Chris
Jag borde nog ha dödat henne...men nu hade jag ju sagt att jag inte skulle göra det och jag ville inte bryta det löftet. Så jag sprang bara mot vrålet och skriket. Jag tyckte att skriket verkade bekant och när jag kom fram till det lilla rummet förstod jag varför. Jane hann just respawna klart när vi kom fram och jag siktade genast på henne, men det var ett misstag. Smärtan blixtrade till i min mage och jag flög in i väggen bakom mig. Monstret hade slagit mig så hårt att jag hade tappat armborstet som flög till andra änden av rummet. Nu hade jag bara mina knivar kvar och runt 100 i hälsa...om jag inte hade fått hälsa från det förra monstret hade jag förlorat ett liv nu. TheBeetle var smartare, hon siktade direkt på monstret och sköt, men ett skott räckte inte till så hon sköt den igen. Med ett sista vrål försvann monstret och TheBeetle fick antagligen 200 hälsa mer nu eftersom hon slapp dela belöningen med någon annan den här gången. Nu när monstret inte längre var kvar ställde jag mig upp och drog fram mina knivar för att döda Jane...men hon var borta. Jag svor lågt och stoppade tillbaka knivarna i skidorna igen. Jag gick bort till mitt armborst och hängde det på ryggen, det kunde ju vara bra att ha ett skjutvapen med sig, fast det tog lång tid att ladda om. Jag tänkte precis gå men TheBeetle fick mig att stanna.
- Jag kom på en sak, sa hon och jag stannade och vände mig mot henne.
- Vi båda vill ju till nästa level så varför inte samarbeta? Då skulle vi båda ha en större chans att komma vidare, sa hon allvarligt och jag tvekade. Det kunde vara en fälla...tänk om hon dödade mig fast hon hade sagt att hon inte skulle det! Vågade jag ta den risken? Hon hade ju rätt, vi skulle båda ha en större chans att komma vidare om vi samarbetade. Hon räckte fram handen mot mig och jag tog tvekande tag i den.
- Bra...så vart ska vi gå först? frågade hon nä vi släppte varandras händer.
- Jag vet inte det är ju rena labyrinten här inne, sa jag och såg på de fyra gångarna runt oss. Våra funderingar avbröts av en hög mansröst.
- Jennifer Draper är ute ur spelet. 19 spelare kvar. Rösten ekade i gångarna ett litet tag innan den tillslut dog ut. Jag såg på TheBeetle och insåg att hon inte hade valt en dräkt som smälte in i bakrunden. Hon bar en rustning...det skulle kanske ha varit bättre om vi skulle ha varit mer lika...men man får väl nöja sig med det man har!
- Vi går hitåt, sa hon och försvann in i gången framför oss. Jag sprang snabbt ikapp henne. Vi passerade många stentavlor med latintexter på och jag började bli mer och mer misstänksam. Tänk om tavlorna faktiskt kunde användas till något. Jag önskade att jag kunde läsa latin. Varför var jag ingen språknörd eller vad man nu skulle kalla det?
- Kan du latin? frågade jag när vi passerade ännu en stentavla.
- Nej...hurså? frågade hon och jag suckade.
- Jag tänkte bara på alla stentavlor som hänger här, sa jag och pekade på en tavla.
- De är nog inte så viktiga, sa hon och ryckte på axlarna, men jag kunde inte släppa dem...jag kände på mig att de kunde hjälpa till på något sätt...men jag visste inte hur. Plötsligt hörde vi röster bakom oss som närmade sig. Vi stannade och vände oss om men vi kunde inte se någon bakom oss...de måste vara i en annan gång på väg in i vår.
- Kom vi drar, sa jag och började springa mot rummet som syntes en bit framför oss, men TheBeetle stod kvar med svärdet i handen.
- Det är bättre om vi överraskar dem i rummet, väste jag och hon nickade och följde äntligen efter mig. När vi kom fram ställde vi oss på varsin sida av gången så att vi inte syntes för dem som var på väg mot oss. Rösterna blev högre och högre ju närmre de kom vår fälla och jag började känna igen dem, men jag kunde inte komma på vilka de var. När de kom in i rummet gick allt väldigt fort. Vi attackerade dem snabbt och tänkte pressa dem mot väggen, men de reagerade blixtsnabbt och plötsligt stod både jag och TheBeetle pressade mot väggen. Jag med en yxa mot halsen och hon med två böjda svärd mot halsen och magen. De blåa ögonen for upp till namnet som antagligen svävade ovanför mitt huvud och han flinade när han läste det. Han drog bort mig från väggen och tog av mig min huva så att han kunde se mitt ansikte. Jag såg min chans och försökte backa undan från honom men han tog tag i min rygg.
- Fällan var bra tänkt, men nära skjuter ingen hare, sa Anthony med ett flin och jag blängde på honom. Jag väntade bara på att han skulle trycka yxan lite hårdare mot min hals så att jag skulle dö.
- Samarbetar ni eller? frågade han och såg menande på TheBeetle och jag tänkte nicka, men jag kom på att det var en dålig idé.
- Ja, sa jag istället...surt.
- Andrew släpp henne om hon lovar att inte skada oss, sa han och Andrew nickade. Jag hörde att TheBeetle gick med på vapenvilan och Andrew släppte henne.
- Tänker du släppa mig också eller? frågade jag irriterat och hans flin blev större.
- Jag vet inte, jag gillar det här, sa han och drog mig närmare. Jag kunde höra att Andrew skrattade bakom mig och jag märkte att jag rodnade av både ilska och skam.
- Släpp mig annars får du en kniv i huvudet, sa jag hotfullt och han skrattade.
- Om du inte har märkt det så har du en yxa mot halsen, sa han och jag suckade.
- Ja, men om du dödar mig så kommer jag bara komma tillbaka och döda dig, sa jag och han släppte mig med en suck.
- Slut på det roliga, muttrade han men alla kunde höra honom. TheBeetle såg förvirrat på oss, jag hade helt glömt bort henne.
- De är mina vänner, eller nåt, sa jag och hon nickade förstående. Jag backade undan från Anthony och märkte att han bar en enkel klädsel av läder och tyg. Han hade en läderväst, ett par enkla skinnbyxor, en T-shirt i samma skinntyg som byxorna och ett par läderstövlar. Andrew hade likadana kläder som han.
- Vi tänkte likadant när vi skulle designa vår klädsel...enkelt är bra, överdrivet vill man inte ha, sa Andrew med ett leende och Anthony nickade.
- Allt låter inte bra bara för att det rimmar, sa jag och de suckade.
- Du är verkligen inte lätt att imponera på, sa Anthony och Andrew nickade. Då kom jag på en sak...om två är bättre än en så borde ju fyra vara ännu bättre. Tydligen tänkte TheBeetle samma sak för hon sa:
- Vill ni gå med i vår lilla grupp och döda alla andra? frågade hon och tvillingarna såg tvekande på varandra.
- Vad tycker du kära broder? frågade Andrew med en konstig snobbig röst.
- Jag vet inte broder, de verkar ju vara riktiga vildar, svarade Anthony med samma snobbiga röst och jag suckade. Kunde de inte bara säga ja eller nej som vanligt folk?
- Ja eller nej? sa jag irriterat och de suckade igen.
- Och den smutsige verkar inte ha något sinne för humor, sa Anthony och behöll den snobbiga rösten. Andrew nickade och gjorde en överdriven äcklad min när han såg på mig.
- Visst unga dam, vi går gärna med i er lilla grupp, sa Andrew och såg på TheBeetle, och plötsligt var vi fyra!
Cricket
Tja, dom var ju inte direkt tystlåtna. Inte heller speciellt roliga. Fast om alla tog det här spelet på fullkomligt allvar hade det varit rätt tråkigt antar jag.
Tvillingarna presenterade sig som Anthony och Andrew, jag brydde mig väldigt lite men det var bättre att kalla dem vid namnen än vid nummer.
Anthony var längre och hade en ljusare nyans av blått än Andrew. Andrew såg faktiskt lite mörkare ut, själva intrycket var mörkare. De såg båda precis likadana ut och hade samma kläder, men samtidigt var de så olika att jag såg det på mils avstånd. Ingen av dem verkade vara såna som skulle sätta en kniv i ryggen på en, jag var däremot osäker när det gällde Chris. Bäst att hålla mig borta från henne framöver.
Tillsammans gick vi igenom en mörk gång. Mansrösten deklarerade att två personer till hade dött. Tjejer.
Typiskt.
De två knäppskallarna började dilla om något om min skinande rustning med väsande röster, jag hörde inte ens vad de sa eftersom jag försökte lista ut om hur jag kunde bäst dräpa monstren utan att dela med mig av hälsan. Jag hade omkring fyrahundra i hälsa och fyra liv. Men jag visste hur snabbt man kunde förlora det.
Äh fan, varför inte bara döda dem allesammans? Chris hade låg hälsa och tvillingarna hade inte ens rustning. Även om rustningen gjorde mig långsammare erbjöd den mycket skydd, och det skyddet höjdes tillsammans med hälsan hade jag märkt.
Fast jag blev andfådd av tyngden. Svärdet hjälpte inte mycket heller.
- Vad seg du är! sa Anthony över axeln till mig.
- Eller så går hon bakom oss så hon kan döda oss, misstänkte Andrew.
Jag rynkade pannan åt dem och valde att inte svara. Killarna började göra upp planer igen men Chris' blick dröjde sig noga kvar ett tag. Jag såg hur hennes grepp om armborstet hårdnade.
En pil skulle inte räcka. Medan hon laddade om skulle jag hinna springa iväg eller till och med döda henne, och det skulle ändå inte göra tillräckligt med skada för att jag skulle ens förlora ett liv.
Hon verkade förstå det - eller åtminstone något i den stilen, greppet blev svagt igen och hon vände huvudet framåt.
Underliga vibrationer i marken fick mig att stanna. De andra stannade precis efter, vi såg osäkert på varann och riktade sedan blickarna mot slutet av korridoren, dit vi var på väg. Vibrationerna visade sig vara steg från två av vargmonstren, och båda jagade ... De jagade ...
- MAC!
- Cricket, min kära! DE JAGAR MIG!
Mac sprang otroligt fort, men monstren var nära. Samtidigt drog vi de mest passande vapnen och siktade på monstren ... men Mac hade tydligen situationen under kontroll. Vi såg förvirrat på (jag var åtminstone förvirrad) när Mac kastade sig ner på marken och vände sig över på rygg, hur han riktade två maskingevär mot vargarnas huvuden och sköt ner dem nästan samtidigt.
- Helvete, han är ju bra ... sa någon av tvillingarna.
Vilken hälsa han måste ha nu, tänkte jag. Mac ställde sig långsamt upp med ryggen mot oss.
Då lade jag märke till något konstigt. Man kunde bara ha tre vapen, ett som man hade från början av varje bana och två som man hittade på banan.
Men Mac hade ett automatgevär i varje hand, på ryggen hängde en shotgun och ett armborst, en katana hängde i bältet och två pistoler var instoppade innanför bältet.
Nu visste jag att Mac gjorde något som inte alls var tillåtet i spelet.
Om han bara ville berätta hur han gjorde det ...
- Nämen, är det inte de två clownerna, emoflickan och hon som inte kan använda en eldkastare.
Mac flinade elakt mot mig när han avslutade meningen och riktade vapnen i sina händer mot Chris och tvillingarna. Jag stod mellan dem, osäker på varför Mac skonade mig.
Plötsligt slet Chris fram en av sina knivar och kastade den av all kraft mot Mac. Jag ville först ropa "NEJ", men avbröts av ljudet av metall mot sten. Kniven hade studsat av Mac.
- Energy shield, flinade han. Du sårade mina känslor.
Chris backade utan att yttra ett ord, men den andra kniven var fortfarande i hennes hand.
- Det är emot reglerna att hacka spelet! röt Andrew och tog ett steg närmare Mac.
- Nämen ojdå, sa Mac uttryckslöst.
Han sänkte sina vapen på ett sätt som säkert sänkte killarnas självförtroende, som om kulorna inte var värda dem.
- Ni får leva, mina vänner, det ska bli kul att se er mörda varann i finalen. Om ni kommer så långt vill säga.
Mac började gå förbi oss medan han talade.
- Vilket ...!
Han svängde runt på en häl och höll upp ett finger när han hamnade där jag stod.
- ... jag inte tvivlar på eftersom av alla idioter där ute så har nog ni störst chans att ta er till finalen. Genom samarbete förstås.
Han vände på huvudet och log mot mig. Det var då jag märkte att hans hår nu var mörkblått istället för mörkgrönt som förra gången.
- Lycka till, Cricket.
Och med de orden försvann han mitt framför våra ögon.
________________________________________________________________________________
Hoppas det blev bra! ^^ Blir lite trött på att skriva "förlåt för att" hela tiden, så det så!
Kommentera! :D
//Fjompen<3
Vad tycker ni??? :P Är novellen bra??? XD
KOMMENTERA!!! - -
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^-^
Oj vad jag gillar den här novellen :D (Ligger lite efter jag vet)
ReplyDeleteÄlskar speciellt mycket tvillingarna, och samarbetet :D