Chris
Jag visste inte om jag skulle skrika av lycka eller inte...jag stod bara och stirrade på de fyra orden framför mig. Jag hade blivit antagen! Jag skulle få vara med i Gam...vänta...det var ju det där testet också innan! Jag skummade igenom texten men det stod inget om vad testet skulle innebära...men det stod en tid och plats, på lördag klockan 13:00 i London...någon skulle möta mig på tågstationen (om tre dagar!). Jag märkte att det fanns ett till papper med all information på och det som jag höll i handen stod det att de behövde mammas underskrift på, så jag hoppade upp i sängen igen och över till soffan, innan jag sprang så snabbt jag kunde ner för trappan och in i köket.
- Mamma du måste skriva under det här, nästan skrek jag och slängde pappret till henne. Hon suckade och började läsa brevet...riktigt långsamt! Mamma kunde inte läsa så snabbt...och just nu irriterade det mig väldigt mycket. Jag stod och hoppade smått från ett ben till de andra medan jag förväntansfullt såg på mamma.
- När har du ansökt till det här? frågade hon med höjt ögonbryn och lade ner det svarta pappret framför sig på bordet.
- Igår...jag ansökte i sista sekunden antar jag, sa jag snabbt. Hon nickade sakta och studerade brevet.
- Är du säker på att du vill göra det här? frågade hon osäkert och såg på mig. Jag nickade ivrigt och hon suckade.
- Okej...men ring inte och säg att du har hemlängtan, sa hon med ett leende. Jag log stort och kramade henne.
- Tack så hemskt mycket, sa jag glatt och hon skrattade.
- Sist du var så här glad var när du fick din tv, skrattade hon och skrev sitt namn med en röd bläckpenna längst ner på papperet. Precis när hon hade skrivit den sista bokstaven slet jag pappret från bordet och sprang och tog på mig skorna innan jag sprang ut på den mörka gatan. Det var molnigt och blåsigt ute. Jag sprang fram till gatans postlåda och släppte ner brevet med det ifyllda papperet i den rostiga gula lådan. Lådan stod mittemot vårt hus på andra sidan av den tomma bilvägen. Jag bodde i en av de avlägsna småstäderna i Storbritannien...och skolan jag gick på var en av de få som inte hade skoluniformer...inte för att de tyckte att vi skulle få klä oss som vi ville, de hade bara inte råd att köpa uniformer till alla. Det dröjde nog inte länge innan de tvingade på oss de där tråkiga mörka uniformerna. Till min förskräckelse så besannades min farhågor nästa dag.
Rektorn hade samlat alla i aulan...han hade visst något att berätta.
- Det har blivit några ändringar, sa han uppe på scenen och alla lyssnade halvt på vad han hade att säga.
- Alla måste nu bära skoluniformer, ni får hämta dem på vägen ut, men den regeln kommer gälla från i morgon så idag får ni bära vad ni vill, sa han glatt och hela aulan stönade.
- Skojar du eller? sa någon kille högt från raden längst fram.
- Nej jag skojar inte, sa rektorn irriterat och blängde på killen.
- Varför måste vi bära de där jävla uniformerna för? sa en tjej högt (Vanessa) från någon rad bakom mig.
- Ni ska bära dem vare sig ni vill eller inte, sa rektorn strängt och med de orden lämnade han scenen och försvann genom en bakdörr. Alla elever samlades som i en stor klump och ställde sig i långa köer vid de fyra dörrarna som ledde ut ur den stora aulan. Jag ställde mig längst bak i den som såg kortast ut...och tom på robotgänget. Det gick väldigt långsamt men efter ett tag hade jag i alla fall kommit halvvägs till dörren. Jag förstod inte varför skoluniformer var så viktiga...varför kunde man inte bara få klä sig som man ville? Jag trivdes med min smutsiga långa svarta kappa...jag ville inte gå med samma kläder som alla andra!
- Ditt namn? sa någon och jag ryckte till. Utan att ha märkt det så hade jag kommit ända fram till dörren där det stod ett bord med...jag vet inte hur många...men många lådor.
- Ääää...Chris Smith, sa jag och försökte återvända helt till nuet. Mannen bakom bordet (min historielärare) nickade och bläddrade bland några papper innan han tog upp en låda från golvet bakom bordet.
- Här har du, sa han och gav mig kartongen.
- Visst, muttrade jag surt och tog emot den innan jag gick ut i korridoren igen. Jag hatade verkligen den här idéen med skoluniformer och det gjorde mig otrevlig. Gårdagens bra humör var som bortblåst.
- När jag viner Game over kommer jag köpa den här skolan och göra den bättre, sa en röst från korridoren bredvid mig. Jag snabbade på mina steg så att de inte skulle märka mig. Skulle Erik vara med i Game over? Ååå jag skulle verkligen döda honom så fort jag fick chansen...i spelet...inte i verkligheten...jag är inte galen!
- Du gamergirl, ropade han en bit bakom mig och jag stelnade till.
- Jag hörde att du ska vara med i Game over, sa han hånfullt. "Hur visste han det? Vem hade sagt det?" tänkte jag förvirrat och vände mig om. Jag glömde hålla masken den här gången och min förvirring syntes i hela ansiktet...vilket fick Erik och resten av robotarna att flina.
- Vem sa det? frågade jag lite för nyfiket.
- Kevin såg dig posta brevet, sa han...och det gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Kevin bodde flera kvarter från min gata...vad hade han gjort där.
- Hur då? Han bor ju flera kvarter bort, sa jag förvirrat. Jag glömde helt bort att hålla masken...ingen hade någonsin krossat min mask förut!
- Jag var ute och gick, sa Kevin irriterat.
- Du kommer nog inte ens klara testet, skrattade Erik hånfullt.
- Det kommer jag visst det och jag kommer se till att det blir Game over för dig, sa jag hotfullt och vände honom ryggen och gick mot utgången. Skoldagen slutade efter mötet i aulan så jag kunde gå hem nu om jag ville det. Jag orkade inte hämta min väska så jag tog bara med kartongen med den nya skoluniformen och marscherade ut ur skolbyggnaden och fram till den leriga stigen genom skogen som skulle leda mig hem. Jag orkade inte ta bussen...eller rättare sagt...jag orkade inte stöta på robotgänget igen. De var nog arga så det räckte ändå!
När jag kom hem gick jag upp på mitt rum, och inte förrän jag kom in på mitt stökiga rum märkte jag att jag lämnade leriga fotspår efter mig...jag hade glömt att ta av mig skorna! Jag suckade men tog inte av dem. Skadan var redan skedd. Jag slängde kartongen på sängen och klättrade över soffan för att sätta mig på stolen framför min dator. Så där satt jag...stirrande på den svarta dataskärmen utan att ha något att göra. Konstigt nog så kände jag inte för att spela tvspel...jag brukade alltid göra det...men nu orkade jag inte bara. Varför hade jag sagt så där till Erik? Det skulle bara bli ännu mer pinsamt när jag förlorade! Jag skulle säkert förlora mot honom...och alla andra. Jag suckade och slängde en blick på den oöppnade kartongen som låg på min obäddade säng med samma svarta kuddar som låg i den röda soffan. "Men herregud...jag är ju lika galen i rött och svart som de där Game over- personerna är!" tänkte jag förvånat när jag såg på mitt röda täcke bland alla svarta kuddar. Mina väggar syntes knappt bakom alla affischer på olika hårdrocksband och olika bilder ur tvspel. Golvet var vitt...trodde jag...det var så fullt av sladdar och kläder att det inte ens syntes. Jag vände blicken till lådan igen och såg tvekande på den ett tag. Jag suckade och satte mig på sängen och tog upp lådan och placerade den i knäet. Jag slet av den bruna tejpen och öppnade kartongen. Inuti låg det två bruna påsar. Jag tog upp den ena och lade kartongen bredvid mig innan jag öppnade påsen. I påsen låg de hemskaste kläderna jag någonsin hade sett. Jag hällde ut dem i mitt knä och stirrade på den ljusblåa kortärmade skjortan och den blå-och vitrandiga kjolen som verkade nå ner till en punkt lite ovanför knäna, och ett par höga knästrumpor i samma ljusblåa färg som skjortan. Jag lade dem bredvid mig på andra sidan och tog upp den andra påsen. Den innehöll samma saker som den andra påsen, och längst ner i lådan låg ett par fula svarta skor med kardborrband. Jag gick aldrig med kjol...och verkligen inte med skor med kardborrband! Jag mådde illa bara av att tänka på det!
Cricket
Oh my Sniper Rifle, ni skulle ha sett morsans min när jag kom hem med brevet i handen.
- Det låter olycksbådande, mumlade hon.
Jag gav henne en penna utan ett ord och pekade på stället där hon skulle skriva under. Hon läste genom brevet flera gånger innan hon till slut satte pennan mot pappret.
- Vi följer dig till London, Aida och jag. Jag vill ta en titt på hur det kommer att se ut där ni bor.
Jag svarade att det kunde hon lika gärna göra, för i det papper som var till föräldrarna stod det att de var varmt välkomna att inspektera och utforska våra boplatser och även lite av banorna (de skulle hållas hemliga innan programmets början).
- Är du verkligen säker på det här då? frågade mamma en sista gång och såg på mig med sina runda ögon.
- Jag har ändå inget bättre för mig, svarade jag och placerade rumpan på bordskanten.
Mamma gav mig en varnande blick och jag tog bort baken från matbordet. Men visst, hon hade nog rätt. Vem visste var min häck kunde ha varit?
- Då får du gå i sommarskola. Jag vill inte att du missar något! sa hon strängt, och pennan satt kvar på den punkt hon fört hade satt den på.
- Mamma, hela tävlingen kommer att pågå under typ sommarlovet. Om jag nu missar något tar jag igen det! Jag har mina böcker och allt, och jag tror inte att jag direkt ligger efter!
För att göra budskapet tydligare petade jag glasögonen högre upp på näsan och log brett.
- Okej. Jag får väl göra som du säger, för en gångs skull, skämtade mamma och skrev äntligen under.
Hon räckte mig sedan pappret med sin underskrift och jag skickade det så fort jag kunde.
Om två dagar skulle jag åka till London, och vara med i en tävling om 100 000£.
Hah, det skulle definitivt bli oförglömligt!
______________________________________________________________________________
Förlåt för en kort del, men jag kunde inte hitta på så mycket att skriva om innan de åkte iväg! xD
//Fjompen :)
Förlåt för en händelselös del!!! -.-' det händer inte speciellt mycket innan de åker!!! :P
KOMMENTERA!!!
Hare brae!!! :P
//Bokberoende ^-^
No comments:
Post a Comment