskade, men ett geni! Jag gick fram till min kniv som hade studsat av honom.
- Jag hatar hackare, muttrade Andrew surt och Anthony nickade. TheBeetle, eller Cricket, stod bara där och såg ut att tänka på annat. Var det ungefär så jag såg ut när jag dagdrömde?
- Har vi tur så slipper vi se honom igen, muttrade jag surt och rätade på mig med kniven i handen. Då märkte jag att jag stod framför en av de där stentavlorna. Ego perdidit...? Vad betydde det?
- Är det någon som vet vad det står här? frågade jag och tänkte så det knakade. Man brukade ju kalla dem som bara brydde sig om sig själv för ego...tänk om ordet ego kom från latinet! Ett ego brydde sig ju bara om sig själv...kunde det betyda...jag? Jag, vadå? Andrew kom fram och ställde sig bredvid mig.
- Ego perdidit...Jag är vilse! sa han undrande och plötsligt ryckte tavlan till och föll till golvet. Bakom tavlan dolde sig ett litet hål med något som såg ut som två metallpinnar som satt ihop. Jag hade rätt, tavlorna var mer än en utsmyckning! Förundrat stack jag in handen och tog ut dem. Jag kände att de andra såg på mig och jag kände mig såklart obekväm som vanligt.
- Vad är det för något? frågade Anthony och han och Cricket kom fram och ställde sig bredvid mig, för att se bättre.
- Jag vet inte, sa jag förundrat och särade på pinnarna. Till min förvåning bredde ett slags digitalt nät ut sig mellan de särade pinnarna och jag kunde inte dra dem längre ifrån varandra. Runt tjugo vita prickar blinkade lite här och var och nästan lika många röda prickar blinkade också bland alla streck och fyrkanter.
- Sexton vita och femton röda. Där står det ju tre vita prickar tätt intill varandra med en blå prick bland dem, och en fyrkant här borta, sa Andrew fundersamt när han såg på...vad det nu var för något.
- Låter det bekant, sa Anthony med ett flin och Cricket och Andrew nickade. Vad var det som de förstod som inte jag gjorde? När de inte sa något såg jag irriterat på dem.
- Skulle ni smarton kunna berätta för mig vad det är ni har fattat? sa jag irriterat och Anthony skrattade.
- Vad tror du att prickarna och fyrkanterna ska föreställa? frågade Andrew med ett roat flin och jag suckade.
- Jag vet inte, det var därför som jag frågade er, sa jag irriterat och Anthonys skratt blev högre. Jag blängde på honom men såg sedan ner på föremålet igen. Prickarna rörde på sig! Två prickar möttes i en fyrkant och plötsligt försvann en av dem.
- Mark Ridgway är ute ur spelet. 16 spelare kvar, sa en hög mansröst som ekade i gångarna.
- Det är en karta, utbrast jag plötsligt och alla såg på mig som om jag vore en idiot.
- Nähä är det? sa Anthony ironiskt och började skratta igen. Jag hade stor lust att slå till honom men jag lät bli...jag hade ingen lust att börja bråka nu. Så de röda prickarna var antagligen monster och de vita våra var spelare...men vad var den blåa pricken? Det var ju tre vita prickar i en liten grupp runt den blåa...kunde den blåa pricken vara jag? Fyrkanterna var säkert rummen som låg bland alla gångar i den här labyrinten.
- Den som håller i kartan borde vara den blåa pricken, sa Andrew och jag nickade. Plötsligt fick jag syn på en vit prick som närmade sig oss. När jag väl märkte den var det för sent.
- Men är det inte lilla Gamergirl? sa en hånfull röst och jag stelnade till. Jag såg ur ögonvrån hur de andra tog fram sina vapen med ett ryck.
- Nej, stopp, sa jag allvarligt och slog ihop pinnarna igen och satte fast kartan i bältet.
- Jag tar honom, sa jag och tog fram mina knivar. De såg förvirrat på mig men sänkte i alla fall sina vapen och jag tog några steg mot gestalten framför oss. Erik höll ett gevär i handen men han släppte det och tog fram ett stort svärd som hängde på hans rygg. Avsikten var uppenbar, han ville leka med mig och inte döda mig snabbt med geväret.
- Tror du verkligen att du kan slå mig? skrattade Erik roat när han såg på mina små knivar. Jag kände hur han trampade ner mitt självförtroende och dåliga tankar dök upp i mitt huvud. "Jag klarar inte det här! Vad håller jag på med?". Han skrattade när han såg hur mitt självförtroende sjönk. Det var så han jobbade. Han trampade på sin motståndares självförtroende för att göra henne eller honom svagare.
- Du är svag Chris, det har du alltid varit, sa han med ett flin och jag tog omedvetet ett steg tillbaka.
- Håll käften din..., sa Anthony ilsket och tog ett steg mot Erik men Andrew tog tag i honom och höll honom tillbaka.
- Det är Chris kamp...något säger mig att de känner varandra, väste han och Anthony slutade kämpa emot.
- Chris! Mosa den idioten, sa Anthony och log uppmuntrande. Jag nickade och tog några steg mot Erik igen. Han flinade och tog några snabba steg mot mig med höjt svärd. Jag vek undan från honom och han blängde ilsket på mig. Han attackerade igen men jag vek undan på nytt. Jag började flina och såg roat på honom. Det här var ju enklare än vad jag hade trott. Han attackerade på nytt och istället för att vika undan tog jag emot hans slag med mina knivar korsade över varandra, och sparkade honom i magen så att han ramlade flera steg bakåt, men han lyckades hålla sig på fötter.
- Go Chris! sa tvillingarna högt i kör bakom mig och jag log. Erik blängde på mig och attackerade på nytt. Den här gången tog jag ett steg åt sidan så att hans svärd slog i backen. Innan han hann räta på sig högg jag kniven i hans rygg och hans skrek. Han tappade svärdet och föll ihop på marken med min kniv i ryggen. Jag drog ut kniven ur hans rygg och tog tag i hans hår.
- Vem kallade du svag? sa jag hånfullt och skar halsen av honom. Han låg och blödde ett litet tag innan han försvann tillsammans med sitt svärd. Några sekunder senare dök han upp igen med svärdet på ryggen, men han var genomskinlig. Innan han hann respawna klart blängde han han på mig lite snabbt och sprang sedan iväg med benen på ryggen. Hans gevär låg kvar på marken där han hade släppt det och Cricket gick fram och tog upp det. Tvillingarna började skratta och jag stämde in i skrattet, och stoppade tillbaka mina knivar i skidorna. Jag skulle aldrig glömma det här...det här minnet skulle jag leva på länge!
Cricket
Vi hade inte tid med det här. Jag förstod att Chris ville hämnas på sin mobbare, men att vi andra bara stod där och hejade kändes knäppt.
De där tavlorna ... En karta var otroligt användbart, om det fanns andra såna saker ... Det var bättre att jag stack för en sekund medan Chris slogs mot sin mobbare. Jag backade lite så att jag hamnade i en korsning. Jag kunde se tre olika tavlor utplacerade i en varsin korridor. Chris hade fått en karta, så vad kunde de andra sakerna vara? Jag joggade till den ena tavlan. Den latinska inskriften började också med "ego", så jag slet av tavlan och i det lilla uttrycket i väggen bakom den låg en underlig, metallisk sak.
Det såg ut som en monokel, men hade flera små knappar på sidorna av metallramen som glaset fanns i. En finslipad metallbåge satt fast i den, och jag antog att man satte den bakom örat.
Seems legit.
Jag tog på mig den konstiga saken. Mitt vänstra öga såg plötsligt allt i ljusgrönt. Whut? Whatever.
Den fick väl vara där, tänk om den var användbar. Det såg ut som att Chris ägde killen, tvillingarna hejade för fullt.
Knäppskallar.
Jag skyndade mig till den andra tavlan och ryckte bort den också.
200 hälsa, tack ska du ha! 400 i hälsa. Jag var så gott som oövervinnlig. Jag hade tänkt att gå till den tredje tavlan då killen rusade förbi mig. Nämen! Chris hade vunnit! Kul, och där låg hans vapen.
Medan de andra tre roade sig åt Chris seger gick jag fram till vapnet och tog upp det. Ingen av dem verkade bry sig i vilket fall, så varför inte.
- Chris, jag har alltid misstänkt det här, men nu är jag säker: du är bäst! sa Anthony vänligt med armen om Chris axlar.
Jag kunde inte höra vad hon svarade, om hon ens gjorde det. Varför fick jag det här sällskapet när jag kunde vara med Mac? Visst, han var ohövlig och tillät sig alldeles för mycket, men han fuskade som en kung och var allmänt bäst på det här spelet.
Jag hann precis sucka innan allt blev svart. Tvillingarna svor förvirrat och Chris drog fram knivarna.
Hur kunde jag se det? Mitt vänstra öga såg allt i tydlig, grönaktig färg. Självklart!
- Vad fan?! röt Andrew.
- Vem släkte lyset? log Anthony.
Åh gud. Inte tid för skämt killar.
- Cricket?
Chris röst var osäker, hon trodde nog att jag låg bakom det där. Eller att jag skulle använda mig utav mörkret för att döda dem eller något. Underligt egentligen, hon kunde ju inte veta att jag såg dem så tydligt.
Hon tog fram den lilla stavkartan och drog isär pinnarna för att få lite ljus (även om ljuset var så svagt att man bara kunde se hennes händer), men Anthony lade genast handen över kartan och väste:
- Vi måste vänja ögonen vid mörkret så vi ser något. Ta bort den.
Jag fnös lite tyst. Det var kolsvart, för att se i mörker behövde man åtminstone en gnutta ljus. Men jag sa inget. Å ena sidan ville jag inte svika dem, å andra ville jag gärna bli av med dem.
Jag började långsamt backa ifrån dem, tyst så att de inte hörde. Anthony grep tag i Chris hand och sa åt henne att följa efter honom. Om de gav ifrån sig ljud, sa han, skulle ljudet studsa och ge dem en ungefärlig bild av var vägen var. Jag visste däremot att man måste ha varit blind ett jäkla bra tag för att utveckla ett sådant sinne, människor med bra syn kunde högst omöjligt använda sig utav det.
- Hörni, vart ska ni! ropade Andrew och började fumla med armarna framför sig.
Han lade handen mot väggen och gick längs med den, men Anthony och Chris var redan vid slutet av korridoren.
Jag suckade. Fast jag hade nog varit rätt hjälplös utan min mörkerseendes-monokel jag med.
Ett högt ljud ovanför fick oss alla att stelna till. Jag kunde se en enorm spricka sprida sig i stentaket, den fortsatte ända fram till änden av korridoren där Anthony och Chris var.
- Akta! ropade jag.
När enorma bitar av stenblock började falla ner på vägen mellan Andrew och de två andra kände jag mig plötsligt snäll och sprang fram för att dra bort Andrew därifrån så att hans kropp inte krossades under stenarna.
- Anthony, Chris! ropade Andrew.
Jag kunde höra den andra brodern svara, och såg en sista skymt av de två andra innan ojämna stenblock blockerade vägen totalt.
______________________________________________________________________________
Yup, now they are ... alone together, I guess? Shit, det låter så dumt när en svensktalande skriver på engelska xD
Kommentera i alla fall ^^
//Fjompen:)
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
Wednesday, July 4, 2012
Jag vill dö som en gamer- Kapitel 13
Chris
Jag borde nog ha dödat henne...men nu hade jag ju sagt att jag inte skulle göra det och jag ville inte bryta det löftet. Så jag sprang bara mot vrålet och skriket. Jag tyckte att skriket verkade bekant och när jag kom fram till det lilla rummet förstod jag varför. Jane hann just respawna klart när vi kom fram och jag siktade genast på henne, men det var ett misstag. Smärtan blixtrade till i min mage och jag flög in i väggen bakom mig. Monstret hade slagit mig så hårt att jag hade tappat armborstet som flög till andra änden av rummet. Nu hade jag bara mina knivar kvar och runt 100 i hälsa...om jag inte hade fått hälsa från det förra monstret hade jag förlorat ett liv nu. TheBeetle var smartare, hon siktade direkt på monstret och sköt, men ett skott räckte inte till så hon sköt den igen. Med ett sista vrål försvann monstret och TheBeetle fick antagligen 200 hälsa mer nu eftersom hon slapp dela belöningen med någon annan den här gången. Nu när monstret inte längre var kvar ställde jag mig upp och drog fram mina knivar för att döda Jane...men hon var borta. Jag svor lågt och stoppade tillbaka knivarna i skidorna igen. Jag gick bort till mitt armborst och hängde det på ryggen, det kunde ju vara bra att ha ett skjutvapen med sig, fast det tog lång tid att ladda om. Jag tänkte precis gå men TheBeetle fick mig att stanna.
- Jag kom på en sak, sa hon och jag stannade och vände mig mot henne.
- Vi båda vill ju till nästa level så varför inte samarbeta? Då skulle vi båda ha en större chans att komma vidare, sa hon allvarligt och jag tvekade. Det kunde vara en fälla...tänk om hon dödade mig fast hon hade sagt att hon inte skulle det! Vågade jag ta den risken? Hon hade ju rätt, vi skulle båda ha en större chans att komma vidare om vi samarbetade. Hon räckte fram handen mot mig och jag tog tvekande tag i den.
- Bra...så vart ska vi gå först? frågade hon nä vi släppte varandras händer.
- Jag vet inte det är ju rena labyrinten här inne, sa jag och såg på de fyra gångarna runt oss. Våra funderingar avbröts av en hög mansröst.
- Jennifer Draper är ute ur spelet. 19 spelare kvar. Rösten ekade i gångarna ett litet tag innan den tillslut dog ut. Jag såg på TheBeetle och insåg att hon inte hade valt en dräkt som smälte in i bakrunden. Hon bar en rustning...det skulle kanske ha varit bättre om vi skulle ha varit mer lika...men man får väl nöja sig med det man har!
- Vi går hitåt, sa hon och försvann in i gången framför oss. Jag sprang snabbt ikapp henne. Vi passerade många stentavlor med latintexter på och jag började bli mer och mer misstänksam. Tänk om tavlorna faktiskt kunde användas till något. Jag önskade att jag kunde läsa latin. Varför var jag ingen språknörd eller vad man nu skulle kalla det?
- Kan du latin? frågade jag när vi passerade ännu en stentavla.
- Nej...hurså? frågade hon och jag suckade.
- Jag tänkte bara på alla stentavlor som hänger här, sa jag och pekade på en tavla.
- De är nog inte så viktiga, sa hon och ryckte på axlarna, men jag kunde inte släppa dem...jag kände på mig att de kunde hjälpa till på något sätt...men jag visste inte hur. Plötsligt hörde vi röster bakom oss som närmade sig. Vi stannade och vände oss om men vi kunde inte se någon bakom oss...de måste vara i en annan gång på väg in i vår.
- Kom vi drar, sa jag och började springa mot rummet som syntes en bit framför oss, men TheBeetle stod kvar med svärdet i handen.
- Det är bättre om vi överraskar dem i rummet, väste jag och hon nickade och följde äntligen efter mig. När vi kom fram ställde vi oss på varsin sida av gången så att vi inte syntes för dem som var på väg mot oss. Rösterna blev högre och högre ju närmre de kom vår fälla och jag började känna igen dem, men jag kunde inte komma på vilka de var. När de kom in i rummet gick allt väldigt fort. Vi attackerade dem snabbt och tänkte pressa dem mot väggen, men de reagerade blixtsnabbt och plötsligt stod både jag och TheBeetle pressade mot väggen. Jag med en yxa mot halsen och hon med två böjda svärd mot halsen och magen. De blåa ögonen for upp till namnet som antagligen svävade ovanför mitt huvud och han flinade när han läste det. Han drog bort mig från väggen och tog av mig min huva så att han kunde se mitt ansikte. Jag såg min chans och försökte backa undan från honom men han tog tag i min rygg.
- Fällan var bra tänkt, men nära skjuter ingen hare, sa Anthony med ett flin och jag blängde på honom. Jag väntade bara på att han skulle trycka yxan lite hårdare mot min hals så att jag skulle dö.
- Samarbetar ni eller? frågade han och såg menande på TheBeetle och jag tänkte nicka, men jag kom på att det var en dålig idé.
- Ja, sa jag istället...surt.
- Andrew släpp henne om hon lovar att inte skada oss, sa han och Andrew nickade. Jag hörde att TheBeetle gick med på vapenvilan och Andrew släppte henne.
- Tänker du släppa mig också eller? frågade jag irriterat och hans flin blev större.
- Jag vet inte, jag gillar det här, sa han och drog mig närmare. Jag kunde höra att Andrew skrattade bakom mig och jag märkte att jag rodnade av både ilska och skam.
- Släpp mig annars får du en kniv i huvudet, sa jag hotfullt och han skrattade.
- Om du inte har märkt det så har du en yxa mot halsen, sa han och jag suckade.
- Ja, men om du dödar mig så kommer jag bara komma tillbaka och döda dig, sa jag och han släppte mig med en suck.
- Slut på det roliga, muttrade han men alla kunde höra honom. TheBeetle såg förvirrat på oss, jag hade helt glömt bort henne.
- De är mina vänner, eller nåt, sa jag och hon nickade förstående. Jag backade undan från Anthony och märkte att han bar en enkel klädsel av läder och tyg. Han hade en läderväst, ett par enkla skinnbyxor, en T-shirt i samma skinntyg som byxorna och ett par läderstövlar. Andrew hade likadana kläder som han.
- Vi tänkte likadant när vi skulle designa vår klädsel...enkelt är bra, överdrivet vill man inte ha, sa Andrew med ett leende och Anthony nickade.
- Allt låter inte bra bara för att det rimmar, sa jag och de suckade.
- Du är verkligen inte lätt att imponera på, sa Anthony och Andrew nickade. Då kom jag på en sak...om två är bättre än en så borde ju fyra vara ännu bättre. Tydligen tänkte TheBeetle samma sak för hon sa:
- Vill ni gå med i vår lilla grupp och döda alla andra? frågade hon och tvillingarna såg tvekande på varandra.
- Vad tycker du kära broder? frågade Andrew med en konstig snobbig röst.
- Jag vet inte broder, de verkar ju vara riktiga vildar, svarade Anthony med samma snobbiga röst och jag suckade. Kunde de inte bara säga ja eller nej som vanligt folk?
- Ja eller nej? sa jag irriterat och de suckade igen.
- Och den smutsige verkar inte ha något sinne för humor, sa Anthony och behöll den snobbiga rösten. Andrew nickade och gjorde en överdriven äcklad min när han såg på mig.
- Visst unga dam, vi går gärna med i er lilla grupp, sa Andrew och såg på TheBeetle, och plötsligt var vi fyra!
Cricket
Tja, dom var ju inte direkt tystlåtna. Inte heller speciellt roliga. Fast om alla tog det här spelet på fullkomligt allvar hade det varit rätt tråkigt antar jag.
Tvillingarna presenterade sig som Anthony och Andrew, jag brydde mig väldigt lite men det var bättre att kalla dem vid namnen än vid nummer.
Anthony var längre och hade en ljusare nyans av blått än Andrew. Andrew såg faktiskt lite mörkare ut, själva intrycket var mörkare. De såg båda precis likadana ut och hade samma kläder, men samtidigt var de så olika att jag såg det på mils avstånd. Ingen av dem verkade vara såna som skulle sätta en kniv i ryggen på en, jag var däremot osäker när det gällde Chris. Bäst att hålla mig borta från henne framöver.
Tillsammans gick vi igenom en mörk gång. Mansrösten deklarerade att två personer till hade dött. Tjejer.
Typiskt.
De två knäppskallarna började dilla om något om min skinande rustning med väsande röster, jag hörde inte ens vad de sa eftersom jag försökte lista ut om hur jag kunde bäst dräpa monstren utan att dela med mig av hälsan. Jag hade omkring fyrahundra i hälsa och fyra liv. Men jag visste hur snabbt man kunde förlora det.
Äh fan, varför inte bara döda dem allesammans? Chris hade låg hälsa och tvillingarna hade inte ens rustning. Även om rustningen gjorde mig långsammare erbjöd den mycket skydd, och det skyddet höjdes tillsammans med hälsan hade jag märkt.
Fast jag blev andfådd av tyngden. Svärdet hjälpte inte mycket heller.
- Vad seg du är! sa Anthony över axeln till mig.
- Eller så går hon bakom oss så hon kan döda oss, misstänkte Andrew.
Jag rynkade pannan åt dem och valde att inte svara. Killarna började göra upp planer igen men Chris' blick dröjde sig noga kvar ett tag. Jag såg hur hennes grepp om armborstet hårdnade.
En pil skulle inte räcka. Medan hon laddade om skulle jag hinna springa iväg eller till och med döda henne, och det skulle ändå inte göra tillräckligt med skada för att jag skulle ens förlora ett liv.
Hon verkade förstå det - eller åtminstone något i den stilen, greppet blev svagt igen och hon vände huvudet framåt.
Underliga vibrationer i marken fick mig att stanna. De andra stannade precis efter, vi såg osäkert på varann och riktade sedan blickarna mot slutet av korridoren, dit vi var på väg. Vibrationerna visade sig vara steg från två av vargmonstren, och båda jagade ... De jagade ...
- MAC!
- Cricket, min kära! DE JAGAR MIG!
Mac sprang otroligt fort, men monstren var nära. Samtidigt drog vi de mest passande vapnen och siktade på monstren ... men Mac hade tydligen situationen under kontroll. Vi såg förvirrat på (jag var åtminstone förvirrad) när Mac kastade sig ner på marken och vände sig över på rygg, hur han riktade två maskingevär mot vargarnas huvuden och sköt ner dem nästan samtidigt.
- Helvete, han är ju bra ... sa någon av tvillingarna.
Vilken hälsa han måste ha nu, tänkte jag. Mac ställde sig långsamt upp med ryggen mot oss.
Då lade jag märke till något konstigt. Man kunde bara ha tre vapen, ett som man hade från början av varje bana och två som man hittade på banan.
Men Mac hade ett automatgevär i varje hand, på ryggen hängde en shotgun och ett armborst, en katana hängde i bältet och två pistoler var instoppade innanför bältet.
Nu visste jag att Mac gjorde något som inte alls var tillåtet i spelet.
Om han bara ville berätta hur han gjorde det ...
- Nämen, är det inte de två clownerna, emoflickan och hon som inte kan använda en eldkastare.
Mac flinade elakt mot mig när han avslutade meningen och riktade vapnen i sina händer mot Chris och tvillingarna. Jag stod mellan dem, osäker på varför Mac skonade mig.
Plötsligt slet Chris fram en av sina knivar och kastade den av all kraft mot Mac. Jag ville först ropa "NEJ", men avbröts av ljudet av metall mot sten. Kniven hade studsat av Mac.
- Energy shield, flinade han. Du sårade mina känslor.
Chris backade utan att yttra ett ord, men den andra kniven var fortfarande i hennes hand.
- Det är emot reglerna att hacka spelet! röt Andrew och tog ett steg närmare Mac.
- Nämen ojdå, sa Mac uttryckslöst.
Han sänkte sina vapen på ett sätt som säkert sänkte killarnas självförtroende, som om kulorna inte var värda dem.
- Ni får leva, mina vänner, det ska bli kul att se er mörda varann i finalen. Om ni kommer så långt vill säga.
Mac började gå förbi oss medan han talade.
- Vilket ...!
Han svängde runt på en häl och höll upp ett finger när han hamnade där jag stod.
- ... jag inte tvivlar på eftersom av alla idioter där ute så har nog ni störst chans att ta er till finalen. Genom samarbete förstås.
Han vände på huvudet och log mot mig. Det var då jag märkte att hans hår nu var mörkblått istället för mörkgrönt som förra gången.
- Lycka till, Cricket.
Och med de orden försvann han mitt framför våra ögon.
________________________________________________________________________________
Hoppas det blev bra! ^^ Blir lite trött på att skriva "förlåt för att" hela tiden, så det så!
Kommentera! :D
//Fjompen<3
Vad tycker ni??? :P Är novellen bra??? XD
KOMMENTERA!!! - -
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^-^
Jag borde nog ha dödat henne...men nu hade jag ju sagt att jag inte skulle göra det och jag ville inte bryta det löftet. Så jag sprang bara mot vrålet och skriket. Jag tyckte att skriket verkade bekant och när jag kom fram till det lilla rummet förstod jag varför. Jane hann just respawna klart när vi kom fram och jag siktade genast på henne, men det var ett misstag. Smärtan blixtrade till i min mage och jag flög in i väggen bakom mig. Monstret hade slagit mig så hårt att jag hade tappat armborstet som flög till andra änden av rummet. Nu hade jag bara mina knivar kvar och runt 100 i hälsa...om jag inte hade fått hälsa från det förra monstret hade jag förlorat ett liv nu. TheBeetle var smartare, hon siktade direkt på monstret och sköt, men ett skott räckte inte till så hon sköt den igen. Med ett sista vrål försvann monstret och TheBeetle fick antagligen 200 hälsa mer nu eftersom hon slapp dela belöningen med någon annan den här gången. Nu när monstret inte längre var kvar ställde jag mig upp och drog fram mina knivar för att döda Jane...men hon var borta. Jag svor lågt och stoppade tillbaka knivarna i skidorna igen. Jag gick bort till mitt armborst och hängde det på ryggen, det kunde ju vara bra att ha ett skjutvapen med sig, fast det tog lång tid att ladda om. Jag tänkte precis gå men TheBeetle fick mig att stanna.
- Jag kom på en sak, sa hon och jag stannade och vände mig mot henne.
- Vi båda vill ju till nästa level så varför inte samarbeta? Då skulle vi båda ha en större chans att komma vidare, sa hon allvarligt och jag tvekade. Det kunde vara en fälla...tänk om hon dödade mig fast hon hade sagt att hon inte skulle det! Vågade jag ta den risken? Hon hade ju rätt, vi skulle båda ha en större chans att komma vidare om vi samarbetade. Hon räckte fram handen mot mig och jag tog tvekande tag i den.
- Bra...så vart ska vi gå först? frågade hon nä vi släppte varandras händer.
- Jag vet inte det är ju rena labyrinten här inne, sa jag och såg på de fyra gångarna runt oss. Våra funderingar avbröts av en hög mansröst.
- Jennifer Draper är ute ur spelet. 19 spelare kvar. Rösten ekade i gångarna ett litet tag innan den tillslut dog ut. Jag såg på TheBeetle och insåg att hon inte hade valt en dräkt som smälte in i bakrunden. Hon bar en rustning...det skulle kanske ha varit bättre om vi skulle ha varit mer lika...men man får väl nöja sig med det man har!
- Vi går hitåt, sa hon och försvann in i gången framför oss. Jag sprang snabbt ikapp henne. Vi passerade många stentavlor med latintexter på och jag började bli mer och mer misstänksam. Tänk om tavlorna faktiskt kunde användas till något. Jag önskade att jag kunde läsa latin. Varför var jag ingen språknörd eller vad man nu skulle kalla det?
- Kan du latin? frågade jag när vi passerade ännu en stentavla.
- Nej...hurså? frågade hon och jag suckade.
- Jag tänkte bara på alla stentavlor som hänger här, sa jag och pekade på en tavla.
- De är nog inte så viktiga, sa hon och ryckte på axlarna, men jag kunde inte släppa dem...jag kände på mig att de kunde hjälpa till på något sätt...men jag visste inte hur. Plötsligt hörde vi röster bakom oss som närmade sig. Vi stannade och vände oss om men vi kunde inte se någon bakom oss...de måste vara i en annan gång på väg in i vår.
- Kom vi drar, sa jag och började springa mot rummet som syntes en bit framför oss, men TheBeetle stod kvar med svärdet i handen.
- Det är bättre om vi överraskar dem i rummet, väste jag och hon nickade och följde äntligen efter mig. När vi kom fram ställde vi oss på varsin sida av gången så att vi inte syntes för dem som var på väg mot oss. Rösterna blev högre och högre ju närmre de kom vår fälla och jag började känna igen dem, men jag kunde inte komma på vilka de var. När de kom in i rummet gick allt väldigt fort. Vi attackerade dem snabbt och tänkte pressa dem mot väggen, men de reagerade blixtsnabbt och plötsligt stod både jag och TheBeetle pressade mot väggen. Jag med en yxa mot halsen och hon med två böjda svärd mot halsen och magen. De blåa ögonen for upp till namnet som antagligen svävade ovanför mitt huvud och han flinade när han läste det. Han drog bort mig från väggen och tog av mig min huva så att han kunde se mitt ansikte. Jag såg min chans och försökte backa undan från honom men han tog tag i min rygg.
- Fällan var bra tänkt, men nära skjuter ingen hare, sa Anthony med ett flin och jag blängde på honom. Jag väntade bara på att han skulle trycka yxan lite hårdare mot min hals så att jag skulle dö.
- Samarbetar ni eller? frågade han och såg menande på TheBeetle och jag tänkte nicka, men jag kom på att det var en dålig idé.
- Ja, sa jag istället...surt.
- Andrew släpp henne om hon lovar att inte skada oss, sa han och Andrew nickade. Jag hörde att TheBeetle gick med på vapenvilan och Andrew släppte henne.
- Tänker du släppa mig också eller? frågade jag irriterat och hans flin blev större.
- Jag vet inte, jag gillar det här, sa han och drog mig närmare. Jag kunde höra att Andrew skrattade bakom mig och jag märkte att jag rodnade av både ilska och skam.
- Släpp mig annars får du en kniv i huvudet, sa jag hotfullt och han skrattade.
- Om du inte har märkt det så har du en yxa mot halsen, sa han och jag suckade.
- Ja, men om du dödar mig så kommer jag bara komma tillbaka och döda dig, sa jag och han släppte mig med en suck.
- Slut på det roliga, muttrade han men alla kunde höra honom. TheBeetle såg förvirrat på oss, jag hade helt glömt bort henne.
- De är mina vänner, eller nåt, sa jag och hon nickade förstående. Jag backade undan från Anthony och märkte att han bar en enkel klädsel av läder och tyg. Han hade en läderväst, ett par enkla skinnbyxor, en T-shirt i samma skinntyg som byxorna och ett par läderstövlar. Andrew hade likadana kläder som han.
- Vi tänkte likadant när vi skulle designa vår klädsel...enkelt är bra, överdrivet vill man inte ha, sa Andrew med ett leende och Anthony nickade.
- Allt låter inte bra bara för att det rimmar, sa jag och de suckade.
- Du är verkligen inte lätt att imponera på, sa Anthony och Andrew nickade. Då kom jag på en sak...om två är bättre än en så borde ju fyra vara ännu bättre. Tydligen tänkte TheBeetle samma sak för hon sa:
- Vill ni gå med i vår lilla grupp och döda alla andra? frågade hon och tvillingarna såg tvekande på varandra.
- Vad tycker du kära broder? frågade Andrew med en konstig snobbig röst.
- Jag vet inte broder, de verkar ju vara riktiga vildar, svarade Anthony med samma snobbiga röst och jag suckade. Kunde de inte bara säga ja eller nej som vanligt folk?
- Ja eller nej? sa jag irriterat och de suckade igen.
- Och den smutsige verkar inte ha något sinne för humor, sa Anthony och behöll den snobbiga rösten. Andrew nickade och gjorde en överdriven äcklad min när han såg på mig.
- Visst unga dam, vi går gärna med i er lilla grupp, sa Andrew och såg på TheBeetle, och plötsligt var vi fyra!
Cricket
Tja, dom var ju inte direkt tystlåtna. Inte heller speciellt roliga. Fast om alla tog det här spelet på fullkomligt allvar hade det varit rätt tråkigt antar jag.
Tvillingarna presenterade sig som Anthony och Andrew, jag brydde mig väldigt lite men det var bättre att kalla dem vid namnen än vid nummer.
Anthony var längre och hade en ljusare nyans av blått än Andrew. Andrew såg faktiskt lite mörkare ut, själva intrycket var mörkare. De såg båda precis likadana ut och hade samma kläder, men samtidigt var de så olika att jag såg det på mils avstånd. Ingen av dem verkade vara såna som skulle sätta en kniv i ryggen på en, jag var däremot osäker när det gällde Chris. Bäst att hålla mig borta från henne framöver.
Tillsammans gick vi igenom en mörk gång. Mansrösten deklarerade att två personer till hade dött. Tjejer.
Typiskt.
De två knäppskallarna började dilla om något om min skinande rustning med väsande röster, jag hörde inte ens vad de sa eftersom jag försökte lista ut om hur jag kunde bäst dräpa monstren utan att dela med mig av hälsan. Jag hade omkring fyrahundra i hälsa och fyra liv. Men jag visste hur snabbt man kunde förlora det.
Äh fan, varför inte bara döda dem allesammans? Chris hade låg hälsa och tvillingarna hade inte ens rustning. Även om rustningen gjorde mig långsammare erbjöd den mycket skydd, och det skyddet höjdes tillsammans med hälsan hade jag märkt.
Fast jag blev andfådd av tyngden. Svärdet hjälpte inte mycket heller.
- Vad seg du är! sa Anthony över axeln till mig.
- Eller så går hon bakom oss så hon kan döda oss, misstänkte Andrew.
Jag rynkade pannan åt dem och valde att inte svara. Killarna började göra upp planer igen men Chris' blick dröjde sig noga kvar ett tag. Jag såg hur hennes grepp om armborstet hårdnade.
En pil skulle inte räcka. Medan hon laddade om skulle jag hinna springa iväg eller till och med döda henne, och det skulle ändå inte göra tillräckligt med skada för att jag skulle ens förlora ett liv.
Hon verkade förstå det - eller åtminstone något i den stilen, greppet blev svagt igen och hon vände huvudet framåt.
Underliga vibrationer i marken fick mig att stanna. De andra stannade precis efter, vi såg osäkert på varann och riktade sedan blickarna mot slutet av korridoren, dit vi var på väg. Vibrationerna visade sig vara steg från två av vargmonstren, och båda jagade ... De jagade ...
- MAC!
- Cricket, min kära! DE JAGAR MIG!
Mac sprang otroligt fort, men monstren var nära. Samtidigt drog vi de mest passande vapnen och siktade på monstren ... men Mac hade tydligen situationen under kontroll. Vi såg förvirrat på (jag var åtminstone förvirrad) när Mac kastade sig ner på marken och vände sig över på rygg, hur han riktade två maskingevär mot vargarnas huvuden och sköt ner dem nästan samtidigt.
- Helvete, han är ju bra ... sa någon av tvillingarna.
Vilken hälsa han måste ha nu, tänkte jag. Mac ställde sig långsamt upp med ryggen mot oss.
Då lade jag märke till något konstigt. Man kunde bara ha tre vapen, ett som man hade från början av varje bana och två som man hittade på banan.
Men Mac hade ett automatgevär i varje hand, på ryggen hängde en shotgun och ett armborst, en katana hängde i bältet och två pistoler var instoppade innanför bältet.
Nu visste jag att Mac gjorde något som inte alls var tillåtet i spelet.
Om han bara ville berätta hur han gjorde det ...
- Nämen, är det inte de två clownerna, emoflickan och hon som inte kan använda en eldkastare.
Mac flinade elakt mot mig när han avslutade meningen och riktade vapnen i sina händer mot Chris och tvillingarna. Jag stod mellan dem, osäker på varför Mac skonade mig.
Plötsligt slet Chris fram en av sina knivar och kastade den av all kraft mot Mac. Jag ville först ropa "NEJ", men avbröts av ljudet av metall mot sten. Kniven hade studsat av Mac.
- Energy shield, flinade han. Du sårade mina känslor.
Chris backade utan att yttra ett ord, men den andra kniven var fortfarande i hennes hand.
- Det är emot reglerna att hacka spelet! röt Andrew och tog ett steg närmare Mac.
- Nämen ojdå, sa Mac uttryckslöst.
Han sänkte sina vapen på ett sätt som säkert sänkte killarnas självförtroende, som om kulorna inte var värda dem.
- Ni får leva, mina vänner, det ska bli kul att se er mörda varann i finalen. Om ni kommer så långt vill säga.
Mac började gå förbi oss medan han talade.
- Vilket ...!
Han svängde runt på en häl och höll upp ett finger när han hamnade där jag stod.
- ... jag inte tvivlar på eftersom av alla idioter där ute så har nog ni störst chans att ta er till finalen. Genom samarbete förstås.
Han vände på huvudet och log mot mig. Det var då jag märkte att hans hår nu var mörkblått istället för mörkgrönt som förra gången.
- Lycka till, Cricket.
Och med de orden försvann han mitt framför våra ögon.
________________________________________________________________________________
Hoppas det blev bra! ^^ Blir lite trött på att skriva "förlåt för att" hela tiden, så det så!
Kommentera! :D
//Fjompen<3
Vad tycker ni??? :P Är novellen bra??? XD
KOMMENTERA!!! - -
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^-^
Subscribe to:
Posts (Atom)