Nattens monster- Kapitel 24

Yelda


Tiden började sega sig fram, jag såg allt som genom en slags dimma och allt ljud försvann. Wolframs suddiga gestalt flög mot den rödhåriga vampyren. De andra varulvarna suddades bort och allt jag såg var Eldin och Wolfram. Eldin gled smidigt undan och Wolfram landade en meter från honom. Han morrade hotfullt och såg på honom med en blick som var full av hat och ilska. Eldin flinade roat åt honom och kastade en snabb blick åt mitt håll innan han vände uppmärksamheten till Wolfram igen. Eldin hoppade åt sidan när Wolfram försökte slita huvudet av honom med sina sylvassa tänder. Varför stod varulvarna bara där och såg på? Varför gjorde de inget? Eldin var visst trött på sin lilla lek, för han hoppade upp på Wolframs rygg och bet honom i nacken. Wolfram vrålade och lyckades kasta av vampyren från sin rygg. Eldin rullade en bit på marken innan han snabbt for upp på fötter igen. Han strök äcklat bort varulvens blod från sin mun och torkade av armen på sina kläder. Wolframs nacke blödde...mycket. Blodet forsade fram, men han verkade inte bry sig, eller så märkte han inget. Han morrade igen och började springa mot Eldin. Eldin stod lugnt kvar och bara såg på honom när han kom springande. Efter ett tag förstod jag varför. Blodförlusten fick Wolfram att falla ihop på marken. Pälsen drogs in i huden igen och hans hud och kläder blev synliga igen. Han var vit som snö och verkade ha svårt att andas. Jag sprang panikslaget fram och föll ner på knä bredvid honom. Eldin var borta, tydligen så var han nöjd. Wolfram såg på mig, men han var ändå inte riktigt närvarande. Hans blick var inte lika full som liv som den brukade vara, det var som om han var ett timglas och livet var sanden. Sanden skulle snart rinna ner, och han skulle dö. En tår rann ner för min kind och jag började gråta.
- Snälla gråt inte, sa han hest och tog tag i min hand. Han höll den löst, men jag förstod att han höll den så hårt han kunde. Jag kunde inte sluta gråta...Wolframs kulle dö...han skulle dö. Jag orkade inte ens bry mig om de fega varulvarna som bara stod och såg på. Hur kunde de? Varför hade de inte hjälpt honom? Hade de ens lyssnat på mig när jag sa att de inte skulle attackera en vampyr ensam?
- Yelda...lämna den här byn, viskade han och jag nickade kort. Min röst var borta, jag kunde inte få fram ett ord. Han tog ett sista rosslande andetag och livssanden rann ut. Hans hand blev slapp, som resten av hans kropp, och hans ögon såg tomt på mig. Han var borta...han var verkligen borta! Plötsligt flockades alla varulvar runt oss, vissa grät, och vissa såg bara tomt på Wolframs kropp, som om de inte kunde tro att han faktiskt var död.
- Yelda, sa Ysold bakom mig och lade en hand på min axel. Jag ställde mig upp och såg ilsket på varulvarna runt mig. Om jag hade varit vampyr nu, så skulle jag ha dödat varenda en av dem. Jag behövde inte säga något, min blick sa allt. "Ni kunde ha räddat honom". Jag trängde mig förbi alla och började springa mellan träden. Jag lät de mörka skogen sluka mig och stänga ute världen bakom mig. "Jag önskar att allt bara kunde bli som förut, när jag fortfarande hade Lillith vid min sida, när far fanns här, och mor, och när jag fortfarande hade en familj, när jag var vampyr" tänkte jag med tårar forsande ner för kinderna. Jag skulle göra som Wolfram hade sagt åt mig att göra. Jag skulle lämna den här hemska byn och skaffa mig ett liv, och jag skulle hitta min syster. Lillith var den enda jag hade kvar, och jag saknade henne så mycket att det värkte i bröstet. Vad jag än hade sagt så var hon fortfarande min syster...det var jag som hade gjort fel...inte hon. Jag var boven...det var jag som var monstret.

Lillith




Jag sprang. Allt jag orkade, visste inte vart men att komma bort från stigen var viktigast. Jag sprang tills lungorna värkte och musklerna skrek i protest. Sprang genom skogen och snubblade flera gånger. Till slut gav benen upp och jag föll ihop vid ett träd, fyllde lungorna om och om igen med stora mängder luft.
   Vad höll jag på med? Vad höll jag egentligen på med? Jag lutade huvudet mot knäna och började gråta. Inte nog med att jag var trött och inte kunde få luft, jag hade börjat gråta också. Men det sved så mycket i hjärtat att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag måste ... jag måste gå. Ville inte tynga ner Stephan med att vara i närheten. Gjorde jag något korkat?
   Innerst inne sved hela kroppen av tanken på att aldrig igen se Stephan.
Att aldrig se Yelda igen. Hon skulle ha sagt någon uppmuntrande kommentar nu. Jag log nästan vid tanken på vår knäppa barndom, när vi jagade smådjur i skogen.
   Jag torkade tårarna med baksidan av handen och kikade in i väskan jag hade fått av Stephan. Jag upptäckte att han hade lagt ner mina kläder och även några andra. Hans kläder.
Förvånat drog jag fram manteln som han hade haft på sig första gången vi möttes. Jag stirrade länge på den. Förde den sedan sakta mot ansiktet och andades in Stephans lukt. Den påminde mig så mycket om honom. Ganska underligt att jag redan saknade honom. Fast nej det var inte underligt alls.
   Jag begravde ansiktet i tyget och grät mera.
Men så mindes jag att han hade underligt nog lagt en massa saker i väskan som tillhörde honom. Varför då? Jag trodde att väskan skulle innehålla saker som skulle hjälpa mig på färden till ett annat ställe ... Jag förstod inte.
Men så slog det mig. Väskan skulle hjälpa oss på färden till ett annat ställe. Han hade tänkt följa med mig.
Eller hade han? Han skulle väl inte ha föreslagit att jag skulle bo ett tag hos hans vänner om han hade följt med?
   Jag satt kvar under trädet tills det blev natt. Jag var alldeles för djupt inne i skogen för att någon skulle hitta mig, och förhoppningsvis för orörlig för att djur skulle lägga märke till mig. Men djur märkte alltid, det visste jag. Så länge jag visade att jag inte utgjorde ett hot, då skulle jag förmodligen lyckas hålla mig vid liv en natt.
   Till slut somnade jag.


Jag hade en mardröm. Far och Yelda letade efter Stephan i fängelsehålorna i vårt gamla slott. Yelda försvann efter ett tag, men far var kvar och han kom allt närmare Stephans gömställe, där vi båda var.
Bilden av en svårt skadad och blodig Stephan i mina armar fick mig att rycka i sömnen, ovetande om vad som försiggick utanför min drömvärld.
   - Gråt inte, Camelia, sa Stephan utmattat i drömmen och smekte mitt ansikte med händer indränkta i hans eget blod.
Han hade kallat mig Camelia, ilskan över det och lukten av hans blod gjorde mig aggressiv. Jag hade blivit vampyr igen. Jag hade ställt mig upp så att min döende Stephan fallit på golvet från mitt knä och skrikigt på far allt vad jag orkade. Från en annan synvinkel kunde jag se far, nu bara några meter ifrån vårt gömställe.
Men innan far hann komma fram till oss böjde jag mig ner mot Stephan och satte tänderna i hans strupe.

   - NEJ!
   - Åhfan! Lillith!
Jag trycktes hårt mot någon som hindrade mina förskräckta rörelser. Tystnad.
Någons hjärtslag mot axeln.
   - Lillith, mår du bra?
Ett ansikte dök upp nära mitt, ägaren till armarna som hade hållit fast mig.
   - Varför stack du igår? mumlade rösten och ögonen kollade djupt in i mina. Jag fick leta hela natten, och när jag kom fram låg du och frös på marken. Tycker du inte att du är mer värd än det?
Läpparna och ögonen log varmt.
   - Varför är du här? frågade jag med darrande röst och trasslade mig ur Stephans grepp.
   - Varför är du här? sa han lite argt. Du springer alltid iväg, men den här gången är det nog.
Han ställde sig upp och kastade ett tygbylte på marken framför mig.
   - Spegeln du bad mig om, sa han.
Jag förstod att han var arg. Hade han verkligen gått i skogen under en hel natt för att hitta mig? Klart han var arg. Även om jag förstod det, hade jag svårt att dölja mitt lyckliga flin.
   - Tack för att du kom, sa jag.
   - Tack för att du stack, svarade han bittert. Vad var grejen med att springa iväg sådär?
Stephan satte sig på huk framför mig och såg nu med en mildare blick på mig. Han såg fortfarande lika bra ut som alltid, och hans ögon syntes tydligt trots att solen inte hade kommit fram än. Det var en tidig morgon.
   - Jag trodde inte att du ville veta av mig, erkände jag.
Han fick återigen en bekymrad min, men sa inget, så jag fortsatte:
   - Du sa att du hade vänner som kunde ta hand om mig. Så jag trodde att du ville säga farväl och ville helt enkelt inte ... vara i vägen mer.
Jag såg länge på honom, hoppades på att få en förklaring eller kanske en nick som sa att det var så det låg till och att jag hade tänkt rätt.
Vi såg på varandra väldigt länge, solen hade lyckats kämpa fram några strålar genom trädgrenarna. Och något väldigt underligt hände. Något som fick mig att tro att jag återigen hamnat i min drömvärld.
Fast nu var det något fantastiskt och inte hemskt som hände.
   Stephan kysste mig.
En lång, underbar och lätt kyss på läpparna. Inget annat.
Jag kunde först inte tro att det var sant. Satt där som en staty, stirrade på Stephans ljusa ögonfransar.
Långsamt började jag sedan reagera, drog honom närmare mig. Så fort han förstod att jag inte hade något emot kyssen, lade han ner mig på marken och höjde sig över mig på armbågarna.
   Hans ögon var allvarliga.
   - Jag visste inte vad jag ville, sa han ängsligt som om han anklagade sig själv för något. Jag packade ner mina saker, utifall jag skulle ändra mig och följa med dig. Jag har min mor och syster här, de är min familj.
Jag tittade som hypnotiserad på honom. Solen lyste på honom, genom hans ljusa hår och fick honom att se ut nästan som en ängel.
   - Men jag hade dåligt samvete, för du hade offrat så mycket för att vara med mig. Mycket mer än vad jag förtjänade. Jag hämnades bara, men du var oskyldig och hade inte gjort något.
   - Jag dödade människor ...
   - Du gjorde det motvilligt, för att överleva. Tack vare mig har du ingen utom mig nu, och jag blev tvungen att välja mellan dig och min familj.
"Blev"? Hade han gjort sitt beslut nu? Jag antog att han hade valt sin familj, och försökte njuta av varje sekund som jag låg under honom.
   - Det är det, Stephan, jag ville inte att du skulle tvingas välj-...
Han tystade mig med ännu en kyss. Jag var verkligen i himlen nu. Visserligen stack en sten mig i ryggraden, men det var inget stort problem.
   - När jag kom tillbaka och såg att du var borta förstod jag att jag behövde dig. Mor och syster har varandra, de är starka tillsammans och det har de alltid varit. Jag har ändå aldrig passat in med dem. Och nu när du inte längre har din syster och jag inte längre har far ... Vi behöver bara varandra nu.
   Jag snyftade högt och slängde armarna om hans hals. Jag måste verkligen drömma! Det kunde inte vara sant!
Stephan slappnade av och lade hela sin vikt på mig, vilket blev tungt men inte alls obehagligt. Han stack in armarna under mig så att han kunde hålla om mig också, och vi låg där i skogen och höll om varann i evigheter.
   - Förlåt om det är kort varsel men ... jag älskar dig.
Stephans röst var otydlig eftersom hans mun var tryckt mot min axel, men jag hade förstått precis. Nästan darrande av lycka mumlade jag:
   - Jag älskar dig också.

_____________________________________________________________________________

Äh, komigen! Ta bort den där äcklade och missnöjda minen ur ditt ansikte! xD Vi alla visste att det skulle bli såhär, och jag måste erkänna att det är ÄR OFFICIELLT det mest smöriga och knäppaste kärleksscen som jag någonsin skrivit! Seriöst, det dryper fjollighet och idioti över den här scenen. Förlåt mig folks om min löjliga del blev för lång i jämförelse med Bokberoendes menings- och smärtfulla del, men jag ville knyta ihop säcken xD
Och Bokberoende:     Y U NO MAKE HAPPY ENDING? xD
//Fjompen :) P.S. Som sagt, förlåt för en småäcklig del -.- D.S.

Nu när du säger det så har jag nog inte skrivit så många lyckliga slut...-.-'
Jag hoppas att det inte blev dåligt bara för att det blev olyckligt!!! Men efter regn kommer det alltid solsken...något bra ska hända Yelda... XD (jag har ingen aning om vad) -.-'
Hare brae!!!
//Bokberoende ^vv^