Nattens monster- Kapitel 23

Yelda


Jag bankade, skrek och ryckte hysteriskt i dörren. Aldrig att de skulle gå ut i krig utan mig...jag kunde inte tillåta det. Jag ville ha min hämnd innan det var för sent...innan jag blev till en människa. Jag hade visst blivit svagare redan, jag kunde inte ens få upp en trädörr. För ett par dagar sedan så kunde jag ha slagit handen genom den, eller knuffat upp den hur lätt som helst, men nu vägrade den röra på sig.
- Öppna dig idiotiska dörrjävel, skrek jag hysteriskt och slog till den. Plötsligt klickade den och for upp. I dörröppningen stod en flinande Saer.
- Det måste vara något fel på dig, du har hållit på hur länge som helst, hur orkar du?, skrattade han.
- Flytta på dig byracka innan jag slår sönder skallen på dig, fräste jag ilsket och försökte gå förbi honom, men han puttade bara in mig igen med ett flin.
- Lugna dig, sa han och gick in. Han stängde dörren bakom sig och studerade mig med ett flin.
- Jag förstår inte vad Wolfram ser i dig, förutom ditt utseende, sa han och lade huvudet på sned.
- Du är våldsam, ond och vägrar lyda order, fortsatte han och ignorerade mina ilskna blickar.
- Inte ens ditt utseende kan väga upp det, sa han och lutade sig mot dörren.
- Varför bryr du dig om det?, snäste jag.
- Wolfram kommer bli vår ledare en dag, och hans fru kommer bestämma med honom, sa han med en suck.
- Wolfram kommer vara den första som dör om du inte släpper ut mig, morrade jag. Tanken hade dykt upp ibland, men jag vågade inte, eller jag ville inte tro det, men jag visste att det var sant. De skulle döda Wolfram för att skada mig, om jag inte dök upp.
- Jag skulle gärna släppa iväg dig på ett livsfarligt uppdrag, men jag får inte, sa han och lade armarna i kors.
- Då måste jag ta mig förbi dig då, sa jag och hoppade på honom. Jag visste redan att jag skulle förlora. Efter bara några sekunder stod han med en fot på min mage och jag låg på det smutsiga golvet.
- Sa inte du att ni blir som galna när det gäller liv och död?, frågade han med ett flin och såg roat på mig. Jag blundade och försökte hitta odjuret i mig, den delen som inte var mänsklig. Vampyrer var en blandning mellan odjur och människa, även fast man inte trodde det så fanns det en mänsklig del i dem. Jag hittade mitt inre odjur och lät det låsa in det lilla mänskliga som fanns kvar i mig och öppnade ögonen igen. Saer stod kvar, men han flinade inte längre när han såg min blick. Allt som fanns kvar i mig var det blodtörstiga odjuret, och det syntes i mina ögon. Jag tog tag i hans ben och puttade iväg honom. Han flög rakt in i dörren som öppnades med en smäll. Han slog i bakhuvudet och blev liggande på golvet, medvetslös...inte död! Jag hoppade upp på fötter och sprang ut ur stugan mot borgen.
Grenar rev sönder mina kläder när jag sprang, men jag brydde mig inte om dem. Jag sprang snabbare än vad jag någonsin hade gjort i hela mitt odödliga liv. Jag sprang och sprang, och efter ett tag kunde jag höra vrål och skrik. Det hade redan börjat. Wolfram kunde redan vara död. "Han får inte vara död, han kan inte vara död, han får inte vara död" tänkte jag förtvivlat och sprang rakt in i kriget. Döda vampyrer och varulvar låg lite här och var, men ingen av dem var Wolfram. Jag kunde inte se vilka som hade övertaget, men jag antog att det var vampyrerna. Jag började springa över alla kroppar, på jakt efter den som hade förrått mig, på jakt efter Trarian. Plötsligt snubblade jag på något och föll till marken. Jag ställde mig snabbt upp och såg på den döda kroppen. Till min fasa såg jag Teas döda kropp ligga vid mina fötter, och en liten bit bredvid henne låg Laila. Mina vänner var döda, trots att de hade förrått mig så kunde jag inte hålla tillbaka sorgen. Något varmt och blött rann ner för min kind och jag rörde förundrat vid tåren med min hand. En värme for genom min kropp och jag drog efter andan. Varje gång jag andades ut så ville jag andas in igen, jag ville fylla mina lungor med syre. Till min förskräckelse kände jag något som dunkade i mitt bröst, mitt hjärta slog igen. "Nej inte nu, inte här" tänkte jag förtvivlat. Plötsligt stannade alla mitt i en rörelse. Alla vädrade i luften och såg hungrigt på mig. De kände doften av blod, människoblod, mitt blod. Mitt hjärta började slå snabbare och jag var...rädd...nej...jag var fullkomligt skräckslagen. Min styrka var borta, jag var inget mer än en svag människa bland hundratals monster. Jag hade blivit ett byte. Wolfram dök upp vid min sida och ställde sig beskyddande framför mig. Alla varulvar verkade vakna som ur en slags trans, och ruskade på sina huvudet. En efter en föll vampyrerna döda till marken. Jag hade distraherat dem, inte alla insåg jag när Eldins röst hördes bakom mig.
- Så du är människa nu?, sa han hånfullt och jag vände mig snabbt om.
- Du liknar verkligen Lillith nu när du har hennes ögonfärg, sa han med ett flin. Wolfram ställde sig framför mig för att skydda mig. Eldin såg bara roat på honom. Alla vampyrer var döda, han var den enda som fortfarande levde, men ändå såg han helt lugnt på Wolfram. Alla varulvar morrade hotfullt.
- Ge dig iväg blodsugare, morrade Wolfram ilsket. Eldin flinade bara.
- Hon är dödlig nu, du kommer vilja äta henne tillslut, sa han och skrattade kallt. Wolfram sa inget. Det Eldin sa var ju sant, Wolfram skulle inte kunna motstå frestelsen hur länge som helst...om inte!
- Men tänk om jag inte vore dödlig då, sa jag och såg på Wolfram.
- Vill du bli en byracka? Du kan inte mena allvar!, skrattade Eldin och såg roat på mig.
- Det är inte alla som överlever förvandlingen, sa Wolfram och skakade på huvudet.
- Men..., började jag men Wolfram avbröt mig.
- Vi får prata mer efter att den röda har dött, sa han och tjockt hår började sprida sig på hans kropp. Kläderna försvann under den nya huden, och plötsligt stod det en stor farlig varg framför mig. Han morrade hotfullt och började springa mot Eldin, ensam....ensam!
- Wolfram, skrek jag förskräckt och de andra varulvarna såg frågande på mig. Eldin var den starkaste vampyren i klanen, han var till och med starkare än vad far hade varit. Att attackera en vampyr själv var samma sak som att hoppa från en klippa, som att hoppa rakt in i döden.




Lillith


Oavsett om Stephan hade berättat eller inte, så var jag så otroligt lycklig över att han var här. Jag höll hårt i honom, hade jag varit vampyr hade jag nog dödat honom om jag använde samma styrka.
   - Förlåt mig Lillith.
Han hade huvudet lutat mot mitt och lät trött.
   - Det gör inget, viskade jag.
   - Människor gör dumma saker när de blir fulla, det var inte meningen att det skulle bli så.
Jag hade sett män (och kvinnor ibland) vara fulla, och han hade nog rätt. Så han hade alltså blivit full och berättat allt om mig? Det förklarade allt. Jag blev inte ens arg på honom. Det var jag inte från början heller, bara lite förvirrad. Nu var jag inte det längre.
   - Har du någonstans att ta vägen? frågade han allvarligt och såg mig i ögonen. Jag har några vänner som skulle kunna ta hand om dig, om du inte är välkommen någon annanstans?
Jag mötte hans bekymrade blick, och förstod med en smärta i bröstet att han inte hade några avsikter att fortsätta sin ... bekantskap med mig. Men det är klart, han skulle knappast vilja byta ut sin familj mot ett av monstren som förstörde hans liv. Jag förstod honom, och visste att jag bara skapade honom fler problem.
Han oroade sig kanske för mig. Det ville jag inte att han skulle göra. Jag ville inte orsaka honom smärta.
   Så det fanns bara en sak att göra.
Jag kramade om honom hårt igen, kände hur det sved i hela kroppen vid tanken på att få lämna honom. Det måste ha varit oartigt, eller kanske till och med skrämt honom, men jag pressade långsamt läpparna mot hans hals. Kände hans snabba puls. Jag hade blivit galen nu om jag hade varit vampyr.
   - Kan du göra mig en tjänst? viskade jag.
   - Självklart.
   - Jag glömde svarta spegelskärvor i ditt hem. Skulle du kunna ta dem till mig?
   - Javisst.
Han räckte mig en väska med saker han sa var mat och kläder, jag tackade och sa att jag skulle vänta tills han kom tillbaka. Stephan gav mig ett svagt leende innan han vände ryggen till och började springa tillbaka mot staden.
   Antar att jag var en lögnaktig varelse. Men jag ville bara inte vara i vägen för Stephan. Så fort han var utom synhåll, vände jag ryggen åt det hållet han hade försvunnit och började springa.
Den här gången, visste jag att jag aldrig skulle återvända.


____________________________________________________________________________

Jag vet inte om jag gör Lillith dum eller något nu. Förlåt förresten för att jag drar ut på kärlekshistorian, men that's how I roll xD Hoppas ni inte hatar mig, och förlåt för en kort del :)
//Fjompen :)

Allt jag kan skriva nu är...Jag hoppas att ni gillade det...och kommentera gärna!!! :P
//Bokberoende ^vv^