Jag vill dö som en gamer- Kapitel 1

Chris


De grönklädda soldaterna ropade ointressanta saker som "Go go go!" till varandra på den stora tvn på mitt rum, men trots att det var mitt rum, mitt spel och min tv så var det inte jag som spelade.
- FAN...JÄVLA SKITSPEL! Röt min bror ilsket och slängde iväg spelkontrollen, när skärmen svartnade och de två orden Game over dök upp som rinnande blod.
- Kan jag få spela nu? frågade jag irriterat när han gick och hämtade kontrollen igen.
- Spelet är från arton år så du får inte spela, sa han och klappade mig på huvudet. Jag blängde på honom.
- Har du ens tänkt på att...ja...skaffa ett liv? röt jag när han tryckte på "restart" knappen. Han sa ingen utan började bara skjuta på fienden igen. Min bror var nitton år, men han hade varken ett jobb eller ett eget boende, han sov på soffan därnere. Jag var sexton år och hade redan planer om att flytta hemifrån.
- MAMMA!!! GABRIEL LÅTER MIG INTE SPELA MITT SPEL, skrek jag och Gabriel pausade genast spelet och lade kontrollen på den röda soffan.
- Jag måste...äm...göra...något, sa han stressat och försvann ut ur mitt rum. Jag flinade och tog upp kontrollen och startade mitt egna spel istället. Jag var redan på sista nivån...och Gabriel var på tredje. Jag kände mig lite skadeglad över det. Det är inta alla tjejer som är bättre på tv-spel än sina äldre bröder. Mitt uppdrag var att ta mig till fiendens högkvarter och spränga det i småbitar. Det knepiga var bara att högkvarteret stod på toppen av en stor kulle och det fanns fiender på hela vägen upp, och mina vänner var inte till någon större hjälp. De sprang bara och sa "Go go go!" och skrek när de blev träffade. Jag suckade irriterat när ännu en av mina vänner skrek och föll till marken och försvann spårlöst. Jag tog mig sakta upp för kullen och in i det stora stenhuset. Jag fick syn på bomben och när jag hade tänt den så skulle jag klara hela spelet, men just när jag tänkte tända bomben försvann högkvarteret och South park dök upp på skärmen.
- Vad i, röt jag och såg irriterat på Gabriel som satt i soffan med tvdosan i handen.
- Jag spelade faktiskt, gå ner istället, röt jag ilsket och slängde en av mina svarta kuddar på honom.
- Glöm det, morsan ser på nyheterna där nere, sa han med ett flin men slet aldrig blicken från de konstigt ritade barnen på tvn. Han drog sin långa svarta lugg från sina bruna ögon och skrattade åt ett skämt från tvn. Trots att hans lugg var ganska lång så var resten av hans hår kort. Vi var ganska lika...till utseendet inte beteendet. Jag hade också bruna ögon och svart hår, fast mitt var så långt att det räckte ändå ner till midjan, och båda var längre än de flesta i vår ålder. Jag tänkte just skrika efter mamma när en intressant reklam dök upp på skärmen.
- Är du en Gamer? sa en man med svart kostym framför en vit bakgrund på skärmen. Jag nickade intresserat och lutade mig närmare tvn.
- Är du mellan 14 och 18 år? frågade han och jag nickade igen.
- Vad skulle du tycka om att sugas in i ett tvspel och leva i det? fortsatte mannen och slängde med ena armen. "Det skulle vara ascoolt" tänkte jag och väntade spänt på att han skulle fortsätta.
- Gå då in på Gameover.com för mer information idag, sa han och reklamen slutade med att skärmen blev svart och orden Game over dök upp som rinnande blod, precis som i mitt spel, fast nu hördes en mörk röst som sa:
- Gameover.com. Jag rusade upp ur soffan och bokstavligen slängde ner mig på min stol framför min dator och öppnade internet. Jag skrev snabbt in adressen och en svart sida dök upp. All text var i rött och högst upp stod det Game over i blod. "Wow vad populär den där texten är då" tänkte jag och tryckte på länken Information i menyn. En bild på några människor i annorlunda dräkter och gevär dök upp med en röd text under sig. Jag började genast läsa texten.

Game over är det nya ultimata tvspelet där spelarnas medvetande sugs in direkt i spelet för att få en känsla av att vara inuti spelet. Spelet går ut på att eliminera de andra spelarna för att sedan koras till en ensam vinnare och gå hem med 100 000 pund i handen. Allt kommer sändas live på tv. Det finns tre nivåer, den första går ut på att eliminera alla i motståndarlaget för att sedan gå vidare till nivå två, resten av nivåerna är hemliga. Varje tävlande kommer få designa en egen dräkt med hjälp av ett program som vi har skapat. De tävlande kommer också få bestämma ett eget spelnamn som de kommer ha under hela tävlingen. För att ansöka tryck på länken nedan och skriv in alla kontaktuppgifter. Om vi anser dig värdig kommer det komma ett brev till dig med all information om testet som kommer hållas innan du blir antagen till tävlingen.

Var det ett skämt? Jag läste om texten om och om igen innan jag tryckte på länken under för att skriva in mina kontaktuppgifter.
Namn: Chris Smith
Ålder: 16
...och så vidare. Jag läste igenom allt noggrant innan jag tryckte på skicka. Tack för din ansökan dök upp på skärmen som rinnande blod. "Allvarligt? Varför allt blod?" tänkte jag och stängde ner sidan.  
- Tror du verkligen att du kommer bli antagen? fnös Gabriel från soffan. Jag blängde på hans bakhuvud men sa inget. Jag trodde inte att jag skulle bli antagen. Varför skulle jag bli det?



Cricket 




Varför är alla snubbar såna idioter? Bara för att man är en flicka och spelar spel, då är man automatiskt en storbröstad slampa som använde kontroller som behå.
Fast vem kunde anklaga dem? Så klart porriga bilder på "gamergirls" spreds bättre än på riktiga gamer-tjejer. Min klasskamrat Annie var en sådan. Klädde sig i ingenting och lade ständigt upp bilder på sig där hon "spelade spel" och visade någon kroppsdel som inte alla ville se.
   En sådan dålig bild av gamer-tjejer. Alltid när jag loggade in på något spel bombarderades jag av sexistiska och fördomsfulla kommentarer från killar som alltid skrek att jag borde återvända till köket och att jag var en noob. Det var förstås tills jag sköt dem alla i skrevet ...
   Jag menar, seriöst!


Och så var det ju synd och skam att alla spelade så knäppa spel nu för tiden. Jag menar, varför kunde folk inte bara titta tillbaka på spel som Halo och CoD? Skyrim är väl bra det också.
Inte för att jag var ett så stort fan av spel där man kunde se varenda pixel, men förr var spelen bra. Nu är det bara en massa feta idioter som skriker som kastrerade mammutar.


Jag är Cricket Harper förresten. Hej du.


Som en ganska ensam tonåring i norra Storbritannien måste jag erkänna att jag kände mig rätt lyckad. Jag menar, visst, min pappa var bortrest i något krig och min mamma hann inte med varken mig eller min lillasyster, men jag var i alla fall inte som Annie och tog bilder på mig själv när jag körde upp kontroller i opassande ställen.
   Min syster Aida blev tvättad av barnvakten när jag kom hem från ännu en uttröttande skoldag. Som vanligt hade hon tagit med sig hela sin kollektion av plastinsekter i badkaret. Aida älskade insekter. Ingen aning om varför.
   - Hej Viccy, sa jag genom dörröppningen till badrummet där barnvakten satt.
   - Hej Cricket.
Viccy var bara några få år äldre än mig. Okej, ett år bara faktiskt. Jag passerade badrummet och gick in i mitt eget rum. Det var alltid öppet, ingen kom ändå in i helvetet av sladdar och spelfodral.
Jag sparkade mig genom alla kläder fram till sängen. Vid sängen gick gränsen till "spelområdet", och det var där kläderna överkick till sladdar. Jag kröp fram och slog på min stora tv.
Medan den laddade (ja, tv:n laddade) så tänkte jag leta fram Halo 1 och återuppleva gamla minnen från min första tid som gamer-kvinna.
Men en underligt episk reklam blinkade fram på teven, och jag satt som förstelnad.
   Jag kände inte igen spelet eller rustningen som reklamen visade, men kände på mig att oavsett vad för spel det här var så skulle jag få tag i det. Jag såg hur en person i röd dräkt kämpade emot flera andra i olika färgade dräkter. Den röda omringades av de andra och man kunde inte se honom/henne för någon sekund. Reklamen byggde upp spänningen, och plötsligt hoppade den röda upp ur folkhopen, varpå folkhopen exploderade.
Sedan visades det en massa andra fartfyllda scener, vilket fick mig att bli mer och mer sugen på att köpa spelet.
Men så blinkade den grymma reklamen bort och någon tråkig gubbe i kostym dök upp och frågade om jag var en gamer och hur gammal jag var. Sedan beordrade han mig med sin hjärntvättarröst att jag skulle gå in på någon sida med dumt namn.
Och blodiga bokstäver kom in i bilden.
   - Vackert, sa jag ironiskt.
Jag letade fram en av mina snabbaste datorer och slog på den. Medan sidan laddades nynnade jag på Skyrim-sången.
   - Dovahkiin, Dovahkiin, naal ok zin los vahriin, wah dein vokul mahfaeraak ahst vaal!
En knäppt röd-svart hemsida dök upp. 
   - Herregud, Aida skulle kunna designa en bättre sida, muttrade jag. 
Fast pengarna gick väl åt hela reklamen ... De erbjöd en revolutionerande upplevelse, sa att vi kunde säga hejdå till det gamla spelsättet och faktiskt vara "inne" i spelet. 
   - Ja, varför inte bota cancer när ni ändå håller på? suckade jag men förde muspekaren till "Ansök". 
Där skrev jag in mina uppgifter (efter att ha ringt och frågat morsan först, man kan aldrig vara för säker) och klickade på "Skicka". 
Tack för din ansökan, bla bla bla ... 
    - Whatever. 
Jag slog ihop datorn och satte mig in i rollen som Master Chief för resten av kvällen. 




________________________________________________________________________________


Här är vår nästa story! :D Hoppas ni gillar den och kommentera gärna, folks! :) Gissa vem som skriver vem! ;)
//Fjompen :)

Det är nog inte så svårt att lista ut vem som skriver vad...Fjompen skriver den bra delen i alla fall!!! :P Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja min del... -.-'
Jag/vi hoppas att ni gillar det nya utseendet och den nya novellen!!!
Hare brae!!!
//Bokberoende ^-^<----------No more vampire smileys!!! :P