Nattens monster- Kapitel 22

Yelda




Wolfram kom in i stugan direkt efter att solen hade gått ner. Jag misstänkte att han hade stått utanför och väntat hela tiden.
- Hej, sa han glatt när han såg mig sittande i sängen. Jag log och fingrade på spegeln som jag höll i händerna. Han satte sig framför mig.
- Du ser ut att må bättre, sa han med ett leende och studerade mig.
- Det gör inte ont längre, sa jag glatt och lade spegeln i min ficka igen. Jag tänkte inte berätta vad jag just hade fått veta...inte än i alla fall.
- Klarar du av att träna inatt?, frågade han oroligt. Han hoppades säkert på att jag skulle svara nej...men till hans besvikelse så nickade jag.
- Självklart, sa jag målmedvetet och gick mot dörren. Wolfram följde efter mig med tunga steg ut ur stugan och fram till elden som brann varje natt i mitten av lyan.
- Så blodsugaren kan gå igen...underbart, muttrade Saer och slängde ett vedträ på elden. Den flammade upp och jag ryckte skrämt till. Jag antog att de hade gjort något speciellt med veden...vanligt trä kunde inte få en eld att flamma till så där starkt. Saer flinade och såg roat på mig, och jag blängde irriterat på honom.
- Sluta nu Saer, sa Wolfram irriterat och Saer suckade.
- Hon vet att jag bara driver med henne, sa han och flinade svagt. Wolfram såg frågande på mig och jag ryckte på axlarna. Jag hade faktiskt misstänkt att Saer bara sa sånt där för att irritera mig...driva med mig. Mina misstankar besannades visst. Wolfram satte sig på en av stockarna och drog ner mig i hans knä. Jag såg frågande på honom, men han såg bara tomt in i elden. Var något fel? Elden flammade upp igen och även den här gången ryckte jag skrämt till och såg irriterat på den skrattande Saer. Plötsligt skrek Saer högt och for skräckslaget upp på fötter. Alla såg oroligt på honom, men så hörde vi någon skratta och fick syn på Ysold bakom honom.
- Där fick du för att du jämt ska driva med Yelda, sa hon roat och satte sig bredvid sin bror. Saer blängde ilsket på henne, men satte sig ner igen. Jag flinade och när han såg det växte hans ilska mer. Jag ignorerade hans ilskna blickar och lutade mig mot Wolfram. Innan träningarna började så brukade vi sitta och prata vid elden ett tag...om lite allt möjligt. Om det kommande kriget...och...egentligen så pratade vi alltid om det kommande kriget.
- Vi är fler än dem...det kommer bli enkelt, sa Saer och några nickade instämmande. Jag var inte en av dem, de visste så lite om oss.
- Det kommer inte bli lätt Saer, vampyrer är starkare än vad ni tror. Speciellt när det gäller att försvara sig. När det gäller liv och död så blir vi som galna, även jag, sa jag och såg allvarligt på honom.
- Har ni nåt fel i huvudet eller?, frågade Saer med ett flin, vilket irriterade mig.
- Jag menar allvar Saer. Det vampyrer fruktar mest är döden. Ingen vampyr vill dö...de kommer göra allt för att överleva, sa jag irriterat.
- Yelda vet mer än oss, vi borde lyssna på henne, sa Wolfram och såg strängt på Saer.
- Ni måste alltid vara fler än dem, attackera aldrig ensam, håll ihop två och två, sa jag och jag skämdes lite över att säga allt det här. Jag satt och berättade hur de skulle döda min familj. "Nej...de är inte min familj...inte längre, de har förrått mig...de är förrädare hela bunten" tänkte jag irriterat.
- Tack för att du berättar det här, vi kommer verkligen behöva det inatt, sa Ysold med ett leende. Jag log tillbaka, men jag tog hastigt bort mitt leende.
- Inatt?, frågade jag förvirrat. Ysold såg förtvivlat på mig, hon förstod att hon hade försagt sig. Jag försökte ställa mig upp men Wolfram slog armarna runt min midja och höll mig kvar.
- Yelda, jag vill bara skydda dig, sa han förtvivlat, men jag armbågade honom i magen. Han kved till men vägrade släppa mig. Han ställde sig upp och slängde mig över axeln. Jag sparkade och slog honom och skrek:
- Släpp ner mig byracka, släpp ner mig. Men Wolfram lyssnade inte. Han gick till min stuga och öppnade dörren. Väl inne i stugan släppte han ner mig på sängen. Jag landade på rygg och försökte ställa mig upp, men Wolfram satte sig grensle över mig och tryckte fast mina armar.
- Wolfram släpp mig, röt jag men han lyssnade inte nu heller.
- Jag är ledsen Yelda...men jag kan inte låta dig gå ut i krig och...och..dö, sa han förtvivlat. Jag slutade försöka komma loss, men jag blängde ilsket på honom.
- Jag kan hjälpa till, fräste jag, men han skakade bara på huvudet.
- Jag vill bara inte förlora dig Yelda, sa han och var nära till tårar. Jag såg förvånat på honom. Han böjde sig ner så att det bara var någon centimeter mellan våra ansikten.
- Jag älskar dig Yelda, jag kan inte överleva utan dig, sa han och kysste mig. Han släppte mig och ställde sig bredvid sängen. Jag låg stum kvar och såg förvånat på honom. Han log sorgset och lämnade stugan. Ett klick talade om för mig att han låste dörren. Hans ord ekade i mitt huvud. "Jag älskar dig...Jag älskar dig...Jag älskar dig Yelda". Han älskade mig, och han var så rädd för att förlora mig så att han låste in mig mot min vilja. Jag låg kvar och stirrade på den stängda dörren. Rösterna utanför försvann och jag förstod att om några minuter skulle kriget börja. Varulvarna skulle slåss mot vampyrerna...utan mig.



Lillith




Så det var såhär det skulle sluta? Skulle jag ta livet av mig själv genom att hoppa ner för en klippa och slå ihjäl mig mot marken där nere?
Lockande. Det var kväll, solen hade gått ner men det var fortfarande ljust. Jag hade gått hela dagen, sprungit först ur den lilla staden. Fortsatt vandringen i långsammare takt sedan. Nu var jag framme vid en avsats. Stod med fötterna på kanten.
Skulle jag ta livet av mig?
Nej. Det skulle jag inte. Som människa skulle jag kunna få ett jobb, resa någonstans där ingen kände till mig från mitt förra liv, försöka hitta andra vänner och människor som jag skulle kunna knyta band med.
Jag skulle helt enkelt få glömma Stephan. Yelda. Mor.
  Heh, jag hade till och med glömt spegeln hos Stephan. Jag kunde inte be mor om råd mera.
Om jag inte skyndade mig med att hitta ett jobb skulle jag svälta ihjäl. Jag var redan svag av hunger, så jag visste inte hur jag skulle göra.
Men det första var i alla fall att jag skulle backa ifrån stupet. Det behövde jag inte, mitt liv hade faktiskt bara börjat.
Jag såg min omkring. Skog, skog, stigen som jag hade gått på. Måste återvända dit, till staden. Jag tvivlade på att Stephans mor skulle leta efter mig där, och jag kanske kunde stanna där ett litet tag innan jag flyttade vidare.
   Gud, jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men det skulle lösa sig. Eller hur?
Visst. Det kändes bara så hopplöst.
   Självömkan var inte något jag var stolt över att känna, men då jag gick ensam på den där stigen så kom tårarna. Varma och blöta tårar, som gjorde mitt ansikte alldeles fuktigt. Jag var fortfarande i mitt nattlinne, frös som satan men försökte ignorera det. Hungern gjorde det inte så mycket bättre.
   Om jag bara hade låtit Stephan vara! Om jag bara inte hade haft den där reaktionen till honom, bara börjat hata honom som Yelda ... Det skulle vara så mycket bättre då, eller hur? Då skulle jag fortfarande varit bästa vän med Yelda, och inte gått här som en idiot i skogen alldeles ensam.
   Å andra sidan var jag glad. Glad över att ha haft den där känslan för Stephan, även om han inte besvarade den. Han betydde fortfarande otroligt mycket för mig, underligt kanske med tanke på hur länge jag hade känt honom. Jag förstod varför han hade berättat för sin mor om mig. Min typ av varelser hade orsakat så mycket smärta för deras familj, och modern behövde få sin hämnd hon också.
   Jag anklagade inte Stephan. Tvärtom förstod jag honom. Tror jag.

Ett ljud av en kvist som bröts fick mig att stanna. Något rörde sig mot mig, en skugga. Det var en människa, och kom allt närmare.
   - Lillith? sa en orolig röst som fick hjärtat att hoppa till och slitas sönder samtidigt.
   - Du måste frysa. Förlåt mig för allt, Lillith, jag är så ledsen.
Stephans armar lindades runt mig och höll mig hårt mot hans bröst. Jag kunde höra hans hjärta dunka där innanför, men var för chockad för att faktiskt inse att han verkligen var där. Det måste ha varit inbillning.
Men jag hoppades förtvivlat att det var verkligt. Och en sekund senare, insåg jag att det var det.


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag känner mig så hemsk just nu!!! Min del sög verkligen!!! -.-' Förlåt...jag lovar att nästa del kommer bli bättre!!! Jag hoppas att Fjompens del vägde upp min så att jag inte förstörde hela kapitlet!!! -.-'
Kommentera och rösta i omröstningarna är ni snälla?
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^


Tyvärr Bokberoende, min del var för händelselös och sentimental för att väga upp din. Så din får väga upp min istället :3 Moahaha!
Ledsen för en dålig del folks, ni får nöja er med ett sugigt kapitel den här gången (även om Bokberoendes del var bra så förstör nog min del det). xD
//Fjompen :)