Jag vill dö som en gamer- Kapitel 16

Chris


Bara femton kvar...fem till och vi skulle få komma ut igen! Ut ur den här jävl...
- Chris? Vart är du? sa Anthony och väckte mig ur mina tankar. Jag tog fram kartan och öppnade den för att han skulle få syn på mig sittande med ryggen mot väggen. Jag var trött...inte sovtrött...jag var bara trött på det här mörkret. Jag ville kunna se, jag skulle aldrig ha klarat mig som blind. Jag skulle säkert bara ta kål på mig själv med alla klagande tankar. Han fick syn på mig och satte sig ner bredvid mig. Vi hade hittat hälsa bakom en av tavlorna och jag lät Anthony ta det, han hade visst lägre hälsa än jag och nu hade vi lika mycket.
- Vad tänker du på? frågade han och jag log glädjelöst.
- Att jag vill bort härifrån. Jag älskar att få testa det här otroliga spelet men jag är trött på att vara blind, sa jag och han skrattade.
- Vad är roligt nu då? frågade jag och han slutade skratta.
- Ena stunden är du ett lejon och nästa en kanin, sa han roat och jag såg förvirrat på honom.
- När du slogs mot Erik var du först en skraj kanin, men några sekunder senare blev du mer som ett lejon som jagade en gasell. Nu är du en instängd kanin som vill ut,  sa han och jag höjde på ögonbrynet.
- Vad jag vet så är jag mer som en skraj råtta, suckade jag och såg ner på kartan. Andrew och Cricket var fortfarande kvar på sin plats.
- Nej det är du inte. Allt du behöver göra är att stärka självförtroendet och så kommer du vara ett lejon på heltid, log Anthony och jag mötte hans blick med ett leende.
- Tack, sa jag och han såg frågande på mig.
- För vadå? frågade han och såg överdrivet nyfiken ut och uppspelt ut.
- För att du uppmuntrar mig...men sluta va så överdriven hela tiden, det är inte roligt, sa jag och brast ut i skratt. Jag kunde inte hålla mig längre.
- Inte roligt? Du skrattar ju nu! sa han med ett roat flin när jag försökte kväva mitt skratt, men det gick inte. Plötsligt började han också skratta...åt mig antagligen. "Sluta skratta! Sluta! Håll tyst!" tänkte jag irriterad på mig själv och jag lyckades äntligen kväva mitt skratt. Han tystnade strax efter mig.
- Vad skrattade du åt? frågade jag när han tystnade och han log.
- Ditt skratt är så sött att de är smittsamt, sa han och jag kännde plötsligt att rodnaden var på väg så jag stängde kartan för att hindra honom från att se det.
- Jag kan se dig med värmeglasögonen vet du...och du har väldigt mycket värme i ansiktet just nu, sahan roat och jag svor lågt och öppnade kartan igen, men när jag kunde se honom igen hade han inga glasögon på mig.
- Du lurade mig, sa jag irriterat och han flinade.
- Jag ville bara se ditt ansikte igen, sa han och böjde sig sakta fram mot mig. När det bara var några centimeter mellan våra ansikten tändes ljuset igen och ett plötsligt skott ekade i gångarna. Anthony skrek till och försvann mitt framför mig.
- Ledsen att jag avbröt er turturduvor med det är faktiskt en tävling, sa en röst och jag for upp på fötter med mina knivar i händerna. Framför mig stod en tjej som verkade vara i min ålder. Hon hade kort rött hår och gråa ögon som var så ljusa att de nästan var vita. Hon var kortare än mig och hon höll en pistol i handen riktat mot mig. Anthony dök upp bredvid mig igen och han tog fram sin yxa redan innan han ens hade respawnat klart. Tjejen flinade och tänkte just avfyra nästa skott när jag kastade min kniv mot henne och hon föll ihop med en kniv genom hjärtat. Med ett plågat skrik försvann hon och jag sprang fram och tog upp min kniv igen. Jag hade tappat kartan när jag hade ställt mig upp så jag gick och tog upp den med.
- Så, vart var vi? sa Anthony med ett flin och tog ett steg mot mig, men jag lade handen på hans mage för att hålla honom på avstånd.
- Vi går och letar upp Andrew och Cricket innan det kommer fler som vill döda oss, sa jag allvarligt trots min rodnad och började gå mot en av gångarna som skulle ta oss runt raset och till stället där Andrew och Cricket var på vid tillfället.
- Erkänn Chris! Du gillar mig, sa Anthony med ett belåtet flin när han kom ikapp mig.
- Håll tyst annars skär jag tungan av dig, sa jag irriterat och han skrattade.
- Lejonet är tillbaka!


Cricket

Mina ögon bländades av det starka ljuset. Andrew flög upp på fötter och drog fram sina svärd, jag var lite segare eftersom ljuset och stegen var relativt långsamma.

   - Ni igen!

Macs röst var road. Ljuset från den enorma ficklampan han höll vid ansiktet vandrade från mitt till Andrews ansikte.

   - Ledsen för ljuset. Buggade när jag skulle söva monstren.

   - Var det du?! röt Andrew. Ta tillbaka ljuset din jävel!

   - Du, akta grabben, hotade Macs röst och använde ljuset som ett pekfinger på Andrews ansikte, jag vet att det jag gjorde var meningslöst, men visst är det lite småkul ändå?

Ljuset vandrade till mig. Jag kunde inte se något eftersom monokeln inte kunde se något av allt ljus.

   - Min sköna Cricket. Fortfarande här ser jag.

   - Varför tar du inte och kör upp komplimangerna i ett ställe och tar tillbaka ljuset.

Då skrattade Mac lite och ljusstrålen for upp till hans ansikte. Skuggorna av det onda leendet fick mig att rysa.

   - Ska bli, min dam.

Han blinkade till och försvann, som om han hade förlorat ett liv. Andrew svor en lång rad, när de engelska svordomarna tog slut så började han svära på latin. Facklorna som flammade upp fick mig att le brett. Äntligen!

Ljudet av ett skott suddade genast ut mitt leende. Andrew gav mig en orolig blick.

   - Anthony …

Jag visste att tvillingar hade en sån där sorts telepati, fast jag visste ju förstås inte om det var han som hade blivit skjuten eller inte.

Andrew började gå mot det håll som ljudet hade kommit ifrån. Jag stod tvekande kvar. 

   - Kommer du eller? frågade Andrew över axeln utan att stanna. 

   - Jag ... okej. 

Jag började långsamt att gå efter honom, flera meter fanns mellan oss. Hur gjorde Mac det där? 
Han måste vara en av spelutvecklarna, jävlades bara med oss. För det första så misstänkte jag att han var äldre än arton. Han såg inte mycket äldre ut, men han var längre än tvillingarna och något i magen sa mig att han var äldre. Jag ville bara trycka upp honom mot väggen och tvinga honom att berätta allt. Och vad var det med allt flörtande? Han gjorde nog bara narr av mig, den saten. 
   Röster. De var inte långt runt hörnet, fick mig att stanna och dra fram mitt gevär, men Andrews hjärna var snabbare och kände igen de bekanta stämmorna fortare. 
   - Anthony! Jag trodde du dog, din jäkel! röt Andrew men jag kunde höra att han hade varit orolig. 
Jag såg en lite rödkindad Chris bakom Anthony, hon gav mig en vaksam blick och log sedan när hon såg på tvillingarna. 
Roligt nu var gänget samlat igen. 
   - Rose Atkinson är ute ur spelet. 14 spelare kvar. 


_______________________________________________________________________________


Förlåt för min korta del, men klockan är ett på natten och jag är lite trött xD 
//Fjompen:)

I'm not proud of my chapter!!! - -
Och jag är inte bra på engelska!!! XD
Jag hoppas att ni gillade det!!! :P
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^