Chris
Vi hörde men såg inte hur stenarna blockerade vägen bakom oss. Jag kunde höra hur Andrew ropade på oss från andra sidan av stenarna och Anthony ropade tillbaka.
- Vi kommer hitta er, ropade jag högt för att överrösta tvillingarnas röster.
- Okej...vi får väl helt enkelt...vi ses, ropade Andrew tillbaka och jag blev plötsligt orolig.
- Är det bara vi här? frågade jag och jag insåg genast mitt misstag, men då var det för sent.
- Ja, hurså? sa Anthont roat och jag kunde slå vad om att han flinade.
- Då är Cricket med Andrew! sa jag oroligt.
- Avundsjuk? sa Anthony och jag suckade.
- Nej jag litar bara inte på Cricket...jag tror att hon lätt skulle lämna Andrew eller döda honom, sa jag oroligt och han började plocka bland stenarna...jag hörde att han gjorde det. Plötsligt började gången skaka och vi förstod vad som skulle hända, så vi vände os om och sprang så snabbt det gick bort från stenarna som rasade ner bakom oss. Jag höll hårt i Anthonys hand, rädd för att tappa bort honom.
- Vänta, det har slutat, sa Anthony lättat och vi stannade. Han hade rätt, allt var tyst.
- När tror du att ljuset kommer tillbaka? frågade jag och såg mig omkring.
- Jag vet inte, vi får väl vänta och hålla oss borta från de röda prickarna på din karta, svarade han och jag märkte att han stod ganska nära och jag släppte hans hand, men han tog tag i den igen.
- Vi får inte tappa bort varandra, sa han allvarligt och släpade med mig. Vi båda höll händerna mot väggarna för att känna vart vi var på väg. Plötsligt försvann väggen under min hand och jag stannade.
- Vad är det? frågade Anthony oroligt bredvid mig.
- Jag tror att det är en gång här, sa jag och viftade med handen i tomrummet. Jag tog ett prövande steg in i gången.
- Ta fram kartan och se om det är några monster i närheten, sa han och jag sökte i bältet efter kartan och hittade den tillslut, men precis när jag tänkte ta fram den hördes en svag snarkning inne i gången och jag stelnade till.
- Chris, vi borde nog inte ta den vägen, viskade Anthony och försökte dra mig från gången, men jag stod som förstelnad för jag kände något varmt mot mitt ansikte.
- Chris kom igen! väste han och slet i min hand men jag stod kvar. Andedräkten som jag kände mot mitt ansikte stank av blod och död. Vad det än var, var de många och de sov för nya snarkningar hördes från olika platser i det som antagligen var en grotta.
- Vi...går, sa Anthony allvarligt bakom mig och jag backade försiktigt ut ur grottan igen. Jag förstod att om ljuset tändes i labyrinten igen så skulle monstren vakna. "Snälla låt det förbli mörkt ett litet tag till" bad jag och följde med Anthony bort från den hemska grottan. Vi gick tysta ett bra tag och jag tog fram kartan lite då och då för att hålla koll på alla spelare. Det var synd att man inte kunde se vilken prick som var vem...vi skulle nog aldrig hitta Andrew...och Cricket förstås. Vi använde kartan ibland för att lysa upp vägen, men vi lade undan den för i det här mörkret skulle ett ljus kunna synas på flera meters avstånd och vi ville inte visa för plötsligt uppdykande spelare att vi var här. Vi hörde hur två spelare utropades döda och att det bara var fjorton spelare kvar. Fyra till och vi skulle få komma ut. Väggarna försvann under våra händer och vi stannade. Inga snarkningar eller andra ljud...det här rummet var tomt. Jag tog upp kartan för att se vart vi var. Vi stod i ett rum i mitten av kartan.
- Du Chris! sa Anthony allvarligt och jag såg upp på honom. Kartan lyste upp hans ansikte, men det var ett ganska svagt ljus så vi kunde inte se mer än den andres ansikte.
- Jag tror att de där är Cricket och Andrew, sa han och pekade på två vita prickar på kartan. De hade stannat i ett av rummen i det vänstra hörnet på kartan. Tur nog syntes inga röda prickar i närheten av dem. De var de enda prickarna som var nära varandra så det borde varit dem.
- De verkar ha stannat, sa jag undrande och Anthony nickade.
- Det skulle nog vara bra att stanna tills ljuset kommer tillbaka, sa han allvarligt och jag nickade. Det var bara onödigt att famla blint i mörkret såhär.
Vi kan ju leta efter tavlor här i rummet och plocka på oss saker, föreslog jag och han nickade. Vi gick bort till väggen och letade efter tavlor. Vi hittade en, men vi hade ju inte Andrew med oss. Vem skulle då översätta orden? Till min förvåning tog Anthony tag i tavlan och slet bort den.
- Allvarligt? Behövde man bara slita av den?, sa jag irriterat och han skrattade.
- Det verkar alltid svårare än vad det är, sa han roat och stack in handen i hålet. Han drog ut ett par konstiga glasögon med rött glas. Han satte på sig dem och flinade.
- Vad är det för något? frågade jag och han såg sig omkring.
- Det är värmeglasögon, sa han glatt och tog av sig dem. Bra då kunde vi se lite genom mörkret i alla fall.
Cricket
Andrew svor högt. Hans röst darrade litegrann och han höll sina vapen beredda. Det var lite skrämmande att se hur enorma en människas pupiller kunde bli i mörker. Han såg skrämmande ut med enorma svarta ögon.
- Hörru, sa jag med hård röst och grep tag i hans handled.
Han höll ett av sina böjda svärd mot mitt håll, försökte blint avgöra vart han skulle attackera.
- Ta det lugnt. Jag kommer inte att döda dig, du är inget vidare hot.
- Hey! protesterade han stött men sänkte vapnen en aning.
- Kom. Jag tror jag hörde något från det här hållet.
Egentligen så hade jag inte hört nånting, men eftersom det inte fanns någon poäng att stå kvar vid den nybyggda återvändsgränden och jag behövde få bort honom därifrån, så fanns det inte mycket mer att säga.
- Hur vet du vart vi ska? undrade han när jag började dra honom mot korsningen.
- Jag fick tag i något mörkerseendes- ... glasöga?
Jag himlade med ögonen åt hur dum min förklaring lät, men han verkade nöja sig med den.
- Får jag testa?
Jag tvekade. Ibland var jag för trevlig och kunde hjälpa folk även om jag inte behövde det, men jag litade inte på dem bara för det. Eller snarare, jag borde inte lita på dem. Jag tog tag i Andrews hand för att veta var den var från början, tog av mig monokeln och tryckte den i Andrews hand.
Mörkret var fullkomligt, mina ögon sved nästan av allt det svarta. Gud, de här spelutvecklarna var inte snälla med oss inte.
- Wow! Får jag behålla den eller?
Jag sträckte fram handen mot hans röst och väntade med handflatan uppvänd. Andrew kunde hugga av mig armen. Hugga mig i ryggen. Hugga av mig huvudet. Skära av mig halsen. Bara gå därifrån.
Men dumskallen lade bara tillbaka monokel-grejen och jag satte på mig den.
- Du hittade den, så du får den, log han.
Jag svarade inte och tog tag i hans hand igen. Vi traskade genom flera gångar, våra steg ekade i den fullkomliga tystnaden. Underligt.
- Känner du den där hacker-killen eller? frågade han med avsky i rösten till slut.
Våra händer började svettas mot varandra så jag grep tag om hans handled i stället.
- Nej, vi åkte bara hit tillsammans.
- Vad heter han?
- PacMac eller något väl?
- Nej alltså. På riktigt.
Mac Tennant.
- Ingen aning.
Äh, var inte så sur! Jag ville inte att han skulle söka upp Mac eller något, en datanörd kunde söka upp någon hur som helst bara med hjälp av ett namn! Nu misstänkte jag inte att Andrew skulle söka upp och göra onda saker mot Mac bara för att han fuskade, men man visste ju aldrig.
Vi gick i tystnad ett tag till. Stannade några gånger för att lyssna efter ljud. Men icke.
- Det är alldeles för tyst, funderade Andrew.
- Yep.
Efter en suck frågade han:
- Vad är ditt favoritspel?
- Halo, svarade jag utan eftertanke. Allihopa. Ditt då?
- Minecraft. Varför anmälde du dig? fortsatte han med utfrågningen.
Jag suckade lite och såg mig omkring efter tavlor med hjälpmedel. Inga förstås, aldrig där när man inser vad de är till för och behöver dem.
- Av samma anledning som du: jag älskar spel.
- Haha, förstås! Vad sa dina föräldrar om det?
- Inget speciellt. Mamma ville inte riktigt låta mig, men jag är envisare än vad hon är så ...
- Mina föräldrar brydde sig knappt. Vi bor inte hemma längre, Anthony och jag, så vi behövde inte deras tillåtelse.
- Taylor Savage är ute ur spelet. 15 spelare kvar.
Mansrösten fick mig att rycka till, och Andrew svor av överraskning.
- Hörru, jag tror det blir bäst att vi väntar, sa han när ekot dog ut.
- Det verkar inte vara någon här, och det är bara fem spelare kvar. Om vi väntar tills fem till har dött så är vi automatiskt med i nästa nivå, förklarade han. Jag tycker vi väntar.
Jag nickade, men mindes igen att han inte såg och sa att ja, det lät som en bra idé.
Så vi stannade i gången, satte oss mot en vägg precis mellan de två hörnen som ledde till andra gångar, och väntade.
____________________________________________________________________________
Jäääättetråkig del ... Blabla bla ... Kommentera! ^^ Det hjälper oss jättemycket om ni ger oss feedback! :D
//Fjompen:)
Jaha...ännu en del...
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
No comments:
Post a Comment