Jag vill dö som en gamer- Kapitel 12

Chris


Vi vann!!! Jag kunde knappt tro det. Vi vann den första omgången...men nu var det dags att slåss själv. Nu kunde man inte förlita sig på att de andra skulle hjälpa en. Hur skulle jag klara det här? Jag kunde inte klara det här själv...det visste jag. "Sluta nu Chris...du försämrar bara ditt självförtroende. Ge inte upp nu innan det ens har startat. Du klarar det här" tänkte jag bestämt och satte mig upp i sängen. Jag undrade vad tvillingarna gjorde nu. Vi hade inte hunnit prata när vi återvände till den riktiga världen. Alla hade varit tvungna att skynda sig ut. Jag hann se att några stolar var tomma, de som hade åkt ur spelet hade säkert skickats hem vid det här laget. Plötsligt for dörren upp och tvillingarna stormade in i rummet.
- Undviker du oss eller? frågade Andrew och satte sig ner på sängen bredvid mig medan Anthony stängde dörren. Ja jag hade lärt mig att se skillnad på dem nu. Eller jag hade lärt mig att höra skillnad...de var fortfarande omöjliga att urskilja när de inte sa något. Anthony hade en mer skämtsam och road ton när han pratade, om han inte var arg förstås. Andrew pratade mer som på en föreläsning.
- Hallå? sa han och viftade med handen framför mina ögon. Jag vaknade ur mina tankar och såg frågande på dem.
- Ditt spelnamn är verkligen passande, sa Anthony med ett flin och satte sig ner på min andra sida i sängen.
- Jag sa, undviker du oss eller? upprepade Andrew och jag såg förvirrat på honom.
- Nej...självklart inte! Varför tror ni det? sa jag förvirrat och de båda verkade pusta ut....det såg i alla fall ut som det.
- Vi ropade på dig förut men du hörde oss visst inte, sa Anthony som svar på min förvirrade blick.
- Jag...måste ha tänkt på annat, sa jag och ryckte på axlarna.
- Vi trodde att du inte ville veta av oss nu när vi är fiender, sa Andrew och jag log.
- Vi har alltid varit fiender...det är bara en tävling, vänner kan tävla mot varandra, sa jag allvarligt.
- Så du ser oss som vänner? frågade Anthony och log stort.
- Jag antar det, sa jag och ryckte på axlarna. Tvillingarna såg på varandra och utbrast plötsligt:
- VÄNSKAPSKRAM!!! Innan jag hann reagera satt jag inklämd mitt i deras kram. De skulle alltid överdriva och bete sig så konstigt...fast jag måste erkänna att jag gillade dem på grund av det. De var roliga.
- Ni kommer nog inte vilja krama mig i spelet för då kan ni få en kniv i ryggen, sa jag hotfullt och de skrattade och släppte mig.
- Och du skulle få en yxa i din rygg, sa Anthony med ett lite läskigt flin.
- Du kommer nog inte flina efter några minuter i spelet, sa jag och de skrattade igen. Jag skulle sakna dem när de åkte ut...eller när jag åkte ut.

*

Vi fick bara en natt i den verkliga världen innan spelet började igen...och nu skulle vi få ha våra egna dräkter! YAY! Äntligen skulle jag få smälta in mer och kunna gömma mig under en huva. Jag undrade hur tvillingarnas dräkter såg ut...det skulle bli kul att se dem...eller egentligen inte. Om jag såg dem så skulle vi antagligen få lov att slåss och det ville jag inte. Om de skulle åka ut ville jag att någon annan skulle döda dem. Vi skulle samlas bland de där konstiga stolarna om en timme. Jag satt fortfarande kvar i mitt rum...eller jag satt inne på toalettstolen och stirrade på min spegelbild.  Jag satt bara där för att se mig själv i spegeln...inte för att göra något annat! Mitt hår var väldigt slitet och det var därför som det var så svårt att borsta det. Jag behövde klippa det men varje gång mor gav mig pengar för att gå till frisören använde jag dem för att köpa ett nytt tv-spel. Hon blev inte speciellt glad när jag kom hem med samma slitna hår och ett tv-spel i handen, men hon sa alltid bara "Jaja, det är ditt hår och du får väl se ut som ett troll om du vill det". Jag tyckte om att ha så långt hår, för då kunde man gömma sig bakom det. Om jag gick till frisören skulle de klippa av det ända upp till en punkt lite nedanför axlarna, och då skulle det inte vara lika lätt att gömma sitt ansikte bakom det. Jag såg på min armbandsklocka och suckade. Det var dags att gå nu. Jag lämnade mitt rum bakom mig och började gå genom de långa korridorerna. Tvillingarna syntes inte till så de hade antagligen redan gått dit.
När jag kom fram fick jag sätta mig i samma stol som innan och de kopplade in mig i spelet, men de skickade inte iväg någon. Alla låg kvar vid fullt medvetande, de skulle antagligen berätta mer om banan och vad vi skulle göra. När alla satt i sina stolar (tjugo stycken var fortfarande tomma på grund av att de hade åkt ut) kom den där sura tanten från designavdelningen med ett block i famnen och ställde sig så att alla kunde se henne.
- Nu är det dags för Level två och den kommer inte vara som Level ett alls. Nu är ni inte längre i lag och nu är det dags för er att använda era egna dräkter som ni designade. Ni som var i rött lag kommer ha tre liv och ni som var i det blåa laget kommer ha fyra liv eftersom ni vann förra gången, sa hon och några från det inte längre existerande röda laget svor lågt när de blev påminda om deras förlust, medan vi från det blåa laget log och vissa tjoade eller vad man nu skulle kalla det. De blåa visade i alla fall stor entusiasm medan de röda verkade väldigt nere. Den sura tanten såg ner på sitt block...kunde hon inte reglerna utantill?
- Ni är tjugo spelare kvar och ert uppdrag är att eliminera tio stycken. De tio som inte dör kommer vidare till Level 3...Några frågor?, fortsatte hon och såg på oss.
- Ja, kommer vi ha kvar alla vapen som vi samlade på oss i Level 1? frågade någon kille långt bort från mig.
- Nej ni kommer börja om helt med bara de vapnen som ni valde när ni skapade era spelare, sa hon och skakade på huvudet. Vissa svor och stönade lågt när de fick veta att de fick lov att stå ut med sina startvapen igen.
- Vad finns det att hitta på den här Leveln? frågade en rödhårig tjej en liten bit från min stol.
- Det får ni själva se, sa tanten...fast hon var nog ingen tant men jag valde att kalla henne för det ändå. Hon knäppte med fingrarna åt dem som skulle skicka in oss i spelet innan hon lämnade rummet igen. Det knäppte till i nacken och jag blinkade till. När jag öppnade ögonen satt jag på golvet i ett rum av slipad sten med fyra gångar som ledde åt olika håll runt mig. Jag ställde mig upp och såg på de fyra gångarna. Alla såg exakt likadana ut och jag visste inte vilken jag skulle välja. Väggarna var prydda med stentavlor med konstiga texter på. Jag gick fram till en och läste på den...det lät lite som latin i mitt huvud i alla fall. De var nog inte så viktiga så jag struntade i dem och tänkte på gångarna igen. Plötsligt hörde jag ett vrål från gången på min högra sida, vrålet ekade i alla de andra gångarna och gjorde det omöjligt att höra vilken gång vrålet kom ifrån. Det lät inte som något mänskligt eller något annat djur jag hade hört talas om i hela mitt liv. Jag förstod att tanten hade glömt en viktig detalj när hon förberedde oss....vi var inte ensamma här inne!


Cricket



Det höga lätet fick mig att rycka till och dra svärdet. Jag visste det, klart det fanns en twist! Monster.
Långsamt smög jag fram genom den vänstra gången, med svärdet i ett hårt grepp och beredd att hugga. Gången var kort och slutade strax förbi facklan, jag lutade mig långsamt fram för att se runt hörnet.
   Något vitt blixtrade förbi mitt ansikte och en skarp smärta i kinden fick mig att skrika och snubbla till.
Innan jag hunnit återfå balansen hördes monstervrålet igen och tunga, snabba steg kom allt närmare.
Jag spärrade upp ögonen och fick syn på Chris, hon höll knivarna beredda och stirrade mordiskt på mig. Men ljudet av monstret som kom allt närmare fick oss båda att strunta i varandra, och vi började springa allt vi kunde tillbaka genom gången jag hade kommit genom, förbi stället där jag hade dykt upp och fortsatte rakt fram. Jag kunde höra monstrets vrål genom mina och Chris häftiga andhämtning, dess steg fick marken under våra fötter att skaka.
   - Armborst! väste hon fram och pekade vilt.
Två stycken. Perfekt. Vi kastade oss fram, grep tag i ett armborst var. Chris gjorde en ansats att fortsätta springa, hon tittade konstigt på mig när hon såg att jag stannade. Jag försökte sluta flåsa och siktade med armborstet mot gången, kunde se hur det vargliknande, enorma odjuret närmade sig oss i en enorm fart.
   - Du är fan helt sjuk i huvudet, muttrade Chris men ställde sig bredvid mig och siktade hon med.
Monstrets enorma tassar slog emot stengolvet och fick till och med mitt synfält att skaka.
   - Du tar det vänstra, jag tar det högra? föreslog Chris.
   - Perfekt.
Vargen var nu knappt sex meter ifrån oss, jag stirrade in i det gröna ögat och avfyrade pilen samtidigt som Chris gjorde det.
Hennes träffade ögat precis, grävde sig djupt in i monstrets huvud. Det gjorde min också, men jag hade träffat hörnet på ögat och inte själva klotet.
Nåja, det funkade i alla fall.
Vargen hade vid Chris pil börjat vråla av smärta och fallit ihop på sidan i gången då min pil träffade den.
Jag och Chris stod andfådda och väntade tills odjurets andetag hade dött ut helt. Sedan svängde vi samtidigt mot varann med armborstarna riktade mot varandras huvuden.
   - Jag är ledsen över att få döda dig, sa hon.
   - Jag är ledsen över att du dra för snabba slutsatser, log jag.
Jag tänkte precis pressa fingret mot avtryckaren då min hälsa plötsligt höjdes från 100 till 200. Att döma av Chris förvånade ansiktsuttryck hade samma sak hänt med henne. Det var tack vare odjurets död, en belöning.
Vi stirrade på varandra nu, osäkra på om det var så smart att döda varann. Trots allt, vårt spontana samarbete hade gett oss båda hjälp. Vi båda tänkte nog att det kunde användas i framtiden.
   Chris var den första som sänkte sitt vapen.
   - Bara idag, varnade hon.
Jag sänkte vapnet litegrann, men släppte inte avtryckaren. Hennes blick var lite hård, men hon kunde ju inte kräva att jag litade på henne.
   - Bara idag, höll jag med. 
Ett nytt vrål följt av ett tjejskrik fick oss båda att rycka till. En svag tjej att döda, mer hälsa att få från monstret. 
Vi nickade kort mot varann och började springa åt det hållet ljuden hade hörts.    


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 Kort del, hoppas det blev bra ändå! ^^ Comment plz! :)
//Fjompen:)


Förlåt för den sugiga uppdateringen men jag har haft en del att göra och jag har varit borta ett tag!!! -.-' Jag hoppas att ni inte har lämnat oss!!! o.O
Vad tycker ni om novellen? Kom igen kommentera vad ni tycker!!!! Vi vill veta!!! :P KOMMENTERA!!! ^-^ (Wow vad jag tjatar om det där -.-') men det skulle vara kul om ni kunde slänga in en kommentar då och då!!! :P
Hare gött!!!
//Bokberoende :P