Jag vill dö som en gamer- Kapitel 4

Chris


Nästa dag var ett rent helvette...eller egentligen så var det inte så rent, skolans städerska var sjuk! Jag hade hittat världens fulaste diadem längst ner i den bruna påsen, jag hade missat det dagen innan. Det var vitt- och blårandigt...jag ville kräkas. Jag satte motvilligt på mig de hemska kläderna och gick mot badrummet. Knack...knack...!Jag stannade och såg mig omkring efter det som kunde ha gett ifrån sig ljudet, men när jag inte såg något började jag gå igen. Knack...knack...! Jag stelnade till och såg hatiskt ner på mina skor...vilken idiot sätter små klackar på skor med kardborrband? Vem hade designat de här egentligen? En treåring som var blind? Jag ryckte upp den vita dörren och ställde mig framför spegeln ovanför handfatet. Mitt hår stod åt alla håll...som vanligt då. Jag suckade och såg tvekande på den svarta borsten som låg på handfatet. Skulle jag borsta håret? Jag brukade inte göra det så ofta längre...det var ju ändå lönlöst! Efter en stunds tänkande tog jag borsten och gick till anfall. Jag skulle få mitt hår att se vårdat ut...jag vet inte varför...kanske för att jag måste ha det där diademet och jag skulle omöjligt få på mig det med mitt ovårdade hår.
Det var en tuff kamp men efter ett tag lyckades jag få ut den sista tovan och jag stirrade på min spegelbild. Mitt hår var helt rakt och såg vårdat ut. Inga tovor syntes för huvudtaget! Jag log triumferande och lade ifrån mig borsten och satte på mig det hemska diademet. Jag hade vunnit striden och jag hade inte lämnat minsta spår efter fienden kvar. Jag lämnade rummet och sprang ner för trappan. Jag blev lite orolig när jag inte såg min väska innanför dörren, men så kom jag på att den låg i mitt skåp i skolan. Jag stannade framför den stora spegeln i hallen där man kunde se hela sig själv. Jag stirrade äcklat på personen framför mig. Jag såg ut som en dåligt klädd liten snorunge som försökte se äldre ut. Samma tanke som förut dök upp i mitt huvud. "Allvarligt...vem designade de här?". Jag blev lite gladare när jag kom på att jag skulle till London nästa dag för att försöka komma med i Game over. Jag undrade verkligen vad det skulle bli för test. Jag hade tagit ledigt från skolan de närmsta dagarna. Jag suckade och gick in i köket där Gabriel och mamma satt vid bordet. De stirrade på mig när de hörde knacket från mina nya skor.
- Vi har fått en ny skoluniform, muttrade jag för att besvara deras undrande blickar. Gabriel flinade, men tack och lov lät han mig vara. Jag öppnade kylskåpet och tog fram ett paket yoghurt. Jag hällde lite i ett glas och drack snabbt upp det.
- Ska du inte äta mer än så? frågade mamma oroligt. Jag skakade på huvudet.
- Jag är inte hungrig, sa jag och ställde tillbaka förpackningen i kylskåpet och ställde glaset i diskmaskinen.
- Jag går nu, muttrade jag och gick ut ur huset. Ännu en dag i helvettets skola!
Jag gick bort till den tomma busshållplatsen...jag var den enda från skolan som bodde i det här området. Efter ett tag stannade den rostiga skolbussen framför mig och dörrarna öppnades med ett svagt gnisslande. Varför slösade de pengar på skoluniformer som ingen ville ha istället för att skaffa en skolbuss som inte gnisslade?
- Snygga kläder, sa busschauffören skämtsamt och jag himlade med ögonen och klev på.
- Hur många gånger har du sagt det idag? frågade jag och satte mig på sätet närmast honom...det sätet som bara var byggt för en person.
- Jag vet inte...men väldigt många gånger i alla fall, sa han och skrattade smått. Han hette Henry och han var den enda som jag faktiskt tålde...och som tålde mig. Dörrarna stängdes och bussen började rulla mot skolan, och jag kunde inte låta bli att undra hur länge till den faktiskt skulle rulla.
- Henry, hur gammal är den här bussen egentligen? frågade jag osäkert när den skakade till så att jag fick lov att hålla i mig i en stång framför mig. Till min förskräckelse insåg jag att jag hade greppat om ett kletigt tuggummi och jag gav ifrån mig ett äcklat ljud.
- Jag vet inte...äldre än mig i alla fall, jag åkte också till skolan med den här bussen, sa han och skrattade när han såg tuggummit på min hand. Han grävde lite i sin ficka på sin blåa jacka och räckte en bit papper till mig. Jag tog tacksamt emot det och torkade av tuggummit.
- Tack, sa jag och slängde pappret i en liten soptunna framför mig. Han log och svängde in på skolans parkering. Jag såg ut genom fönstret på den stora fula skolan och suckade.
- Ha en bra dag, sa han med ett leende, men jag kunde höra den skämtsamma undertonen i hans röst. Han visste att jag hatade skolan, men skämtade alltid med mig genom att säga "Ha en bra dag".
- Visst, du med, muttrade jag men log snabbt åt honom innan jag lämnade bussen med resten av den hemskt klädda folkhopen. Det var skönt att jag skulle slippa se den här skolan nästa dag...och slippa ha de här hemska kläderna. Jag följde efter strömmen av elever in i skolan och fram till mitt skåp. När jag öppnade skåpet dinglade ännu ett rött papper ner vid mina fötter och jag tog upp det med en suck. Egentligen borde jag inte läsa lapparna, de gjorde mig bara nedstämd, men ändå vecklade jag ut pappret och läste texten som jag redan visste skulle vara hemsk.

Fast alla har likadana kläder står du ut med din fulhet. Skaffa ett liv Gamergirl...eller gå och dö! Jag hoppas att du klarar testet...så att du sedan kan misslyckas i direktsänd tv. >:P

Jag suckade och knycklade ihop pappret innan jag kastade ner det i papperskorgen. Varför läste jag de där jävla lapparna? Jag var redan på dåligt humör och det hade inte ens ringt in än! Allt skulle bli bättre när jag fyllde arton och flyttade hemifrån långt bort från den här hemska staden. Jag tänkte vinna Game over och använda pengarna till min flytt...jag brydde mig inte om hur bra mina motståndare var...jag skulle vinna om det så var det sista jag gjorde!




Cricket  


   - Okej, har du med allt?
Mamma tittade på det fulla bagageutrymmet och vände sedan blicken mot mig. Jag nickade kortfattat.
   - Bra, då åker vi.
   - Cicket! ropade Aida när jag satte mig i framsätet bredvid mamma. Cicket, titta!
Min lillasyster pekade frenetiskt mot en liten fågel som satt på vår brevlåda. Åh, småbarn. Fast jag antar att hon gjorde bättre i att intressera sig för levande varelser. Jag satt ju bara och nördade vid datorer. Datorer är faktiskt också intressanta! Undrar om jag skulle få uppleva tiden då datorerna gjorde uppror mot människan? Dumt egentligen, det var ju människan som var hjärnan. Även om människor var korkade ...
   - Ja, den är jättefin Aida! sa mamma entusiastiskt när jag gled bort i min egen värld och glömde att svara.
Ett kort ljud av en vibration nära mitt ben hördes. Jag böjde mig ner och tog upp mobilen ur skon.
   - Hallå?
   - Hej Cricket! Är de inte såååå spännande!?
Jag ryckte bort mobilen från örat då jag hörde Annies gälla röst i den.
   - Vad är det? sa jag efter att ha sänkt ljudet.
   - Vill du ha skjuts? Vi ska åka bil hela vägen till London, tåg är bara för snuskigt och ohygieniskt!
Wow, någon är lite småknäpp. Jag suckade och förklarade för Annie att jag redan hade åkt till tågstationen.
Hon lät inte speciellt besviken, och jag hörde någon snubbe skratta i bakgrunden.
   - Okej! Vi ses i London!

*

   - Här är våra platser! Jag ska ha Aida i knät, du kan lägga väskan där ...
Vi satte oss ner och jag tog genast fram min dator. Nej, jag gick inte någonstans utan min dator! Okej, på toaletten kanske. Och duschen. Okej jag gick till ganska många ställen utan min dator.
   - Det verkar ganska tomt, sa mamma efter att ha sett sig om. Hoppas det inte  kommer mer folk, annars blir det trångt.
Det kom mer folk. Bra mycket mer folk. Mamma hade som tur var (inte för mig dock) reserverat tre platser så att Aida fick sitta själv då hon blev för otålig.
Snart kom det så mycket folk att till och med platsen bredvid mig blev tagen. För min egen lycka så var det an någon snubbe i min ålder som luktade gott.
   - Ska vi byta plats, mimade mamma efter att snubben suttit där ett tag och tåget hade börjar röra på sig.
Jag skakade på huvudet. Visst, han var kanske onödigt oartig som stödde armbågen på mitt stöd, men jag behövde det ändå inte det så mycket. Killen såg en gnutta tilltufsad ut, jackan var säkert flera storlekar för stor och skosnörena var intrasslade i sig själva så att killen slapp knyta dem. Tja, mitt rum såg kanske ut som ett helvete men jag såg i alla fall inte ut som en uteliggare.
   Jag öppnade Game Over's hemsida och kikade lite mer på informationen. Okej, vänta. Så det här testet skulle inte vara fysiskt. Nej, det behövdes väl inte, det var ju hjärnan som styrde allt.
Åh, man behövde vinna poäng för att skaffa sig starkare rustning, vapen och extra förmågor! Låter logiskt.
   Ett underligt viskade till vänster om mig fick mig att avbryta läsningen. Jag vände huvudet och upptäckte att  den där oförskämda uteliggaren satt och läste på min datorskärm! Gud, så barbarisk man kunde bli!
   - Öh ... ursäkta? Skulle du kunna ...?
   - Förlåt mig.
Den unge mannen vände genast bort huvudet och började att intresserat stirra på en halvnaken brud som just hade ställt sig upp. Jag blängde lite på hans profil för att försäkra mig om att han inte skulle kolla igen och såg sedan på mamma.
   "Oförskämt!" sa vi till varann med ögonen.
   - Så du ska vara med i Game Over? sa killen återigen till min förvåning.
Så högt att de flesta vände sig om och såg föraktfullt på oss som om jag pratade med honom!
Skam, skam ...
Killen hade en väldigt stark skotsk dialekt, mycket starkare än min egen.
   - J-ja, svarade jag osäkert men tuffade snart till mig. Ska ni?
Då svarade han inte. Vände bort huvudet och tittade på den halvnakna tjejen igen. Jag väntade på svar som vanliga människor, men efter en hel minut så bestämde jag mig för att låta honom vara.
   Jag kunde ju inte rå för om han var knäpp i skallen.


_______________________________________________________________________________

Hoppas ni gillade min del, folks! :D Gud, det lät egoistiskt ... Hoppas ni gillade DET HÄR kapitlet! ^^
Kommentera!
//Fjompen:)

Mina delar är verkligen tråkiga....men jag vill skriva om hennes liv lite innan allt spännande händer!!! Jag lovar att nästa del inte kommer bli lika händelselös!!! :P Hoppas ni gillade det!!! ^-^
Hare brae nue dåre!!!
//Bokberoende XD