Nattens monster- Kapitel 5

Yelda


Jag stirrade skräckslaget på pilen som var riktad mot mig. Jag vädrade och kände lukten av vitlök. Självklart, vem skulle vara så dum och tro att en vanlig pil skulle kunna skada en vampyr?
- Vem är du? väste jag mellan tänderna. Mannen flinade. Hans mörkbruna korta hår var grått på vissa ställen. Hans gråa ögon såg hånfullt på mig.
- Jag är en dräpare, jag dräper sådana som dig, sa han och skrattade kort.
- Och du är Yelda va? Den ena fruktade tvillingen? Min son stötte på din syster härom dagen, hur mår hon? sa han med ett stort flin.
- Hon mår toppen, väste jag utan att slita blicken från pilen. Om han sköt mig med den så skulle jag kunna dö.
- Du hade tur att byrackan räddade dig förra gången, fortsatte han, Är inte vampyrer och varulvar fiender? Jag nickade stelt, vampyrer och varulvar var egentligen fiender. Hur Wolfram och de andra lyckades bli våra vänner, det förstod jag inte.
- Varför räddade han dig då? frågade han nyfiket. Plötsligt fick jag syn på ett par guldgula ögon bakom mannen i mörkret. Jag förstod genast vem det var, men jag visade inte att jag hade sett något.
- Jag vet faktiskt inte, sa jag sannerligen. Mannen såg förvånat på mig. Ett dovt morrande fick honom att vända sig om. Jag såg min chans och sprang. 'Vad håller jag på med? Varför flyr jag från en människa för' tänkte jag irriterat, men jag kunde inte stanna. Benen vägrade lyda mig. Jag sprang ohejdbar genom skogen. Jag struntade i grenarna som rev upp mina kläder. 'Varför flyr jag?'.
 Tillslut så fick jag äntligen mina ben att stanna, men då hade jag redan sprungit några kilometer. Jag stannade och stirrade tomt framför mig. 'Varför sprang jag?'.
- Är du okej? frågade en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg tomt på Wolfram.
- Bara bra, sa jag uttryckslöst. Far skulle bli så besviken om han visste vad som just hände. En varulv fick lov att rädda mig, och jag hade flytt från en människa. En människa. Jag skulle inte fly från människor, de skulle fly från mig. Jag var den som skrämde dem, det var inte dem som skrämde mig.
- Jag flydde, mumlade jag och föll ner på knä. Sanningen kändes som ett knytnävsslag i magen.
- Jag fattar inte att jag flydde från en smutsig liten människa, röt jag ilsket, och grävde in mina fingrar i mitt hår. Wolfram sa inget, han bara stod där och såg på mig.
- En människa, min mat, fick mig att fly, röt jag. Hatet mot mig själv växte. Om de andra skulle få veta så skulle jag bli utskrattad av hela klanen.
- Varför flydde jag? sa jag hjälplöst och såg på Wolfram, Varför?.
- Du följde din instinkt, sa han och satte sig på knä framför mig.
- Min instinkt har aldrig sagt åt mig att fly förut, mumlade jag och lät händerna falla till marken. Om jag skulle ha varit människa så skulle jag förmodligen ha gråtit vid det här laget, men allt jag kände var min besvikelse som gnagde inom mig. Inga tårar bildades i mina ögon, inget snyftande.
- Du skulle ha dött om du hade stannat kvar, den där människan är en dräpare, han vet vad han gör och skulle lätt kunna döda både dig och mig, sa han och lade en hand på min axel.
- Varför räddade du mig? frågade jag och slog bort hans hand.
- Jag måste gå, klarar du dig hem själv? sa han och struntade fullkomligt i min fråga. Han ställde sig up utan att vänta på mitt svar. Jag reste mig upp samtidigt och tog tag i hans arm.
- Varför räddade du mig? frågade jag och mötte hans skrämda blick. Han sa inget utan slet sig loss från mitt grepp. Han vände sig om och började gå.
- Stanna, befallde jag och han stannade.
- Du har ingen kontroll över mig Yelda, sa han och började gå igen.
- Svara på min fråga, röt jag, men han struntade i mig och försvann mellan träden. 'Jag ställer så många frågor, men jag får aldrig några svar' tänkte jag irriterat och började gå mot borgen.

När jag kom in var alla vampyrer samlade i den stora salen. Lillith stor bredvid far i mitten av den stora mattan.
- Yelda, kom här, ropade far när han fick syn på mig. Jag gick skakigt fram till honom och ställde mig på hans vänstra sida, Lillith stod på hans högra.
- Jag vill meddela att den årliga vampyrbalen kommer hållas här i år, sa han och hans mörka röst ekeade mellan väggarna. Alla såg förväntansfullt på honom.
- Den kommer hållas som vanligt under årets längsta natt som är om tre nätter, fortsatte han. 'Tre nätter? Får vi reda på det nu? Tre dagar innan?' tänkte jag förvånat. Den årliga vampyrbalen hölls varje år på årets längsta natt. Klanerna turades om att hålla balen i sin borg, eller vart de nu bodde. Nu var det vist vår tur.
- Alla ska hjälpa till att samla in blodet som behövs, beordrade far och alla nickade för att visa att de förstod.
- Vi börjar samla nästa natt, sa far med en ton som talade om att han var klar. Genast började alla prata glatt med varandra om den kommande balen. Far försvann in i sin sovsal utan en enda blick på oss.
- Vad har du gjort då? frågade jag Lillith misstänksamt.
- Inget speciellt, jagat, sa hon och ryckte på axlarna. Hon vände sig om och började gå mot vår sovsal. Jag hade stor lust att följa efter henne men Eldin ropade på mig från de röda sofforna. Jag suckade och gick till dem.
- Hur har din jakt gått då? frågade Eldin och klappade på platsen bredvid sig.
- För det första, jag är ingen hund, sa jag med ett leende och satte mig ner på platsen han hade klappat på. Han flinade åt mig.
- För det andra, ja min jakt gick bra, tur nog så var jag en bra lögnare. Visst hade jag fått tag på mat enkelt, men mannen med manteln var väl inte så bra? Eller?
- Och hur gick det för er då? frågade jag och såg på dem.
- Det gick så bra det bara kunde gå, sa Tea och slog ut med armarna.
- Var inte så överdriven nu Tea, sa Laila som satt bredvid henne. Teas ena arm skymde hennes ögon så hon slog irriterat bort den.
- Vadå? Det är ju sant, sa Tea och lade armarna i kors över bröstet.
- Ja men du ska alltid göra så överdrivna rörelser när du berättar, var inte så dramatiskt, sa Laila irriterat.
- Jag tycker att dramatiken klär henne, om hon inte skulle vara så dramatiskt så skulle hon inte vara Tea, sa jag med ett flin.
- Jag håller med Yelda, sa Eldin och pekade på mig med tummen. Tea räckte ut tungan åt den irriterande Laila. Alla började skratta, även Laila som insåg hur korkat allting måste ha sett ut.
- Så vad tycker ni om att balen ska hållas här i år? frågade Laila när alla hade tystnat.
- Åh vad jag längtar, jag älskar baler, sa Tea och fick en drömmande blick.
- Jag med, sa Laila och fick samma drömmande ögon. När de äntligen kom tillbaka till nuet såg de frågande på mig. Jag höjde på ena ögonbrnet.
- Vad? frågade jag.
- Längtar du? frågade Laila som om hon pratade med ett småbarn.
- Jag antar det, sa jag och ryckte på axlarna. Både Tea och Laila suckade.
- Vad är det nu då? frågade jag irriterat.
- Varför hatar du den årliga vampyrbalen? frågade Tea allvarligt.
- Jag gillar bara inte de andra klanerna, jag gillar själva balen, inte gästerna, muttrade jag.
- Men vi kommer ju vara där, och nu är vi på hemmaplan, sa Eldin med ett leende.
- Ja, det kommer väl bli rätt kul, sa jag och kunde inte låta bli att le tillbaka.

Jag satt i min kista och betraktade min syster som satt och läste en bok vis sitt skrivbord. Hon måste ha känt min blick för hon slet blicken från boken och såg frågande på mig.
- Vart var du idag? frågade jag misstänksamt.
- Som jag sa, jag jagade, bokstaverade hon.
- Jag är inte korkad Lillith, jag vet att något har hänt, sa jag med ett flin. Hon blängde bara på mig och lade sig ner i sin kista.
- Goddag, muttrade hon och kistan stängdes.
- Jag kommer få reda på det förr eller senare, sa jag, och jag var säker på att hon hörde mig trots att hon inte visade något tecken på det. Jag flinade och lade mig ner med armarna i kors över bröstet i kistan. Ärligt talat så vet jag inte varför alla lägger armarna i kors över bröstet. Det är verkligen inte bekvämt och har egentligen ingen funktion alls. Jag tvekade med lade sedan ner ena armen så att den låg rakt. 'Mycket bekvämare' tänkte jag. Jag lade mig på sidan med händerna under kinden. 'Ännu bekvämare' tänkte jag med ett leende.
- Lillith har du testat att ligga på sidan? Det är så mycket bekvämare, sa jag och Lilliths kista öppnades genast.
- Jag vet, jag sover alltid så, sa hon och såg roat på mig.
- Varför har du inte sagt något? frågade jag irriterat.
- Jag trodde att du ville behålla traditionerna och ligga på rygg med armarna i kors över bröstet, sa hon och lade sig ner igen.
- Goddag, sa hon och hennes kista stängdes åter igen. Jag suckade.
- Goddag, mumlade jag och även min kista stängdes.



Lillith




Bal. Igen. Gud vad jag hatade balen, speciellt när far tvingade oss att ha på oss avslöjande kläder för att se bra ut. Han ville inte att vi skulle hitta en make, utan han ville visa upp sina döttrar.
Ledaren i den vackra vampyrklanen ville skryta om vilka vackra döttrar han hade.
Far hatade mig för att jag alltid hade mitt hår så kort och tilltufsat och han trodde nog att jag gjorde det så speciellt för att reta honom.
   Han hade fel. Jag hade inga såna avsikter, jag hade mitt hår så för att det var bekvämare och mycket lättare. Man kände sig fri. Jag hade haft håret längre än Yeldas, men vid tio års ålder klippte jag av det.
Yelda och far var emot det, men mor sa att jag själv bestämde hur jag ville se ut. Och det hade bidragit till skapandet av min personlighet.
   Jag förstod att det skulle verka dumt av mig att besöka Stephan igen. Så när det var natt igen och alla försvann ut för att jaga (jag sa åt Yelda att jag skulle komma senare), tog jag med mina böcker till biblioteket och satte mig allra längst in bakom alla hyllor. Det var hit Eldin och Laila brukade komma för att kyssas, men det störde inte mig. Jag skulle gärna ha berättat det för Yelda, fast hon verkade inte så intresserad av Eldin så jag lät det vara.
Jag tog fram några papper ur boken och började skissa något. Först tror jag det var en sorts fågel, sedan vår familjs vapen. Nej, det var tråkigt. Jag skrotade teckningarna och började istället rita något helt annat.
   Stephans ögon. Tänk om han och hans far var därute och slogs? Jag tvivlade på att Yelda skulle ta skada, men jag kände ändå att jag blev lite orolig. Samtidigt som jag blev orolig för Stephan. Fast varför?
Han betydde ju inget! Eller hur? En människa, en dräpare som var tränad till att döda såna som mig.
   Jag ritade inte längre bara hans ögon, ett ansikte började ta form. Hoppas ingen skulle se det här. Vad skulle far tycka? Man kunde utan svårigheter se att Stephan var en människa på den här teckningen, även om han var vacker och samtidigt mystiskt.
Jag kunde inte bedöma mitt eget konstverk, kanske hade jag lyckats fånga Stephans lugna ansiktsuttryck ...
Kanske inte.


Några teckningar senare hörde jag Yeldas röst ropa på mig. De var tillbaka från jakten.
  - Du sa att du skulle komma senare! klagade Yelda och damp ner bredvid mig på golvet då hon fick syn på mig.
(Självklart hade jag gömt teckningarna i min bok innan hon hade kommit in.)
   - Förlåt jag ... började jag men hon avbröt.
   - Här. Jag tog med åt dig, vill inte direkt att du ska dö.
Hon räckte mig en flaska färskt blod. Det skulle räcka i några dagar om jag sparade. En vampyr kunde "överleva" utan blod i några veckor. Varför skulle de jaga varje dag? Jag hade inte känt av någon törst än, förstod inte varför Yelda oroade sig. Men jag tog emot flaskan och tackade.
   - Vi samlade blod till balen, hoppas det inte blir äckligt innan balen, fnissade Yelda ondskefullt.
Hon skulle nog gilla idén att ta ännu mera blod från folk bara för kul
   - Vad har du gjort då, ensamvarg?
Så fort Yelda sa det tystnade hon plötsligt och såg generat bort. Vad var det som var så underligt med den meningen?
Hon hostade till, såg sedan tillbaka på mig med osäker blick och sa:
   - Du vet Wolfram ...?
   - Ja?
   - Ni är väl vänner va?
   - Jaaa? sa jag menande så att hon skulle komma fram till saken.
   - Är han okej? Du gillar honom va?
   - Han är ... helt okej. Och nej, jag gillar inte honom på det viset som jag tror att du menar. Hurså?
Jag log ett stort leende som fick Yelda att slå till mig på armen. Hon brukade väl inte gilla Wolfram? Förstod inte varför hon var så intresserad nu. Men hon hade sina hemligheter. Precis som jag har mina, tänkte jag och tryckte boken med teckningarna mot bröstet.
   - Äsch, han är bara jättekonstig på sistone. Vi har aldrig pratar förr, men nu -...
   - Yelda! Lillith!
Laila rusade fram till oss, ögonen var uppspärrade och hon verkade panikslagen.
   - Dräparna dödade tre av oss!
_______________________________________________________________________________


Yepp nu har några dött....tänkte att vi borde visa att dräparna faktiskt kan döda vampyrer XD
 Jag hoppas att ni gillade det!!! :P Eftersom ingen kommenterade så valde vi att lägga ut kapitlen ändå!!! Kommentera gärna, vi skulle bli ENORMT GLADA om ni KOMMENTERADE!!! -.-'
Hare brae!!! ^vv^
//Bokberoende