Jag vill dö som en gamer- Kapitel 20

Chris


- Vi får inte väcka uppmärksamhet, sa Cricket fundersamt medan jag satt i mina egna tankar. Allt vi gjorde spelades in och lades ut på deras hemsida...alla kunde se allt som jag gjorde live!
- Chris? Lyssnar du eller? Crickets irriterade röst drog mig ur mina tankar och jag såg förvirrat på henne.
- Du är ju hopplös, muttrade hon och jag sänkte skamset blicken...varför måste jag dagdrömma hela tiden? Jag hade väl något fel i huvudet som gjorde så att jag inte kunde koncentrera mig.
- Förlåt Chris men kan du försöka koncentrera dig? Suckade hon när hon såg min reaktion. Jag nickade och hon upprepade vad hon hade sagt.
- Vi får inte väcka uppmärksamhet, så vi måste vara väldigt diskreta när vi snokar. Vi måste låtsas som att vi inte alls spionerar, sa hon och jag nickade.
- Det kan vi nog fixa, sa jag med ett självsäkert leende.
- Kan du prata med tvillingarna om det här och be dem att hålla ögonen öppna? Åtta ögon och öron är ju bättre än fyra, sa hon allvarligt och jag nickade. Jag hade faktiskt redan tänkt prata med dem, men hur skulle jag kunna prata med dem när vi var övervakade? Det måste ju funnits någon plats där kamerorna inte kunde se oss...kanske i sovrummen! Jag skulle nog kunna knacka på hos Anthony när vi kom tillbaka, Andrew var säker också där, annars så skulle de nog vara i Andrews rum. Jag visste inte vart deras rum var men jag kunde ju fråga en spelskapare!
Vi satt kvar och pratade lite om annat. Vi pratade lite om random things som vart vi kom ifrån och våra familjer...vi lärde känna varandra lite mer helt enkelt. Tydligen var Cricket helt okej att prata med. Om jag skulle ha sett henne i skolan till exempel så skulle jag aldrig ha pratat med henne, hon var så annorlunda jämfört med mig, men tydligen var hon inte alls så dum. Det var skönt att kunna prata med någon som inte överdrev precis allt. Tillslut lämnade vi kafét och gick ut i den varma luften igen. Alla som passerade oss kastade nyfikna blickar på oss och jag blev väldigt obekväm. Om alla skulle stirra på oss såhär så ville jag tillbaka till Game over centret igen.
- Jag går tillbaka...jag orkar inte med alla blickar längre, sa jag och undvek ögonkontakt med främlingarna.
- Okej, jag stannar kvar ett tag, sa Cricket och log åt några små flickor som stirrade på oss...vilka föräldrar lät sjuåringar se på ett program som gick ut på att döda alla fiender? Jag sa hejdå till Cricket och gick mot tunnelbanan som skulle ta mig tillbaka till centret igen.
När jag kom fram stod spelskaparen där och väntade på mig...och han såg inte särskilt glad ut över att se mig ensam. Jag ljög och sa att vi inte hade märkt att han hade försvunnit och att Cricket ville vara kvar lite längre medan jag ville åka tillbaka, och så frågade jag om han visste vart Anthonys rum låg. Han godtog förklaringen och besvarade min fråga, sedan lät han mig stiga på vagnen medan han försvann för att leta reda på Cricket.
*
Jag gick förbi många dörrar, även min egna, på jakt efter dörr nr 768. Det var verkligen förvirrande när man bara hade satt numren slumpvis på dörrarna och inte i ordning. Tillslut hittade jag iallafall rätt dörr och jag stannade. Jag visste redan hur Anthony skulle reagera när han såg mig här, han skulle säkert flina och säga en irriterande kommentar. Jag suckade och knackade på dörren. Inget hände...han var väl inte där då...men smarta lilla jag hade ju självklart glömt att fråga vart Andrews rum låg. Jag skulle kunna stanna och vänta på honom, eller komma tillbaka senare! Jag suckade och vände mig om och möttes av ett par blåa ögon. Jag ryckte ofrivilligt till och Anthony skrattade.
- Så vad gör du utanför mitt rum då? Frågade han med ett flin och jag suckade. Varför flinade han hela tiden?
- Det är en sak du och din bror måste få veta angående spelet, sa jag allvarligt och han såg besviken ut på sitt egna överdrivna vis. Han sträckte fram handen förbi mig och öppnade dörren.
- Välkommen in då, sa han med ett förföriskt leende och jag klev in i rummet som var identiskt med mitt, fast ändå inte. Anthony hade saker som jag inte hade som låg lite här och var på golvet, jag hade inte ens öppnat min väska och tagit fram mina ägodelar än. Jag hörde att han stängde dörren efter oss och jag sökte med blicken efter kameror, men jag hittade ingen. Så vi hade lite privatliv iallafall. Jag vände mig om för att se på honom.
- Jag och Cricket tror att spelskaparna har något fuffens för sig och vi tycker att vi borde hålla ihop i nästa Level också, för att hålla oss vid liv. Vi tror att de som dör inte bara skickas hem, något händer med dem som dör, sa jag allvarligt och han höjde förvirrat på ögonbrynet.
- Vadå för fuffens? Frågade han och jag suckade.
- Vi vet inte, det är det som vi vill ta reda på, sa jag och han nickade fundersamt.
- Så vad hade ni tänkt er? Frågade han och jag berättade allt om våra planer och om vad jag hade hört om nr 27 och om Janes konstiga beteende. När jag var klar såg han fundersamt på mig.
- Det låter som ett uppdrag för The Twins, sa han dramatiskt och jag himlade med ögonen. Något som jag hade märkt hos tvillingarna var att trots att de var så högljudda så var de riktigt skickliga på att smyga.
- Det skulle låta bättre om Andrew vore här, suckade Anthony uppgivet.
- Ibland tror jag att ni är yngre än vad ni ser ut, suckade jag och tänkte tillbaka på vårt samtal på bussen. Jag hade tyckt att han verkade mognare än min bror...så fel jag hade. Han såg sårat på mig och jag skämdes. Varför hade jag sagt det där?
- Förlåt! Sa jag ursäktande och hans sårade uttryck försvann och ersattes av ett roat flin...men självklart hade han fejkat. Jag slog irriterat till honom på armen och han började skratta.
- Förlåt men du är så lättlurad, skrattade han och jag blängde irriterar på honom.
- Du är inte rolig, fräste jag och han flinade.
- Inte? Du tyckte det i labyrinten, sa han roat och jag kände att jag rodnade...varför måste jag rodna över allt han säger?
- Du är söt när du rodnar, sa han plötsligt vänligt och flinet försvann. Kinderna brände och jag ville lämna rummet fort som attan innan jag skämde ut mig ännu mer, men han stod i vägen för dörren...jag var fast! Dömd till skam. Plötsligt tog han tag i min arm och drog mig närmare. Jag hann inte ens reagera innan det bara var en centimeter mellan oss. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag slita mig loss och fly till mitt rum, skulle jag luta mig fram den lilla biten mellanrum mellan våra läppar, eller skulle jag bara stå stilla och vänta på att han skulle göra något. Det blev automatiskt det sista alternativet för jag var som förstelnad och kunde inte slita blicken från hans ögon. Jag borde slita mig loss...om vi fullföljde det här skulle vår vänskap krossas och jag skulle inte våga vara i närheten av honom längre. Han höjde händerna och drog undan håret från mitt ansikte innan han lade händerna om mina kinder och lutade sig fram mot mig. Plötsligt for dörren upp och jag backade undan från honom knallröd i ansiktet.
- Ääääh...förlåt, stammade Andrew förskräckt och Anthony blängde irriterat på honom.
- Jag....vi ses, stammade jag och flydde ut genom dörren förbi den förskräckta Andrew. Jag hörde att de bråkade bakom mig, och Anthony ropade på mig, men jag ignorerade honom. Jag sprang, knallröd i ansiktet, mot mitt rum med samma tanke ekande i huvudet. "Jag kysste nästan Anthony, jag kysste nästan Anthony, varför kysste jag nästan Anthony?".



Cricket

Så fort Chris hade gått började jag springa. Jag var osäker på vart jag var på väg, men det spelade inte en så viktig roll i det här fallet. Jag hade ett rätt bra lokalsinne och kunde ju alltid fråga folk hur man tog sig tillbaka.
   Om jag hade förstått det rätt var vi någonstans utanför London, det var inte mycket folk på gatorna
Jag sprang in på bakgator och vägar för att vara säker på att ingen följde mig. Egentligen var det ju meningen att någon skulle följa mig. Hur allvarliga var de egentligen när de sa att man inte kunde dra sig ur det hela? Skulle de leta efter mig och stoppa tävlingen om pingvinen inte hittade mig nu?
Jag stannade andfått när jag var säker på att jag var minst två kilometer ifrån där jag sist såg honom i kostym. Precis vid ett pyttelitet café som mer såg ut som en krog, men dörren var öppen och jag såg en ung kvinna med ett barn sitta därinne, så det var nog ingen krog ändå.
En person med bekant nacke satt med ryggen mot glaset och jag gick in för att försäkra mig om att det verkligen var:
   - Mac? Vad gör du här?
Han vände på huvudet och log brett mot mig.
   - Cricket! Kom och sätt dig, så kan vi prata!
Jag satte mig på stolen mittemot honom. Det såg ut som om han drack te eller något. Grönt också. Äckligt.
   - Du ser andfådd ut. Blev du jagad av en mördare?
Det var något knäppt i Macs min och röst när han sa det och han undvek min blick, som om det var något skämt bara han visste om. Jag skruvade lite på mig.
   - Jag och Chris misstänker att det är något skumt med spelet. Vet du någonting?
Han satte teet i halsen och började hosta högt så de andra människorna blängde lite. Klart han visste något, den här jäkeln kunde hacka ett spel som styrdes av hjärnan. För första gången insåg jag hur verkligt uppblåst det var att fuska till sig vinsten.
Medan han hostade klart satt jag stilla med händerna i knät och väntade.
   - Jag vet en sak ... sa han och vickade med pekfingret åt mig att komma närmare.
Jag lutade mig osäkert fram samtidigt som han gjorde det. Hans ögon såg åt sidorna som för att försäkra sig om att ingen hörde. Sedan väste han:
   - Det finns ingen vinnare.
Han lutade sig tillbaka med lömsk min som om han just hade delat med sig av en hemlighet och hånade de andra i cafét för att de inte visste vad det var. Jag satte mig förvirrat normalt i stolen.
   - Vad menar du?
   - Inte. En. Enda. Men en hel del förlorare. Trettionio, för att vara exakt. Och nog förlorar de något de verkligen vill behålla.
   - Vad?! Vad pratar du om? utbrast jag samtidigt som en servitris kom fram och frågade om jag ville ha något.
   - Nej tack, det är bra.
   - Hämta milkshake, det lär hon behöva, sa Mac men jag avbröt.
   - Nej!
Servitrisen gick iväg med en skrämd blick på mig och Mac satt bara där med nöjd min.
   - Vad är det du pratar om? fräste jag.
Han suckade frustrerat och ställde sig upp.
   - Följ med ut. Jag ska berätta.
Vi gick ut på gatan och han tittade noggrant efter något som jag antog var pingvinerna. Han sträckte fram handen.
   - Tappa inte bort mig, tjejen.
Eww, ta på hans hand ... Men han verkade vara bestämd om saken, och informationen han skulle ge mig var förhoppningsvis värd det.
Jag lade osäkert min hand i hans. Det verkade inte vara en gamerhand, såvida han inte hade spel som lämnade ärr på handryggarna och gjorde handflatorna alldeles sträva. Den här killen spelade inte spel som hobby. I alla fall inte bara.
   - Vart kom du ifrån?
Jag pekade med min lediga hand och vi vände oss med ryggen dit och började gå i snabb takt i motsatt riktning.
   - Det finns inga vinnare, eftersom det inte finns något att vinna. Pengarna är bara ett lockbete för oss. Tycker du inte att det är underligt hur mycket pengar man kan vinna på att bara spela spel?
Mac tittade på mig med bestämd blick. Jag hade svårt att hänga med i hans gång men gjorde ändå mitt bästa, höll fast i hans hand eftersom jag var mer än sjuttio procent säker på att om jag släppte skulle han bara rusa iväg.
   - Jo, men vad är det dom gör då? Varför kan man inte vinna?
   - Dom får det att se ut som att man vinner. I verkligheten får man inte ett skvatt. Fast vid det laget är tvivlar jag på ett man ens bryr sig om pengarna ...
   - Vad menar du?
   - Inget. Dom har kameror för att göra det mer troget, som att dom inte gör oss illa. Något de kan köra upp i polisens ansikte om något händer. Men det händer off screen, och utseendet ändras inte ...
   - Mac vad är det du pratar om?! Jag fattar inte, kan du inte bara förklara?! utbrast jag och slet irriterat bort min hand från hans.
Han stannade till min förvåning och ställde sig lite närmare än han borde inse var tillåtet.
   - Jag sa att det bara var 39 förlorare. Men om du vill, så kan det bli 38.


_______________________________________________________________________________

Förlåt för att det tog sån tid :'( Gillar ni Mac, en av mina mest kryptiska karaktärer xD
Kommentera! :D
Ledsen för att det tog tid, som sagt, men jag fastnade och visste INTE vad jag skulle skriva. Såg att Bokberoende hade skrivit ett inlägg som bad om hjälp så jag tänkte: "DET HÄR SKA FÅ ETT SLUT!".
//Fjompen:)

...- -'......................
Jag hoppas att det blev bra...kommentera? :P
//Bokberoende ^^