Jag vill dö som en gamer- Kapitel 36

Chris


Jag satt och betraktade Crickets och Macs konstiga samtal...jag hade ingen aning om vad de sa...men de verkade oense om något. Plötsligt gick Mac och Cricket satte sig igen...jaha?
 Jag funderade på om jag skulle gå fram och prata med henne...men jag bestämde mig för att lämna matsalen istället. Jag orkade inte prata med någon just nu.
 Efter att jag hade lämnat brickan med disken i hyllan gick jag ut i korridoren och funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde ju gå till mitt rum...eller söka upp Anthony och försöka bli sams. Egentligen var det inte så konstigt att vi bråkade...allt hade gått väldigt snabbt. Tro det eller ej, men vi hade bara varit här i ungefär en vecka nu. Ärligt talat så kände jag inte Anthony...jag visste inte vad han tyckte om att göra (förutom att spela tvspel då) eller något annat om honom...inte så konstigt att jag inte kunde komma på något annat att kalla honom än irriterande...för den irriterande Anthony var den enda jag kände. Jag hade sett en vänlig sida av honom också som kunde dyka upp lite då och då...men...jag visste inte vem Anthony var.
 Jag vaknade plötsligt ur mina tankar och märkte att jag var i den östra delen av byggnaden...den förbjudna delen. Sist jag var här hade jag slagit ner en hel del spelskapare och skrivit ut en karta åt Andrew...jag visste inte riktigt vad han skulle använda den till.
 Jag stod kvar och funderade...skulle jag våga? Jag menar...jag låg ju faktiskt redan i trubbel, och jag ville verkligen veta vad de hade för sig.
  Jag skakade av mig rädslan och började försiktigt gå genom korridoren. Min nyfikenhet ledde mig till en korridor åt höger, men jag höll hela tiden utkik för spelskapare. Jag ville inte behöva slåss mot dem igen.
 Jag gick fram till en dörr som verkade intressant och försökte öppna den, men den var låst. De hade tydligen lärt sig av sina misstag och höjt säkerheten här.
 Jag suckade och försökte med nästa dörr, men den var också låst. Nästa med och den efter det och den efter det...alla var låsta!
 Jag såg irriterat på dörrarna. Det var bara dem som hindrade mig från att lösa det här...de hånade mig med sina lås och det faktum att om jag slog sönder dem skulle jag bli upptäckt.
 Jag gick tillbaka mot mitt rum. Jag kunde omöjligt hitta något här.
När jag kom runt hörnet kunde jag plötsligt höra snabba steg. Vem det än var så verkade den här personen ha väldigt bråttom. Jag backade genast in bakom hörnet för att inte synas och kikade försiktigt fram. Till min förvåning och förskräckelse såg jag att det var en tjej. Det var en från den förra leveln...den som Cricket hade försökt döda. Varför var hon här?
 Hon såg väldigt panikslagen ut och verkade inte veta vart hon skulle eller vart hon var. Hon...hon grät?
Fler snabba steg hördes bakom henne och två beväpnade spelskapare dök upp runt hörnet. Tjejen märkte dem och försökte panikslaget springa ifrån dem, men den ena spelskaparen höjde sin pistol och avfyrade ett skott. Tjejen sjönk gråtande ihop på golvet med ett blödande sår i benet.
 Plötsligt mötte hon min blick och jag ryckte till. Hon såg bedjande på mig, men jag stod bara kvar och bevittnade hur spelskaparna sprang fram till henne. Det fanns inget jag kunde göra...än.
 Det sista jag såg av henne var hur spelskaparna släpade iväg henne och försvann tillbaka runt hörnet.
Vad i helvette var det som hände? Den där förloraren verkade ha haft mycket mer känslor än den där konstiga Jane som jag hade stött på tidigare...nummer 27.

Jag sprang genast mot Anthonys rum, för jag kunde inte minnas vart Andrews rum låg. Det kanske var dumt av mig att springa till honom ...eller ens någon av dem, Anthony hatade mig och Andrew var ett åskmoln.
 Anthonys rum råkade ligga i närheten och jag kom snabbt fram. Tittarna skulle antagligen tro att jag plötsligt hade insett att jag måste säga förlåt till honom, och därför sprungit så snabbt jag kunde till hans rum och knackat på dörren.
 Jag hörde att han närmade sig dörren, men så försvann ljuden av hans steg ...varför hade han stannat? Ville han inte öppna? Visste han att det var jag?
 - Anthony öppna jag måste prata med dig, sa jag så stadigt jag kunde, och när han inte svarade eller öppnade knackade jag en gång till, men hårdare den här gången.
 - Jag är allvarlig Anthony, det är väldigt viktigt! sa jag högre men jag lät fortfarande skärrad. Jag hörde att han rörde på sig och dörren öppnades långsamt. Han mötte kallt min blick och jag ville se ner i golvet, men jag höll blicken stadig och glodde in i hans ögon.
 - Får jag komma in? frågade jag osäkert och han nickade kort och gick undan så att jag kunde kliva in i rummet.
Jag kände att jag inte kunde hålla blicken fäst vid honom längre och sänkte blicken till golvet.
 Jag stannade i mitten av rummet och vände mig om när jag hörde att han stängde dörren.
- Minns du den gången då jag kom och sa att jag hade sett en förlorare? frågade jag och han nickade.
 - Jag har sett en igen..., fortsatte jag och hans kalla blick försvann genast och ersattes av förvåning, men sedan oro.
 - Vartdå? frågade han och jag fick nästan lust att le när han äntligen pratade med mig.
- I den östra delen av byggnaden, hon kom springande genom korridoren med två spelskapare efter sig, hon...hon grät och ramlade när spelskaparna sköt henne i benet...de släpade iväg henne igen, Anthony, hon var inte alls som den där kalla Jane jag hade stött på. Jane var kall mot mig innan, men den riktiga Jane skulle i alla fall ha kommenterat mitt rufsiga hår eller min smutsiga kappa, sa jag och kände att paniken växte inom mig.
 - Sköt de henne? frågade han förvånat och jag nickade.
- De gör något med förlorarna...något hemskt! Annars skulle hon aldrig gråta så där!, sa jag allvarligt och kände mig så fruktansvärt skamsen för att jag inte hade hjälpt henne när hon hade sett på mig. Hon hade sett så skräckslagen ut...varför hjälpte jag henne inte?
 - Jag kunde ha hjälpt henne, sa jag tyst och fick lust att sätta mig ner på golvet och bara försvinna. Jag ville hem, hem till den mörka hålan, hem till den hemska skolan med robotarna och Erik. Det var bättre än det här. Jag saknade min irriterande, idiot till bror, min mor som inte märkte hur dåligt jag mådde, men alltid ändå försökte hjälpa oss så gott hon kunde, jag ville hem till min tv. Jag ville inte vara kvar här längre, spel där man satt utanför tvn med en kontroll i handen var bättre än det här!
  - Förlåt Anthony, sa jag skamset och såg ner på golvet igen. Han svarade inte, han stod bara där och såg på mig.
 - Men du kan inte bara skylla på mig. Jag vet inget om dig, jag känner dig knappt. Det ända jag vet är att du kan vara väldigt irriterande, du tycker om att retas och att spela tvspel...hur ska jag kunna kalla dig för något annat än det jag vet?, fortsatte jag sedan och tvingade mig själv att möta hans blick.
 - Du har nog rätt, sa han med en suck.
- Vänner? frågade jag och räckte fram handen. Han tvekade men tog sedan tag i den med ett litet leende.
 - Visst, vänner, bekräftade han och jag log tillbaka.
Då var det problemet löst, nu behövde jag bara ta reda på vad Andrew ville att Anthony skulle berätta för mig...


Cricket


Jag underhöll mig själv med att läsa ännu mer urkorkad fanfiction om mig och Mac, alltmer road då det dom skrev inte alls överstämde med verkligheten. Jag och Mac hade faktiskt känt varann i knappt en vecka, var fick de alla de här idéerna ifrån?
Å andra sidan verkade saker och ting gå rätt snabbt mellan Anthony och Chris, så det var inte förvånande att man trodde samma sak om mig och Mac.
Fast jag tänkte inte börja dejta någon jag knappt kände. Det var emot mina standard.
   Inte för att jag tyckte att Chris var en slampa eller något (som sagt, man kan inte veta eftersom jag bara känt henne i någon vecka) men det var inte min stil bara.
Jag fick ont i ryggen av att sitta lutad mot väggen med datorn i knäet så jag bestämde mig för att gå upp och ta en liten promenad. Kanske gå ut ur själva stället också, behövde lite frisk regnig London-luft.
Jag öppnade dörren och fick precis syn på Chris som gick förbi. Hon stannade genast och gav mig en orolig blick.
   - Vad? frågade jag.
   - Jag måste nog prata med dig. Det har hänt en grej.
Jag nickade och lät henne komma in i mitt lilla rum, satte mig på sängkanten medan hon stod med ryggen mot dörren.
Gud, hur gick hon runt med allt hår omkring sig, var det inte jobbigt? Jag skulle i alla fall aldrig stå ut med det.
   - Jag minns inte vad hon heter, men jag tror hon var typ din kompis? Ni går ... öh, gick i samma skola tror jag.
   - Annie? frågade jag.
Chris nickade.
   - Jag såg henne nyss. Hon såg skrämd ut, som om hon försökte rymma.
   - Är hon fortfarande här?! utbrast jag förvirrat men Chris hyssjade genast åt mig och jag sänkte ljudnivån.
   - De slog ner henne. Sköt henne ... i benet, avslutade Chris med bestämd blick även om hennes röst var en aning ostadig.
   - Bullshit, fick jag fram, även om jag inte fattade varför hon skulle skämta om något sånt.
Chris skakade på huvudet och sa att det hon sa var sant, att Annie (hon trodde det var hon i alla fall) som hade blivit skjuten och bortsläpad, att hon verkade ha försökt komma undan från något och att hon inte var som den där robotaktiga flickan hon sett innan.
   Fan. Det här var allvarligt. Jag satt tyst kvar på sängen, blicken sänkt mot mina händer. Chris lämnade rummet under tystnad och stängde dörren efter sig, lämnade mig ensam.
De sköt barn ... Varför? Vad fan ville de här sjuka människorna åstadkomma? Hur trodde de att de skulle komma undan med det här?
Och resten av dem som vi fem hade dödat ... Var de också döda nu?
Skulle vi fem också dö?
Det fanns ingen tid att grubbla mer. Vi måste göra något åt det här ...

_________________________________________________________________________
*inga kommentarer* *skäms i ett hörn*
//Fjompen:(
 
Så ett långt från mig och ett lite kortare från Fjompen!!! :P
 KOMMENTERA GÄRNA!!! xD
Hare gött!!! :)
 //Bokberoende xD

Jag vill dö som en gamer- Kapitel 35

Chris




Nästa dag vaknade jag efter en lång natt med hemska drömmar. Jag och Anthony bråkade, Andrew var sur och jag sårade Anthony...vänta lite...det hände faktiskt. Det var ingen dröm! Jag stönade och begravde ansiktet i kudden. Varför fick det inte vara en dröm?
 Jag rullade över på rygg och satte mig upp i sängen. Vad skulle jag göra nu? Jag kanske kunde försöka prata med Andrew om det...han kanske visste vad jag kunde göra, han var ju den smarta av oss!
 Jag klev ur sängen och tog upp mina kläder från golvet. Jag insåg då att det kunde vara dags att byta...jag hade haft dem i flera dagar nu.
 Jag gick fram till min svarta resväska och öppnade den. Allt låg knöligt inkastat i den och jag fick gräva fram en svart T-shirt med Judas Priest på ryggen. Jag hade inte haft den på länge. Jag hittade även ett par mörka jeans som jag hade haft i nåt år nu...men de passade fortfarande. De var lite slitna...men de gick ändå att bära.
 Jag drog av mig pyjamasen och satte på mig de nya kläderna och gick in i det lilla badrummet. Borsten hade jag lämnat hemma...jag skulle ju ändå inte ha använt den.
 Efter att ha borstat tänderna och gått på toa tog jag på mig min vanliga svarta kappa och lämnade rummet.
Jag gick mot matsalen, det kunde vara bra att äta lite frukost först.
 Matsalen var tom när jag klev in i det stora vita rummet. Tvillingarna syntes inte till...bra då behövde jag inte tänka på om jag skulle sätta mig hos dem eller inte.
 Jag tog en bricka och en tallrik. Sedan gjorde jag två smörgåsar och tog ett glas mjölk innan jag satte mig ner vid ett av de runda borden och började äta.
 Jag såg upp mot ingången för att se om tvillingarna skulle dyka upp. Jag kom plötsligt ihåg att vi bara var fem nu! Det var bara jag, Tvillingarna, Cricket och Mac! Vad skulle vi göra nu? Något skumt var ju på gång här...hur skulle vi lösa det här? Det var så mycket vi behövde prata om. Vi kunde inte bråka nu! Inte nu när vi hade så många andra problem att fixa.
 Den första som dök upp i rummet var Mac. Han ignorerade mig, vilket jag blev glad över, och satte sig vid ett bord borta i hörnet.
 Den andra var Cricket som bestämde sig för att sätta sig hos Mac. Tillslut kom i alla fall en av tvillingarna...jag visste inte riktigt vem av dem det var på det här avståndet, men när han kom närmare såg jag att det var Andrew. Till min lycka satte han sig ner mittemot mig med sin bricka och tog en tugga av sin macka. Han verkade inte vara på så bra humör men han satte sig i alla fall här...vilket betydde att han i alla fall inte hatade mig.
 Fast när Anthony kom ignorerade han min blick och satte sig ensam vid ett bord så långt ifrån mig han kunde komma.
 - Har ni bråkat? frågade Andrew och såg förvirrat på Anthony och sedan mig. Jag nickade och tog en tugga av mackan. Min oro syntes antagligen igenom min mask.
 - Om vadå? frågade han och jag suckade.
- Han blev arg när jag kallade honom för irriterande, sa jag och såg upp från min tallrik och mötte hans blick.
 - Ja du gör det väldigt ofta, sa han menande och jag såg irriterat på honom.
- Jag visste inte att han verkligen tog så illa upp...jag ville inte att han skulle bli sårad...jag bara..., sa jag högt men jag märkte inte hur högt jag faktiskt hade pratat. Mac slängde en snabb blick på mig och Cricket såg frågande ut. Anthony hade visst också hört för han såg också på mig, men så fort jag mötte hans blick undvek han min och lämnade rummet.
 - Prata med honom! sa Andrew allvarligt och tog sin bricka och ställde sig upp. Jag suckade och han log snabbt.
 - Varför är du på så dåligt humör förresten? frågade jag snabbt innan han hann gå härifrån.
- Det är något Anthony borde berätta för dig...inte jag..., sa han allvarligt och jag såg förvirrat på honom, men han ignorerade min förvirrade blick och även han lämnade rummet. Hade det här något att göra med det lilla bråket han och Anthony hade innan vi skickades in i spelet? Vad var det Anthony borde berätta för mig?
 Det kanske var bäst att jag fixade det här problemet först innan jag försökte med nästa...jag ville inte vara osams med Anthony...


Cricket


Mac tittade konstigt på mig när jag satte mig ner vid hans bord.
   - Jag? sa han. Inte Chris?
Hans frågor var för outvecklade för att jag skulle ge honom ett svar, så jag tog bara loss sugröret från juice-förpackningen och stack det genom hålet för att komma åt päronjuicen.
   - Varför satte du dig inte med henne? envisades Mac och nickade mot Chris.
   - Varför satte inte du dig med henne? motfrågade jag.
Mac fnös som om det var uppenbart och drack en klunk mjölk. Han svarade bara efter att ha slickat bort mjölkmustaschen.
   - Varför skulle jag? Jag känner inte henne.
   - Inte jag heller.
   - Du känner ju inte mig heller.
Jag ignorerade hans underliga, nästan förföriska tonfall och åt bara kanelbullen som skulle föreställa frukost. Fasen också, hans knä nuddade mitt under bordet. Det gjorde det inte för några sekunder sedan. Jag satte mig irriterat rakare i stolen för att ta bort kontakten mellan våra ben, vilket han verkade märka för han drog undan sitt ben också.
   - Vad var det du försökte säga igår, när du låste in dig på mitt rum? fnös jag när jag mindes det.
   - Angående? sa han.
   - Det där om att du ...
Ojdå, jag kunde ju inte säga det när det fanns en massa kameror överallt. Det skulle ta död på vår "förbjudna kärlek".
Jag vickade lite på fingrarna åt honom att komma närmare och han lutade sig mot mig med örat förberett för min viskning.
   - ... är singel. Jag vet inte riktigt vad du ville få fram med det, väste jag och täckte för munnen som småbarn gjorde när de viskade.
   - Åh det-, började han nonchalant men Chris plötsliga rop avbröt honom och jag tittade frustrerat bort mot  hennes bord.
   - Jag visste inte att han verkligen tog så illa upp! Jag ville inte att han skulle bli sårad, jag bara ...
Hon avbröt sig när hon fattade att hon hade pratat för högt och sänkte blicken. Jag vände mig åter mot Mac, även när situationer var potentiellt livshotande hade vi tonåringar tid för relationsproblem. Jag hade aldrig trott jag skulle sjunka till denna nivå.
Fast jag hade en knäpp känsla i bröstet varje gång jag tittade på Mac, och jag förstod uppgivet att det var attraktion. Jag visste att du hade en ohälsosam besatthet av fuskare och knäppgökar, Cricket ...
   - Jag tänkte bara utifall ... dueeh ... typ ...
Han ryckte på axlarna flera gånger med ett misslyckat försök till en komiskt nonchalant min för att dölja sin osäkerhet, hans stammande tillsammans med en liten rodnad avslöjade honom alltför väl.
   - Asså, jag tänkte bara säga det. Så du inte skulle bli arg på mig om du fick reda på sanningen sen för du ... du verkar inte som någon som ... öh, gillar när man ljuger för dom. Elle' nåt.
   - Jasså? sa jag sarkastiskt. Ja, det har du ju rätt i, Casanova. Med dina raggninstekniker tvivlar jag på att du någonsin haft en flickvän ...
   - HEY. Försök inte dra för tidiga slutsatser! sa han och pekade varnande på mig.
Jag flinade bara elakt mot honom och fortsatte att reta honom.
   - Eller så är alla dina ex-flickvänner fiktiva, som Cortana eller Amy Pond ...
   - Stanna utanför mitt liv tills du är en del utav det okej? Och du är inte det!
Ett uppenbart och väldigt opassande "än" hängde i luften mellan oss och jag försökte att andas normalt. Vad var det som orsakade min snabba puls undrar du? Jo, jag blev alltid nervös när jag bråkade med folk och Mac satt alldeles för nära mig. Plus att konversationen höll på att göra mig galen.
   - Jag ska nog dra nu, mumlade jag och tänkte ställa mig upp, men Mac tog tag i min handled och såg på mig med bekymrad min.
   - Du har ju inte ätit. Ska du svälta dig själv bara för att jag sitter bredvid?
   - Allt handlar inte om dig macho, skrattade jag hånfullt. Jag måste säga att en väldigt liten del handlar om dig.
   - Det är en lögn och det vet du.
Jag glodde förvånat på hans vänliga men samtidigt hemlighetsfulla flin och slet åt mig handen.
   - Nej vänta! Stanna och ät, dumskalle, jag drar.
Han ställde sig upp och tog upp sin bricka. Jag vågade inte ens se honom i ansiktet för jag kände att det var rött av skam. Jag ville inte vara beroende av honom, fast jag kände att jag måste vara lite för mig själv nu. Och äta.
   - Jag är ändå så fet, jag kan hoppa över en frukost.
Jag såg på hans självklart platta mage och var nära att ge honom en ironisk blick. Men så stack han, utan några flera ord.

___________________________________________________________________________

Yep, Fjompen har fått slut på inspiration och skriver nu sappy romance xD Hoppas det är okej med dig som läser :3
//Fjompen<3



 Ja...ett kapitel till er...blev det bra??? Vet inte riktigt vad jag ska skriva här...hm...
Hare gött!?! XD
 //Bokberoende ^^