Chris
Vi hittade dem och nu var vi bara fjorton spelare kvar! Fyra till och...
- Alexis Mather är ute ur spelet. 13 spelare kvar! sa en hög mansröst...så tre till och leveln skulle vara avklarad.
- Ni inser väl att om en av oss skulle döda alla de andra i vår lilla grupp så skulle den personen komma vidare, sa Anthony och såg överdrivet misstänksamt på oss.
- Lugna dig ingen av oss kommer döda någon i den här gruppen, sa Andrew allvarligt och vi andra nickade.
- En av er har ju redan hotat mig, så döda står väl på tur antar jag, sa Anthony och ryckte på axlarna. Alla såg frågande på honom, förutom jag, jag visste ju vem han pratade om.
- Hon här sa att hon skulle skära ut min tunga, sa han och pekade anklagande på mig och allas blickar följde hans blick.
- Varför då? frågade Andrew nyfiket och jag suckade.
- Jo du förstår att..., började Anthony men jag avbröt honom.
- Jag menade faktiskt allvar så det är bäst att du håller tyst, sa jag hotfullt och han suckade.
- Förlåt mig kära broder men jag vill gärna ha kvar min tunga där den ska vara, sa han ursäktande, men det fick bara Andrews nyfikenhet att växa.
- Kom igen Chris, kan du inte skona honom? frågade Andrew bedjande men jag skakade på huvudet.
- Glöm det. Nu ser vi till att få slut på den här fördömda leveln, sa jag allvarligt och tog fram till kartan.
- Något säger mig att hon inte alls är särskilt förtjust i den här leveln, sa Anthony med ett flin och Andrew nickade...men han verkade inte förstå skämtet. Skulle han ha varit med mig och Anthony för ett litet tag sedan så skulle han det. Jag ville inte bort från labyrinten, jag ville bara bort från Anthony och hans hånfulla flin.
- Janet Davies är ute ur spelet. 12 spelare kvar! Så nu behövde vi bara döda två personer helt plötsligt. Jag hoppades att Eriks namn inte skulle ropas upp...än. Jag ville vara den som sparkade honom ur spelet. Jag var förvånad över att Janes namn inte hade ropats upp än, hon satt väl säkert i något hörn och väntade på att de andra skulle göra jobbet åt henne. "Fegis!".
- Varför inte bara vänta in två till? frågade Cricket och ryckte på axlarna.
- Ja vi har ju inte dödat någon hittills så varför börja nu? sa Andrew och jag suckade. Två vita prickar möttes på kartan i en av gångarna och en försvann.
- Jane Barclay är ute ur spelet. 11 spelare kvar!
- Nu är det ju bara en kvar, sa Andrew och jag stängde kartan igen. Skulle man inte ens få döda en enda i den här leveln eller?
- Daniel Church är ute ur spelet. Level 2 avklarad!
*
Jag slog upp ögonen och jag var tillbaka i den verkliga världen. Äntligen! Jag bokstavligen flög ur stolen när de kopplade loss mig och började jäktat gå mot mitt rum. Hallen var tom...jag var nog först ut så det var inte så konstigt. Jag hoppades att tvillingarna var sega ut för jag hade ingen lust att se Anthonys belåtna flin igen. Jag tänkte undvika dem så mycket som möjligt nu!
- Chris! Vänta!, sa två röster bakom mig och jag svor lågt, men jag stannade och vände mig om för att vänta in tvillingarna.
- Erkänn, du undviker oss nu ellerhur? sa Andrew anklagande och jag skakade på huvudet.
- Anthony vad har du nu gjort? sa Andrew irriterat innan jag ens hunnit säga ett ord till mitt försvar och såg på sin bror.
- Va? Ing..., Anthony avbröt sig själv när han kom på att han visst hade gjort något.
- Jag är trött, vi får prata i morgon, sa jag med en suck och började gå mot mitt rum och lämnade de bråkande tvillingarna bakom mig. Jag orkade inte med bråk idag...vi fick lösa det i morgon!
Cricket
Jag drogs upp ur spelet och satte mig genast upp. Mac stod bredvid och väntade. I det svarta stället mellan verkligheten och spelet hade jag sett honom. Inte direkt sett honom, men jag var medveten om att han var där. Nästan som om han var i min skalle ...
- Vad är det du håller på med? väste jag så fort vi lämnat rummet och gick genom korridoren.
- Inget. Spelar ett spel på mitt sätt.
Han log. Jag mindes hur han hade varit första gången jag sett honom, två dagar innan. Konstig och oförskämd, men charmig på ett barnsligt sätt. Nu var han bara läskig.
- Hur gör du det? frågade jag med motvillig beundran. Du är ju här, med oss. Inte hemma vid någon dator.
- De kopplar upp saker till hjärnan. Men vilken maskin är smartare än en människas hjärna? Det var trots allt vi som skapade dem, eller hur?
- Men hur?
Han stannade plötsligt i den ljusa korridoren och såg över mitt huvud. Jag vände mig undrande om.
Macs rumsdörr.
- Följer du med in? frågade han förföriskt men suddade genast ut ansiktsuttrycket och tittade surt på mig.
- Alla system har hål i dem. Hur verkligt eller välgjort det än är.
Med de orden gick han förbi mig, öppnade sitt rum och slog igen dörren.
Oförskämda idiot ...
***
Eftersom vi hade avklarat spelet på morgonen så tog det inte lång tid förrän det var lunch. Jag steg tveksamt in i matsalen och kollade efter folk jag kunde sitta vid. Mac var inte där (inte för att jag ville sitta vid honom) men eftersom jag bara hade åtta personer att välja mellan så ja. Chris och tvillingarna var de enda som satt tillsammans, de skrattade och verkade ha kul. De andra fyra tittade misstänksamt på mig. Utom ...
- Annie?
- Hej, Harper.
Hon log halvhjärtat. Okej, weird.
- Hur gick det för dig då? frågade hon när jag satte mig ner mittemot henne.
- Helt okej.
- Jag dödade tre stycken. Du då?
- Typ samma.
- Hur många liv har du kvar? Man tar med sig de liven man hade från leveln innan.
Jag kände mig inte speciellt bekväm med vart samtalet var på väg, så jag tittade bort mot bordet där Chris och tvillingarna satt. De verkade inte ha kommit alltför länge sedan, jag kunde sätta mig vid deras bord i stället. Den här nya Annie skrämde mig en aning.
- Fem stycken tror jag. Du, det verkar som att du är klar med din mat så jag går och sätter mig vid dem, okej?
Annies ansikte fylldes av ilska och hon såg nästan ut som om hon ville gripa tag i min arm och tvinga ner mig igen, men så tvingade hon fram ett leende och jag lämnade bordet.
Folk blev ju fan läskiga efter det här spelet.
- Tro inte att vi är dina vänner eller något, sa Anthony när jag satte mig vid deras bord.
- Ja, för ni kommer ju att hålla ihop ända tills finalen där en enda kan vinna, svarade jag nonchalant.
- Det kanske vi kommer. Och du är tyvärr inte välkommen i vår lilla grupp.
Jag tittade lugnt upp på hans envisa ögon.
- Förlåt mig för att jag var fullkomligt snäll mot dig och inte tog bort din bror från spelet då jag helt klart hade övertaget i mörkret. Ledsen för att jag valde att hålla ihop med din flickvän istället för att spränga henne i bitar. Och jag ångrar mig djupt över att jag inte satte en kula i pannan på dig då du bara hade något liv kvar.
- Du var ju jävla trevlig! började Andrew men Chris avbröt.
Hon log på något sätt som fick mig att tro att hon ville döda mig, men jag kan ha misstolkat leendet eftersom hon sa:
- Jag är inte hans flickvän. Och om jag var du hade jag nog dödat dem båda direkt, jag står knappt ut med dom själv.
Vi skrattade lite medan tvillingarna protesterade, men jag visste att jag ändå måste akta mig för Chris i nästa omgång. Hon var bra, och skulle inte tveka inför att kasta en av sina knivar i pannan på mig vid bästa tillfället.
______________________________________________________________________________
Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog Dialog ...
Aja xD
Tycker ni Chris och Cricket borde bli vänner? :) Kommentera! :)
//Fjompen:)
Vad tycker ni??? :P Vi fick en kommentar om att vi borde byta *bloggsida* som till bloggplatsen eller blogg.se för att det är så krångligt att kommentera på blogspot...är det fler som tycker det??? - -
KOMMENTERA!!! XD
Hare gött!!! :P
//Bokberoende ^^
No comments:
Post a Comment