Nattens monster- Kapitel 25 - Sista kapitlet

Yelda


Jag sprang och sprang utan att varken veta vart eller riktigt varför. Jag hade inget att springa ifrån...ingen jagade mig...vad sprang jag egentligen ifrån? Grenar rev upp sår i min hud, men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara att springa fast mina ben stretade emot. Benen värkte och jag hade svårt att andas. Jag var trött! Irriterat stannade jag och lutade mig mot ett träd, medan jag drog efter andan. Att vara mänsklig hade sina för och nackdelar. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade sprungit. Ett svagt minne dök upp i mitt huvud. Jag hade stannat några gånger och sovit en del, men sedan hade jag sprungit igen. Det hade säkert gått flera dagar sedan Wolfram d...dog. Jag visste inte vart jag var! Min mage kurrade och jag förstod att jag behövde mat.
- Jag älskar dig också, den bekanta rösten fick mig att stelna till. Jag såg mig förskräckt omkring men såg ingen som kunde ha yttrat de orden. Jag började sakta gå mot platsen där det svaga ljudet hade kommit ifrån. När jag kom närmare såg jag till min förskräckelse dräparens son ligga över min syster.
- Säkert? sa han och hävde sig upp på armarna så att han skapade lite mellanrum mellan dem. Lillith nickade och jag kunde se att hon log. Jag stod bara och stirrade på dem när dräparen böjde sig ner och kysste henne. Lillith log men hennes blick flyttades åt mitt håll och hon spärrade förskräckt upp ögonen. Hon knuffade undan dräparen så att han landade på rygg bredvid henne, och hon ställde sig upp framför honom som för att skydda honom...från...mig! Han ställde sig förvirrat upp och fick syn på mig. Han tog tag i Lillith och drog henne bakom sig. Rollerna var ombytta, nu var det han som skyddade henne. Jag tog försiktigt ett steg fram med händerna halvt uppsträckta som för att säga att jag om i fred. Dräparen verkade inte tro på att jag kom i fred, för han sträckta bara ut händerna för att skydda Lillith ännu mer.
- Ni har ingen anledning att lita på mig, men jag har inga planer att skada er...jag kan inte ens det längre i alla fall, sa jag bedjande. De verkade fortfarande inte lita på mig, men de upptäckte min nya ögonfärg och hudfärg. De stirrade på mig ett tag innan dräparen öppnade munnen och sa:
- Vad vill du?
- Jag vill bara prata med min...jag vill prata med Lillith, sa jag försiktigt och backade ett steg. Jag var inte säker på om Lillith fortfarande räknade mig som sin syster, så jag ville inte säga syster till henne än. Lillith drog försiktigt undan dräparen och tog ett steg fram. Dräparen ställde sig lite bakom henne, men han verkade vara beredd på att hoppa framför henne om det behövdes. Det högg till i hjärtat när det påminde mig om Wolfram. Han hade sagt att han älskade mig...men jag hann aldrig säga att jag älskade honom tillbaka! Jag kände att mina ögon tårades men jag försökte ignorera det och visa mig stark. Jag lyckades till en viss del, men Lillith verkade märka mina tårade ögon.
- Vad har hänt? frågade hon oroligt, men hon såg hårt på mig.
- Wolfram är död...som hela Frumoscu-klanen förutom Eldin, sa jag med darrande röst. Lillith såg chockat på mig.
- Vad hände? frågade hon förskräckt och den hårda blicken var borta.
- När jag gav mig av lät jag Trarian ta över så länge, men när jag kom tillbaka hade han vänt hela klanen emot mig och jag tvingades fly till varulvarna. Det blev krig mellan varulvarna och vampyrerna och varulvarna utrotade alla vampyrer förutom Eldin, och när Wolfram försökte döda honom ensam trots att jag hade sagt att det var självmord att ge sig på en vampyr ensam..., sa jag men avbröt mig själv när jag hörde att min röst hade ändrats från sorgsen till ilsken. Jag hade blivit en människa...men mitt temperament fanns kvar. Jag blundade och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte med berättelsen:
- Eldin dödade Wolfram och jag sprang iväg...jag kunde säkert ha stannat hos varulvarna...men jag sprang iväg, sa jag och kände hur benen vek sig under mig. Jag föll ner på knä och såg hur allt svartnade framför mig. Jag lyckades ta stöd med ryggen mot ett träd bakom mig innan allt försvann. Min hörsel, min syn och mitt luktsinne. Jag drogs in i ett kvavt mörker där jag inte kunde känna något. Var jag död? Var det så här det kändes att vara död?

Lillith


Yelda (!) föll ihop vid ett träd efter att ha berättat de hemska nyheterna. Men jag kände att jag var mer orolig för henne än för resten av klanen. Var jag ond? Jag hade ju inte haft så nära kontakt med dem ...
   - Yelda! ropade jag när jag såg henne ramla ihop.
Jag sprang fram och klappade henne på kinden för att väcka henne, men hon gav förstås inga livstecken. Jag kände med handen på hennes hals.
   Underligt nog: puls. Svag men stadig.
Jag drog mig lättat tillbaka och såg på Yeldas ansikte. Det var mänskligare nu, en friskare färg på huden och innan hade jag även sett att hennes ögon inte längre var röda. Min syster hade nog också tagit spegelskärvorna och blivit människa. Synd att resten av klanen inte hade ...
   - Det är min fars fel alltihop, mumlade jag.
Stephan svarade inte. Inte för att jag hade väntat mig det, men han hade stått tyst ett bra tag. Jag vände mig om och såg honom stå med blicken koncentrerad på Yelda, handen fundersamt för munnen och ögonbrynen rynkade.
   - Hon behöver mat och vila, sa jag försiktigt. Jag tror ... Jag tror att hon har blivit människa också. Kan vi ta henne till något värdshus eller så, bara ett litet tag?
Stephan svarade fortfarande inte, jag såg att hans ögon hade börjat tåras litegrann eftersom han inte hade blinkat på så länge. Sedan vände han mig ryggen.
   Med en suck ställde jag mig upp.
   - Jag vet att du avskyr henne. Jag vet att hon har orsakat dig smärta. Men just nu är vi de enda som kan hjälpa henne. Snälla, för min skull? sa jag bedjande med låg röst och kramade om honom bakifrån.
Jag lade huvudet mot hans rygg och lyssnade till hans hjärta. Det slog fort, han var antagligen lite stressad.
   - Jag gör det bara för att hon är din syster, sa han stelt till slut och tryckte min hand innan han trasslade sig loss ur mitt grepp och gick fram till Yelda.
   - Vet du någonstans vi kan ta henne? frågade jag när jag plockat upp väskan och han hade tagit upp min syster.
   - Jag vet ett värdshus i utkanten av stan. Det är närmast, och minst besökt.

*

Yelda vaknade mitt på dagen efter att ha sovit på en mjuk bädd i ett rum som Stephan hade hyrt. Jag tog med mat till henne, eftersom Stephan helst inte ville befinna sig i samma rum som hon. Jag tvingade honom inte, men till min förvåning frågade Yelda om han var okej.
   - Han mår bra, svarade jag.
   - Jag är glad för din skull Lillith, sa Yelda kraftlöst men jag visste att hon menade det. Tack för att ni inte lät mig ligga där.
   - Det skulle jag aldrig kunnat tillåta! log jag. Du är ju min syster, eller hur?
Efter att jag sagt det blev det tyst. Jag vände bort blicken från Yelda, antog att hon inte riktigt ville vara min syster än, men när jag såg tillbaka upptäckte jag att hon hade så mycket tårar på sina nedre ögonfransar att det rann över när hon snyftade till.
   - Förlåt mig, sa hon kvävt. Allt är mitt fel.
   - Nej, dummer. Det är inte ditt fel. Inte något av det. Det är fars fel, och om han fortfarande hade levt så hade jag personligen kört en påle i honom.
   - Om jag inte hade dödat Stephans far ... om jag inte hade lämnat klanen ...
Nu började Yelda gråta väldigt högt. Hon spillde allt te som jag hade kommit med på kudden och tappade muggen på golvet.
Jag förstod att hon inte bara grät över det. Hon grät över Wolfram. Jag kände att jag också ville gråta, men jade nog inte tillräckligt med vätska. Eller så var jag bara trött på att gråta. Visste att det inte skulle leda till något.
   Jag sträckte ut armen och gav Yelda en systerkram. Hon klamrade sig fast vid mig och grät mot min axel. Så som hon brukade göra på både mig och mamma när hon var liten. Jag önskade att det fanns något jag kunde göra för att lindra hennes smärta, men antog att det var bortom mina förmågor.
   - Tack för att du fortfarande finns, snyftade Yelda efter en lång stund av gråt och en väldigt blöt axel.
   - Jag tror inte att jag någonsin var riktigt borta, svarade jag.
Hon släppte mig och ställde sig upp, testade sina ben om de var starka nog att bära henne igen. Just då kom Stephan in i rummet igen.
   - Jag fick tag i ett par hästar. Vi kan rida till grannstaden när solen gått ner, sa han.
Informationen var främst riktad mot mig, vilket fick Yelda att förtvivlat se mellan oss båda. "Lämna mig inte" sa hennes blick.
   - Yelda får väl följa med? frågade jag och såg på Stephan.
   - Ja.
Han stängde dörren, lite högre än nödvändigt. Men han var ändå vänlig, även om det var emot hans vilja. Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort.
   - Han hatar mig, eller hur? sa Yelda med en suck och satte sig på sängen igen.
Jag ville inte ljuga för henne, men inte heller såra henne, så jag förblev tyst.


*

   - Okej, har ni allt? frågade Stephan.
   - Yep.
Yelda hade fått rida med mig, eftersom hon fortfarande var ganska svag för att rida själv. Och samtidigt ville jag inte att hon skulle se mig och Stephan tillsammans,det skulle förmodligen väcka minnen hos henne som hon inte ville se. (Fast jag hade gett honom en kyss när vi för en stund blev ensamma, så att han inte skulle tro att jag hade glömt det som hände i skogen tidigare samma dag. Eller glömt honom överhuvudtaget.)
   - Då tycker jag vi sätter fart innan det blir för mörkt. Rid i förväg.
Stephan gjorde en nick mot den breda stigen i skogen.
   - Jag är glad att du ville följa med, sa jag till Yelda som satt en bit bakom mig.
   - Jag har ju ingen annanstans att ta vägen.
Vi red tyst väldigt länge efter det, stannade inte på hela natten. Men även om det var mörkt och kallt, hopplöst och tomt, så skulle ju en till dag komma snart. Solen skulle gå upp igen. Lyckan skulle komma tillbaka.
   Även för Yelda. Det visste jag. Hon skulle gå vidare, jag visste inte när men det skulle hända. Och hon skulle också bli lycklig. Vi behövde inte längre suga människors blod och döda dem. Vi behövde inte vara rädda för den vackra dagen.
   Från och med nu, så tror jag att allting ska bli bättre. Mycket bättre.


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Cheeeesy. xD Ett väldigt fjompigt slut, men det är ju passande för mig, eller hur? :D
Hoppas ni gillade denna novell, vi kommer att skriva en till tillsammans (är det tänkt) men vi vet inte riktigt vad. Vad vill ni läsa om? :)
Skriv gärna era kommentarer, lååånga härliga kommentarer om vad ni tyckte om den här novellen, alla karaktärer och handling och sånt. Det skulle göra oss överlyckliga, eller hur, Bokberoende? :D


 Yepp det skulle göra oss ENORMT glada!!! ^-^ Kan ni inte kommentera en sammanfattning av vad ni har tyckt om hela novellen...och självklart vad ni vill läsa om nu!!! :P Jag hoppas att slutet blev bra!!! -.-'
Hare brae nue dåre!!! XD
//Bokberoende ^vv^

                                                        ^vv^The end!!! ^vv^