Chris
Killen försvann och vi stod chockat kvar. Jag trodde att det var omöjligt att hacka det här spelet...men jag hade visst fel. Han måste ha varit ett geni! Hemsk som fuskade, men ett geni! Jag gick fram till min kniv som hade studsat av honom.
- Jag hatar hackare, muttrade Andrew surt och Anthony nickade. TheBeetle, eller Cricket, stod bara där och såg ut att tänka på annat. Var det ungefär så jag såg ut när jag dagdrömde?
- Har vi tur så slipper vi se honom igen, muttrade jag surt och rätade på mig med kniven i handen. Då märkte jag att jag stod framför en av de där stentavlorna. Ego perdidit...? Vad betydde det?
- Är det någon som vet vad det står här? frågade jag och tänkte så det knakade. Man brukade ju kalla dem som bara brydde sig om sig själv för ego...tänk om ordet ego kom från latinet! Ett ego brydde sig ju bara om sig själv...kunde det betyda...jag? Jag, vadå? Andrew kom fram och ställde sig bredvid mig.
- Ego perdidit...Jag är vilse! sa han undrande och plötsligt ryckte tavlan till och föll till golvet. Bakom tavlan dolde sig ett litet hål med något som såg ut som två metallpinnar som satt ihop. Jag hade rätt, tavlorna var mer än en utsmyckning! Förundrat stack jag in handen och tog ut dem. Jag kände att de andra såg på mig och jag kände mig såklart obekväm som vanligt.
- Vad är det för något? frågade Anthony och han och Cricket kom fram och ställde sig bredvid mig, för att se bättre.
- Jag vet inte, sa jag förundrat och särade på pinnarna. Till min förvåning bredde ett slags digitalt nät ut sig mellan de särade pinnarna och jag kunde inte dra dem längre ifrån varandra. Runt tjugo vita prickar blinkade lite här och var och nästan lika många röda prickar blinkade också bland alla streck och fyrkanter.
- Sexton vita och femton röda. Där står det ju tre vita prickar tätt intill varandra med en blå prick bland dem, och en fyrkant här borta, sa Andrew fundersamt när han såg på...vad det nu var för något.
- Låter det bekant, sa Anthony med ett flin och Cricket och Andrew nickade. Vad var det som de förstod som inte jag gjorde? När de inte sa något såg jag irriterat på dem.
- Skulle ni smarton kunna berätta för mig vad det är ni har fattat? sa jag irriterat och Anthony skrattade.
- Vad tror du att prickarna och fyrkanterna ska föreställa? frågade Andrew med ett roat flin och jag suckade.
- Jag vet inte, det var därför som jag frågade er, sa jag irriterat och Anthonys skratt blev högre. Jag blängde på honom men såg sedan ner på föremålet igen. Prickarna rörde på sig! Två prickar möttes i en fyrkant och plötsligt försvann en av dem.
- Mark Ridgway är ute ur spelet. 16 spelare kvar, sa en hög mansröst som ekade i gångarna.
- Det är en karta, utbrast jag plötsligt och alla såg på mig som om jag vore en idiot.
- Nähä är det? sa Anthony ironiskt och började skratta igen. Jag hade stor lust att slå till honom men jag lät bli...jag hade ingen lust att börja bråka nu. Så de röda prickarna var antagligen monster och de vita våra var spelare...men vad var den blåa pricken? Det var ju tre vita prickar i en liten grupp runt den blåa...kunde den blåa pricken vara jag? Fyrkanterna var säkert rummen som låg bland alla gångar i den här labyrinten.
- Den som håller i kartan borde vara den blåa pricken, sa Andrew och jag nickade. Plötsligt fick jag syn på en vit prick som närmade sig oss. När jag väl märkte den var det för sent.
- Men är det inte lilla Gamergirl? sa en hånfull röst och jag stelnade till. Jag såg ur ögonvrån hur de andra tog fram sina vapen med ett ryck.
- Nej, stopp, sa jag allvarligt och slog ihop pinnarna igen och satte fast kartan i bältet.
- Jag tar honom, sa jag och tog fram mina knivar. De såg förvirrat på mig men sänkte i alla fall sina vapen och jag tog några steg mot gestalten framför oss. Erik höll ett gevär i handen men han släppte det och tog fram ett stort svärd som hängde på hans rygg. Avsikten var uppenbar, han ville leka med mig och inte döda mig snabbt med geväret.
- Tror du verkligen att du kan slå mig? skrattade Erik roat när han såg på mina små knivar. Jag kände hur han trampade ner mitt självförtroende och dåliga tankar dök upp i mitt huvud. "Jag klarar inte det här! Vad håller jag på med?". Han skrattade när han såg hur mitt självförtroende sjönk. Det var så han jobbade. Han trampade på sin motståndares självförtroende för att göra henne eller honom svagare.
- Du är svag Chris, det har du alltid varit, sa han med ett flin och jag tog omedvetet ett steg tillbaka.
- Håll käften din..., sa Anthony ilsket och tog ett steg mot Erik men Andrew tog tag i honom och höll honom tillbaka.
- Det är Chris kamp...något säger mig att de känner varandra, väste han och Anthony slutade kämpa emot.
- Chris! Mosa den idioten, sa Anthony och log uppmuntrande. Jag nickade och tog några steg mot Erik igen. Han flinade och tog några snabba steg mot mig med höjt svärd. Jag vek undan från honom och han blängde ilsket på mig. Han attackerade igen men jag vek undan på nytt. Jag började flina och såg roat på honom. Det här var ju enklare än vad jag hade trott. Han attackerade på nytt och istället för att vika undan tog jag emot hans slag med mina knivar korsade över varandra, och sparkade honom i magen så att han ramlade flera steg bakåt, men han lyckades hålla sig på fötter.
- Go Chris! sa tvillingarna högt i kör bakom mig och jag log. Erik blängde på mig och attackerade på nytt. Den här gången tog jag ett steg åt sidan så att hans svärd slog i backen. Innan han hann räta på sig högg jag kniven i hans rygg och hans skrek. Han tappade svärdet och föll ihop på marken med min kniv i ryggen. Jag drog ut kniven ur hans rygg och tog tag i hans hår.
- Vem kallade du svag? sa jag hånfullt och skar halsen av honom. Han låg och blödde ett litet tag innan han försvann tillsammans med sitt svärd. Några sekunder senare dök han upp igen med svärdet på ryggen, men han var genomskinlig. Innan han hann respawna klart blängde han han på mig lite snabbt och sprang sedan iväg med benen på ryggen. Hans gevär låg kvar på marken där han hade släppt det och Cricket gick fram och tog upp det. Tvillingarna började skratta och jag stämde in i skrattet, och stoppade tillbaka mina knivar i skidorna. Jag skulle aldrig glömma det här...det här minnet skulle jag leva på länge!
Cricket
Vi hade inte tid med det här. Jag förstod att Chris ville hämnas på sin mobbare, men att vi andra bara stod där och hejade kändes knäppt.
De där tavlorna ... En karta var otroligt användbart, om det fanns andra såna saker ... Det var bättre att jag stack för en sekund medan Chris slogs mot sin mobbare. Jag backade lite så att jag hamnade i en korsning. Jag kunde se tre olika tavlor utplacerade i en varsin korridor. Chris hade fått en karta, så vad kunde de andra sakerna vara? Jag joggade till den ena tavlan. Den latinska inskriften började också med "ego", så jag slet av tavlan och i det lilla uttrycket i väggen bakom den låg en underlig, metallisk sak.
Det såg ut som en monokel, men hade flera små knappar på sidorna av metallramen som glaset fanns i. En finslipad metallbåge satt fast i den, och jag antog att man satte den bakom örat.
Seems legit.
Jag tog på mig den konstiga saken. Mitt vänstra öga såg plötsligt allt i ljusgrönt. Whut? Whatever.
Den fick väl vara där, tänk om den var användbar. Det såg ut som att Chris ägde killen, tvillingarna hejade för fullt.
Knäppskallar.
Jag skyndade mig till den andra tavlan och ryckte bort den också.
200 hälsa, tack ska du ha! 400 i hälsa. Jag var så gott som oövervinnlig. Jag hade tänkt att gå till den tredje tavlan då killen rusade förbi mig. Nämen! Chris hade vunnit! Kul, och där låg hans vapen.
Medan de andra tre roade sig åt Chris seger gick jag fram till vapnet och tog upp det. Ingen av dem verkade bry sig i vilket fall, så varför inte.
- Chris, jag har alltid misstänkt det här, men nu är jag säker: du är bäst! sa Anthony vänligt med armen om Chris axlar.
Jag kunde inte höra vad hon svarade, om hon ens gjorde det. Varför fick jag det här sällskapet när jag kunde vara med Mac? Visst, han var ohövlig och tillät sig alldeles för mycket, men han fuskade som en kung och var allmänt bäst på det här spelet.
Jag hann precis sucka innan allt blev svart. Tvillingarna svor förvirrat och Chris drog fram knivarna.
Hur kunde jag se det? Mitt vänstra öga såg allt i tydlig, grönaktig färg. Självklart!
- Vad fan?! röt Andrew.
- Vem släkte lyset? log Anthony.
Åh gud. Inte tid för skämt killar.
- Cricket?
Chris röst var osäker, hon trodde nog att jag låg bakom det där. Eller att jag skulle använda mig utav mörkret för att döda dem eller något. Underligt egentligen, hon kunde ju inte veta att jag såg dem så tydligt.
Hon tog fram den lilla stavkartan och drog isär pinnarna för att få lite ljus (även om ljuset var så svagt att man bara kunde se hennes händer), men Anthony lade genast handen över kartan och väste:
- Vi måste vänja ögonen vid mörkret så vi ser något. Ta bort den.
Jag fnös lite tyst. Det var kolsvart, för att se i mörker behövde man åtminstone en gnutta ljus. Men jag sa inget. Å ena sidan ville jag inte svika dem, å andra ville jag gärna bli av med dem.
Jag började långsamt backa ifrån dem, tyst så att de inte hörde. Anthony grep tag i Chris hand och sa åt henne att följa efter honom. Om de gav ifrån sig ljud, sa han, skulle ljudet studsa och ge dem en ungefärlig bild av var vägen var. Jag visste däremot att man måste ha varit blind ett jäkla bra tag för att utveckla ett sådant sinne, människor med bra syn kunde högst omöjligt använda sig utav det.
- Hörni, vart ska ni! ropade Andrew och började fumla med armarna framför sig.
Han lade handen mot väggen och gick längs med den, men Anthony och Chris var redan vid slutet av korridoren.
Jag suckade. Fast jag hade nog varit rätt hjälplös utan min mörkerseendes-monokel jag med.
Ett högt ljud ovanför fick oss alla att stelna till. Jag kunde se en enorm spricka sprida sig i stentaket, den fortsatte ända fram till änden av korridoren där Anthony och Chris var.
- Akta! ropade jag.
När enorma bitar av stenblock började falla ner på vägen mellan Andrew och de två andra kände jag mig plötsligt snäll och sprang fram för att dra bort Andrew därifrån så att hans kropp inte krossades under stenarna.
- Anthony, Chris! ropade Andrew.
Jag kunde höra den andra brodern svara, och såg en sista skymt av de två andra innan ojämna stenblock blockerade vägen totalt.
______________________________________________________________________________
Yup, now they are ... alone together, I guess? Shit, det låter så dumt när en svensktalande skriver på engelska xD
Kommentera i alla fall ^^
//Fjompen:)
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
No comments:
Post a Comment