Jag vill dö som en gamer- Kapitel 5

Chris


Jag kramade om mamma en sista gång innan jag klev ombord på tåget. Föräldrar fick följa med för att se hur vi skulle bo (om vi nu kom vidare), men mamma hade ganska mycket att göra. Gabriel var hemma och beslagtog säkert min tv vid det här laget. Han hade bara hälsat mig lycka till lite snabbt innan han försvann upp för trappan. Jag blev lite sårad över att han brydde sig mer om min tv än mig...men jaja sånt är livet...eller? Jag suckade och kikade på min biljett. "Plats 56" tänkte jag undrande och såg på alla nummer som jag passerade. Tillslut hittade jag min plats...en fönsterplats...YAY! Jag slängde upp min resväska och damp ner på min plats med min dataväska i knäet. Det skulle bli en lång tågresa och jag skulle säkert vilja använda den snart. Jag bar mina vanliga kläder igen och mitt hår var ovårdat på nytt, jag hade helt enkelt inte orkat borsta det i morse. Jag fällde ner det lilla bordet som satt fast på ryggstödet till sätet framför mig, och lade väskan där. Jag hade ingen lust att använda den just nu...jag ville bara sitta och se ut genom fönstret och fundera på vad testet skulle innebära. Det stod i brevet att det inte skulle bli något fysiskt...vad kunde det då vara? Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte att en kvinna stod vid mitt säte och upprepade samma fråga om och om igen.
- Ursäkta men kan jag få se din biljett tack? frågade hon vänligt, men det hördes att hon började bli irriterad. Jag såg först förvirrat på henne innan hennes ord sjönk in och jag tog upp min biljett ur fickan och gav den till henne. Hon tog emot den och gjorde ett hål i den med den där prylen som de använde...vad hette de? Jaja skit i det, det var ändå inte viktigt! Jag fick tillbaka biljetten och jag lade tillbaka den i fickan igen. Jag tänkte just återvända till mina funderingar när jag hörde skratt alldeles bredvid mig. Jag vred på huvudet och upptäckte två killar som satt och försökte kväva sina skratt. Den ena hade en dator i knäet och han höll hårt fast i den så att den inte skulle ramla ner. Båda var brunhåriga och hade blåa ögon...tvillingar! De såg båda ut att vara ganska långa...och de såg väl bra ut...vänta vad var det jag dillade om? De skrattade ju åt mig! De märkte att jag såg på dem och de slog sina händer för varandras munnar i en och samma rörelse. Varför slog de inte händerna för sina egna munnar? Var det en tvillinggrej eller bara någon knäpp grej de gjorde....Nu kom jag på fel spår igen. När jag just vaknade hur mina tankar var det väldigt lätt för mig att försvinna igen. Vi satt där och såg på varandra ett tag innan jag äntligen vaknade riktigt och bröt kontakten med dem genom att vända bort blicken.
- Hej drömmartjejen vi märkte att du är helt ensam, är du på väg till något särskilt? sa en röst från sätet bredvid mig. Jag ryckte till och märkte att tvillingarna hade förflyttat sig till min plats och den ena satt i sätet bredvid mig medan den andra stod bakom. De flinade när jag rykte till.
- Brukar ni smyga på främlingar sådär? frågade jag irriterat och de ryckte på axlarna.
- Ibland, sa den ena.
- Men inte alltid...bara ibland, sa den som satt bredvid mig menande och den andra nickade.
- Jag märker att ni också är ensamma, vart ska ni då? frågade jag och de himlade med ögonen.
- Vi frågade först, sa den som stod upp och jag suckade.
- Jag är på väg till London för att göra Game over testet, sa jag och de såg storögt på mig.
- Vi med!, sa den som satt ner och log men den andra fick en överdriven fundersam min och han kliade sig på hakan...varför var de så överdrivna?
- Det betyder att du är vår motståndare..., sa han och pekade menande på mig.
- I brevet stod det tydligt att man inte skulle skaffa vänner, sa den andra och rynkade pannan. Jag himlade bara med ögonen och såg ut genom fönstret igen.
- Får vi be om ditt namn kära motståndare? frågade den som stod upp och jag vände återigen blicken mot dem.
- Chris, sa jag kort.
- Mitt namn är Andrew, sa den som satt ner.
- Och mitt namn är Anthony, sa den andra och båda log.
- Vi borde nog inte lära känna varandra bättre med tanke på att vi ska tävla mot varandra, sa Andrew och jag nickade.
- Hejdå, sa de i mun på varandra och gick ända bort till platserna en meter från min och började glo på Anthonys dator som han hade i sitt knä igen. Om de var tvillingar så tänkte de säkert dela på pengarna...så de hade alltså dubbel chans att vinna! Jag packade upp min egna dator och börja glo runt på lite information om Game over. Det stod egentligen samma saker som jag redan hade läst typ hundra gånger...men vad annars skulle jag döda tiden med?

*

Efter flera timmars gloende stannade tåget äntligen i London och jag klev ut tillsammans med...jag vet inte hur många...människor.
- Någon aning om vart vi ska? frågade en bekant röst bakom mig och jag vände mig om för att möta tvillingarna.
- Nej har ni? frågade jag och de nickade och pekade på något bakom mig. Jag vände mig om igen och fick syn på en man med svart kostym som stod en bit från tåget. Han höll en svart skyllt i händerna där det stod Game over med röda bokstäver.
- Wow...de gillar verkligen de där färgerna!, sa Andrew bakom mig och jag blev lättat över att det inte bara var jag som märkte det. Vi gick fram till honom och han välkomnade oss med ett påklistrat (alltså fake) leende. Jag log stelt tillbaka men tvillingarna log stort och hälsade högt på honom. Han ryckte till lite när de se:
- Hej Game over snubbe, så högt så att flera personer vände sig om och såg konstigt på dem.
- Hej ni måste vara tvillingarna Dewey, sa han och såg på ett papper som satt fast på baksidan av skylten. De nickade medan de log stort och han verkade kryssa i att de hade kommit, sedan såg han frågande på mig.
- Chris Smith, sa jag och han kryssade även i mig.
- Jane Barclay, sa en röst bakom mig och jag vände mig om. Bakom mig stod en lång smal tjej med långt blont hår och väldigt sminkat ansikte. Hennes kläder var minimala...ett par minishorts, sandaler och ett linne som visade halva magen. Hon smaskade ljudligt på ett tuggummi och log stöddigt åt mig.
- Vad har hänt med ditt hår? frågade hon och såg menande på mitt hår som dolde halva mitt ansikte. Jag svarade inte, jag vände bara ryggen åt henne. Vi stod där...ett tag...tills alla som stod på den där snubbens lista hade kommit och anslutit sig till den lilla gruppen. Vi blev totalt elva personer. Alla var olika...eller egentligen inte alla. Vissa liknade varandra lite, det fanns några som var som den där Jane och några var totala nördar medan andra såg normala ut, men ingen var som mig. Jag suckade och följde efter grupen av människor ut till en stor buss. Det var en sån där dubbeldäckare, fast den här var svart och orden Game over var målade i rött som blod längst sidorna av bussen. Jag himlade med ögonen. "De måste ha ett allvarligt problem" tänkte jag och klev på bussen. Det här skulle bli intressant...vem skulle vinna? Den stöddiga Jane eller den konstiga Chris? "Jane verkar inte vara så duktig på det här med tvspel" tänkte jag och satte mig ner på ett tomt säte. Men vem vet...jag kanske hade fel om henne?


Cricket




Till min stora chock upptäckte jag Annie stå där och vinka till mig när jag klev av tåget med mamma och Aida. Hon hade lagt armen på en svartklädd mans axlar och såg ut som om hon ägde honom.
   - Åh, är det din vän? frågade mamma glatt.
   - Nej, bara någon idiot från skolan, suckade jag och släpade väskan efter mig.
Jag fick syn på uteliggarkillens rygg. Han var snabbare än oss eftersom vi hade Aida som hade börjat bli grinig och fyra tusen väskor. Okej, jag hade en och mamma hade sin gigantiska handväska och en till ryggsäck med saker för Aida.
   Förvånat såg jag på då han gick fram till mannen i svart och sa något tystlåtet medan han utan att ens bry sig om etikett puttade bort Annie.
Ännu mer förvånad blev jag då mannen skrattade och sänkte skylten.
  - Underlig ung man det där, sa mamma då hon märkte vad jag kollade på.
Jag svarade inte men höll med. Först läsa över min axel, sedan tilltala mig och ignorera mig! Oförskämt, mannen!
   - Ska du till den där svartklädde? frågade mamma och försökte lugna den sura Aida som hatade stora folkmängder.
   - Yep.
Jag tog på mig min mentala rustning och började gå dit. Mannen i svart höll upp en hand för att tysta uteliggarkillen och frågade mig när jag kom fram:
   - Cricket Harper?
Jag nickade kort.
   - Och Mac Tennant, lade uteliggarkillen till.
Mannen svarade med något dovt mummel som jag inte hörde. Mac? Gud, vilket överskotskt namn. Fast ganska gulligt. Som nördkycklingen ur "Flykten från hönsgården". Fast där tog likheterna slut.
   Mac vände blicken mot mig. Det fanns något underligt och galet i hans ögon, det måste kanske ha berott på att hans iris knappt nuddade de övre ögonlocken.
   - Jag tänkte ... att du ändå skulle få veta svaret, sa Mac med ett brett leende och såg på något ovanför mitt huvud, vilket gjorde det svårt för mig att förstå att det var mig han pratade med.
   - Aha, svarade jag osäkert.
Han måste ha menat svaret på min fråga förut, den som han ignorerade.
   - Vi ska vänta på några personer till, men om babyn inte orkar så kan ni sätta er i bilen, sa den svartklädde mannen till min mamma som hade kommit fram.
   - Åh, tack så mycket!
Mannen erbjöd sig att visa dem till bilen och frågade om inte jag skulle hänga med. Men just när jag skulle svara så började Annie prata med mig, och de gick iväg innan jag hann hindra dem.
Denna dumma artighetsregel ...
   - Är det inte spännande? Är inte du lite för gammal för att vara med i tävlingen? Var det inte från fjorton till arton?
Gud, ville ingen göra det tydligt och visa vem det var de pratade med idag?! Jag tror att första frågan kanske var riktad till både mig och Mac, medan den andra var riktad bara till honom och den sista var återigen riktad till oss båda.
   - Jag är arton, sa Mac stelt och stirrade återigen på något i fjärran utan att ens vända sig om mot Annie.
Hans ansikte var symmetriskt och såg bra ut, men det oförutsägbara i hans ögon och underliga i hans beteende gjorde honom lite frånstötande ... Jag visste inte hur jag skulle reagera på honom, om jag säger så.
   - Så, du heter Cricket?
Åhnej, han pratade med mig igen. Nu var ögonen i alla fall fästa på mig och han log återigen. Jag nickade.
   - Okej.
Mac vände tvärt bort huvudet, som om han aldrig talat med mig. Jag tog tillfället i akt och undersökte hans kläder lite mer noggrant. Han såg inte ut att leva på gatan, det var han för ren för, men var mycket slarvigt klädd i säckiga plagg. Fast om han var arton hade han kanske flyttat hemifrån och ingen höll koll på honom längre.
   Nåja, han luktade gott i alla fall.
Snart kom det tre personer till. En stor och biffig snubbe med underlig frisyr och macho-attityd, en överviktig sextonåring som skrek på en gammal Nintendo DS (en läskig stereotyp av nörd-killen) och en väldigt lång och gänglig tjej med glasögon (som jag, yey!) och japanskt utseende. Machokillen började genast flörta med henne, vilket var ganska intressant att se då Annie stod och försökte få allas uppmärksamhet genom att hela tiden säga hur varmt det var och slänga med håret.
   När alla var där nickade den svartklädda mannen nöjt och vi började gå mot den svarta bilen.


________________________________________________________________________________

Sorry för att det tog sån tid :'( Mina datorer är inte sams ...
//Fjompen:)