Jag vill dö som en gamer- Kapitel 6

Chris


Efter ett tag började bussen stinka...tydligen hade någon idiot en rutten banan i sin väska och den strålande varma solen värmde upp den svarta bussen, och förvandlade den till en bastu. Värmen fick lukten från bananen att bli ännu värre.
- Åååå vad är det som luktar? sa en röst från några säten bakom mig. Det var den där Barclay.
- Det är säkert den där smutsiga tjejen, snäste en annan röst.
- Ja hon har säkert inte duschat på flera veckor, sa Jone Barclay hånfullt...eller var det June? Något på J i alla fall...jag var inte helt säker så hon fick heta Barclay! Den där andra tjejen skrattade högt och Barclay stämde in. Båda var elaka och såg ut som slampor...jag hatade dem! Den där smutsiga tjejen var jag, det visste jag. Jag försökte ignorera dem och tänka på att jag lätt kunde slå dem.
- Bry dig inte om dem, sa en röst bredvid mig och jag ryckte förskräckt till. Bredvid mig satt Andrew och blängde på de två skrattande tjejerna.
- Vi är ju typ fiender...vi skulle ju inte prata mer med varandra, sa jag förvirrat och han såg på mig istället.
- Glöm det, det är ju inte så att vi kommer döda varandra på riktigt. Vänner kan också tävla mot varandra, jag och min bror gör ju det, sa han och pekade på Anthony som satt i ett säte en bit bort med sin dator i knäet.
- Men ska inte ni dela på pengarna om en av er vinner? frågade jag och höjde på ena ögonbrynet.
- Nej...jag vill använda dem till att resa jorden runt...han vill spendera dem på utbildning, sa han och uttalade de sista orden som om hans bror var dum i huvudet.
- Utbildning är ju bra, sa jag och han himlade med ögonen.
- Kanske det...men min dröm har alltid varit att resa runt i världen, sa han med ett leende.
- Och vad är din dröm då drömmartjejen, sa han och jag suckade. Det var ju samma dröm som han hade...jag ville se mer än den mörka gatan jag bodde på.
- Samma som din, sa jag och han log större.
- Då har vi något gemensamt, sa han och jag log svagt tillbaka.
- Förresten vem av dem är du? Jag kan ha blandat ihop er, sa jag och pekade menande på han och sedan på hans bror. Jag var faktiskt inte helt säker på om det verkligen var Andrew som satt bredvid mig.
- Vem tror du att jag är? frågade han med ett flin och jag suckade.
- Sist hade Anthony en dator i knäet så jag antar att det är han som sitter med den nu också...så då borde du vara Andrew, sa jag frågande.
- Nej du har fel, jag är Anthony, jag lät bara min bror låna datorn, sa han med ett flin.
- Skit också...jag som trodde att jag hade rätt, suckade jag.
- Alla har svårt att se skillnad på oss i början. Var inte orolig, efter ett tag när du har kallat mig för Andrew och Andrew för Anthony några gånger så kommer du lära dig, sa han med ett leende.
- Vem av er är äldst? frågade jag nyfiket och med tanke på att han suckade så räknade jag ut svaret redan innan han hann säga något.
- Andrew är en minut äldre än mig..., suckade han och såg sedan frågande på mig.
- Vad? sa jag förvirrat.
- Hur gammal är du? frågade han som svar på min förvirrade blick.
- Jag är sexton...och du? sa jag frågande.
- Jag är arton, sa han...alltså ett år yngre än min bror. Fast han var yngre så verkade han mycket mer mogen än Gabriel.
- Min bror är nitton...men du verkar mycket äldre än honom, sa jag och han såg undrande på mig och flinade svagt.
- Varför verkar jag äldre? Är jag gråhårig?, frågade han med spelad oro och förde förskräckt handen till året.
- Jag menar att du verkar mer mogen...Gabriel sitter bara framför min tv hela dagarna och sover på soffan...och så beter han sig som om han vore tio, sa jag och han flinade.
- Många säger att jag beter mig som om jag vore nio...så jag tror inte att jag är mognare än din bror, sa han och jag suckade.
- Det är nog bara för att han är din bror som du tänker så, sa han allvarligt.
- Ibland känns det som om han inte bryr sig om mig, mumlade jag och ångrade genast att jag hade sagt det. Vad var det jag höll på med? "Snälla säg att han inte hörde vad jag sa" tänkte jag bedjande och stirrade ut genom fönstret.
- Varför? frågade han ,till min förskräckelse, oroligt. Jag suckade.
- Glöm att jag sa så, sa jag utan att se på honom. Han verkade förstå att det var för personligt för att prata om, för han började genast prata om det kommande testet. Testet var ett bra samtalsämne under resten av resan. Tydligen var han lika nyfiken som jag. Efter ett tag dök Andrew också upp och vi klämde ihop oss så att han okså kunde sätta sig. Vi pratade om testet ända tills jag märkte att bussen stannade.
- Vi ska ta tunnelbanan resten av vägen, sa en röst i högtalarna. Så vi tog våra väskor och klev av bussen ut i den stekande solen. Game over snubben tog oss ner under jord där vi gick in i en tom vagn. Jag satte mig först för mig själv men tvillingarna satte sig i sätena framför mig och vände sig om så att de kunde se mig. Vi hamnade i en diskussion om vilket pålägg till mackan som var godast...hur gick det till? (Salami vann förresten).

*

Efter ett tag blev plötsligt de gråa stenväggarna lysande vita och vi stannade i ett stort vitt rum, och då menade jag vitt. Taket var vitt, golvet var vitt, och väggarna var vita...till och med trapporna och dörrarna, och det var verkligen rent. Med förundrande blickar gick vi ur vargnen och samlades framför Game over snubben. Han ropade upp alla namn för att se om alla var med...Barclay hette Jane förresten!
Vi gick upp för en bred trappa som tog oss till ett enormt rum. Även här var allt vitt och väldigt rent. Rummet var en matsal...det stod runda vita bord lite här och var och det satt en hel del människor vid några av borden. Det stod ett långt stort bord med mat på rummets vänstra sida med mattanter bakom som lassade på mat på ungdomarnas brickor. Längst bort fanns det sju vita dörrar. Den ena öppnades och en man kom ut och ropade högt:
- Floyd, Vivian? En tjej som verkade vara i min ålder ställde sig nervöst upp och följde efter mannen in i rummet bakom dörren. Dörren stängdes och en kille kom ut och satte sig ner vid ett bord där några redan satt. Som svar på allas tankar sa Game over snubben:
- Ni kommer få göra era test där inne, sa han och pekade på dörrarna.
- Gå in i en av dörrarna när någon ropar upp ert namn, ni kan ta något att äta medan ni väntar...det kan ta ett tag för ni är fyrtio stycken som ska förhöras, fortsatte han och gick när ingen verkade ha några frågor.
- Kom, sa två röster bakom mig och tvillingarna föste mig fram till ett bord och tryckte ner mig på en vit stol. De satte sig ner på en varsin stol på vardera sida om mig. Jag såg på dem ett tag och försökte lista ut vem som var vem...men det var omöjligt.
- Jag är Andrew, sa den på min högra sida. Han förstod visst vad jag tänkte på. Jag log tacksamt och såg sedan nervöst på dörrarna.
- Är du hungrig? frågade Anthony och jag nickade.
- Stanna här och vakta bordet så hämtar vi mat, sa Andrew och de försvann bland alla pratande och skrattande människor. Jag satt tacksamt kvar. Mina ben skakade och jag trodde inte att de skulle klara av att bära mig. Jag såg hur tjejer och killar gick in och ut genom de vita dörrarna...och jag blev bara mer och mer nervös.
- Sluta skaka innan du startar en jordbävning, skrattade Anthony bakom mig och ställde ner en svart bricka framför mig. Jag log svagt åt hans dåliga skämt och såg på maten. Tallriken var full av potatis och fisk med någon vit sås. De hade tydligen hämtat ett glas mjölk åt mig också.
- Tack, sa jag med min spruckna röst och började äta av den goda maten. Den var klart mycket bättre än den äckliga skolmaten. Anthony och Andrew satte sig ner på sina stolar igen och såg roat på mig när jag åt. Deras blickar gjorde mig nervös så jag slutade omedelbart att äta. De hade inte ens rört sin mat än.
- Vad? frågade jag förvirrat och de flinade roat.
- Du äter som om du inte har ätit på flera veckor, sa Anthony och skrattade svagt. Jag insåg plötsligt att jag inte alls åt särskilt fint. Jag släppte gaffeln så att den med ett klirr landade på tallriken.
- Nej ät...vi blev bara så..., började Anthony men han verkade inte hitta rätt ord.
- Förvånade!, fyllde Andrew i och Anthony fick en irriterad skymt i ögonen...men den försvann så snabbt så att jag inte ricktigt kunde bestämma mig för om jag verkligen hade sett det eller inte. Jag tog tveksamt upp gaffeln igen och började äta, men den här gången var jag lite mer noga med hur jag åt.
- Smith, Chris, ropade en manlig röst och jag tappade förskräckt gaffeln. Jag såg nervöst på mannen som stod i dörröppningen.
- Smith, Chris, ropade han igen och tvillingarna suckade. De ställde sig upp och drog upp mig på fötter.
- Här är hon, ropade de och föste mig fram till mannen.
- Nervös? frågade han mig och jag nickade. Han log lugnande och sa:
- Ingen fara testet är inte alls svårt. Tvillingarna släppte mig och jag följde nervöst efter mannen in i rummet.


Cricket


Jag måste säga att placeringen av stället var rätt underligt. Förstå åkte vi hur länge som helst, till någon sorts gammal tunnelbana, och efter att ha åkt ett tag kom vi fram till något sterilt ställe som jag verkligen blev lite förundrad över att det fanns. Vi måste ha varit någonstans utanför London, under jord dessutom. Intressant ställe att bygga bostäder på, men jag antar att det inte fanns andra. Banorna allt skulle ske på var inte verkliga heller, så det här stället kunde inte vara speciellt stort.
   Mannen som hade kört oss dit - den svartklädde - kontrollerade att vi alla var där. Vilket var knäppt eftersom vi bara var sju pers. När han var klar sa han att vi skulle följa honom.
   - Jag har hört, började machokillen med överlägsen röst, att det här testet är det få som klarar! Man ska vara en äkta gamer för att vara med!
Jag suckade. Tjejen med asiatiskt utseende förklarade att det vore isåfall dumt av Game Over-snubbarna att välja ut helt slumpmässiga deltagare, vilket den svartklädde mannen höll med om.
   - Vad går testet ut på? frågade Annie och slängde lite med håret som om mannens rygg kunde se henne.
   - Det får ni reda på nu. Det kan inte vara många kvar, eftersom vi är lite sena.
Mannen ledde oss uppför en vit trappa (förstås) och in i ett stort vitt rum som jag tror var matsalen. Nej, säg inte att de hade gjort det som i skolan? Jobbigt. Förstod man ju att de inte hade andra rum att samlas på än matsalen. Åh, suck!
   - Gå in och sätt er, ät mat om ni behöver och vänta på att ert namn ropas upp! sa mannen.
Jag började gå in med dem andra, men mamma drog mig åt sidan.
   - Vad?! väste jag frustrerat.
   - Rundturen då? Jag vill se stället! sa mamma anklagande till mannen i svart utan att släppa min arm.
   - Självklart! Men jag tror att Cricket får stanna här, hon måste göra sitt test, sa mannen och såg på mig för att få min bekräftelse.
Jag nickade våldsamt. Mamma tittade på mig för att få försäkran om att det var okej att hon lämnade mig, men hann inte riktigt uppfatta min irriterade blick förrän Aida började gråta och sträcka sina knubbiga armar efter mig.
   - Vart ska du! ropade hon.
Förvirrat såg jag på hennes huvud när hon sprang fram och kramade om mitt ben.
   - Aida, jag är här! Ta det lugnt! sa jag.
Jag gav mamma en blick så att hon kunde dra bort Aida ifrån mig. Det gjorde hon snart, men ungen fortsatte att gråta. Till slut blev till och med mamma otålig.
   - Okej, gå in och gör testet så går jag och Aida och kollar in stället! Vi ses, och lycka till!
Mamma satte en mamma-puss på min kind. Tur att det inte var mycket folk kvar i "mat-/förhörsalen".

Jag gick till bordet där mina "kamrater" satt. Machokillen (Steve, jag tror han hette Steve) hade börjat käka medan den asiatiska tjejen satt och sms:ade. Nördkillen spelade fortfarande spel (nu på en Gameboy) och Annie hade börjat flörta med Mac.
   - Var kommer du ifrån? Jag är halvt fransk, men du har verkligen en superstark skotsk dialekt! Du måste komma ifrån en ganska isolerad plats va? Dom låter inte ens så som du gör i Edinburgh! pladdrade hon och blinkade i ultraspeed så att han verkligen lade märke till hennes ögonfransar.
Jag satte mig ungefär en meter ifrån Mac vid det runda bordet och såg på dem båda. Hans reaktion var riktigt rolig.
   - Dina ögonbryn är asymmetriska.
Det fick nördkillen att börja asgarva. Åh gud, tysta varelsen! Wow, han lät som en åsna ... För att distrahera mig själv ifrån snubbens skratt och Annies sårade ansikte såg jag bort mot människorna som satt vid andra bord. Det var få kvar, kanske sex sju stycken förutom oss. En mörk figur mot all vit bakgrund stod ut mest. Det var en tjej (tror jag, det var svårt att veta säkert för allt hår) som satt med två identiska killar. Hennes hår var ovårdat och svart, jag förstod inte varför hon inte bara tog och kammade det. Nåja, här ska vi inte döma. Folk har sina dåliga dagar ...
   - Smith, Chris! ropade en man som hade kommit ut ur en dörr som knappt syntes i allt det vita.
Chris? Ännu mer förvirrande. Tjej eller kille? Släkt med Mac kanske, med tanke på hur ovårdade båda verkade vara.
Mac vände på huvudet (ignorerade totalt Annie som höll på att predika om att ingen var perfekt) och såg också bort mot Chris Smith. Jag tror att Chris Smith hade lite svaga nerver, de två killarna fick hjälpa henne in genom dörren mannen hade kommit in igenom.
   - Sa ju att testet var svårt! sa Steve överlägset igen.
   - De frågar bara en. Saker. Om dig, sa Mac frånvarande.
Alla såg på honom för att få reda på mer av denna underliga information ur okända källor, men Mac var borta. Psykiskt. Hans fantasivärld måste vara enorm, undrar vad han gjorde på fritiden.
Jag kunde knappt återhålla ett leende då jag tänkte på att människor som Mac till och med skulle finna en vägg rolig. Fast det är väl bara tråkiga människor som blir uttråkade ...
   - Harper, Cricket!
Folks huvuden vändes mot mig då jag ställde mig upp. Tur att jag inte var lika nervös som Chris, hade varit pinsamt att bli släpad dit ... Eller så kanske skulle jag få ett plötsligt nervsammanbrott och dö av hjärtattack, man visste ju aldrig!
   Jag gick in i ett litet rum som kvinnan som hade ropat upp mitt namn hade kommit ut ifrån. Det fanns en till synes bekväm vit fåtölj och en vit (säger du det?) soffa. Inget mer. Aha, psykologi-snack.
   - Hej Cricket, jag heter Helena, sa den långa och eleganta kvinnan.
   - Hej, svarade jag och vi skakade hand.
   - Sätt dig här är du snäll, så ska jag bara ställa några frågor lite snabbt!
Jag placerade baken på soffan och satt rak i ryggen. Helena tog fram en iPad och började peta på den med inlärd säkerhet.
   - Då börjar vi ...:
Hon harklade sig lite. Eww ...
   - Vem är du ... egentligen?
...
   - Förlåt, det är knäppa frågor. Inte jag som skrev dem. Vad är det som gör dig till den du är? Eller nej: beskriv dig själv med ett ord. Nej, vet du vad ...!
Helena viftade lite med armarna över huvudet som om frågorna gjorde henne galen och log sedan brett mot mig.
   - Tolka frågan hur du vill! Det är det jag är ute efter, få reda på vem just DU är! Du behöver inte berätta en massa personliga saker, utan ja ... var bara dig själv och svara så gott du kan på frågorna, okej?
Svara så gott du kan på frågor som du tolkar som du vill?
   Det här var svårare än att hacka sig in på NASA.

________________________________________________________________________________

Förlåt för ännu en korkat kort del, folks -.- Hoppas ni gillar kapitlet ändå!
//Fjompen:)

Blev det bra???  Jag hoppas att mina delar inte blir för tråkiga...har märkt att Fjompen har fler tankar i sina delar...
Kommentera gärna!!!
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^