Jag vill dö som en gamer- Kapitel 2

Chris


Jag pressade min mattebok mot bröstet när jag osäkert passerade alla skåp, på väg mot mitt egna. Jag var rädd, mitt hjärta slog fort, men jag visade det inte, det hade jag aldrig gjort. Ja, jag var den där mobbade tjejen som gömde sin rädsla för att värka hård. Kul liv jag hade va? Jag kunde inte ens gå till mitt egna skåp utan att hjärtat nästan hoppade ur bröstet. Än så länge hade jag klarat mig med några hatfulla och sårande ord, jag visade såklart inte att jag blev sårad. Jag var nästan framme vid mitt skåp och än så länge hade ingen kommenterat mitt trassliga svarta, långa hår och smutsiga långa, svarta kappa. Jag borstade mitt hår varje dag...kanske inte så noga dock...men det var ändå konstigt trassligt och hade ett eget liv. Jag stannade framför mitt blåa skåp och vred in min kod i ett sånt där kodlås som är på kassaskåp. 134.....2...97. Det klickade till och jag öppnade skåpet och slängde in mina böcker. En lapp dinglade ner vid mina fötter och jag böjde mig ner och tog upp den. Papperet var rött...jag förstod genast vem den var från...eller egentligen inte, jag visste inte vem den var men jag visste vem den var ifrån...det där lät helt ologiskt. Jag visste inte vem det var men jag hade fått sådana röda lappar förut. Tro inte nu att det är ett sånt där hemligt kärleksbrev...det är ett hatbrev. Jag tvekade lite innan jag vecklade ut pappret och läste texten.

Haa, tror du verkligen att du kommer komma med i Game over? Du är en sån loser!!! Gå och dränk dig själv!!!

Jag knycklade ilsket ihop pappret och kastade iväg det. Det landade (precis som jag hade trott) i en papperskorg några meter från mig. Jag var en rätt duktig kastare. När jag var liten brukade jag kasta sten på dem jag inte gillade...och nu kastade folk elaka ord på mig...jag antog att det var det som kallades karma. Jag suckade och stängde skåpet igen. Dags för ännu en ensam lunch i ett toalettbås. Ja jag brukade äta i ett toalettbås...men skulle du vara jag så skulle du förstå! Jag gick med nerböjt huvud mot matsalen, livrädd för att stöta på någon av dem som brukade säga elaka saker till mig...och pressa upp mig mot en vägg och hota mig. Jag försökte gå snabbt, men inte så snabbt så att jag fick uppmärksamhet. Tydligen så funkade inte det för ena sekunden gick jag mot matsalen och den andra pressade någon upp mig mot en vägg.
- Hej på dig gamergirl, skrattade Erik och de andra i hans lilla grupp skrattade bakom honom. Hans grupp bestod av han själv, Kevin, Vanessa, Oscar och Joanie. Alla lika elaka och fulla av mörker som vägrade släppa in minsta lilla ljus i deras hjärtan.
- Hej Erik, morrade jag ilsket men han flinade bara och de andra bakom honom gjorde samma sak. Det var som om de var programmerade att härma allt som Erik gjorde...som robotar. Ja...robotar...deras nya smeknamn får bli robotarna! Jag log lite för mig själv.
- Vad ler du åt, sa Erik hånfullt och mitt leende försvann genast.
- Förlåt, för en kort härlig sekund försvann jag in i mina egna tankar, snäste jag irriterat...men egentligen var jag livrädd. "Dumma karma" tänkte jag irriterat. Han släppte mig och ställde sig med de andra i en halvcirkel för att hålla mig kvar vid väggen.
- Vad har du gjort med ditt hår? Det ser ut som om du har stått mitt i en orkan, skrattade Vanessa och jag blängde på hennes perfekta bruna långa hår.
- Skulle jag ha stått mitt i en orkan så skulle jag ha varit död nu, snäste jag och log triumferande lite kort.  -  Men synd nog så står du här och får oss andra att må illa av din fulhet, fräste Joanie och Vanessa flinade och såg tacksamt på henne lite kort, för att det inte skulle synas, men jag såg det.
- Kan ni inte bara låta mig va? Jag är hungrig och allt jag vill är att få gå till matsalen och äta, sa jag irriterat och pekade mot matsalen som bara låg några meter bort i den gråa korridoren.
- Awww är lilla gamergirl hungrig? frågade Kevin med tillgjord bebisröst.
- Ja...jag sa just att jag är hungrig...är du döv eller något? Du borde nog söka upp en öronläkare!, sa jag som om han vore dum i huvudet...eller han var dum i huvudet! Han blängde på mig men sa inget.
- Så kan jag få be om att få gå till lunchen? frågade jag med tillgjord vänlighet och ett påklistrat leende.
- Glöm det, du går ingenstans, sa Oscar med ett flin och de andra nickade instämmande. Jag fortsatte att le mitt påklistrade leende
- Okej jag försökte be snällt, sa jag och tog bort mitt leende.
- Flytta på er annars..., började jag säga ilsket men Oscar avbröt mig.
- Annars vadå? frågade han med ett flin. Jag blundade och tog ett djupt andetag för att lugna ner mig...jag ville inte låta min vrede styra.
- Har du testat att låta folk avsluta sina meningar? frågade jag irriterat och det fick tyst på honom. Tur nog så behövde jag aldrig avsluta meningen, jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna hota dem! Rektorn dök upp i korridoren och Robotgruppen skingrades genast och jag hade vägen fri. Jag log vänligt åt rektorn och gick mot matsalen igen.

När jag kom hem efter en lång hemsk skoldag, rusade jag fram till brevlådan för att se om det fanns något brev till mig. Jag öppnade den men den var tom. Jag suckade och rusade in i vårt lilla röda hus istället och sparkade av mina leriga svarta skor så att golvet innanför dörren stänktes ner av lera. Jag hade missat bussen och var tvungen att gå genom en skog på en lerig stig för att komma hem. Nästa buss skulle ha kommit först om en timme...och jag hade inte någon lust att vänta med tanke på vad som kanske väntade i brevlådan eller i köket. Jag släppte min axelremsväska på golvet och sprang in i köket. Mamma satt vid köksbordet och drack kaffe medan hon rökte en cigarett. Jag orkade inte tjata på henne att hon måste sluta längre...det var lönlöst ändå. Om hon nu ville dö av lungcancer så kunde hon väl få det då.
Jag rusade fram till köksbänken där posten låg i en utspridd hög. Jag rotade igenom alla brev (räkningar för det mesta), tidningar och reklam. Jag suckade uppgivet när jag inte hittade något brev med mitt namn på.
- Det har kommit ett brev till dig, det ligger på ditt rum, muttrade mamma och jag fick genast hopp igen. Jag rusade upp för den mörka trappan och rusade förbi toaletten och in i mitt stökiga rum. Ja...det var verkligen stökigt. Det låg spel, sladdar och kläder lite här och var på golvet. Jag hoppade upp i soffan och sedan över till sängen för att sedan hoppa ner på golvet bredvid mitt skrivbord. På bordet låg ett svart brev med mitt namn på med röda bokstäver. "Allvarligt? Har de inga andra färger än röd och svart?" tänkte jag med en suck och slet upp det. Jag drog upp ett svart papper med...självklart...röd test och skummade igenom texten...men jag stannade med blicken vid en mening i mitten av brevet. Jag stirrade på de fyra orden.
Du har blivit antagen.


Cricket




Det tog ett par dagar, men till slut låg ett svart kuvert i min brevlåda en dag. Wow, de hade en allvarlig fetisch för svart och rött ...
Jag öppnade faktiskt brevet på morgonen, när jag hade kommit ut ur huset för att gå till bushållsplatsen. Jag läste det på bussen.


Kära deltagare


Du har skickat en ansökan till oss och är en av de slumpmässigt valda vinnarna som kommer att vara en av de första att testa Game Over. 
Vi kommer att behöva dina föräldrars underskrift samma dag som du får brevet innan du kan vara med och tävla om 100 000 £.  
För övrigt är det följande saker du bör tänka på:


Du kommer att behöva ta med dig nödvändig packning som kläder och dylikt då du kommer hit. Se till att de är bekväma att vara i. Ingen av deltagarna kommer att släppas ut ur byggnaden under hela tävlingen, såvida de inte förlorar. Då skickas de hem omedelbart. 


Försök att inte knyta band till människorna du kommer att tävla med. En summa på 100 000£ kan få folk att svika varann, och vi vill inte ha konflikter mellan våra deltagare. 


När du har blivit antagen har du bara en dag på dig att dra dig ur. Vi jobbar snabbt och innan den 14 maj 2023 ska du ha skickat in en ansökan om att lämna detta projekt. 
Efter den 14 maj så kommer du att vara med oavse...


   - Cricket, ska inte du av här?
Jag såg upp på Annie. Hon hade stannat vid mitt säte och samlat ett helt tåg av människor bakom mig. En storvuxen kille stod precis bakom Annie och kikade intresserat på hennes rumpa.
   - Jo, tack.
Jag gled förbi Annie och skyndade mig ut. Underligt hur Annie lyckades vara slampig trots att vi alla hade precis samma skoluniform. Nåja.
   Annie sprang upp bredvid mig och vi gick tillsammans upp till skolentrén.
   - Har du också kommit med?! tjöt Annie lyckligt och pekade på brevet jag höll i handen.
   - Va? sa jag förvirrat.
   - Game Over! Jag kom också med, fick brevet idag! Ansökte så fort jag såg reklamen, var det inte häftigt? Gud, det kommer att vara så awesome!
Jag körde ner brevet djupt ner i min väska och stängde av Annies upphetsade pladder och försökte ignorera  de killar som dreglade över Annies streck mellan brösten. Ja, jag hade svårt att ignorera dem, trots att det inte var mig de kollade på!
   Vänta, så Annie Stoned (Stone egentligen, men jag föredrog Stoned) skulle vara med på Game Over?! Shit, jag måste dra mig ur idag! IDAG! Men jag ville inte. Gud, jag var kanske inte fattig men vem sa nej till hundra tusen pund?! Och jag ändrade mig när jag tänkte på att jag kunde slå Annie. Jag kunde slå henne på spel och äntligen få min heder tillbaks!
(Hon hade slagit mig på ett spel för flera år sedan, och hela skolan fick reda på det eftersom hon var en sådan självisk liten unge och jag var en dålig förlorare.)
Yep, det var bestämt!
Jag skulle vara med på Game Over!


_______________________________________________________________________________

En kort del, men jag visste inte vad jag skulle skriva riktigt :P
Kommentera, folks! :D
//Fjompen:)  


Jag hoppas att ni gillar den nya novellen!!! :P Kommentera gärna!!!! ^-^
Hare brae!!
//Bokberoende :P