Chris
Rummet var litet och vitt...det enda som faktiskt inte var vitt i rummet var jag! Jag insåg plötsligt att jag säkert syntes väl bland allt det vita, vilket jag inte tyckte om. De enda möblerna i rummet var en vit soffa och en vit fåtölj.
- Sätt dig, sa mannen vänligt och jag satte mig ner i den hårda soffan. Han satte sig i fåtöljen och först nu märkte jag att han hade en ipad i handen.
- Jag kommer bara ställa några enkla frågor så får du gå sen, sa han och log lugnande, men det fick inte mina ben att sluta darra. Han sänkte blicken till ipaden och verkade läsa något.
- Kan du beskriva dig själv med ett ord? frågade han och tankarna började genast snurra runt i mitt huvud.
- Ääääh..., sa jag dumt och sökte frustrerat efter ett passande ord.
- Ovårdad? sa jag tveksamt och han nickade och verkade skriva ner det på ipaden.
- Kan du berätta lite om din relation till din bror Gabriel? frågade han och jag stelnade till. Vad skulle jag svara på det?
- Den är väl bra...jag menar vi bråkar ibland men det gör ju alla syskon, sa jag och han skrev snabbt ner det.
- Har du några speciella vänner? Frågan fick det att hugga till i hjärtat.
- N..nej, stammade jag och han såg medlidande på mig. Jag kunde inte räkna tvillingarna som vänner än...vi hade ju just träffats.
- De där tvillingarna då? frågade han som om han hade läst mina tankar.
- Vi har just träffats, sa jag och skakade på huvudet.
- Favoritfärg?
- Svart!
- Favoritband?
- Bullet for my valentine.
- Vad vill du jobba med?
- Ääääh...jag vet inte! Och så fortsatte det. Han frågade enkla saker om vad jag brukade göra på fritiden och sånt. Det kändes inte som ett test...de ville säkert bara veta mer om oss så att de fick en bättre bild av oss...eller nåt liknande!
- Då var vi klara, sa han och jag blev lättad.
- Kan jag vänta där ute på att tvillingarna ska bli klara? frågade jag osäkert och han nickade med ett leende.Jag log svagt tillbaka och gick ut med mannen hack i häl. När jag kom ut hörde jag att mannen ropade ett nytt namn bakom mig. Jag såg bort mot bordet där jag och tvillingarna hade suttit. Det var bara Andrew som satt kvar...eller så var det Anthony...jag var inte säker.
- Hur gick det? frågade han när jag satte mig ner bredvid honom.
- Bra....förlåt men vem av dem är du? frågade jag och han skrattade.
- Du har visst inte lärt dig än..., sa han med ett flin.
- Anthony? sa jag frågande och han nickade, Vart är Andrew?
- Han är på förhöret nu...jag är redan klar, sa han och nickade mot en av de vita dörrarna.
- Vet du vart vi ska nu? frågade jag när jag kom på att jag hade glömt fråga den där mannen.
- Vi ska till ett annat rum där de ska hjälpa oss med vår dräkt till spelet...och hur vi ska se ut och vårt spelnamn, sa han och ryckte på axlarna. Å just ja...spelnamnet! Det hade jag helt glömt bort! Vad skulle jag heta? Hur skulle min dräkt se ut?
- Har du kommit på vad du ska heta än? frågade han och väckte mig ur mina tankar. Jag skakade på huvudet.
- Inte jag heller, suckade han och just då kom Andrew ut genom en dörr och gick fram till oss.
- Är ni klara? frågade han med ett leende och vi nickade.
- Vart ska vi? frågade jag igen och Anthony såg på mig som om jag var dum i huvudet.
- Du frågade ju det för bara några sekunder sedan, sa han och slog ut med armarna. Han råkade komma åt ett glas så att det föll ner till golvet och gick sönder med ett kras. Vi stirrade bara på det krossade glaset och kände att de fem personerna som fortfarande var kvar i rummet stirrade på oss.
- Spring, skrek Andrew plötsligt och tvillingarna sprang iväg som om de var skräckslagna. Jag beundrade dem för att de var så bra på teater...det var lite roligt egentligen. Jag kom på mig själv med att skratta åt dem och jag kvävde det genast och sprang efter dem in i en lång vit korridor. De stod lutade mot en varsin vägg och väntade på mig.
- Vad med spring är det du inte förstår? frågade Andrew...eller Anthony och båda såg arga ut. Ett litet tag var jag rädd att de var arga på riktigt...men så brast de ut i skratt och min oro byttes ut till ilska.
- Du skulle ha sett din min, skrattade den på min vänstra sida. Den på min högra sida kunde inte få fram ett ord genom sitt skratt. Efter ett tag tystnade de äntligen och jag blängde irriterat på dem.
- Och som svar på din nästa fråga, jag är Anthony, sa den på min vänstra sida och jag suckade.
- Ska vi gå eller? frågade jag irriterat och de flinade åt min irritation. De började gå medan de läste på alla dörrar som vi passerade. Alla dörrar hade ett eget nummer...123...432...132...109...och så vidare! Det konstiga var att numren inte alls var i ordning. Efter en dörr med numret 156 kunde det komma en dörr som det stod 885 på. Numrerna stod på små glänsande guldskyltar. Allt var så rent här!
- Vart ska vi? frågade jag och Anthony gav ifrån sig ett irriterat läte.
- Jag menar vilket rum ska vi till? sa jag och han flinade. Hans irritation hade inte varit verklig...allvarligt? Var de kända skådisar eller nåt? Hade jag missat det eller?
- Vi ska till rum 453...det borde ligga här i närheten, sa Andrew och pekade sedan på en dörr en bit bort i korridoren.
- Där är den!, sa han och vi gick fram till den. Anthony knackade på dörren och en kort kvinna med rött hår som var uppsatt i en snäv boll på bakhuvudet, och hade svarta glasögon och mörka ögon, hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern, öppnade dörren.
- Är ni här för dräkterna? frågade hon med en förvanande ljus röst. Vi nickade och jag var den enda som inte log...om man bortser från kvinnan förstås.
- Stå inte där som ett gäng idioter då och kom in! sa hon irriterat och vi gick in. Jag blev chockad när jag såg att tvillingarna fortfarande log...trots att kvinnan hade varit så otrevlig. Samma tanke om att de måste vara skådsar dök upp i mitt huvud som innan. Rummet vi kom in i var lika stort som matsalen...om inte större, men det här rummet hade som fyrtio små bås lite här och var. Båsen var ganska stora....så rummet var nog större än matsalen i alla fall. Kvinnan stannade bredvid ett bås och drog undan det vita draperiet och såg sedan på Anthony. Han verkade fatta vad hon ville att han skulle göra, för han gick in i båset och kvinnan drog för draperiet igen. När hon stannade vid nästa bås såg hon på mig och jag gick tacksamt in i båset. Jag hade inte klarat av en enda minut till med den där kvinnan! I båset stod en stor dataskärm på ett skrivbord och en vit läderstol. Jag satte mig förvirrat ner på den vita stolen och såg undrande på den stora dataskärmen. Jag kunde inte se någon mus så jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Plötsligt fick jag syn på ett par vita hörlurar som låg på skrivbordet av...glas! Jag hade inte sett att bordet var gjort av glas innan. Jag satte tveksamt på mig hörlurarna och ryckte till när jag hörde en kvinnas röst i dem.
- Var vänlig skriv in ditt namn i rutan! Rösten lät som en robot...men ändå mänskligt! Skärmen blev plötsligt blå och alfabetet dök upp mitt på skärmen. Jag gjorde som roboten sa åt mig och skrev in mitt namn. Dataskärmen var egentligen en gigantisk ipad!
- Var vänlig skriv in ditt hela namn! Jag suckade...jag hatade mina mellannamn, men jag skrev ändå in dem!
- Välkommen Chris Amber Celia Smith, var vänlig skriv in ditt spelnamn! Jag lutade mig tillbaka med en suck...vad skulle jag heta? Jag tänkte tillbaka till alla öknamn jag hade haft...det första som dök upp var gamergirl...men jag vägrade heta det! Erik skulle bli så skadeglad om han fick veta att jag valde det namnet....jag hade inte sett honom än men jag visste att han var någonstans i byggnaden. Ännu ett öknamn dök upp i huvudet och jag skrev genast in det.
- Välkommen Dreamergirl, var vänlig välj ditt startvapen! Jag log åt mitt namnval...det var det som tvillingarna hade kallat mig första gången de såg mig. Skärmen blev svart och olika vapen dök upp. Det fanns knivar, yxor, pilbåge, svärd, spjut och massa andra saker...det var tydligen ett slags fantasyspel...det gjorde mig inget, jag gillade fantasyspelen mer än de andra! Jag funderade på vad som kunde passa mig mest. Inget för stort och synligt eller tungt. Något lätt och litet skulle passa mig. Jag tryckte med fingret på knivarna och information dök upp under en bild av två fina knivar med mörka trähandtag. Jag behövde inte läsa texten för robotkvinnan läste upp det åt mig.
- De två knivarna är små och lätta. De kan användas i närkamp men de kan också kastas ljudlöst genom luften. Knivarna är bra vapen om man inte vill höras eller synas så mycket. De är lätta att bära med sig men är svåra att skydda sig med. Om du har tänkt slåss mycket i närkamp så borde nu välja ett annat vapen, men om du inte vill komma så nära offret så är det här ett bra vapen. Jag tänkte inte ens efter innan jag tryckte på den röda knappen som det stod ok på.
- Var vänlig skapa din dräkt! En människa utan ansikte dök upp på skärmen. Jag tryckte på knappen med det kvinnliga tecknet på och männsikan som nyss hade varit en man blev till en kvinna. En ruta med olika kläder i dök upp bredvid den tecknade människan. Det fanns rustningar, mantlar, långärmade tröjor i alla färger samt byxor och andra slags kläder. Jag tryckte på en grå tröja och ett par svarta byxor och de dök upp på människan bredvid. Jag ångrade mig och tog bort dem igen och tryckte på en mörkgrön tröja och ett par svarta byxor, fast de här byxorna var mer åt det gröna hållet. Jag bestämde mig för att behålla dem och tryckte sedan på en mörkgrön mantel med luva. Det såg inte så bra ut, men med de kläderna så skulle jag nog inte synas så mycket. Jag bläddrade lite bland skorna och valde ett par mörkbruna läderstövlar och lutade mig sedan tillbaka och betracktade min skapelse. Färgerna smälte ihop med varandra och skulle nog inte synas så bra i mörkret....och det var precis det som jag ville. Jag tryckte på ok knappen.
- Lycka till Dreamergirl, och kom ihåg, lita aldrig på någon! Med ett piiip försvann rösten och skärmen blev svart på nytt. Jag tog av mig hörlurarna och lade dem på bordet igen. Nu var jag helt klar för att börja! Jag blev nervös på nytt och mina ben började genast darra. "Varför måste jag bli så nervös hela tiden?"
Cricket
- Hur gick det gumman?
Mamma stod och väntade på mig utanför matsalen. Jag var typ den sista som hade kommit ut, hade det verkligen tagit så lång tid för mig att svara på deras dumma frågor? Jag såg inte ens en poäng med att ställa dessa frågor, men de ville väl ha sån information för programmet ... Så att det sålde bättre antar jag, folk gillar när det blir personligt i program.
- Bra.
- Är du verkligen säker på att du vill göra det här? Jag kan få ut dig ur det om du vill! sa mamma ängsligt.
- Jadå. Hejdå! sa jag otåligt och gav mamma en kram.
Aida vägrade att krama mig, men sa ändå hejdå, gömd bakom mammas ben. Jag förstod inte varför hon var så konstig. Småbarn ...
På tal om småbarn, mamma gav mig flera hårda kramar och lyckoönskningar innan hon äntligen följde med en svartklädd snubbe tillbaka till tunnelbanan. Eller vad det nu var ...
- Följer du med mig, fröken? undrade en annan svartklädd person.
En kvinna igen. Jag nickade och gick efter henne genom ljusa korridorer, äntligen in till ett stort rum där jag fick reda på att våra spelidentiteter skulle skapas. En grinig tant beordrade mig att följa efter henne och visade mig senare in i ett bås, men eftersom jag verkligen inte hade tålamod med griniga tanter just nu så ignorerade jag det båset och steg in i det bredvid.
En stor pekskärm stod på ett glasbord (okej, råd med enorma pekskärmar och glasbord och strunt, men hemsidan såg ut som den gjorde? Herregud ...) och satte mig ner framför den. Tog på mig ett par hörlurar som låg bredvid.
"Var vänlig skriv in ditt namn i rutan", sa en mansröst i mina öron. Jag petade in bokstäverna.
Sedan kom det svåra. Spelnamnet. Fast det tog egentligen inte så lång tid att komma på ett, det var bara beslutsångest som gjorde det svårt. Skulle jag verkligen våga heta "TheBeetle"? Äsch, vem skulle bry sig?
Jag bekräftade namnet, lite missnöjd över min egen fantasi. Beetle? Really?
Nåja. Efter namnet fick jag designa (sätta ihop snarare) en rustning och välja ut ett vapen. Jag försökte kombinera rustningsdelarna så att jag fick ihop en lätt men samtidigt skyddande dräkt. Snabbhet och säkerhet var viktigt om man ville komma långt. Precis som träffsäkerhet och taktik antar jag.
Mitt "startvapen" fick bli ett knäppt designat svärd. Enligt det som stod var det lätt och smidigt. Precis det jag behövde.
Hoppas att jag inte gjorde dåliga val på grund av att jag var trött. Men när jag lutade mig tillbaka och såg på det jag hade åstadkommit var jag nöjd.
En diskret, men ändå (i mina ögon) bra rustning. Silvrig, men förstås "fantasylortig". Och det svärd jag valt bredvid den lilla rustningsmänniskan, så att man fick en uppfattning hur stort det var i förhållande till ens längd.
Jag antog att svärdet var lite längre än en meter. Hoppas det inte blev för långt bara.
_____________________________________________________________________________
Sorry för en suddig del -_-
Det jag skrev innan (jag skrev hur hon kom in i rummet och det) raderades och jag orkar verkligen inte skriva om igen. Ledsen för det folks
//Fjompen ...
Det var tyvärr mitt fel att fjompens del raderades...jag har laddat ner bloggers app till min mobil och när jag skulle publicera delen var jag redan inne på delen då den bara var halvfärdig, och utan att tänka tryckte jag på publicera och då sparades självklart allt och fjompens del blev bara halvfärdig. Har fortfarande dåligt samvete för det...jag är en idiot...jag tänker inte efter så mycket när jag gör saker...förlåt!!!
Jag hoppas att min del blev bra...Chris och Cricket valde helt olika vapen och dräkter...undrar vem som valde den bästa!!! :P
Hare gött!!!
//Bokberoende ^-^
Braaa! :D
ReplyDeleteThank you!!! ^-^
Delete//Bokberoende :P